En sammanställning av situationen för personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning

En sammanställning av situationen för personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning För en inkluderande arbetsmarknad i Uppsala län - Ett ESF finanserat samverkansprojekt, jan-okt 2014 En mobiliseringsprocess för bättre användning av ESF-medel i Uppsala län Regionförbundet, Uppsala län 140930 1

Innehållsförteckning 1. Bakgrund och inledning... 3 2. Sjukfrånvaro 3 2.1 Sjukfrånvaro i landet och Uppsala län.. 3 2.2 Sjukfrånvaro bland unga. 6 2.3 Sjukfrånvaro utan ersättning från Försäkringskassan.... 7 3. Forskning om orsaker till sjukfrånvaro.. 7 3.1 Arbetets betydelse för sjukfrånvaron. 8 3.2 Obetalt arbete och dubbelarbete.. 8 3.3 Våld i nära relationer.. 9 3.4 Missbruk. 9 3.5 Sociala faktorer.. 10 3.6 Överföring av sjukfrånvaro från föräldrar till barn. 10 3.7 Renodlingen av sjukförsäkringen.. 10 4. Vad tycker Försäkringskassans kunder?..... 11 5. Erfarenheter från Verksamhet 3.4.4 11 6. Erfarenheter från Personligt Ombud (PO).. 12 7. Rehabilitering för personer med nedsatt arbetsförmåga.. 12 8. Jämställdhet/jämlikhet 13 9. Resultat av workshop i Uppsala län. 14 9.1 Individens utmaningar under sjukskrivningsprocessen. 14 9.2 Verksamhetens utmaningar under sjukskrivningsprocessen. 15 9.3 Förslag på lösningar/åtgärder.. 15 9.4 Reflektioner kring lösningar och åtgärdsförslag.. 16 10. Arbetsgruppens utveckling av åtgärdsförslagen. 17 10.1 Systematiskt samarbete och kompetensutveckling. 17 10.2 Omställning av arbetsmarknad.. 19 11. Koppling till Regional handlingsplan för Östra Mellansverige (ÖMS).. 21 12. Koppling till Regional Utvecklingsstrategi (RUS) 21 13. Strukturella hinder som inte kan finna lösningar i Uppsala län 21 14. Referenser 22 2

1. Bakgrund och inledning Uppsala län har fått medel från Europeiska socialfonden (ESF) under 2014 för att genomföra en förstudie med syfte att nå ett mer hållbart arbete och effektivare genomförandeprocesser med fokus på utanförskapsfrågor. Arbetet leds från Regionförbundet i samverkan med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, länets kommuner, Uppsala läns landsting samt samordningsförbundet i Uppsala län. Denna sammanställning kommer att beskriva hur sjukfrånvaron i Uppsala län ser ut samt vad forskningen visar om orsaker till sjukskrivning. Sammanställningen kommer också att beskriva resultat från genomförda workshop i länet, där syftet har varit att identifiera länets utmaningar samt förslag på åtgärder för att minska utanförskapet i länet. Denna sammanställning berör enbart målgrupperna, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga samt personer som är eller har varit sjukskrivna och har behov av stöd för återgång i arbete. 2. Sjukfrånvaro 2.1 Sjukfrånvaro i landet och Uppsala län Sjukfrånvaron i Sverige var som högst 2003. Därefter har sjukfrånvaron successivt minskat men man ser nu sedan 2010 en successiv ökning. Sjukfrånvaron mäts genom ohälsotalet. Ohälsotalet är Försäkringskassans mått på frånvarodagar som ersätts från sjukförsäkringen under en 12- månadersperiod. Antal utbetalda dagar med sjukpenning, arbetsskadesjukpenning, rehabiliteringspenning samt sjukersättning/ aktivitetsersättning från socialförsäkringen relaterat till antal registrerade försäkrade (befolkningen) 16-64 år. Ohälsotalet i Sverige var i mars 2014 26,9 dagar. Uppsala län har ett något lägre ohälsotal jämfört med riket med 24,2 dagar. Kvinnor har ett högre ohälsotal än män och i april 2014 var ohälsotalet för kvinnor i Uppsala län 28,8 dagar och för män 19,6 dagar. Skillnaden i antalet sjukpenningdagar mellan kvinnor och män har varit konstant sedan början av 2000-talet, och fram till 2008 hade kvinnor cirka 70 procent högre sjukpenningtal än män. Under 2009 minskade kvinnornas sjukpenningtal mer än männens. Sedan maj 2010 har kvinnornas sjukpenningtal åter ökat i förhållande till männens och i juli 2013 hade kvinnor cirka 77 procent högre sjukpenningtal. 3

I tabellen nedan ser vi att Uppsala läns ohälsotal i relation till övriga län i landet och riket totalt. Källa: Försäkringskassan I tabellen nedan ser vi ohälsotalet fördelat på kön. Källa: Försäkringskassan 4

I bilden nedan ser man utvecklingen av ohälsotalet från 2001 2013 i Uppsala län. Källa: Försäkringskassan Bilen visar utvecklingen av sjukpenningtalet från december 2010 till december 2013 i Uppsala län. Källa: Försäkringskassan 5

2.2 Sjukfrånvaro bland unga I Uppsala län fanns i december 2013 drygt 1 000 ungdomar mellan 19 och 30 år som var beviljade aktivitetsersättning. Aktivitetsersättning är en ersättning för den som inte har fyllt 30 år och inte kommer att kunna arbeta heltid på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning under minst ett år. Av de drygt 1 000 ungdomarna hade i augusti 2014, 159 stycken beviljats aktivitetsersättning under tid med förlängd skolgång. Nästan 600 är mellan 19 och 24 år. Skillnaden i antal mellan kvinnor och män är marginell, men med majoritet för männen. 1 juli 2014 fanns i Uppsala län totalt 466 ungdomar upp till 30 år, som var sjukskrivna och hade sjukpenning. När man talar om Unga inom ESF så menar man ungdomar mellan 15 till 24 år. Av de 466 ungdomar som var sjukskrivna i Uppsala län 1 juli 2014 var 132 av de sjukskrivna upp till 24 år (födda 1990 och senare). Bilden nedan visar hur de 132 sjukfallen fördelar sig mellan olika kommuner i länet samt mellan kön i Uppsala kommun och Enköpings kommun. Den visar också hur många dagar som sjukfallet har pågått. Antal sjukfall Uppsala kommun Enköping Heby Håbo Knivsta Tierp Älv. Östh. KV M KV M 77 53 24 20 13 7 3 7 4 10 5 6 1-180 37 26 11 8 4 4 1 3 3 5 2 3 181-365 26 19 7 8 6 2 1 3 1 4 3 2 över 365 14 8 6 4 3 1 1 1 0 1 1 Av de 132 sjukskrivna ungdomarna har 92 stycken anställning. 38 stycken är arbetslösa. Resterande studerar eller har annan sysselsättning. Av de 132 ungdomar upp till 24 år som är sjukskrivna i Uppsala län så är 64 av dem sjukskrivna på grund av psykiska sjukdomar och syndrom vilket motsvarar nästan hälften av de sjukskrivna. Se tabellen nedan. 6

2.3 Sjukfrånvaro utan ersättning från Försäkringskassan I april 2014 startade projektet, Impuls som är ett samverkansprojekt med stöd av samordningsförbundet i Uppsala län. De som omfattas av projektet är Försäkringskassan och samtliga kommuner i Uppsala län. Målgruppen för projektet är personer som saknar sjukpenninggrundande inkomst men som ändå kan ha nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Många gånger har dessa personer sin försörjning från kommunerna genom försörjningsstöd då de inte kan få sjukpenning utbetald. Om dessa personer skulle vara i behov av samordnad rehabilitering är det inte alltid tydligt hur samarbetet mellan olika aktörer ska ske. Inför start av projektet gjorde kommunerna i länet en inventering av hur många personer som de bedömer uppbär försörjningsstöd och samtidigt har en nedsatt arbetsförmåga. Bara i Uppsala kommun bedöms det finnas cirka 625 personer. Därutöver finns personer i länet som inte har kontakt med någon myndighet hemmasittare och som lever på besparingar, anhöriga eller kriminalitet mm. Hur stor den gruppen är kan vi bara sia om. Detta är grupper som inte inryms i Försäkringskassans statistik, vilket innebär att gruppen med behov av samordnade insatser är större än vad den synes vara. 3 Forskning om orsaker till sjukfrånvaro Försäkringskassan fick i uppdrag av regeringen att genomföra en studie av kvinnors och mäns sjukfrånvaro efter första barnets födelse. Ett svar publicerades i november 2013, Kvinnors sjukfrånvaro. I redovisningen har man tagit del av forskning om orsaker till sjukskrivning. Medicinska orsaker och ohälsa är en självklar utgångspunkt vid analys av sjukfrånvaro, men sjukdom är inte allt. Forskning visar på skillnader i sjukskrivningsmönster mellan kvinnor och män, mellan ålders-, yrkes- utbildnings-, och inkomstgrupper samt i förhållande till bostadsort och typ av arbetsgivare. Svensk forskning visar på högre sjukfrånvaro på landsbygd än städer och att äldre är 7

sjukskrivna längre perioder, men inte oftare, än yngre. Sjukfrånvaron är också högre bland dem med lägre inkomst och utbildning samt inom arbetaryrken, jämfört med dem med högre inkomst och utbildning samt bland tjänstemän- och kvinnor. 3.1 Arbetets betydelse för sjukfrånvaron Kraven i arbetslivet upplevs ha ökat under de senaste decennierna, åtminstone när det gäller upplevelsen av stress och psykisk ansträngning. Den upplevelsen har ökat betydligt mer bland kvinnor än bland män. I Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 framgår att under perioden 1995-2005 så har förekomsten av stressymptom utvecklats på samma sätt som andelen av dem som upplever sitt arbete som stressigt och psykiskt ansträngande, för både kvinnor och män. Yrken där kvinnor vanligast upplever sitt arbete som stressigt och psykiskt ansträngande är grundskollärare, hälso- och sjukvårdspersonal samt förskollärare och fritidspedagoger. För män är det yrken inom universitet, gymnasie- och grundskola, service och omsorgs- och säkerhetsarbete. Gemensamt för dessa är att man i stort sett hela tiden arbetar med människor samt att man i stor utsträckning upplever sina arbeten som meningsfulla. Under samma period ser man också att stressymptom blev vanligare när sysselsättningen ökade och mindre vanligt när sysselsättningen minskade. En förklaring kan vara att när behovet av arbetskraft ökar så får personer arbete, som tidigare stått utanför arbetsmarknaden på grund av hälsoskäl. Det innebär att det i arbetslivet finns en högre andel personer som är känsligare för arbetslivets olika krav, en annan förklaring kan vara att kraven i arbetslivet har ökat. Även om ett arbetsbyte skulle kunna vara en lösning för personer som vill vara kvar eller komma tillbaka till arbete efter sjukskrivning så är det få individer som byter arbete. Enligt Boräng, Rothstein & Schierenbeck (2008) framkommer i undersökningar som Statistiska Centralbyrån genomfört att den arbetsrelaterade sjukfrånvaron har ökat. För den enskilde individen har sjukfrånvaron samband med arbetslivet. I en undersökning genomförd 2005 uppger 58 % av de sjukskrivna att de skulle kunna arbeta helt eller delvis om omständigheterna var annorlunda, att de inte behövde återgå till den gamla arbetsplatsen. Trots detta är det få som byter arbete. Även om det för den enskilde individen finns ett samband mellan sjukfrånvaron och arbetslivet så finns det lite som talar för att denna förklaring håller på den övergripande strukturella nivån då det finns undersökningar som visar att arbetsmiljön generellt inte blivit så mycket sämre att det skulle kunna förklara sjukfrånvaron. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har de senaste åren regelbundet undersökt arbetsgivares inställning till att anställa olika kategorier av arbetskraft som varit borta från arbetsmarknaden. En slutsats som de dragit av sina undersökningar är att arbetsmarknaden kraftigt har förändrats sedan krisen på 90-talet, både när det gäller jobbens faktiska kvalifikationskrav och när det gäller vilka krav arbetsgivare ställer på de arbetssökande. Kraven på individen har ökat. 3.2 Obetalt arbete och dubbelarbete I Försäkringskassans redovisning Kvinnors sjukfrånvaro konstateras att skillnaden i sjukfrånvaro mellan kvinnor och män är tydlig redan före kvinnors första graviditet, skillnaden kvarstår efter första barnets födelse men ökar betydligt efter kvinnors ytterligare graviditeter. Yrken med ökad risk 8

för sjukskrivning är inom vård, skola och omsorg samt i mansdominerade arbetaryrken. Kvinnor som är dubbelarbetande i meningen att de har ett huvudansvar för hem och familj samtidigt som de förvärvsarbetar i hög utsträckning har en ökad risk för sjukskrivning. Att ha ett barn med extra omsorgsbehov där vårdbidrag från Försäkringskassan utgår ökar sannolikheten att vara sjukskriven både för kvinnor, och män. Varför är trötthet, nedstämdhet och överansträngning vanligare hos kvinnor än hos män? I en intervjustudie genomförd med äldre kvinnor fann man att dessa uppfattade sitt förvärvsarbete som positivt för hälsan då det gav självkänsla, sociala relationer och ett oberoende av män. (Andersson & Hovelius, 2009). Ansvaret och belastningen i både betalt och obetalt arbete kan trots det bli så omfattande att en del kvinnor får svårt att värja sig inför andras behov, ett tillstånd som kallats tvingande lyhördhet orsakad av att andras välbefinnande får ta all energi. Kvinnorna som var sjukskrivna för långvarig värk och trötthet relaterade värken till det obetalda städarbetet hemma. Deras psykologiska och sociala problem relaterades däremot i stor utsträckning till lönearbetet. 3.3 Våld i nära relationer I Socialstyrelsens folkhälsorapport 2009 framkommer att det blir allt vanligare att betrakta våld ur ett folkhälsoperspektiv. Pojkar och män utsätts oftare än flickor och kvinnor för dödligt våld och våld som leder till sjukhusvård. Våld i hemmet och våld i anslutning till tjänsten drabbar däremot oftare kvinnor än män, och sexuellt våld riktas huvudsakligen mot flickor och kvinnor (www.socialstyrelsen.se/publikationer2009/2009-126-71). Partnervåld har betydande konsekvenser för den kroppsliga och psykiska hälsan, och varje år besöker mellan 12 000 till 14 000 kvinnor öppenvården till följd av våld från en partner. 16 procent av de som varit utsatta för våld i hemmet har i samband med detta sjukskrivit sig. Långvarig sjukskrivning, det vill säga mer än 30 dagar, är tio gånger vanligare bland dem som utsätts för våld i bostaden än bland dem som utsätts för gatuvåld Kvinnor kan vid läkarbesök ha mycket svårt att berätta om att de varit utsatta för våld i en nära relation (Andersson, I., Hovelius, B; 2009). Anledningen är att situationen är fylld av både skam och skuld efter att de förlorat sin självkänsla och uppfattning om vad som är acceptabelt i en relation. Författarna menar att mäns våld mot kvinnor är en försummad orsak till kvinnors ohälsa. I en svensk intervjustudie bland kvinnor med missbruksproblematik uppgav flera att en bidragande orsak till deras missbruk var att de hade utsatts för våld från en närstående man. 3.4 Missbruk I Socialstyrelsens Folkhälsorapport framkommer att alkoholkonsumtionen har ökat sedan början av 1990-talet. 2006 uppskattades kvinnor konsumera 6,1 liter ren alkohol per person och år och bland män 13,6 liter. Fler män än kvinnor dör i en alkoholdiagnos, som en direkt följd av alkoholmissbrukets skadliga effekter på kroppen. Enligt utredningens skattningar uppgår antalet personer med alkoholberoende till 330 000, med tungt narkotikamissbruk till 29 500, med läkemedelsberoende till 65 000 och antalet frekventa användare av dopningsmedel till 10 000. I slutbetänkandet av Missbruksutredningen, Bättre insatser vid missbruk och beroende Individen, kunskapen och ansvaret som genomfördes 2011 görs bedömningen att mellan 20 till 40 procent av dem som söker vård inom hälso- och sjukvården har beroendeproblem eller missbruk. Personer med missbruksproblem bedöms ha en korttidsfrånvaro som är 2-3 gånger högre än normalt. Av samtliga sjukskrivningar i januari 2010 var 0,5 procent sjukskrivna på grund av psykiska störningar och beteendestörningar orsakade av alkohol eller olika droger. Av dem som beviljade sjukersättning 9

under åren 2007 2009 hade i snitt 1,5 procent en arbetsoförmåga som hade sin grund i samma diagnoser. Sett till andelen sjukskrivna där en beroendediagnos finns med i underlaget betyder att det är en stor underrapportering av missbruk som orsak till nedsatt arbetsförmåga. Det finns skäl att mistänka att personer med beroendeproblem har högre sjukfrånvaro jämfört med befolkningen i stort. Få studier har försökt att kartlägga missbruk bland personer som är sjukskrivna. Intresse för detta borde finnas, om man vill erbjuda framgångsrika rehabiliteringsåtgärder. 3.5 Sociala faktorer Nätverk Inom den medicinska sociologin är man intresserad av hur sociala faktorer påverkar vår hälsa och ohälsa. Socialt kapital, i form av socialt engagemang och att man tillhör någon social gemenskap, ses som viktiga faktorer och anses kunna fungera som en buffert mot sjukdomar (Turner 2004). Samtida forskning från olika samhällen visar att social support och goda sociala nätverk, särskilt för kvinnor, ger lägre risk för depressionssymtom. Högt socialt kapital, i form av primära sociala relationer, som familj eller andra nära relationer i vår omgivning och arbetsplatser, kan skydda individer från perioder av mental ohälsa och då särskilt för kvinnor. Ekonomi Det ska vara lönsamt att arbeta jämfört med att vara sjukskriven och den egna ekonomin skulle kunna vara ett incitament för att komma åter i arbete (Vahlne Westerhäll, Bergroth och Ekholm, 2006). Enligt det system som finns i Sverige menar författarna att individen inte alltid har så starka ekonomiska drivkrafter att komma tillbaka till arbete, och då särskilt när det gäller personer med låg inkomst då den ekonomiska skillnaden inte blir så stor. Samtidigt kan den försämrade ekonomin under sjukskrivning ytterligare bidra till ohälsan, att det i kombination med annat skapar oro. En låg ersättningsnivå skulle därför snarare kunna ses som något som ökar ohälsan och leder till att vägen tillbaka till arbetslivet skulle kunna bli längre. 3.6 Överföring av sjukfrånvaro från föräldrar till barn I studien Långtidssjukfrånvaro hos föräldrar och deras barn genomförd av Inspektionen för socialförsäkringen (2012:7) framkommer att sjukfrånvaro överförs från föräldrar till barn. Sjukfrånvaro kan förklaras av en rad olika faktorer, till exempel hälsa, funktionsförmåga, livsvillkor och normer. En överföring av sjukfrånvaro kan bero på att barnen ärver alla, någon eller några av dessa faktorer. Överföringen av sjukfrånvaro från vardera föräldern räknat i antal sjukfrånvarodagar är ungefär lika stor till döttrarna som till sönerna. För att bryta överföringen av sjukfrånvaro från föräldrar till barn är offentliga institutioner som exempelvis hälso- och sjukvård och skolan viktiga institutioner. 3.7 Renodlingen av sjukförsäkringen För att ha rätt till sjukpenning framgår i socialförsäkringsbalken att man kan få sjukpenning om ens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom. När Försäkringskassan bedömer om sjukdom föreligger ska man bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Att man i bedömning av om sjukdom föreligger ska bortse från dessa faktorer tillkom i försäkringen i mitten av 90-talet, den så kallade renodlingen av försäkringen. Det finns således inget naturligt eller absolut samband mellan ohälsa, sjukdom och sjukskrivning. När man ansöker om sjukpenning så måste man vända sig till sjukvården för att få ett läkarintyg som man kan lämna till 10

Försäkringskassan. Sjukvårdens uppgift är att i första hand finna diagnoser för sjukdomsbesvär och att därefter ordinera behandling (Lindqvist; 2000). Att fokusera på det som är patientens huvudsakliga besvär kan vara problematiskt, med tanke på att patienten kan ha en rad olika skäl till att uppsöka läkare. Det finns en risk att sjukvården medikaliserar personliga problem som har andra orsaker är de rent biomedicinska. Resultatet för många med symtomdiagnoser blir långtidssjukskrivning som baseras på icke-validerade diagnoser, vilket i sin tur ger dålig vägledning angående rehabiliteringsmöjligheterna. Vidare menar man att det renodlade sjukdomsbegreppet, paradoxalt nog, bidrar till en ökad medikalisering genom att psykosociala besvär omskrivs till somatiska åkommor. 4. Vad tycker Försäkringskassans kunder? Försäkringskassan genomför regelbundet kundundersökningar. I kundundersökningen finns möjlighet för personerna att lämna fria kommentarer. I den senaste undersökningen i Uppsala län fanns 118 fria kommentarer, varav 35 var positiva och 68 negativa. Nedan sammanfattas kort vad som skulle kunna ses som förbättringsområden. En del kunder känner att handläggaren inte ser dem. De känner sig inte delaktiga i sin sjukskrivning, man förstår inte riktigt vad som händer eller varför. De vill känna sig delaktiga i sitt eget ärende, vill känna sig myndiga att ta egna beslut med handläggarens stöd. De önskar förståelse för hela sin livssituation. Man tycker att regelverket är stelbent och förstår inte varför myndigheterna inte kan samarbeta. Bristen på samarbete med övriga aktörer skapar otrygghet. Många tycker att det är en maktstruktur som kan vara skrämmande och oempatisk. 5. Erfarenheter från Verksamhet 3.4.4 Verksamhet 3.4.4 har varit ett samverkansprojekt via Samordningsförbundet i Uppsala län. När det startade som projekt i juli 2009 deltog samtliga kommuner i länet, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och landstinget i Uppsala län. Sedan januari 2014 är projektet implementerat i Uppsala och Heby kommun. Syftet med verksamheten har varit och är, att underlätta övergången för personer mellan de olika myndigheterna och minska risken för att falla mellan stolarna. I 3.4.4 finns kontaktpersoner som ger ett individuellt anpassat stöd till deltagarna. Det finns en samordnare som hjälper den enskilde med den ekonomiska situationen, med stöd i ekonomiska frågor men även med att underlätta första kontakten med socialtjänsten. Stödet i 3.4.4 är frivilligt. Erfarenheter från 3.4.4 belyser vilka utmaningar enskilda individer möter i kontaktar med olika myndigheter och organisationer. Det som också synliggörs är de strukturella hinder, både i form av olika regelsystem samt organisatoriska, som försvårar och ger konsekvenser för enskilda individer. Individen förutsätts vara informationsbärare mellan de olika systemen. För att klara detta förutsätts att man är en autonom och kapabel person som har förutsättningar att tillgodogöra sig hur systemen fungerar och hur regelverken är utformade. Erfarenheten visar att handläggare inom olika myndigheter brister i kunskap om det egna men även andra regelsystem vilket ger konsekvenser för den enskilde individen. Handläggare säkerställer inte att personer förstått eller tagit till sig information som ges. Aktörerna som individerna har kontakter med har olika agendor och förväntningar på individen, men även på vad på övriga aktörer kan bidra med. Dessa förväntningar är ofta outtalade och man för ingen dialog om dessa med individen eller övriga aktörer. Vilken 11

personens egna behov är efterfrågas oftast inte och är inte prioriterad. Personerna upplever och uttrycker att ansvar för samordning saknas (en person). 6. Erfarenheter från Personligt Ombud (PO) Socialstyrelsen har sedan år 2000 i uppdrag av regeringen att leda och samordna arbetet med verksamheten Personligt Ombud för personer med psykisk funktionsnedsättning. Länsstyrelsen i Västra Götalands län gav 2009 ut en rapport När maskorna i skyddsnäten är grova ställs större krav på PO. Den visar på ett antal områden där personliga ombud gör en viktig insats där personer med psykisk funktionsnedsättning tenderar att komma i kläm, genom myndigheters och andra aktörers agerande. De tendenser och bilder som framkommer är att fler yngre personer söker personligt ombud, de efterfrågar stöd och samordning och vet inte vart de ska vända sig. Förändringar hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har försvårat samverkan. De upplever att det har blivit svårare att nå fram till dessa myndigheter. Det finns brister i bemötande av personer med psykiska funktionsnedsättningar. Myndigheter och vårdgivare ställer krav som inte är anpassade till personens funktionsnedsättning och förmåga. Slutligen framkommer att personliga ombud tar hand om det praktiska när ingen annan gör det. Samhällets insatser sker i stuprör och saknar ofta enligt ombuden tillräcklig flexibilitet och möjlighet till individuella lösningar. Den sammantagna bilden som personliga ombuden förmedlar visar på omfattande brister i samverkan och helhetssyn som drabbar de personer de har kontakt med. Varje myndighet och vårdgivare är i många avseenden fria att själva bestämma gränserna för hur deras uppdrag ska genomföras. De insatser som klienten behöver men som inte ryms hos just den aktören förväntas ges hos någon annan, oklart vem. 7. Rehabilitering för personer med nedsatt arbetsförmåga Försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. Enligt socialförsäkringens regler för rehabiliteringsarbetet så är syftet att en person som har drabbats av sjukdom ska få tillbaka sin arbetsförmåga och få förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Försäkringskassan ska, i samråd med personen, se till att behov av rehabilitering klarläggs och se till att rehabiliteringsåtgärder påbörjas så snart som möjligt. Försäkringskassan ha ansvar att samordna rehabiliteringsinsatser men är inte en rehabiliteringsaktör. Det är hälso- och sjukvården som ska svara för de medicinska insatserna, socialtjänsten för de sociala insatserna, medan arbetsgivaren svarar för de arbetsplatsinriktade och Arbetsförmedlingen för de arbetsmarknadsinriktade insatserna. De personer som arbetar eller är bosatta i Sverige omfattas av försäkringsskyddet rehabilitering. Det innebär att även personer som inte har rätt till ersättning för sjukförsäkringen har rätt till samordning av rehabiliteringsinsatser så länge arbetsförmågan är nedsatt på sjukdom. För att Försäkringskassan på ett tillfredställande sätt ska kunna samordna de rehabiliteringsinsatser en individ behöver är det viktigt att samverkan med övriga aktörer i rehabiliteringsarbetet fungerar bra därför har Försäkringskassan även ett samordningsuppdrag på strukturell nivå. I proposition 1990/91:141 fick Försäkringskassan ett mer aktivt ansvar för att samordna de övriga rehabiliteringsaktörernas uppgifter. I propositionerna 1996/97:63 och 2002/03:2 anges att syftet med samverkan är att mer effektivt utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. För Försäkringskassan är samverkansarbetet 12

ett viktigt strategiskt område med stark koppling till vårt uppdrag gentemot kund. Samverkan som syftar till att stärka våra partner ger också effektivare handläggning. Försäkringskassan gör för närvarande en organisationsöversyn. Omkring 100 000 personer i Sverige som är sjukskrivna varje år, bedöms behöva insatser och stöd för att kunna återgå i arbete eller sysselsättning. För Uppsala läns del innebär det cirka 4 000 personer. Samordning med andra aktörer är en central del för att åstadkomma detta. Enligt en tillsatt arbetsgrupp för översynen, finns ett stort behov av lokal närvaro för Försäkringskassans kunder och partners. När det gäller det lokala behovet är bedömningen att Försäkringskassan bör var närvarande vid ännu fler ställen i landet än i dag. I Uppsala län finns idag ett Lokalt Försäkringscenter som är placerat i Uppsala. 8. Jämställdhet/jämlikhet Inspektionen för socialförsäkringsen, ISF, gav 2013 ut en rapport om Försäkringskassans handläggning av sjukpenning ur ett jämställdshetsperspektiv (ISF; Rapport 2013:16). Granskningen visar att jämställdhetsperspektivet i handläggningen av sjukpenning har en undanskymd roll hos Försäkringskassan. Ett av granskningens huvudsakliga resultat är att det finns skillnader mellan män och kvinnor i Försäkringskassans handläggning av sjukpenning. Försäkringskassan genomför utredningar och ger insatser i något högre grad till kvinnor än män. Män är i större utsträckning heltidssjukskrivna och har också en högre sannolikhet att beviljas sjukersättning. Kvinnor har däremot större sannolikhet att under sjukperioden vara deltidssjukskriven. Regeringens intentioner med tidiga insatser är att öka återgången i arbete och därmed minska sjukfrånvaron. Sammantaget visar resultaten att kvinnor får utredningar och insatser något tidigare och i något större utsträckning än män, men har ändå längre sjukfall. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan fick i regleringsbreven för 2012 i uppdrag att utvärdera effekterna av det förstärkta rehabiliteringssamarbetet (Information om det förstärkta samarbetet kan man läsa på Försäkringskassans hemsida under Samverkan med Arbetsförmedlingen). För att svara på uppdraget genomfördes ett fältexperiment från den 1 september 2012 till den 1 februari 2014 som omfattade drygt 1 000 individer. Det finns positiva effekter av det förstärkta rehabiliteringssamarbetet både i termer av kortare sjukskrivningstider, individers närmande till arbetsmarknaden liksom deras övergång till arbete eller utbildning. I rapporten analyseras också om effekterna är olika för olika grupper. Man ser genomgående positiva effekter för grupper som ofta anses förknippade med långvarig sjukskrivning; kvinnor, äldre, arbetslösa och sjukskrivna med psykiska diagnoser. Det visar sig också att individerna rört sig olika långt i processen från sjukskrivning till arbete eller utbildning. Det tyder på att processen tar olika lång tid för olika grupper. Den tar längre tid för äldre, individer med kortare utbildning, de som var arbetslösa vid sjukfallets start, de vars sjukfall var längre än sex månader vid randomiseringen samt de utrikesfödda. För andra grupper, som yngre, de med längre utbildning, de som var anställda vid sjukfallets start, och inrikes födda, tycks det gå snabbare. Olika omfattning och längd på insatserna krävs för att ge stöd åt olika individer. Ett utvecklingsområde för att få det förstärkta rehabiliteringssamarbetet att fungera effektivare är att föra en diskussion kring innehållet i insatserna, om det går att utveckla åtgärder som är bättre anpassade till personer med nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom. För många kan det vara så att de nedsatta aktivitetsförmågorna inte kommer att återställas helt via medicinska eller andra rehabiliterande insatser. I dessa fall kan 13

fokus behöva ligga på åtgärder som stärker andra aktivitetsförmågor för att kompensera för de aktuella begränsningarna, och därigenom rusta individerna för att kunna komma ut i arbete. 9. Resultat av workshop i Uppsala län Workshops har genomförts i följande kommuner. Heby, Håbo, Enköping, Uppsala, Knivsta och Östhammar. Älvkarleby har själva sammanfattat sina utmaningar. Målet med workshop har varit att identifiera utvecklingsområden där individer riskerar att falla mellan stolarna och hamna i utanförskap. De frågeställningar som deltagarna arbetat kring är; vilka är kvinnor och mäns utmaningar i respektive kommun? Vilka är verksamhetens utmaningar i respektive kommun? Vad är lösningen/vilka förändringar behöver vi göra? Frågeställningarna har diskuterats utifrån grupperna unga, sjukskrivna, långtidsarbetslösa och nyanlända. 9.1 Individens utmaningar under sjukskrivningsprocessen Samordning När samordning, inom och mellan våra organisationer och myndigheter, inte fungerar så är det den enskilde individen som drabbas. Det blir ett hinder för individen att komma vidare när de olika processerna inte dockar i varandra, med risk att det istället kan leda till en tillbakagång i personens mående. När inte aktörerna hjälper till med denna dockning ligger det på individen själv att söka upp aktuell aktör och redogöra för sin situation. Det kan i sig vara en utmaning för individen att förstå vilken aktör som den ska kontakta. Praktikplatser/sysselsättning Att vara sjukskriven kan leda till isolering och passivitet. Det saknas idag någonstans att gå under tiden man är sjukskriven, innan man är redo för en arbetslivsinriktad rehabilitering. Det är en brist på sysselsättningsplatser. När behov av en arbetslivsinriktad rehabilitering senare blir aktuell har personen varit hemma länge och steget blir stort att då påbörja en praktik. Det är också svårt att hitta lämpliga praktikplatser som också kan erbjuda lämpliga arbetsuppgifter. Omvärldsfaktorer/sociala faktorer Det är svårt att få bostad när man saknar arbete. Avsaknad av bostad gör att det är svårt att fokusera på att komma ut i arbete. Den arbetsmarknad som är tillgänglig för individen kanske inte finns på bostadsorten. Allmänna kommunikationer är inte alltid tillgängligt där man är bosatt vilket blir ett hinder om man saknar körkort och/eller tillgång till egen bil. Det gör att det blir svårt att ta sig till möten med myndigheter, praktikplatser och arbete. Den egna ekonomin kan bli ett hinder när personen inte har råd med bland annat resor, kläder och tandvård. Brist på både privat och professionellt nätverk. 14

9.2 Verksamheternas utmaningar under sjukskrivningsprocessen Skapa förutsättningar för samverkan Det är ett otydligt ansvar mellan organisationer och myndigheter. Det är svårt att få samarbetsformer att fungera dels på grund av vad varje enskild aktör har för uppdrag och aktuella prioriteringar samt hur man är organiserad, vilket gör att man har olika synsätt på samma problem. För den enskilde individen innebär det att vid gemensamma möten läggs mycket tid att lösa ansvarsfrågan mellan aktörerna istället för att tiden används med fokus på individen behov. Det saknas långsiktiga lösningar för samverkan, många bra former prövas med framgång via olika projekt, men den lösningen är oftast kortsiktig och får sällan bestående effekter. Kring den enskilda individen behöver aktuella aktörer komma in tidigare i processen, så att det blir ett flyt i individens process. Processerna hos de olika aktörerna måste haka i varandra. Praktikplatser/sysselsättning Det är många aktörer i samhället som kontaktar arbetsgivare för att hitta praktikplatser. Det kan exempelvis vara Arbetsförmedlingen, socialtjänst och skola. Även om det skulle finnas arbetsuppgifter på företaget så finns inte tid att ta emot individer och det kan även saknas kompetens hos arbetsgivare att ta emot individer som befinner sig i en rehabiliteringsprocess. Se individens hela behov Individen måste få vara delaktig i sin egen process. Det förutsätter att de professioner individen möter måste ha tid att lyssna och förstå dennes behov. Ofta förekommer att handläggare byts ut och processen för individen stannar av. Det ställs olika krav på individen från olika myndigheter och organisationer, vilket kan vara svårt att hantera för den enskilda. 9.3 Förslag på lösningar/åtgärder på utmaningarna under sjukskrivningsprocessen Omställning av arbetsmarknad När det gäller omställning av arbetsmarknaden så behöver det skapas en långvarig alternativ arbetsmarknad som erbjuder fleråriga insatser. Det kan vara till exempel sociala företag eller ett Komhall, kommunalt Samhall. Det finns idag verksamheter ute i de olika kommunerna som fungerar bra och som man skulle kunna utvidga och utveckla. Behov finns av platser för sysselsättning, praktik och möjlighet till anställning. Systematiskt samarbete Behov finns av ett mer systematiskt samarbete. Vid gemensamma möten finns en viss tendens att fokus hamnar på försäkringstekniska och ekonomiska frågor istället för på individens behov. Mötesstruktur för gemensam planering för individen bör utvecklas och bli ett naturligt verktyg i det dagliga arbete, till exempel Samordnad Individuell Plan (SIP) borde kunna användas mer och borde byggas ut och omfatta fler än kommun och landsting. 15

Kompetensutveckling Kompetensutveckling behövs på fler områden. Behov finns av kunskap om vad andra myndigheter och organisationer har för uppdrag och roller samt vad samverkan innebär. Behov finns av att utveckla kvaliteten på de möten vi har tillsammans med individen. En idé kan vara att utbilda särskilda nätverksledare som kan utveckla Samordnad Individuell Plan (SIP) till att bli ett bättre verktyg och ge bättre effekt. Genom kompetensutveckling kan samsynen och möteskulturen mellan myndigheter och organisationer utvecklas. Man bör ta till vara på kompetens och erfarenhet från projekt som har genomförts/pågår för att fånga upp goda erfarenheter. I tabellen nedan illustreras vad som framkommit under workshop. Individens utmaningar Verksamhetens utmaningar Lösning/Åtgärd Samordning Förutsättningar för samverkan Systematiskt samarbete Praktikplatser/sysselsättning Praktikplatser/sysselsättning Omställning av arbetsmarknad Omvärldsfaktorer/sociala faktorer Se individens hela behov Kompetensutveckling 9.4 Reflektion kring åtgärdsförslagen för att minska i utanförskap för personer med nedsatt arbetsförmåga Samverkan och systematiskt samarbete lyfts som den största utmaningen och samtidigt en lösning på hur utanförskapet i länet ska minska. Samtidigt behövs kompetensutveckling på fler områden. Dels kunskap om vad andra myndigheter och organisationer har för uppdrag och roller och dels vad samverkan innebär. Kvalitén på de möten olika aktörer har tillsammans med individen behöver bli bättre. Samsynen och möteskulturen mellan myndigheter och organisationer behöver utvecklas. Vid gemensamma möten finns en tendens att fokus hamnar på försäkringstekniska och ekonomiska frågor istället för individens behov. Den kompetensutveckling som efterfrågas är förknippad med samverkan och systematiskt samarbete. För att förstå den komplexa problematik som samverkan och samarbete innebär, finns en del frågor som ytterligare behöver besvaras. Vad menar vi när vi efterfrågar mer samverkan och ett mer systematiskt samarbete? Vad är det vi vill samverka om, och på vilka nivåer? Alla aktörer har uppdrag att arbeta utifrån individens behov och att samverka med andra aktörer. Utnyttjar vi idag de möjligheter vi har till samverkan och samarbete till fullo? Om inte, vad är det som hindrar att vi gör det? 16

10. Arbetsgruppens utveckling av åtgärdsförslagen 10.1 Systematiskt samarbete och kompetensutveckling Målgrupp Personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga samt personer som är eller har varit sjukskrivna och har behov av stöd för återgång i arbete. Ansvar och ägarskap För de personer som har nedsatt arbetsförmåga är det Försäkringskassan som har ansvar för att samordna och utöva tillsyn över den rehabilitering som personen behöver för att kunna komma tillbaka till arbete. Försäkringskassan har ansvar att samordna rehabiliteringsinsatser men är inte en rehabiliteringsaktör. Det är hälso- och sjukvården som ska svara för de medicinska insatserna, socialtjänsten för de sociala insatserna, medan arbetsgivaren svarar för de arbetsplatsinriktade och Arbetsförmedlingen för de arbetsmarknadsinriktade insatserna. De personer som arbetar eller är bosatta i Sverige omfattas av försäkringsskyddet rehabilitering. Det innebär att även personer som inte har möjlighet att få ersättning från sjukförsäkringen ändå har rätt till samordning av rehabiliteringsinsatser så länge arbetsförmågan är nedsatt på sjukdom. På den strukturella nivån har Försäkringskassan ansvar för att samordna de övriga rehabiliteringsaktörernas uppgift. Syftet med samverkan är att mer effektivt utnyttja samhällets resurser för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stödåtgärder. Problembild När man teoretisk ser på ansvarfördelningen när det gäller rehabiliteringsarbetet som finns inom våra välfärdssystem ser det i första anblicken heltäckande ut. Ändå upplever de som arbetar i dessa system att samarbetet inte fungerar fullt ut. Personliga ombud och medarbetare i verksamhet 3.4.4 ser, med ett utifrånperspektiv, att det finns brister i och mellan de olika systemen. Samtidigt vittnar de personer som befinner sig inom dessa system att det finns brister i både bemötande och samverkan mellan olika aktörer. På strukturell nivå finns idag i Uppsala län en mängd olika nätverk och befintliga grupper där två eller fler aktörer ingår som berör de målgrupper som är aktuella för denna förstudie. (se PM Uppsala läns nätverk kopplat till utanförskapsfrågor). Därutöver pågår en mängd projekt med tillhörande styrgrupper i länet med representanter från olika aktörer. Det visar att det finns en medvetenhet om att vi behöver samarbeta för att lösa problem. Trots att det redan idag finns forum för dessa frågor så verkar inte problemet bli löst. En orsak kan vara det är ett otydligt ansvar mellan organisationer och myndigheter. Ytterligare orsaker kan vara man olika uppdrag och aktuella prioriteringar vilket leder till att man har olika synsätt på samma problem. Hur man är organiserad och lokaliserad kan även det påverka förutsättningarna för samverkan och samarbete. När man möts kring enskilda individer finns idag olika metoder och mötesformer. Kommuner och landsting har, Samordnad Individuell Plan (SIP). Försäkringskassan kan kalla till avstämningsmöte med de aktörer som är involverade kring personen. För båda dessa mötesformer finns beskrivningar för vad dessa möten ska syfta till. Under de workshops som genomförts framkommer att, under dessa möten händer att individen och dess behov kommer i skymundan för andra praktiska eller 17

försäkringstekniska frågor, man ser inte till individen. Man bör ställa sig frågan om det finns brister i metoder och mötesformer eller handlar det om attityder, gentemot andra aktörer och/eller den enskilde individen? Saknar vi förtroende för andra aktörer eller har vi en övertro till vad andra aktörer kan göra? Har vi förväntningar som är outtalade kring vad andra aktörer bör göra? Försäkringskassans kunder samt erfarenheter från Personligt Ombud och verksamhet 3.4.4 vittnar om att individer inte blir delaktiga i sin egen process. Förväntningar blir outtalade mellan olika aktörer och även individen. De insatser som individer behöver men som inte ryms i just den aktörens uppdrag förväntas ges hos någon annan, oklart vem. En konsekvens av att möten med enskilda individer påverkas av olika aktörers agendor kan bli att individen erbjuds fel insats. I den effektutvärdering som gjorts av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen framkommer att ett utvecklingsområde för att få det förstärkta rehabiliteringssamarbetet att fungera effektivare är att föra en diskussion kring innehållet i insatserna. Det förstärka samarbetet är detaljerat beskrivet och frågan är om det då tenderar att bli för styrande så att det inte lämnar utrymme för att ta hänsyn till individuella behov och därmed individuella lösningar. Lösning Skapa en samverkansplattform i varje kommun i Uppsala län. Inom samverkansplattformen arbetar personer med kunskap om de olika aktörernas uppdrag. Den kunskapen ska byggas upp av att varje aktör, för sig, måste åskådliggöra sitt eget uppdrag, både på strukturell nivå och på individnivå och förankra detta hos personal i den egna organisationen. Den samlade kunskap som skapas ska sedan överföras till personal i de olika organisationerna och myndigheterna. Det finns fler olika tänkbara sätt att lösa detta, exempelvis genom workshop, genom bildande av olika nätverk, auskultationer eller annat sätt. Genom denna kartläggning och kompetenshöjning av personal kan hinder för samverkan och samarbete identifieras, både på strukturell nivå och på individnivå. Med utgångspunkt från detta finns möjlighet att utveckla och prova nya arbetsmetoder. Inom samverkansplattformen bör också finnas personer som kan bistå med individuellt och praktiskt stöd till enskilda individer, liknande som Personligt Ombud och verksamhet 3.4.4 arbetar, utan myndighetsutövning. Detta stöd ska vara frivilligt och göras känt bland invånarna i kommunen. Ett sätt att minska belastning på personal/handläggare hos olika aktörer är att skapa enkla kontaktvägar in till olika aktörer. Människor kommer alltid att drabbas av sjukdom, livskriser och andra svårigheter och då bli beroende av att våra välfärdssystem fungerar optimalt. Det sker ständiga förändringar inom organisationer och myndigheters regelverk och uppdrag, personal slutar och nya börjar, vilket gör att kunskapen kontinuerligt behöver uppdateras. Plattformen måste därför redan från starten betraktas som en permanent verksamhet. Med klart uttalade uppdrag så blir de personer som möter enskilda individer i sin profession, tryggare i sin yrkesroll, vilket blir till gagn för den enskilde individen. Förtroendet och förståelsen för andra aktörers arbete kommer att öka. Ökar förtroende och tilliten till andra aktörer kommer det att leda till vi kommer att våga och vilja se mer till den enskilde individens behov. 18

Berörda Försäkringskassan, som har samordningsansvar på personer med nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Landtinget i Uppsala län, som ansvar för den medicinska rehabiliteringen. Samtliga kommuner i länet, som ansvar för den sociala rehabiliteringen. Arbetsförmedlingen, som ansvarar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Kompetensutveckling och kompetensöverföring ska riktas till de anställda hos aktörerna som möter individerna i det dagliga arbetet i sina professioner. Samordningsförbundet i Uppsala län, där samtliga ovanstående aktörer är medlemmar kan vara en part som kan vara aktiv i den föreslagna plattformen. Förbundets uppgift är att underlätta för medlemmarna att skapa aktiviteter vars syfte är att individer som är i behov av samordnade arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser ska återfå sin arbetsförmåga. De ska också främja samverkan mellan medlemmarna samt bidra till en effektiv resursanvändning inom området arbetslivsinriktad rehabilitering. 10.2 Omställning av arbetsmarknad Målgrupp De målgrupper som denna sammanställning berör är personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga samt personer som är eller har varit sjukskrivna och har behov av stöd för återgång i arbete. Men en alternativ arbetsmarknad är både av värde, och av nödvändighet även för övriga målgrupper som långtidsarbetslösa, unga och nyanlända. Det vill säga alla personer som har behov av fler och mer lättillgängliga ingångar på arbetsmarknaden. Ansvar och ägarskap Att skapa en långsiktig alternativ arbetsmarknad åligger kommunerna som har det yttersta ansvaret för sina medborgare. Arbetsmarknadsavdelning eller motsvarande i varje kommun är den förvaltning som kan ansvara för verksamheten, men med stöd av övriga förvaltningar inom kommunen. I många kommuner finns idag redan bra verksamheter som skulle kunna utvecklas och utvidgas. Problembild Att vara hemma och sjukskriven kan leda till isolering och passivitet. Det saknas idag någonstans att gå under tiden man är sjukskriven, innan man är redo för en arbetslivsinriktad rehabilitering. När behov av en arbetslivsinriktad rehabilitering blir aktuell har personen varit hemma länge och steget blir stort att då påbörja en praktik. Men även personer som är nyanlända, långtidsarbetslösa och unga är också grupper som kan bli isolerade när det saknas en alternativ arbetsmarknad. Idag finns brist på sysselsättningsplatser och det kan vara svårt att hitta lämpliga praktikplatser som kan erbjuda lämpliga arbetsuppgifter till personer som varit borta en tid från arbetsmarknaden. I vissa fall saknas kompetens hos arbetsgivare att ta emot individer som är på väg till eller tillbaka till arbetslivet på ett lämpligt sätt. 19

Många gånger beviljas praktik på olika företag för att en person ska få prova sin förmåga till arbete. Oftast är detta under en begränsad tid och inte alltid följer att man blir anställd efter denna tid. För personen leder detta till att man efter praktiktiden är tillbaka på ruta ett, utan att problemet blivit löst. Det finns också tillgång till att delta i olika projekt eller aktiviteter hos olika aktörer, dessa är oftast tidsbestämda och har ett visst innehåller och lämnar inte alltid utrymme för individuella lösningar. Behov finns av platser för sysselsättning, praktik och möjlighet till anställning. Att det blir en kedja som inte bryts till man funnit en långsiktig lösning, även om insatsen blir flerårig. De personer som kan vara aktuella för en alternativ arbetsmarknad kan hittas bland dem som uppbär försörjningsstöd, är inskrivna vid Arbetsförmedlingen, är sjukskrivna och genom uppföljningsansvaret för de ungdomar som hoppar av skolan. En utmaning är att få fatt i de personer som inte har några myndighetskontakter och är hemmasittare. Lösning Varje enskild kommun behöver utifrån sina egna strukturer göra en inventering av vilka arbetsuppgifter som finns inom kommunens verksamhet som skulle kunna passa i en alternativ arbetsmarknad inom kommunen. Ett sätt kan vara att tillsammans med den som upphandlar tjänster till kommunen, gå igenom vilka uppgifter som faktisk skulle kunna genomföras av kommunen själv istället för utomstående aktörer. Det kan också finnas arbetsuppgifter inom vissa förvaltningar som skulle kunna utföras av denna enhet istället för av personer i den specifika verksamheten. Verksamheten ska erbjuda sysselsättning, arbetspraktik och arbete till samtliga målgrupper. Verksamheten ska också erbjuda stöd till personerna att söka arbete utanför verksamheten, både inom och utanför den egna kommunen. För att säkerställa att rätt insatser erbjuds ska personerna tilldelas en egen handledare, vilken även ska ha möjlighet att vara ett stöd för personen när den väljer att börja praktik utanför den egna verksamheten. Ett urval kommer att behöva göras av de personer som kommer in i verksamheten, men ett avslut får inte göras förrän en ny lösning är klar för individen. Oavsett om det är anställning hos annan arbetsgivare, återgång till sjukskrivning eller eventuell daglig sysselsättning. Kompetensförsörjningsinsatser kommer att behövas för de handledare som möter personer från olika utsatta grupper. Man kan behöva stärka sin kompetens om hur man bäst kan utveckla metoder och arbetssätt för respektive målgrupp. Kompetens kring sociala och kulturella aspekter kan behövas för att kunna möta upp de nyanlända. Med detta arbetssätt så får personer stöd under hela processen tillbaka till arbete och behöver inte riskera att ramla mellan de berömda stolarna. Berörda Kommunerna berörs främst av detta som ägare av verksamheten. I första hand arbetsmarknadsavdelning eller motsvarande men även övriga förvaltningar fast med olika uppdrag. 20

Arbetsförmedlingen är en naturlig samarbetspart då de har ansvar för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för de personer som är sjukskrivna, arbetslösa och etableringen av nyanlända. 11. Koppling till Regional handlingsplan för Östra Mellansverige (ÖMS) Personer som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga eller personer som är eller har varit sjukskrivna och har behov av stöd för återgång i arbete, är målgrupper i Europeiska socialfondens aktuella programperiod. Den övergripande ansatsen för den regionala handlingsplanen är att den ska främja alternativa arbetssätt i syfte att nå mer bestående effekter. Kommande insatser ska fokusera på att identifiera hindrande strukturer hos både myndigheter och arbetsgivare så som exempelvis attityder, okunskap, rutiner och organisering så de kan motarbetas när dessa försvårar ett inträde och en mer varaktig etablering för dessa grupper på arbetsmarknaden. Ett sätt att åstadkomma detta är att genom som föreslagits, skapa en samverkansplattform i varje kommun. En omställning av arbetsmarknaden, ett komhall, är en tänkbar lösning för att ge tillgång till sysselsättning, arbetsträning och anställning till de personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden. 12. Kopplingar till Regional Utveklingsstrategi (RUS) Två av målen i den regionsala utvecklingsstrategin kan kopplas till sjukskrivningsprocessen. Dessa är: Andelen sysselsatta i åldrarna mellan 20-64 ska överstiga 80 %. (Bas 75,7 % år 2010). Kostnaderna för ersatt arbetsfrånvaro (försörjningsmåttet) ska minska till väl under 13 000 kronor/invånare. (Bas 16 017 kr/inv år 2011). 13. Strukturella hinder som inte kan finna lösningar inom Uppsala län För att underlätta skapandet av en alternativ arbetsmarknad, krävs att man på nationell nivå avsätter medel till lönestöd som enbart riktar sig till kommuner och även andra offentliga arbetsgivare som anställer personer med nedsatt arbetsförmåga. 21