Ålvandring till Kåsjön åtgärdsplan för Kåbäcken

Ålvandring till Kåsjön åtgärdsplan för Kåbäcken Ragnar Bergh Handledare: Johan Höjesjö Kontaktperson: Stefan Larsson Examensarbete 30 hp, Zoologiska Institutionen, Göteborgs Universitet

Innehållsförteckning Sammanfattning... 3 1. Bakgrund... 3 1.1. Europeisk ål (Anguilla anguilla)... 3 1.2. Kåsjön och Kåbäcken... 4 2. Metod... 5 2.1. Elfiske i Kåbäcken... 5 2.2. Utvärdering av hinder... 7 3. Resultat... 7 3.1. Elfiske i Kåbäcken... 7 3.2. Utvärdering av hinder... 8 3.2.1. Kulvert nära utlopp till Säveån... 8 3.2.2. Kvastekulla dammutlopp... 9 3.2.3. Avsats mellan Kvastekulla dammar... 10 3.2.4. Våtmark mellan Maderna och Kåsjön... 10 3.2.5. Kulvertutlopp nedströms Kåsjön... 11 3.2.6. Kåsjöns dammlucka... 11 4. Diskussion... 12 Källförteckning... 14 2

Sammanfattning Den europeiska ålen (Anguilla anguilla) bedöms i dagsläget vara akut hotad. Ålpopulationens nedgång förmodas bero på ett flertal anledningar, varav en är begränsad uppströms och nedströms migration i strömmande vatten. I denna studie undersöktes förutsättningar för ålvandring i Kåbäcken i Partille kommun. Ålens vandring i Kåbäcken begränsas av en dammlucka vid Kåsjön och förmodligen också av byggnationer på flera ställen i bäcken. Enligt vattendom från 1961 planteras ålyngel ut i Kåsjön som kompensation för hindrad vandring. Åtgärder som möjliggör naturlig ålvandring skulle innebära att inplanteringarna kan upphöra. I den här studien undersöktes ålbeståndet i Kåbäcken och potentiella vandringshinder utvärderades och förslag på åtgärder togs fram. 1. Bakgrund 1.1. Europeisk ål (Anguilla anguilla). Beståndet av den europeiska ålen (Anguilla anguilla) har under de senaste årtiondena minskat betydligt, och arten är nu klassad som akut hotad enligt IUCN:s rödlista (Freyhof och Kottelat, 2008). Uppskattningar tyder på att rekryteringen av ålyngel i Europa har minskat med mer än 95 % på 30 år (Freyhof och Kottelat, 2008). Då alla europeiska ålar leker i Sargassohavet tillhör alla Europas ålar samma population vilket innebär att en minskning av reproduktiva adulter kan hota hela Europas ålbestånd (Dekker, 2003). Som larver (leptocephali) migrerar ål med strömmar över Atlanten och genomgår metamorfos först när de närmar sig kusten (Tesch, 2003). Ålynglen vandrar upp i sötvatten under sommarmånaderna, med toppnoteringar vanligtvis i juli när vattentemperaturen når 18 C (Moriarty, 1986; White och Knights, 1997). I Sverige spenderar ålen 10-20 år i sötvatten innan de under höstmånaderna påbörjar vandringen tillbaka mot havet. En ensam anledning till ålbeståndets nedgång har inte kunnat fastställas, dock finns flera troligtvis bidragande orsaker (Dekker, 2003). En av dessa är begränsad vandring i sötvatten för både juveniler och adulter pga. mänsklig exploatering av vattendragen (Behrmann-Godel och Eckmann, 2003; Calles och Bergdahl, 2009; Olsson et al. 2009; Tesch, 2003). Ålen är känd för sin förmåga att klara hinder under sina migrationer. Exempelvis kan ålyngel klättra upp för nästan vertikala väggar om ytan är skrovlig och fuktig (Andersson, 2005), dessutom har ål vid flera tillfällen observerats migrera korta sträckor på land (Tesch, 2003). Ålens begränsningar vid vandring är istället deras simförmåga, strömhastigheter som inte utgör problem för exempelvis lax och öring kan innebära ett stopp för ålen (Andersson, 2005). För att kompensera för den låga rekryteringen har inplantering av ål blivit allt vanligare (Moriarty och Dekker, 1997). Eftersom man ännu inte kan få lyckad ålreproduktion i laboratoriemiljö måste all inplanterad ål fångas in från naturen. Eftersom antalet ålyngel minskar vid kusterna har priserna på ålyngel tillgängliga för inplantering stigit. 3

EU antog en förordning 2007 som innebar att varje medlemsnation ska ta fram en plan med nationella mål för att rädda ålen (Europeiska Unionens råd, 2007). För att underlätta för ålen i Sverige har artificiella vandringsvägar såsom ålledare installerats på allt fler platser. Tidigare har fiskvägar varit anpassade främst för att underlätta vandring hos salmonider vilket har inneburit att arter som ål ändå hindrats (Calles och Greenberg, 2007; Andersson, 2005). Ålledare är konstgjorda fiskvägar anpassade för ål som kan se olika ut men fungerar på samma sätt. Ålen leds med lockevatten in i ett rör eller ränna där den med hjälp av något strukturellt material kan klättra förbi hindret. Ett material som använts i ålledare med goda resultat är konstfibermaterialet enkamat. En enkel men ändå välfungerande ålyngelledare kan således bestå av ett plaströr (c:a Ø 110 mm) med enkamat (typbeteckning 7020) (Andersson, 2005). Denna typ av ålledare kan behöva spolas ren, annars finns risk att den med tiden sätts igen. Därutöver bör materialet bytas ut när det blir slitet, varför det kan vara lämpligt med inspektionsluckor i ledaren som möjliggör en snabb bedömning av materialets skick (Andersson, 2005). En annan typ av konstgjord fiskväg som fungerar bra för ål men som inte kräver underhåll är omlöp. Dessa är naturlika konstgjorda bäckrännor som leds runt vandringshinder (Calles och Greenberg, 2007). Omlöp är en konstruktion som förutom ål anses fungera väl för de flesta sötvattensfiskar samt för andra vattenlevande djur och växter (Andersson, 2005). Nackdelarna med denna typ av konstgjord fiskväg är att de är kostsamma att konstruera och kräver mycket planering. 1.2. Kåsjön och Kåbäcken. Kåbäcken är en c:a 4 km lång bäck som löper från Kåsjön till Säveån i Partille kommun (Figur 1). Området kring Kåbäcken utgörs av olika miljötyper bl.a. bostadsområden och skogsområden. Kåbäcken passerar också genom sjön Maderna som omges av våtmarker där ett flertal sällsynta arter såsom alkonblåvinge och klockgentiana kan hittas. Av den anledningen är området kring Maderna skyddat som ett Natura 2000 område (Länsstyrelsen Västra Götalands Län, 2005). När dämningsnivån för Kåsjöns utlopp mot Kåbäcken höjdes ålades Partille kommun enligt vattendom att årligen plantera in 20 kg ålyngel i Kåsjön som kompensation för hindrad naturlig vandring (Västerbygdens vattendomstol, 1961). I vattendomen instrueras också att när det kan påvisas att tillräckligt med ål når dammluckan skall en ålledare installeras och vattenflödet ökas under maj till september för att säkerställa dess funktionalitet. När dessa kriterier är uppfyllda kan inplanteringen upphöra (Västerbygdens vattendomstol, 1961). Utöver Kåsjöns dammlucka har byggnationer i bäcken lett till att migrerande fisk stöter på hinder på flera platser. Det har dock inte tidigare blivit utrett hur långt upp i bäcken ål kan ta sig eller om ål ens fortfarande finns i Kåbäcken. Information saknas också om adulta ålar i Kåsjön klarar att ta sig därifrån och ner till Säveån. Data från fiskeriverkets elfiskeregister visar inga noteringar om ål fångad i Kåbäcken (4 lokaler, 15 utfisken, 6 tillfällen, 1988-2005). Däremot har ål fångats i Säveån i närheten av Kåbäckens utlopp vid ett flertal tillfällen. 4

För att undersöka ålens möjligheter att vandra till Kåsjön studerades eventuella vandringshinder i Kåbäcken, maj-augusti 2010. Egna elfisken utfördes i Kåbäcken för att undersöka ålförekomst längs med ån och jämförelser gjordes mellan ålförekomst nedströms och uppströms ett potentiellt vandringshinder. Potentiella vandringshinder utvärderades och förslag på åtgärder togs fram. Figur 1. Karta över området kring Kåbäcken. 2. Metod 2.1. Elfiske i Kåbäcken. Vid 6 tillfällen (juni-augusti 2010) utfördes elfiske i Kåbäcken i avseende att påvisa ålförekomst samt uppskatta ålens utbredning i bäcken. Dessutom gjordes jämförelser mellan ålförekomst nedströms och uppströms ett potentiellt vandringshinder. Vid varje tillfälle fiskades två 50 m (c:a 170 m 2 ) sträckor två gånger vardera. En sträcka belägen nedströms första potentiella vandringshindret och den andra sträckan uppströms (Figur 2). 5

Figur 2. Karta över Kåbäcken mellan Kvastekulla och Säveån. Rödmarkeringar visar elfiskelokaler. Längd mättes på fångade ålar för att säkerställa att frisläppta individer inte noterades som nya om de fångades igen (Figur 3). Dessutom kan man med längdmått få en uppfattning om individen är adult eller juvenil på väg uppströms. Även antal observerade men ej fångade ålar noterades. Jämförelse mellan antal tillfällen ål fångats respektive observerats nedströms och uppströms potentiellt vandringshinder gjordes med Fishers exact test (2x2 tabell). Figur 3. Längd mättes på fångade ålar. 6

2.2. Utvärdering av hinder. Kåbäcken följdes vid ett flertal tillfällen (maj-september 2010) i avseende att identifiera potentiella vandringshinder. Påträffade potentiella vandringshinder fotograferades och mättes under olika vattenflöden, då framkomlighet för migrerande fisk varierar med vattenmängd. Möjliga lösningar till vandringshindrena utreddes och förslag på åtgärder togs fram. 3. Resultat 3.1. Elfiske i Kåbäcken Att ål finns i Kåbäcken kunde påvisas med elfiske. Olyckligtvis fångades endast 8 individer vid de sex noterade tillfällena, dock kunde fler ålar observeras men aldrig fångas. Fyra av de fångade individerna var mellan 14 och 18 cm långa och bedömdes därmed som uppvandrande juveniler. En individ hade en längd på 21 cm och kan möjligtvis vara uppvandrande. Tre individer hade längder på 33-36 cm och bedömdes därför inte vara uppvandrande ål. Jämförelsen mellan antal tillfällen då ål fångats nedströms och uppströms första potentiella hindret påvisade ingen signifikant skillnad (p = 0,18). Detta trots att fiske nedströms hindret i medel gav 1,33 ålar per tillfälle och fiske uppströms 0 ålar per tillfälle (Figur 4). Det var dock fler ålar som observerades nedströms hindret än uppströms (p = 0,015). Ål observerades vid 5 av 6 fisketillfällen nedströms hindret men aldrig uppströms. I medel observerades 2,33 ålar per tillfälle nedströms och 0 ålar per tillfälle uppströms hindret (Figur 4). Uppströms Figur 4. Medelantal fångade och observerade ålar nedströms och uppströms kulvert nära utlopp till Säveån. n = 6, Felstaplar visar +SE. 7

3.2. Utvärdering av hinder. I syfte att kartlägga vilka hinder ål kan påträffa i Kåbäcken studerades bäcken under olika vattenflöden. Sex potentiella hinder identifierades (Figur 5), vilka utgör problem för ål på olika sätt och kräver specifikt anpassade lösningar. Nedan följer en genomgång av alla hinder samt förslag på lösningar. 1. Kulvert nära utlopp till Säveån. 2. Kvastekulla dammutlopp. 3. Avsats mellan Kvastekulla dammar. 4. Våtmark mellan Maderna och Kåsjön. 5. Kulvertutlopp nedströms Kåsjön. 6. Kåsjöns dammlucka. Figur 5. Kåbäcken och Kåsjön med de olika vandringshindrena markerade och numrerade. 3.2.1. Kulvert nära utlopp till Säveån Strax uppströms utloppet till Säveån passerar Kåbäcken genom en lång kulvert som leder bäcken under Alingsåsleden (E20). Denna kulvert kan orsaka problem för ålens vandring då vattnet möjligen strömmar laminärt på vissa ställen som därför kan bli svårforcerade för ål. I kulverten finns också ett antal trösklar som tros vara konstruerade för att underlätta laxfiskars migration men som kan ha hindrat ål att vandra upp i bäcken (Figur 6; Figur 7). Ett mindre problem kan också finnas vid kulvertens inlopp där ett galler samlar upp neddrivande material. Vid majoriteten av mina besök har gallret varit helt igensatt vilket kan innebära problem för vandrande fisk. Inga avancerade och kostsamma åtgärder bedöms nödvändiga men ett antal relativt enkla åtgärder rekommenderas. För att motverka laminärt flöde bör man placera sten i kulverten vilket skulle ge turbulens och därmed underlätta för ålen. Trösklarna kan eventuellt tas bort eller så kan botten på dem öppnas så att ål kan passera under. Den enklaste och mest ekonomiska lösningen är att klä trösklarnas kanter i enkamat eller liknande material vilket tillåter ål att klättra över. Gallret vid inloppet bör rensas oftare för att inte vara ett problem. 8

Figur 6. Tröskel i Kulvert vid Kåbäckens Figur 7. Mått på tröskeln i Figur 6. utlopp. 3.2.2. Kvastekulla dammutlopp Vid Kvastekulla dammar finns ett dammutlopp där flödet regleras med en dammlucka som vid samtliga besök varit stängd men med avsevärda läckage (Figur 8). Vid normalt eller högt vattenstånd passerar vattnet också över ett 2,5 meter högt fall (Figur 9). Stängd lucka och högt fall innebär definitiva svårigheter för vandrande fisk. Den bästa lösningen sett till samtliga migrerande arter i området skulle vara ett omlöp vilket utöver ål skulle möjliggöra att även lax och öring tillåts komma högre upp i systemet. Omlöp skulle dock bli kostsamt och kräva mycket utredning och planering, men enklare lösningar kan genomföras om man bara avser underlätta för ål. Då dammluckan är en trälucka kan man borra hål i den utan större svårigheter för att sedan leda rör med enkamat igenom. Detta är inget stort ingrepp och innebär inga stora kostnader men tillåter ål som simmar mot luckan att passera dammutloppet. Det är dock möjligt att en del ålar kommer simma mot flödet vid fallet och därmed inte hitta ålledarna. 3,3 m 2,5 m Figur 8. Dammlucka vid Kvastekulla dammar. Figur 9. 2,5 m högt fall vid Kvastekulla dammar. 9

3.2.3. Avsats mellan Kvastekulla dammar Vid kyrkogården i Kvastekulla finns ett litet fall anrättat som vid normala flöden inte bör utgöra ett problem för migrerande ål (Figur 10). Vid torka och lågt flöde som sommaren 2010 rinner dock inget vatten över avsatsen utan vattnet som passerar sipprar upp mellan stenarna (Figur 11). Det är möjligt att ål tar sig förbi ändå, men för att försäkra sig om den saken bör läckaget mellan stenarna tätas så att vattnet alltid måste passera över och därmed hålla ytan fuktig och möjlig för ål att klättra på. 1,7 m 0,6 m Figur 10. Avsats vid Kvastekulla Griftegård vid högt vattenflöde. Figur 11. Avsats vid Kvastekulla Griftegård under torka. 3.2.4. Våtmark mellan Maderna och Kåsjön Där Kåbäcken passerar genom sjön Maderna är en vik igenväxt (Figur 12). Troligen kan ål ta sig över våtmarken men då de redan befinner sig i en sjö är det tveksamt om de försöker. Ett sätt att underlätta skulle vara att gräva en ränna genom viken så att vattnet rinner fritt. Detta kan dock bli svårt då våtmarkerna kring Maderna är skyddade som Natura 2000 områden. Då sommaren 2010 var ovanligt torr är det möjligt att år med normala vattenmängder innebär lättare passage för ål över våtmarken. Rekommendationen är därmed att avvakta och se om ål som når Maderna fortsätter eller stannar. Figur 12. Igenväxt vik i Maderna. 10

3.2.5. Kulvertutlopp nedströms Kåsjön En kort sträcka nedströms Kåsjön leder en kulvert Kåbäcken under ett bostadsområde. Kulvertmynningen sticker ut och sitter för högt för att ål ska kunna ta sig in i den (Figur 13). En sänkning av kulverten är en kostsam insats, därför rekommenderas istället att man höjer upp med sten under kulvertmynningen och fäster enkamat i trummans öppning som leds ner till bäckens botten. 1 m 0,28 m 0,5 m Figur 13. Kulvertmynning nedströms Kåsjön. 3.2.6. Kåsjöns dammlucka Vattenflödet från Kåsjön regleras med en dammlucka (Figur 14). Vid samtliga besök har flödet från sjön varit lågt och luckan inte möjlig för ålyngel att passera. Om man över luckan anrättade en ålyngelledare bestående av ett plaströr med enkamat borde detta vara tillräckligt för ålyngelvandringen, dock påverkas inte utvandringen från sjön. Då det fortfarande är oklart om adulta ålar kan migrera från Kåsjön rekommenderas att detta utreds. Att öppna dammluckan mer under hösten skulle kunna vara en tillräcklig åtgärd för att få fungerande utvandring från sjön. 11

Figur 14. Kåsjöns dammlucka. 4. Diskussion Det kunde med elfiske bevisas att ål finns i Kåbäcken, om än inte i höga tätheter. Ål fångades endast nära Kåbäckens utlopp till Säveån. Detta tyder på att ål inte kan passera det först nämnda potentiella vandringshindret: kulvert nära utlopp till Säveån. Redogörelser från folk bosatta i området nämner dock att ål ska ha setts vandra i Kåbäcken uppströms första hindret. Fiskeriverkets elfiskeregister uppger inga fångster av ål vid sammanlagt 7 fisketillfällen på fyra lokaler i Kåbäcken, 1988-2005. Detta kan bero på att inga fisken är noterade i juni eller juli dvs. under perioden då juvenila ålar huvudsakligen vandrar uppströms. Det kan också bero på att inget av fiskeriverkets registrerade elfisken är utförda nedströms första hindret. Detta överrensstämmer med resultaten från den här studien och indikerar på att kulverten nära utloppet till Säveån utgör ett betydande hinder för ål. Utförda elfisken resulterade i ett för litet antal ålar för beräkning av populationsstorlek i Kåbäcken. Antal fångade juvenila ålar antyder att försök till uppströmsvandring i Kåbäcken är ovanligt. Om detta beror på att ål undviker Kåbäcken eller om 2010 inte var ett representativt år är oklart. Sommaren 2010 var torr vilket innebar låga flöden i Kåbäcken under perioden då juvenil ål vanligtvis söker sig uppströms. Ovanligt låga flöden kan ha påverkat ålens vilja att vandra upp i bäcken. I övrigt bör Kåbäcken vara en bra miljö för ål, då strömhastighet, bottensubstrat och växtlighet anses lämpligt. Dessutom verkar vattenkemin vara god nog för ål trots nedlagda deponier i Madernas avrinningsområde (Lussetti, 2010). Att använda elfiske vid studie för ål kan vara fel metod. Fiskarter påverkas olika av elektrisk ström och ål påverkas inte lika mycket som exempelvis laxfisk och är därför mer svårfångad (Degerman och Sers, 1999). Detta märktes då ål ofta observerades men inte fångades vid elfiskena i Kåbäcken. Som tidigare nämnt noterades också observationer och användes i 12

jämförelse mellan lokaler. En svårighet med observationer visade sig dock vara att juvenila ålars form och rörelsemönster i vattnet liknar nejonögats, som påträffades i höga tätheter. Detta innebar att noteringar om observerade men ej fångade ålar endast avser adulta ålar. Identifiering av vandringshinder resulterade i rekommendationer om åtgärder på 6 platser i bäcken. Som tidigare nämnt föreslås ett flertal åtgärder anpassade för ålens vandring. Andra åtgärder skulle krävas för underlättande av exempelvis lax- och öringmigration. De åtgärder som föreslagits har tagits fram för att vara relativt lätta och billiga att utföra, men de bör vara tillräckliga för att tillåta naturlig ålvandring mellan Säveån och Kåsjön. Efter genomförande är det dock viktigt med uppföljning för att se om justeringar eller underhåll behövs. Provfisken efter juvenil ål rekommenderas utföras sommaren efter utförda åtgärder. Dessutom rekommenderas provfisken under hösten för att studera blankålars möjlighet att migrera från Kåsjön. Eftersom det i dagsläget är oklart om adulta ålar i Kåsjön lyckas ta sig ut och vandra mot havet är det viktigt att utreda om åtgärder behövs även där. Lämpliga åtgärder för att underlätta utvandringen skulle då vara att öppna Kåsjöns dammlucka mer under höstmånaderna alternativt att fiska upp adulta ålar från sjön och plantera ut dem längre nedströms. Tack Tack till: Johan Höjesjö för handledning och hjälp i fältarbete. Stefan Larsson för förslag och handledning. Rasty Rafiq och Per Hjelmstedt för assistans i fält. 13

Källförteckning Andersson, M. (2005). Fungerar våra fiskvägar? Miljömålsuppföljning i Västra Götalands Län. Länsstyrelsen Västra Götalands Län. Rapport 2005:56 Behrmann-Godel, J. och Eckmann, R. (2003). A preliminary telemetry study of the migration of silver European eel (Anguilla anguilla L.) in the River Mosel, Germany. Ecology of Freshwater Fish. 12, 1-7 Calles, O och Bergdahl, D. (2009). Ålens nedströmspassage av vattenkraftverk - Före och efter åtgärd. Rapport. Karlstad University Studies. 2009:19. Calles, E. O. och Greenberg, L. A. (2007). The use of two nature-like fishways by some fish species in the Swedish River Emån. Ecology of Freshwater Fish. 16, 183 190 Degerman, E och Sers, B. (1999). Elfiske. Fiskeriverkets information 1999:3, 3-69 Dekker, W. (2003). Did lack of spawners cause the collapse of the European eel, Anguilla anguilla? Fisheries Management and Ecology. 10, 365 376 Europeiska Unionens Råd. (2007). RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål. Europeiska unionens officiella tidning. Freyhof, J. och Kottelat, M. (2008). Anguilla anguilla. In: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.3. <www.iucnredlist.org>. Downloaded on 08 September 2010. [ http://www.iucnredlist.org/apps/redlist/details/60344/0 ] Lussetti, D. (2010). Recipientkontroll av ytvatten Kåbäcken Maderna Haketjärn, Rapport för år 2009. Pelagia Miljökonsult AB och Eurofins. Länsstyrelsen Västra Götalands Län. (2005). Bevarandeplan för Natura 2000-område SE0520157 Maderna Haketjärn. Moriarty, C. (1986). Riverine migration of young eels Anguilla anguilla. Fisheries Research. 4, 43-58. Moriarty, C och Dekker, W., (Eds.), (1997). Management of the European Eel. Irish Fisheries Bulletin. 15, 1-110 Olsson, I., Eklöv, A. och Degerman, E. (2009). Effekter av våtmarker och kraftverk på migrerande havsöringsmolt (Salmo trutta L.) och ål (Anguilla anguilla L.). Länsstyrelsen i Skåne Län. 2009:36 Tesch, F.W. (2003). The Eel. Thorpe, J. E. (ed). Blackwell, Oxford. 1-397 Västerbygdens vattendomstol. (1961). Dom A 26/1961. White, E.M. och Knights, B. (1997). Environmental factors affecting migration of the European eel in the Rivers Severn and Avon, England. Journal of Fish Biology. 50, 1104-1116 14