Donny Bergsten Skifte vintern anlände i natt den har andats över rosor och spindelnät en tunn hinna av vit rost bäcken syr sitt täcke igelkotten luktar på vinden ute på havet seglar ett skepp mot horisonten det har med sig Hösten som ligger på däck och sakta dör gnolandes på sin elegi tar några sista andetag av den klara morgonluften på ögonlockens insidor stormhuggna tallar vittjad åkermark färdigställda bäverhyddor Den röda leken vi står vid sjön stjärnklart du frågar om himlen hur långt den sträcker sig jag kramar jord med mina barfotatår undrar om min längtan har ett slut stjärnorna drar i mig eken bakom oss smyger upp en rot och ringlar den runt min fot
över vattnet går ett kraftigt regn och söker hopplöst efter mark du finner min hand blir det inte nu blir det aldrig Genom murarna jag ser inte längre ditt ansikte framför mig så fort jag blundar jag har börjat glömma årsdagar jag hör fortfarande dina steg över golven men det är som om du vore så mycket lättare nu mina dagar har rutiner jag har nog gjort allt som behöver göras om och om igen nätterna komma hem efter jobbet en doft som plötsligt tränger sig på jag har kysst andra läppar det smakade inte dig och det smakade inte skuld
Tillhörighet han står framför spegeln knäpper skjortan högt upp i halsen han har just sytt på märket på ena överarmen kängorna omsorgsfullt putsade han stryker med handen över den nyrakade skallen för första gången kan han se sig själv i ögonen utan att vika med blicken det finns något starkt där undrar om det alltid funnits fast att han inte sett det tidigare mötet börjar om en timma han är spänd men också lycklig han har rekommenderats och blivit tillfrågad om posten som kassör i föreningen han har aldrig blivit tillfrågad tidigare aldrig rekommenderad han är inte ensam längre de andra ska inte få trampa på honom igen det är slut med det nu han saknar inget längre han är hemma nu och han kommer att göra vad som helst för att hålla sig kvar där Möjligheter vi är så nya för varandra jag kan vara nästan vem som helst jag behöver inte ta på mig min ångestkappa när jag går för att träffa dig den som gör att jag ser faror i varje hörn eller tänker att det när som helst går åt helvete
eller att de snart kommer på hur dum jag är jag behöver inte ta med min låda med svartsjuka när jag möter dig den som gör att jag börjar ställa jobbiga frågor först lugnt men på ett obehagligt sätt och sedan helt öppet aggressivt och efter det gråten den behöver du inte heller se det kan jag bestämma själv och jag kan vara dansant när jag är med dig på restaurang, i en skogsglänta eller var som helst där det kan bjudas upp till dans jag kan svara självklart och man tackar på ett sätt som visar att man bara gått och väntat på att få dansa ett slag dans som är så härligt folk borde dansa oftare sådana repliker ska jag lägga mig till med det vet ju inte du att de är nyss tillagda och världsvan ska jag vara strunt samma om jag inte rest kors och tvärs över hela jordklotet jag kan ta med dig på en resa i alla fall och med säker hand guida dig genom gamla gränder och över torg och i mitten av en bro i solnedgången ska jag kyssa dig med kyssvana läppar och jag ska inte tänka på min ryggsäck som är så tom eller min sopsäck som är så full jag ska inte tänka på liken i garderoben varken min garderob eller din jag ska bara blunda och kyssa dig och vara med dig som om det vore en naturlig fortsättning på livet
Alla dina ansikten vi började tala i eftermiddags nu är det tidig morgon hemligheter har täckts av visdom har delats och en vänskap fördjupats jag känner en lätt yrsel när vi kramat om, sagt adjö och du stängt dörren vänder jag mig om in mot huset överallt är du i de olika rummen en för varje levnadsår tar jag i hand med några av dig medan jag öppnar en flaska vatten byter några ord här och var sjuttonåringen sitter lutad över studieböckerna en av de vuxna vaggar ett spädbarn en annan ligger ensam i gästrummet gråter sig till sömns en grupp på fem i olika åldrar skrattar åt ett skämt jag går fram till ett fönster ut i trädgården i ett dunkelt hörn sitter du död jag kan inte uppskatta din ålder *** jag står uppe på höjden med ett krus uppsträckt mot himlen vinden för din röst till mig åskan bär vibrationerna från dina fingertoppar i regnet som sköljer över mig vilar din kyss
kom närmre kom nära Hos begravningsentreprenören föredrar du bok eller ek? frågar begravningsentreprenören föredrar hur ska jag veta det, tänkte jag och sättet han sa det på avslöjade att för honom var detta ännu en dag på jobbet att hjälpa människor välja kista hade blivit rutin jag var ännu en kund kände mig inte som en kund vad jag föredrar? jag föredrar att slippa vara här föredrar att du levde att vi satt i sommarstugan vid öppna spisen och lyssnade på träd utanför som klarat sig från att bli kistor föredrar dig sömnvarm nära mig med en bröstkorg som rör sig jag begriper inte att du ska ligga i en sån där låda nere i marken resten av livet det är så långt ifrån hur det ska vara
Separation ballongen stiger mot himlen jag vet inte om pojken släppte den fri eller tappade den hans blick mot skyn jag ser hans ansikte klart men kan inte tyda det Motstånd bland tusentals likgiltiga ansikten tack för ett vettskrämt bland alla nerstoppade händer i fickor en blodvarm arm sträcker sig ut mitt i det monotona sorlet av röster en människas gallskrik tack Mosaik Walid kommer ut ur rasmassorna med ett bylte över axeln granatattacken dödade hela hans familj två barn och en fru de trasades sönder själv har han knappt en skråma det enda han har i huvudet: han måste få dem i marken det är svårt att ta sig fram
damm skymmer sikten det ringer i öronen vägarna är blockerade av hus som fallit ihop till slut kommer han fram till utkanten av staden halsen bränner av torka i tre timmar gräver han med händerna det är dags att begrava de döda fruns bål och ena ben ett av sonens ben dotterns huvud barnens armar, en var han plockar några blommor i närheten lägger dem på fruns blodiga bröst sätter sig på kanten med fötterna ner i hålet han tänker på när han och barnen ritade människor, var sin del och vek teckningen så att man inte såg vad de andra ritat han ser upp mot himlen det ser ut att bli regn till kvällen Monstren finns på riktigt monstren finns på riktigt i garderoben under sängen i väggarna mamma och pappa säger att monstren bara finns
i hans huvud han vet att de har fel Ta tillbaka du gör mig illa med dina händer din blick och mun fötter är det för att de är så långt från hjärtat? jag vill hugga av dina händer och fötter jag vill gröpa ur dina ögonhålor
skära av din tunga och rycka ut dina tänder så vill jag ha dig tandlös stum blind utan förmåga att greppa eller gå du kan inte längre röra dig mot mig eller bort från mig Sommarkatt jag ser katten vid vägkanten och kroppen bromsar stegen av sig själv Vilda märker med en gång att jag inte hänger med pappa, vad tittaj du på? inget ingenting, kom nu så går vi nej pappa, jag vill titta
och jag tänker fan också och så tänker jag det går ju ändå inte att skydda henne från allt för all evighet hon kommer fram till mig äj dä en katt? ja, det är en katt. Den är äj katten död pappa? ja, den är död hon börjar fråga om katten var dens mamma och pappa är och dens kompisar om den fryser om hon får peta på den det får hon med en pinne och hon blir ledsen vill att vi ska leta upp mamman och pappan när jag säger att det inte går
förklarar hon för mig att de letar och saknar jag kramar om och stryker tårar sväljer klump i halsen och hoppas att hon inte börjar fråga om oss människor