Spräng Nytt. Årets Bergsprängare sida 14. Ny Regionchef Södra Sverige. Ny spärrfjäder sida 12. Det kan vara en ren vinst! sida 22

Nr. 2 Maj 2014-28 årgång Spräng Nytt Årets Bergsprängare sida 14 Ny Regionchef Södra Sverige sida 6 Ny spärrfjäder sida 12 Det kan vara en ren vinst! sida 22 SprängNytt 2 2014 1

Innehåll Orica kontakter... s. 2 Ingemars hörna... s. 3 Krister Nordh skall leda vår ovanjordsverksamhet... s. 4 Kalken blev hans liv... s. 5 Ny Regionchef Södra Sverige... s. 6 Tilsammans mot guld... s. 6 Skiffertaket kommer från Grythyttan... s. 8 Ny spärrfjäder för tunneldrift... s. 12 Årets bergsprängare... s. 14 Jag är ju bara en berggubbe... s. 18 Det kan vara en ren vinst... s. 22 BK:s diskussionsmöte 2014... s. 24 Norra Sverige Regionchef Ola Sällström 070-398 35 90 ola.sallstrom@orica.com Mellersta Sverige Regionchef Lars Frändberg 070-603 56 79 lars.frandberg@orica.com Södra Sverige Regionchef Michael Hampusson 070-651 36 30 michael.hampusson@orica.com Sprängtekniker Tekniskt ansvarig Sverige: Thomas Dahlgren 070-881 40 05 thomas.dahlgren@orica.com Norra Sverige: Jan Johansson 070-398 15 13 jan.johansson@orica.com Mellersta och Södra Sverige: Lars Persson 070-671 85 69 lars.persson@orica.com Joakim Östlind 070-493 38 92 joakim.ostlind@orica.com Orica Sweden AB Gyttorp 713 82 Nora 2 SprängNytt 2 2014

Kära läsare! Sommaren, värmen och nya affärsmöjligheter kommer med stormsteg. Det är med stolthet vi för några veckor sedan kunde annonsera att Orica vunnit en mycket stor affär i norra Norge (Northern Iron LTD i Sydvaranger). Orica ska leverera produkter och tjänster för uttag av närmare 140 miljoner ton malm och gråberg inom loppet av en 6-årsperiod och Northern Iron har valt att till 100% använda sig av våra elektroniska sprängkapslar vid sprängningarna i gruvan, dels för att erhålla en god och säker arbetsmiljö, men inte minst optimera styrning av styckefallet för att få en så bra totalekonomi som möjligt. Det är väldigt roligt att branschen mer och mer upptäcker de stora vinsterna man kan göra med exakt timing i tändplanerna för att styra styckefallet och förbättra totalekonomin, en klar modernisering av vår verksamhet är på gång. Det är ju också de enda sprängkapslarna som också rapporterar tillbaka att de har detonerat så även ur ett säkerhetsperspektiv är de oslagbara. Vi har tidigare rapporterat om väldiga resultatförbättringar vad gäller vibrationsreduceringar med våra elektroniska sprängkapslar, något som gör att salvorna kan göras större, längre och effektivare. Tidsbesparingen för de projekt som använt elektroniska sprängkapslar på Citybanan har varit betydande. Det är med glädje vi ser fram emot att kunna vara en del av denna utveckling. Orica Sweden AB firar i år också hela 150 år. Vi är Alfred Nobels första sprängämnesföretag i hela världen och har nu nått en ansenlig ålder. Detta kommer vi fira med en mängd aktiviteter under året vilket jag hoppas ni kommer att märka av. I den här utgåvan av SprängNytt kommer du kunna läsa allt om Året Bergssprängare, Jim Jonsson, som enligt traditionen utsågs på BK i mars. Priset på 70.000 kronor fick han för sina strålande insatser och utveckling av modern bergsprängning. Jim var dock inte sen med att hylla alla de vars insatser bidrar till en lyckad sprängning, exempelvis de som rensar berget, borrarna, laddpersonal, med flera. Under BK-dagen var det också många intressanta föredrag och jag hoppas att ni fick tillfälle att höra vår alldeles egna Matt Monaghan som höll ett intressant föredrag om optimering i bergtäkter. Ett kort referat från föredraget hittar du i tidningen. Jag vill också passa på att hälsa Michael Hampusson välkommen till företaget. Michael är en välkänd person inom vår bransch trots sin unga ålder och kommer närmast från NCC. Han kommer att arbeta som Regionchef för södra Sverige och kommer att bidra med stort kunnande i vår bransch, vi är väldigt stolta att han valt att arbeta för Orica. Vi kan med glädje också meddela att vår trotjänare Krister Nordh kommer att ta hand om vår ovanjordsverksamhet i Sverige. Krister har arbetat väldigt länge inom Orica och han kommer att bidra med gedigen kunskap inom våra bulksystem till förmån för Er. Vidare kan du läsa om sprängningarna i Svappavara där LKAB är i full färd med att expandera i ovanjordsmiljö, samt om Veidekkes sprängningar i Stockholm med vår nya smarta spärrfjäder. Detta och mycket mer hittar du i detta nummer. Trevlig läsning Ingemar Haslinger Chef Marknad Nordöstra Europa SprängNytt 2 2014 3

Krister Nordh skall leda vår ovanjordsverksamhet till Dynamexproduktionen, väcktes mitt intresse för arbetsmiljö och processsäkerhet. En lång period har jag arbetat med miljö och arbetssäkerhet. Både som huvudskyddsombud och skyddsingenjör. Inom säkerhetsområdet har jag arbetat både med myndigheter i Sverige/Norge och med flera av våra fabriker runt om i världen Under senare år har jag varit produktionschef. Först för vår fabriksbaserade tillverkning av emulsioner och sprängämnen i Sverige och Norge. Sedan i rollen som ansvarig för montering av våra slutprodukter, El- och Exeltändare, ShockTube (signalslang) och Tändapparater. Det har också blivit en del större projekt, både som deltagare i projekt och som projektledare. Och nu är det då äntligen dags att gå in i en roll som ger mig möjlighet att komma närmare våra operatörer ute i frontlinjen och våra kunder och slutanvändare. Med tanke på att jag fått arbeta med såväl Produktion, Kvalitet, Säkerhet och Myndigheter så hoppas jag att, tillsammans med våra erfarna och kunniga operatörer, kunna bidra till att öka värdet för våra kunder. Jag vill presentera mig genom att blicka tillbaka lite. Den 4 juni 1974 började jag på dåvarande Nitro Nobel AB. Ett företag som växte snabbt på den internationella scenen till att bli Nitro Krister Nordh Det här känns fantastiskt spännande. Jag skall leda vår ovanjordsverksamhet, Ett uppdrag som ger mig möjlighet att äntligen komma närmare våra kunder och slutanvändare. Nobel Group. Jag under åren haft förmånen att verka i olika befattningar inne i företaget. Jag började i direkt tillverkning av Dynamex. Med tanke på de hälso- och arbetsrisker som hörde Jag har alltid haft en starkt tro på honnörsorden i ISO 9000-standarden. Kvalitet är att förstå, och tillgodose kundens uttalade och outtalade behov. För mig betyder det att finnas så nära kunden att man tidigt kan se och förstå behoven och finna vägar att tillgodose dom. Det förutsätter att både jag och mina operatörer ständigt utvecklas. Vi måste vara duktiga på att se på vilket sätt vi kan bidra till det som skapar ett värde för våra kunder. Jag avslutar som jag började. Den här känns fantastiskt spännande. 4 SprängNytt 2 2014

KALKEN BLEV HANS LIV Uno Granquist, gjorde som så många andra, från hans generation. Han började sitt yrkesverksamma liv, direkt efter avslutad militärtjänst och som i Unos fall, vid P18 på Gotland. Som barn drömde han om att bli bonde och att få jobba med djur eller att bli långtradarchaufför, men ödet ville annorlunda. Lars Texas Frändberg, Orica Uno Granquist i kontorsmiljö, vid gruvan i Slite Eftersom Uno växte upp i Slite föll det sig naturligt att söka jobb vid cementfabriken. Här fanns ju möjligheten att få arbeta med stora maskiner, någonting som passade väl in på hans önskemål. Samtidigt var det lätt att få jobb på den tiden. Efter en kort anställningsintervju med gruvfogden, kom frågan som var så typisk för den tiden: Kan Du börja på måndag?. Året var 1969, samma år som den första människan satte sin fot på månen och Beatles gjorde sitt sista framträdande. En brytningstid i den moderna historien med andra ord. Under sin första tid vid Cementa, körde Uno truck och grävmaskin i berget. Han fick också hjälpa till med sprängningsarbeten. Från 1980, ansvarade Uno för det eldfasta underhållet av roteugnarna och cyklonsystemen. Ett arbete som kan vara både hett och dammigt. Åren vid fabriken gjorde att han fick en mycket detaljerad inblick i verksamheten som sådan. Någonting som han dragit nytta av under hela sin fortsatta karriär vid företaget. Uno fortsatte med sin yrkesbana vid verket fram till 1992, då han blev erbjuden tjänsten som avdelningschef för gruvan. 2005 utökades ansvaret till att även omfatta grova transportfordon, som dumprar, hjullastare, och så vidare, som servar fabriken. 1992 var samtidigt det året då bulksprängämnen började testas för första gången, vilket gjort att Uno fått vara med under hela utvecklingsprocessen med detta numera dominerande sprängämne. På den tiden, minns Uno, var gasningtiderna långa, ibland kunde det ta upp till, 1,5 tim innan sprängämnet hade gasat färdigt. Uno var även med under den tid då man spräckte skut genom att borra handhållet och ladda med 22 mm dynamit som tändes upp med Falubloss. Ett arbete som var mycket farligt och som i dessa tider aldrig skulle accepteras, på grund av säkerhetsaspekten. Ibland hände det att två man tände upp ända upp till 100 skut med Falubloss. Någonting som fick ta max två minuter då brinntiden för blossen var tre minuter. Man hade alltså endas en minut på sig att ta betäckning i den skyddskur som man placerat i närheten! Man kan förstå Uno när han säger att himmelriket öppnade sig när hydraul-hammaren gjorde sitt intåg 1975. Nonelen, (numera Exel), ser Uno som en av de största framgångarna för bergsprängningen. Den fanns redan när han började i gruvan, men han minns även att man tände upp nonelen med pentylstubin och tidsfördröjare på den tiden. Någonting som också gick bra, även om ljudbangen var ytterst märkbar. Uno har under alla år vid gruvan trivts bra, då jobbet är fritt och han alltid har känt att han har haft ledningens och sina medarbetares förtroende. På frågan om vad han tänker ägna sig åt nu när han blir pensionär, svarar han utan att tveka, att han kommer att lägga mycket tid på att snickra på sin och frugans fritidshus, som ligger på norra Gotland, inte långt ifrån havet. Där har han även sin lilla båt, som används flitigt under sommarsäsongen, då den stora passionen är sportfiske, både med nät och med spinnspö. Sonen, som normalt bor i Stockholm, håller även han på att bygga ett sommarhus i närheten, vilket gör att det finns gott om snickarjobb för Uno framledes. Någon utlandsresa av kulturell art kan det också komma att bli, nu när det finns mera tid till att ägna sig åt det man känner för. Vad beträffar framtiden för Cementa i Slite, så ser Uno positivt på denna, då det finns brytvärd kalksten för många år framåt. Det som däremot bekymrar en del är den byråkratiska process och de miljökrav som börjar bli allt mer påtagliga. Uno Granquist på pallet vid gruvan i Slite SprängNytt 2 2014 5

Michael Vår nya Regionchef Hampusson Södra Sverige Michael Hampusson Född in i branschen med en far som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt sprängning. Uppvuxen i Umeå där jag spenderade all ledig tid på fotbollsplanen och via fotbollen fann jag mitt kanske största intresse, Liverpool Football Club. Det blev dock ingen proffskarriär i Liverpool utan jag började istället, tack vare min far, som lärling hos NCC:s berggrupp efter tekniskt gymnasium. Efter det obligatoriska året med propphinken fick jag tidigt ansvara för egna sprängningar. Kanske lite för tidigt, kanske lite för ung vissa gånger men misstagen är vad man lär sig av och gör att man mognar som sprängare. Många år senare, med både misstag och framgångar i bagaget, bestämde jag mig för att flytta till Stockholm och börja studera på KTH. Studierna fick dock vänta på sig då jag erbjöds att ansvara för NCC:s sprängverksamhet i Stockholms-, Uppsala-, Gävleborgs och Dalarnas Län. Ytterligare år senare, med flera stimulerande projekt i färskt minne, blev det dags att ta ett steg i en ny riktning. NCC har varit en fantastisk arbetsgivare, med fantastiska kollegor och jag känner stor tacksamhet nu då jag lämnar för att träda in i rollen som Regionchef åt Orica. I mina ögon är branschen fortsatt väldigt spännande och rör sig i en positiv riktning med stora utvecklingsmöjligheter. Därför tar jag med glädje emot framtiden där jag får vara en del av Orica s ledande position på branschens marknad och inom dess utveckling! Tillsammans mot guld igen så löd Skellefteå AIK:s slogan under den gångna säsongen. Text : Annica Bray Foto: Camilla Öjhammar, Bildlikt / Skellefteå AIK 6 SprängNytt 2 2014 6 Skellefteå AIK:s lagkapten Jimmie Eriksson blev ordentligt firad på torget i Skellefteå både förra året och i år när laget tagit hem Le mat-pokalen till staden. För andra året i rad lyckades laget vinna både serien och slutligen finalen. I hockeystaden Skellefteå är många engagerade och i arenan återfinns även Orica. Ja, för oss är det naturligt att också arbeta för framgångar i närsamhället där vi finns, berättar Ola Sällström som är Regionschef för Orica i norra Sverige. I det så kallade Expolaris huset i Skellefteå har Orica sitt kontor och placeringen är ju rätt förståelig då det både i Västerbotten och Norrbotten finns många gruvor och ett stort behov av sprängmedel. Det ska vara enkelt Vi vill finnas där kunderna finns, fortsätter Ola Sällström. Det ska vara enkelt att göra affärer med oss och beställarna ska inte behöva vänta för att få tag på våra produkter. De som väljer oss som leverantörer vet vad de får och siktar man på guld så är det bara det bästa som gäller. Vi ser till helheten och vill gärna vara med i processen med våra kunder för att kunna leverera anpassade produkter utifrån kundernas behov. För oss är lagandan viktig. Vi har väldigt mycket gemensamt med Skellefteå AIK, vi vet vad vi vill och tillsammans vet vi att vi kan leverera de bästa produkterna och att vi dessutom

själva kan ta fram dem. Mötet med Ola Sällström sker i Skellefteå Kraft Arena, det som i folkmun i Skellefteå kallas templet. Guld nummer två har just bärgats och jublet har lagt sig men snart är det höst och det är dags för nya kämpatag för hockeylaget och självklart finns förhoppningen om ett nytt guld. Kämpaglöden inspirerar Det är viktigt att bry sig om samhället runtomkring och därför har vi satsat på att stötta Skellefteå AIK. Vi lever och bor här och vi vill hjälpa till på bästa sätt. Det känns ju helt fantastiskt att få vara med och se hur de kämpat sig upp till eliten igen och nu plötsligt skåpar ut sina motståndare som de har gjort, men det är som de säger i sången vi ger aldrig upp. Deras kämpaglöd och deras teamarbete har inspirerat oss inom Orica har vi nu samlat ihop oss och vårt team är urstarkt. Vi får väldigt mycket beröm av våra kunder för att vi har så säkra och trygga produkter. Våra elektroniska sprängkapslar medför betydande framsteg inom bergsprängning. i-kon är till exempel det mest avancerade elektroniska tändsystemet på marknaden. Det är inte bara hockeylaget som kammar hem guld, utan även vi gör det med våra produkter, avslutar Ola Sällström med ett leende. Två proffs samlas på en bild. Ola Sällström är en av Orica Mining Services viktiga byggstenar, precis som Jimmi Eriksson Skellefteå AIK:s lagkapten är för sitt lag. - Vi har båda som mål att leverera den bästa produkten, vare sig det är hockey eller sprängämnen och både SAIK och Orica har vid fler än ett tillfälle visat sig vara i världsklass. Ola Sällström Regionschef för Orica i Norra Sverige tycker att lagandan är viktig och känner sig därför hemma i hockeyrinken, eller templet som skellefteåborna kallar Skellefteå Kraft Arena. För oss är lagandan viktig. Vi har väldigt mycket gemensamt med Skellefteå AIK, vi vet vad vi vill och tillsammans vet vi att vi kan leverera de bästa produkterna och att vi dessutom själva kan ta fram dem. Ola Sällström SprängNytt 2 2014 7

Skiffertaket kommer från Grythyttan Ser du ett skiffertak är oddsen goda att det har sitt ursprung i Grythyttan. Detsamma gäller för ett papptak om pappen är tillverkad i Sverige, kommer dess skifferbeläggning garanterat från Grythyttan. Har du dessutom mörkt grå eller svarta skifferplattor i trädgården är chansen stor att det är Grythytteskiffer. Text / Foto: Tommy Hellström Redan på 1700-talet började man bryta skiffer för taktäckning i Grythyttan. Det är ett material som står emot väder och vind och som relativt lätt kan klyvas och med enkla medel kan huggas till lämplig tjocklek och format. Idag har andra material med goda egenskaper, och dessutom kostnadseffektiv produktion, konkurrerat ut skifferplattorna som det självklara alternativet för tak. Men takskiffer är fortfarande en viktig produkt, inte minst vid renovering av kyrkor och andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Däremot är det inte längre den stora produkt som det en gång var vid det anrika skifferverket. Huvudprodukt är istället de skifferflingor som man belägger tjärpapp med, och se- Grythyttans kyrka, uppförd 1632, är en av 600 svenska kyrkor som har skiffertak. Så här ser den färdiga produkten ut skifferflingor som läggs på takpapp, förklarar skifferverkets platschef Torbjörn Sthyr. 8 SprängNytt 2 2014

I Grythyttan har skiffer brutits för taktäckning ända sedan 1700-talet. Gruvan, som ligger nära bebyggelse, är 90 meter djup. dan 1973 ingår skifferverket i Icopal AB som är ledande tillverkare av takpapp. Dessutom levererar vi skifferflingor till konkurrerande producenter i Sverige och Finland. Därför är det faktiskt Grythytteskiffer på all takpapp som tillverkas i Sverige, säger platschefen Torbjörn Sthyr. Sju anställda På 1960-talet, när tillverkning av takskiffer ännu var den huvudsakliga inriktningen, sysselsatte det då fristående företaget mer än 120 personer. Produktionen var hantverksmässig, och att klyva och hugga skifferplattorna var en manuell hantering. Idag, när 90 procent av allt skiffer från dagbrottet krossas, sker det allra mesta maskinellt. Personalstyrkans storlek är därför jämförelsevis blygsam verksamheten drivs idag av sju anställda. Varannan vecka gör vi en pallsprängning, säger Torbjörn Sthyr och berättar att den vanligen är i storlek mellan 25 och 35 borrhål med 4,5 kg sprängmedel per hål. Vi använder Exel med 17 ms fördröj- Per Edvardsson (t.v.) sköter transport av skifferråvara från gruvan upp till krossanläggningen. Lars Magnusson är entreprenör som under många år ansvarat för borrning och laddning i skifferverket i Grythyttan. SprängNytt 2 2014 9

Borrhålen görs uteslutande horisontellt i skiffergruvan ning. Det fungerar alldeles utmärkt och motsvarar våra krav. Nitro Consult har gjort vibrationsmätningar som visar att vi med det här systemet klarar vibrationskraven i täkttillståndet med god marginal, förklarar han. Förr var det här ett vanligt sätt att klyva skiffer vid produktion av takskiffer. Idag är det ett hantverk som används vid tillverkning av specialprodukter. Stående skiffer En sak som gör skiffret i Grythyttan unikt är att det står upp, vertikalt, till skillnad från andra områden där skiffer vanligen är horisontellt. Det innebär att vi gör borrhålen horisontellt, i stort sett alltid tre rader, med kortare avstånd mellan hålen i den nedre raden för att säkerställa en så jämn yta som möjligt. Pallhöjden är oftast sju eller åtta meter, ibland lite mer men aldrig över tio meter, säger Torbjörn Sthyr. Han berättar att man experimenterat med olika sprängmedel för att finna det som passar bäst för skiffer, som är ett förhållandevis mjukt material. Man har fastnat för patronerad emulsion och Eurodyn Magnasplit som primer. Skiffer har särskilda egenskaper, och det kan finnas vassa flisor som försvårar laddningen. Detta elimineras genom att man använder emulsion i plaströr. Undviker sand Som plugg använder vi eget material skifferflingor. Det fungerar alldeles utmärkt. Vi blåser in flingorna i borrhålet. Att vi inte använder sand beror på att vi inte vill få in främ- 10 SprängNytt 2 2014

Grythyttan. Pallhöjden är högst tio meter, för att begränsa vibrationer och för att underlätta laddning av salvorna. mande material i slutprodukten. Av samma anledning använder vi också skifferflingor istället för grus på vägen som går ner i gruvan när vi sandar den på vintern, säger Torbjörn Sthyr. Att göra spräng- och borrplaner och att borra för en normal salva är relativt okomplicerat. Det är ett arbete som tar en dag i anspråk. Laddning tar mellan tre och fyra timmar och kan vara lite knepigare än när borrhållen är vertikala särskilt den översta raden kan bjuda på svårigheter. Förr när takskiffer var den huvudsakliga produkten krävdes större fraktioner för att man skulle få mesta möjliga utbyte av brytningen. Då vinschades stora block upp från det 90 meter djupa gruvhålet. Idag ska det mesta av produktionen krossas till flingor och det som bryts lastas med grävmaskin på dumper som körs upp till krossanläggningen. Där krossas, siktas och mals skiffret i flera omgångar för att till slut bli flingor i rätt storlek. Till den egna produktionen i Malmö lastas flingorna direkt ur en silo på bilar. Det som går på export lastas i särskilda säckar för leverans till vårt östra grannland. Tak- och byggskiffer Men fortfarande tillverkas en del takskiffer och även annan byggskiffer. Tio procent av den årliga produktionen på cirka 15 000 ton förädlas på det sättet. Vanliga användningsområden är som golvmaterial, bänkskivor, trappor, i eldstäder och naturligtvis som trädgårdsplattor. Det förekommer också specialproduktion av gravstenar i skiffer. Vi ser ett ökat intresse för byggskiffer till olika miljöer, just nu arbetar vi bland annat med en bardisk till en kund, berättar Torbjörn Sthyr. När det gäller trädgårdsplattor kan vi leverera både sågade och naturligt oregelbundna plattor, säger han. Det finns idag cirka 600 kyrkor runt om i Sverige som har takskiffer från Grythyttan. Därtill även ett stort antal äldre K- märkta hus. Oftast krävs att de även vid renovering ska ha samma typ av tak. Import konkurrerar Men vi ser att de kraven inte är lika hårda som de varit. Det är vanligare att man accepterar avsteg och använder annat material. Det innebär det finns en andrahandsmarknad för skiffer, där det material som företaget levererade för många år sedan blir en konkurrent till oss idag. Dessutom förekommer en ökande import till priser som vi inte kan matcha. Men optimism för framtiden saknas inte. Det unika Grythytteskiffret är en produkt som alltid kommer att efterfrågas. Det är traditionsrikt, håller hög kvalitet och tillgången är god. Vårt täkttillstånd räcker i ytterligare 15 år. Men det kommer att finnas gott om brytvärd skiffer även efter det, framhåller Torbjörn Sthyr. SprängNytt 2 2014 11

Ny spärrfjäder för tunneldrift Paula Hellberg, Veidekke, laddar med edev II, Civec och Pentex 25 med spärrfjäder i Stigbergsgaraget på Söder i Stockholm. 12 SprängNytt 2 2014

Orica Sweden AB har tagit fram en ny spärrfjäder som är avsedd för tunneldrivning. Den fästs på en primer och förhindrar därigenom ryckare. Konstruktionen medverkar även till att primern sitter centrerad i borrhålet. Genom att den omsluts av emulsion resulterar det också i en bättre upptändning av emulsionen. Spärrfjädern har utvecklats av Oricas sprängtekniker Lars Persson och Johan Svärd, Produktchef Norden, som lagt mycket kraft på att finna en modell som fungerar optimalt. Det är framförallt vid användning av emulsion under jord som det tidigare har uppstått problem. De eliminerar vi med den här spärrfjädern, som fungerar särskilt bra tillsammans med elektroniktändare. Om man inte använder den kan det förekomma att tändare rycks ut innan de hunnit initieras. Den nya spärrfjädern håller dem på plats, förklarar Lars Persson. Han berättar att den till en början finns i en storlek som är anpassad för borrhål med diameter mellan 45 och 55 mm, vilket är vanliga dimensioner vid framförallt tunneldrift. Spärrfjädern används nu för första gången i kommersiell produktion av Veidekke vid sprängning i Stigbergsgaraget på Söder i Stockholm. Det är ett stort projekt, där cirka 30 000 spärrfjädrar kommer att underlätta och effektivisera produktionen. SprängNytt 2 2014 13

Jim Jonsson Årets bergsprängare Text / Foto: Annica Bray På små krokiga vägar åker vi för att komma till Glistjärna i Dalarna. Här bor årets bergsprängare Jim Jonsson mitt i en lantlig idyll. Här finns fågelbord, badtunna och damm och allt flyter in i naturen. I hundgården skuttar hans två jakthundar runt, men de skäller inte utan betraktar oss bara med tystnad. Här flyttar man inte längre än vad traktorn går, säger Jim Jonsson och personifierar uttrycket glimten i ögat. Det fullkomligen strålar om honom. Djupt inne i Dalarna trivs Årets Bergsprängare. I en lantlig idyll bor han med sina hundar och sina intressen. -Man flyttar inte längre än vad traktorn går, säger Jim Jonsson med glimten i ögat. 14 SprängNytt 2 2014

Köket är just så lantligt som miljön kräver och kaffedoften sprider sig. Det känns att Sprängnytts reporter har hamnat djupt inne i Dalarna, i Siljans bygden. Jag började min karriär i Draggängarna, kalkbrottet som i dag är Dalhalla, berättar Jim Jonsson. Det är inte så långt härifrån. Jag jobbade åt Kullsbergs Kalk och var där till stället stängdes. Guide på Dalhalla I början på 90-talet var det lite sisådär med jobb, fortsätter Jim Jonsson. Det gjorde att jag fick åka runt lite och så blev det en del guidning på Dalhalla som ju fortfarande bara stod precis som vi lämnade det. Det var vattenfyllt och vattnet var smaragdgrönt vilket gjorde att människorna som besökte stället funderade över hur det kom sig. Ja, jag hade väl inte stenkoll men jag hittade på en massa svar, bland annat att vi skeppat över vatten från Medelhavet med tankbil, skrattar Jim Jonsson. Det var många av besökarna som ville bada i kalkbrottet, fortsätter han sin berättelse, men de fick inte hoppa från klipporna utan bara bada vid vägen. 1993 började han arbeta åt NCC och ett av uppdragen blev att vara med och forma Dalhalla som det ser ut i dag. Det var himla roliga tider, minns Jim Jonsson. På den tiden borrade, laddade och sköt han själv. Det var visserligen mycket mer slitsamt men det var roligare. Nu är det oftast sådan tidspress och helheten blir inte densamma. Byggde på gammalt sätt Samtidigt som Dalhalla byggdes om för besöksnäringen anpassades också Falugruva för att kunna ta emot turister. Det var ett riktigt roligt jobb, berättar Jim Jonsson. En av höjdpunkterna där var när de skulle bygga en ny ingång till turisterna och den skulle byggas på gammalt sätt. Den skulle drivas som man gjorde förr i tiden och de använde blocktimmer och gjorde bockkort. 45 meter lång var tunneln och det gick mängder med timmer. Det skulle vara en stock i botten, två på sidorna och en i taket. De fick inte använda moderna riktmedel utan de fick använda snören och gå från två håll. Det var helt fantastiskt att det funkade ändå, säger Jim Jonsson. Visserligen diffade det kanske en decimeter när vi träffades. Det var otroligt roligt att få vara med om det, bara det att vi höll på i två tre månader, fortsätter Jim Jonsson. Med En annorlunda hållare för fågelholkar och fågelbord har Jim Jonsson skapat i sitt eget paradis. En rolig skapelse tycker Sprängnytts reporter och undrar om det kanske vore något för IKEA att ta efter. moderna maskiner hade det nog max tagit en vecka men det jobbet gjorde att jag verkligen fick känna på hur de slet förr. Rackarberget var spektakulärt Årets bergsprängare fortsätter att berätta om jobbet i Falugruvan, hur de fick vara med och jobba med bergförstärkning och skrotning. De fick också undersöka om det gick att få till nya turistvägar och till sin hjälp hade de massor med kartmaterial men inte på allt och därför hade de också i uppdrag att kartlägga gångar. Till sin hjälp hade han en kille från Ludvika som tack och lov var en fena på att hitta. Vi hittade djupmärken, sigill, berättar Jim Jonsson och det mest fascinerande var att djupmärkena var exakta. De kunde verkligen sitt jobb på den tiden, fortsätter han. Vi fortsätter prata om olika uppdrag som han har haft. Det mest spektakulära var nog ändå sprängningen av Rackarberget på Södermalm. Det var verkligen roligt för det var så utmanande, berättar han. Vi var helt SprängNytt 2 2014 15

16 SprängNytt 2 2014 omringade av trafikanter, både bilar och fotgängare och sen all bebyggelse. Ett riktigt spännande projekt. Snart sitter de i rymdskepp Jim fortsätter att berätta att i dag får han ofta vara med i fler projekt på kortare tid på gott och ont. Förr var det oftast så att han fick stanna på ställen en längre tid. Själva borrningsdelen på sprängningen har utvecklats helt enormt, berättar han och spekulerar vidare. Snart tror jag baske mig de sitter i rymdskepp och borrar. Maskinen sköter allt så själva kan de sitta och titta på tv istället. Maskinerna har i dag sådan otrolig precision, det har blivit gudomligt bra. Först använde vi elektriska sprängkapslar, sen kom Nonelen och i dag har vi elektronikkapslar men i övrigt har kanske inte själva sprängningen förändrats så mycket. Förutom att Jim anser att sprängmedlet egentligen blivit sämre för förr var det betydligt giftigare grejer som fick användas. Arbetssättet med laddkäpp, en grushink och en morakniv är rätt identiskt med hur arbetet såg ut när han började i branschen. Aldrig rädd Ena halvan av jobbet, borrningen och kapslarna har blivit hi-tech men själva sprängningen är fortfarande ett hantverk och det är det som är tjusningen med jobbet, konstaterar Jim Jonsson. Det är nog svårt att göra på något annat sätt så det ser nog likadant ut framöver funderar han vidare. Under sin yrkestid har han hunnit vara med om två tråkiga olyckor. Plötsligt blir han allvarlig och det hörs att han har respekt för det han jobbar med. Det är stora krafter, säger han, man måste ha respekt för grejerna man jobbar med och olyckor sätter verkligen sina spår. Själv är jag aldrig rädd men jag vet också att det inte går att fuska eller ta några genvägar för då får man betala ett högt pris. Många utsätter sig för stora risker som inte skulle behöva gör det, säger Jim Jonsson. Går inte att backa bandet Det är klart jag försöker säga till när någon tar en risk, men det är svårt för de tar en för en idiot, fast jag försöker ändå och brukar berätta om olyckorna jag har varit med om, för det är aldrig kul när det händer. Det går inte att backa bandet när olyckan väl varit framme. Jag tror att man kanske måste ha en referens till något tråkigt för att få respekt. Det är stora krafter som vi håller på med och de är lika Jims egna foton från Rackarberget på Södermalm stora eller större när det går fel. Det vi gör är färskvara, det är nästan så att man tappar känslan för det bara under semestern för då är man lite tafatt igen och det tar någon dag innan man känner sig varm i kläderna igen. Sen beror det ju också på vad det är du skjuter, en täktskjutning kan en dresserad apa klara av, fortsätter Jim Jonsson men om du efter ett halvår på en täkt plötsligt ska ut på ett jättekrångligt jobb så blir det lite nervöst igen. Antecknar alla sprängningar Det är därför jag antecknar alla sprängningar, fortsätter han, då kan jag gå tillbaka och kolla hur jag har gjort tidigare. Det är det viktigaste i det här jobbet, och att prata med varandra är också jätteviktigt. Vi fortsätter prata om hur viktigt det är och hur det för Jim har blivit helt naturligt. Han har antecknat alla sprängningar han har gjort och kan när som helst gå tillbaka för att kolla hur han gjorde olika sprängningar. I dag finns Cpot-systemet där de dokumenterar allt kring sprängningen. Det tycker Jim är ett väldigt bra hjälpmedel, där kan han gå in och titta på någon annans sprängning. Han berättar att han tycker att det är det bästa han varit med om sen han började jobba i branschen för här finns allt ifrån avvikelser till resultat. Än så länge är det bara NCC som har det berättar han, men fler lär komma efter. En liten låda sprängmedel På frågan vad som är roligast säger han utan att tveka att det är roligare att åka med en liten låda sprängmedel till en klurig sprängning än att ha hela bulkbilen till en ordinär sprängning. En dröm skulle vara att få skjuta ner några byggnader eller de gamla lavarna i Garpenberg. Där är det djävulskt med betong och armering det skulle rent ut sagt vara superroligt att få skjuta, säger Jim och det glittrar till i ögonen igen. Samma glädje stannar kvar när han börjar prata om sina intressen jakten och gamla bilar. En Impala cab -59 står högst upp på önskelistan av bilar och en sådan vill han ha innan han dör. Han har redan hunnit ha en del men just drömbilen återstår. På önskelistan för jakten står en björn, mycket annat har han fått skjuta men björnen återstår. Jag har jagat och också fostrat bra jakthundar så jag känner mig väldigt nöjd, men en björn skulle vara väldigt roligt att få fälla, avslutar Jim Jonsson.

Vi utvecklar morgondagens teknik och löser dagens utmaningar SprängNytt 2 2014 17

JAG ÄR JU BARA EN BERGGUBBE - Jag borde inte stå här, jag är ju bara en berggubbe, sa en rörd Jim Jonsson när Lars Frändberg presenterade Årets Bergsprängare i Vinterträdgården på Grand. Text / Foto: Annica Bray Som vanligt avslutade Bergsprängningskommitténs årliga diskussionsmöte där med trerättersmiddag och prisutdelning. Jim önskade också att han fått ha med sig många många fler upp på scenen. Priset Årets Bergsprängare delas ut till den som har ett gediget yrkeskunnande, ett stort intresse och engagemang för bergssprängning, ett gott anseende och med väl genomförda sprängningsprojekt. En jury bestående av representanter från olika intresseföreningar, företag inom branschen som Orica har ett tufft jobb veckorna innan finalen på Grand, att bland alla nominerade utse en värdig vinnare. Årets vinnare uppfyllde alla kriterier med råge. Märkbart rörd När vinnaren tillkännagavs som avslutning på en intensiv dag med många möten, föreläsningar om det senaste inom bergsprängning både vad gäller projekt och tekniker, var det till sist dags för årets höjdpunkt, finalen på Grand. Nära 500 personer hade samlats och njöt av en trerätters måltid 18 SprängNytt 2 2014

Alla förstår kanske storheten i utmärkelsen Årets Bergsprängare och därför krävs det ju en extra stor check som är fylld med en större summa pengar också. Orica Mining Services Sverigechef Ingemar Hasslinger signerar checken och vinnaren Jim Jonsson tittar på. Ola Sällström också han från Orica hjälper till att hålla tillsammans med Lars Frändberg som hamnade utanför bild för den stora checkens skull. och väntade med spänning på vem som skulle vinna Årets Bergsprängare och med äran följer också en staty, en tavla och 70 000 kronor. Publiken höll andan när pristagaren presenterades och när Jim Jonssons namn nämndes utbröt ett stort jubel, så visst var han en värdig vinnare, det var alla i publiken eniga om. Själv var han märkbart rörd när han klev upp på scenen och hans tal går nog till historien som det mest känsloladdade och ärligaste av dem alla. Bara en berggubbe Jag borde inte stå här, jag är ju bara en berggubbe. Jag gillar inte ens de här kläderna jag måste ha på mig i kväll. Jag skulle helst vilja stå här med alla de andra jag jobbar med för det jag gör är ju inte en enmansshow utan vi är många som ser till att resultatet blir bra. När vi klappar oss för bröstet och säger jäklar vad bra det blev efter en sprängning, så vet vi ju att det inte bara är vår förtjänst. Vi har ju haft borrare som gått före, och många andra som bidragit innan det är dags för själva sprängningen, de borde alla ha fått stå här med mig i kväll, avslutade Jim Johansson sitt tal och uppslukades sedan av festyran och alla som ville gratulera honom till den åtråvärda titeln Årets Bergsprängare. SprängNytt 2 2014 19

Jim Jonsson NCC visar med stolthet upp statyn som är bergsprängarnas egen Oscars. Här flankeras han av Lars Frändberg, Ola Sällström och Ingermar Hasslinger samtliga från Orica. Började i kalkbrottet Jim Jonsson började sin karriär i Kalkbrottet i Draggängarna utanför Rättvik och har hunnit göra mycket sedan dess. Han har varit med och sprängt för Mälarbanan, han har tagit ner en 38 meter hög tegelskorsten som stod dikt vid järnvägen i Rättvik, han har till och med gjort tid i fängelset i Saltvik ja, självklart bara som sprängare. Ett av de roligaste projekten han gjort var vid Ringvägen, Rackarberget vid Södersjukhuset. Där skulle de spränga mitt i den trånga och besvärliga miljön en spännande utmaning som han verkligen trivdes med. Han har också haft turen att få gå varvet runt när Daggängarna förvandlades till Dalhalla fick han vara med och skjuta ut läktare och scen. Hall of Rocks Örjan Wolff BK:s ordförande presenterade för andra året en hedersmedlem i den eminenta samlingen Hall of Rocks, dessvärre kunde inte medlem nummer två, Sven Gunnar Bergendahl, själv vara där och tacka för uppmärksamheten. Som sig bör tackade också Örjan Wolff BK:s arrangör Eva Rydén för ytterligare ett år med ett lyckat arrangemang och slutligen fick publiken njuta av kvällens artist Wille Crafoord och Jonas Sjöblom. Publiken sjöng gladeligen med till de mest kända låtarna och festen pågick som vanligt till långt in på småtimmarna. Örjan Wolff BK:s ordförande inledde som sig bör kvällens festligheter med ett öppningstal där han tackade arrangörerna och presenterade den andra hedersmedlemmen i Hall of Rocks Sven Gunnar Bergendahl. 20 SprängNytt 2 2014