1 Vinter/Vår 2010 www.ottobock.se DIALOG Dialog med Danmark WalkOn Rock & Roll Forskning från hjärtat Upp på hästen
Om Otto Bock DIALOG Vår målsättning är att alla ska kunna ha ett aktivt liv eller återgå till aktivt liv efter skada och helt enkelt må bra. Som ett led i vår vision hoppas vi att detta magasin kan vara en inspirationskälla för alla våra läsare. Tidningen är gratis, har du kollegor eller vänner som vill ha vårt magasin kontakta då oss. Skicka ditt namn och adress till: info@ottobock.se ANSVARIG UTGIVARE REDAKTION MEDVERKANDE I DETTA NUMMER DESIGN REPRO & TRYCK COPYRIGHT Krister Elofsson Christina Holgersson Stefan Hultgren Morten Bibow Martin Lindeborg Merete Lindgaard Ola Lundqvist Lena Mattsson Anna Sjöstrand Bibow Design Centraltryckeriet AB Otto Bock Scandinavia All Rights Reserved I detta nummer: Poliser i rullstol! sida 20 Kontakta Otto Bock Scandinavia Otto Bock Scandinavia AB, Box 623, 601 14 Norrköping Telefon: +46 11 280600, Fax: +46 11 312005 Email: info@ottobock.se Internet: www.ottobock.se www.ottobock.se www.rehband.com www.ottobockdialog.se
3 LEDARE I det här numret av Dialog fortsätter vi vårt tema kring stroke och har därför träffat både personer som drabbats av stroke och personer som arbetar med rehabilitering. Camilla Lundquist jobbar som sjukgymnast i Danmark och kan i sitt jobb se hur viktigt det är att patienten är motiverad för att rehabiliteringen skall fungera och själv formulerar sina mål. Sedan är det upp till henne och resten av teamet att hjälpa patienten att nå dit. Du läser om Camilla och hennes erfarenheter i artkeln Att våga göra mål på sidan 14. En annan person som intresserar sig för människor som har ett mål är Christer Levin som är ortopedingenjör på Sahva i Köpenhamn. På sidan 6 berättar han i artikeln Win Win Win Situation om sitt samarbete med benamputerade spjutkastaren Bo Larsen. Ett samarbete som betyder mycket för dem båda. Det måste vara kul för den som forskar att se resultatet av sin forskning i vardagen. Liselotte Hermansson har forskat kring barn med dysmeli och tagit fram ett mätinstrument för att beskriva hur barnen gör framsteg i sin träning. Läs mer om Liselotte och hennes forskning på sidan 32 där Du också träffar lilla Olivia som just gör det - framsteg med sin myo-hand. Har Du någonsin sett en rullstolsburen polis? Inte jag heller. Men åker man till Capitola i Kalifornien kan man träffa på någon av de tre rullstolsburna poliserna. Intressant och tänkvärd läsning i Blå ljus med polisen på hjul på sidan 20 om hur ett funktionshinder inte behöver begränsa vårt yrkesval. Krister Elofsson VD 3 Ledare 5 Dialog i Danmark 6 En Win-Win situation 8 Løbeskolen i Brøndby 10 Bettmärken i protesen 12 Tema Stroke 13 Hammel Neurocenter 14 Målbild med Camilla 16 Wikström glittrar 18 WalkOn Rock & Roll 20 Blå ljus med polis på hjul 22 Framgångsrik mobilisering 24 Träning för Alla- Balans i luften 26 Våra vanligaste skador ben, ankel och fot 28 Armprotescentrum Örebro 29 Oliva- slå inte brorsan med protesen 31 Liselotts forskning från hjärtat 34 Leipzig 36 Nytt & Smart 39 Bakom Otto Bock INNEHÅLL
4 DIALOG Kälkhockey är en sport som växer snabbt i Norden och resten av världen. Arctic Flash är en helt ny kälke för att matcha kraven i högsta divisionen. Den är tillverkad i aluminium och väger endast ca 5 kg. Stabil konstruktion ger precision i hanteringen. Multifunktionella inställningsmöjligheter förbättrar komforten. Arctic Flash kan också beställas med individuellt utformad sits. Otto Bock Scandinavia AB Box 623 601 14 Norrköping Telefon +46 11 28 06 00 Telefax +46 11 31 20 05 ww.ottobock.se
5 DIALOG i Danmark - Bo Larsen & Christer Levin - Sahva löpskola - Line till häst - Sine og Ida gør en forskell - Camilla sätter mål
18 6 DIALOG Christer Levin På Sahva i Köpenhamn får ortopedingenjören Christer Levin möjlighet att fördjupa sig i sitt specialintresse, benproteser. Ju mer man lär sig om en sak, desto mindre vet man, säger Christer. Men jag vill ha en fullständig verktygslåda så att jag plocka fram rätt verktyg när det kommer en person med ett visst behov. Det kan gälla viktbäringsteknik eller mikroprocessorer eller hydraulik Christer vill ha möjlighet att använda all teknologi rätt både när det gäller teknologi och metod. Förutom avancerad problemlösning så intresserar sig Christer Levin av människor som vill något. Bo Larsen träffade han på Rikshospitalet strax efter att han varit med om en dykolycka. krav att kunna motionera, och idrottarna visar att det inte är någon katastrof att förlora benet. Rörlighet handlar om mänskliga rättigheter. Vi vill till exempel göra badproteser, men det anses onödigt att amputerade går ut i vattnet. Är det onödigt? Knappast. Bo Larsen När jag gör något för Christer så gör han något för mig, säger Bo Larsen. Har jag problem med mitt ben så får jag hjälp direkt, han är den som kan mest om det här och det är jätteviktigt för mig att ha kontakt med honom. Vill man något så finns det inga gränser för hans försök att hjälpa till. Om vi kommer i kontakt med en nyamputerad person med ett idrottsintresse så samarbetar jag ofta med Bo. Han ställer alltid upp! Jag gjorde hans protes och sedan har det bara snurrat på, jag kunde förmedla kontakten med friidrotten och Bo började träna spjutkastning. Om vi kommer i kontakt med en nyamputerad person med ett idrottsintresse så samarbetar jag ofta med Bo. Han ställer alltid upp! När Bo ville delta i Paralympics kontaktade Christer Otto Bock, som bidrog med ett fot och ett knä som lämpade sig för tävlingssammanhang. Christer menar att det ligger i brukarnas intresse att man kan visa att ett litet mer avancerat knä gör skillnad. Ett bra knä som bidrar till en symmetrisk gång minskar risken för snedbelastning och förslitningsskador. Det krävs en helhetssyn på kostnader; det som kortsiktigt verkar dyrt kan spara mycket pengar på längre sikt och ge en avsevärt ökad livskvalitet. Paralympics gör det lättare för Christer och hans kollegor att argumentera för att det är ett mänskligt Bo Larsen har en bakgrund som yrkesdykare och som elitsoldat i flottan. När han slutade i flottan öppnade han ett dykcenter, och 2004 var han i Kullaberg i Skåne med en grupp elever. Då inträffade en olycka. Bo och hans kamrat fick in en fiskelina i skrovet på motorn och förlorade motorkraft. Vädret blev sämre och sämre och de drev mot de vassa klipporna. Bränningarna vid Kullaberg gör att vågorna blir väldigt höga. De satt i en glasfiberbåt med gummipontoner avsedd för sjöräddning, och hade det gått hål i pontonerna så hade båten sjunkit. Kamraten fick panik och Bo fick ta beslutet att de måste ta sig ur båten. Nästa höga våg hoppar vi ur ropade jag. Just när jag började klättra kom en ännu högre våg än de tidigare, som gjorde att fören på båten skar av mitt ben. Benet hängde i fem centimeter skinn. Jag fick ta stumpen i handen och klättra vidare. När jag kom upp
7 på en klippa tog jag en rem från våtdräkten, knöt den runt benet, lade mig på klippan med huvudet nedåt och ringde larmcentralen. Det tog två timmar innan helikoptern hittade dem. Vädret var så dåligt att de inte kunde komma intill klippan som de låg på. På grund av förhållandena fick räddningen klassas som bergräddning, och det hade manskapet inte utfört tidigare. När de lyckades nå mig på vad jag senare fick veta var sista försöket, så hade jag förlorat över tre liter blod. Jag var nära att dö. Men jag visste att jag inte skulle somna så jag fick min kamrat att hålla mig vaken, hade jag somnat så hade det varit slut. Alla sa till Bo att han skulle få en depression när han insåg att han förlorat benet. Depressionen infann sig aldrig, något som han tackar sitt starka psyke och en förstående omgivning för. Och utan erfarenheterna från militären och dykningen hade han inte levt idag. Panik finns inte i ordboken när man gör så farliga saker, det gäller att hålla sig lugn. Jag är inte så nervöst lagd. Skit i benet, jag överlevde. Och jag säger det, de har jävligt bra reservdelar idag. Av Anna Sjöstrand WinWinWin SITUATION Två människor med helt olika erfarenheter men med en gemensam drivkraft. Ortopedingenjören Christer Levin och spjutkastaren Bo Larsen vill båda ta sig fram till gränsen för vad som är möjligt. Där väntar kanske en ny utmaning? Bo Larsens idrottskarriär Bo började träna spjutkastning våren 2005. Det första kastet han gjorde var lika långt som den som är på tjugonde plats i världen. Idag ligger Bo Larsen trea i Europa och sexa i världen. Det längsta han kastade 2009 var 37,61 meter och det är också hans personliga rekord. Spjutkastare delas in i två klasser, de som har knä och de som inte har knä. Bo har inget knä men tävlar ofta mot dem som har knä. Tävlingsknät från Otto Bock Till vardags har Bo ett C-Leg, men det fungerar inte i tävlingssammanhang som dessa. Då krävs ett knä med delvis andra funktioner, ett lättare, snabbare knä som inte bromsar eller låser. I sprint eller kastgrenar är man ju ute efter explosivitet, medan ett C-Leg ger det som behövs till vardags, flexibilitet och anpassning. Bo har en polycentrisk knäled (fyra axlar) med extra stark hydraulik som styr motståndet mot böjning. I det här tävlingsknät ställs motståndet in mot böjningen, så att knät inte böjer sig mer är 50-60 grader. När man kommit dit ska man snabbt kunna kasta knät framåt och där ska det kunna stanna i det läget. Kolfibern i foten ska ge maximal energibesparing. Egentligen är det fråga om en ren kolfiberfjäder, eftersom det inte finns någon häl på en fot som det här.
8 DIALOG Der er bogstaveligt talt højt til loftet på Løbeskolens sidste dag i september 2009. Anja Andersen Hallen i Brøndby er propfyldt med bolde, svingende ketsjere, romaskiner, masser af grin og god energi fra de 25 benamputerede deltagere. Også Otto Bock er med og viser flaget. Rend&hop med protesen Den årlige Løbeskole for benamputerede har denne gang valgt at udfolde sig i rammerne af Idrættens Hus i Brøndby, Danmark. Sahva har inviteret til sport og spas, og de bliver bakket op af både fysioterapeuter, Dansk Handicap Idræts-Forbund og den professionelle atletikudøver indenfor dansk handicapidræt, Bo Larsen, som special guest. Som noget nyt er Otto Bock i år med-sponsor på arrangementet. Otto Bock som aktiv spiller Vi er selvfølgelig med for at vise vores navn og vores produkter, men det handler også om langt mere end dét fortæller Marianne Johansson, Key account manager for Otto Bock i Danmark. Otto Bock har en god tradition for at støtte gode arrangementer som for eksempel dette. Her får vi mulighed for at vise flaget, men også god mulighed for at dyrke netværk med bandagister og fysioterapeuter - og ikke mindst mange af dem, der bruger vores produkter. Det er til stor inspiration for os, så man kan populært sagt kalde det en win-win situation, smiler hun. Folkene bag Otto Bocks stand finder inspiration i at se, hvordan forskellige bandagister har valgt at sætte proteserne sammen og brugerne har mulighed for at høre mere om Otto Bocks produkter, og få råd og vejledning til andre måder at håndtere sin protese på. Et frugtbart samarbejde for både Løbeskolens deltagere og Otto Bock. Bevægelse på mange måder En af dem, der er med på Løbeskolen for første gang er Randi Marstrand på 59 år fra Vanløse. Og hun er vild med det! Jeg fik godt nok også invitationen sidste år, men syntes ikke rigtig jeg var klar til det. I år så jeg, der stod, man kunne spille badminton, og det tændte mig. Det har jeg altid haft lyst til at spille, og min nabo og jeg har også meldt os på et hold der hjemme nu, fortæller hun fuld af glad forventning. Der er da også allerede fire andre, der har fået gang i ketsjerne, og presser de sidste kræfter ud af trætte og godt brugte kroppe. I dag er det søndag, og siden fredag aften har der været bevægelse på programmet. Flere har lært at løbe med protesen på for første gang; andre fået smag for nye idrætsgrene, mens atter andre har opdaget hvor forskelligt man kan klare livet på protese. Noget der virkelig har gjort indtryk på mig, var, da vi var i svømmehallen lørdag aften. At se hvor forskelligt vi tog benene af og på, og hvordan vi bevægede os uden protesen. Der er jo så mange måder at gøre det på, siger Randi Marstrand, som selv blev lårbensamputeret for tre år siden efter en af de berygtede højresvingsulykker, hvor hun kom i karambolage mellem sin cykel og en lastbil. Protesen holder Hele idéen med Løbeskolen er at få benamputerede til at bevæge sig mere og bedre og vise at protesen sagtens kan holde til det! Mange deltagere fortæller, hvordan de gerne vil dyrke sport, men ikke har været helt sikre på, hvordan det kunne lade sig gøre, eller hvordan de kunne komme i gang med det efter amputationen. Også på dét punkt vil Løbeskolen gerne gøre en forskel, og der er derfor hvert år mulighed for at prøve fleste mulige forskellige sportsgrene, ligesom der eneste krav til kondi for at være med, er at man kan holde til at gå og stå med sin protese på hele dagen. De professionelle idrætsudøvere er altid en inspiration at have med på Løbeskolerne, og det gælder også dette års gæst, Bo Larsen, som Otto Bock har valgt at sponsere. Bo Larsen har været aktiv på eliteplan i Handicapidrætten flere år, og deler rundhåndet ud
9 Av Merete Nörgaard, Sahva af erfaringer og evner hele weekenden - til stor opmuntring for de øvrige deltagere. Mindre kan dog også gøre det, og 16 årige Daniel Wagner Jørgensen er et sprudlende bevis på dette: En trampolinulykke for 1½ år siden, kostede ham højre ben, men han har kun holdt pause fra springgymnastikken den tid, det tog at komme i gang igen blot nu med protesen. Trampoliner og snowboard Jeg har dyrket gymnastik, siden jeg var to år gammel; og det gør jeg stadig, siger han med et charmerende smil, mens han sidder og retter lidt på springfoden. Flere af de andre deltagere har fået lov at låne den lette løbefod, for at prøve hvordan det er, og nu skal den lige justeres, så den igen passer. Daniel Wagner Jørgensen går på Vesterlund Efterskole ved Give i Danmark, som har specialiseret sig i idræt. Det passer lige til ham. Fuld gang i hverdagen, og masser af sunde ambitioner. Målet hedder at komme med på det danske atletiklandshold i handicapidræt og gerne blive god nok til at deltage i de Paralympiske Lege i London 2012. Favoritdisciplinen er 100 meter sprint; hvor konkurrencen lige nu ikke er stor i Danmark. Faktisk er jeg lige nu den eneste lårbensamputerede på distancen herhjemme; så hvis jeg stillede op til DM var jeg sikker på at vinde! griner han. Om et par uger gælder det de sorte pister på snowboard sammen med resten af efterskolen. Og han er ikke bange for at det kan gå galt igen med benene. Nu ved jeg jo, at man bare kan få nye reservedele, siger han med glimt i øjet.. Indendørs udbytte Normalt har Løbeskolen haft de fleste aktiviteter udendørs. På grund af heftig regn har de i år måttet være inde i hallen hele weekenden, og det har været en positiv overraskelse. Min største frygt var, at deltagerne ikke ville turde helt så meget, som når vi er udenfor, fordi det jo er hårdere at falde på trægulv end på græs. Men det har overhovedet ikke været noget problem, fortæller Sahvas chefbandagist, Christer Levin, som har været med til at arrangere Løbeskolen alle årene. Tværtimod har det vist sig lange mere udbytterigt end nogen turde håbe på. Både deltagere og arrangører nikker samstemmende, og det blev på stedet besluttet at Løbeskolen fremover vil være planlagt til at foregå indendørs. Randi Marstrand har fundet over til romaskinerne, som et par medlemmer fra Holte Roklub instruerer i at bruge rigtigt. Daniel Wagner Jørgensen tager prøvende et par fjedrende hop på den nyjusterede protese, før han løber over og griber basketbolden sammen med et par stykker af de andre. De fleste er dog ved at være møre. Folk sidder op ad væggen; på bænkene; står rundt om frugtbordet. Der er udsolgt. Men kun indtil næste år, hvor de fleste lover hinanden at ses igen. Løbeskolen arrangeres hvert år med Sahva som primus motor. Løbeskolen holdes over en weekend, én gang om året, og giver deltagerne mulighed for at prøve forskellige idrætter, lege og få individuel rådgivning omkring bedre brug af protesen. Det er forskelligt, hvor i landet Løbeskolen holder til. Alle benamputerede mellem 15 og 60 år bliver inviteret til at deltage. Deltagerne betaler til kost og logi, mens undervisning og træning er gratis. Vil du vide mere om Løbeskolen, kan du kontakte Sahva via deres hjemmeside, www.sahva.dk
10 DIALOG Med bettmärken i protesen Av Anna Sjöstrand När Line Damgaard blev amputerad för mjukdelscancer som artonåring fokuserade hon mer på ortopedingenjörernas skicklighet än på sitt förlorade ben. Line lät intresset styra idag är hon nyutbildad ortopedingenjör och tävlar i dressyr med sin häst Silvano. Hur mäter man upp en ny protes? Varför ska man avlasta här när det gör ont på ett helt annat ställe? Hur gör man en avgjutning? För Line Damgaard ledde protesen till ett ett yrkesval. Jag tyckte att allt kring protesen var jättespännande och ibland hände det nog att jag hängde lite väl mycket i ortopedverkstaden, säger Line och skrattar. att knäleden läser av i vilken fas av steget jag är. Bland annat ger den motstånd i vissa lägen så att jag inte faller. När jag rider är den helt lös i knäleden. Den nära kontakten med hästar har gett Line både mental och fysisk styrka. Intresset ledde till att Line sökte till ortopedingenjörsutbildningen i Jönköping. Hon blev enormt glad att hon kom in allt det tunga kring cancern och amputationen hade trots allt lett till att hon fått ett intresse och kommit på vad hon verkligen ville göra. Hon är just klar med sin utbildning och arbetar på Sahva i Ålborg. Line har ridit sedan hon var fem år och när hon var sju fick hon en liten vit ponny som hon red tills hon helt enkelt var för stor. Eller om det nu var hästen som blev för liten. Först efter amputationen började Line tävla på allvar. Idag rider hon dressyr med en Holsteiner som heter Silvano. För att lyckas med ridningen kombinerar Line sitt förstånd med hästens muskulatur. Det är mest rasktävlingar jag rider, med vanliga människor med två armar och två ben! Tidigare i år var jag med i Danska mästerskapen för handikappade och blev fyra. Silvano är väl medveten om att Line har protes på höger sida. Jag har bettmärken i protesen! Samtidigt har Silvano fullkomlig koll på vad han inte kan göra med mig på grund av protesen. Under ridningen sitter på en stor del av protesen under lång tid, och då krävs en god passform. Line har fått hjälp med att prova ut en protes som fungerar bra. Idag har hon ett C-Leg. Mitt C-Leg ger säkerhet både när jag rider, rör mig i stallet och går i ojämn terräng. Sensorer i ankelleden gör En häst ifrågasätter ingenting, ger man den kärlek och respekt så får man samma sak tillbaka. Med människor är det ju så mycket mer komplicerat, eller hur?
25 Jag tyckte att allt kring protesen var jättespännande och ibland hände det nog att jag hängde lite väl mycket i ortopedverkstaden Line
12 DIALOG TEMA STR OKE Alla undersökningar kring neurologiska patienter visar, att övning fungerar mycket bättre om patienten är motiverad och ser en mening med övningen. Omgivningen och situationen måste läggas upp på ett sätt som skapar trygghet och mening.
15 23 13 Hammel Neurocenter: Ett vinnande koncept Sine og Ida gør en forskel På Hammel neurocenter i Danmark har personalen utvecklat ett tvärfackligt och högspecialiserat rehabiliteringsförlopp för svårt hjärnskadade. En patient kan få stöd och behandling från det att han eller hon kommer från akut behandling, vidare från avdelning till avdelning, tills det är dags att åka hem. Jag har alltid tyckt att det har varit spännande med de patienter som har det allra värst, säger Sine. Dem vill jag bara hjälpa. Och ju mer komplicerad bilden är, desto mer intressant och givande blir det jag får ofta ändra mina planer från minut till minut. Två eldsjälar Sine Secher Mortensen och Ida Munkner Ida Munkner har arbetat i många år med de patienter som är på väg ut från sjukhuset. Hon har ett delvis annat intresseområde. Att stödja någon som är på väg att bli självständig, det är så roligt. Jag söker lösningar och möjligheter tillsammans med patienten. Hur kan man få en vanlig dag att fungera bra? Färdas i trafiken, umgås i grupp, handla? Här använder vi ofta staden som miljö och ofta tas de anhöriga in i behandlingsprocessen på olika sätt. När Sine och Ida kom till Hammel Neurocenter mötte de en liten verksamhet med tolv sjukgymnaster och totalt nittio anställda. Idag finns sextio sjukgymnaster, femhundra medarbetare och plats för omkring fyrtio vårdtagare inklusive en barnavdelning. Hammel Neurocenter har verkligen vuxit. Det vi är kända för är att vi har landets högsta normering till neurologisk rehabilitering säger Sine. Det finns alltså stora resurser knutna till den enskilda människan, särskilt i början av förloppet. Det förpliktigar att ha så stora patientresurser, tillägger Ida. Vi har ett stort ansvar. Den som kommer till Hammel Neurocenter blir värderad utifrån ett scoringsystem och utifrån resultatet av värderingen får var och en plats på en lämplig avdelning. Det är viktigt att komma till rätt avdelning, eftersom målsättningar och krav regleras utifrån individens behov och förutsättningar. Väl på avdelningen är det alltid patienten som styr sin egen rehabilitering. En integrerad verksamhet har många fördelar, enligt Ida och Sine. När de får frågan vad man ska tänka på när man ska starta upp ett rehabiliteringsförlopp som det här, säger de att grunden är att man kan rekrytera kompetent personal. Det behövs stora många insatser för att till ett bra flöde. Och de trycker båda på behovet av en tydlig politisk vilja. Av Anna Sjöstrand
14 DIALOG Att våga Av Anna Sjöstrand Camilla Lundquist har arbetat som sjukgymnast i tio år och det tänker hon fira med en fest. Idag arbetar hon med neurologiska patienter på Neurorehabiliteringen, Regionshospital Skive, ett av Danmarks rehabiliteringscentra för hjärnskadade. Det är samarbetet kring patienterna som är så roligt, att vi gör helhetsorienterade insatser. Vi jobbar i team med sjukgymnast, arbetsterapeut, socialassistent och efter behov även ortopedingenjör, logoped och neuropsykolog. Camilla är sjukgymnast och specialansvarig och har därför både egna patienter och andra arbetsuppgifter. Träffarna med patienter kan se väldigt olika ut, men aktiviteterna utgår alltid från individens situation. För den som blivit halvsidesförlamad kan det handla om att börja träna in nya rörelser. Camilla berättar om en övning som förändrar vardagen. Det är vanligt att man rycker och tvingar med sig kroppen när man förflyttar sig, istället för att samarbeta med den. Beteendet leder till smärta och förslitningar istället kan man samla ihop kroppen, hålla om den förlamade armen, placera benen under sig, sitta med benen lätt isär och därefter ställa sig genom att böja överkroppen framåt och få med sig hela kroppen upp. Det ser så enkelt ut, säger Camilla. Men vi kan öva det här riktigt, riktigt många gånger. I början känns det så mycket mer besvärligt att göra rörelsen på ett bra sätt, och hjärnskadan kan i sig leda till att man får svårare att se orsaken till det man gör. Min uppgift är att hjälpa till med motivationen, visa att det ger resultat. I början av förloppet sätter teamet upp mål tillsammans med patienten. Det handlar om något som han eller hon själv kan uttrycka att de vill uppnå, och som de vill ha hjälp med. Målen ska vara konkreta, realistiska och nåbara inom en rimlig tid. Ett exempel kan vara inom två veckor ska jag kunna äta ett mål om dagen själv. För ett enskilt mål som detta, att äta själv, behövs insatser från många håll. Det kan handla om balansträning, talträning, uthållighetsträning och funktionen i höger hand. Patienterna är alltid medansvariga och som regel uppnår de sina mål. Det händer ju att en patient säger en vecka efter sin stroke att jag vill kunna gå om en månad. Vi bekräftar nästan alltid målet eftersom det är ett uttryck för patientens vilja, men hjälper samtidigt till att bryta ned det i mindre delar. Eller gör en ny tidsplan. Det är viktigt att ta reda på vad målet egentligen handlar om för patienten. Vad står gå själv för? Handlar det kanske om att vara rörlig? Finns det i så fall andra sätt? Och hur ser vägen dit ut? Camilla kan uppmana patienten att börja med att vända sig till andra sidan i sängen, sitta själv på sängkanten, fortsätta med att sätta sig i rullstolen själv, och sedan träna på att uppfatta vad som händer till vänster och gå vidare därifrån. Alla undersökningar kring neurologiska patienter visar, att övning fungerar mycket bättre om patienten
15 göra mål I början av förloppet sätter teamet upp mål tillsammans med patienten. Det handlar om något som han eller hon själv kan uttrycka att de vill uppnå, och som de vill ha hjälp med. Målen ska vara konkreta, realistiska och nåbara inom en rimlig tid. är motiverad och ser en mening med övningen. Omgivningen och situationen måste läggas upp på ett sätt som skapar trygghet och mening. I det dagliga arbetet använder Camilla ofta Omo Neurexa. När musklerna kring skuldran är försvagade ger den ett gott stöd för armen, så att den håller sig intill kroppen och inte blir hängande. Omo Neurexa är en superuppfinning och den klart bästa lösningen. Armen är inte fixerad utan helt rörlig och trycket är fördelat på både över och underarmen. Vi vill ha en struktur kring armen och bevara dess normala läge, även för de patienter som inte har någon känsel i armen. Den påverkar ändå balansen och upplevelsen i kroppen. Ett självklart sätt är att integrera de intressen och erfarenheter som patienten har sedan tidigare. En kvinna som arbetat som frisör kan träna motoriska färdigheter med hjälp av redskap och rörelser som hon känner väl igen. Camilla märker när hon hittat rätt, för då är patienten med på ett helt nytt sätt. En gång hade jag en riktig husmor här, och hon behövde öva på att orientera sig mot vänster sida och stå på ett sträckt vänsterben. När jag bad henne stå upp i tjugo minuter, vika diskhanddukar till höger på en bänk, luta sig över på vänster ben och lägga upp dem på en hög hylla ovanför sig till vänster. Då lossnade det för henne. Hon njöt av arbetet och vi övade både balans och koordination. Arbetet ger mycket glädje, det finns ingen tvekan om det. När Camilla tycker att jobbet är tungt så handlar det ofta om yngre patienter som fått stroke eller andra skador, där barnen är små och omställningen till vardag och arbetsmarknad blir svår. För de yngre kommer skadan ofta som en chock, och de är i kris i högre grad än de äldre. Familjen har stort behov av stöd. Man behöver tålamod, humor och empati för patienten. Beröm är viktigt. Nej vad flott, nu kan du gå tio meter på två minuter det är ju superflot. Ja det är superflot.
16 DIALOG Cecilia Wikström fick en propp, och livet var inte lik Det gäller att Av Anna Sjöstrand På väg till jobbet fick Cecilia Wikström en propp, och livet var inte lika självklart längre. I en anteckningsbok bredvid sängen skrev hon några meningar om dagen, meningar som blev en bok. Cecilia Wikström är präst, författare och europaparlamentariker för Folkpartiet. Livet är ett glitter på ytan av evighetens hav, säger Cecilia Wikström. Men då gäller det att glittra också! Cecilia vet vad glittret är värt. Strax efter sin fyrtioårsdag i november 2005 stod hon på Akademiska sjukhusets akutavdelning i Uppsala, kunde inte se på vänster öga och tappade alltmer av känseln i halsen och armen. Hon hade fått en artäremboli, en propp i den artär som går upp till hjärnan och in i ena ögat. Cecilia förlorade synen på vänster öga och var väldigt sjuk. Hon låg på stroke-avdelningen på Akademiska sjukhuset och därefter några veckor på Vidarkliniken i Järna. Jag känner det som hänt i min kropp varje dag, även om jag inte längre tänker på det dagligen. Kanske är det mer som har tagit stryk än vad jag är medveten om. I början kunde hon inte läsa, det gick inte alls. Men varje dag kunde hon skriva några rader i en anteckningsbok som låg bredvid sängen. De koncentrerade raderna blev lite längre för varje dag och finns med i boken I tillitens tecken. Det är en tumultartad upplevelse att landa på akuten en morgon när man är på väg till jobbet och att skriva var ett sätt att skapa struktur i kaoset Jag säger som den italienske författaren Roberto Saviano, man måste berätta om sin värld och sin verklighet. Vi är på jorden för att vara medmänniska för varandra och om jag delar med mig av det jag har upplevt så behöver inte du ha upplevt samma saker som jag. Vi kan förstå varandra ändå. Efter femton år som präst så visste Cecilia att vi människor i blir naggade i kanten som trasiga porslinstallrikar. Men nu fick hon själv uppleva det, väldigt påtagligt. Det förändrade henne. När jag låg på sjukhuset så kom kioskvagnen med tidningen varje dag. När jag ligger där och inte kan annat så får jag se mig själv på omslaget till veckotidningen Året Runt! Bredvid bilden står det Det finns hjälp att få, också när det värsta har hänt. Jag minns att jag tänkte att nu kan jag bli förbannad på mig själv och mitt eget svammel, eller tänka att det där var riktigt bra sagt. Och det var bra sagt, för det finns tröst att få där man minst anar det!. Det enda som behövs är ett öppet sinne. När man skör av en eller annan orsak, så tror Cecilia att det är viktigt att lämna att lämna konkreta resultat efter sig. Att se att det växer fram några tecken på en skärm, några maskor på en sticknål eller några frön i en kruka. Att odla sin trädgård kan bli en avgörande väg till hälsa. Det är en del i en miljöterapeutisk hållning som man måste ha till sig själv när det är jobbigt. Om man är stark och frisk och lycklig och kär och allting går på räls, då kan man vara i idéernas värld! Cecilia skriver dagligen om vad hon tänker och tycker på sin egen blogg och har flera skrivprojekt på gång. Och idag kan hon läsa obehindrat. Favoritförfattaren är Fjodor Dostovjeskij, men hon läser också mycket lyrik. När jag är femtio plus får jag kanske äntligen bli poet. Poeten måste ju begränsa sig och koncentrera sig, det är ett hårt arbete och där är inte jag på länge än. I väntan på den gyllene tiden läser jag dikter. 2006: I tillitens tecken 2004: När livet går sönder: en bok om kriser och hur vi hanterar dem (Båda utgivna på Uppsala Publishing House AB)
17 a självklart längre glittra
DIALOG Johan Tybåhl: Walk On, Rock & Av Anna Sjöstrand Johan Tybåhl trivdes med jobbet som sanerare. Tills den dagen hans chef beordrade honom att rengöra en taktrumma fyra meter upp under taket utan skyddsutrusning. Det var under uppväxten i en förort till Norrköping som Johan Tybåhl kom i kontakt med musiken. Det var sjuttiotal och Johans pappa hade en Tandbergs rullbandare där Johnny Cash och San Quentin rullade runt, runt. En av mina kompisar kunde engelska han läste Melody Maker och andra engelska musiktidningar. Kizz var en stor händelse, för att inte tala om Sex Pistols. Fruktansvärt bra. säger själv. Vid olyckan fick Johan en blödning på ischiasnerven, som ledde till att utsidan av vänster ben förlamats från knät och nedåt. Foten hänger inte med när han går. Efter att ha provat många olika hjälpmedel använder han idag en WalkOn -skena som flexar och gör att han kan gå utan problem. Den här skenan syns inte. För mig spelar det ingen roll hur grejen ser ut, det viktiga är att den funkar. Men folk slipper ju titta den smälter in, helt enkelt. Jag använder den varje dag. Idag liksom under uppväxten är det musik som är Johans stora intresse. Han samlar och lyssnar hängivet och många gånger har han fått kraft från musiken. När han behöver rensa hjärnan så målar han gärna samtidigt, vräker på färg och lyssnar på hårdrock. Då blir han lugn. I skolan var det mest tråkigt. Norrköping var präglad av sin arbetarhistoria och Johan ville jobba och tjäna pengar. Och jobba kunde han. Efter att ha provat lite olika anställningar började han arbeta som sanerare, ett ganska hårt men fritt jobb som han trivdes bra med. Uppgifterna kunde innebära allt från asbestsanering till trappstädning och ofta fick han använda sitt omdöme och ta egna beslut. En morgon i mitten av nittiotalet var det chefen som tog ett beslut som förändrade Johans liv. Första dagen på en två veckors provanställning skulle Johan göra rent en taktrumma fyra och en halv meter upp under taket. Det fanns ingenting att förankra stegen i, vilket han påpekade för chefen. Han fick till svar att det inte fanns något ekonomiskt utrymme för säkerhetsanordningar. Johan, som ville behålla jobbet, klättrade upp. Efter några minuter tippade stegen bakåt. Johan rasade fyra och en halv meter ner till stengolvet. Jag minns att jag tänkte att nu är det ingen idé att vara rädd. Rädd blev jag först när jag läste journalerna och förstod hur illa det gick och framförallt hur illa det kunde ha gått. Sex månader senare kom Johan hem från sjukhuset, hopskruvad som han Det är upplevelsen och sinnesstämningen som är det viktiga. Och att arrangera saker intresserar mig. Kanske kan man få ihop det där en dag.
11 Roll. Sex skivor som rensar din hjärna 1 Johnny Cash. At Folsom prison & San Quentin. (Sammanslagning av två klassiska liveplattor), cd 1998. 2 Sex Pistols. Never mind the bollocks here s the Sex Pistols (En riktig bra och rå rock platta), cd 1977. 3 Killing Joke. Extremities dirt and various repressed emotion. (Engelsk gothrock, mycket arg musik som rensar huvudet.,), cd 1990. 4 Serge Gainsbourg. Boxen De Gainsbourg á Gainsbarre.( Den ultimata boxen med det mesta av Serge Gainsbourg) 11 cd 1989. 5 The Doors.Waiting for the sun. (The Doors bästa skiva enligt Johan), 1968. 6 Och, inte att förglömma, vår egen legend Sigge Fürst med Svenska Sångfavoriter 1944-58. (Med sånger som Salta biten, Vi har skjutit en gök och Mopedpolska. Är man lite nere blir man snart glad när man lyssnar på den här plattan).
20 DIALOG Blå ljus med polisen på hjul - Folk tror ibland inte att vi är riktiga poliser. De flesta är vänliga men vi måste ha ett hårt skal, säger Burt Morales. Tillsammans med kollegan Oscar Valdez är han en av tre rullstolsburna poliser i Capitola, Kalifornien. De har i tjänsten blivit påkörda av upprörda bilförare och bespottade och vid ett tillfälle fått en pizza kastad på sig av en arg kvinna. Text & foto: Martin Lindeborg Den mustaschprydde Burt Morales blev som liten smittad av polio och blev förlamad. Som barn i en stad med stark gängkultur fanns det bara två alternativ, gå med i gänget eller bli trakasserad. De kastade tegelstenar genom ditt fönster, eller hotade med att våldta din mamma eller din syster. Vi hade inget val, så jag gick med i gänget Surenos, för att skydda min familj. De behandlade mig som vem som helst trots mitt handikapp. När Burt skulle börja skolan fruktade hans föräldrar att han skulle bli ett mobbingoffer på grund av sitt handikapp, men det blev tvärtom. När jag gick i skolan var det ingen som vågade se mig i ögonen när jag kom genom korridoren. Ingen vågade säga något till mig, eller förolämpa mig eftersom jag var en gängmedlem. Men med tiden så började Burt känna sig mer och mer obekväm med att vara gängmedlem och ville lämna Surenos och gå vidare. Men det skulle visa sig vara mycket lättare att gå med i än att sluta. Det är fortfarande svårt för mig att prata om, men jag blev neddrogad och överfallen av mina egna så kallade vänner. De försökte bryta mina ben, de hade slagit mig i skrevet så att det var helt uppsvullet, jag hade fått så många sparkar mot ansiktet att det är förvånande att jag överlevde. Detta blev början på ett nytt liv. Burt bröt alla band med gänget och flyttade till sin moster i en annan stad och började på college. Någonstans på vägen träffade han kamraten och kollegan Oscar. Att han blev polis var en ren tillfällighet. Jag tittade inte ens på vad det var för jobb jag sökte, utan jag fick reda på det när jag hade klarat alla muntliga och skriftliga prov. Min fru tycker egentligen att jobbet är för farligt, men jag gillar det. Oscar hade redan arbetat några år när Burt blev anställd. Han blev som ung skjuten av misstag när han fortfarande gick i skolan. Kulan träffade ryggen och gick in i ryggmärgen och gjorde honom förlamad från midjan och neråt. Polisen lyckades aldrig gripa någon för brottet och Oscar som var en duktig fotbollspelare fick fortsätta sitt liv i rullstol. Jag var väldigt arg och upprörd i början, men tiden går och man måste helt enkelt gå vidare. Det bästa med det här jobbet är att få vara utomhus, att få prata med alla människor och sen motionen förstås. Jag rullar nog mellan 16 till 24 kilometer per dag. Arbetet med att anställa rörelsehindrade poliser i Capitola började för 25 år sedan när den dåvarande polischefen hade en bror som var rörelsehindrad. Brodern anställdes för att hålla ordning på parkeringsplatserna i staden, något som gick så bra att man anställde fler. Efter 20 års erfarenhet av poliser med handikapp i tjänst reflekterar vi inte så mycket över det längre. De gör verkligen ett bra och unikt jobb. Oscar fixar även till rullstolarna när de går sönder och på det sättet sparar han in pengar åt staden, säger Sharon Presco, chef hos polisen i Capitola. Mycket av de rullstolsburna polisernas arbete går ut på att vara myndighetens ansikte utåt, att förebygga brott, men även att bötfälla bilister för olika förseelser. De har inte tillåtelse att bära egna vapen. När en hotfull situation uppkommer eller då man misstänker ett grövre brott och den misstänkte riskerar att hamna inför rätta tillkallas ordinarie polis som uppbackning.