Hur långt bär resolution 1325?

Hur långt bär resolution 1325? Målet med FN-resolutionen 1325 är att ge mer makt åt kvinnor i fredsprocesser. Istället för att ses som passiva offer ska kvinnor synliggöras som pådrivande aktörer. Men enligt genusforskare lämnar situationen fortfarande mycket att önska. Den 31 oktober år 2000 firade kvinnoorganisationer över hela världen. Det datumet antogs resolution 1325 i FN:s säkerhetsråd, en resolution som innebär att kvinnor ska vara med i alla faser av fredsbyggande och konflikthantering. FN:s medlemsstater blev skyldiga att säkra ökad representation av kvinnor på samtliga beslutsnivåer i institutioner för att förebygga och lösa konflikter. När 1325 antogs var den resultatet av flera olika frågor som fångades upp av resolutionen. Den antogs under Namibias ordförandeskap och kvinnoorganisationer från konfliktländer världen över var starkt pådrivande. Den blev ett viktigt verktyg för att driva kampen vidare och gav en tyngd till frågorna, säger Louise Olsson, forskare och projektledare vid Folke Bernadotteakademin. Det centrala i 1325 var att kvinnor inte längre sågs som passiva offer. De blev istället synliggjorda som aktiva deltagare i fredsprocesser. Det menar Maj Britt Theorin, ordförande i den svenska paraplyorganisationen Operation 1325. Det är som våra vänner i Sudan sade: Nu är det dags för oss att sitta vid förhandlingsbordet, men inte som sekreterare. Hon säger att kvinnor i många konfliktområden haft en central roll i att lösa konflikter utan våld och hålla ihop samhällena. Men dessa erfarenheter har inte tagits till vara. Kvinnor har drabbats hårt av krig, men inte fått vara med i beslutsprocesserna. Det har varit lättare att se kvinnor som offer än på maktpositioner. I många länder i världen finns kvinnorörelser som arbetar för fred. Enligt Theorin fick dessa, genom resolutionen, ett erkännande. Resolutionen blev något att luta sig emot när kvinnoorganisationerna blev ifrågasatta av lokala makthavare. Ett exempel är Palestina där en kvinna ville göra skillnad och engagera sig politiskt. Hon visade upp 1325 och sade att hon ville ställa upp i det lokala valet. Det slutade med att hon blev den första kvinnliga borgmästaren i Palestina. Det är häftigt när man kan använda resolutionen på det sättet, konstaterar Maj Britt Theorin. Massprotest gav fredsavtal Ett krigsdrabbat land där man aktivt använts sig av 1325 är Liberia. Under inbördeskriget, som började 1989, blev nio av tio av de liberianska kvinnorna utsatta för sexualiserat våld. Konflikten skördade 200 000 liv och 15 000 barnsoldater rekryterades. Även om kvinnorna inte fick ta plats i fredsförhandlingarna, tvingade tusentals kvinnor fram ett fredsavtal genom en ihärdig massprotest 2003. Två år senare valde Liberia Afrikas första kvinnliga president, Ellen Johnson Sirleafs. Ett av hennes mål var att öka antalet kvinnor i landets säkerhetsinsatser. Den liberianske fredsaktivisten Leymah Gbowee var starkt bidragande till att kriget i Liberia tog slut och att Johnson Sirleaf kunde väljas till president. I år prisas både hon och Ellen Johnson Sirleaf med Nobels fredspris. De får priset för deras fredliga kamp för kvinnors säkerhet och rätt till fullt deltagande i fredsbyggande. Valet Nobelkommittén gjort i år är helt unikt. Man har gett fredspriset till kvinnor som kämpar i 1325:s anda. Det är egentligen ett pris till 1325, säger Maj Britt Theorin. Liberia var första landet i Afrika att anta en nationell handlingsplan. Landet har också

upprättat kvinnorättsinstitutet Office of Gender Advicers som samarbetar med regeringens ministerier och FN-organ i landet för att förverkliga resolution 1325. Brister i implementeringen Men hur ser egentligen implementeringen av 1325 ut i världen? Både genusforskare och experter är överens om att det finns mycket kvar att göra. Enligt Operation 1325 har i dagsläget bara cirka 30 av 193 medlemsländer en handlingsplan. Det finns oändligt mycket kvar att göra. Ta bara vår handlingsplan här i Sverige. Den saknar både mätbara mål och tidsramar, säger Maj Britt Theorin. Enligt Maj Britt Theorin är det första steget att alla länder skapar handlingsplaner med mätbara mål. Hon tycker även att FN borde utse en ambassadör som följer upp vad länderna gör årligen. En granskning som vi har genomfört av antalet kvinnor i EU:s fredsoperationer visar att det bara var 10-16 procent. De har också en lång väg att gå, säger hon. Sophia Ivarsson, genusforskare vid Försvarshögskolan, har granskat ländernas handlingsplaner för deras försvarsmakter för att få svar på frågan hur den militära synen på säkerhetsarbete förändrats efter att man tillfört ett genusperspektiv. Resultatet är tvetydigt. Förståelsen av praktiken har delvis förändrats. Men rätt mycket är som tidigare, man inkluderar fler kvinnor, men de tilldelas särskilda uppgifter inom försvaret. Som att arbeta med informationsinhämtning. Krig påverkar kvinnor och män olika Sophia Ivarsson menar att den största effekten av 1325 är att medvetenheten om att män och kvinnor påverkas olika av konflikter har ökat. Man har exempelvis förstått att det är bra att ta med kvinnor om man vill ha kontakt med lokalbefolkningen. Men när det gäller mer djuplodande förändringar går det trögare. I mångt och mycket gör man som man alltid har gjort, man lägger till ett genusperspektiv men det förändrar inte helhetstänkandet. Enligt Sophia Ivarsson behövs en omvärdering av klassiska begrepp. Man måste ta in frågor som exempelvis våld mot kvinnor i säkerhetsanalysen. Fortgår våld mot kvinnor så kanske det är en konflikt och inte en postkonflikt. Här skulle det behövas en mer djuplodande diskussion för att åstadkomma förändringar. Hon säger att den främsta effekten av 1325 inom det svenska försvaret är att acceptansen för genusfrågor ökat. Tidigare har genusperspektivet mest kopplats till arbetsmarknaden. Nu när den konverterats till den militära praktiken har den fått mycket större existensberättigande. Det finns inskrivet i de flesta dokument och man talar väl om dessa frågor jämfört med tidigare. Enligt Sophia Ivarsson finns det fördelar med ordersystemet inom militären. När det kommer nya regler så säger man att de ska följas, och då hamnar de på agendan och genomförs. Efter att 1325 infördes år 2000 är det många som konstaterat att resolutionen är ganska bred och allmänt hållen. Säkerhetsrådet har därför försökt komplettera 1325 med ytterligare resolutioner. En sådan är 1820. Den kom 2008 och handlar om sexuellt våld mot civila och fastställer att våldtäkt kan vara en krigshandling och ett brott mot mänskligheten. Men även 1820 har fått kritik av en del kvinno- och människorättsorganisationer. De menade att 1820 var ett steg tillbaka i utvecklingen, då man lyfte fram offerbilden på bekostnad av vikten av ett integrerat deltagande för både män och kvinnor i fredsprocesser. När 1820 kom var det många länder som tyckte den var tydligare, eftersom den enbart fokuserade på kvinnors skyddsbehov. Många av de frågor som lyftes fram i 1820 till

exempel om att förhindra systematiska våldtäkter ansågs mindre kontroversiella att arbeta med än de som rör jämställdhetsproblematiken som är grundläggande i 1325, en resolution som tar ett större grepp på hela problematiken och ser kvinnor som kompetenta och drivande aktörer, säger Louise Olsson. Hon menar att det därmed fanns en risk länderna skulle fokusera enbart på 1820 istället för 1325. Sverige var pådrivande i att resolution 1325 skulle ses som den grundläggande resolutionen, medan 1820 skulle ses som den resolution som börjar utveckla de frågor i resolution 1325 som berör skydd från våld. För närvarande verkar det också vara den linjen, att 1820 fungerar som ett komplement, som dominerar internationellt, säger Louise Olsson. 1325 som kraftfullt verktyg Enligt Louise Olsson har 1325 haft varierande framgång i olika delar av världen. Framförallt har den gett kvinno organisationer som jobbat med frågorna ett starkt verktyg att påverka med. Aktiva kvinnoorganisationer, ledarskap och genusrådgivare är avgörande för hur man lyckas implementera resolutionen i internationella insatser. I resolution 1325 står att det är ytterst angeläget att inkorporera genusperspektiv i alla fredsbevarande insatser. Men Louise Olsson menar att inte alla aktörer har förstått att det innebär att ett genusperspektiv ska beaktas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen. Hos en del översätts integrering av ett genusperspektiv till en ökning av kvinnlig personal, säger Louise Olsson. Att inkorporera ett genusperspektiv på det sätt 1325 uppmanar till är en utmaning. Enligt Louise Olsson innebär det att man måste granska allt arbete på berörda myndigheter och institutioner med ett genusperspektiv. Det är ett enormt stort arbete. På det området har Sverige kommit långt jämfört med många andra länder. Louise Olsson menar att det är det svårt att jobba med kvinnors situation utan att involvera männen. Hon säger att resolutionens titel, Kvinnor, fred och säkerhet, gör det lätt att tappa bort relationen mellan kvinnor och män trots att den ofta är central för att förstå kvinnors säkerhetssituation. Men i många länder är det känsligt att ta upp genusperspektivet och frågor som männens sociala roll och jämställdhet. Då är det mindre kontroversiellt att fokusera på kvinnors säkerhetssituation, säger Louise Olsson. Erika Svedberg, universitetslektor vid Malmö högskola, är inne på samma linje. I Sverige ser vi oss själva som väldigt duktiga på jämställdhet, och vi var snabba med att ta fram en handlingsplan i linje med 1325. Men frågan är om det är jämställdhet på riktigt, eller om det bara bidrar till en ny instrumentell syn på kvinnor. Nödvändigt att ifrågasätta maskuliniteten Erika Svedberg menar att en anledning till att 1325 gick igenom i FN var att den handlade om kvinnor, inte om män. Men att det inte kommer att bli någon övergripande förändring om inte maskuliniteten börjar ifrågasättas. Det är väldigt tydligt vilka roller män och kvinnor fördelas i krig. Mannen blir förövare och beskyddare, medan kvinnor ses som offer. Men rollen som beskyddare utåt innebär ofta kontroll inåt. På så sätt är krig nästan alltid negativt för jämställdheten.

Erika Svedberg menar att visionen vore en icke-patriarkal värld, där män inte längre var överordnade kvinnor och äldre inte var överordnade yngre. Ett sådant samhälle skulle se mycket annorlunda ut. För att ändra på detta skulle man behöva tänka om helt och hållet. Då skulle vi inte behöva den starke mannen som räddar oss från så mycket. Sådana ledare skulle inte ha någon plats. Enligt Erika Svedberg stärks ofta den patriarkala ordningen i krigssituationer. Ett exempel är George Bush, som blev den starke fadersfiguren i USA, efter 9/11. Han tog på sig rollen att rädda det amerikanska folket. Men för att folket skulle räddas, så var befolkningen tvungen att hjälpa till genom att gå med på inskränkningar av sina rättigheter, till exempel i form av att staten får större befogenheter till övervakning med mera. Hon efterlyser ett ifrågasättande av den västerländske mannen. I krigssammanhang är det vanligt att man pratar om den gode och den onde. Den gode är den västerländske mannen som ska beskydda, bringa ordning och skapa fred. Den onde är den andre mannen från den främmande kulturen. I själva verket har det visat sig att den västerländske mannen ägnar sig åt våldtäkter av både kvinnliga soldater och offer i krigszoner. Det här vill militären lösa genom bättre disciplin, men det talas inte om ojämlika relationer. Militären brukar vara bra på att lösa problem. Men för att göra det måste man först komma överens om vad problemet är, säger Erika Svedberg. Det kanske skulle behövas att man satte sig ned och resonerade ordentligt om detta med ojämlika förutsättningar och maktförhållanden innan man gick ut på fältet TEXT: Ida Måwe FOTO: Emma Hanquist Fakta//Resolutionerna i korthet Resolution 1325 FN:s resolution 1325 antogs år 2000 av Säkerhetsrådet. Den uppmanar medlemsstaterna att inkludera ett genusperspektiv i alla delar av fredsarbetet. Några av punkterna i resolutionen är: Öka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser och stödja kvinnors fredsinitiativ i konfliktområden. Säkerställa kvinnors deltagande i institutioner och i beslutsfattande i postkonfliktsituationer och övergångsprocesser från konflikt till fred. Tillsätta flera kvinnor för att tjäna som medlare. Utveckla kvinnors roll och insatser på fältet, särskilt som militära observatörer, civil polis och experter i mänskliga rättigheter och humanitära insatser. Uppmanar alla parter i väpnade konflikter att vidta särskilda åtgärder för att skydda kvinnor och flickor mot sexuellt våld. Resolution 1820 Resolution 1820 är född ur resolution 1325. Den handlar om sexuellt våld mot civila och fördömer våldtäkt och andra former av sexualiserat våld under konflikt. FN:s säkerhetsråd

säger att systematisk våldtäkt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet slår fast att våldtäkt kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord och kräver att alla parter ska ingripa och se till att förövare ställs inför rätta. Resolution 1888 Som en utveckling på resolution 1820 skapades resolution 1888. Den ger bland annat FN:s generalsekreterare mandatet att utse en särskild representant i arbetet mot sexuellt våld i väpnade konflikter. Generalsekreteraren ska även anställa ett team med experter på sexuellt våld i väpnade konflikter. Resolutionen ställer krav på regelbunden rapportering till äkerhetsrådet om hur resolution 1820 genomförs. Källa: www.operation1325.se