Omsorgen om utvecklingsstörda en spegling av rådande samhälle

Omsorgen om utvecklingsstörda en spegling av rådande samhälle Dramatisk förändring under de fyra senaste decennierna Från stigmatiserade till prioriterade medborgare, från vanartade till socialt anpassade, från isolerade till ett liv»som andra«, så har det remarkabla paradigmskifte som skett inom omsorgen förändrat livet för de utvecklingsstörda. Personal och elever på Stockholms läns idiotanstalt i Upplands Väsby, 1880-talet. Personal och elever som bor på ett integrerat elevhem, 1970-talet. Sinnesslöhet kom att bli det dominerande uttrycket för utvecklingsstörda ända fram till 1955. Då infördes beteckningen psykiskt efterbliven, som ersattes av psykiskt utvecklingsstörd 1968. Senare togs prefixet»psykiskt«bort. Inom psykiatrin användes termerna idioti och imbecillitas ända in på 1960-talet, och oligofreni var en samlingsterm. Sinnesslövården inklusive särskolorna kom från början att ligga under medicinsk-psykiatrisk ledning, och Medicinalstyrelsens inspektörer spelade en avgörande roll för inriktningen. Det bidrog till den allmänna uppfattningen att sinnesslöhet var en sjukdom av psykiatrisk art. Så behandlades den även i läkarutbildningen och i dess läroböcker ännu på 1960-talet. År 1899 tillsattes den förste överinspektören för sinnessjukvården, som även fick ansvar för anstalterna för sinnesslöa och epileptiker. Tjänsten delades 1930 i en för sinnessjuk- och en för Författare Karl Grunewald överinspektör för sinnesslövården 1961 1968, medicinalråd och chef för handikappbyrån vid Socialstyrelsen 1968 1986, professor h c, med och fil dr h c. sinnesslövården och upphörde vid sammanslagningen av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen 1968. Skydd av sinnesslöa eller av samhället? Undervisning av bildbara sinnesslöa barn var den första insatsen, och från 1870 och i fyra decennier framåt dominerade den helt. Man var optimistisk genom undervisning ville man förvandla»oduglige och blott tärande medlemmar till verksamme och närande«. Men optimismen gled alltmer över i dess motsats då resultaten av undervisningen inte blev de förväntade. Särskolorna var i mycket sinnesslövårdens ansikte utåt, och dess specialpedagogik blev ett föredöme för normalpedagogik. År 1913 anställdes vårt lands första kvinnliga psykiater, Alfhild Tamm, på det stora särskoleinternatet, tillika seminariet, Slagsta, söder om Stockholm. Hon introducerade det första intelligenstestet i vårt land, och hennes efterträdare barnpsykiatern Alice Hellström ansvarade för normeringen av Terman Merrills test, som blev det mest använda intelligenstestet ända fram till 1960-talet [1]. I den allt bredare tillämpningen av intelligenstestning fann man att många av de socialt utslagna alkoholister, prostituerade och kriminella var sinnesslöa.»vanartade sinnesslöa«blev ett begrepp och en stor samhällsfråga. Ett betydande antal vårdades inom fattigvården, på sinnessjukhusen och inom kriminalvården. Redan 1916 skrev Alfred Petrén om hur vården av»imbecilla med antisociala tendenser«borde ordnas [2, 3]. Vårdideologin hade nu definitivt slagit om från hur man skall skydda sinnesslöa till hur man skall skydda samhället mot sinnesslöa. Äktenskapshinder blev den första åtgärden (1916), inkapacitering den andra (1930-talet) och sterilisering den tredje (1934). Arvsbiologin och sinnesslöa År 1920 återgavs i Läkartidningen ett föredrag av professor Erwin Bauer från Potsdam, som han höll i Lund, om ärftlighetsforskningens betydelse för rashygien. Anslaget var typiskt pessimistiskt för den tiden:»om ett folk är mindervärdigt med hänsyn till sina arvsanlag, då förändras detta förhållande icke ens genom de bästa sociala reformer, genom den bästa uppfostran och genom den mest förfinade kultur.«det rasbiologiska budskapet var entydigt»folkstammen«håller på att försämras på grund av en ökning av»mindervärdiga«individer [4]. Experter och politiker var överens: Något måste göras för att stoppa ökningen av antalet sinnesslöa. Äktenskaps- 3446 Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101

Psykiatern Alfred Petrén (1867 1964) var en mycket känd och erkänd inspektör. Från år 1909 till 1924 var han överinspektör för sinnesslö- och sinnessjukvården, därefter professor i psykiatri i Uppsala till 1932 och sedan åter överinspektör, nu enbart för sinnesslövården, avbrutet av perioder som riksdagsman (s). Petrén deltog i alla utredningar och de flesta riksdagsbeslut om sinnesslövården fram till mitten av 1940-talet. Han rapporterade flitigt i Läkartidningen. hindret hade inte gett den förväntade effekten och att bygga fler anstalter var dyrt. Återstod försök med sterilisering. De sinnesslöa befann sig vid sidan om välfärdsprojektet de skulle helst inte finnas till. Det rashygieniska språket var ohämmat:»sociala sumpmarker böra dräneras genom kloka reformer och framsynt lagstiftning...«, skrev Herman Lundborg [5]. Och psykiatriprofessorn Viktor Wigert skrev:»de etiska känslorna äro ofta mycket lite utvecklade hos de imbecilla Många röja en oövervinnerlig benägenhet för prostitution och luffarliv. I de mest utpräglade fallen synes det förefinnas en verkligt positiv drift till det onda; stölder, skadegörelsen och grymheten innebär en lockelse som är oemotståndlig«[6]. Ett av Befolkningskommissionens huvudteman år 1936 var hur man genom preventivmedel skulle kunna inskränka barnantalet hos fattiga familjer. Men attityderna mot sinnesslöa var minst sagt nedlåtande. I ett av sina betänkanden skrev man:»sterilisering annat än av medicinska skäl kan näppeligen utnyttjas annat än i de fall av förkomna mindervärdiga individer, som enligt ärftlighetslagarna oavbrutet alstras såsom avfallsprodukter «[7]. Och Nils von Hofsten, som var biolog och rektor för Uppsala universitet, betraktade vid denna tid sinnesslöa som något uteslutande negativt. De har»en brist på det som höjer människan över djuren«[8]. Medicinalstyrelsen betonade att sinnesslöhet intog en särställning från eugenisk synpunkt. Man angav att minst 75 procent av all sinnesslöhet var ärftlig dess samband med miljöpåverkan och fattigdom nämndes inte. Antalet som steriliserades på eugeniska indikationer med stöd av 1941 års lag steg snabbt under 1940-talet till över 1 000 per år, men sjönk sedan lika snabbt. I stället kom de medicinska indikationerna ofta i samband med abort att dominera. De sociala indikationerna slog aldrig igenom. Steriliseringslagen upphörde 1974 och lagen om äktenskapshinder 1973. Genetikern Hans Olof Åkesson konstaterar att projektet sterilisering av utvecklingsstörda inte har haft någon som helst inverkan på frekvensen i befolkningen. Han säger även att det är en myt att asocialitet skulle vara vanligare bland underbegåvade; förhållandet är snarare det omvända [H O Åkesson, pers medd, 2004]. I sin avhandling visade han att utvecklingsstörda inte födde fler barn än andra om man tog hänsyn till hela gruppen [9]. Här kan det passa att gå tillbaka till den första artikeln i Läkartidningen om sterilisering, 1915. Det var professorn i gynekologi i Lund, Elis Erik Essen-Möller, som skrev om steriliseringens berättigande från medicinsk och rashygienisk synpunkt. Han ansåg att våra kunskaper om ärftligheten ännu var alltför bristfälliga för att motivera ett sådant ingrepp. Men om sterilisering kunde utföras mera allmänt och på riktiga grunder skulle den komma att medföra minskade kostnader för anstaltsvård av»undermåliga«.»det rör sig om ca 18 000 sinnessjuka, 14 000 idioter, 20 000 imbecilla och 7 000 fallandesjuka«, skrev han. Hans slutsats blev att sterilisering inte borde införas i vår lagstiftning. Initiativet och ansvaret borde ligga endast hos läkaren [10]. Anstalternas uppgång och fall Sinnnesslövård blev liktydig med anstaltsvård ända in på 1960-talet. Men den engagerade endast en liten krets professionella, och deras uppgift var glanslös. Om sanatorierna var de mest uppmärksammade, var sinnesslöanstalterna de minst intressanta, för att inte säga anonyma, trots att de omfattade fler än någon annan jämförbar organisation [11]. Arbetshemmen var de första anstalterna för vuxna. De kom att utgöra en stor del av sinnesslövården och ansågs under 1910- och 1920-talen mera angelägna att anordna än asyler. Asylerna, avsedda för obildbara sinnesslöa, kom sedan att dominera sinnesslövården och hade som mest 10 000 platser (1960). Trots det var platsbristen mycket stor under alla år, med stora tragedier som Hugo Fröderberg (1897 1986) anställdes som överläkare vid det nyöppnade Vipeholms sjukhus i Lund 1936 och arbetade där ända till sin pensionering 1963. Han bedrev undervisning för all sin personal, för medicinare och för blivande präster. Som den förste läkaren som ägnade sig helt åt vården av svårskötta utvecklingsstörda klassificerade han dessa i sju grupper. följd. Ännu 1962 vårdades 750 psykiskt efterblivna på ordinarie sinnessjukhus. Termen asyl ersattes på 1930-talet med vårdhem. Specialsjukhusen ett mörkt kapitel Asociala. Utöver två skolhem öppnade staten under 1930-talets första år tre sinnessjukhus i friställda kaserner, två för manliga och en för kvinnliga asociala imbecilla med sammanlagt 1 000 platser. Helst ville de sakkunniga, efter danskt mönster, förlägga anstalterna till öar sådana utsågs även men det blev billigare med kaserner. Det var olyckligt att de fördes in under kategorin sinnessjukhus med hänsyn både till det regelverk som kom att tillämpas och till att det inte var fråga om psykiskt sjuka personer. Först 1968 fördes de över till Omsorgslagen, och beteckningen ändrades till specialsjukhus. Redan efter några år blev det överbeläggningar, och man hade exspektantlistor ända till slutet av 1960-talet trots att platsantalet ökade till uppemot 2 000. Om särskolorna var de mest välsedda inom omsorgerna, var specialsjukhusen för asociala de mest kritiserade. Personalen var under flera decennier könssegregerad och helt underdimensionerad. Detta och överbeläggningar ledde till auktoritära attityder, och det vi idag betecknar som övergrepp hade karaktär av rutiner. Sterilisering och till och med kastrering ställdes som villkor för utskrivning. Svårskötta. År 1935 öppnade staten ett sinnessjukhus för svårskötta sinnesslöa i Lund, även det i friställda kaserner. Sjukhuset fick 600 platser och namnet Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101 3447

Utelaget med kärra och chef samlade inför dagens arbete. Vipeholm i Lund 1949. Vipeholm. Det byggdes ut under flera perioder, bl a med ett barnsjukhus, och var som mest belagt med 1 000 patienter (1957). Under alla år fanns det även här exspektantlistor, varvid avgränsningen av begreppet svårskötthet vållade särskilda problem. Statens intresse för att ta sitt ansvar för ytterligare platser var minimalt, varför de flesta svårskötta alltfort vårdades på vårdhemmen. Först 1964 byggde staten ett nytt sjukhus i Sala med 500 platser. Hugo Fröderberg delade in klientelet på sitt sjukhus i sju grupper med hänsyn till funktionsförmåga. Den med de minsta beskrev han så här (förkortat):»det psykologiskt utmärkande för 0-gruppen är att uttrycken för psykiskt liv i vanlig mening saknas. De visa inga tecken till glädje eller sorg, de förefalla på något sätt omänskliga, de kunna väl väcka människors nyfikenhet men knappast deras medkänsla och sympati. Det gäller här individer som inte förvärvat förmågan att gå, knappast att sitta eller balansera huvudet, ännu mindre att frambringa artikulerade ljud Ljud och buller gå spårlöst förbi, de gripa icke efter föremål, de göra inga försök att förflytta sig i rummet. Hela deras värld är sängen och hela deras själsliv den absoluta tomheten Här ifrågakommande människomaterial är i själva verket att betrakta som individer som kvarstannat på embryonalstadiet, biologiskt sett lägre utvecklat än flertalet djurarter«[12]. Hämmande för utvecklingen Kontrasten är ofattbart stor mot dagens boende för personer med hjärnskador av samma art. Idag bor de i egna lägenheter med pentry och eget hygienrum i gruppbostäder. Skillnaden i beteende hos dessa personer torde vara det starkaste beviset vi har för miljöns betydelse. Det är inte de biologiska förutsättningarna som skiljer sig åt, utan det är skillnaden i hur svårt funktionshindrade barn numera tas om hand av sina föräldrar med tidig anknytning och en förstående och stödjande uppväxt. Den anstaltsmiljö som vårt samhälle tidigare erbjöd barn och vuxna med begåvningsbrister, i stora grupper och med lite personal, var exakt motsatsen till vad de behövde för att kunna utveckla sina begränsade resurser. Rörelsehindrade. År 1960 öppnade staten ett ortopediskt specialsjukhus för utvecklingsstörda i Kronprinsessan Victorias kustsanatorium i Vejbystrand. Här togs både barn och vuxna med rörelsehinder emot från hela landet för rehabilitering och utprövning av nya tekniska hjälpmedel. Många togs emot livslångt sängliggande, men kunde lämna sjukhuset sittande. 1967 överlämnades specialsjukhusen liksom några statliga vårdhem och särskolor till landstingen (Vipeholm 1971), och året efter togs de in i Omsorgslagen. Det möjliggjorde en smidigare förflyttning mellan sjukhusen och hemlandstingen. På 1970- och 80-talen kunde samtliga specialsjukhus läggas ner. Dels minskade behovet, dels kunde nybyggda vårdhem ersätta dem. Det skedde inte utan konflikter främst beroende på friställning av personal. I Sala t ex utgjorde specialsjukhuset kommunens största arbetsgivare. Idag finns det endast en mindre rättspsykiatrisk vårdenhet kvar, där cirka tio utvecklingsstörda vårdas. En ny syn Den första artikeln i Läkartidningen i vilken man redovisade några positiva synpunkter på sinnesslöhet kom 1947. Det var Gunnar Klackenberg, sedermera professor i barnpsykiatri, som frågade:»kan sinnesslöhet hos barn botas?«han redovisar longitudinella studier på institutionsbarn i USA, om den föränderliga intelligensen beroende på graden av tidig stimulans. Han vänder sig mot Kortklippta och kraftfulla män och pojkar i anstaltskläder och anstaltsskor. Vipeholm i Lund 1949. den lättvindiga uppfattningen om ärftlighet och den nihilistiska konsekvensen i vad avser behandlingen.»att ett obegåvat, icke hjärnskadat barn kommer från en underbegåvad miljö kan, förutom arvet, sammanhänga med en eminent brist på adekvata och utvecklande stimuli under uppväxtåren«[13]. Barnpsykiatern Torsten Thysell menade 1951 att inom gruppen sinnesslöa finns de vars begränsade begåvning bestäms av den kultur som omger dem. De bör betecknas som pseudo-oligofrena och ges förmånen att få ett skolbetyg som inte är sinnesslöstämplat. Som vuxna är de att betrakta som partiellt arbetsföra [14]. Hans synpunkter fick en omedelbar effekt på den sittande Sinnesslövårdsutredningen och dess förslag till 1954 års lag. Den angav att andelen psykiskt efterblivna utgjorde hela 3 procent av befolkningen och av dem utgjorde de lindrigt efterblivna 75 procent. Dessa kom att minska drastiskt och oförutbestämbart i antal under de följande decennierna. De utgör idag endast en fjärdedel eller färre av samtliga. Minskningen av dem och av de måttligt och gravt utvecklingsstörda berodde på minskad fattigdom, bättre mödra- och barnhälsovård och större förståelse för barns psykologiska och pedagogiska behov. Idag utgör totalandelen utvecklingsstörda endast en halv procent av befolkningen. Vårdhemmen I början av 1950-talet avslöjades ett antal övergrepp på anstalter för sinnesslöa, och Torsten Thysell beskrev en en rad brister [14]. År 1951 lade en statlig kommitté fram ett förslag om förbättrad inspektionsverksamhet. Läkarförbundet tillstyrkte och ansåg att anstalterna borde inspekteras minst en gång årligen.»till varje anstalt bör knytas läkare med (barn)psykiatrisk utbildning, även om knappheten på dem är stor«[15]. Riksdagen fattade samma år beslut 3448 Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101

om en total inventering. Docenten i psykiatri Hans Forssman åtog sig uppgiften. Han besökte under åren 1955 1958 alla anstalter och bedömde samtliga 12 900 intagna. Resultatet blev att 73 personer (0,56 procent) inte kunde anses vara psykiskt efterblivna. Halva antalet av dem var dock i behov av annan vård. Därtill kom 478 personer (3,7 procent) som borde omplaceras. Ett magert resultat i förhållande till allt arbete och till vad man förväntat sig. Forssman noterade dock en rad brister i den gällande lagen, vilka han som expert kunde bevaka vid omarbetningen några år senare [16]. Ännu på 1950-talet bedrevs samma passiva vård på vårdhemmen som före första världskriget. Några föreskrifter om aktivering fanns inte, pedagoger och psykiatrer engagerade sig inte och psykologer och arbetsterapeuter fanns inte. Det var först de sista åren på 1950-talet som några vårdhem för vuxna började med sysselsättning och som några vårdhem för barn anställde förskollärare. Medicinalstyrelsen engagerade då en sjukgymnast och en förskollärare som under flera år reste i hela landet för att inspirera och instruera personalen. 1960-talet blev genombrottsdecenniet för vårdhemmen: Alla landsting byggde nya vårdhem för barn eller helrenoverade befintliga. Det blev sammanlagt uppemot 40 med 2 000 platser. Följden blev att väntelistorna försvann 1970, och behovet av platser började minska. I mitten av 1980-talet var alla dessa vårdhem nedlagda. Barnläkaren Hans-Olof Mossberg i Västervik ger exempel på hur vården för 59 barn på vårdhem förbättrats: Lokalerna hade moderniserats, personalen utbildats och pedagoger och sjukgymnaster anställts. 19 barn med CP-skador hade behandlats på specialsjukhus och ortopedklinik [17]. På vårdhemmen för vuxna infördes daglig sysselsättning i särskilda lokaler under ledning av arbetsterapeuter. Alla landsting och enskilda byggde nya eller helrenoverade ca 110 vårdhem för vuxna fram till ca 1980. Då tog även väntelistorna för vuxna slut, och avvecklingen av vårdhemmen för dem kunde börja. Öppna omsorger Omsorgslagen, som trädde i kraft 1968, innebar ett omslag från slutna till öppna omsorger. För att stödja hemmaboende hade några år tidigare föräldrar till funktionshindrade barn börjat få ett statligt vårdbidrag, men nu fick föräldrar med utvecklingsstörda barn även rätt till expertstöd i hemmet, förskola, träningsskola (för de s k obildbara barnen) och korttids- eller heltidsboende på elevhem. De vuxna utvecklingsstörda som Det säger sig självt att idioterna böra omhändertagas på särskilda anstalter. Det är inte ovanligt att deras mödrar inte vilja skiljas från dem, utan i missriktad moderskärlek önska behålla dem i hemmet så länge som möjligt, vilket naturligtvis innebär stora påfrestningar inte bara för modern, utan också för den övriga omgivningen. bodde hos anhöriga i stort sett lika många som de som bodde på en anstalt fick rätt till daglig verksamhet och till att bo i en gruppbostad. På 1960-talet fanns det stora särskoleinternat i praktiskt taget varje landsting med upp emot 3 000 platser. De ersattes av specialklasser och små elevhem. Numera får 19 000 elever särskoleundervisning. Det stora antalet beror bl a på den större tillgängligheten, införandet av träningsskolan för flerhandikappade barn 1968 och på åtstramningen av skolsociala insatser i grundskolan under 1990-talet. 1970-talet blev föräldrarnas och de öppna omsorgernas decennium! För den uppsökande verksamheten av barn med funktionshinder anställde alla landsting barnhälsovårdsöverläkare och efter hand även habiliteringsläkare. Dessutom ett stort antal beteendevetare, som bildade distriktsteam inom omsorgerna om utvecklingsstörda i landstingen. Ideologiska motsättningar En av målsättningarna var att förebygga intagning på vårdhem, men fortfarande på 1960-talet dominerade de motiv för anstaltsvård som formulerades så här i Hemmets Läkarbok 1949:»Det säger sig självt att idioterna böra omhändertagas på särskilda anstalter. Det är inte ovanligt att deras mödrar inte vilja skiljas från dem, utan i missriktad moderskärlek önska behålla dem i hemmet så länge som möjligt, vilket naturligtvis innebär stora påfrestningar inte bara för modern, utan också för den övriga omgivningen. Bortsett från detta gå dylika barn också miste om det disciplinerande inflytande, som specialanstalterna kunna bibringa dem«[18]. Genom Medicinalstyrelsens nära samarbete med föräldraföreningar för funktionshindrade barn framkom en annan bild. Placering av barnet på en anstalt även om denna moderniserades var ett ständigt närvarande trauma för föräldrarna, vilket delades av de äldre syskonen. Önskan att kunna vårda barnet hemma var genomgående, men den avgjordes av de resurser som ställdes till förfogande. Under goda förhållanden kan uppväxten med ett funktionshindrat syskon bli en livsfördjupande och en unik, positiv upplevelse för syskonen. Under 1970-talet skrevs fortfarande barn in på vårdhem utan särskilda skäl. Vid en genomgång som jag gjorde av de 35 barnen på ett vårdhem visade det sig att inte i något fall angavs i läkarutlåtandet medicinska eller relevanta sociala skäl till inskrivningen [19]. År 1979 publicerade jag en artikel i vilken jag hävdade att det inte längre finns några giltiga skäl till att barn funktionshindrade eller ej ska behöva bo och växa upp på en institution. Allt kollektivt boende för barn är så riskfyllt att det borde förbjudas. Om föräldrarna inte finns eller inte orkar bör barnet få komma till ett familjehem och där få»psykologiska föräldrar«[20]. Artikeln följdes av protester från både föräldrar och kolleger [21]. Professor Bengt Hagberg menade att för barnläkaren är det särskilt angeläget att bevaka de friska barnens, syskonens, basala rättigheter till ett normal familjeliv det finns situationer då kontinuerlig sluten vård är den enda realistiska [22]. Debatten slutade med att ordföranden i Riksförbundet FUB, Förbundet för utvecklingsstörda barn och vuxna, framförde att förbundet stöder uppfattningen att utvecklingsstörda barn ska bo hos sina biologiska föräldrar och i andra hand i familjehem. Tyvärr är det både politiskt och ekonomiskt omöjligt med en radikal förändring av institutionerna, skriver han,»men möjligheterna skulle förstås öka om läkarna ville stödja FUB och Karl Grunewald«[23]. De ideologiska motsättningarna fortsatte under 1980-talet. Professor Lennart von Wendt, Göteborg, tog 1987 upp behovet av fler medicinska experter i vården av de utvecklingsstörda. Han ansåg att FUB har en antimedicinsk attityd [24, 25]. Hans inlägg bemöttes av representanter för handikapporganisationer och Statens handikappråd [26, 27]. Olika orsaker till paradigmskiftet Huvudorsaken till paradigmskiftet är minskningen av antalet utvecklingsstör- Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101 3451

da. Förr utgjorde de ett stort antal personer (ca 3 procent av befolkningen på 1940-talet), varav de flesta kom från fattiga och understimulerande miljöer. De var socialt nedvärderade, många var asociala och relativt få var flerhandikappade. Idag utgör de utvecklingsstörda ett relativt ringa antal personer (ca 0,5 procent av befolkningen), som finns utspridda i alla samhällsklasser. Av de ca 80 procent som har hjärnskador är flertalet flerfunktionshindrade. Hos de utvecklingsstörda finns en lägre andel med asocialitet än hos normalbefolkningen. De är värderade som prioriterade medborgare. Paradigmskiftet påskyndades av föräldraföreningarna, som började bildas på 1950-talet. Föräldrar kände sig lika förskjutna som sina barn, men då i kraft av ömsesidigt stöd steg de fram ur anonymiteten. Med bistånd av medierna bröt de fördomarna. I en första fas skedde omdaningen utan egentliga konflikter. Bristerna och förändrade attityder hade skapat en kollektiv skuldkänsla, och landets ekonomi var god. Anstaltsväsendet förnyades och utökades, och ideologiskt formulerades normaliseringsprincipen som innebar att utvecklingsstörda skulle ges livsvillkor så nära de normala som möjligt oavsett om de bodde på en institution eller hos anhöriga. I en andra fas tillfördes omsorgerna beteendevetenskaplig expertis, inklusive läkare, som stödde anhöriga och personal och som utvecklade habiliterande metoder. Det skedde en förskjutning från kollektiva till individuella omsorger och från anstalter till integrerat boende hos föräldrar, i gruppbostäder eller självständigt. I en tredje fas skedde avvecklingen av anstalterna, inte utan ekonomiskt motstånd. För detta har jag redogjort i denna tidning [28]. Omsorgerna om personer med funktionshinder är och kommer alltid att vara en spegling av ett samhälles värderingar och kulturella/ekonomiska utveckling. De kommer därför aldrig att vara slutgiltiga, varken till innehåll eller till utformning. Men den dramatiska förändring som omsorgerna genomgått under de senaste fyra decennierna torde bestå som unik. Referenser 1. Brockstedt H. Slagsta skola och seminarium och dess föregångare. Stockholm: Stockholms universitet, institutionen för pedagogik; 2000. 2. Petrén A. Hur bör vi ordna vården om imbecilla med antisociala tendenser? Allmänna svenska läkartidningen 1916;13:1377-92. 3. Petrén A. Sinnesslövårdens organisation och nuvarande läge i vårt land. Svenska läkartidningen I, II, III. 1924;21:1250-64, 1307-23, 1330-41. 4. Bauer E. Den moderna ärftlighetsforskningens betydelse för rashygien och befolkningspolitik. Svenska läkartidningen 1920; 17:345-52. 5. Lundborg H. Rasbiologi och arvshygien. Stockholm: P A Norstedt och söner; 1922. 6. Wigert V. Psykiska sjukdomstillstånd. Medicinskt folkbibliotek. Stockholm: Bonniers; 1931. 7. Befolkningskommissionen. Socialdepartementet. SOU 1936:59. 8. von Hoffsten N. Steriliseringsfrågan ur rasbiologisk synpunkt. Stockholm: Svenska föreningen för psykisk hälsovårds småskrifter; 1933. 9. Åkesson H O. Epidemiology and genetics of mental deficiency in a Southern Swedish population. Stockholm: Almqvist & Wiksell; 1961. 10. Essen-Möller E. Bidrag till frågan om steriliseringens berättigande ur medicinsk och rashygienisk synpunkt. Allmänna svenska läkartidningen 1915;12:7-18. 11. Åman A. Om den offentliga vården. Stockholm: Liber; 1976. 12. Vipeholms sinnessjukhus. Styresmannens arkiv 1934 49. 13. Klackenberg G. Kan sinnesslöhet hos barn botas? Svenska läkartidningen 1947;44:804-12. 14. Thysell T. Aktuella sinnesslöproblem ur psykiatrisk synvinkel. Svenska läkartidningen 1951;48:942-7. 15. Läkarförbundet. Tillsynen över anstalter för sinnesslöa, fallandesjuka, vanföra samt psykopatiska och nervösa barn. Svenska läkartidningen 1951;48:2735-40. 16. Medicinalstyrelsen. Redogörelse för en av bitr. överinspektören för vården av psykiskt efterblivna företagen systematisk undersökning av intagna på anstalter för sådan vård. US 479/59. Stockholm: Medicinalstyrelsen; 1959. 17. Mossberg HO. Behandling av psykiskt utvecklingshämmade barn på vårdhem. Läkartidningen 1967;64:2257-60. 18. Hemmets läkarbok. 2. uppl. Stockholm: Hökerbergs förlag; 1949. 19. Grunewald K. Inventering av barn med Downs syndrom på ett vårdhem. Läkartidningen 1973;70:2636-7. 20. Grunewald K. Sluta vårda barn på institutioner! Det finns bättre alternativ. Läkartidningen 1979;76:369-70. 21. Korrespondens. Läkartidningen 1979;76: 910-3. 22. Hagberg B. Utvecklingsstörda barns vårdformer behov av pediatrisk långvård. Läkartidningen 1979;76:2000. 23. Nilsson T. Riksförbundet FUB stöder Karl Grunewald. Läkartidningen 1979;76:2593. 24. von Wendt L. Vården av de utvecklingsstörda omsorgslagens följder bör noga dokumenteras. Läkartidningen 1987;84:519. 25. von Wendt L. Expertens kunskap behövs i vården av de utvecklingsstörda. Läkartidningen 1987;84:436. 26. Andén G, Carlsson B, Everitt A, Lewander A. Replik 1, 2, 3. Läkartidningen 1987; 84:436-7. 27. Andén G, Lewander A, Carlsson B, Everitt A. Vården av de utvecklingsstörda slutreplik. Läkartidningen 1987;84:836. 28. Grunewald K. Avvecklingen av anstaltsvården för utvecklingsstörda nu fullbordad. Läkartidningen 2001;98:4869-75. Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101 3453

Medicin och samhälle 3454 Läkartidningen Nr 44 2004 Volym 101