BILAGA 1 Digital multimeter
DIGITAL MULTIMETER FLUKE 77 skalinställning (manuell) vridomkopplare terminaler
BILAGA 2 Analogt oscilloskop
BILAGA 3 Funktionsgenerator
BILAGA 4 Spektralanalysator
BILAGA 5 Mätautomation och databussar
Mätautomation Modern mätteknik innefattar i allt högre grad automsatiserade mätningar. Samtidigt har mätinstrumenten utvecklats så att man kan utnyttja sammankoppling av olika mätinstrument och styrenheter. ett automatiserat mätsystem kan byggas som ett modulsystem med olika instrument och t.ex. en dator som styrande enhet. Automatiska mätsystem använder sig av standardiserade förbindelser och anslutningar vilket gör att instrumenten kan kommunicera sinsemellan. Ett exempel på mätsystemuppbyggnad ses i figuren nedan. Olika instrument sammanbinds med en databuss bestående av en mångpolig kabel. Automatiserat mätsystem (C=controller, T= talker, L= listener) Mätsystemet består av styrenheten (controllern) samt apparatur som kan sända information (talker) respektive motta information eller styrsignaler (listener). Databussen som förenar instrumenten måste vara sådan att syste,met fungerar i princip oberoende av var mätrsystemet används och vilka delar det är uppbyggt av. Ett exempel på mätsystemuppbyggnad ses nedan. Databusslinjernas signaler definieras med vissa förkortningar, vilka framgår av tabellen längre fram. Mätsystem uppbyggt kring en databuss.
Databussen fungerar som den förmedlande länken mellan instrmenten, och dess trafik styrs av controllern. Genom en handskakningsrutin säkras informationens framförande i databussen. IEC- resp.ieee-bussens signaldefinitioner och pinuppdelning framgår av tabellen: IEC-bussen är uppdelad i tre olika bussar: -8-polig databuss -5-polig styrbuss -3-polig kommunikationsbuss (handskakningsbuss) Resterande linjer är signalernas returlinjer. Styrbussens signaler: ATN= Attention, bestämmer hur databussens information skall tolkas IFC= Interface Clear, nollar anslutningskretsen (ej instrument) EOI= End or Identify, meddelar när data är slut eller startar behandling av en parallell avbrottsbegäran REN= Remote Enable, möjliggör fjärrstyrning SRQ= Service Requested, meddelar att någon utrustning begärt avbrott Handskakningsbussens signaler: DAV= Data Valid, Talaren sänder, data finns i bussen NRFD= Not Ready For Data, Lyssnaren sänder, ej färdig för mottagning NDAC= Not Data Accepted, Lyssnaren sänder, data har ej mottagits Nedan ett exempel på en handskakningsprocedur:
Anslutningar Dataöverföring i serieform sker via den standardiserade RS232C-anslutningen. Denna kan användas på avstånd upp till 15 m med en maximal överföringshastighet av 20 kbit/s(enligt standardens definition), men längre överföring är möjlig med lägre transmissionshastighet. I tabellen nedan ses RS232C-anslutningens signalfördelning enligt stift. Tabell över RS232C-överföringslinjer. DTE = Data Terminal Equipment, t.ex. en dator DCE = Data Communication Equipment, t.ex. ett modem Kretsarna CA, CB, CC och CD används för handskakningsrutinerna. V.24 är beteckning för en rekommendation av CCITT som avser samma sak, men där kretsarna numreras på ett annat sätt. Se http://users.tkk.fi/~then/mytexts/digilinja.html CENTRONICS-anslutningen är avsedd för dataöverföring i parallellform och är den vanligaste förbindelsen mellan dator och skrivare (printer). Anslutningen är avsedd för korta avstånd (< 2 m), men kan genom specialåtgärder ökas till ca 10 m. Tabellen nedan visar signalfördelningen mellan linjerna. Endast de linjer som normalt har någon funktion har utskrivits, resterande linjer är reservlinjer som kan användas vid behov. I kolumn 5 anges vilken utrustning som sänder signalen: T = dator, K = skrivare
Tabell över CENTRONICS-linjeuppdelning. Ibland används negativ logik i databussarna, vilket innebär att signalens värde TRUE (=1) motsvarar spänningen 0 V och FALSE (=0) den positiva spänningen (vanligen 5 V). Detta anges genom att signalen markeras med ett streck ovanför (jmf. logiska kretsar). I många fall avviker dock spänningsnivåerna eller stiftfördelningen i anslutningarna mellan olika instrument, varför det är skäl att kontrollera att anslutningarna är kompatibla innan systemet taas i bruk, eftersom en felkoppling kan medföra att anslutningskretsarna förstörs. I det följande beskrivs de väsentligaste IEC-busskommandona och termerna.
BILAGA 6 Utdrag ur elsäkerhetsoch förstahjälpföreskrifter
ELSTRÖMMENS RISKER Strömmens uppkomst och verkningar Vid ett elolycksfall är det den strömstyrka som passerar genom kroppen samt den tid som kroppen utsätts för strömmens påverkan som är avgörande för en skadas omfattning och art. Kroppens resistans mellan kontaktpunkterna samt spänningen är avgörande för hur stor ström som passerar genom kroppen. Också strömarten har betydelse, särskilt 50 Hz växelström är farligare än likström vilket också beaktas i elsäkerhetsföreskrifterna. Tabellen beskriver strömstyrkans effekter på kroppen:
Kroppen kan utsättas för ström på olika sätt beroende på hur kontakten sker. Farligast är om strömvägen genom kroppen passerar hjärttrakten t.ex. då man med båda händerna samtidigt tar i spänningsförande delar. Också om ena handen och andra foten utgör kontaktpunkter är situationen mer kritisk än om t.ex. båda fötterna bildar kontaktpunkterna. Ofta är jord ( marken ) den ena kontaktytan (kan också vara t.ex. ett vattenvärme-element eller en vattenkran, vars rör går ner i jorden) och samtidig beröring av en spänningsförande del kan medföra livsfara. Exempel på situationer då en elektrisk ström genom kroppen kan uppstå: Hur skyddar man sig för elstötar? Avgörande är att inte en potentialskillnad (spänning) kan verka genom kroppen. Om så sker måste strömstyrkan begränsas till så lågt värde att livsfara inte uppstår. Åtgärder för detta är att använda isolerande kläder (skor, handskar), undvika fukt och ledande vätskor på kontaktytorna (huden, ledningar etc.) eller arbeta på isolerade ytor. Apparattillverkare kan konstruera apparater med skyddsjordning (apparathöljet förbinds till jord med en separat ledare) eller dubbel isolering (ett extra isolationsskikt läggs mellan apparatens normala isolation och höljet). Skillnaden syns bl.a. genom att en stöpsel är försedd med sidokontakter ( jordklämmor ) om apparaten är skyddsjordad, men har enbart två kontaktstift men passar i skyddsjordat uttag om apparaten är dubbelisolerad och märks dessutom med symbolen Skyddsjorden fungerar bara om skyddsledaren är hel och har god kontakt. Därför skall denna ledare alltid vara så mycket längre än andra att den säkert lossnar SIST av alla om en ledning utsätts för drag så att risk finns att ledningarna lossnar från sina kontaktpunkter. I en korrekt konstruerad stöpsel är ledningsfästena placerade så att skyddsledaren automatiskt måste vara längre än de övriga (se figur). I elsystemet används också numera allt oftare jordfelsbrytare, som fungerar så att alla ledares ström mäts hela tiden och om summan inte är = 0 bryts kretsen, eftersom det innebär att ström passerar någon annan väg än genom matarledningarna. Skyddsjordningens funktion: En skarvsladd skall ha längre jordledning än fas- och nolledare.
Olycksfall Vid elolycksfall är det inte bara själva elströmmen som utgör faromoment. Ofta uppstår t.ex. inre brännskador av den ljusbåge som strömmen ger upphov till då den passerar genom kroppen. Bländning av ljusbågar kan skada ögonen. Sekundära skador som uppstår av att offret rycker till eller faller omkull av chocken då elstöten uppstår kan medföra värre skador än själva stöten, ifall den inte är livshotande. De flesta elolyckor idag beror på dumdristighet, slarv eller oförsiktighet. Med tillräcklig kunskap om riskerna, rätta utrustningar och rätta arbetsmetoder är risken för elstöt minimal. Likaså skall apparaternas bruksanvisningar följas (t.ex. sladdar som hoprullas på sladdvindor skall dras ut helt då apparaten är i bruk, annars riskerar man överhettning av ledningen och i värsta fall brand eller isolationsfel). ÅTGÄRDER VID ELOLYCKSFALL Följande regler gäller: 1. BRYT STRÖMMEN eller LÖSGÖR DEN SKADADE från spänningsförande delar med hjälp av något isolerande material. 2. GE FÖRSTAHJÄLP om den skadade inte andas eller reagerar på något sätt. FÖRSTAHJÄLPEN INNEBÄR HJÄRTMASSAGE I FORM AV KRAFTIGA TRYCKNINGAR MITT PÅ OFFRETS BRÖSTBEN ca 4-5 cm djupt och i en takt av ca 100 tryckningar per minut. Om konstgjord andning verkar behövas ges TVÅ inblåsningar i offrets lungor EFTER VAR TRETTIONDE TRYCKNING! 3. Lägg offret i FRAMSTUPA SIDOLÄGE om offret bara är medvetslöst men andas och HÅLL OFFRET VARMT med vad som står till buds i form av kläder, filtar el. motsv. 4. Kalla på hjälp genom att ringa NÖDNUMRET 112 (om flera personer är närvarande vid olyckstillfället KOMMENDERAS EN att göra detta omedelbart). Räddningspersonalen informeras om vad som hänt och var, SAMTALET FÅR INTE BRYTAS FÖRRÄN TILLSTÅND GES. OBS! Alla mobiltelefoner möjliggör samtal till nödnumret 112 utan PIN- eller andra koder! 5. Förhindra ytterligare skador (brand, flera olycksoffer på samma ställe etc.)! Information om elsäkerhet, tillåtna elarbeten och åtgärder vid olycksfall finns bl.a. på TUKES hemsidor www.tukes.fi
Elbränder Brand kan uppstå av många orsaker: -ledande föremål kommer i kontakt med spänningsförande delar och ljusbågar uppstår som kan antända brännbara material i närheten -överspänning förstör isolationsmaterial och då uppstår risk för ljusbågar mellan spänningsförande delar sinsemellan eller mot jord -underdimensionerade ledningar överhettas av för stor strömbelastning (händer lätt t.ex. med skarvsladdar till vilka man kopplar alltför många och effektiva apparater) -överhettning av elektriska maskiner t.ex. pga. bristfällig kylning eller uttagande av överstor effekt -övertäckning av elapparater (t.ex. alla värme-element förses med en varningstext om detta) -vätgasutveckling vid laddning av blyackumulatorer, som innebär risk för explosiv knallgas i batteriutrymmet Åtgärder för att minska brandriskerna: -mekaniska skydd och rätt placering av elutrustningar i förhållande till omgivningen samt användning av rätta verktyg och metoder vid elarbeten -rätt dimensionerade överlastskydd -apparaternas kylning skall fungera -välventilerade batteriutrymmen och goda kontakter som förhindrar gnistbildning Klassificering av driftförhållanden Elutrustningar används i olika slags utrymmen. Beroende på hur hög risk för elolyckor respektive användningsplats har klassificerar man driftförhållandena i tre huvudklasser: -synnerligen farliga -farliga -ofarliga I det följande citeras bestämmelser gällande dessa driftförhållanden samt specialbestämmelser för laboratorier och motsvarande specialutrymmen.
Citeras valda delar ur Elsäkerhetsbestämmelserna: 9 Skydd mot beröringsspänning i system för högst 1000 V 1. Elanläggning skall utföras så, att uppkomsten av farlig beröringsspänning på grund av isolationsfel eller av annan orsak i tillräcklig mån förhindras. Med förebyggande av farlig beröringsspänning vid fel försöker man i första hand att minska den fara för olycksfall, som en elmateriel förorsakar, när ett fel uppstår. När man genom ifrågakommande skyddsåtgärder dock i allmänhet samtidigt avlägsnar den läckström, ljusbåge eller jordslutning, som uppstår vid fel, minskar man samtidigt även faran för brand eller explosion. Ur olycksfallsriskens synpunkt indelas elmaterielens driftförhållanden i tre grupper: synnerligen farliga, farliga och ofarliga. A. Synnerligen farliga driftförhållanden Elmaterielens driftförhållanden är i följande fall synnerligen farliga: a. När man är tvungen att hålla elmaterial i handen som driftåtgärd långvarigt eller upprepade gånger med korta mellanrum, när driftplatsens underlag (t.ex. golvet eller markytan) är vått och samtidigt ledande (metall) eller delvis ledande (t.ex. vanligt sten- eller betonggolv eller bar mark). b. När man är tvungen att hålla elmateriel i handen som driftåtgärd vid arbete i knäställning eller i sitt- eller liggläge på ledande underlag. c. När man är tvungen att hålla elmateriel i handen som driftåtgärd i ett trångt utrymme med ledande väggar, som är smalare än 1,25 m. d. När man är tvungen att hålla elmateriel i handen som driftåtgärd i ett trångt utrymme med ledande väggar, vars längd och bredd är under 1,25 m eller den ena av de nämnda dimensionerna är under 1,25 m och höjden är under 1,8 m. e. När elmateriel är en leksak. f. När elmateriel är en apparat för kroppsvård., vid vars användning den och kroppens yta (såsom hyn, håret eller tänderna) är långvarigt eller upprepade gånger i beröring med varandra. I synnerligen farliga driftförhållanden skall en flyttbar elmateriel skyddas med skyddsspänning, skyddsskiljning eller skyddsisolering. Är dessa skyddsmetoder på grund av materielens funktion, tillgång el.dyl. inte möjliga, får man använda skyddsjordad elmateriel - förutsatt att materielen ytterligare skyddas med en behörig jordfelsbrytare på högst 30 ma, eller att de delar av materielen som i normaldrift hålls i hand är av isolermaterial eller tillförlitligt belagda med sådant material. Som skyddsmetod för fast eller rörligt ansluten elmateriel får också användas skyddsjordning eller någon annan av Elinspektionscentralen (TUKES) godkänd skyddsmetod. I synnerligen farliga driftförhållanden är skyddsspänning den tryggaste skyddsmetoden. Av denna orsak skall i elektriska leksaker och i vissa andra fall användas högst 25 V skyddsspänning. I flyttbar elmateriel för skyddsspänning rekommenderas användningen av en så liten spänning som möjligt, t.ex. 25 V, om detta tekniskt och ekonomiskt är möjligt. B. Farliga driftförhållanden Elmaterielens driftförhållanden är i följande fall farliga: g. Driftplatsen har ledande eller delvis ledande underlag. h. Driftplatsen är ett fuktigt, vått eller frätande ämnen innehållande utrymme. i. Driftplatsen har isolerande underlag, men men man är tvungen att samtidigt som driftåtgärd beröra en elmateriel och en metalldel, som står i ledande förbindelse med jord. j. Elmaterielen är en högspänningsmateriel (för högst 1000 V). C. Ofarliga driftförhållanden Elmaterielens övriga driftförhållanden är i allmänhet ofarliga.
Några vanliga skyltar:
BILAGA 7 Elektronikkomponenter
ELEKTRONIKKOMPONENTER Elektronikkretsar konstrueras med hjälp av komponenter av olika slag. Här tas upp de vanligaste komponenterna och deras karakteristiska huvuddata. PASSIVA KOMPONENTER kallas t.ex. motstånd (resistans), kondensatorer (kapacitans), induktorer eller drosslar (induktans) och komponenter baserade på de ovannämnda. AKTIVA KOMPONENTER kallas t.ex. halvledare av olika slag, integrerade kretsar, optokopplare etc. Vidare indelas komponenterna oftast i DISKRETA (enskilda komponenter), olika integrerade kretsfamiljer (t.ex. LOGIC, AMPLIFIER, MEMORY) och helheterbestående av flera komponenter (t.ex. POWER SUPPLY, AC MOTOR CON- TROL etc.) Några termer som man bör känna till för att kunna tolka databöcker och datablad: SEMICONDUCTORS = halvledare IC = Integrated Circuit (integrerad krets eller IC-krets) LSI, VLSI = Large Scale Integration, Very LSI (mått på mer utvecklade IC-kretsar) DIL = Dual-In -Line (IC-krets med två rader ben eller pinnar (oftast 14 el. 16)) DIP = Dual-In-line Package (kapslingstyp) CERDIP= Ceramic DIP, keramisk kapsling i st.f. de vanligare plastkapslingarna MOS, MOSFET = typ av kanaltransistor (ingår ofta i IC-kretsar, ex. CMOS= Complementery MOS Small Signal = komponenter för rätt snabba signaler med små effekter Power = komponenter för långsammare förlopp med större effekter ESD = Electrostatic Discharge (urladdning av statisk elektricitet) EMC = Electromagnetic Compatibility (mått på störningskänslighet och -styrka) Schottky = en slags fysikalisk uppbyggnad av snabba halvledarkomponenter SMD = Surface Mounting Device, ytmonteringskomponent PCB = Printed Circuit Board, kretskort Databöckerna är systematiskt uppbyggda enligt komponenttyp och t.ex. ICkretsar listade familjevis i alfabetisk/nummerordning. Många tillverkare ger också jämförelsetabeller där man hittar olika tillverkares motsvarigheter för vissa komponenter. Diskreta komponenter listas vanligen i stigande effektordning. OBS! Komponentdata ges oftast i form av maximi/minimivärden (t.ex. spänning, ström, effekt osv.) och DESSA GÄLLER UNDER VISSA FÖRHÅLLANDEN och SÄLLAN SAMTIDIGT! Komponenter kan inhandlas separat (styckevis) eller som reels för maskinell montering. MOSFET-kopmponenter måste förpackas skyddade för statisk elektricitet i svart plast (kol ger plasten ledningsförmåga) och förses med en gulsvart varningstriangel med en elpil.
DIODER A K En diod är en halvledare med två poler, anod (+) och katod (-), och leder ström endast åt ett håll (A->K) då spänningen är lagd åt samma håll. Riktningen anges på små komponenter med en ring på katodsidan, större komponenter förses med symbolen åt givet håll. Många dioder anges i databöcker som en familj vars beteckning börjar med 1N... (se figur), men många andra beteckningssätt förekommer också. Olika specialvarianter förekommer också, den mest speciella är ZENERDIOD som vid en given spänning åt fel håll börjar leda och används för att klippa spänningar till en bestämd nivå. Beteckningen innehåller ofta ett Z och en siffra som anger den s.k. zenerspänningen (t.ex. 6 V, 12 V, 15 V etc.) TRANSISTORER Det finns två huvudtyper av transistorer: BIPOLARTRANSISTORER och MOSFET. Vardera tillverkas av två slag som är varandras spegelbilder beträffande egenskaperna. Transistorn används vid förstärkning av signaler och förutom spänning och ström är en huvudegenskap dess förstärkningsförmåga. Transistorn har tre anslutningar: bipolartransistorn B (bas), C (kollektor), E (emitter) och MOSFET motsvarande G (gate = styre), D (drain), S (source). Bipolartransistor: Transistorn är av NPN-typ eller PNP-typ. Skillnaden är att en NPN-transistor regleras med en positiv ström medan PNP-transistorn regleras med en negativ ström. Basen (B) styr transistorns beteende och spänningen skall vara kopplad mellan kollektor (C) och emitter (E). MOSFET: Transistorn är av N-kanaltyp eller P-kanaltyp. Den förstnämndaregleras med en positiv spänning medan den senare regleras med en negativ spänning. Styret (G) styr transistorns beteende och spänningen skall vara kopplad mellan drain (D) och source (S). MOSFET-transistorn är enklare att styra och betydligt snabbare än bipolartransistorn, men tål inte höga effekter pga. sin struktur. Dessutom är den känslig för statisk elektricitet och måste hanteras därefter.
OBS 1! Anslutningarnas placering bör alltid kontrolleras. Figurerna kan visas från transistorns framsida men även baksida!! OBS 2! Metallkapslar är i regel kopplade till en anslutning och således SPÄNNINGSFÖRANDE I DRIFT! Olika kapseltyper för transistorer: Högeffekthalvledare För mycket stora strömmar och höga spänningar tillverkas främst dioder och tyristoreri med speciella kapslingar. De mest typiska är moduler, bult- och puckkapslingar. (En tyristor är en halvledare som kan startas med en styrpuls men som slutar leda då strömmen bryts). Några exempel: Tyristormodul Bultkapslad tyristor Puck-kapslad tyristor
MOTSTÅND och POTENTIOMETER Motstånd görs ofta med olika fixerade resistansvärden samt vissa toleransklasser. Dessa anges i allmänhet med färgringar (se figur). steglöst justerbara motstånd kallas potentiometrar och görs ofta i olika utföranden. Små motstånd görs av kol eller metallfilm, större effektmotstånd av metalltråd, oftast i keramisk kapsling. Resistanserna tillverkas med vissa standardvärden, finns i olika antal i s.k. E-serier (ex. E-24, E-48, E-96), ju större siffra desto fler motståndsvärden per dekad (ex. 33, 47, 56, 68 ohm...). Standard effektklasser är t.ex. 0,25 W, 0,5 W, 4 W. Se också t.ex. följande www-sidor: http://xtronics.com/kits/rcode.htm http://www.samengstrom.com/nxl/10116/5_band_resistor_color_code_page.en.html Exempel på olika slags motståndsutföranden: Vanliga kretskortsmotstånd Effektmotstånd (4-17 W) Olika slags potentiometrar
KONDENSATORER Kondensatorn är en tvåpolig komponent som kan laddas med elektrisk ström så att den får en pluspol och en minuspol. Kondensatorns huvuddata är kapacitansen samt spänningståligheten. Det finns två huvudtyper av kondensatorer: A. Torra plastfilms- eller papperskondensatorer som kan laddas åt båda hållen och används då spänningen varierar både positiv och negativ. Dessa kan tillverkas för mycket höga spänningar, men kapacitansen är inte särskilt stor. Exempel: Liten kretskortskondensator Pulskondensator Plastfilmskondensator för kretskort B. Våta elektrolytkondensatorer som bara kan laddas åt ena hållet och används vid likspänning. Dessa har markering för att monteringen skall ske åt rätt håll. De tillverkas bara för lägre spänningar men har förhållandevis stor kapacitans. En specialversion som kallas tantalkondensator används ofta i elektroniken. Exempel: DROSSLAR Drosseln är en tvåpolig komponent som bygger på principen att en elektrisk ström förorsakar ett magnetfält i en lindad spole. Magnetfältet motverkar ändringar i strömmen och därför ingår drosseln oftast i filterkretsar för att minska störningar i de elektriska kretsarna. Drosselns huvudegenskaper är induktansen och strömkapaciteten. Drosseln kan göras med eller utan järnkärna (ofta en ferritkärna). Några exempel på olika slags drosslar: Tämligen små kretskortsdrosslar Toroidkärnedrosslar för grövre nätfilterkretsar
OPTISKA KOMPONENTER Optiska komponenter används då man behöver snabb signalöverföring, galvanisk isolation eller störningsfri signaltransmission. Den enklaste optokomponenten är optoisolatorn, i praktiken en integrerad krets med en optisk sändare och mottagare som fungerar som galvanisk isolation mellan elektriska signalkretsar. Numera används allt oftare optisk kabel för signalöverföring; då finns det i regel två sändar/mottagarenheter samt en ljuskabel (optisk fiber) mellan dessa. Som specialvarianter används optiska komponenter i positionerings- och detektorutrustningar, ljusmätare etc. ELEKTRONIKKRETSAR I elektroniken förekommer otaliga kretstyper. Vanligen görs en grov indelning i linjära kretsar och digitala kretsar, vilka sedan ytterligare har underkategorier såsom A/D- och D/Aomvandlare, minneskretsar, timerkretsar, mikroprocessorer och många andra. Linjära kretsar används i analog elektronik och omfattar bl.a. komponenter som operationsförstärkare, komparatorer och spänningsregulatorer. Digitala kretsar omfattar bl.a. logiska kretsar, mikroprocessorer, minnen och räknare. I regel är kretsarna uppbyggda som plastkapslade 14- eller 16- bens svarta tusenfotingar. Det finns dock även t.ex. minneskretsar med 24-48 ben och de flesta mikroprocessorer är fyrkantiga med 68 eller upp till 84 ben. För att underlätta byte av komponenter i kretsar finns det socklar för de flesta komponenter. I dessa kan komponenten stickas ner utan att behöva lödas fast. Det är viktigt att beakta komponentens placeringsriktning och därför förses kapseln med en urgröpning i ena ändan (där pin 1 sitter) eller en urgröpt punkt vid pin 1. Från denna räknas pin-följden runt kretsen. Kretsarna arbetar alltid med en viss hjälpspänning (t.ex. 5 V, +-12 V ) och denna skall vanligen kopplas mellan pin 14 och pin 7 men AVVIKELSER FÖREKOMMER, kontrollera med databladen i respektive fall! Många elektronikkretsar innehåller flera komponenter i samma enhet. Exemplen nedan visar några typiska fall. Det är alltid skäl att kontrollera vad man skall göra åt de ben som inte behövs i den krets man bygger. I vissa fall måste oanvända pinnar kopplas till hjälpspänningen (+ eller -) för undvikande av störningar eller oönskade funktioner. Ibland märks någon pin NC (Not Connected) och sådana behöver inte kopplas någonstans. Se exempel på datablad i det följande. Några termer och beteckningar: V DD,V CC, V+ = positiv hjälpspänning V SS,V EE, V- = negativ hjälpspänning (eller GND) Dual = två Quad = fyra Hex = sex Schmitt-trigger = krets med hysteres 2-input... = två ingångars...
Exempel på ett par linjära kretsar: Operationsförstärkare Komparator
Exempel på ett par digitala kretsar: