Förord 1 september 1939 invaderar Tyskland Polen och detta var början till andra världskriget. Det blev ett krig som varade i 6 hemska år. Över 20 miljoner icke- stridande miste sina liv. 6 miljoner människor dödades för deras tro. Fler än 22 miljoner soldater dog för att försvara sitt land. Andra världskriget var det blodigaste kriget i människans historia. Den 9 april 1940 gick tyska trupper över gränsen till Norge. Tyskland inrättade en ockupationsmyndighet under ledning utav Josef Terboven som använde sig av propaganda, våld och terror för att styra landet. Som mest fanns det 400 000 tyska soldater i Norge och omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dessa 40 000 männen sattes i fängelser eller koncetrationsläger i Norge. Drygt 9000 skickades till läger i Tyskland. Min fördjupning handlar om hur en liten by i norge fick uppleva detta och kände sig tvugna att fly av skräck. Jag vill tacka Ada Grufvelgård, Tyra Eriksson och Örjan Sedin för att ställt upp och hjälpt mig med mina frågor och funderingar.
Innehåll Fakta om byn Linneset...sid.1 Bild på familjen Östborg...sid.1 Händelse 1...sid.2 Händelse 2...sid.3 Karta över platser...sid.2 Händelse 3...sid.4 Flykten...sid.5 Slutord...sid.6 Källor...sid.6
Byn Linneset (på svenska Lingnäset) ligger på södra sidan om Rengssjön, bara några hundra meter från svenska gränsen i nordvästra Jämtland. Det var en väldigt liten by med endast 7 familjer. Familjerna var: Familjen Östborg: Solveig 3 år, Tyra 14 år, Ada 20 år, Folke, Arnold, pappa Edvald 50 år och mamma Märta 45 år. Familjen Eriksson: Erik och Magdalena, var över 80 år. Andra familjen Eriksson: Erik (son till Erik och Magdalena) och Märit. Familjen Stensen: Peder och Bertina, ungefär 60 år båda två. Familjen Arntsen: Rodvald och Kristiania Familjen Nyborg: Olle och Kristina Familjen Bas: Fredrik (kallades för basen) och Karolina. Stående: Arnold Östborg, Ada Östborg Sittande: Märta Östborg, Folke Östborg, Solveig Östborg, och Tyra Östborg. Deras hus till höger. Edvald Östborg är ej med på bild.
Radio och tidningar förbjöd tyskarna i norge förutom de tidningar som nazisterna gav ut och dessa var därför ointressanta. Detta gjorde att norrmännen blev hungriga efter nyheter. Kvinnorna på Linneset brukade gå över och sälja mjölk till svenska skogsarbetare och dessa möten blev samtidigt nyhetsmöten. Detta försökte tyskarna att förhindra och höll noga koll på om det var någon som bröt mot dessa regler och gick in till sverige. Tyskarna kom lite slumpmässigt och kollade till byn. De krävde att bli serverade det äkta kaffe som dom hade med sig men man betalade för kaffebröd. (verkar som om dom var relativt snälla?) Men soldaterna besökte alltid byn mitt på dan då männen var ute och arbetade i skogen vilket gjorde att det alltid fanns en oroskänsla för kvinnorna. Även fast tyskarna var dit då männen var borta så kände kvinnorna inte obehag trots oron, eftersom de inte hotade dem. Detta ändrades dock i Januari 1945 pågrund av två händelser. Händelse 1: Operation Woodlark Kriget började gå dåligt för tyskarna och Hitler bestämde att man skulle frakta hem personal och utrustning som man hade i norra Norge för att användas i kriget nere på kontinenten. Man använde järnvägen till att frakta de stora och tunga transporterna. Att frakta lasten med båt hade varit en annan möjlighet (kanske bättre) men man vågade inte använda båtarna eftersom tyskarna inte var ensamma ute på haven längre. Detta gjorde att motståndsrörelsen fick en chans att ingripa eftersom de inte ville ge tyskarna möjligheter till förstärkning nere i tyskland. På kvällen den 10 Januari fick en grupp ur motståndsrörelsens Kompani Linge ett meddelande från BBCs. Sändningar från London att Tennisbollen är utsliten. Detta var koden från Norska exilregeringen/engelsmännen att sätta igång operationen. I gruppen ingick Oddvar Östgard, Harald Larsen, John Moan, Ludvig Krusve och Robert Anderssen och operationen hette Operation Woodlark (trädlärka). De fick ett uppdrag att spränga Jörstad bron som ligger söder om Snåsa, Norge.
På morgonen dagen efter meddelandet började gruppen att åka skidor från sitt läger vid Burvattnet väster om sjön Torrön, mot Jörstad bron. Gruppen hade försökt att skära av järnvägsförbindelsen en gång förut men misslyckats och lämnat sprängmedel i en stuge ute i fjället. Detta sprängmedel hämtade de nu upp. De övernattade på Kjenstadsetra för att dagen efter kunna fortsätta operationen. Nästa dag fortsatte man att åka skidor tills man bara hade fem kilometer kvar till Jörsta bron och runt niotiden på kvällen åkte man den sista biten fram till bron. Klockan var nu drygt halv två på natten och mörkt. Man började montera sprängmedlet på brons norra landfäste. Detta tog lång tid eftersom det hade frysit på is runt brons stålbalkar som de var tvungna att hacka bort samt att det hade passerat två tåg vilket gjorde att man var tvungen att riva Nya Jörstad bron. bort laddningen och börja om. Tre timmar senare var laddningen på plats och man kunde dra sig tillbaka för att genomföra sprängningen. Man ville rikta misstankarna mot engelsmännen eftersom man inte ville utsätta ortsbefolkningen för tyskarnas misstankar och för vad som skulle kunna hända om de blev anklagade. Detta gjorde man genom att placera ut olika engelska ledtrådar runt bron som konservburkar, fimpar av engelska cigaretter och snören från en fallskärm. Tyvärr så gick skidspåren åt fel rikting och tyskarna trodde att gärningsmännen hade dragit sig tillbaka mot Nordli. Detta stämde dock inte eftersom de hade skidat rakt öster ut mot Bruvattnet, men tyskarna misstänkte att fienden fanns i området Nordli och Sörli och agerade därefter. Kompaniet var tillbaka i Burvattnet på söndagen och på svensk radio fick männen klart för sig att sprängningen av Jörsta bron hade blivit allmänt känd. Dock blev det en obehaglig överraskning när de fick reda på hur mycket lidande sprängningen hade orsakat. 78 tyska soldater och 2 norrmän hade dött, samt 200 hästar som var man tvungna att avliva. Denna operation blev den sista av 12 operationer och även den som dödade flest människor och djur. Tyskarna började nu hota ortsbefolkningen med att hela byn skulle tvångsflyttas söderut i Norge om ingen tog på sig att ha utfört sprängningen. Hotet att förflytta folk hade man även använt på de norska lärarna då de vägrat godta den tyska läroplanen. Då hade man hotat med att förflytta alla vägrande lärare till nordnorge vilket man också gjorde. Det slutade med att lärarna fick åka hem igen eftersom tyskarna insåg att lärarna lyssnade mera på sina kunskaper än på ockupationsmaktens order.
Händelse 2: En av kvinnorna i byn gick som vanligt över gränsen för att sälja mjölk till skogsarbetarna. Kvinnan var Märta Östborg, mamman till Ada Gruvelgård som jag har varit och träffat och Tyra Eriksson jag ringt. En stund efter att hon kommit hem så kom den tyska gränspatrullen och ville köpa kaffe. Detta möte blev dock inte som de tidigare. Tyskarna hade mest troligt legade med kikare och spanat mot byn för att kunna se om det varit någon som passerat över gränsgatan. Tyra satt och vaggade sin lillasyster Solveig när männen steg in i huset. Det hade varit fem tyska soldater som gått in i köket och en av dem krävde att Märta skulle erkänna att hon varit över gränsen, hon nekade. Då tog mannen upp sin bajonett och riktade mot Märta och krävde att hon skulle erkänna. Hon fortsatte att neka. Mannen sa åt Märta att hon skulle tänka på att hon hade två barn. Tyra berättar: - Jag minns hur han såg ut, jag ser honom framför mig. Han var lång och hette Lange. Efter en stund hade de andra fyra männen som satt sig på kökssoffan börjat pratat med varandra och en av dem sa någonting till bajonettmannen som gjorde att han sänkte vapnet. Det sägs att han hade kollat på barnen när han sade till mannen att sluta (kanske han skämdes?). Denna händelse blev en av de anledningarna till att kvinnorna på Linneset hade fått nog. Efter dessa två händelser blev situationen på Linneset allt mer påfrestande. Den tyska gränspatrullen började besöka byn mycket offtare än förut.. En av männen från byn som blev misstänkt av tyskarna var Olle Nyborg. Anledningen var att han hade förekommit i svenska underrättelser sedan 1943 och var med i motsåndelserörelsen. Han hade hjälpt en kurir som hade glömt sin väska i Grubbdalen, en bosättning i fjället. Han hade transporterat väskan ner till Rörvattnet. Därför trodde tyskarna mest troligt att han hade något med Jörstasprängningen att göra, därför blev han misstänkt. (Olle Nyborg var dock inte delaktig i brosprängningen). Händelse 3: Den 21 januari 1945 hände den sista händelsen som gjorde att byborna blev ännu mer oroliga. Tre personer som var bosatta i Östborg blev arresterade utan att ortsbefolkningen fick någon förklaring till varför. Personerna som blev arresterade hette Hjule P Östborg, Kolbjörn Syversen och Karl Skogen.
Dessa tre händelser gjorde att folket på Linneset satte sig ner för att fundera över vad de skulle ta sig till. Alla byborna var inblandade i diskussionen, även barnen. Olle Nyborg och hans fru hade bestämt sig för att fly över till Sverige eftersom tyskarna misstänkte Olle. Om han flydde så skulle det betyda att tyskarna mest troligt skulle ta hans släktingar som gisslan och eftersom det var en så liten by så skulle alla byborna bli inblandade. Detta gjorde att hela byn besämde sig för att följa med. Att byn låg så nära svenska gränsen såg man som både en fördel och nackdel. Det var en nackdel eftersom tyskarna då höll extra koll på dem, medans det var bra att känna att tryggheten var nära. De kom fram till att det var säkrast att lämna byn och fly över till Valsjöbyn, Sverige. Tyra berättade att hon tyckte det var otroligt jobbigt och ville inte lämna kompisarna men var tvungen. Flykten: På kvällen den 30 januari 1945 började man förbereda flykten genom att skicka ett bud till Valsjöbyn om att man var på gång. Både ortsborna och militären blev signalerade. Natten hade varit lång. På morgonen dagen efter, den 31, började man flykten tidigt. En del bekanta och släktingar från Valsjöbyn hade tagit sig över gränsen till Linneset för att hjälpa till. Man förberedde den enda hästen som fanns i byn (tillhörde Olle Nyborg) och lastade de kälkar man hade tillgängliga. Svensk militär ställde också upp med manskap och hästtransporter. Det var 30 grader kallt när man bar sig av. Barn och äldre fick sitta på kälkar bakom hästarna. Man hade tagit med sig all sin boskap så totalt var det drygt 20 kor, en häst, getter och höns. Dessutom allt foder till djuren. Tyra minns när hon sprang framför familjens 3 kor över isen. En av barnen som var med i flykten var Folke Östborg, son till Märta Östborg som sålt mjölk. Han gick i skolan i Hjule som låg på andra sidan sjön. På eftermiddagen den 31 Januari, samma dag som byn flydde, fick skolläraren Trond Törsta ett telefonsamtal från Folkes pappa Edvald att Folke skulle bege sig hemåt direkt. Telefonsamtalen var oftast korta eftersom man misstänkte att tyskarna försökte hålla koll på vad som sades i byn genom telefonsamtalen. Folke hade flera timmars skidåkning framför sig innan han kom hem till Linneset. Edvald hade ringt skolan runt fyra tiden på eftermiddagen så det måste ha varit sent innan Folke nådde byn. När han äntligen kom hem så var det helt öde och tyst. Han förstod att byn hade flytt över gränsen och när han kom till gränsgatan blev han bemött av svensk militär. De hjälpte honom över till Valsjöbyn. Efter att byn hade flytt över så fick de bo hos sina släktingar och vänner tills de hittade egna hus. Vissa stannade runt Valsjöbyn och andra flyttade. Endast Olle Nyborg flyttade tillbaka
till Linneset. Det sägs att grannbyarna hade stulit det som byborna lämnat efter sig. Några familjemedlemmar besökte Linneset efter freden och såg att många hem var rivna. Jag frågade Tyra Eriksson hur hon hade tänkt och känt som 14 åring när hon gick över isen. Hon svarade: - Jag har förträngt det mesta för jag tyckte det var jobbigt och otäckt. Det var först när Örjan Sedin började fråga om händelsen som jag började tänka tillbaka.