Thorichthys Mayaskatter som lever under vattnet Text och foto, där ej annat anges: Juan Miguel Artigas Azas, översättning: Mikael Westerlund

Centralamerikanska ciklider Thorichthys Mayaskatter som lever under vattnet Text och foto, där ej annat anges: Juan Miguel Artigas Azas, översättning: Mikael Westerlund Rio Grande, som hör till flodsystemet Coatzacoalcos översvämningsområde. Biotop för Thorichthys callolepis och T. sp. coatzacoalcos. När jag efter mina år vid universitetet återfick kontakten med akvariehobbyn började jag lida av en kraftig hunger efter litteratur om akvariefiskar. Så går det väl för alla som på allvar ger sig in i akvariehobbyn (eller vilken annan hobby som helst). Den första boken som jag i mitt sökande efter information i akvarieaffärer och bokhandlar blev mycket förtjust i var den då nyutkomna 24e upplagan av Encyclopedia of Tropical Fishes av Herbert Axelrod och William Vorderwinkler. Orsaken var att pärmbilden visade den mest fantastiska akvariefisk jag någonsin hade sett, en vuxen Thorichthys meeki, eller eldbuk, som vaktade sin avkomma i ett vackert inrett akvarium. Bilden var ett verk av den tyske fotografen Hans Joachim Richter och den visade en stolt och vacker förälder i hotställning med utspärrad blodröd strupsäck mot den hotande fara hon upplevde att fotografen utgjorde. Den bilden sitter på min näthinna än idag! När jag till slut hade möjlighet att få veta mera om denna fängslande och vackra fisk, blev jag än mer imponerad när jag fick veta att jag kunde hitta detta föremål för min beundran i vattendragen i mitt eget hemland, Mexiko. Jag beslöt då, att jag skulle leta efter denna fisk för att ta reda på hur den lever i sin naturliga omgivning och fånga den själv. Detta beslut kom att förändra hela mitt engagemang i akvariehobbyn (och till en del även mitt liv). Efter en lång tid och en hel del forskande lyckades jag få reda på att eldbuken, den enda representanten för släktet Thorichthys, som på den tiden förekom inom akvariehobbyn, inte var ensam i släktet. Också flera andra arter Thorichthys, den ena vackrare än den andra, förekom i vattenbiotoperna på låglandet på Atlantsidan av södra Mexiko, Belize, Guatemala och norra Honduras. Taxonomi Släktet Thorichthys ställdes upp av Meek år 1904 (Meek, 1904) för att härbärgera några små (högst sex tum = 15,24 cm) centralamerikanska ciklider som svarade mot beskrivningen En hög kroppsform; kraftigt sammanpressad; munnen tämligen liten; månformad stjärtfena; stjärtfenans yttersta fenstrålar utdragna; bröstfenan lång och spetsig, ungefär lika lång som Libro Axelrod Detta är boken jag nämner i texten, Axelrod s encyclopedia of tropical fishes. Fotograf är Hans Joachim Richter. 6 Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org

Thorichthys callolepis, hona med yngel i floden Rio Calorino, ett av de centrala vattendragen i flodsystemet Coatzacoalcos översvämningsområde i Mexiko. Lekbeteende hos Thorichthys sp. Coatzacoalcos i Rio Grande, ett av de centrala vattendragen i flodsystemet Coatzacoalcos översvämningsområde. Hannarna försvarar ett territorium genom vilket förbisimmande honor kommer för att uppvakta dem. www.ciklid.org Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 7

typlokalen för Meeks Thorichthys ellioti i Motzorongo, Veracruz (18 15 nordlig latitud, 96 43 västlig longitud) (Field Columbian Museum, 4727). Arterna Meek listade som uppenbarligen tillhörande detta släkte var aureus Günther, 1862, affinis Günther, 1862, friedrichsthalii Heckel, 1840, rostratus Gill & Bransdorff, 1877 och longimaqnus Günther, 1867. Detta trots att han officiellt erkände bara två arter, Thorichthys helleri Steindachner, 1864 och Thorichthys ellioti Meek, 1904. Vattenfallen vid Rio Mizol-ha, flodsystemet Tulija i Chiapas, Mexiko. Habitat för Thorichthys socolofi. eller längre än huvudet; undre gällocket försedd med en svart fläck, i övrigt som Cichlasoma. Också andra nämnda karaktärsdrag hänvisade till avsaknaden av en pannpuckel och till en stor variation mellan lika populationer. Såsom nämns i beskrivningen utgör närvaron av en svart ögonfläck på nedre gällocksområdet ett tydligt kännetecken för detta släkte. Detta gemensamma kännetecken saknas bara hos en representant för släktet, nämligen Thorichthys callolepis (Regan, 1905) från de övre delarna av floden Coatzacoalcos i Mexiko. Typexemplaret för släktet fick av Meek namnet Thorichthys ellioti, efter professor D.G.Elliot, kurator för zoologiavdelningen vid Field Columbian Museum. Men nu råkar det sig så, att Thorichthys ellioti förefaller vara en yngre synonym till Thorichthys maculipinnis Steindachner, 1864 (Artigas Azas, 1996). Typlokal för Thorichthys maculipinnis är floden Jamapa i delstaten Veracruz, inte långt från Släktet Thorichthys dumpades av Regan år 1905 i en grupp inom det stora och kraftfulla släktet Cichlasoma (Regan, 1905, 1906-1908). Regan erkände tre arter inom denna grupp, C. aureum Günther, 1862, C. affine Günther, 1862 och C. callolepis Regan, 1904. Thorichthys ellioti hölls för en yngre synonym till Thorichthys aureus, liksom även Thorichthys helleri och Thorichthys maculipinnis. Alla dessa arter ansågs höra till Cichlasoma. Senare år 1907 erkände Meek (Meek, 1907) Thorichthys som ett undersläkte inom Cichlasoma. Thorichthys ellioti och Thorichthys helleri blev igen räknade som separata arter av Newton Miller (Miller, N., 1907) och Carl L. Hubbs (Hubbs, 1936), Thorichthys meeki, ett par som vaktar yngel i en strid ström i Belize. 8 Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org

samt senare av Robert Rush Miller (Miller, 1961), som även påvisade ytterligare kännetecken med vilka Thorichthys-gruppen kunde särskiljas från det dåtida släktet Cichlasoma. År 1983 begränsades Cichlasoma av den kände svenske iktyologen Sven Kullander (Kullander, 1983) att gälla några sydamerikanska släktingar till typarten Cichlasoma bimaculatum. År 1996 konstaterade Robert Rush Miller igen (Miller, 1996): Vi kan för närvarande tryggt hålla Thorichthys Meek, 1904 (Miller och Taylor 1984, Staeck och Linke, 1985:157-159) och Archocentrus Gill och Bansdorff 1877, för giltiga monofyletiska släkten. Även Kullander (1996) har föreslagit att man ska använda Thorichthys och det har tagits i bruk av flera välrenommerade publikationer som är specialiserade på ciklider (såsom The Cichlids Yearbook/ Ciklidårsboken). Laguna de las Ilusiones i centrum av staden Villahermosa, Tabasco, Mexiko. Denna sjö hör till floden Griljalvas nedre lopp. Fisktätheten är otrolig. Här finns tre arter Thorichthys, nämligen Thorichthys meeki, T. pasionis och ett litet fåtal T. helleri. Namnet Thorichthys kommer från grekiskan och betyder enligt Meek en hoppande fisk. Meeks resonemang lyder så här: Dessa små fiskar (alltså Cichlasoma helleri) är mycket talrika i små isolerade dammar, särskilt sådana där det finns en avsevärd mängd vegetation. De dras till allt som hamnar i vattnet och hoppar upp i luften i en sinnesstämning som verkar lekfull. När de förekommer rikligt är de lätta att fånga, för i samma ögonblick som ditt finger rör vid vattnet kommer de hoppande emot dig. Jag måste dock erkänna att vid de talrika tillfällen jag har varit i kontakt med dessa fiskar har jag aldrig sett dem hoppa. Meeks iakttagelser måste snarare handla om hungriga isolerade fiskar, sannolikt i en liten pöl efter regntiden, än om en lekfull attityd från fiskarnas sida. Idag är våra möjligheter att kunna iaktta ett dylikt beteende mycket mindre, eftersom sådana hoppande fiskar snabbt skulle sluta i någon fisksoppa. Inom släktet Thorichthys erkänns åtta arter. Vi kan indela dem i två grupper (Miller, 1966). Den ena gruppen har en svagt välvd huvudprofil, lika bred underoch överkäke och hos honorna vanligen en Ett par Thorichthys socolofi som vaktar sina yngel som gömmer sig under ett löv i Rio Bascam, Chiapas, Mexiko. www.ciklid.org Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 9

svart fläck i ryggfenan. Till denna grupp hänförs aureus Günther, 1862, callolepis Regan, 1904, helleri Steindachner, 1864, maculipinnis (ellioti) Steindachner, 1864 och socolofi Miller, 1984. Till den andra gruppen hänförs tre arter med en karaktäristisk rak frontprofil, längre nos, framskjutande käkar och ingen svart fläck i ryggfenan. Till gruppen hänförs affinis Günther, 1862, meeki Brind, 1918 och pasionis (Rivas, 1962). Framtida undersökningar kan leda till att åtminstone en ytterligare ny art hänförs till släktet. Thorichthys pasionis, par från sjön Laguna Noh i södra Yucatan, som försvarar sina revir i akvariet hemma hos mig. Temple of the inscriptions i den arkeologiska Mayastaden Palenque i hjärtat av Thorichthyssläktets utbredningsområde. Utbredning och habitat Thorichthys förekommer i sötvattendrag i skogs- och djungelområden i låglandet (under 450 meter över havet) på atlantsidan av södra Mexiko (sju arter), Belize (två arter), Guatemala (fem arter) och norra Honduras (en art). De lever i pölar, sumpmarker, sjöar och stilla eller moderat flytande flodområden samt även i mycket små bäckar, ibland inte djupare än en decimeter. Vattnet är alltid alkaliskt, ph ligger på 7,5 till 8,5, hårdheten kan variera mycket från hårt till mycket hårt vatten. Temperaturen i vattnet rör sig mellan 24 och 28 C. Arterna inom T. helleri-gruppen (maculipinnis, sp. coatzacoalcos, callolepis, helleri, socolofi och aureus) är flodlevande ciklider som man normalt finner på lägre temperaturer än arterna inom T. meekigruppen. Biotopen kännetecknas vanligen av floder med klart vatten (ibland med en sikt på över tio meter), medelstark ström, hög syrehalt och sandbotten. Arterna inom denna grupp förekommer på högre höjder än arterna inom den andra gruppen. Ytterlighetsfallet i denna grupp är T. callolepis, den till kroppsformen mest utdragna i släktet. Den förekommer i snabbt strömmande floder i den övre delen av flodsystemet Coatzacoalcos på Tehuantepec-näset i Mexiko. Ett särdrag hos denna art är att den saknar de karakteristiska svarta fläckarna på gälarna. Detta verkar vara en återgång i evolutionen, eftersom man fortfarande kan se bleknande fläckar hos en del individer. Däremot återfinnes arterna inom Thorichthys meeki-gruppen (meeki, affinis och pasionis) vanligen i sumpmarker, sjöar och de stora flodernas nedre lopp, där vattnet vanligen är varmare och syrehalten lägre. Av alla Thorichtys-arter förekommer dessa på de lägsta altituderna. Dessa habitat kännetecknas av leriga bottnar och låg till ingen sikt under vattnet. I vissa av sjöarna är fisktätheten otroligt stor. Utbredningen för släktet Thorichthys i Mexiko. Kartan är från Encarta encyclopedia och utbrednngen är tillagd. 10 Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 www.ciklid.org

Det finns några anmärkningsvärda undantag till habitaten som är karakteristiska för dessa områden, såsom grottöppningarna på Yucatanhalvön och sjön Laguna Bacalar i Mexiko vid gränsen till Belize, där vattnet är kristallklart och där det finns stora populationer av T. meeki. I vissa fall överlappar utbredningsområdena för dessa grupper varandra och man kan finna T. meeki i floder med klart vatten medan T. helleri kan förekomma i dyiga sjöar, men detta är undantag snarare än regel. Thorichthys lever vanligen i grupper (men inte i stim), som rör sig omkring i de grunda delarna av biotopen i jakt på föda. Thorichthys uppskattar bäddar med nedfallna löv, sjunkna trästammar och grenar i sitt undervattenslandskap. I det vilda uppvisar Thorichthys-arterna en hel del geografisk variation. Ta till exempel eldbuken, Thorichthys meeki. Varianten vi har hållit i akvarium i många år härstammar från en population från nordvästra Yucatanhalvön. Fastän den är vacker (man kan inte säga att någon Thorichthys är ful), är den inte den färggrannaste av varianterna. Eldbukarna från sjöarna i nedre Grijalva öster om staden Villahermosa uppvisar en intensiv röd färg som går högt upp på kroppen och även ut i de opariga fenorna. Thorichthys maculipinnis, ett yngelvårdande par i Rio Otapa, Veracruz, Mexiko. Thorichthys meeki var sannolikt den första arten Thorichthys som blev tillgänglig inom akvariehobbyn i början på 1900-talet. Akvaristen och akvariehandlaren Walter Lannoy Brind från New York, som senare beskrev eldbuken såsom T. helleri meeki, köpte år 1916 265 exemplar av en fransk sjöman. Denne hade fångat dem i en liten sjö (cienega) under ett av de stopp fartyget han arbetade på i hamnen i staden Progreso på nordvästra Yucatanhalvön, gjorde. Detta var vanligt på den tiden. Brind kallade då fisken scarlet chanchito och beskrev den levande fiskens färger såsom ett strålade eldrött flöde och strimmor som sträcker sig bakåt från strupen och de nedre gällocken ända till bröstfenornas spetsar. Namnet Chanchito hänvisade till den dåförtiden populära sydamerikanska cikliden Cichlasoma facetum. Alltsedan dess har Thorichthys meeki förblivit en omtyckt akvariefisk. Biologi Thorichthys är sociala ciklider med intressanta vanor. Ögonen sitter högt uppe på huvudet och nosen är lång. Naturen har utvecklat dem för att kunna gräva i det mjuka bottensubstratet och leta efter ryggradslösa djur som de kan äta. De tar in bottensubstrat i munnen och filtrerar där ut det ätbara och spottar sedan ut det oätbara materialet genom munnen och gälöppningarna. Thorichthys är helt köttätande, men trots det bryr de sig inte om andra mindre fiskar. Under torrtiden från januari till maj tar Thorichthys-hannarna revir, i regel på skyddade platser såsom inne bland nedsjunkna trädgrenar (där sådana står till förfogande). De försvarar reviret mot andra ciklider och intar en hotställning med huvudet nedåt i cirka 30 graders vinkel. Honorna får oantastade röra sig genom reviren. Honorna, som i regel är minde än hannarna, uppvaktar hannarna, som i sin tur svarar ivrigt genom att utvidga strupsäcken och skaka kroppen i sidled, varigenom de sänder tryckvågor genom vattnet mot honornas sidor. Avsikten med detta är uppenbarligen att övertyga honan om hannens styrka. Honorna följer samma beteendemönster och avlägsnar sig i regel efter en stund, för att senare komma tillbaka ifall denna hanne var intressant. I undantagsfall sker parbildningen redan innan hannen har tagit ett revir, och paret rör sig sedan tillsammans genom området och letar efter ett lämpligt ställe att ta revir på. Detta beteende kan man dock oftare se hos andra centralamerikanska ciklidarter. Efter att en hona har blivit vald och ett revir taget putsar paret tillsammans ett litet område. Vissa arter väljer i regel ett www.ciklid.org Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 11

Thorichthys sp. mixteco blue, ett par med yngel i Rio Carolino, floden Coatzacoalcos avrinningsområde, Mexiko. Thorichthys helleri i Rio Candelaria. Detta är en av de vackraste varianterna av denna art. En Thorichthys affinis-hona vaktar sina yngel i en grop hon grävt i bottnen i sjön Lago Peten i Guatemala. En hona som vaktar rom på trästycket under sig. Blue creek, Belize. En Thorichthys meeki-hona som demonstrerar aggressivitet i försvaret av ynglen i sjön Laguna Bacalar, Quintana Roo, Mexiko. Fiskarna i denna sjö är bleka i färgerna, vilket är en anpassning avsedd att undvika predatorer i det klara vattnet och ljusa bottensubstratet i sjön. Rio Dos Caños, Veracruz, en flod som rinner ner längs bergen i bergskedjan Neovolcanic ridge i Mexiko. Den utgör habitat för Thorichthys maculipinnis.

stort nedfallet löv, medan andra föredrar mindre stenar. Honan lägger oftast sina vidhäftande romkorn, som brukar uppgå till några hundra stycken, tidigt på morgonen. De läggs i rader som bildar cirklar på ytan som paret tidigare har putsat. Hannen följer tätt efter honan och befruktar romkornen. Vanligen läggs romkornen så att de inte vidrör varandra. Jag tror att detta är för att de ska få tillräckligt med syre för att utvecklas som de ska. Båda föräldrafiskarna vaktar rommen och hotar grannparen genom att utvidga strupsäcken och spärra upp gällocken. På detta sätt försöker de lura sina potentiella fiender att de är mycket större än de i själva verket är. Effekten förstärks av att de visar ögonfläckarna på gällocken, vilket ger intrycket att de har större ögon och att de sitter på större avstånd från varandra. Paren bildar vanligen kolonier på lämpliga platser. Ofta är det inte mer än 50 cm mellan paren. Aggressioner leder enligt min erfarenhet aldrig till skador. Trots att två hannar ibland ser ut att ryka ihop i slagsmål och allt går så snabbt att man inte hinner se klart vad som händer, blir det aldrig några synliga skador på fiskarna. De fortgående rörelserna fram och tillbaka som hotande par utför ger intrycket av en tjur som just ska anfalla, och följaktligen kallas Thorichthys i vissa områden i Mexiko för toritos (små tjurar). Föräldrarna fläktar romkornen med bröstfenorna för att tillföra dem syre. De äter upp obefruktade romkorn för att hindra mögel som växer på dem att sprida sig. När ynglen kläcks, efter cirka två dygn, flyttar föräldrarna dem i munnen till små gropar på förhand grävda i närheten av lekplatsen. Vanligen gräver de flera gropar, kanske för att lura rovmalar som letar efter dem. Efter några, vanligen fem dygn, har ynglen förbrukat sin gulesäck och är tillräckligt starka och lätta för att börja simma i ett tätt stim. De hyperaktiva föräldrarna leder ynglen genom habitatet och styr dem med hjälp av spastiska rörelser ackompanjerade av att veckla fenorna ut och in. På detta sätt leder de ynglen när de letar efter föda. Paret avlägsnar sig tydligen aldrig väldigt långt från lekplatsen. Föräldrarna hjälper ynglen då de söker föda genom att tugga ätbart material och spotta ut det i yngelsvärmen i pulveriserad form. Efter flera veckor, i vissa fall efter upp till tre månader, slutar ynglen svara på föräldrarnas signaler och de börjar leta efter grunda och skyddade ställen inom habitatet. Snart börjar regnen. I akvarium Thorichthys är inte särskilt aggressiva ciklider. De är mycket vackra och lätta att hålla i ett hemmaakvarium. De kräver inte lika stora akvarier som de flesta centralamerikanska cikliderna. 250 l och en längd på minst 1,20 m räcker oftast bra för en grupp. Välj alltid större bottenyta framom ett högre akvarium. Det är bäst att man anpassar inredningen till det jag har beskrivit ovan. Ett fint bottensubstrat och många gömställen hör till huvudpunkterna. Fiskarna mår mycket bättre om man håller dem i en grupp. Det är alltid bättre att hålla dem lite (bara en aning) trångt för att fördela aggressiviteten och befrämja ett naturligare beteende. Strykfiskar (dither fishes) är också en viktig del av omgivningen vi erbjuder. Thorichthys går bra ihop med stora poeciliider, men väldigt små exemplar blir uppätna i akvarium. Många andra liknande ickeaggressiva fiskar, som kan röra sig snabbt, går också bra. Trots sin ciklidaggressivitet struntar Thorichthys i andra fiskar som inte direkt konkurrerar med dem, förutsatt att akvariet är av rätt storlek. De olika Thorichthys-arterna uppvisar olika grad av aggressivitet. Enligt min åsikt rankar de från mest aggressiva till mest fredliga så här: meeki, pasionis, aureus, affinis, maculipinnis, callolepis, helleri och socolofi. De äter begärligt det mesta man erbjuder dem, men undvik att ge dem kött från varmblodiga djur, trots att de är köttätare. Detta kan ofta leda till problem med matsmältningen och det kan de dö av. En viktig sak när det gäller Thorichthys välmående är vattentemperaturen. Min erfarenhet är att Thorichthys är lika känsliga mot varmt vatten som mot kallt vatten. Vi akvarister glömmer lätt att hålla kontroll på vattentemperaturen. En längre tid i vatten på 28 C eller varmare leder för Thorichthys och i synnerhet för arter inom T. helleri-gruppen, tydligen till krokiga fenor och till slut till döden. Arterna inom T. meeki-gruppen, som i naturen är vana vid varmare vatten, verkar klara detta bättre. Thorichthys inom T. helleri-gruppen är också särskilt känsliga när det gäller vattenkvaliteten. Därför bör man ombesörja regelbundna vattenbyten och bra filtrering i Thorichthys-akvariet. För bra vattenkvalitet får man i belöning färggrannare, friskare och aktivare Thorichthys, som är en njutning att se på. Som avslutning hoppas jag att du blivit ivrig att pröva på dessa juveler från de centralamerikanska vattnen. De erbjuder ett överflöd av vackra färger, intressanta beteenden och ansvarsfullt föräldraskap. De är också relativt fredliga. Jag kan försäkra att du inte kommer att bli besviken. Referenser Artigas Azas JM (1996) The forgotten Thorichthys maculipinnis. Utgiven i The Cichlid Yearbook, 6: 68-73. Brind (1918). Thorichthys helleri meeki, Aquatic Life 3: 119-120. Hubbs CL (1936) Fishes of the Yucatán peninsula. Carnegie Institution Washington, publication 457:157-287. Kullander S (1983) A revision of the South American Cichlid Genus Cichlasoma (Teleostei: Cichlidae), Swedish Museum of Natural History, Stockholm. Kullander S (1996). Heroina isonycterina, a new genus and species of cichlid fish from Western Amazonia, with comments on Cichlasomine systematics ; Ichthyol Explor Fres 7: 149-172. Meek SE (1904). The fresh water fishes of Mexico north of the isthmus of Tehuantepec. Field Columbo Mus Pub 5:1-252. Meek SE (1907). Synopsis of the fishes of the great lakes of Nicaragua. Field Columbo Mus Pub 121, Zool Ser 7:97-132. Miller N (1907). The fishes of the Motagua river, Guatemala. Bull Am Mus Nat Hist 1984: 933-940. Miller RR, Nelson BC (1961). Variations, life colors and ecology of Cichlasoma callolepis, a Cichlid fish from southern México, with a discussion of the Thorichthys species group. Occas Paper Mus Zool Univ Mich 622. Miller RR, Taylor JN (1984). Cichlasoma socolofi, a new species of cichlid fish of the Thorichthys Group from Northern Chiapas, Mexico. Copeia 1984: 933-940. Miller RR (1996). Theraphs wesseli, a new species of cichlid fish from the Caribbean slope of Northern Honduras TFH 44 (10) 10:179-183. Regan CT (1905). A revision of the fishes of the American Cichlid Genus Cichlosoma and of the Allied Genera. Ann Mag Nat Hist Ser 7: 60-77, 225-243, 432-445. Regan CT (1906-1908). Pisces. Utgiven i Biologia Centrali-Americana. Rivas (1962) Cichlasoma pasionis. Q J Fla Acad Sci, 25:147-156. Staeck W, Linke H (1985). Amerikanische Cichliden II. Grosse Buntbarsche. Tetra Werke, Postfach, Germany. Steindachner F (1864). Beiträge zur Kenntniss der Chromiden Mejico s und Central-Amerika s. Denkschr Akad Wiss Wien 23:57-74. Där det finns Thorichthys finns det ungfödare! Besök Poecilia Scandinavias IV Internationella Ungfödar Weekend 6 8 maj 2011 i Varberg, Sverige! Gå in på www.poecilia.org för mer information www.ciklid.org Ciklidbladet 1/2011 - Årgång 44 13