Herr Salamander. monolog i tre akter av Sanna Tahvanainen. * Personer: Alice, poet Herr Salamander, en ödla uppe i taket

Herr Salamander monolog i tre akter av Sanna Tahvanainen * Personer: Alice, poet Herr Salamander, en ödla uppe i taket * Synopsis: Alice finns i ett rum i Rom. Hon har åkt ifrån sin man Konstnären, eftersom han vägrar måla av henne. Han skyller på att han inte kan måla hud. Själv genomsyrar Konstnären Alices poesi. Alices tillvaro sätts i gungning när hon upptäcker en ödla i taket. Först blir hon förbannad och rädd, men med sin fantastiska fästförmåga blir Herr Salamander snart Alices förtrogna. De utvecklar en bisarr relation. När Herr Salamander en dag försvinner blir Alice förtvivlad. 1

AKT ett (Ett rum klätt med svarta klänningar. De hänger på galgar och torkar. Det är högt i tak, de franska fönstren är stängda. I rummet ett belamrat skrivbord. En säng bäddad med helvitt sänglinne. En korgstol i hörnet av rummet, ovanför hänger en samling svartvita författarporträtt, överst Ibsen. Böcker överallt, utom i bokhyllan. Den gapar tom. Ett klädskåp med spegeldörrar. Kläder hänger på tork på en ställning. De är alla svarta. I ett hörn finns ett handfat och en spegel.) (Nycklar hörs i dörren. Alice kommer in.) Herregud! Säg inte att jag glömde att släcka efter mig. Igen. Hoppas ingen har märkt att jag lämnat lamporna på. Hemska saker om de rapporterar. Elpriserna! Dessa elpriser! De gör mig galen. Ljus är dyrt. Det måste vara för att det när som helst kan försvinna. Annat var det när det var levande. Då blåste folk själva ut ljuset när de behagade. Undrar just hur många elavbrott det varit under den senaste veckan. Allt ska man vänja sig vid. (Går fram till sänglampan. Släcker den. Tänder i stället golvlampan vid korgstolen, skrivbordslampan och taklampan. Ser sig snabbt omkring, som om hon kontrollerade att hon säkert är ensam. Går fram till tvätten som hänger på ställningen, muttrar för sig själv) Det där kan lika gärna vänta tills i morron. (Tänder också sänglampan. Lägger sig i sängen med en bok. Rummet badar i ljus. Blickar upp i taket. Stiger upp och släcker alla andra lampor utom sänglampan med en suck. ) Tänk att det här är sant. Att jag finns här. Det är som att finnas mitt i en dröm. Jag fattar det inte. Herregud! Det är fyra meter till taket. Här inne kan jag tänka hur mycket jag vill. Syret kommer inte att ta slut i första taget. Det här har 2

pågått i över en vecka redan och jag får det inte in i huvudet. Takhöjden! Franska fönster! Franska! Ta nu bara dem. Och allt det här är mitt. Bara mitt! I fyra veckor. (Det prasslar när ett meddelande skjuts in under dörren. Alice går fram och hämtar brevet, läser det högt för sig själv, liggande i sängen.) Ska vi bada i fontänen ikväll? Undrar flickan i rummet som vetter mot trädgården. PS. Vad vet du om kärleken? (Alice suckar och sträcker ut sig på sängen. Stirrar upp i taket.) Vad vet jag om kärleken? Just ingenting. Allt jag vet, allt jag någonsin vetat, allt jag någonsin kommer att veta, försvinner i en dikt genast jag vet. Vad vet jag om kärleken? Vad vet jag om någonting? Vad vet jag om mig? Just ingenting. Vad vet jag om dig? (Skriker plötsligt till.) Herregud! Vad gör du här! Det är mitt rum! Mitt! När har du tagit dig in hit? Medan jag var ute? Du måste ut härifrån och det genast. (Uppe i taket ovanför sängen finns Herr Salamander) Schas med dig! Tänk att man ingenting ska få ha ifred! Ut med dig, sa jag ju redan. Hör du dåligt. Du har kanske inga öron. Jag tänker inte somna med dig i rummet. Bara så du vet. Ett tu tre så ramlar du rakt in i munnen på mig. Du din lilla reptil. Nej, det kommer inte på fråga. (Attackerar ödlan, exempelvis med hårborste, sprutar parfym och hårspray, kastar böcker, bombarderar med pennor osv.) Jag kan inte tåla naturen. Det är mitt problem, inte ditt. Men du ska ut nu! 3

Så, du tänker inte röra dig va? Då känner du inte mig. Jag kan inte sova med dig här inne. Jag är rädd för allting som kryper. Myror, maskar nåja, maskarna kanske inte kryper, de krälar väl, men du får bilden klar för dig eller hur? Förstår du långsamt? Jag sa UT! Nu öppnar jag fönsterluckorna och därefter går jag ut till köket och när jag kommer tillbaka så ska du vara ute. Jag öppnar båda fönstren så du kan välja om du slinker ut mot floden eller trädgården. Jag kan varmt rekommendera trädgården. Jag satt där och åt lunch tidigare idag och träffade på vad som måste ha varit i stort sett hela din släkt där jag satt. Det fanns många olika sorters ödlor kan jag intyga. Den ena otäckare än den andra. Om du ursäktar. Tungan också, den fladdrar som en ängslig eldslåga inuti munnen på dig. Där hör du hemma. Utomhus. I naturen. Nu går jag och så förväntar jag mig att du gör det samma. För jag är snart tillbaka. I MITT RUM. Det här är inget friluftsområde. Om jag får lov att påminna dig om den rådande ordningen här inne. Adjö med dig du din ad jööö. Adjö Herr Salamander! Jag hoppas innerligt att vi aldrig ses igen! (Alice försvinner ut genom dörren till köket, det hörs på avstånd hur hon sätter på radion, ut strömmar nyheterna på italienska eller eventuellt en italiensk smörsång. Hon återvänder med en sallad.) Nå. Hur ska vi ha det? Så du valde att stanna. Är det meningen att jag ska känna mig smickrad? Att jag till och med ska känna mig utvald? Eller tror du att jag är i behov av sällskap? Att jag inte klarar mig själv? Va? Är det DET du tror att du kan komma hit och vakta mig så att allting går rätt till? Jag är här för att rå om mig själv och så kommer du hit oinbjuden och tränger dig på. I MITT RUM. Jag kan inte njuta av tillvaron om jag ska sitta som i kramp och blicka upp i taket hela tiden och liksom hålla andan varje gång du får lust att röra på dig. Jag tänker inte gå med på det. Dessutom får du mig att totalt tappa aptiten. (Sätter ifrån sig salladen. Tar demonstrativt itu med bokstaplarna. Fyller långsamt bokhyllan.) 4

Vad kan man göra med ödlor? Jag kan bara komma på tre saker: 1. Skor. 2. Skärp. 3 Handväska. Fast jag föredrar krokodilskinn. Alla gånger. (Blickar ilsket upp i taket.) Jag färgsorterar. Om du undrar. Det är därför det finns böcker överallt. Det tar lite tid. Jag önskar att jag kunde slänga vissa titlar. För jag förstår ändå ingenting. Men de är inte mina. De hör till husets bibliotek. (Upp mot taket.) Någonting måste jag göra tills du försvinner. Jag som redan var så avslappnad. (Mobilen piper till.) Allting låter som en dröm. Fortsätt på samma sätt. Fortsätt på samma sätt. Vad betyder det? Att jag ska stanna här? Hur kan han skriva så? Gud vad olycklig jag blir. Jag får samma meddelande, om och om igen. Det är som om han sitter där hemma och jävlas. Alla meddelanden är precis likadana. Inte en bokstav skiljer dem åt. Kan han inte komma på något annat? (Vänd upp mot taket.) Är jag inte värd lite variation, Herr Salamander? (Slänger mobilen ifrån sig i sängen och börjar borsta håret, smörja in kroppen med fuktighetslotion.) Min man är konstnär. Han har aldrig målat av mig. Han säger att han är för dålig på hud. Och inte bara det. Han säger att mitt ansikte saknar allmängiltighet. Att mitt utseende är för specifikt, för utstuderat. Inte tillräckligt allmängiltigt. Hur kan han? Ser han mig inte? Jag har försökt bli mera allmängiltig, inte för att jag vet hur man ska göra, men det är svårt. Han säger också att han inte kan måla hud. Men min hud är väl allmängiltig? Alla har ju hud? Eller hur? Tänk om han aldrig lär sig? Jag har börjat tvivla på hans kärlek. 5

Om han verkligen älskar mig skulle han måla mig. Han skulle måla hud. Min hud. Färgen skulle bara komma, den skulle blanda sig själv. Det känns orättvist. Han finns i allt jag gör. I precis allt. I varje rad. Varje bild. Varje dikt. Han genomsyrar allting. Därför kom jag hit. För att slippa genomsyras av honom. Ändå sipprar han på något underligt sätt igenom. Nä, nu måste jag sova. Och för att kunna sova måste jag stänga fönsterluckorna. Det brusar ändå tillräckligt. Du har haft din chans att försvinna. Det verkar inte som om du förstått att använda dig av den chansen. Du har tid på dig tills imorron att fundera om du vill bli. 1. skor. 2. skärp. 3 handväska. Och fall nu för guds skull inte ner därifrån. Om jag var du skulle jag ta handväska. Det är mest innehåll i den och fodret brukar vara underbart. Halt och glansigt. (Det prasslar till när ett meddelande skjuts in under dörren. Alice stiger irriterat upp. Läser högt för sig själv. ) Du kom aldrig. Så jag badade ensam i fontänen. Vattnet var kallare än vad jag hade väntat mig. Du svarade aldrig på min fråga. Inte de andra heller i rum 3,4 och 5. Frågan var allvarligt ställd och ingår i mitt arbete: Vad vet du om kärleken? Vad vet jag om kärleken En gång när jag hörde på radio, ringde en kvinna, det var direktsändning, ett sådant där interaktivt program. De hade kärlek som tema. Hon berättade om sin man. Eller hon berättade egentligen inte om honom. Hon sa bara att hon har märkt att kärlek är ganska vardagligt egentligen. Ganska odramatiskt. Att kärlek är när hon och hennes man städar tillsammans en mörk eftermiddag i november och har trevligt. Småpratar och skämtar och stryker varandra över kinden och så där. Jag tyckte hon var rörande på något sätt. Att hon liksom nöjde sig med det. Jag måste få sova. Jag är helt slut. Det är säkert värmen. Och ändå tar jag två timmar siesta. Nu släcker jag. Och du ser till att du inte faller ner i gapet på mig. För då vet jag inte vad jag gör. 6

(Vaknar i mörkret av ett främmande ljud.) Är det du? Herr Salamander! (Tänder läslampan, skrivbordslampan, golvlampan, taklampan. Hela rummet badar i ljus. Alice blickar upp i taket för att försäkra sig om att Herr Salamander är kvar. Han är kvar. Hon kollar också ifall ett nytt meddelande skjutits in under dörren. Det har det inte.) Jag vet, jag vet. Det blir dyrt med allt ljus, men det kan inte hjälpas. Jag måste få veta vad det är för ljud. (Fönsterluckorna är stängda. Alice går fram och öppnar dem. Upptäcker att det blåser våldsamt där ute när hon öppnar fönstren.) Så det är bara blåsten. Det trodde jag aldrig. Hur kan samma blåst låta så annorlunda. Är det platsen som bestämmer hur blåsten ska låta. Är det husens fasader, rappningen. Är det luftens mjukhet som avgör hur det låter eller kanske fönsterglasen. Hemma låter blåsten som blåst. Varför ska allting vara så komplicerat. Kan det bero på lövens tjockhet. Är det platanerna nere vid floden som gör att det låter så här? Löven som får vinden att låta främmande? Tänk att det är samma blåst som låter så här. (Sätter sig i korgstolen och stirrar ut. Mobilen piper till. Alice hoppar högt i stolen av förskräckelse. Läser högt.) Det låter som en dröm. Fortsätt så. Vilken jävla dröm. Vilken fortsättning. Varför skriver han ingenting om mig. Om min hud. Om att han redan har lärt sig. (Någonting faller ner från taket.) 7

Inte skiter du väl på mig? Då blir du ett skärp direkt. Räcker det inte med blåsten och drömmen och fortsättningen? Måste jag ta emot din skit nu också? (Böjer sig ner och hittar små delar av Herr Salamanders svans på golvet.) Men herregud. Inte håller du väl på och faller i små bitar? Det är ju delar av dig! Din svans! Så du blev också skrämd av blåsten. Så skrämd att delar av dig faller ner på mig Som flagor av aska på en samling nyfikna från ett brinnande hus. Vad är det med dig? Jag är ju vänligt sinnad. Skulle JAG vara skrämmande? Jag är inte farlig alls, hör du? Det var bara då i början som jag ville ha bort dig. Nu är jag ju van. Eller van och van. Men man vänjer sig snabbt vid nästan allting. Inte ska du tappa svansen bara för att vinden låter lite underlig i natt. Vem vet hur länge det tar innan en ny växer ut. Har du tänkt på en sak, Herr Salamander? Träd är lite som du. Eller om du föredrar. Du är lite som träd. Om du tänker så kanske blåsten känns mindre skrämmande. Ljudet kommer ju från blåsten som sveper genom träden som står där längs floden. De förlorar också regelbundet delar av sig själva. Precis som du gör. Imorron när jag går längs floden kommer bladen att ligga i drivor. Ibland när solen träffar dem med sina strålar ser det ut som om de brinner. Hör du mig, Herr Salamander? Jag vet att du finns där. Jag känner det på mig. Herr Salamander; apropå vinden som rör sig genom platanerna. Det är inte bara bladen. Platanerna liknar dig också med sin stam! (Tar fram en bok ur en av staplarna.) Hör här! Platanens mest utmärkande drag är den kraftfulla stammen vars bark flagar av i kartlika mönster. Den mörka ytterbarken faller av i oregelbundna bitar och blottar ett beigefärgat inre som med tiden blir gulbrunt och grönt. (Går i säng utan att släcka lamporna.) Låt dem brinna! Jag betalar all extra elförbrukning innan jag åker. Och du där uppe! Förlora inte mera av dig själv. Jag är fascinerad av förluster. Det hör till 8

yrket. Men att genomleva dem själv. Att se sina nära genomleva dem. Nej, det är inget vidare. Man är glad när det är över. När allt är som vanligt igen. (Somnar. Lamporna i rummet slocknar en efter en.) Herr Salamander! Herr Salamander! (Försöker förgäves tända alla lamporna.) Fan. Man borde röka. Trots cancer, hjärtat och andedräkten. Då har man alltid eld på sig. Man må förkorta sitt liv, men man behöver aldrig sitta i mörkret och vänta som en annan idiot. (Öppnar en låda i nattduksbordet, en till och en till och hittar slutligen en ficklampa. Lyser med ficklampan i taket.) Jag ville bara se om du fanns kvar. 9

AKT två (Mobilen väcker henne, hon går fram till torkställningen och drar på sig träningskläder, stora solglasögon och ett armbandsur. Tittar noggrant efter om Herr S. finns uppe i taket. Det gör han inte. Istället för att gå ut i parken och motionera, stannar hon kvar på rummet. Framkallar stämningen i parken. Öppnar fönstren, fågelljud letar sig in i rummet och trädens silhuetter faller över golvet.) Jag går upp dit varje morgon. Till de ofullständiga som står och väntar på mig. De söndervittrade. Alla i parken har tappat sina bästa delar. De flesta har bara bålen kvar. Där står de. Du skulle se deras hud. Den vita blanka blekheten. Jag kallar dem marmormänniskorna. De är alla förstelnade och huvudlösa sedan gud vet hur länge. Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om dem. De får mig att tänka på dig, Herr Salamander. Att du är som marmormänniskorna. Du saknar också en del av dig själv. Åtminstone ibland. Åtminstone just nu. Är det därför som du inte visar dig nu? Är det för att en del av dig saknas och du skäms Fast gör vi inte det alla alltid lite emellanåt. Förlorar delar av oss själva. Så länge vi inte förlorar bålen är det lugnt, men om den också försvinner så finns inte mycket kvar att hänga i julgranen. Eller i taket. Ja, du förstår vad jag menar. Många har liksom fasaden i bästa skick men är helt urgröpta inuti. Som urblåsta äggskal. Minsta lilla vindpust och så är skalet i tusen bitar. Då är det lika bra att vara utan en arm eller två. Eller svans, för den delen. Inte är det väl så farligt, egentligen, när man tänker efter. Varje förmiddag när jag går till torget för att köpa frukt möter jag en ung man som har liksom stumma och förvridna ben. De bär honom inte, så han rullar fram längs gatan på något som ser ut som en skateboard. Det går inte att se på honom utan att se ner på honom. Vi ser alla ner på honom. På hans ofullständighet. Som om vi själva var fulländade. Inlindade i en trygg kokong 10

av fulländning. Det kanske vi är. Det kanske vi är, ända tills en spricka uppstår och kokongen bryts sönder. Det är samma sak för skådespelare när de står uppe på scenen. De ser ner på publiken som sitter i mörkret, medan de själva står ovanför i strålkastarljuset. Deras hud bränns sönder. Lukten av vidbränd hud sprider sig bland publiken. Hud. Han kan inte måla hud. (Blickar upp mot taket.) Hör du var jag säger, Herr Salamander? Herr Sala-MAN-der! Jag talar om din svans och att det faktiskt inte gör någonting. Du kan visa dig. Jag kommer inte att peka finger och skratta. Om du vill kan jag stänga fönstren och få ljuset att försvinna. Är det mörkret du saknar? (Stänger fönsterluckorna.. Rummet blir dunkelt. Alice tänder en ensam lampa. Börjar färgsortera böcker. Skriker plötsligt till.) Jag har för guds skull glömt bort att presentera mig! (Blickar upp i taket.) Herregud! Hur kunde jag glömma någonting sådant! Det är inte klokt. Jag heter Alice! Alice! Alice i Underlivet, brukar jag säga, när jag blivit lite närmare bekant med folk. Och jag måste sluta upp med att säga Herre Gud hela tiden. För det var så pinsamt en morgon uppe i parken när jag gick med en väninna som berättade om sin nya pojkvän som bor i Madrid. Han är lång och reslig och visst advokat. Det enda knepiga i den relationen är hans namn. Ja-a, sa hon. Och jag väntade liksom spänt på hennes avslöjande. Han heter Jesus, sa hon. Och vet du vad jag svarade då? Jo, jag sa: HERREGUD! Och så sa jag att om hon vill variera sig lite så kan hon alltid dra till med Messias! Gud vad jag skämdes efteråt. Jessus Amalia. Gud ske lov att han inte var präst. 11

(Börjar ta ner tvätten från ställningen och viker ihop plaggen i prydliga högar som hon sätter in i skåpet. Låter klänningarna hänga kvar.) Vi är så lyckliga, min man och jag. Det är bara det där med huden. Han är konstnär. Han målar landskap, hus, porträtt. Men mig målar han inte. Han säger att han är för dålig på hud. För dålig på att måla hud! Som om jag bara var ett stort ark hud. Det är som om han inte ser mig tillräckligt bra, för att vara säker på hur han ska avbilda mig. Jag tänkte att om jag åker, om jag lämnar honom sittande i ateljén, kanske han ser mig tydligare. Ibland är det inte närhet man behöver, utan avstånd. Hans oförmåga får mig att känna mig hudlös! Det är som om han långsamt skalade av mig all min hud. Själv genomsyrar han min diktning. Han finns överallt. I varje rad, i varje bild, i varje dikt. Jag är som trädgården där ute. Gräsmattorna bär sprickor av torkan. Skulpturen vid det lilla vattenfallet längst in vid muren är igenvuxen av mossa. Det rinner ständigt vatten över hennes ansikte. På avstånd ser det ut som tårar. På avstånd. Herr Salamander, jag vet ingenting om kärleken, men jag vet någonting om dig. Du har magiska hår under fötterna. Intrikata häftlameller på fötternas undersida. Som gör att du har en fantastisk fästförmåga. Och ett stort behov av kontaktytor. Du får mig att tänka på min mans flanellograf. Flanellograf. En tavla täckt med tyg där man kan fästa små filtfigurer. Du är som en flanellograf. Eller dina fötter, undersidan av dem, är just sådan. Du fäster till och med på fönster. Min man fäster utklippta delar av landskap på sin flanellograf. Den står framför fönstret i ateljén. Skymmer utsikten. Min man säger att det är just det som är meningen. Att utsikten ute ska försvinna, medan landskapet som han bitvis placerat ut på flanellografen ska framträda i bästa möjliga ljus. Jag har aldrig hittat mig själv där. Jag har letat länge. Men jag har ännu aldrig funnits utklippt som en liten filtfigur på min mans flanellograf. Är det inte tragiskt, Herr Salamander? Att jag fäster så stor vikt vid något sådant. Att jag inte bara kan nöja mig med det som är. Som kvinnan i radion? Hon som menade att kärlek (Lampan i rummet slocknar plötsligt. Elavbrott igen.) 12

Herr Salamander! Herr Salamander! (Tar fram ficklampan från nattduksbordet. Lyser upp mot taket.) Ödlor är rovdjur. Lever av insekter och allehanda smådjur. Inre befruktning. Med hjälp av hanliga parningsorgan. Hanliga? Äggen är omgivna av mjuka skal och fostret vilar i en vätskefylld håla. En mjuk håla. Vilar i en mjuk håla. Fostret. Fostret vilar i en mjuk håla. Vätskefylld. Fostret vilar i en mjuk vätskefylld håla. Äggen utvecklas utan särskild omvårdnad utanför kroppen. Utan särskild omvårdnad. Självstympning förekommer. Självstympning. Om djuret blir angripet eller skrämt kan stjärten brytas av! Brytas av. Stjärten ligger och slingrar en stund som om den ännu satt fast i kroppen och förvirrar förhoppningsvis angriparen, medan ödlan själv hinner försvinna. En ny stjärt växer ut och är ganska lik den ursprungliga, men den saknar kotor som ersätts av en brosksträng. (Ljuset slutar cirkla. Alice lägger ficklampan på bordet. Den spiller ut en cirkel av ljus på en av väggarna.) Hur är det riktigt med dig, Herr Salamander? Varför rör du dig så ryckigt. Är det nerverna? Säg är det så illa? Skrämmer min närvaro? Hur många svansar har du tappat under ditt liv? Och hur är det när du tappar din svans? Hur länge tar det innan du får en ny? För du får väl alltid en ny? Är det rädsla och endast rädsla som gör att den faller. Jag går här nere och undrar över självstympning, över kroppsdelars förmåga att förnya sig, över din hud, Herr Salamander. Svindlar det medan du vistas i höjderna av mitt rum? Eller är närhet än mer svindlande? Inger avståndet trygghet? Onåbarheten. Tilltalar den generösa rumshöjden dig eller bryr du dig inte alls om inredning? Jag för min del uppskattar den absurda blandningen av fjortonhundratal och IKEA. Det låter brutalt, men det är ganska bra. Det mesta är ganska bra, åtminstone efter ett tag. Det som först kändes omöjligt det vänjer man sig liksom vid. 13

(Alice färgsorterar och fortsätter prata med Herr Salamander, trots att han inte visar sig. Mumlar boktitlar.) Vredens druvor. John Steinbeck. Vet du, jag såg någonting jag kallar Glädjens druvor en natt. Det var en enorm ljusinstallation vid Cirkus Maximus. Det kändes konstigt att stå där ensam bland hundratals främlingar och se på allt det vackra och inte kunna tala om för någon hur vackert det var. Tusentals runda lampor i granna färger låg utspridda över kapplöpningsbanan. I mitten ett ensamt träd. Det stod kvar på en ö av mörker. Det var som att komma till ett slagfält. I stället för döda kroppar låg där drivor med lysande ballonger. Det var som att komma till ett gigantiskt barnkalas just när alla barnen gått hem och glömt sina ballonger kvar efter sig i festlokalen. Runda lysande ballonger som skiftade i färg. Jag stod där i mörkret och höll andan. Väntade på att någonting skulle hända, att lamporna skulle falla i bitar, att någonting skulle stiga fram ur dem, att någonting skulle födas, men de fortsatte bara att ligga där i drivor och lysa. (Säger för sig själv.) Han kommer inte. Fan att jag alltid ska fästa mig vid allting så snabbt. Herr Salamander! Herr Salamander! Du LYSER med din frånvaro, fastän timmen är sen. Du borde vara vaken nu. Dagen är borta, den har ersatts av natten. Din bästa tid är natten. Du är nattdjur. Det är nu du ska vara aktiv. Det är därför dina ögon är så stora. Det här är inte roligt längre. Du lyser med din frånvaro som klementinerna som låg och lyste på torget idag. Du lyser med din frånvaro som min ficklampas ensamma ljuskägla i taket. Som gör ett bottenlöst hål på platsen som brukade vara din. Vad vet du om kärleken? Du som fäster dig till och med vid fönsterglas. Vad vet jag om kärleken? Just ingenting. Bara att det är en fördel att ha en man som heter någonting annat än Jesus. (Blickar länge upp i taket. Förgäves. Talar ändå som om Herr Salamander fanns där uppe.) 14

Nu gör jag det! Jag har planerat det sedan jag flyttade in här. Kom fram så får du se VAD! (Går fram till porträtten i hörnet.) Fråga mig inte vilka de är. Jag vet, jag vet. Jag borde ta reda på. Kära kollegor! Men jag vet redan vad jag tycker om dem. På basen av utseendet. Ibland är det skönt att inte ha något annat än utseendet att gå efter. (Börjar flytta på porträtten. Tittar förväntansfullt upp mot Herr S. för att invänta hans reaktion, som förstås inte kommer.) Han som ser ut som ett borstigt svin fylld med högfärd. Inte vet jag vem han låtsas vara. Men oberoende vem han är så får han flytta längst ner. Man kunde stoppa in ett juläpple i munnen på honom och griljera honom. Tänk att jag redan vant mig vid dig. Det gick snabbt det. Och nu kommer du inte. Men det här borstiga svinet vänjer jag mig inte vid. Han ska bort! Och det nu. Vem han är? Det vet jag inte. Någon här i huset vet nog säkert. (Ett prasslande ljud hörs när ett meddelande skjuts in under dörren. Alice öppnar kuvertet. Det är ett porträtt i kol av Alice. Hon tejpar upp det på väggen ovanför sängen. Sedan går hon tillbaka till porträtten.) Hon som har vaga likheter med Selma Lagerlöf hänger bra där hon är, tänk om det ÄR Selma, då har hon hängt sina kläder i samma skåp ja tänk. Men vem i all sin dar är den rundkindade damen med ett spädbarn i famnen som hon så stolt visar upp. Det ser nästan ut som om hon trugade kameran att äta upp ungen. Herrn i hatt och helskägg har någonting sårbart över sig. Han är lite som DU, Herr Salamander. Om du inte tar illa vid dig. Herrn i hatt och helskägg ser ut som om han när som helst kan förlora en kroppsdel av pur nervositet. Fragil, så fragil som den finaste porslinsservis. Han får nog hänga kvar. Jag vågar inte flytta på honom. Gud vet vad som händer då, madonna mia! Han får hänga kvar. Såja, såja. Men den fetlagde med stora bleka nävar och broderad väst får göra sällskap med den borstiga. 15

(Sätter dem nöjt i ett hörn.) Skulle jag i stället ha hängt klänningar på herrarnas plats? Få se, få se. (Släcker, lägger sig. Efter en stund spritter hon till och lyser med ficklampan upp i taket och säger förtroligt:) Herregud, jag nästan glömde! Idag köpte jag reservbatteriet, så nu har jag. Oberoende hur många elavbrott det blir. God natt, Herr Salamander! Var du än må vara. (Tänder igen, sänglampan, ficklampan, skrivbordslampan, golvlampan, taklampan. Rummet bokstavligen flödar av ljus. Sätter sig i korgstolen och blickar upp i taket.) Snart får jag nackspärr. Som jag stirrar upp i taket. Jag förstår inte hur du alls kan leva. Om jag skulle veta att jag när som helst kan förlora en kroppsdel, skulle jag antagligen vara paralyserad av skräck hela tiden i väntan på det ofrånkomliga och röra mig lika ryckigt som du. Är det nerverna, Herr Salamander? Säg mig är det så illa? Att det är nerverna som gör ditt rörelsemönster så stackatoaktigt. Jag skulle antagligen inte våga röra mig alls av rädsla för att förlora någonting, någon kär del av mig, på vägen. Vad mer kan du förlora än svansen? Och den har du ju redan förlorat. Jag skulle säkert vara alldeles stilla. Välja en plats och sedan förstena mig. Förstelna mig. Statyera mig. Du vet, vad jag menar. Herr Salamander! Han målar mig inte ens påklädd. Jag har frågat. Tiggt och bett. Legat på ateljégolvet och gråtit. Jag gick därifrån med stickor i låren. Det är den där bristen på allmängiltighet. Han säger att jag ska vara glad för att jag är så distinkt. Han sa just nu. Distinkt. Men jag vill finnas i hans tankar. I hans färger. På hans dukar. Som på den där kolteckningen. Visst är det jag? Visst ser man att det måste vara jag? Jag vill att det är min tavelblick som möter honom varje morgon han stiger över tröskeln till sin ateljé. 16

AKT tre (Alice äter frukost på rummet, klädd i pyjamas.) Herr Salamander. Var är du? Jag saknar dig. Staden brusar så. När jag öppnar mina fönster på morgonen är det som om jag fanns inuti en annan som om jag tagit mig inuti en annan människas blodomlopp. Jag vet ingenting om ditt blodomlopp, men du måste ju rimligtvis ha ett. Och ett hjärta som slår. (Mobilen piper till.) Nu står det ännu mindre. Det står bara Din. Din. Din. Din. Bara Din. Vad vet jag om kärleken? Den finns i mitt rum. Den gör rummet större och mindre. Den gör mig större och mindre. Jag känner en flicka som vet allt om rymden, men som är rädd för att flyga. Kanske är jag just sådan. Jag vet mycket om kärleken. Jag vet ingenting om kärleken. Jag tycker om att älska, men är rädd för kärleken. Genast jag vet någonting försvinner den ifrån mig. In i en dikt. Om närhet närmare än den egna huden. Men jag vet något om dig. Du är inte någon salamander. De lever i vattnet. Herr Salamander, du är en geckoödla! Får jag ändå fortsätta kalla dig för Herr Salamander? Det var det namnet som kom till mig den där natten när jag såg dig där uppe i taket första gången. Vet du vad jag först tänkte när jag fick syn på dig? Jag tänkte att hoppas att du hålls kvar där uppe, att du inte faller in i munnen på mig när jag ligger med munnen öppen om natten. Men du lär hållas där. Jag kollade det i uppslagsverket. Din fästförmåga är fenomenal. Du har en 17

häftmekanism i form av små hår under fötterna. Så kallade häftlameller, som delar sig och utmynnar i platta ändar. I kontakt med underlaget skapar dessa platta ändar en så kallad van der Waals-kraft som håller dig kvar. Du kunde väga över åttio kilo och ändå hållas kvar där uppe. Så du kommer inte att falla ner i munnen på mig om jag någon natt ligger med den vidöppen. Forskarna håller på och utvecklar ett tejp med samma egenskaper som dina fötter. Intelligent design, du vet. Det är dagens melodi. En vacker dag kan man köpa Geckotejp i matbutiken. Och hudfärg på tub. (Mobilen piper igen. Den här gången låter hon den ligga.) Nu är jag redan så fäst vid dig. Ditt namn. Det är som om kontaktytan bara blir större och större. Jag vet inte om jag vill tillbaka. Om jag vill ha det jag hade innan. En man som inte kan måla min hud. Som inte får syn på det allmängiltiga i mig. För det måste ju finnas där. Jag är ju precis som alla andra. Det är som om min hud står i vägen för honom. Den har blivit en fixation. Ett pansar. Det är bara en tidsfråga tills forskarna utvecklat ett geckotejp. Snart finns jag hos dig uppe i taket. Med tejp under fötterna. Om du alls lever längre. Men jag lever. Jag känner att jag lever. Jag känner att jag lever för det känns tomt inuti. Tomt efter dig. Och det är ju också en känsla. Du har lyckats få mig att sakna. Trots de franska fönstren, trots takhöjden. Jag tänker på ditt blodomlopp när jag hör stadens brus. Och det är ofta, det är så ofta att det nästan är alltid. Hör du mig, Herr Salamander? Hör du mig? SLUT. 18

19