Landskapsanalys för gränsområdet mellan Lunds och Staffanstorps kommuner

Landskapsanalys för gränsområdet mellan Lunds och Staffanstorps kommuner Framtagen av Mellanrum AB på uppdrag av Lunds kommun och Staffanstorps kommun 2008-09-10 1

Innehållsförteckning 1 Inledning...4 1.1 Syfte med studien...4 1.2 Vårt sätt att ta oss an uppgiften...4 1.3 Analysens innehåll metoder och läsanvisning...5 2 Geografisk avgränsning...6 3 Beskrivning av landskapet...8 3.1 Landskapsbilden... 8 3.2 Funktioner och markanvändning...10 3.3 Landskapets karaktärer...12 4 Landskapets historiska utveckling...20 5 Landskapets fysiska strukturer...26 5.1 Rumslighet, riktningar och överblickbarhet...26 5.2 Hur Höje å framträder i det öppna landskapet...30 5.3 Den visuella relationen mellan tätorter och det öppna landskapet...31 6 Analys av landskapets värden och känslighet...32 5.1..Landskapsbildens värden och känslighet...33 5.2 Sociala värden och känslighet...38 5.3 Kulturmiljövärden och känslighet...43 5.4 Naturvärden och känslighet...47 5.5 Sammanvägning av landskapets känslighet...52 7 Avstämning genom gåturer...54 8 Diskussion områdets framtida utveckling...56 8.1 Utvecklingsmöjligheter för kulturmiljö-, naturmiljö- och rekreativa värden...56 8.2 Konsekvenser av planerad exploatering...58 8.3 Scenarier för områdets fortsatta utveckling...61 Referenser...64 Bilagor...65 2

3

1. Inledning 1.1. Syfte med studien Denna landskapsanalys har utförts på uppdrag av Lunds och Staffanstorps kommuner med anledning av det hårda exploateringstryck som föreligger i gränsområdet mellan kommunerna. Analysen ska belysa de värden och samband som finns i landskapet idag och bilda ett kunskapsunderlag till nya översiktsplaner för de båda kommunerna. Den tidigare överenskommelsen Regional miljö från SSK,1976, har utsatts för kompromisser och nu står landskapsutvecklingen i ett vägskäl där vidare beslut om hur jordbrukslandskapet mellan tätorterna ska värnas kommer att bli avgörande för möjligheterna att behålla landskapet öppet. Kanske ska andra värden ha företräde. Intentionerna om det hållbara samhället i Öresundsregionen kan innebära nya sätt att förhålla sig till de aktiviteter som pågår i landskapet vid kommungränsen. Landskapsanalysen av gränsområdet mellan Lunds och Staffanstorps kommuner har koncentrerats kring fem frågeställningar: 1. Vilka historiska samband finns och bör bevaras i landskapet? Kan sambanden förstärkas? 2. Hur kan rekreationen längs Höje å och i det öppna åkerlandskapet utvecklas? 3. Hur uppfattas å-dalen kring Höje visuellt från omgivande landskap? 4. Hur upplevs entréerna och tätortsgränserna till Lund, Hjärup och Uppåkra idag? 5. Vilka värden och samband finns i landskapet idag? Hur kan landskapsanalysen fungera som ett underlag inför placeringen av ny bebyggelse? 1.2. Vårt sätt att ta oss an uppgiften Arbetet följer den klassiska ordningen: inventering, analys och därefter dragna slutsatser. Först undersöker vi områdets beskaffenhet ur ett expertperspektiv genom att studera kartor, utförda inventeringar och utredningar samt genom att vara i landskapet och möta dem som verkar och bor där. Därefter delas landskapet in avseende funktioner och karaktärer. Med hjälp av landskapsanalysen försöker vi skapa en övergripande bild av de värden som finns i området, samt att analysera det fysiska landskapet, såväl det rurala som det urbana. Detta utgör ett underlag för bedömningen av i vilken grad landskapet visuellt tål olika former av förändringar och är ett redskap för att kunna förutse konsekvenser av olika former av exploateringar. Landskapsanalysen är dock i lika hög grad tänkt att vara en hjälp i arbetet med bevarandefrågor, liksom i arbetet med landskapsvårdande eller landskapsutvecklande åtgärder. Arbetet innefattar dessutom en övergripande kulturmiljö- och naturmiljöanalys grundad på redan utförda inventeringar och samtal med nyckelpersoner. Det bör betonas att vårt arbete utgör en analys av befintliga förhållanden och fokuserar på några prioriterade frågeställningar. Däremot innefattas inte förslag till förändringar mer än mycket flyktigt. Landskapsanalysen stäms av genom en s.k. sociotopanalys som tagits fram tillsammans med landskapets aktörer. Denna tydliggör de funktioner och värden som människor upplever i sitt närlandskap. Analysen omfattar landskapets sociala värden, eftersom dessa är grundläggande förutsättningar för hur det fysiska landskapet uppfattas och dessutom är avgörande faktorer för vilket utrymme för förändringar man kan förvänta sig, opinionsmässigt. Genom att under gåturerna möta människor som lever och verkar i det landskap vi analyserar har vi blivit medvetna om fler aspekter hos landskapet. Människors personliga erfarenheter har ökat vår förståelse om vad som sker i landskapet och hur området används. 4

De uttryck som urbaniseringen tar sig beror på den ekonomiska och politiska strukturen, på kulturella förhållanden och sociala mönster. Urbaniseringen innebär en tillväxt av från början avgränsade tätorter till en mer omfångsrik och svårgripbar stadsregion. I själva verket kan få av urbaniseringens problem förklaras eller lösas utan att regionen som helhet betraktas. Oavsett om vi är intresserade av staden eller landsbygden måste vi utveckla vår förmåga att överblicka långsiktiga förändringar och konsekvenser av tillämpade åtgärder. Denna landskapsanalys är ett verktyg i denna strävan att lyfta blicken eller ögonbrynen för att skapa en överblick över de långsiktiga förändringarna av landskapet. 1.3. Analysens innehåll - metoder och läsanvisning Arbetet avser att klargöra de viktigaste huvuddragen hos landskapet, liksom att påvisa skillnaderna mellan olika delområden. Analysen redovisas enligt följande: Hur ser det ut? Expertperspektiv-landskapskaraktärer Landskapsanalysen beskriver landskapets fysiska och visuella karaktär och dess värden sett ur ett expertperspektiv. I analysen av landskapets struktur ingår en rumsanalys som inspirerats av Kevin Lynchs ursprungliga arbete där han utvecklade metoden att via en dialog med landskapets användare öka vår förståelse för hur vi upplever, orienterar oss i och använder landskapet. Vi ställer frågorna: Vad är det som den enskilda individer upplever i sitt landskap? Vilka värden är viktigast och hur reagerar inividen på en förändring av dessa värden? I redovisningen av arbetet använder vi oss av Landskapskaraktärer som analyseras med avseende på visuell tålighet respektive känslighet för storskaliga, mer genomgripande förändringar. För att analysarbetets resultat skall bli lättare att ta till sig i de mest skiftande sammanhang har vi lagt stor vikt vid den illustrativa framställningen. Vad gör man här? Brukarperspektiv ger input I detta arbete har vi kompletterat vår tolkning av Kevin Lynchs metod genom att utföra en sk. sociotopanalys där vi försökt bekriva hur landskapets sociala aspekter bättre kan bidra till välbefinnande bland de som bor och verkar i landskapet. Olika aspekter hos landskapet har beskrivits i sociotopanalysen utifrån den berörda befolkningens och olika brukares perspektiv. Analysen har också visat hur dessa olika brukare ser på och berörs av potentiella förändringar i landskapet. Vi har använt oss av gåturmetoden för att genomföra en brukarvärdering av expertanalysens resultat. Detta är en dialogmetod som vi upplever ha stora fördelar genom att man tillsammans rör sig i landskapet som man talar om. Ofta finns det olika uppfattningar om den egna ortens landskapsvärden. Kanske finns det platser som vi vill ska få fortsätta vara på ett visst sätt, som kräver vissa aktiviteter eller viss skötsel. Kanske vill vi att andra platser ska förändras. Genom samtal med boende och verkande i området har vi försökt att hitta dessa platser och beskriva dem. Varför ser det ut som det gör? För att kunna diskutera landskapets förändring med beaktande av dess historia beskrivs områdets historiska utveckling och hur det använts genom tiderna. Tidigare uppmärksammade historiska värden relateras till föreslagna förändringar. En analys av de historiska miljöernas turistiska värden och möjligheter att aktivt framhäva historiska värden i landskapet i samband med olika utbyggnadsprojekt undersöks. För att kunna diskutera landskapets förändringar med beaktande av viktiga biotoper och naturvärden beskrivs den befintliga kunskapen om de biotoper som berörs inom studieområdet. Gåturer och sociotopanalys Gåturerna möjliggör en nära kontakt med landskapet, en orientering om de aspekter man talar om och de skapar möten mellan olika aktörer. Dessa möten är en pedagogisk process som kan främja förståelsen för olika perspektiv på landskapet. Gåtur-metoden kommer från Danmark och innebär att man promenerar (alt. cyklar, åker buss etc) i det aktuella området. Metoden innebär att inbjudna personer: berörda, brukare, politiker, boende, planerare, förvaltare, trafikplanerare, konsulter m.fl. går runt tillsammans. Man följer en i förväg utstakad rutt och stannar på utvalda ställen. Vid dessa ställen skriver var och en ned svaret på ett antal frågor samt gör egna reflektioner. Man diskuterar även med varandra kring problem, 5

förutsättningar och visioner för platsen. Gåturens ledare verkar som moderator och för hela tiden processen framåt. Efter gåturen samlas alla och går igenom sina samlade intryck från turen. Allas anteckningar samlas in för att dokumentera gåturen. Dokumentationen åtföljs av foto från varje plats/stoppunkt. 1.4. Geografi sk avgränsning Det geografiska område som landskapsanalysen behandlar sträcker sig mellan Trolleberg i väster och Dalbyvägen i öster och omfattar gränsområdet mellan Lunds och Staffanstorps kommuner. Området är uppdelat i två skalnivåer; hela området som studeras mer översiktligt och området mellan Hjärup och Lund som studeras mer fördjupat. I området som studeras mer översiktligt beskrivs landskapets övergripande samband. I området som studeras mer fördjupat har en mer grundlig undersökning genomförts där vi även fångat upp personliga berättelser och upplevelser från människor som vi träffat under inventeringen i landskapet. I rapporten kallas områdena för översiktsområde respektiva fokusområde, se karta på följande sida. 6

7

2. Beskrivning av landskapet 2.1. Landskapsbilden väglandskapet och skyltlandskapet päron allé buskvegetation vid ån kastanjeallé Sankt Lars gamla sjukhusbyggnader i rött tegel och vita putsade fasader igenväxt dunge med skogskänsla URBANA INSLAG ny bebyggelse, fl erfamiljshus som villor i parkmiljö snäva kurvor pilvall som förstärker vägens riktning nybyggd by med hyreshus i gammal stil URBANA INSLAG säckgator och pocketbostadsområden gård som börjar tillhöra tätorten enfamiljshus småhus längs gamla Lundavägen nyplanterade alléer park intill gård som ger lä och skydd allé vägen upp mot kyrkan gravhögarna svag skålning Bergströmshusen E22:an tvärs över fastigheten radby RURALA INSLAG Stora Uppåkra kyrka från 1800-talet med gedigen trädkrans kring kyrkogården Framträdande element i fokussområdets landskapsbild. Landskapet har både urbana och rurala inslag men få signifi kanta element att peka på i det öppna landskapet som därför kan sägas vara mindre komplext. Några typiska vyer från området. Bilderna domineras av en öppen förgrund, linjära element, såväl horisontella som vertikala, samt den tydliga och påtagliga horisontlinjen. 8

Landskapsrum i fokusområdet. Småskaliga täta rum vid tätorterna medför smalare glimtar från rum till rum mellan bebyggelseenheter, medan mer diffusa större rum i det öppna landskapet medför friare sikt från rum till rum. 9

2.2. Funktioner och markanvändning De tre markanvändningsområden som är mest ytkrävande är livsmedelsproduktion, boende, infrastruktur och industritell verksamhet. Ytterligare aktiviteter så som rekreation, sociala aktiviteter, mindre verksamheter m.m. ryms inom de övergripande karaktärerna, varför analysområdet i stora delar kan sägas utgöra ett urbant landskap. reningsverk jordbruk hundrastningsyta livsmedelsbutik transport jordbruk odling nära staden cykelväg på privat väg för skolbarn från Flackarp prydliga kolonilotter boende växthusodling Sankt Larspatienternas gamla begravningsplats boende industrin möter vid Lunds entré Bensinmack och pendlarparkering golfbana jordgubbsodling butiker och kafé pågatågsstation m kiosk gamla gästgiveriet är trädgårdsbutik idag idrottsplatsen äldsta gästgiveriet intill gamala Trelleborgsvägen jordbruk jordbruk boende Framträdande funktioner i fokusområdet. transport arkeologiskt utgrävningsområde Några typiska karaktärsdanande aktiviteter i landskapet. Det öppna landskapet kan verka ensartat men i de små landskapsrummen skiljer sig markanvändningen åt. Se även nästa sida. 10

11

2.3. Landskapets karaktärer Översiktsområdets landskapskaraktärer Man kan dela in översiktsområdet i ett antal mindre områden som, med avseende på sin karaktär, kan betraktas som homogena och någorlunda avgränsade från varandra och omkringliggande områden. För dessa områden använder vi i det följande begreppet landskapskaraktärer. Avsikten med indelningen är att påvisa de skillnader eller olikheter som finns inom landskapet samt att kunna ge rekommendationer avseende bevarandevärden och principer för anpassning som är specifika för landskapets olika delar. Landskapskaraktärerna kan delas in i två huvudtyper, nämligen urbana och rurala. Där dessa gränsar till varandra uppstår hybridkaraktärer. De rurala är dessutom inte renodlat rurala med tanke på det storskaliga jordbruket, enstaka industriella inslag samt en omfattande förekomst av infrastrukturella element som järnväg, ett omfattande vägsystem samt kraftledningar. De urbana områdena omfattar huvudsakligen Hjärup med Jakriborg i söder, samt Lund med varierad stadsbebyggelse och rekreationsområden längs Höjeå i norr. A Flackt åkerlandskap E Höjeås dalgång med rekreationslandskap I Låg bebyggelse av enfamiljshus B Kuperat åkerlandskap F Höjeås dalgång med industri/kommunalteknisk bebyggelse J Jakriborg C Varierad bybebyggelse G Höjeås dalgång vid S:t Larsområdet K Gullåkra mosse D Höjeås dalgång i åkerlandskap H Stora Uppåkra L Industriområde 12

Översiktsområdets landskapskaraktärer 13

A. Flack åkermark Det flacka odlingslandskapet med enskilda gårdar och byar består företrädesvis av åkrar. Jorden odlas ofta ända ut till vägen eller ån samt ända in på gårdarnas trädgårdar. Man odlar på Sveriges bästa jord för produktion av grödor som spannmål och raps. I vissa fall finns väggrenar och läplanteringar men sällan våtmarker, märgelgravar eller beträdor för rekreation. Intrastruktur i form av vägar, järnväg och kraftledningar skär genom karaktären. Vägarna går i nordsydlig, respektive öst-västlig riktning. De friliggande gårdarna byarna omgärdas ofta av tät vegetation som skyddar mot vind. Landskapet ger vyer och perspektiv. B. Kuperat åkerlandskap Det kuperade odlingslandskapet med böljande åkrar och enskilda gårdar skapar mindre landskapsrum, ofta med ett mindre vattendrag i botten av sänkan. Trots att landskapet kan tyckas relativt flackt skapas avgränsade rum då man befinner sig i en sänka eller när landskapet växlar från flack till kuperad öppen mark. Trots höjdpartiernas ringa höjd erbjuder de vida utblickar i det trädfattiga landskapet. Likaså är höjdpartierna exponerade från omgivande flacka landskapspartier. 14

C. Varierad bybebyggelse Denna karaktär utgörs av bebyggelseanhopningar som inte är större än att de uppfattas som omgivna av ett dominerande åkerlandskap. Bebyggelsen är varierad och utgörs av såväl äldre som yngre enfamiljshus samt enstaka industri- och eller växthusanläggningar. Det finns naturligtvis karaktärsskillnader dessa byar sinsemellan. Bebyggelsen längs Lundavägen är långsträckt och uppfattas ha växt upp med vägen som grund. Flackarp har en mera samlad karaktär och har ingen dominerande riktning. Knästorp i fokusområdets utkant har företrädesvis en ålderdomlig karaktär, uppbyggd kring gårdar. Denna by är dessutom starkt knuten till Höjeå. D. Höjeås dalgång i åkerlandskap Ån meandrar i landskapets tydligaste sänka. Ofta odlas marken ända intill ån men ibland är åbrinken trädbevuxen, främst av sälg. Ibland breder ån ut sig och längs dess sidor återfinns våtmarker och fuktängar. Karaktären upplevs som öppen och överblickbar, men är samtidigt varierande och variationsrik. Riktningen som uppstår i åns längsled är dominant. Se även kapitel 4.2 och Bilaga 4. 15

E. Höjeås dalgång med rekreationslandskap Längs vissa delar av ån utmed Lunds stadsgräns återfinns ett konstruerat naturlikt rekreationslandskap som skiftar karaktär mellan naturpark och odlingslandskapspark. Rumsligheten varierar från små rum till att omfatta hela dalgångens bredd, där den odlade marken söder om ån innefattas. Från dalgångens sidor utbreder sig vyer över dalgången, medan utblickarna är begränsade från dalens botten.utblickarna längs ån är de tongivande härifrån. Ett system av gång- och cykelvägar gör karaktären lätttillgänglig. F. Höjeås dalgång med industri/kommunalteknisk bebyggelse Höjeås belägenhet i utkanten av Lund har medfört att en del industriområden förlagts här. Likaså har reningsverket fått sin plats här eftersom ån är stadens recipient. Dessa storskaliga inslag upplevs som begränsande för områdets tillgänglighet genom sin storlek och sina restriktioner. Även friluftsbadet Källbybadet är ett inslag i denna karaktär, men detta anknyter även till Höjeådalens rekreationslandskap. Rumsligheten varierar från små rum till att omfatta hela dalgångens bredd, där den odlade marken söder om ån innefattas. Från dalgångens sidor utbreder sig vyer över dalgången, medan utblickarna är begränsade från dalens botten.utblickarna längs ån är de tongivande härifrån. Infrastrukturen i form av främst E 22 och järnvägen är dominerande inslag. 16

G. Höje å Sankt Lars Där ån rinner genom Sankt Lars området har den flackare stränder och är tillgänglig från båda sidor. Broar förbinder åns båda sidor. Bebyggelse av institutionskaraktär samt flerfamiljsvillor och småskaliga verksamheter återfinns längs åns lummiga sluttningar. Detta är den enda plats där bebyggelse förekommer på ett likvärdigt sätt på båda sidor om ån, och upplevelsen är att ådalen skär genom en urban enhet. Lummigheten i ådalen anknyter till parkmiljön mellan byggnaderna vilket gör att karaktären känns som en helhet, men ändå med variation och dramatik. H. Stora Uppåkra Karaktären omfattar Stora Uppåkras ålderdomliga bybebyggelse gårdar omgivna av lummig grönska som klättrar upp mot höjden och kyrkan. Från höjden erbjuds vida vyer och utblickar åt dessa vädersträck. Såväl höjden som kyrkan är viktiga landmärken för angränsande landskap, främst från norr, väster och söder. Mot öster är sluttningen mindre märkbar. Det storskaliga åkerlandskapet sluter an till bebyggelsen. 17

I. Låg bebyggelse av enfamiljshus Områden med enfamiljshus som täcker större delen av Hjärup. Bebyggelsen upplevs som huvudsakligen som halvmodern till modern och har en enhetlig karaktär med låga hus och mycket grönska i form av privata trädgårdar, parkstråk, naturlika planteringar och alléer. J. Jakriborg Bebyggelsen väster om järnvägen i Hjärup har ett eget uttryck som skiljer den från övrig bebyggelse i tätorten och i regionen. Husen är i flera våningar, ligger tätt och har drag från medeltida hansastäder. Den kompakta och höga byggnadsmassan har en precis gräns mot omgivande landskap och en urban inre struktur. Även den relativt kulörstarka färgsättningen ger bebyggelsen ett speciellt särdrag. Intrycket är en kompakt stenstad som signalerar sig på långt avstånd över det flacka landskapet. 18

K. Gullåkra mosse Där Höjeås dalgang breddar ut sig och landskapet blir flackt och låglänt ligger Gullåkra mosse. Området är fuktigt och rikt på öppna vattenspeglar. Våtmarksängarna avbryts av videbuskage och enstaka träd och dungar. Karaktären upplevs som öppen men variationsrik. Den erbjuder en mångfald av upplevelser i den lilla skalan. L. Industriområden Renodlade industriområden förekommer i Lunds och Hjärups utkanter. De ligger på relativt flack mark där industribebyggelse och vägar är de dominanta inslagen. Vegetationen är oftast sparsamt förekommande. Skalan är stor till måttlig och siktlängderna varierar. 19

3. Landskapets historiska utveckling Stenålder, bronsålder och järnålder De kulturhistoriska spåren i landskapet kan indelas efter de skilda tidsepoker under vilka de uppträder. Redan under yngre stenålder och bronsålder (ca 4000 400 f Kr) började landskapet, genom människans bruk, utvecklas mot ett öppet landskap med våtmarker. Omkring 2800 f Kr skedde en kraftig förändring av samhällets ekonomiska, sociala och religiösa system. Nya områden togs i anspråk och landskapet omvandlades alltmer till ett öppet beteslandskap. Mot slutet av stenåldern ca 2200 f Kr finner vi de första tecknen på bybildning genom grupper av långhus som antyder förekomster av mer eller mindre permanenta bosättningar. Dessa bosättningar kan kopplas till en allt tydligare territorieindelning i landskapet. Bronsåldern, som inleds 1800 f Kr och innebar introduktion av metallföremål, skapade nya mönster i bronsålderskulturen som gav upphov till en helt ny samhällsorganisation. Några av de mest karakteristiska fornlämningarna i dagens kulturlandskap utgörs av storhögar och gravrösen som restes över inflytelserika familjer ca 1500 f Kr. Bruket att smida järn förde med sig effektivare plöjnings- och skärredskap. På så vis kunde man samla in tillräckligt med foder genom att lövtäkt och ängsmarker organiserades in i jordbrukssystemet. Detta system där äng var åkers moder skulle bli av stor betydelse för formandet av det sydvästskånska kulturlandskapet. Flera enskilda gårdsenheter anlades och den agrara produktionen intensifierades genom bland annat införandet av gödselbruk. Stallning av boskap gjorde att man på ett annat sätt kunde ta vara på gödsel. Vikingatiden och Uppåkra Under den senare delen av järnåldern utvecklas större hövdingadömen där Uppåkra för en lång tid blir Skånes viktigaste centralort (man har hittat fynd från tiden mellan 100e Kr och 900-talet). En stark befolkningstillväxt och ekonomisk utveckling samt ett starkt materiellt uppsving kännetecknar järnålderns sista del, vikingatiden (800-1050). Expansionen under vikingatiden tog sig uttryck i handelsförbindelser och en livlig sjötrafik. Vid vikingatidens början, ca 800, blir Skåne en del av det Danska riket. Skåne kallades vid den här tiden för Sconaowe namnet tros ursprungligen ha varit Skathinawjo som är sammansatt av orden Skathin- (skada eller farlig) och awjo (ö eller halvö). Skåne betyder alltså den farliga halvön och det som har gett upphov till namnet är det för sjöfarten farliga sydvästra hörnet av Skåne. Det ursprungliga Skånes omfattning tros ha varit begränsat till slättlandet i väster och söder. Under medeltiden var Skånes omfattning mycket större än idag eftersom det då även omfattade Halland, Blekinge och Bornholm. Detta område som på latin kallades för terra Scaniae utgjorde en lagsaga med ett eget landsting i Lund och en egen lag, skånelagen, som var gällande lag i Skåne fram till 1683 då den svenska landslagen infördes. Under vikingatiden har Uppåkra stadsliknande karaktär samt är ett politiskt och religiöst maktcentrum. Uppåkra hade ett högt utvecklat hantverk och omfattande handelsutbyte med Europa. Uppåkra mister sin roll under senare delen av 900-talet, något som gärna sätts i samband med Lunds framväxt som centrum för östra delen av det danska riket. Lund Lund grundläggs omkring 990 av Sven Tveskägg, då en stavkyrka med tillhörande kyrkogård uppfördes i området norr om nuvarande Kattesund. Stadens lokalisering har sannolikt styrts av ett flertal faktorer. Avgörande var säkert närheten till Uppåkra och kungens behov av att manifestera sig i anslutning till det skånska hövdingadömets centralort. Likaså var troligen en önskan att kontrollera skatteintäkterna från den rika jordbruksbygden och kommunikationsläget väsentligt. Som ett mått på den goda ekonomiska situationen som rådde anlades kyrkorna tätt. Omkring år 1300 fanns i Lund ett tjugotal kyrkor, fem kloster och två kyrkliga sjukvårdsinrättningar. Efter reformationen på 1500-talet ändrades stadens sociala struktur, kyrkans politiska roll tonades kraftigt ner och den protestantiska högadeln markerade sin närvaro tydligare i staden. Intensifieringen av den dansksvenska konflikten under 1600-talet hade ytterligare negativ påverkan på stadens betydelse. Efter Skånes införlivande med Sverige 1658 grundades universitetet som ett led i försvenskningen men Lund liknade då mer en stor bondby än en stad, ända fram till industrialiseringen på 1800- talet. Kring staden låg fortfarande stora ängs- och utmarksområden och många stadsbor försörjde sig på jordbruk och boskapsskötsel. Så sent som 1860 producerades 80% av Lunds spannmålsbehov inom stadens gränser. Ett gemensamt drag för den framväxande industrin var att den hade sin bas i jordbruket, t.ex. livsmedel, läder och jordbruksredskap. 20

Rekonstruktion av Uppåkra (Lunds Universitet) Utgrävningsområden i Uppåkra (karta från The Uppåkra Project-Preconditions, Performance and Prospects av Lars Larsson 21

Bybebyggelseutvecklingen Centralmaktens inflytande samt kristendomens införande bidrar till omfattande byregleringar som sker kring år 1000 då bylandskapet tar sin början. I skapandet av det medeltida bysamhället (ca 1050-1500) skapades grunddragen i den bebyggelsestruktur som kom att bestå in i våra dagar och som ännu i hög grad är avläsbar i landskapet. Exempel på detta är Stora Råby, en typisk skånsk slättbygdsby med tätt samlad bebyggelse och anor långt tillbaka i tiden. Den omges av ett mycket flackt kulturlandskap som är rikt på lämningar. Uppåkra lever också vidare som en medeltida kyrkby och idag med en 1800-tals kyrka belägen på samma plats som den medeltida stenkyrkan och troligtvis även träkyrkan från vikingatiden. I dag kan man se två av de gravhögar som gav namnet till tre högars marknad som hölls i Uppåkra under bronsåldern. De är placerade sydväst om kyrkan. Den tredje högen var placerad där dagens kyrkogård ligger. Intill kyrkan på traditionell plats finns den under 1960-talet uppförda prästgården och skolhuset, byggt 1835 i rött tegel. Byn kring kyrkan, Stora Uppåkra, skiftades både genom storskifte och enskifte kring sekelskiftet 1800. Lilla Uppåkra enskiftades 1812 och gatuhus uppfördes på äldre gårdstomter. Sedan mitten av 1990-talet pågår arkeologiska undersökningar av området kring kyrkan. Uppåkra socken omfattade Stora och Lilla Uppåkra, Hjärup och Svarte Hjärup. Mycket av bebyggelsen runt omkring har troligtvis ingått i Uppåkras samhällsstruktur, exempelvis långhuset i Hjärup från tidig Järnålder och gravplatsen i Källby, samt boplatser på båda sidorna av Höje å. Gullåkra mosse har använts som offerplats under stenåldern och fram till bronsåldern och utgör idag en rest av en landskapstyp som före omfattande dikningar under 1800-talet var vanlig i skånska kulturlandskap. Gullåkra by ligger omgiven av bördiga åkrar i slättlandskapet norr om Staffanstorp. Byns gårdar bildar en väl samlad bykärna, föga påverkad av skiftesreformernas gårdsutflyttning då enskiftet 1812 endast medförde utflyttning av två av de sju gårdarna. Flera väl bibehållna längor från 1800-talet finns inom byn. Byns gamla vattenplats, vanningen, är bevarad. 1800-talslandskapet framträder fortfarande tydligt och präglar i hög utsträckning utseendet på dagens landskap med ensamliggande gårdar spridda i landskapet. Omvandlingen av landskapet blev dock inte total då flera gårdar oftast kunde ligga kvar på bytomten medan övriga flyttade ut. Hantverkare och jordbruksarbetare fyllde delvis byarna med gatuhus som bevarat byarnas slutna karaktärer. Skiftena bidrog med det rätvinkliga vägsystemet som fortfarande är det dominerande. De tidigare bygränserna eller sockengränserna finns delvis bevarade i dagens vägnät. Även alléer och/eller pilevallar visar ofta på de äldre ägogränserna. Vid tiden för skiftena fanns ett öppet jordbrukslandskap med byarna Tågerup/Tågarp, Ågerup/Åkarp och Hjärup. Vid enskiftet flyttades några gårdar i ut ur byn. Gatehusbebyggelse tillkom i Åkarp. I Hjärup flyttades de flesta gårdarna men Hjärups gamla byplats kan fortfarande skönjas då några av gårdarna ligger kvar. Modern villabebyggelse har dock brett ut sig över de gamla gårdstomterna och närliggande åkrar. Både i Hjärup och Flackarp är mycket av de stora dragen i arronderingen kvar sedan skiftena, givetvis med undantag av den stora villabebyggelsen i Hjärup. Ett parti vid Höje å söder om Kannikmarken uppvisade långt in på 1900-talet en äldre splittrad ägobild med smala skift till hörande flera socknar. Delar av denna äldre indelning finns fortfarande kvar vid Flackarp och Hjärup. Landsvägen Malmö-Lund ingår i det forna förbindelsestråket till nordöstra Skåne. Vägen med sin kraftiga allé för i mjuka svängar genom landskapet. Längs vägen uppfördes under 1800-talet låga gatehus med sammanbyggda gavlar, vilka beboddes av hantverkare och arbetare. Till den typiska landsvägsbebyggelsen hör även värdshusen och krogarna av vilka några ännu finns kvar, dock ofta med annan funktion. Söder om Höje å i Lunds utkant ligger den övergivna begravningsplatsen för S:t Lars mentalsjukhus. På begravningsplatsen vilar omkring 2000 avlidna patienter från sinnesjukhuset. Endast få av de begravda har fått sin grav markerad med namn. Järnstavar med patientnummer samt bokstav för man och kvinna finns uppsatta på vissa gravar. Denna begravningsplats är ett av Lunds mörkaste kulturarv och vittnar om de stränga normalitetsbegrepp som präglade modernitetens framväxt. Begravningsplatsen är ett exempel på hur man försökte både gömma undan och anonymisera det som uppfattades som avvikande från det normala. Platsen öppnar för existensiell reflektion i en kulturmiljö vilket ger perspektiv på framväxten av dagens samhälle. Nutid Tätortsutvecklingen har expanderat mycket kraftigt de senaste 50 åren. Den största arealen har bebyggts med villaområden och dessa finns främst i Lunds och Hjärups utkanter. Dessa samhällen har, som många andra platser i Skåne, utvecklats till pendlingsorter där de boende har sina arbetsplatser i Lund och Malmö. De senaste decennierna domineras av bilismen. Autostradan mellan Malmö och Lund var Sveriges första motorväg och invigdes 1953. Andra viktiga vägbyggen var väg 11 mot Veberöd och Sjöbo, väg 108 från Staffanstorp till Kävlinge samt de många kringfartslederna runt Lund. I vägarnas närhet lokaliseras externa köpcentra och industriföretag, och de närmaste orternas bostadsbebyggelse expanderar med arbetspendling. Även om flertalet byar inte har vuxit så har den dolda urbaniseringen nått dem alla och några har slukats av en expanderande stadsbygd. De nya vägarna leder ofta till omarronderingar som gör att gamla strukturer i landskapet utplånas och historiska sammanhang går förlorade. Då orterna expanderar ökar behovet av rekreationsområden vilka hindras av ägoförhållanden. Det rörliga friluftslivet kräver större ytor. 22

sett krymper de öppna arealerna märkbart och konkurrensen skärps mellan olika former av markutnyttjande. Insikten har vaknat att god jordbruksmark inte endast har ett värde som byggnadsareal liksom att produktion av livsmedel kostar minst och kräver minst energi på de bördigaste markerna. Samtidigt växer tätorts- och andra urbana ytor snabbare än förr. Stadsregionen eller bilstaden saknar klart urskiljbara gränser och som en följd av detta blir senare utvecklingsförlopp med landskapspåverkan allt svårare att hålla rätt på och förstå. Förändringarna kan betraktas som resultatet av ekonomiska krafter under gällande regelsystem och rådande tekniska förhållanden. Nutida kulturhistoriska vägsträckningar Den gamla landsvägen mellan Trelleborg och Helsingborg över bördiga Lundaslätten passerade Uppåkra och vidare över Söderslätt. I dag finns undersökningar som visar att Gamla Trelleborgsvägen har nästan samma sträckning som på Vikingatiden. Uppfattningen att en förhistorisk väg passerat Uppåkra har funnits länge. Vägen ska ha utgått från Söderslätt, i trakten av Trelleborg, passerat genom Uppåkra och förbi platsen för Lund norrut längs Skånes västkust. Utmed vägen finns ett stort antal bronsåldershögar, vilket föranlett en teori om att vägen existerat redan under äldre bronsåldern. Utifrån studier av äldre lantmäterikartor har vägen kunnat följas mellan Stora Uppåkra i norr och Trelleborg i söder. Vägen förefaller avspegla ett äldre kommunikationssystem, före byarnas tillkomst och en rimlig tolkning är därför att den existerade redan under tidig medeltid. Från Stora Uppåkra by, där vägen går i bytomtens västra kant, leder den söder ut över Lilla Uppåkras marker. Lund Fram till 1800-talet var gångstaden den enda egentliga lösningen på transportproblemen i bytessamhället. Dess naturliga form är cirkelns, och bebyggelsen blev av nödvändighet hopträngd. Källa: Lantmäteriet/SSK Ännu för hundra år sedan var tätorterna små öar i en landsbygd med stort inslag av självhushåll. Bygden domineras vid denna tid av jordbruksbyar med större eller mindre inslag av spridda gårdar. Teknikens intåg manifesteras av järnväg mellan städerna. Mellan dessa uppstår stationssamhällen som drar till sig handelsmän, hantverkare och smärre industrier. De senaste decennierna domineras av bilismen. Med ökat arealbehov för bilism växer avstånden inom stadsregionen, vilket i sin tur leder till krav på än större framkomlighet. Även om fl ertalet byar ej vuxit, har den dolda urbaniseringen nått dem alla. Några har slukats av expanderande stadsbygd. Generellt sett krymper de öppna arealerna. Konkurrensen skärps mellan olika former av markanvändning. 23

Staffanstorp Dalby Fram till 1800-talet var gångstaden den enda egentliga lösningen på transportproblemen i bytessamhället. Dess naturliga form är cirkelns, och bebyggelsen blev av nödvändighet hopträngd. Ännu för hundra år sedan var tätorterna små öar i en landsbygd med stort inslag av självhushåll. Bygden domineras vid denna tid av jordbruksbyar med större eller mindre inslag av spridda gårdar. Teknikens intåg manifesteras av järnväg mellan städerna. Mellan dessa uppstår stationssamhällen som drar till sig handelsmän, hantverkare och smärre industrier. De senaste decennierna domineras av bilismen. Med ökat arealbehov för bilism växer avstånden inom stadsregionen, vilket i sin tur leder till krav på än större framkomlighet. Även om fl ertalet byar ej vuxit, har den dolda urbaniseringen nått dem alla. Några har slukats av expanderande stadsbygd. Generellt sett krymper de öppna arealerna. Konkurrensen skärps mellan olika former av markanvändning. Källa: Lantmäteriet/SSK 24

25

4. Landskapets fysiska strukturer 4.1 Rumslighet, riktningar och överblickbarhet Kartorna nedan visar en analys av de storskaliga komponenter som utgör grunden för hur vi uppfattar landskapet i såväl översiktsområde som fokusområde. Strukturerna bidrar i hög grad till vår orientering i landskapet. Kännedomen om strukturerna är viktig för att på ett bra sätt kunna passa in exploateringar i landskapet. Romelåsens sluttning i nordost, tillsammans med Höje å:s dalgång är de dominerande riktningsgivarna i området och de är naturgivna, alltså oberoende av människans påverkan. Även dalgången mellan Stora och Lilla Uppåkra stärker denna nordvästliga-sydostliga riktningsangivelse. Uppåkrahöjden är ett annat naturgivet element som är tydligt som landmärke i landskapet. De av människan tillförda strukturerna anger ytterligare riktningar; Dalbyvägen och väg 108 förstärker de naturgivna rikningarna, medan väg E22 och järnvägen pekar tvärs mot desamma. Vad gäller de övergripande landskapsrummen är Romeleåsen en avgränsning mot norr, Höjeå-dalen ger ett ett långsträckt samlande rum, medan Uppåkrahöjden splittrar och ger en viss uppdelning av slättlandskapets olika rum. Landskapets riktningar i översiktsområdet. Man fi nner två korsande huvudriktningar och ett dramatiskt riktningsmöte vid Lunds södra entré. bebyggda riktningar naturgivna riktningar rumsdelande bebyggda områden rumsdelande naturgivna områden 26

Lund Hjärup Staffanstorp Landskapets rumsliga disposition och överblickbarhet i översiktsområdet. I de konkava rummen är blicken begränsad, inåtriktad och rummet har hög horisontlinje. I de konvexa rummen blir överblickbarheten nästan oändlig, rummets horisont är låg. topografi sk gräns konkav/konvex gräns för landskapsrum samling av bebyggelse Fokusområdets huvudtyper av landskapskaraktärer Fokusområdet kan delas in i tre urskiljbara huvudkategorier avseende topografin: - Det flacka åkerlandskapet - Höjeås dalgång söder om Lund med östvästlig riktning som gör ett djupt avtryck i slättlandskapet. - Höjden som Stora Uppåkra placerats på och som är ett signifikant element som höjer sig över omgivningen. Dessa tre kategorier är tydligt skilda åt via de korsande vägarna E22 och 108. Vid Lunds södra entré möts de tre landskapskaraktärerna och där finns den viktigaste knutpunkten i landskapet, såväl kommunikativt som landskapsbildsmässigt. En tredje barriär är järnvägen som delar av det flacka åkerlandskapet i västra delen av fokusområdet. Höjeå är en söm som förenar och binder samman landskapet på ömse sidor, men samtidigt en barriär som skapar distans. Dalgången är en gräns för landskapsrummen. Landskapet delas upp i det rurala jordbrukslandskapet, det urbana stadslandskapet och infrastrukturlandskapet med vägar och järnvägar. Dessa tre karaktärer flätar sig i varandra, väglandskapen överlappar varandra, det finns passager genom väglandskapet där jordbrukslandskapet kan sippra igenom, men det finns också exempel på att infrastrukturen avgränsar landskapsrummen, tydligast i Flackarp där byn delats av järnvägen, samt i Uppåkra som delats av E22. Uppåkrakullen E 22:an järnvägen Höje å:s dalgång slätten Tre huvudtyper av landskapskaraktärer och tre barriärer inom fokusområdet.. väg 108 27

Värpingeområdet Lunds sjukhus Allhelgona kyrkan Slätten Hjärup - Lund Höje å Slätten kring Flackarp Flackarps mölla Höjebromölla gamla järnvägsbron Jakriborg Knästorps kyrka Höje-ådalen Slätten Burlöv- Åkarp Stora Uppåkra kyrka Strukturell analys utifrån Kevin Lynchs metod med avseende på cyklistens upplevelse i fokusområdet. Värpingeområdet Lunds sjukhus Allhelgona kyrkan Slätten Hjärup - Lund Höje å Slätten kring Flackarp Flackarps mölla Höjebromölla gamla järnvägsbron Jakriborg Höje-ådalen Slätten Burlöv- Åkarp Stora Uppåkra kyrka Strukturell analys utifrån Kevin Lynchs metod med avseende på bilistens upplevelse i fokusområdet. 28

landmärken stråk kant/barriär/söm kant/barriär/söm kant/barriär/söm distrikt Strukturell analys utifrån Kevin Lynch metod Hur fokusområdets strukturer upplevs från cyklistens respektive bilistens perpektiv redovisas på föregående sida. Detta görs utifrån de begrepp som Kevin Lynch menar har störst betydelse för hur man varseblir och orienterar sig i en miljö, nämligen districts, nodes, paths, edges och landmarks. Districts kallas i den aktuella analysen distrikt resp. underdistrikt och avser här ett sammanhållet område med homogen karaktär, t ex. ett bostadsområde, ett industriområde eller ett större naturområde. Paths kallas i den aktuella analysen stråk och avser här mer betydande förflyttningsleder för de människor som rör sig i området. Det ska betonas att detta är en analys av stadens upplevelsemässiga struktur ur en cyklandes eller bilists perspektiv vilket medför att de redovisade stråken är bilstråk, vissa cykelvägar samt andra vägar som cyklister måste använda sig av för att förflytta sig i landskapet. Därför redovisas större bilvägar (med högre hastighet än 50 km/tim eller extremt mycket trafik samt järnvägar ibland som stråk och ibland som barriär. Edges kallas i den aktuella analysen kant/barriär och avser här en upplevelsemässig och fysisk gräns för förflyttning till fots och/eller på cykel. Det kan handla om tungt trafikerade trafikleder, järnvägar, staket, vattendrag. Nodes kallas i den aktuella analysen för knutpunkter och avser platser där flera viktiga stråk och/eller distrikt strålar samman. De redovisade knutpunkterna är i vissa fall verkligen utformade som knut- och mötespunkter, medan andra inte har en utformning som lever upp till detta. Landmarks kallas i den aktuella analysen landmärken och avser här upplevelsemässigt signifikanta element som är synliga över stort avstånd och därför kan fungera som orienteringsreferens i staden. För att kunna röra sig i landskapet är man hänvisad till stråken eftersom de flesta ytor är oåtkomliga för vistelse. Kontakten med det öppna landskapet är därför mestadels visuell. Landskapets främsta barriärer utgörs av E22, väg 108, järnvägen samt Höjeå. Lanskapets landmärken är av tämligen lika dignitet. Den mest betydelsefulla knutpunkten upplevs endast som vägmiljö, inte som landskapsrum. Motstående sida: Strukturell analys utifrån Kevin Lynchs metod inom fokusområdet, uppdelad utifrån cyklistens upplevelse respektive bilistens. Lunds södra entré är en intensiv mötesplats för stråk och distrikt och är således en påtaglig knutpunkt. 29

4.2 Hur Höje å framträder i det öppna landskapet Hur Höje å framträder i landskapet Höje å upplevs ganska olika längs dess olika delsträckor genom området. Den är betydligt mer visuellt påtaglig i stäckningen intill Lund än i det flacka landskapet österut. Det är genom den kontinuitet av växtlighet som följer dess sidor som ån utmärker sig i den annars platta terrängen. Vore det inte för detta skulle den konkurreras ut visuellt av den ofta trädkantade bebyggelsen eller buskarna och de små träden mellan åkrarna. Det är först när man kommer så långt österut som till Knästorp som dalgången rent topografiskt börjar framträda tydligt.. Här reser sig landskapet betydligt kraftigare, på båda sidorna, relativt tätt intill ån. Samtidigt blir växtligheten längs ån mera dominant. När detta sammanfaller förändras karaktären i landskapet radikalt. I den västliga stäckningen är ån relativt anonym och dess kvaliteter blir kännbara först på mycket nära håll. genom att ån längre i öster har en tydligare dalgång skapas en betydligt starkare karaktär, sett från omgivande landskap. Ån blir en betydligt mer sammanhållande funktion än tidigare, en söm. I Höjebromöllaområdet, där ån rinner under E22, bildas ett öppnare och meandrande ålandskap vilket samtidigt gör den visuellt mer tillgänglig från sin omgivning. Motorledens höga dragning över ån hjälper till att på ett dramatiskt sätt förstärka dalens djup. I samband med Sankt Larsområdet försvinner ån visuellt från omgivningen. Däremot ger den stark karaktär inne bland bebyggelsen, under de höga träden. Vidare västerut, nedanför Flackarp, öppnar sig åter landskapet då samtidigt växtligheten hålls nere som en del i ett rekreationsstråk. Sluttningen upp mot Flackarp är fortfarande relativt brant medan det planar ut något mot Lund. Även här hjälper den högt belägna tågbron oss att uppleva dalens djupa sänka. Att kunna följa Höjeås lopp genom skilda landskapskaraktärer är en stor kvalitet. 30

4.3 Den visuella relationen mellan tätorter och det öppna landskapet Den visuella relationen mellan Lund och det öppna landskapet söder om staden Man kan förenklat säga att Lund vilar i en sluttning; från krönet av Romeleåsens utlöpare ned mot Höje å. Stadskärnan innehåller en rad höga byggnader, av vilka flera ligger en bit upp i sluttningen. Detta gör att staden har flera tydliga landmärken som syns på mycket långt håll, åtminstone från söder. När det gäller övergången från stad till land mot söder så kan konstateras att dalgången kring Höje å har stor betydelse för hur övergången upplevs. Genom att landskapet faller så kraftigt intill ån upplevs staden som visuellt mer påtaglig på avstånd, jämfört med hur det upplevs på nära håll. Sänkan i kombination med vatten ger tät och hög växtlighet som när man är nära skymmer stadens silhuett. Detta kan förvisso också vara en kvalitet, inte minst sett från motsatt riktning, då man ganska direkt kan komma ut i naturen och koppla bort staden, både visuellt och ljudmässigt. De allra flesta gör entré till, eller färdas förbi, Lund med bil. E22 med sina många filer rör sig snabbt förbi. Detta begränsar upplevelsen av staden och dess silhuett till ett antal begränsade, kortvariga vyer. Den skrymmande industrin i utkanten av staden vittnar om stadens skala. Ska man ta sig in i staden söderifrån måste man ta sig igenom en större trafikapparat som präglar första mötet. Kommer man till fots eller till cykel finns det andra möjligheter att närma sig staden. De mindre vägarna följer landskapet djupare ner i sänkan och ger därmed en mer dramatisk entré till staden. Huvudentrén från söder över Höje å är omsorgsfullt bearbetad, men för bilisten är upplevelsen av Höje å-dalen mycket kortvarig, som en snabb utblick. Från Staffanstorp finns en cykelled som lite otydligt slutar i ett av Lunds villaområden. Cykelvägen förbi Bergströmshusen är upplevelserik och behaglig även kvällstid eftersom den går genom ett bostadsområde. Det är trevligt att anlända till Lund, men entréerna har potential att bli ännu tydligare och mer välkomnande. Se även Bilaga 3. Den visuella relationen mellan Hjärup och det öppna landskapet Hjärup, beläget ute i det flacka åkerlandskapet, har en genomgående homogen och relativt låg bebyggelse. På grund av att det omgivande landskapet innehåller få element är övergången mellan samhället och omgivningen skarp. Beroende på var man befinner sig i landskapet uppfattas Hjärup olika. De flesta susar förbi längs E22 och kan, där landskapet är öppet en längre sträcka, få en glimt av samhället. Längs gamla Malmö-Lundvägen får man en närmare kontakt. Trots de låga husen är kontrasten till åkerlandskapet stor nog att få bebyggelsen att framstå som en tätort. Eftersom bebyggelsen sträcker sig ända ut till åkerkanten kan orten urskiljas på långt håll. Hjärup utgörs även av Jakriborg. Bebyggelsekaraktären skiljer sig markant i Jakriborg men det direkta mötet med åkerlandskapet är gemensamt med övrig bebyggelse. Jakriborg går dock inte att uppfatta lika tydligt från motorlederna då det till stora delar döljs antingen bakom Hjärup eller banvallen. När man väl kommit väster om järnvägen syns bebyggelsen mycket tydligt, dels på grund av de fyra våningar höga husen men också på grund av sin täthet. Gränsen är nästan så skarp den kan bli. Kommer man med tåg norrifrån ges en tydlig bild av samhället medan vyn från Hjärup station till viss del är skymd av en halvtransparent träkonstruktion. Samhället omgärdas delvis av en mur. Entrén till Hjärup ifrån Gamla Lundavägen har låg signifikans. Det är inte tydligt när man kör in i Hjärup. Orten känns otillgänglig, man leds runt orten. Korsningen mellan Hjärup-Uppåkra bör i samband med utvecklingen av Hjärup NO formas till en tydligare entrékorsning som ger en tydlig riktning in mot Hjärup vilket bidrar till att man bjuds in och blir välkomnad till orten. Mötet med Hjärup från norr är visuellt otydligt med en avsaknad av distinkta landmärken. Mötet med Hjärup från nordväst via passagen under järnvägen är mer direkt. Sammanfattningsvis kan sägas att det är svårt att finna vägen till Hjärup. Även om Hjärup syns på långt håll över det flacka jordbrukslandskapet är det svårt att förstå hur man kommer till ett eventuellt centrum. Det är till och med svårt att hitta trots att flera orienterings tavlor är utplacerade. Samhället ligger mellan stora vägar och infarterna saknar inbördes hierarki, vilket gör att det ser ut som att alla leder in i bostadsområden. Eftersom Hjärup har svag förankring i ett landskap som dessutom är lågkomplext ger detta en dålig ledning för orienteringen. Se även Bilaga 3. 31

5. Analys av landskapets värden och känslighet Läsanvisning I detta kapitel värderas landskapets känslighet/tålighet gentemot olika typer av ingrepp och förändringar. Förändringarnas påverkan på landskapet beror på följande variabler: 1) Vilken typ av förändring som förestår, 2) vilken landskapstyp eller landskapskaraktär som påverkas samt 3) vilka typer av värden i landskapet som påverkas. 1) Vi kan tänka oss att följande huvudtyper av förändringar skulle kan vara tänkbara i området: - låg bostadsbebyggelse - hög bostadsbebyggelse - industribebyggelse - skogsplantering - park- ekller golfbana - större vägar och järnvägar - vindkraft, master etc 2) Området består av ett antal landskapskaraktärer som olika känslighet gentemot olika typer av förändringar. Dessa karaktärerer beskrivs i kapitel 2.3 och utgörs av: -flackt åkerlandskap - kuperat åkerlandskap - varierad bebyggelse - Höje å:s dalgång i åkerlandskap - Höje å:s dalgång i rekreationslandskap - Höje å:s dalgång med industri7kommunalteknisk bebyggelse - Höje å:s dalgång vid S:t Larsområdet - Stora Uppåkra - låg bebyggelse av enfamiljshus - Jakriborg - Gullåkra mosse - industriområde 3) Påverkan kan drabba följande huvudtyper av värden hos landskapet: - landskapsbildsvärden - rekreativa/sociala värden - kulturmiljövärden - naturvärden Det presenteras en karta med tillhörande känslighetstabell för var och en av huvudtyperna av värden(se punkt 3 ovan). På kartorna anges var och i vilken grad respektive värde föreligger genom en färgmarkering med varierande intensitet. Känslighetstabellen anger i en skala från 0-2 hur känslig respektive karaktär (se punkt 2 ovan) är gentemot de olika förändringar som kan vara tänkbara (se punkt 1 ovan). 0/ingen markering innebär ingen känslighet eller irrelevant. 32

5.1. Landskapsbildens värden och känslighet Landskapsbilden De visuella värdena är naturligtvis av största vikt för upplevelsen av ett landskap. Överblick, fria utblickar över landskapet, kontraster mellan olika karaktärer så som stad-åker etc. är upplevelsekvaliteter som blir allt mer sällsynta i den växande storstadsregionen. Det är därför viktigt att finna strategier för hur sådana värden trots allt kan bevaras. Frågan är: Var kan man förtäta och hur mycket? Om man förenklat karaktäriserar det aktuella området som ett öppet, uppodlat landskap där gårdar och byar ligger som öar, omgivna av åkermarken, menar vi att landskapet tål en hel del tillägg av bebyggelse så länge denna samlar sig till kompakta bebyggda öar, som: 1) inte blir alltför stora i förhållande till de obebyggda områdena, 2) inte bildar långsträckta barriärer som blockerar siktstråk som är viktiga för att uppfatta det större landskapssammanhanget samt 3) inte placeras så nära andra bebyggelseområden så att allt uppfattas som en gemensam enhet. I detta område är de långa genomgående siktstråken mot nordväst och de som finns kvar mot sydost viktiga för upplevelsen av landskapet, vilket överensstämmer med beskrivningen av betydelsefulla stråk i rapporten Regional Miljö, 1976. Redan då beskrevs risken för att öppenheten i landskapsstråket mellan Hjärup och Lund skulle gå förlorad. Man föreslog att gränsen för Hjärups utbyggnad mot öster skulle gå längs den nord-sydliga kraftledningen som sträcker sig genom området. Denna gräns är fortfarande viktig att upprätthålla, inte minst sedan kunskapen om Uppåkras historiska betydelse i landskapet har ökat. Den redan begränsade siktlängden i riktningen mellan Lund och Hjärup gör detta område till ett mindre känsligt område, d v s landskapskaraktären tål att de båda tätorerna närmar sig varandra i denna riktning. Detta gäller främst en utbyggnad av Hjärup. I Regional Miljö, 1976, förordas att Höje å skall utgöra Lunds bebyggelsegräns, vilket vår analys också pekar mot. Om S.t Larsområdet inte nämnvärt expanderar kan det även fortsättningsvis uppfattas som ett undantag från denna regel. I området kring Stora Råby är det, baserat på resonemangen ovan, viktigt att de äldre byarna St Råby, Knästorp och Lilla Bjällerup dels inte växer samman med Lunds tätort och dels även fortsättningsvis åtskiljs från varandra med stråk av öppet landskap. Likaså är det viktigt att en fornlämning som Björns hög även i framtiden får ligga i öppet landskap. Längs E22, på sträckan mellan Höjebromölla och Gastelyckans industriområde finns idag några värdefulla utblickar över det öppna landskapet. I största möjliga mån bör dessa utblickar få finnas kvar. Av kartorna nedan kan utläsas vad vi menar vara särskilt viktiga siktstråk (pilar) samt vilka områden som bör utgöras av huvudsakligen öppet landskap (blåtonade ytor). Av översiktskartan kan också utläsas var vi anser att det föreligger en risk för att planerade exploateringsområden kan stå i konflikt med detta; nämligen där markeringarna för exploateringsområden (svarta konturer) sammanfaller med markeringarna för viktiga siktstråk resp. önskvärda öppna områden. Exempel på sådana konfliktpunkter är: Den östligaste delen av utbyggnadsområdet Hjärup Nordost. Den östligare delen av utbyggnadsområdet Bergströmska Husen i Uppåkra Den västliga delen av utbyggnadsområde Flackarp Delar av utbyggnadsområdet Hasslarps företagsområde Den planerade utbyggnaden i sydvästra hörnet av Gastelyckans industriområde. För en mer detaljerad beskrivning av respektive utbyggnadsförslag; se kapitel 7.2. 33