Att skriva sakprosa och facktext Några viktiga anvisningar för studenter på grundnivå Senast reviderade HT 2011 av Ann Boglind och Hans Landqvist

1 Institutionen för svenska språket Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion Att skriva sakprosa och facktext Några viktiga anvisningar för studenter på grundnivå Senast reviderade HT 2011 av Ann Boglind och Hans Landqvist

2 Utgångspunkten för de här anvisningarna är tre grundläggande tankar: (1) En bra text fungerar på avsett sätt i den aktuella situationen. (2) En bra språkform är anpassad efter den aktuella texten och situationen. (3) En bra skribent kan anpassa sitt språkbruk efter den aktuella texten och situationen. Utfrån de tre tankarna formulerar vi här några viktiga anvisningar för hur texter som kan betecknas som sakprosatexter eller facktexter ska utformas i fråga om den språkliga formen. Den språkform som används i sakprosa- eller facktexter ska vara korrekt och i enlighet med de konventioner som gäller för mer formell skriven svensk text. Språkformen ska alltså vara i enlighet med de anvisningar som ges i Svenska skrivregler utgivna av Språkrådet (3 uppl., 2008) och Svenska Akademiens ordlista (13 uppl., 2006), <http://wwwsaol.se>. Det finns många handböcker för skribenter inom högskolan, och den som vill fräscha upp sina kunskaper om konsten att skriva just sakprosa och facktext kan utnyttja någon av dem. Exempel är Jarrick & Josephson, Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter (2 uppl., 1996 eller senare) och Dysthe, Hertzberg & Løkensgard Hoel, Skriva för att lära. Skrivande i högre utbildning (2 uppl., 2011). Också Strömquist, Skrivboken. Skrivprocess, skrivråd och skrivstrategier (6 uppl., 2010), och samma författares Uppsatshandboken: råd och regler för utformningen av examensarbeten och vetenskapliga uppsatser (5 uppl., 2010) ger anvisningar. I fråga om innehållet är Lagerholm, Språkvetenskapliga uppsatser (2 uppl., 2010), särskilt inriktad på just språkvetenskap men också denna handbok ger en hel del mer allmängiltiga anvisningar. I den här texten ger vi mer specifika anvisningar för hur skrivna texter som är examinationsuppgifter ska vara utformade. Anvisningarna ges under nio tematiska rubriker, som är numrerade. Med hjälp av numreringen blir det enklare att både ge och ta del av skriven respons till texter. Följ anvisningarna! Härigenom gör du det lättare för både dig själv och dina läsare att koncentrera sig på innehållet i dina texter. Korrekturläs också dina texter och gör detta på papper! innan du lämnar dem ifrån dig.

3 1. Titelsida, marginaler, teckenstorlek och radavstånd Varje examinationsuppgift ska ha en titelsida med uppgifter om kurskod och kursens namn, delkursens namn, uppgiftens namn samt skribentens/skribenternas förnamn och efternamn samt hans/hennes/deras personnummer. Varje uppgift ska ha ordentliga marginaler, minst 2,5 cm: uppe, nere, höger och vänster. Löptexten skrivs med punktstorlek 12 och radavstånd 1,5. Times New Roman är ett lämpligt och lättläst typsnitt. Den här texten är skriven i Times New Roman med 2,5 centimeters marginal, teckenstorlek 12 och radavstånd 1,5. 2. Textstruktur, samband och syftning En klar och tydlig textstruktur underlättar för både skribenten och läsaren. Därför ska du strukturera din text klart på alla aktuella nivåer, från texten som helhet med olika kapitel och/eller avsnitt till textens olika delar med stycken, meningar och satser. Tänk också på läsaren och visa samband i den aktuella texten tydligt! Detta gäller både innehållsliga samband och logiska samband. Informationen i texter måste vara begriplig, och då är det särskilt viktigt med syftning hos pronomen. Skribenter måste alltså se upp med sådana ord som det, den, de, som osv. så att det blir helt klart vad, vem osv. som det, den, de osv. syftar på. Det är viktigt att skilja mellan subjektsformen de och objektsformen dem, eftersom formen dom, som används i tal och i mindre formella skrivna texter, inte hör hemma i sakprosa- eller facktexter. Man skriver alltså De undervisade eleverna (subjektsformen de) och Lärarna undervisade dem (objektsformen dem). Den bestämda artikeln i plural är de, t.ex. De eleverna är goda skribenter, inte dem och inte heller dom. Ett speciellt problem innebär det indefinita/obestämda pronomenet man. Det går att använda man också i mer formella texter, men det gäller att se upp så att man inte används på ett sätt som blir otydligt. I det följande exemplet blir det problem, eftersom man inte har samma syftning: man (= skribenten +?) kan verkligen kräva att man (= någon annan än skribenten) granskar det här problemet ur olika perspektiv. Det finns för övrigt en vanlig missuppfattning om sakprosa- och facktexter just när det gäller användningen av pronomen, nämligen att det skulle vara förbjudet att använda jag. Det finns visserligen olika uppfattningar om ifall det är lämpligt eller ej, men det finns inget absolut förbud mot jag. Författaren får synas i texten genom jag, och flera författare får framträda genom vi. Dessa pronomen ska dock inte ha någon framträdande roll i en text som klassificeras som en sakprosatext eller facktext; det är innehållet i texten som ska stå i fokus, inte skribenten bakom texten.

4 3. Styckemarkering och styckelängd De allra flesta skrivna texter är indelade i grafiskt markerade stycken, vilket underlättar läsningen. Nytt stycke markeras med indrag (förslagsvis 0,5 cm) eller en blankrad. Det är otydligt att markera nytt stycke enbart genom att inte fylla en rad fullt ut i högermarginalen. Det går snabbare och blir snyggare att göra indrag med tabb i stället för att göra 4 5 inledande blanksteg vid nytt stycke. Blanda inte de två sätten att markera nytt stycke! Om du tycker att du vill skilja mellan storstycken och småstycken i den aktuella texten, är det oftast bättre att använda underrubriker i stället för storstycken. En god huvudregel är att ett stycke ska innehålla en huvudtanke. Längre stycken med flera huvudtankar resulterar ofta i en svårläst text. Många korta stycken, där varje stycke består av endast en mening (med sin respektive huvudtanke), gör inte att en text automatiskt blir mer lättläst. Tvärtom kan många korta stycken göra att rytmen i läsningen störs. Det bästa rådet är således att variera styckelängden genom att använda både kortare och längre stycken. 4. Meningsbyggnad I sakprosa- och facktexter ska man undvika satsradning, t.ex. Detta är som alla vet något viktigt, satsradning kan göra läsaren andfådd. I skönlitterär text och mer informella texter kan satsradning däremot vara ett bra verktyg för att skapa ett högre tempo och återspegla dramatiska skeenden. Skriv inte huvudsatser efter varandra med enbart ett kommatecken mellan huvudsatserna, t.ex. Detta är som alla vet något viktigt, satsradning kan göra läsaren andfådd. En möjlighet är i stället att dela den aktuella meningen i två olika meningar med var sin huvudsats, t.ex. Detta är som alla vet något viktigt. Satsradning kan göra läsaren andfådd. Ett andra alternativ är att binda ihop de båda huvudsatserna med en samordnande konjunktion, t.ex. Detta är som alla vet något viktigt, och satsradning kan göra läsaren andfådd. En tredje möjlighet är att göra om en av huvudsatserna till bisats och binda ihop den med huvudsatsen med hjälp av en underordnande konjunktion/subjunktion, t.ex. Detta är som alla vet något viktigt, eftersom satsradning kan göra läsaren andfådd. En fjärde möjlighet är att formulera om de båda huvudsatserna och förena dem i en och samma mening, t.ex. Som alla vet är det viktigt att undvika satsradning, eftersom det kan göra läsaren andfådd (dvs. bisats + huvudsats + satsförkortning + bisats). Undvik fristående bisatser i sakprosa- och facktexter, t.ex. Som alla vet och När allt ställs på sin spets! Koppla i stället samman en bisats med en huvudsats i en fullständig mening, t.ex. Som alla vet kan skrivförmågan tränas upp och När allt ställs på sin spets måste skriv-

5 andet fungera. I skönlitterära och mindre formella texter kan meningar utan huvudsatser däremot vara effektiva för att framhäva viss information. Samordna inte språkliga enheter av olika slag med samordnande konjunktioner som och, samt, eller, ty osv.! Undvik alltså att sätta ihop t.ex. ett substantiv med ett verb i samma mening på det här viset: Läsning och att skriva utvecklar elevers språkliga förmåga. Koppla i stället ihop t.ex. ett substantiv med ett annat substantiv, Läsning och skrivning utvecklar elevers språkliga förmåga, eller en huvudsats med en annan huvudsats, Läsning utvecklar elevers språkliga förmåga och textsamtal är också viktiga för elevernas språkutveckling. 5. Ordval Ordböcker och ordlistor är viktiga hjälpmedel för alla som skriver, eftersom det inte finns någon skribent som kan behärska alla ord som finns i ett visst språk, i det här fallet svenska. Utnyttja alltså ordböcker och ordlistor! Använd aldrig ett ord utan att vara helt säker på ordets betydelse och på att det faktiskt passar in i sammanhanget! Annars kan resultatet bli ganska roligt i alla fall för läsaren, t.ex. Det krävs en synnerligen stor korpulens för att kunna fatta rätt beslut i den här kompletta frågan. Det gäller att vara extra vaksam när det gäller ord som liknar varandra till formen; det är stor skillnad på ett etiskt perspektiv och ett etniskt perspektiv! Skriv alltid ihop ord som ska skrivas ihop; det är mycket som skiljer en grund skola från en grundskola och en lärande situation från en lärandesituation! 6. Skiljetecken Kommatecken är ett användbart skiljetecken för att markera strukturen i meningar, och grundregeln är att kommatecken ska bidra till att göra texter tydliga, s.k. tydlighetskommatering. Om skribenter använder kommatecken i sina texter blir dessa ofta lättare att läsa än om skribenter avstår från kommatecken för att skribenter inte behärskar de regler som faktiskt finns för skriven svenska. Den närmast föregående meningen är inte så lätt att läsa, överblicka och förstå. Därför bör det alltså sättas in ett eller flera kommatecken för att hjälpa läsaren. Semikolon används allt mer i svenskan, ofta efter engelskt mönster. Reglerna är dock inte identiska, och semikolon är ett mer ovanligt skiljetecken på svenska än på engelska. Semikolon är ett mellanting mellan punkt och komma. Detta skiljetecken kan sättas ut mellan två huvudsatser som har ett så nära samband att en punkt skulle innebära ett för stort avbrott, t.ex. Konsten att producera text är krävande; som tur är så är den också stimulerande. Semikolon följs av liten bokstav.

6 Kolon används före citat och repliker, och då gäller versal, dvs. stor bokstav, efter kolon. Kolon används också före uppräkningar, förklaringar och förtydliganden. Då används kolon i stället för uttryck som det vill säga, nämligen etc. I dessa fall följs kolon av gemen, dvs. liten bokstav. Frågetecken använder man vid direkta frågor, t.ex. Studerar eleverna flitigt?, medan det är punkt som gäller vid indirekta frågor, t.ex. Jag undrar om eleverna studerar flitigt eller om de latar sig. Bindestreck används för att markera att två ord eller orddelar hör samman, t.ex. icke-aktiv och Nord- och Sydamerika, medan tankstreck används för att uttrycka betydelsen från till, t.ex. Hon levde 1917 1999 och s. 243 245. 7. Citat, språkliga exempel, språkliga betydelser, termer och emfas Huvudregeln är att citat och språkliga exempel i skrivna texter markeras med s.k. dubbla eller vanliga citattecken, men i sådana fall kan man också välja att använda kursiv stil. Observera att citattecken i svenska texter alltid pekar åt vänster, medan det första citattecknet i ett citat i en engelsk text i stället pekar åt höger medan det andra, liksom i svenska texter, pekar åt vänster. Citattecken är inte detsamma som tumtecken, eftersom dessa "pekar neråt". Språklig betydelse hos ord och uttryck markeras med enkla citattecken, t.ex. ordet panna är troligen bildat till det latinska ordet patina kastrull; skål. Det sista exemplet visar att man ibland kan behöva både citattecken (markerar citatet) och kursiv stil (markerar det språkliga exemplet). Enkla citattecken används också för att markera att man talar om begrepp, t.ex. Begreppet retorik har definierats på ett stort antal olika sätt. Termer kan markeras med kursiv stil eller fet stil. För att ge emfas åt något i en text kan man använda fet stil eller kursiv stil. Tidigare (i detta fall före datorernas tid) användes understrykning för att markera termer och emfas. För att markera titlar på hela verk kan man använda kursiv stil, medan titlar på artiklar, noveller etc. kan markeras med vanliga citattecken, t.ex. Röda rummet respektive Ett halvt ark papper. Det är också möjligt att avstå från att markera titlar på något särskilt sätt i löpande text, eftersom den inledande versalen ju anger att det är fråga om en titel. 8. Citat och referenser i löptext Ett citat ska vara korrekt och ordagrant återgivet. Ett citat kan vara allt från enstaka ord till hela stycken. Citera när du ska belägga påståenden eller när det är av värde för läsaren att få veta exakt hur en formulering i din referens lyder. Använd inte citat i onödan!

7 Du kan väva in citat i din egen text genom att helt enkelt sätta ut citattecken runt det som inte är din egen text. Men du får inte ändra i citatet, utan du måste anpassa din egen text, så att den och citatet passar ihop språkligt! Om du inte gör detta, så blir läsrytmen i din text hackig och textbindningen blir försvagad. Längre citat (förslagsvis fler än fem rader) utformas helst som s.k. blockcitat. Detta innebär att citatet bildar ett eget textblock i den löpande texten. Blockcitat skrivs med mindre teckenstorlek (förslagsvis 10 punkter), tätare radavstånd (förslagsvis enkelt radavstånd) och indrag (förslagsvis 1 cm vänster och 1 cm höger) samt en blankrad före och en efter blockcitatet. Om ett citat som inleds med versal står inne i en mening i din text, så måste du ändra versalen till en gemen. Den här ändringen markerar du genom att sätta en hakparentes, dvs. [ ], runt den ändrade bokstaven. Om du vill förkorta ett citat och tar bort en del av en mening i citatet, ska du markera detta med tre punkter inom hakparentes, dvs. [...]. Om du i stället tar bort en eller flera mening/ar, skriver du tre bindestreck inom parentes, dvs. [---]. Hakparenteserna och markeringarna inom dem visar läsaren vad du har gjort för att det aktuella citatet skall integreras i din text. I en sakprosa- eller facktext ska det tydligt framgå vad som är dina egna tankar och varifrån du har hämtat dina uppgifter. Med information från dig ska läsaren kunna hitta de böcker, artiklar, webbplatser osv. som du utnyttjar för din text. Den här redovisningen gör du för att vara vetenskapligt hederlig och för att läsaren ska kunna kontrollera att du refererar och citerar på ett korrekt sätt. Referenser i löptexten kan skrivas enligt två modeller, och det gäller att använda dem konsekvent i en och samma text. Den första modellen kallas Oxfordmodellen, där en upphöjd siffra hänvisar till en fotnot med tillkommande information, dvs. 1. Bland andra litteraturvetare och historiker använder ofta Oxfordmodellen. Notsiffran placeras direkt efter ett referat eller citat. Om hänvisningen gäller ett enstaka ord eller några få ord, ska siffran stå direkt efter ordet/orden, men oftast avser hänvisningen längre text än så, och då placeras noten efter den punkt som avslutar den aktuella meningen. Det ska inte vara något blanksteg mellan ett skiljetecken och en fotnotssiffra! Första gången man ger uppgifter om en referens i en fotnot bör man ge fullständig information om denna, och informationen kan se ut t.ex. så här: Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar (Lund: Studentlitteratur, 2004), s. 47. 1 1 Maria Nikolajeva, Barnbokens byggklossar (Lund: Studentlitteratur, 2004), s. 47.

8 I fortsättningen kan man i fotnoterna skriva Nikolajeva, s. 47. Om du refererar till flera arbeten av samma författare, måste du sätta ut årtal för att skilja dem åt, t.ex. Nikolajeva 2004, s. 47 respektive Nikolajeva 1998, s. 112. 2 Den andra modellen kallas Harvardmodellen, och bland andra språkvetare och samhällsvetare använder ofta denna. Enligt Harvardmodellen skrivs författarnamn, årtal och sida/sidor inom parentes i den löpande texten, t.ex. (Nikolajeva 2004:68) alternativt (Nikolajeva 2004, s. 68). Om författarnamnet nämns i den löpande texten, så räcker det med årtal och sidangivelse inom parentes, t.ex. Enligt Nikolajeva (2004:68) alternativt (2004, s. 68) förekommer motivet kampen mellan ont och gott ofta i fantasy. Välj alltså en av modellerna och var konsekvent i den aktuella texten! Styrdokument som referenser är ett speciellt problem. Också i Skolverkets egna texter skrivs sådana referenser tyvärr på lite olika sätt. En vanlig modell är att låta Skolverket stå som författare och skriva t.ex. Skolverket, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr 11 (Stockholm: Fritzes, 2011), s. 45 (Oxfordmodellen) respektive (Skolverket 2011:45) alternativt (Skolverket 2011, s. 45) (Harvardmodellen). I referenslistan står sedan Skolverket som författare. Ett andra speciellt problem erbjuder referenser från webbplatser, antingen man vill hänvisa till en hel webbplats, t.ex. Skolverkets webbplats med adressen <http://www.skolverket.se>, eller till ett visst dokument som finns på en webbplats, t.ex. Lgr 11, som finns tillgänglig på adressen <http://www.skolverket.se/lagar_och_regler/laroplaner>. De ofta långa adresserna stör läsrytmen och gör texter svårlästa. Därför skall www-adresser undvikas i löptexten, särskilt om man använder Harvardmodellen. För att ange att det är fråga om en referens från webben kan man göra så här: (Skolverket 2011 [www]). Den som använder Oxfordmodellen kan också använda [www] i stället för den fullständiga adressen första gången som www-adressen är aktuell i en fotnot. Skriv alltså www-adresser inom vinkelparenteser, < >, och använd inte autoformatering av www-adresser med understrykning och avvikande färg! 2 Fotnoter ska helst placeras längst ner på den aktuella sidan, men det går också att ha samla alla noterna efter texten.

9 9. Referenslista Referenslistan ska innehålla alla verk som du refererar till i din text. Den ska ordnas i bokstavsordning efter författarens efternamn. Om det inte finns något författarnamn angivet, så placeras referensen in i den alfabetiska ordningen efter titelns första ord. Grundläggande för varje referens till en skriven text av något slag är dessa uppgifter: Författarnamn (om författarnamn saknas, så är det alltså titeln som gäller för insorteringen i den alfabetiska ordningen) Utgivningsår Textens titel Upplaga (om det är någon annan upplaga än den första) Förlagsort/utgivningsort (inte tryckort!) Förlag eller utgivande institution Ordningsföljden mellan dessa uppgifter kan variera, men du måste använda ett och samma system i en och samma text. Också referenser som du hämtar från webben ska finnas med i din referenslista (se nedan för exempel). Dessutom ska du ange när du har hämtat informationen: det är mycket som förändras snabbt på webben. Om du utnyttjar uppgifter som du har fått del av genom personlig kommunikation, ska du ange datum och kommunikationsform, t.ex. telefonintervju eller e-brev. Referenser till föreläsningar och liknande bör undvikas, eftersom sådana referenser är flyktiga och inte går att kontrollera: e-brev och pappersbrev går att bevara i skriven form och intervjuer går ofta att bevara i form av inspelningar. Olika handböcker föreslår olika modeller för referenslistor, och forskningsrapporter och läroböcker ger exempel på tillämpningar. Ta del av och värdera olika möjligheter! Här ger vi exempel på en vanlig modell för böcker, en för artiklar i samlingsvolymer och tidskrifter och en för referenser som hämtas från webben:

10 Nikolajeva, Maria (2004). Barnbokens byggklossar. Lund: Studentlitteratur. (dvs. författarens efternamn och förnamn, utgivningsår, bokens titel i kursiv stil, förlagsort och förlagsnamn) Turnbull, Sue (2002). Att handskas med känslor: kön, ideologi och mediapedagogik. I: Persson, Magnus (red.), Populärkulturen och skolan. Lund: Studentlitteratur. (dvs. författarens efternamn och förnamn, utgivningsår, titeln på artikeln i rak stil, ordet I:, uppgifter om redaktören/utgivaren, titeln på boken/tidskriften i kursiv stil, förlagsort och förlagsnamn vid böcker, inte vid tidskrifter) Örebro kommun. Barnvision Örebro kommun. Tillgänglig på adressen <http:// www.orebro.se/136.html>. Hämtad 2011-09-03. (dvs. författare/utgivare/ansvarig institution, titel på sida/dokument i kursiv stil, uppgifter om www-adressen och datum när informationen hämtades). Webbadresser är ofta långa, ibland flera rader, och det gäller att avgöra hur mycket information som läsaren behöver. I exemplet ovan fungerar det bra med hela adressen som den står. Ibland är det dock mer läsarvänligt att ge en kortare adress, t.ex. <http://www.orebro.se>, och sedan låta läsaren använda sökfunktionen på den aktuella webbplatsen för att finna fram till den exakta referensen. Observera att varje post i en referenslista avslutas med punkt. Lägg märke till att man ofta, precis som här, har s.k. hängande indrag (förslagsvis 0,5 cm) för varje post i referenslistan. Hängande indrag innebär att den andra, tredje osv. raden för en viss post har indrag. Därmed vet läsaren att när indraget slutar, så kommer det en ny post. Vi avslutar den här texten med tre uppmaningar till dig som vill utveckla din förmåga att skriva sakprosa- och facktexter: (1) Läs många olika sorters sakprosatexter och facktexter! (2) Lär känna din egen skrivprocess! (3) Hjälp dig själv och andra genom att ge och ta emot respons!