et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord

D et var för varmt i rummet där vi satt. Första gången han kom hade han haft med sig sin mor. Jag hade hämtat dem ute i väntrummet, där stod ett bord med serietidningar, några få böcker och legobitar. Jag beklagade problemet med elementet. Det var i början av min praktiktid. Jag hade inte varit där så länge. Kontoret låg i en gammal träbyggnad, värmen i rummet fick mig att öppna fönstret och vågor av kall luft blandades med den varma, i rummet fanns ett alldeles speciellt os från busshållplatsen nere på vägen. Elementet var antingen kallt eller så gav det för mycket värme. Jag satt vid skrivbordet, mittemot dem. Jag hade läst den korta journalen. Han var nio år. Han tittade ofta på sina gympa skor, ansiktet försvann under kepsen som han inte hade tagit av sig. Magnus hette han. Han vilade blicken där nere utan att säga något. Vi hälsade, och modern berättade lite. Jag försökte fortsätta, jag frågade om de hade pratat med varandra innan de kom, om det var något särskilt de hade undrat över före vårt samtal. Jag lyssnade på modern. Hon pratade ett tag till, innan hon också blev tyst. Hon såg på honom. Vi såg på honom båda två. Senare kom han ensam. 5

Han tog av sig jackan och hängde den över stolen, med ena ärmen för långt ner, det verkade som om jackan skulle glida av. Han höll saker och ting med sin vänstra hand, den högra hade varit gipsad en tid. På akutmottagningen hade han berättat att han hade skadat den när han ramlade av cykeln. Ett finger var brutet. Men han pratade inte om det på mitt rum. En dag när han var hos mig gjorde jag en inspelning, jag använde en diktafon som jag bara lade fram på bordet. Jag tänkte att han kanske skulle fråga varför diktafonen låg där, men han sa ingenting. När jag efteråt lyssnade på inspelningarna var det långa sekvenser med de vanliga ljuden i rummet, men bara några få minuter med våra röster. Han brukade titta på skrivbordet och den mörka, blanka skärmen på min dator. Burken där jag hade kulspetspennor och blyertspennor. Hans blick som följde golvlisterna, väggen upp mot taket, såg över min axel, på något bakom den. Bordet, stolen han satt på. Han lade händerna på armstöden och höll om det ena med fingrarna på den vänstra handen som inte var skadad, höll i det som stöd. Som om han var osäker på om inte stolen kunde tippa bakåt, och om det fanns någon punkt som tog emot då. Jag har inte så stor lust att vara här, sa han en gång. Han talade långsamt, det tog tid innan varje ord kom ut. Jag förstår det, sa jag. Jag vet inte varför jag måste vara här. Hans röst var inte klagande, bara låg. Hans hår var halvlångt, ibland satt han och drog i det, kände på det, innan han lade händerna på 6

armstöden eller stödde vänster armbåge mot den och lät huvudet vila mot handen. Det var svårt att tro på det där med cykeln. I journalen nämndes misshandel. Det var bara ett par gånger han sa något särskilt. Han pratade om att de brukade bygga modellflygplan, han och fadern, hur de packade upp asken och lade ut delarna av flygplanskroppen och vingarna på matbordet hemma. Han pratade om brännarna och lukten av limmet som ofta var så stark att han blev illamående. Det svåraste var att sätta de första delarna på plats. Jag hade sett den skadade handen, jag försökte att inte titta på den, ljuden från gatan, därute fanns det en hel dag som lät sig formas av olika detaljer, dörrar i byggnaden som öppnades och stängdes, jag hörde att någon sprang i trappan, bilar som körde förbi nere på gatan. Skrivbordet. Hyllorna. Korridoren utanför, dörrarna och trappan. Han böjde sig fram och såg på skorna, fingrade på skosnörena, kollade dem. Men de var ordentligt knutna. Han nämnde en sorts modellflygplan. Namnet på dem. Jag skrev ner det. Jag hade ett ritblock i knäet, egentligen hade jag tänkt riva loss ett blad och fråga om han ville rita. Jag antecknade modellflygplanstillverkarens namn i blocket. Jag saknade något att skriva. Något att koncentrera mig på, ta tag i. Jag kände kulspetspennan i min hand, partiet med mjukare plast som skulle ge ett bättre grepp. Jag förstod inte varför det hela stannade upp. Han tog en av mina andra pennor från bordet, vred på 7

den, och jag kom att tänka på en keramikbit jag hade sett på ett museum, ett ord som var inristat i den. Konservatorn som höll fram föremålet hade berättat att det var ett utdött språk. Han hade talat om för mig vad det betydde, det som stod där. Men ingen använde längre det ordet, hade han sagt. Varför har du dem i en burk, sa Magnus på mitt rum. Det var samma dag som han hade pratat om flygplanen. Jag hade öppnat fönstret helt och hållet, vi hörde allt utanför. Jag såg på burken med pennorna. Jag sa något om att det var praktiskt. Jag hade glömt vad ordet ansågs betyda, det som konservatorn hade talat om för mig. Den ursprungliga betydelsen. Han såg på den mörka datorskärmen, gnuggade sig på kinden. Jag försökte få kontakt med hans blick, där det som kanske varit vrede hade skapat en smal springa, på insidan av den var det tomt eller utrymt, i det varma rummet, byggnaden med värmeelementet och ljudet av det som rann inuti det. Jag frågade om han ville ha ett glas vatten, eftersom det var så varmt. Jag sa att jag skulle hämta åt oss båda. Den sista halvtimmen var han tyst igen, och jag försökte prata om hans skola. Och så var tiden slut. Han kliade sig på kinden. Han reste sig. Vi sa hejdå. Han gick ut genom dörren som han brukade. Till väntrummet. Jag såg det inte men jag tänkte att han tog på sig jackan, att han böjde sig ner över skosnörena på det där långsamma sättet, för att kolla, och efteråt skulle han gå ut genom dörren till trappuppgången, stänga den, springa nerför trapporna, ner till vägen, stå vid 8

busshållplatsen eller bara gå. Komma till ett hus, vara i ett rum. Och på ett bord där stod flygplansmodellerna. Bräckliga, men ändå komplexa, detaljerna i flygplanen är nästan perfekt återgivna efter de större maskinerna. Minimalistiska kopior. Resterna av ett utdött språk.

J ag tror att jag ritade en karta över det här huset när jag var barn. Jag ritade rummen med fel proportioner. Jag placerade sängen och skrivbordet mitt i rummet. Trädgården var för stor, garaget också. Jag ritade mina föräldrar på var sin stol i köket. En av dem sträckte ut en arm över bordet. Jag ritade en älv nära huset, trots att den ligger flera kilo meter bort. Perspektiven var fel. Men det var min uppfattning av hur saker och ting hängde ihop. Strömmen har gått. Kanske för några timmar sedan, medan det fortfarande var natt. Temperaturen måste ha sjunkit snabbt, kylan kryper in och det känns som om den samlas på en punkt och stannar kvar där. I källaren hittar jag ficklampan, låser upp proppskåpet och lyser in i det. Elmätaren med en platt metallskiva som roterar. Jag för upp den röda plastspaken. Det börjar surra där uppe. Som barn var jag rädd för den här källaren, rädd för någon diffus situation ur en bok, en saga, en film. Jag stänger skåpet. I köket böjer jag mig ner och tar upp trasan för att vrida ur den över hinken, och ovanför mig, i det rektangulära plasthöljet kring lysröret, ligger insekter från sommaren fortfarande kvar. För 10

att få ut dem måste jag lossa på höljet. Jag hänger undan trasan, jag tänker inte på någonting. Jag låter bli att tänka. Tänka kommer alltid senare, kanske när jag slår upp tidningen. Inte nyheterna, det som står inuti, men att jag känner papperet i handen, eller att jag kommer ut från badrummet eller öppnar bildörren och plötsligt känner att detta är nu. Genom fönstret ser jag att det börjar ljusna, grannens barn väntar utanför trädgårdsstaketet. Den ena sitter på huk och stoppar ner termosen i en påse, medan brodern står och tittar på. Grannen låser dörren, hon tar i dörrhandtaget för att känna att det är låst, en gång, en gång till. Nu ropar hon åt dem och pekar upp mot vägen. Om jag tar ett steg bakåt är de försvunna igen, och jag kan tänka de vanliga tankarna. Hur kallt är det ute, kommer det snö i dag. Finns det ett ställe där någon. Jag har satt på radion. De ringde från polismyndigheten. Det var i går. Jag höll på här eftersom jag hade några lediga timmar. I telefon berättade de om Eli. De sa att det gällde en flicka jag kände som hade anmälts saknad. Hon har gått bort sig på en skolutflykt, sa de. Jag minns henne tydligt. Hon satt på samma stol där alla brukar sitta, framför ett bord. I mitt rum. Åtta år. Hon hade just börjat i tredje klass. Hon gick ofta för sig själv. Jag skrev några ord till skolsköterskan om henne. Ensam, skrev jag. Jag satt och funderade på ordet en stund, jag minns det. Att det var ett vanskligt ord att använda. Men jag använde det ändå. Ensam. Hon behöver följas upp. Det var det jag skrev. Hon kom till mig flera gånger under loppet av några veckor, tidigt i höst. 11

Det var modern som hade bett att jag också skulle vara med. Jag åkte tillsammans med Marie från barnavården i går eftermiddag. Vi lyssnade på nyheterna i bilen, men det kom inga nyheter om att någon saknades. Framme vid huset såg jag att det var mörkt på övervåningen, de rosa och lilarandiga barngardinerna i ett av fönstren. På dörrmattan framför den breda dörren stod det Välkommen. Till vänster, bredvid dörr karmen, hängde en liten, sned keramikskylt, de otydliga bok stäverna hade ristats in ojämnt, deras namn. Jag såg Elis namn bredvid broderns. Modern fanns inte i vardagsrummet när vi kom in. En polisman hade släppt in oss. Elis far reste sig ur soffan för att hälsa. Han var lång, kraftigt byggd, han uttryckte sig för omständligt, i början av varje mening verkade det som om det var något mer, något viktigare han ville förklara, något han inte kom i gång med förrän meningen var slut. Han visade att vi kunde slå oss ner, en handrörelse mot stolarna. På pianot vid ena väggen låg ett nothäfte uppslaget. Titeln på en barnsång. Teckningarna på väggen vid matbordet i den andra delen av rummet. Där hade de kanske suttit och ätit middag dagen innan medan de pratade om olika saker, om hur dagen hade varit. Barnen på var sin stol, Eli och hennes bror. De vuxna bredvid dem. I deras vanliga hus, med de vanliga föremålen, teckningarna och barnsångerna, verkade det bara som en lek. Och att Eli kanske ändå hade åkt ner igen tillsammans med de andra i sin klass, att hon hade varit med i bussen de använde till färden upp och ner från fjället, men att hon hade gömt sig. Och nu fanns hon fort farande där i 12

huset. De hade bara inte upptäckt det. På det sättet som de kanske förbisåg saker och ting, inte riktigt lade märke till det hon sa. Eller gjorde. Det jag också kan ha förbi sett. Medan de samtalade tittade jag på ena kortväggen utanför köket där trappan fortsatte uppåt. Det hängde flera teckningar där. När hon ritade skrev hon sitt namn i ett hörn, längst ner på papperet. Men ett par gånger hade hon skrivit det på himlen, jag minns det. Hon hade skrivit namnet först och målat blå färg över det efteråt. Skolan hade hyrt bussen. Det var hon från polisen som talade. Det var menat som en heldagsutflykt för två klasser, sa hon. Det är en välbekant väg för skolorna i det här området. Nu hade även modern kommit in i rummet. Hon sa något till oss. Vi såg alla på henne. Eli gladde sig åt utflykten, sa hon. Hon vinkade åt mig från bussen. Hon satte sig i soffan bredvid mannen, han lade armen om henne och hon lutade sig fram mot cigarettpaketet, fingrade på det innan hon släppte det igen. Hon upprepade samma sak. Eli vinkade åt mig genom bakrutan. De hade kommit för sent på morgonen, berättade modern. De hade försovit sig men hann till bussen just när den körde upp mot gamla skjutbanan. Och vidare uppåt, tänkte jag. Det finns en fin rastplats på vägen upp, föräldrar brukar åka dit med barnen. Det är en småstad, alla åker till samma ställen. Om sommaren tar de med sig filtar, de har olika terränglopp och tävlingar. Om vintern finns det ett ställe i skogen där det går att rasta i en 13

kåta. Men bussen med skolklasserna åkte ända upp på fjället. Chauffören körde så långt upp som vägen går, och sedan gick de in mot myren. Barnen som sprang omkring i området. Några av flickorna skulle gå för sig själva, bara ett femtiotal meter från rastplatsen. Eli följde efter, eller de vuxna hade frågat om hon ville gå, om hon inte ville vara med de andra flickorna. När de försökte samla grupperna igen hittade de henne inte. Hon hade inte kommit tillbaka. Jag märkte att den kvinnliga polisen såg på mig medan hon pratade. Hon sa att de vuxna letade tillsammans med barnen, men så blev vädret sämre. Flickan anmäldes saknad efter ett par timmar. Sökandet är i gång, sa hon, det har blivit mer organiserat under dagen. Jag flyttade blicken, jag kastade en hastig blick på modern som satt hopsjunken under mannens tunga arm. Hon sa att hon kom ihåg mig. Vi var båda inne i Elis rum. Hon kom ihåg mig därför att Eli hade pratat om mig. Vi stod framför arbetsbordet. En rosa plastmatta där Eli brukade sitta och skriva. Sängen med sängkläderna, kudden med avtryck där hon hade legat. Eli hade vaknat på morgonen, sett det rummet. Du är psykolog, eller hur, sa modern. Jo, sa jag. Hon vände ryggen åt mig och sa något mer, till höger om henne skymtade jag trädgården genom fönstret, halvfrusna rönnbär bland de svarta grenarna. Ett fågelbord som de hade placerat på en påle som inte verkade ha kommit tillräckligt långt ner i marken utan stod snett, en pil som pekade 14

utåt-uppåt. Två plaststolar vid husväggen på verandan, de måste ha glömt att ta in dem, stolarna stod en meter ifrån varandra. I den ena låg lite regnvatten. En pojke där den öppna trädgården fortsatte ut på ett gärde, på den ena sidan såg jag resterna av det ursprungliga staketet, bara några få rostiga stolpar med nätet uppslitet på flera ställen. Elis bror. Jag hörde de andra redan på väg ut, rösterna var svagare, kanske stod de i hallen. Det var precis som om jag kände det på mig, sa hon. Jag frågade henne vad hon menade med det. Att det skulle hända något, sa hon, på den där utflykten. Eli var så frånvarande. Men hon mindes inte exakt hur det hade varit. Det var alltid kaotiskt på mornarna och de höll på att komma för sent till bussen i dag. Han hade varit irriterad för att de hade försovit sig. Hennes man. Jag tror inte hon tog det så hårt, sa hon. Det är ofta lite stressigt på morgonen. Hon vet att det inte är viktigt. Hon tittade hastigt på mig. Vi grälar sällan, sa hon. Nu. En journalist från lokaltidningen hade ringt om bilder. Jag såg på högen med fotografier som hon hade lagt fram på skrivbordet, fotografier av Eli. Ett av dem som hon hade valt ut och ställt upp mot läslampan. Det måste ha tagits i höst, för på fotografiet var hon fortfarande som när hon satt i mitt rum. Den bleka hyn, fräknarna, det lite matta rödgula håret, sammanhållet med ett spänne på var sin sida om benan, hon log osäkert, en tråd som såg ut som om den hade förts snett 15

över pannan, ett hårstrå kanske, det liknade ett långt, smalt ärr. Jag undrade om hon mindes något mer. Var det något annat, sa jag. Jag vet inte, sa hon. Det välstädade rummet där vi stod, hästaffischerna på väggen. Hur modern höll armarna om sig och strök upp och ner längs överarmarna, som barn gör när de vill visa att de fryser, så mager att hon nästan verkade hjulbent, som om hon stod på två pålar som skulle kunna falla åt var sin sida. Hon släppte taget om armarna, förde håret bakom öronen. Jag plågar henne, tänkte jag. Plågar henne när jag borde stötta henne. Som om vi skulle kunna hitta Eli ifall jag ställde de rätta frågorna. Jo, hennes bror körde bort några fåglar från fågelbordet som hon hade gjort. Men det betyder väl inte något, eller? Jag såg pojken utanför. Han stod bara och väntade. Kanske hade de bett honom gå ut medan vi var där. Nej, sa jag. Jag frågade om hon tyckte att man tog sig an henne. Jag sa att hon kunde kontakta mig igen. Hon svarade att det var bra. Efter samtalet gick vi nerför trappan igen. Hennes man stod där tillsammans med de andra. Jag märkte att han tittade på oss. Mamman följde mig ut till bilen, medan han stod kvar i dörren och pratade med poliskonstapeln. Hon stod kvar en stund framför bilen tillsammans med mig och Marie, men så sa hon att hon ville gå in igen, det var kallt, och när hon kom upp på trappan lade mannen armen om henne, 16

samma arm som han hade lagt om henne i soffan, på samma sätt. Det verkade som om han lotsade henne in, medan hon kapitulerade, som om hennes kropp hade upphört att röra på sig, jag märkte att hon såg sig om en gång under den halva minuten innan de var inomhus och dörren stängdes. Pojken som jag hade sett från fönstret stod fortfarande en bit bortom terrassen. Men han måste ha flyttat sig tillräckligt mycket för att få en skymt av det som försiggick på framsidan. Han hade inte dragit upp blixtlåset på jackan, den var öppen. Bakom honom låg de platta grå fälten, med några få små, mörka högar. Ljudet av röster i radion, de talade nyss om Eli i nyheterna. Jag försöker stänga ute själva innebörden av det som sägs, få det att låta som ett gnolande utan toner, som en otydlig sångtext, eller bara ett rabblande. Det hjälper att ha det där, ljudet i rummet, det utplånar något som verkar som om det stramar åt, som ligger och spänner, något som jag måste ha tänkt, som tog form av en bild, en rörelse, en förvirrad, isolerad scen. Det kommer inte att hjälpa just nu, att täcka över med ett annat spår av vardagliga ting, detta kommer inte att försvinna. Inte med en gång. Det är som när man ersätter ett spår med ett annat på ett magnetband, och det nya innehållet fortfarande avbryts av fragment från det gamla därför att man har skruvat av och på och av flera gånger under in spel ningen. Vi brukade åka upp på fjället när jag var barn. Mina föräldrar lånade en stuga på sommarlovet och ibland om vintern. Det fanns inte så många stugor i området men flera 17

små fiskevatten. Det välbekanta lilla huset som verkade dyka upp hastigt sedan vi hade gått genom skogen en halvtimme från bilen. Mina föräldrar först, de bar alltid samma ryggsäckar. Innan vi kom fram till stugan stannade jag och lät dem gå vidare, över den högsta punkten, tillräckligt långt för att jag inte skulle kunna se dem. Jag vände mig om åt det håll vi hade kommit ifrån. Ting omkring mig rördes av vinden, den tomma stigen bakom oss. Allt som verkade levande och ändå desperat övergivet. Jag stod så länge jag orkade innan jag sprang ikapp dem. Elis föräldrar sa att hon var van vid fjället. Hon hade varit där uppe förut. Men inte ensam. Naturligtvis har hon inte varit där ensam. Den tomma stigen. Natten. Dimman som döljer det som finns några meter framför och bakom. Och så blir det mörkt. Första gången hon kom till mig på kontoret frågade jag om hon ville rita. Hon visste inte vad hon skulle rita. Och jag sa: Vad du vill. Du kan rita vad du vill. Hon verkade inte glad över möjligheten. Så jag bad henne rita tre saker. Ett hus. En människa. Ett träd. Hon gjorde det, plikttroget. En händelse i skolan hade gjort dem bekymrade, det var därför hon hade kommit, det var därför skolsköterskan hade skickat henne till mig. Men jag tänkte att det hade pågått länge, längre än de trodde. Det var inte bara en händelse. Det tog tid att bli så ensam. Jag lade fram ritmaterial, tjocka färgkritor som gled på papperet om hon tryckte för hårt, som stearin. Hon provade flera av dem, men lade ner dem i asken igen och tog upp 18

blyertspennan. Hon ritade konturen innan hon fyllde i, hon höll blyertspennan snett och rörde den snabbt för att få en jämn grå färg. Betraktade allt när hon var klar. Och sedan suddade hon ut. Och det hon först hade bestämt sig för att rita blev bara vaga rester som syntes mellan delarna av det nya motivet, eller det bröt igenom som mörka strimmor där det nya motivet låg ovanpå som en grå yta. Hon suddade ut mer än hon ritade, det fanns skuggor av andra motiv, andra varianter under allt hon gjorde. Som om en annan, dold värld försökte bli tydligare, försökte finnas trots allt. Jag pratade om hennes klass, om hon hade väninnor där. Jag frågade henne om det var något som var särskilt svårt. Hon skakade på huvudet, hon svarade inte. Hon lutade sig över teckningarna medan jag pratade, de vaga strecken av det förra motivet under det nya. Hon höll handleden böjd, som vänsterhänta gör när de skriver. Jag tänkte att någonting i teckningarna, i tystnaden, i de föränderliga motiven, beskrev hennes dagar. Lektionerna i skolan, vad hon gjorde när hon kom hem. Jag tänkte att det kanske fanns saker jag förbisåg. Eller valde att förbise. Något som inte var så synligt, som jag valde bort därför att det var för oklart för att jag skulle kunna eller orka följa upp det. Trots att det kanske var det viktiga. Om hon står där uppe på fjället och dimman lättar kan hon se himlen, och det verkar alltid som en annan himmel där. Eli som gick från rastplatsen, hon såg de andra, deras ryggar, hon såg att de gick på ett led. Klasskamraterna fortsatte, men hon stod kvar. Kanske var det några som ropade 19

på henne. Det regnar, Eli, ropade de. Jag tänker att de såg henne någonstans långt borta, på väg ifrån dem. Jag talade med kvinnan från polisen innan vi åkte från Elis föräldrar. Hon skulle hålla kontakt med oss, sa hon. Det gällde de andra barnen. Den fortsatta informationen till skolan och de andra eleverna. Och vad ska vi säga, sa hon. Hon såg allvarligt på mig. Om det blir nödvändigt. Marie körde bilen från huset in på den ojämna grusvägen upp mot riksvägen, hon satt framåtböjd, lutade sig över ratten varje gång det skakade till. Det var inte så långt kvar, jag såg fälten på bägge sidor, vi var alldeles innanför stadsgränsen. Hon sa att det skulle bli svårt att hitta flickan om det var dåligt väder där uppe. Och frågade om jag visste hur det egentligen var på fjället, om det stämde att det var molnigt och dimma. Jag sa att jag trodde det. Kan vi sätta på radion, sa jag. Hon vred på volymknappen. Hon gör allting snabbare än jag. Jag är långsam tillsammans med henne. Hennes ljusa ansikte, den bleka hyn, håret kortklippt med smala vitfärgade ränder i det ursprungligen svarta, de svenska uttrycken som fortfarande tränger igenom. Tycker du om musik eller. Jag ryckte på axlarna och hon ställde in kanalen. Vi passerade en kvinna på vägen, jag såg att hon drog upp huvan på regnrocken, det hade börjat blåsa. Strax efter det att vi hade börjat arbeta tillsammans i det tvärfackliga teamet åkte vi till ett ställe lite utanför stan, jag och Marie. Hon hade bara varit här i några veckor, hon hade frågat om jag kunde visa 20

henne lite av trakten. Vid det tillfället var det ett sådant ljus som trängde igenom flera grå molnlager, och vi gick uppför en stig till en höjd rakt ovanför vägen till det gamla sågverket, där jag ibland promenerar ensam. Hon gick bakom mig på stigen och pratade. Hon berättade varför hon hade flyttat till den här staden. Om att hon ville bo på en mindre ort, och om hennes man som först fick arbete i kommunen. Vi kom upp och jag visade på utsikten. Här kan man se ganska långt, sa jag. Och jag märkte att hon tittade. Jag brukar ofta gå dit upp efter jobbet och stå precis där vi stod. Jag nämnde det för henne. Och hon sa att det kunde hon förstå. Jag hade tänkt att jag skulle kunna visa henne det stället, och att hon var en av dem som gjorde allt till sitt eget. Hon skulle lägga märke till saker här som jag inte hade upptäckt. Jag visste att hon kom från Stockholm, det hade hon berättat, att hon växte upp i en familj med stora förhoppningar och många förolämpningar. Jag plockade upp bitarna, för alla. Hela tiden. Marie tittade på mig medan vi stod där den dagen, jag väntade på det hon skulle säga. Och så bad hon mig berätta om mitt projekt, förvaltningen, mina erfarenheter här på orten. Det som inte är för tråkigt, sa hon. Hon log och hade den där blicken som människor har när de vill nå något i den de talar med. Men det kanske inte finns, sa hon med ansiktet mot mig. Hon sa att det var något med oss, att vi liknade varandra. Det är så med oss två, du och jag, vi kan inte låta bli det svåra. 21

Jag såg inte på henne, jag tittade neråt, på stenkumlet där jag tycker om att sitta. Jag ville berätta något om mig själv för henne. Något gripbart och enkelt som passade till den plats där vi stod. Men så tänkte jag på Silje. Jag har en dotter, sa jag. Hon nickade. Berätta, sa hon. Maries mobilnummer som jag har klistrat upp på spegelramen ovanför byrån där telefonen står. Hon ringde mig flera gånger i går kväll sedan jag hade kommit hem. Hon hade talat med dem på polisstationen igen. Det var inget nytt om Eli. I går, alldeles efter det att vi hade åkt från dem, vände jag mig om en gång och såg. Pojken ute på fältet, som om han mätte upp åkern, där i utkanten, trampade upp sidorna på en kvadrat. Vi hade hunnit ungefär tvåhundra meter från huset. Det låg en närbutik alldeles vid vägen. En Spar-symbol och en skylt med olika erbjudanden skrivna med svart tusch mot gul bakgrund. På den andra sidan av riksvägen fanns det en avfart, den ledde in i skogsdungen och mötte resterna av en kärrväg. Jag försökte minnas det Eli hade sagt om föräldrarna, men jag kom inte på några detaljer. Jag kunde se pojken alldeles intill nu, i slutet av fältet, han fortsatte bara framåt. Marie ställde in volymen på radion, hon trodde att det inte hade nämnts i nyheterna än, men att det kanske kom senare på dagen. Hon sa att det var omöjligt att förstå hur de föräldrarna hade det nu. Ingen kan fatta det. Barnet där uppe. Nej, sa jag.