Nestor Ambars gods. d e l i i

Nestor Ambars gods Sköter inte rättsskiparna sånt? Kadir lutade sig bakåt i fåtöljen. Han fixerade sin gäst med blicken genom vattenpipans mustiga tabakånga. Jag menar, massmord på asätare, nere i pelaren? Något med den presumtiva klientens hållning och ögon gjorde det svårt för Kadir att hantera ärendet med sin omtalat rappa stil. Klienten, som ännu inte presenterat sig, satt lång och intensivt stilla, insvept i en råsidenklädnad av okänt snitt. Kanske var det kläderna som störde lika mycket som individen som bar dem. Kadir var stolt över sin kulturellt skolade blick, men något liknande hade han aldrig sett. Klädnaden var alltför utstuderad för att vara ett enskilt försök till egenart, men samtidigt ingick den inte i någon estetisk strömning eller kultur inom de fem systemen. Ingen som passerat Coriolis i alla fall. Kanske kom modet från de nya horisonterna. Om man fick tro Bulletinen fanns kulturer kvar där kulturer som isolerats när portalerna mot första horisonten deaktiverades för sekler sedan, men som nu återupptäckts av risktagande frihandlare på jakt efter nya marknader. Bulletinen hade inte visat upp några exempel på de återfunna kulturerna men hade låtit antyda att det främst handlade om primitiva stammar. Klientens klädnad antydde tvärt om hög grad av sofistikering, om än på något sätt oavslutad. Draget av ofärdighet nådde dessutom mannen själv. Hans utseende passande för en term som de tidiga utforskarna använt om humaniterna på Kua, för-mänskliga, som om de inte riktigt var färdiga människor men på rätt väg. Med humaniterna visade det sig vara tvärt om, de hade varit människor innan de byggdes om för att anpassas till specifika miljöer och uppgifter. Med klienten var det mer osäkert. Mänsklig var han med största sannolikhet inte, men han kunde lika gärna vara en för-människa

som någon slags humanit. Klienten log, ett leende lika blodfattigt som den sidenvirade kroppen. Mer som ett sår i ansiktet än som en glädjeyttring, tänkte Kadir. Mannen, för det var nog en man, nickade långsamt. Så är det. Rättsskipare Miranda är ansvarig för fallet, men hon behöver din hjälp. Vet hon om det att hon behöver hjälp? Kadir gillade inte alls det här. Nej, men hon gör det, verkligen. Av dig dessutom. Och om jag inte vill arbeta med en rättsskipare, framför allt inte en som inte bett om hjälp? Åh, hon kommer att be, men inte förrän det är för sent. Hon behöver hjälp nu, av dig. Jag jobbar med antikviteter, inte med mord. Just för att du jobbar med antikviteter. Men För vissa antikviteters skull. Kadir visste det: han skulle ha flytt så fort han öppnat dörren för den blodfattige androgynen. Lämnat Coriolis och gått under jorden på någon lagom sliskig bordell i Monoliten, gömt sig i konglomeraten, eller gått i kloster i tempelstaden Lotus på fjärran Dabaran. Vad som helst. Kadir skulle just förneka mannens förtäckta antydan men klienten hann före: Du vet vad hon söker, det gör inte hon. Men tungan fastnade i den torra gommen. Men jag kan inte berätta att jag vet, för då tar hon mig för vad brottet nu rubriceras som. Klienten log brett, tänderna glittrade som feta debridlarver i ett rötigt sår. Var återfinner jag denna Miranda? På brottsplatsen gissar jag. Vad ska jag säga henne? Att du vet vem den döde är och att den döde hade ett paket till dig och att det därmed ligger i ditt intresse att hjälpa henne. Vem var offret? En kurir.

Från vem? Nestor Ambar. En kollega till dig i Monoliten. Vad innehöll paketet? Det vet du inte exakt, men du tror att det var ett animerat objekt av något slag, utgrävt i vildarnas träskmarker. Är det sant? Vilket? Glöm det. Klienten lämnade Kadir ensam med sin vattenpipa. Hans två rum hade alltid känts som en lyx på Coriolis, där ensamt boende i ett enda rum annars var en ovanlig sak. Vanligen trängdes hela familjer i ett rum, i varje fall ute i ringen. Aldrig hade de två rummen känts så trånga som nu. Den hangar Kadir skulle bege sig till var belägen ganska djupt ned i pelaren, och användes numera som förrådsutrymme. Pelarens nedre del, kallad Källaren, var annars en plats Kadir undvek, inte för att den var farlig, inte heller för att den var sjaskig och nedgången, utan helt enkelt eftersom platsen sällan gav något i hans bransch. Försvunna personer söktes med fördel där nere, och diskreta byten av känsliga varor och tjänster utfördes emellanåt där eftersom ingen ställde några frågor när väl lite birr bytte händer. Upprensningsaktioner från gardets sida höll befolkningsnivån inom rimliga gränser och antalet vapen under kontroll, men i övrigt skötte pelarens nedre del sig själv. En ansenlig del av de som levde i Källaren var skavara, asätande och skrotsamlande semiintelligenser som kommit med skepp från Algol och Amedo och sedan förökat sig i oroande antal på stationens undanskymda delar. Förlorade lämningar av mänsklighet fanns också här, hederliga galningar och opordrömmare blandade med mer oroande offer för defekt stas. Beteckningen Källaren kom sig av att delen alltid pekade nedåt mot Kua. Trots att gravitationen från Kua var noll här ute och pelarens gravitongeneratorer inte hade full verkan längst ned i Källaren, tycktes det som om Coriolis skit sjönk nedåt: sedimenterade lager av sånt och sådana som ingen hade någon direkt

nytta av hamnade i Källaren. I motsats till den levande övre delen av pelaren, Kronan, för att inte tala om Kärnan som var stationens myllrande mittpunkt, bestod Källaren av transporttuber, hissar, hangarer och förråd. Innan nätet böjade användas, alltså före bulkfraktarnas tid, lastades alla varor och resenärer om här nere. Nu sköttes all tyngre lastning ute vid nätet och passagerarskyttlar dockade ute på ringen. Den hangar som var målet för Kadirs färd låg ungefär halvvägs ned genom Källaren. Längre ned än så gick ingen utan livvakter, och Kadir inte ens så långt utan vapen. Bakom en panel i köket fanns en kompakt pistol, en piratkopia av vulkans fickmodell, tillverkad av flinka fingrar i handsnidad armanit. Den fick följa med, liksom en lagligt införskaffad chockbatong. Kadir tvingades sicksacka genom Källarens tubsystem för att komma till mordplatsen, eftersom få eller inga tuber längre tycktes löpa ostört hela vägen. Halvvägs ned fattade en grupp asätare intresse för honom, och han började ångra att inte livvakter hyrts in. Men Kadir lyckades skaka av sig de flesta av de gläfsande och väsande djuren och satte chockstaven över nosen på den ivrigaste. Efter den smällen återgick bestarna moloket till sin tidigare syssla med svansen mellan benen, att demontera korridorens paneler på jakt efter fiberknippen och annat bytbart. Ekonomin i Källaren fick stammarna på Kua att framstå som välutvecklade. Att det alls fanns tuber som fungerade berodde på att Källaren fortfarande användes för dockning och lastning, inte ofta men ofta nog för att tuberna skulle hållas igång till de högre nivåerna. Gardet höll viss ordning på tekniken högre upp i Källaren och ett samförstånd rådde med de förvildade asätare som huserade där. De tolererades endast så länge som de inte gav sig på essentiella funktioner i Källarens övre del. När en hangar eller ett förråd tillfälligt behövdes röjdes den ut. Eventuella innevånare fördrevs djupare ned och när väl lastning och omstuvning var klart lämnades hangaren övergiven igen. Källarens tillsynes osinliga sediment i form av skrot och levande spillror kunde sedan sippra tillbaka in igen. Kadir såg åtskilliga exempel på sådana förvildade utrymmen på sin väg nedåt.

Sådan var också hangar Z-41R, men oredan var något mindre vilket förmodligen innebar att den ganska nyligt använts i sitt ursprungssyfte. Det första Kadir noterade var dock inte hangarens inredning utan rättsskipare Miranda, som stod mitt i massakern i salens mitt. Hon noterade också honom. Vem är ni? Kropparna låg huller om buller, ett dussin av Källarens asätare i olika stadier av socialt förfall, nu skurna i bitar som av hundra termiska skärare. Perfekta snitt, nästan blodfria ytor, ett mänskligt pussel i tusen bitar. Vem är ni? Kvinnan som frågade var inte kortare än Kadir, men senig som en vajer och iförd rättsskiparnas officiella uniform och rock. Vapenbältet tyngdes av en grov pistol och ett svart skaft; en lång mercuriumklinga eller en energibatong. Instiftandet av rättsskiparna hade verkligen snabbat upp rättsprocesserna på Coriolis, men till priset av att Guvernören hade fått ta emot ett ökat antal klagomål om oskyldiga som dömts till hårda straff. Kadir misstänkte att det enligt Guvernörens uppfattning inte fanns några oskyldiga personer på Coriolis, frågan var bara vilka brott de gjort sig skyldiga till. Lag var ingen stor sak på stationen, annat än handelshusen emellan, men ordningen var i alla fall återställd efter de föregående årens anarki. Kadir ogillade rättsskiparna men hatade anarki, det var förödande för affärerna. På den sista punkten var Kadir och Guvernören säkert överens. Ljudet av en energibatong som aktiverades ryckte Kadir tillbaka till nuet. Kadir, mitt namn är Kadir. Jag är här eftersom jag tror att jag kan hjälpa dig! Rättsskipare Miranda tittade skeptiskt på honom men deaktiverade energibatongen och återbördade den till bältet. Jag vet vem som ligger där i högen, inte asätarna, utan den som betyder något. Jag vet också vad personen bar på, det som nu är borta. Kadir samlade sig snabbt och bestämde sig för att spela trygg och säker. Vissa av Guvernörens tjänare smörjdes bäst med smicker och servilitet men rättsskipare Miranda kändes inte som en av dem.

Okej samariten, berätta! Kadir lät gliringen passera. Samariterna var det lokala namnet på en annan av stationens fraktioner. Egentligen hette fraktionen Pariatets orden och bestod av djupt troende asketer som ägnade sig åt att hjälpa nödställda och sjuka på Coriolis. Illvilliga rykten sade dock att fraktionens medlemmar inte var lika fromma i alla sammanhang. Vissa hävdade till och med att Pariatets orden spenderade enorma resurser på ett heligt krig i sitt hemsystem Zalos. Kadir mindes med förtjust fasa den gång då ett av pariatets katedrallika skepp angjort Coriolis. Det var ett par år sedan nu, men det hände fortfarande att folk refererade till händelsen till martyrmotiven på skeppets sidor eller till ryktena om benkamrar ombord, fyllda med helgons och martyrers skelettdelar. Rättskiparen hade återgått till att försiktigt påta bland likdelarna. Kadir noterade att ytterligare två personer fanns i hangaren, båda iförda gardesuniformer. Förmodligen teknisk personal, tänkte Kadir den ene för mager och den andre för plufsig för att vara gardister i aktiv tjänst. De två verkade mer intresserade av sin medhavda utrustning än av offren och skickade en strid ström av tekniska termer mellan sig, om olika sensorers utslag eller brist därpå. Nå, samariten, jag faller inte för tysta, mystiska typer. Är inte den sortens tjej. Något i rättskiparens röst fick Kadir att vilja berätta mycket på en gång. Visst, eh så att en av de döda skiljer sig från de andra, tror jag, är ingen asätare utan en kurir från Kua. Rättskiparen hade inte tittat upp från människopusslet ännu utan petade undan ett par likdelar och blottade en mindre sargad kropp som låg utsträckt inunder. Den här tänker du på? Känner inte personen till utseendet, bara närvaron här och uppgiften. Vilken var? Att leverera en antikvitet till mig. En plötslig insikt slog Kadir och

han tillade: Men vad han i övrigt hade här att skaffa vet jag inte, antikviteten var inte utan värde men knappast skäl nog att åka tur-retur. Bäst att inte låta rättsskiparen tro att Kadir var en storspelare. Antikvitet? Ett någon sorts animerat objekt, ett fynd från vildarnas träskmarker. Skickat av? Nestor Ambar, en kollega till mig därnere som jag haft en del att göra med. Så vitt Kadir kunnat utröna via Bulletinens arkiv var Nestor Ambar en respekterad antikvitetshandlare och tidigare också aktiv fältarkeolog. Eftersom tiden var knapp fanns ingen möjlighet att efterfråga detaljerad information av Kadirs kontakter på Coriolis. Han hade fått nöja sig med vad fickterminalen kunde ta fram från arkivet under de många tubturerna på vägen ned. Vad gjorde kuriren i så fall här nere? Det undrar jag också. Kadir hade funderat på hur han skulle besvara den frågan och kommit fram till att det bästa var att vara ärligt undrande. Din kurir verkar i så fall ha anlänt med en skyttel som lyfte från Monoliten och dockade här, vid den här hangaren, för ett dygn sedan. Skytteln, en reguljär tur, skulle egentligen ha dockat ute på ringen men den intensiva lossningen ute på nätet gjorde att ett par skyttlar dirigerades till hangarer i Källaren istället. Varför vänta här i ett dygn istället för att kontakta mig direkt? Bäst att inta en kritisk och öppen roll, Kadir hade ju kommit hit för att hjälpa Miranda. Rättsskiparen ryckte på axlarna. Kanske gömde kuriren godset här medan han kollade upp dig? Här var det bara att spela med. Nestor är en paranoid typ i grund och botten, så det är inte alls otroligt. Kan objektet ha varit ett vapen? Det tror jag inte, men en del antikviteter är svåra att förstå sig på. Hurså?

Jag har sett många lik, men det här var något nytt. Tror du det var objektet? Blandningen av oro och skepsis behövde inte spelas. Hur pass animerat var det, var det en robot av något slag? Vet inte, vi får försöka fråga Nestor om det. Var är objektet förresten? Borta. Det finns spår som leder vidare härifrån men de blandas upp med andra och går inte att följa länge. De fasta sensorerna här nere är sedan länge ur bruk eller demonterade och sålda. Den spenslige gardesteknikern gick fram till Kadir och ryckte en hårtuss från nacken på honom. Till vårt arkiv, förklarade teknikern nasalt. De samlar biokod för senare möjlighet till identifikation, för att fria eller fälla, tillade rättskipare Miranda. Kadir nickade och tänkte vidare mot nästa steg. Rättsskipare Miranda, jag tror ni vill titta på det här. Det var den plufsige teknikern som kallade på uppmärksamhet, där han stod böjd över sina sensorer. Miranda gick till honom med raska kliv, Kadir och den spenslige teknikern följde efter. Detta är en projektion av kuriren. Titta på innanmätet, inget ligger där det ska, eller mer korrekt, allt har förstörts trots att huden i stort sett är intakt, i alla fall på framsidan av kroppen Disruptoreffekt, högg Miranda av och teknikern nickade lite snopet, moloken över att rättskiparen kommit till slutsatsen själv och alltså förstört hans dramatiska upplägg av avslöjandet. En våg av instabila partiklar som inte interagerar med materia förrän de faller samman under stort energiavgivande, mässade den spenslige teknikern, programmerat till att passera pansar och sedan detonera inne i målet Mirandas snabba blick fick den spenslige teknikern att tystna och omedelbart tycka att sensorerna var mycket intressanta.

Vilket betyder? undrade Kadir, med en tilltagande känsla av oro. Teknikerna var helt uppslukade av sensorerna, Miranda tittade lågt bort, som om hon kunde se bortom hangarens väggar och att det fanns något viktigt att se där. Kadirs känsla av låg gravitation tilltog, trots att de fortfarande var högt uppe i källaren. Den plufsige teknikern sade något men rösten stockade sig. Förlåt? Kadir kunde höra irritationen i sin egen röst. inte en agent utan en av deras krigare fortsatte teknikern, som till sig själv. Vem? begärde Kadir, trots att han inte säkert ville veta svaret. En drakonit, sade Miranda lågt men med stål i rösten. 10