Inkluderande eller exkluderande vårdspråk?

UPPSALA UNIVERSITET EXAMENSARBETE, 15hp Institutionen för nordiska språk Professionell svenska C VT 2015 Inkluderande eller exkluderande vårdspråk? En studie av läsbarhet, tilltal och normreproduktion i fyra vårdtexter om vestibulit Elin Lindström Handledare: Annika Hillbom Institutionen för nordiska språk

Sammandrag I den här uppsatsen undersöks fyra vårdtexter om den gynekologiska sjukdomen vestibulit. Studien utgår ifrån teorier om läsbarhet, kritisk diskursanalys samt från queerteori, och undersöker fyra huvudsakliga frågor: hur läsbara texterna är, vem eller vilka de riktar sig till, hur läsaren tilltalas i texterna, samt huruvida texterna reproducerar normer om kön och/eller sexualitet. Jag använder mig av Hellspongs och Ledins modell för brukstextanalys samt LIX-testet för att göra analysen. Resultaten visar att texterna är relativt läsbara, men något abstrakta då det inte alltid är självklart vem de riktar sig till eller vem den tänkta läsaren är. Tre av fyra texter reproducerar normen om det binära könssystemet, framför allt genom att anta att alla personer som har slidor är kvinnor. De utgår även ifrån heteronormativitet och knyter an till den heterosexuella matrisen. Nyckelord: kritisk diskursanalys, läsbarhet, genus, queerteori, normreproduktion, vårdtexter, LIX 2

Innehåll Sammandrag 1 Inledning...4 1.1 Syfte och frågeställningar...5 1.2 Vad är vestibulit?...5 1.3 Uppsatsens disposition...5 2 Teori och tidigare forskning...6 2.1 Teoretiska utgångspunkter...6 2.1.1 Kritisk diskursanalys...6 2.1.2 Queerteori...7 2.2 Forskningsöversikt...8 2.2.1 Humanistisk forskning om gynekologiska sjukdomar...9 2.2.2 Tidigare språkforskning om normer och/eller läsbarhet...10 3 Metod och material...11 3.1 Metod...11 3.1.1 Att granska läsbarhet...12 3.1.2 Normreproduktion...15 3.1.3 Tilltal...16 3.2 Material...18 4 Resultat...19 4.1 Läsbarhet...19 4.1.1 LIX-testet...19 4.1.2 Textuell analys...20 4.2 Tilltal...23 4.2.1 Språkhandlingar...23 4.2.2 Försiktighets- och förtrolighetsstrategier...24 4.2.3 Textjag och textdu...25 4.3 Normreproduktion...27 4.3.1 Teman och explicita propositioner...27 4.3.2 Implicita propositioner, presuppositioner och inferenser...28 5 Slutsatser och diskussion...28 5.1 Vilken läsbarhet har texterna?...29 5.2 Hur tilltalas läsaren på de olika vårdsajterna?...29 5.3 Vilken eller vilka läsare är texterna riktade till?...30 5.4 Reproducerar texterna normer om kön och/eller sexualitet?...30 6 Avslutande kommentarer och sammanfattning...31 Litteratur...32 3

1 Inledning Det finns ett stort behov av att analysera vårdtexter. De är en viktig informationskälla för många som är sjuka och fungerar som ett verktyg för att såväl skapa en sjukdomsbild som för att veta hur man lättast lever med, och lindrar, sin sjukdom. Jag menar även att det är särskilt viktigt att titta på texter om sådana sjukdomar som är besvärliga att undersöka och diagnostisera eller som är stigmatiserade i dagens samhälle. Vårdtexterna kan nämligen i dessa fall fungera som ett ännu viktigare komplement till den sjukas information än de texter som handlar om enklare sjukdomar, då det kan ta emot för den sjuka att göra upprepade läkarbesök om besöket exempelvis känns genant eller på andra vis är besvärligt. Just sjukdomen vestibulit är såväl problematisk att undersöka som, åtminstone till viss del, stigmatiserad. I och med att den skapar hög smärtkänslighet i de yttre delarna av slidan, det vill säga i de vävnader som läkaren kommer i kontakt med vid undersökningen, kan undersökningen vara obehaglig (1177.se, 2014-11-20). Eftersom det är en gynekologisk sjukdom så är den, av förklarliga skäl, dessutom inte lika lätt att tala om som exempelvis en förkylning, då den drabbar mer intima områden av kroppen. Mot bakgrund av detta är det rimligt att tänka sig att en stor del av de som har drabbats av just vestibulit i första hand söker information på nätet innan de tar sig till en gynekolog för att undersöka besvären. Tänker man sig således att vårdtexter ofta fungerar som den första informationskällan för många personer som har drabbats av vestibulit är det tydligt att det är viktigt hur texterna om vestibulit är skrivna. De bör vara konkreta och lättlästa för läsare som har eventuella språksvårigheter och för dem som inte har några tidigare kunskaper om vestibulit, men det är samtidigt viktigt att inte förenkla bilden av sjukdomen så mycket att vissa drabbade exkluderas i sjukdomsbilden. 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med min uppsats är att undersöka hur väl de vårdtexter som skrivs om vestibulit uppfyller målet att vara inkluderande i såväl språkbruk som mottagaranpassning. Personer med olika typer av lässvårigheter ska kunna ta till sig texterna men de ska även inkludera alla som kan drabbas av vestibulit i sin beskrivning av tillståndet. Bland andra språkforskaren Lena Lind Palicki beskriver hur man upprätthåller gängse normer genom dem som omnämns i texter såväl som de som inte omnämns (2010, s. 64), och jag undrar om vissa personer med vestibulit nekas utrymme i texterna. För att undersöka detta tar jag avstamp i beskrivningen om kön och sexualitet som tas upp i Judith 4

Butlers queerteori, vilken jag återkommer till i uppsatsens nästa kapitel. Jag arbetar med följande fyra frågeställningar utifrån mitt syfte: Vilken läsbarhet har texterna? Hur tilltalas läsaren på de olika vårdsajterna? Vilken eller vilka läsare är texterna riktade till? Reproducerar texterna normer om kön och/eller sexualitet och i så fall vilka? Dessa frågeställningar går delvis in i varandra eftersom framför allt tilltalet påverkar både vilken läsare texten är riktad till och hur hög läsbarheten i texten är. 1.2 Vad är vestibulit? Vestibulit, eller vulva vestibulit, är ett smärttillstånd som drabbar nervtrådarna i de yttre delarna av slidan. Det drabbar således inte personer som har penis utan enbart personer med slida. Orsakerna till tillståndet är fortfarande relativt omtvistade, men man är tämligen överens om att det finns ett flertal anledningar till att tillståndet kan uppstå. Dessa kan bland annat vara att man har sex utan att egentligen ha lust, att man har en rubbning i hormonbalansen, eller att man har haft återkommande svampinfektioner som man har behandlat med salvor mot svamp (1177.se, 2014-11- 20). Vad gäller botemedel finns det inte heller någon universell kur, men texterna tar bland annat upp olika typer av terapi framför allt KBT samt smärtstillande salvor, avhållsamhet tills tillståndet går över, och i sällsynta fall även operation (1177.se, 2014-11-20). 1.3 Uppsatsens disposition Min uppsats inleds med ett kapitel om de begrepp och teorier samt den tidigare forskning som ligger till grund för mitt arbete och därefter följer metod- och materialkapitlet. Att jag har låtit mina teorier ligga före metod och material beror på att mitt val av metod till stor del har grundat sig på mina valda teorier och inte tvärtom. I metodkapitlet har jag gjort jag en tematisk genomgång där jag tar upp varje frågeställning och vilka metoder som jag har använt för att undersöka dem, eftersom jag har valt ut olika bitar från huvudsakligen tre delmetoder för att besvara mina frågor. Märk även att den kritiska 5

diskursanalysen är placerad under teorikapitlet och inte under metodkapitlet. Detta beror på att kritisk diskursanalys är såväl en metod som en teori, och att jag främst har använt den som en teoretisk bakgrund då den kräver att man, i språkliga undersökningar, kombinerar den med någon annan form av analysmetod eftersom den inte innehåller någon egen modell för hur analysen ska genomföras. Därefter följer en analys där jag har tagit upp resultaten från varje text. Slutligen har jag ett kapitel där jag diskuterar mina resultat med hjälp av valda teorier. Uppsatsen avslutas med förslag på framtida forskning inom området. 2 Teori och tidigare forskning I kapitel två presenteras de begrepp som är centrala i min uppsats och de teorier som jag använder mig av. Det innehåller även ett avsnitt om den forskning som huvudsakligen har inspirerat mig i mitt val av ämne och metod. 2.1 Teoretiska utgångspunkter I det här avsnittet beskriver jag de teorier som jag använder mig av för att analysera mina resultat och besvara mina frågeställningar. 2.1.1 Kritisk diskursanalys Den kritiska diskursanalysen utgår ifrån en konstruktivistisk språksyn. Detta innebär att man ser språket och samhällets strukturer som beroende av varandra det vill säga att språket såväl formas av som formar samhället (Hellspong & Ledin, 1997, s. 259). Den kritiska diskursanalysens utgångspunkt är med andra att ord språket är rotat i samhället, vilket man menar beror på att språket måste fylla vissa sociala funktioner för människorna som använder det det reflekterar samhället för att vara användbart. Hellspong och Ledin beskriver hur den engelskspråkige språkvetaren Michael Halliday talade om texters tre uppgifter: att hjälpa oss att reflektera över världen, att agera i världen och att koda vår reflektion och handling i textform (Hellspong & Ledin, 1997, s. 258). 6

Inom den kritiska diskursanalysen utgår man alltså ifrån att det finns diskurser som skapar social identitet och vidmakthåller samhällets maktstrukturer inbakade i språket (Bergström & Boréus, 2012 s. 398). Detta kan beskrivas i en modell liknande denna: Figur 1: Den kritiska diskursanalysens nivåer (Bergström & Boréus, 2012 s. 398). Textnivån i den kritiska diskursanalysen är lingvistisk och man arbetar med den när man granskar texters grammatiska struktur. Den andra nivån den diskursiva praktiken tittar i sin tur på hur innehållet i textnivån distribueras och konsumeras, och den sociala praktiken appliceras när man för över diskursen till ett sammanhang som är större än det man har granskat. Samspelet mellan de tre nivåerna speglar just det som kännetecknar den kritiska diskursanalysen, det vill säga att titta på relationen mellan de diskurser som finns i texten och de strukturer som finns i samhälle (Bergström & Boréus, s. 376). För att nå diskursanalysens tredje nivå och binda ihop mina texter med samhället, använder jag mig av queerteori, vilken jag förklarar nedan. 2.1.2 Queerteori För att förstå vad queerteori är och var den kommer ifrån är det viktigt att först och främst ha en grundförståelse för genusteori. Det är på många sätt komplicerat att tala om genusteori som något enhetligt, då genusvetenskapen är stor och givetvis inrymmer flera teorier som såväl kompletterar varandra som ibland är motstridiga, men något förenklat går det att säga att man inom genusteorin ser på genus som något som är socialt konstruerat snarare än biologiskt. Denna tolkning av genusteori skriver bland annat Eva Gothlin om i sin introduktion till genusvetenskap. Hon menar att man traditionellt har använt just begreppet kön respektive begreppet genus för att klargöra relationen mellan det biologiska och det socialt konstruerade könet (1999, s. 4). Uppdelningen mellan kön och genus är dock något som är omstritt. Inom queerteorin, med 7

Judith Butler i spetsen, menar man att detta utgår ifrån att kön är helt binärt, vilket man vänder sig emot. Istället problematiserar queerteorin även könsbegreppet, såväl som hur genus samspelar med till exempel syn på sexualitet (Rosenberg, 2005 s. 22). Till exempel socialantropologen och queerteoretikern Fanny Ambjörnsson betonar i sin bok Vad är queer? från 2010 att queerteorin, precis som genusteorin, snarare är ett samlingsnamn som inkluderar flera kritiska perspektiv på sexualitet än vad det är en enskild teori (2010, s. 23). Det finns dock vissa återkommande tankar inom queerteorin, vilka är de som jag fäster mig vid i min analys. De teman som Ambjörnsson tar upp som återkommande inom queerteorin är heteronormativitet, sexualitet, transperspektiv och genus. Inom queerteorin frågar man sig hur synen på det normala inom dessa teman upprätthålls och vilken funktion den avvikande spelar (2010, s. 30). Ambjörnsson skriver vidare om att män och kvinnor existerar inom heterosexualitetens ramar, där de två binära könen är de enda identiteterna som finns att tillgå. Detta kommer från början från Judith Butler och är ett fenomen som hon kallar för den heterosexuella matrisen. Det innebär att man respektive kvinna är de två identiteter som finns, att det manliga och kvinnliga är en dikotomi såväl kroppsligt som socialt, och att de två identiteterna förväntas åtrå varandra (2010, s. 66). Den här kritiska och konstruktivistiska synen på kön och sexualitet ligger till grund för de delar av min uppsats som tar upp normreproduktion. I min diskussion vill jag med hjälp av queerteorin ta upp huruvida texterna utgår ifrån att personer med vestibulit enbart kan vara de som identifierar sig som kvinnor eller om de även inkluderar de som inte tillhör den binära könsuppdelningen. Jag frågar mig med andra ord huruvida till exempel transmän eller personer som varken är män eller kvinnor får utrymme i vårdtexterna. Jag vill även se om texterna utgår ifrån den heterosexuella matrisen, till exempel genom att ta upp sex på ett sätt som förutsätter en akt som sker mellan en man och en kvinna. Detta kommer jag att göra genom att använda de delar av Hellspong och Ledins ideationella analys som tar upp presuppositioner och inferenser, vilka presenteras mer ingående i metodkapitlet. 2.2 Forskningsöversikt Jag har inte funnit någon svensk språkvetenskaplig forskning om diskurserna kring gynekologisk sjukdom däremot finns det framför allt genusvetenskaplig forskning som analyserar diskurserna kring just vestibulit. Då även genusvetarna använder sig av kritisk diskursanalys så anser jag att den forskningen, trots att den inte är språkvetenskaplig, ändå är relevant för min uppsats i och med att den till stor del använder sig av samma metoder som jag gör, undantaget den rent språkliga delen. 8

Det finns även språkvetenskaplig forskning om brukstexter som använder sig av kritisk diskursanalys som metod och som har genusinriktning. Det är främst denna forskning som min uppsats lutar sig mot vad gäller tillvägagångssätt, men jag anser som sagt att det även är relevant att ta upp annan forskning om vestibulit eftersom det bidrar med infallsvinklar och teoribildningar som passar in även i mitt arbete. 2.2.1 Humanistisk forskning om gynekologiska sjukdomar Humanistiska avhandlingar som innehåller kritisk diskursanalys och tar upp gynekologiska sjukdomar är relevanta för min uppsats även om de inte tar upp de språkliga aspekterna i diskursanalysen. Eva Bolander skrev år 2009 en doktorsavhandling i beteendevetenskap med titeln Risk och bejakande. I den tar hon upp hur sexuellt överförbara infektioner, pornografi och normer om sexualitet framställs i sexualupplysande tv-program. För att undersöka detta använder hon just kritisk diskursanalys. För min undersökning är framför allt hennes slutsatser om sexualitetsnormerna det intressanta här menar Bolander att det hon kallar för det heterosexuella samlaget (det vill säga samlag där penis förs in i slidan) är den bild av ett samlag som man ständigt utgår ifrån i sexualupplysningen (2009, s. 30). Hon menar att det ideala sexet beskrivs som ett icke avbrutet heterosexuellt vaginalt samlag utan verbal kommunikation eller uttalade krav och att bland annat användning av kondom framstår som något som inte är önskvärt. (Bolander, 2009, s. 96). Bolanders bild av det heterosexuella samlaget är intressant för min frågeställning om normreproduktion då det är den typ av normer som jag undersöker, vilket innebär att jag kommer att återkomma till Bolander i min diskussion. År 2011 publicerade även Helena Rydvall kandidatuppsatsen När könet gör ont en diskursanalys av fenomenet vulva vestibulit vid Göteborgs universitet. Det är en uppsats som vid läsning av titeln kan te sig nästan identisk med min, men den skiljer sig ifrån mitt arbete då den enbart tar upp den kritiska diskursanalysen ur ett genusperspektiv medan jag fördjupar mig i det språkvetenskapliga och kombinerar läsbarhet med diskurs och tilltal. Rydvall läser ett tiotal artiklar och blogginlägg om vestibulit samt ser en dokumentär av Uppdrag granskning. Hon använder sig sedan av Butlers queerteorier, teorier om performativa kön och om sex, makt och identitet för att urskilja diskurserna kring vestibulit. Hon konstaterar att vestibulit konstrueras till att bli synonymt med samlagssmärta samt att samlag är ett ospecificerat begrepp, men som verkar syfta på ett vaginalt samlag (2011, s. 19). 9

2.2.2 Tidigare språkforskning om normer och/eller läsbarhet Att kombinera kritisk diskursanalys med ett genusperspektiv är inte heller nytt inom språkvetenskapen. Bland andra Karin Milles gjorde år 2002 genusanalyser av Socialstyrelsens broschyrer där hon granskade huruvida språket var könsneutralt. Karin Hagren Idevall publicerade år 2011 sin magisteruppsats med titeln Konstruktioner av queer Interdiskursivitet och pendlande positioneringar i samtal om kön, sexualitet och relationer, som tar upp diskurser kring queer. År 2010 publicerades Lena Lind Palickis doktorsavhandling Normaliserade föräldrar, där hon undersöker språket i Försäkringskassans broschyrer från år 1974 till år 2004. Hennes avhandling har varit inflytelserik för senare språkvetenskapliga uppsatser om genus och den har även inspirerat mig. Lind Palicki granskar huruvida Försäkringskassan utgår ifrån några särskilda föreställningar om hur en familj ser ut och om de vänder sig till någon särskild tänkt läsare. När hon analyserar breven, märker hon bland annat att det främst är mamman som tilltalas direkt, vilket bidrar till skapandet av en norm om kvinnan som den primära föräldern. De andra potentiella mottagarna (pappor, adoptivföräldrar, lesbiska mammor, m.fl.) blir omskrivna men inte tilltalade, vilket gör att de framstår som sekundära. Detta reproducerar normen om den heterosexuella, biologiska, mamman som den primära föräldern, och befäster då normer om dels hur familjekonstellationer ser ut, men även om vilka rum som män respektive kvinnor hör hemma i (Lind Palicki, 2010, s. 64). Lind Palicki använder sig av systemisk-funktionell grammatik för att göra en språklig diskursanalys medan jag kommer att ta hjälp av Hellspong och Ledins modell för textanalys så som den presenteras i Vägar genom texten. Att kombinera kritisk diskursanalys med Hellspongs och Ledins textanalytiska modell är jag dock inte först med, utan detta tillvägagångssätt har använts av bland andra Gunilla Byrman Det förbisedda jämställdhetsdirektivet från 2006 och även i Anna Normans kandidatarbete Vårdat språk i vården. Den sistnämnda är en uppsats som påminner om min då den undersöker just vården ur ett textanalytiskt perspektiv och då den ämnar att se hur normer reproduceras i Vårdguidens broschyrer. Ingvar Lundberg och Monica Reichenberg skrev år 2009 boken Vad är lättläst? för den Specialpedagogiska skolmyndigheten. I den går de på ett systematiskt vis igenom läsbarhetsprojektets syften och förutsättningar. De menar att i och med att informationsmängden i samhället blir allt större, är det lätt för dem som har lässvårigheter att falla utanför ramarna. Därför bör texter anpassas till de behov som olika grupper har så att fler kan ta del av texterna. (2009, s. 11). Författarna tar upp tio typiska drag hos lättlästa texter: 10

Lättlästa texter 1. är inte särskilt långa 2. har ett personligt tilltal, dvs en författarröst 3. innehåller omväxlande korta och långa meningar 4. innehåller ord som får meningar att hänga ihop 5. undviker långa substantiv 6. undviker främmande ord 7. innehåller tydligt förklarade orsakssamband 8. undviker passiv form 9. undviker abstrakta begrepp 10. använder praktiska exempel (Lundberg & Reichenberg 2009, s. 8) En text behöver inte uppfylla samtliga punkter för att vara lättläst, men de kan användas som en indikation (2009, s. 8). Personer som kan behöva lättlästa texter är exempelvis de som håller på att lära sig läsa, de som inte har svenska som förstaspråk, de som har dyslexi eller koncentrationssvårigheter, de som har olika typer av neuropsykiatriska sjukdomar eller de som helt enkelt inte har särskilt mycket läserfarenhet (2009, s. 15). Dessa lässvårigheter kräver olika egenskaper hos texterna medan exempelvis personer med neuropsykiatriska sjukdomar behöver ha texter med en logisk uppbyggnad (2009, s. 19), kräver de med dyslexi snarare ord som är korta och inte innehåller särskilt många konsonantgrupper (2009, s. 17). Jag kommer att titta på detta i min läsbarhetsanalys genom att granska främst textbindning och innehållsord,vilket jag återkommer till i metodkapitlet. 3 Metod och material Nedan följer en redogörelse för de metoder jag använder för att besvara mina frågeställningar, samt en genomgång av det material som jag har använt mig av. 3.1 Metod Min primära metod är en kvalitativ stilanalys enligt den modell som presenteras i Hellspongs och Ledins bok Vägar genom texten (1997). Stilanalysen som de presenterar består av fyra huvudsakliga nivåer, den kontextuella, den textuella, den interpersonella samt den ideationella nivån. Jag använder samtliga nivåer förutom, som tidigare har nämnts, den kontextuella. Att jag väljer bort den kontextuella delen beror på att jag anser att den inte är relevant att använda i min forskning då textens ramar även framgår av den interpersonella analysen, även om man inte analyserar dess sammanhang särskilt ingående. De tre nivåer jag har valt går att använda såväl som separata analyser som de går att använda 11

som en helhet. I mitt fall kommer jag att välja ut de delar av analyserna som knyter an till frågeställningarna samt kombinera olika delar från de olika analyserna. För att besvara frågeställningen om vilken läsbarhet texterna har kommer jag även att komplettera stilanalysen med ett LIX-test där jag utifrån medellängden på meningar och ord får siffror som indikerar hur svårläst texten är. I och med att jag kombinerar olika delar av stilanalysen i varje fråga, väljer jag nedan att beskriva min metod utifrån vilka delar av analysen som de besvarar. Vad gäller stilanalysen som helhet betonar Hellspong och Ledin att den bör göras på ett dynamiskt sätt och att man inte bör fastna i detaljer eller punkter som inte är relevanta för texten (Hellspong & Ledin, 1997, s. 48). Detta tar jag givetvis hänsyn till i min presentation av materialet, men jag väljer trots detta att genomföra metoden på ett relativt mekaniskt sätt efter de frågor jag har valt, då det kan vara intressant att se om vissa delar av analysen blir mer relevanta för vissa texter än för andra när jag sedan jämför dem. Därför inkluderar jag även de frågor som jag utgår ifrån i min metodbeskrivning. Dessa frågor finns även att hitta i slutet av varje analyskapitel i Vägar genom texten. 3.1.1 Att granska läsbarhet Jag väljer att använda delar av Hellspong och Ledins textuella analys för att titta på läsbarhet, men jag använder mig även av LIX-testet för att få en indikation på hur läsbara texterna är. Lingvisten Björnson utvecklade läsbarhetsindex, eller LIX, under slutet av 1960-talet och den räknar ut hur många ord i en text som är längre än sex ord, för att på så sätt undersöka hur komplicerad en text är (Lundberg & Reichenberg 2009, s.39). LIX baseras på en formel där man räknar ut hur många ord per mening som är medeltalet i texten samt andelen långa ord (med mer än sex bostäver) i procent. Sedan adderar man dessa siffror, och ju högre de blir, desto svårare anses texten att vara att läsa (lix.se, 2015-02-20). Skalan som LIX använder ser ut som följer: < 30 Mycket lättläst, barnböcker 30-40 Lättläst, skönlitteratur, populärtidningar 40-50 Medelsvår, normal tidningstext 50-60 Svår, normalt värde för officiella texter > 60 Mycket svår, byråkratsvenska (lix.se, 2015-02-20) LIX ger även siffror på hur långa texterna är och vilka ord som är mest frekvent förekommande. Då Lundberg och Reichenberg även betonar att lättlästa texter bör vara relativt korta, använder jag också LIX för att se hur många ord respektive text består av (Lundberg & Reichenberg, 2009, s. 12

19). För att undersöka tilltalet ser jag även om något pronomen är mer frekvent förekommande i någon av texterna genom att titta på LIX lista över de mest förekommande orden. I min användning av LIX har jag genom hemsidan LIX.se analyserat varje text i brödtextform, det vill säga utan faktarutor, innehållsförteckningar, bilder och bildtexter. Jag har dock låtit de mellanrubriker som finns mellan texternas stycken vara kvar då jag anser att de är en så naturlig del av texten att de inte kan strykas. Att ha kvar rubrikerna kan göra att texterna får ett något mer lättläst värde men jag anser att det är befogat eftersom rubrikerna är en så tydlig del av texten att det inte går att räkna bort dem. Jag har dock placerat ut avslutande skiljetecken efter de mellanrubriker som saknar det när jag har analyserat texterna i LIX eftersom rubrikerna visuellt markeras som egna meningar i texterna, men LIX placerar rubrikorden som början på efterkommande mening när de inte avslutas typografiskt. Det bör även sägas att jag har analyserat varje text i sin helhet genom LIX trots att de är olika långa (den längsta texten är ca sex sidor lång medan den kortaste är drygt en sida). Detta kan påverka resultatet men det är det mest lämpliga sättet att analysera mina texter på då det hade varit svårt att ta ut delar av vårdtexterna som var representativa för texterna i sin helhet. Jag hade till exempel kunnat använda ett stycke om symtom eller behandling från varje text för att få mer jämförbara värden men det hade varit svårt att kontrollera att de stycken jag i så fall hade använt ger en rättvis bild av språket i texten eftersom vissa stycken kan använda fler långa ord än de andra. LIX-testet är inte helt okontroversiellt, utan bland andra Per Lagerholm har i sin bok Stilistik kritiserat testet för att det inte är helt tillförlitligt att basera läsbarhet på ord- eller meningslängd, och han poängterar även att LIX-testet inte tar hänsyn till andra faktorer som gör en text svårläst (2008, s. 219). Jag anser dock att jag kommer förbi problematiken med LIX-testet eftersom jag just kompletterar testet med Hellspong och Ledins textuella analys och på så sätt också tittar på sådant som textbindning och innehållsord, som även det påverkar textens läsbarhet. Därför blir LIX en fingervisning för hur svårläst texten är, men kan problematiseras genom mina övriga analysresultat. Syftet med den textuella nivån av Hellspong och Ledins analys är att titta på hur den textuella strukturen ser ut den används med andra ord för att undersöka till exempel textbindning, representation av ordklasser, sammansatta ord, och så vidare. Då jag använder den textuella analysen för att undersöka läsbarhet, har jag valt att titta på framför allt textbindningen, som skapar ett sammanhang för läsaren (Hellspong & Ledin, 1997, s. 81). Detta kan underlätta läsningen för såväl ovana läsare som läsare med kognitiva svårigheter (Lundberg & Reisenberg, 2009, s. 8). Jag granskar även vilka typer av innehållsord som förekommer i texten för att se om det finns facktermer eller andra typer av termer som kan vara svåra för någon som exempelvis inte har 13

svenska som förstaspråk eller som inte är insatt i området kan ha svårt att förstå. Bland innehållsorden tar Hellspong och Ledin upp så kallade initialord, vilka är en sorts områdesbundna förkortningar. Dessa, menar de, används då sändaren prioriterar att vara effektiv snarare än att vara pedagogisk. Dessa förkortningar kan till exempel vara TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) eller AEA (Akademikernas a-kassa), och de kräver att läsaren är insatt i förkortningarnas sammanhang så att hen kan dechiffrera vad de står för (1997, s. 69). Myndigheter använder sig även av verbalsubstantiv, det vill säga sådana substantiv som är bildade av verb. Till exempel kan att hålla i en fortbildning skapas av x fortbildar y. Verbalsubstantiven är enligt Hellspong och Ledin typiska för den byråkratiska svenskan, och om de används i alltför hög utsträckning så blir texten svårläst. Detta beror både på att verbalsubstantiv gör texten abstrakt då de ofta saknar en tydlig agent och på att texten får mer komplicerade meningsbyggnader eftersom verbalsubstantiven kräver att skribenten placerar ut nya verb som inte hade behövts om man inte hade omvandlat verbet till substantiv verbet hålla måste till exempel läggas till när man skriver att hålla i en fortbildning istället för att fortbilda (1997, s. 72). Hellspong och Ledin talar även om passiva verb, som gör att läsaren får svårare att greppa vem det är som omskrivs i texten. Dessa kan ibland användas just för att skribenten inte vill skriva vem som omnämns, men de gör texten mer abstrakt vilket gör att den blir mer svårläst för mottagaren (1997, s. 70). Här skulle man skriva x fortbildas istället för y fortbildar x, vilket innebär att agenten är helt struken och handlingen blir mer abstrakt. För att undersöka de verb och innehållsord som förekommer i texten, har jag formulerat tre frågor utifrån några av de frågeställningar som Hellspong och Ledin ställer om substantiv och verb: Förekommer sammansatta substantiv eller verbalsubstantiv? Förekommer egennamn, tingbeteckningar eller initialord? Förekommer verb i passiv form? (Hellspong & Ledin 1997, s. 112) Hellspong och Ledin nämner även konnektivbindningar, vilket är de formord som signalerar hur stycken i texten hänger ihop med varandra. Det finns fyra huvudgrupper de additiva (och, även), de temporala (sedan, när), de adversativa (men, dock), och de kausala (eftersom, då). Hellspong och Ledin beskriver att de additiva och temporala konnektivbindningarna är svagare än de kausala och adversativa, då de bara beskriver att någonting hänger ihop utan att berätta hur. De kausala och de adversativa skapar ett starkare sammanhang för läsaren, men som kan vara mer kontroversiellt, då hur saker och ting hänger ihop inte alltid är något som alla håller med om. En text som använder sig 14

av konnektivbindningar är med andra ord ofta lättare att läsa då de skapar ett sammanhang åt läsaren (1997, s. 88). Den här typen av bindningar hjälper läsare som behöver extra stöd med att följa den logiska uppbyggnaden i texten. För att undersöka konnektivbindningar, använder jag mig av två frågor från Hellspong och Ledin, vilka jag formulerar på följande vis: Är konnektivbindningen explicit eller implicit? Vilken sorts konnektivbindning finns i texten och är någon grupp dominerande? (Hellspong & Ledin, 1997, s. 113) Utöver detta skriver Hellspong och Ledin också om fundamentlängd, det vill säga det antal ord i en sats som kommer före det finita verbet. Meningar som innehåller många ord före det finita verbet kallas för vänstertunga, och om en texts meningar primärt är vänstertunga så blir de svåra att läsa. Dock, menar författarna, kan det ibland vara nödvändigt att sätta det finita verbet relativt långt in i meningen ändå. Om man till exempel har en lång mening som innehåller mycket information, kan det vara bra att sätta det finita verbet ungefär i mitten så att meningsuppbyggnaden är så lättföljd som möjligt (1997, s. 77). Att granska fundamentlängd är därför något som jag också väljer att göra i min analys. Hellspong och Ledin nämner även långa ord i sin textuella analys, men jag väljer att använda LIX- testet som komplement vad gäller just den typen av räkneanalys. Detta för att det är ett smidigare instrument att använda när jag kan komplettera den med de delar av den textuella nivån som LIX-testet inte kan räkna på. 3.1.2 Normreproduktion Lind Palicki beskriver hur normaliteter syns i särskiljandet av de/det som framstår som avvikande och de/det som framstår som tillhörande det normala i dem som exkluderas och dem som inkluderas (2010, s.30). För att synliggöra detta använder jag mig framför allt av Hellspong och Ledins ideationella analys. I den ideationella analysen tittar jag först på textens makropropositioner, det vill säga vilka huvudsakliga påståenden som texten innehåller (Hellspong & Ledin, 1997, s. 122). Därefter granskar jag textens presuppositioner det vill säga vilka antaganden man tar för givet i texten. Hellspong och Ledin beskriver hur presuppositioner skapas när textförfattaren tar propositionerna för givna. Författaren förutsätter med andra ord att vissa premisser gäller och detta kan såväl ske i 15

vissa enskilda meningar som det kan påverka sådant som ligger till grund för hela texten. Hellspong och Ledin tar upp det, något övertydliga, exemplet på den presupposition som uppstår när en reporter frågar en politiker: Har du slutat ljuga för väljarna?. Användningen av frasen har du slutat ljuga förutsätter att lögner har förekommit tidigare, men utan att det står explicit att politikern har ljugit tidigare. Med andra ord tar journalisten propositionen att politikern har ljugit för givet (Hellspong & Ledin, 1997, s. 127). Utifrån dessa presuppositioner fyller läsaren i det innehåll som inte står explicit i texten och drar på så vis egna slutsatser av den. Dessa slutsatser kallas för inferenser. Även inferenserna är av intresse för mig i min undersökning då dessa kan bidra till att upprätthålla, eller skapa nya, normer och föreställningar, särskilt då inferenserna enligt Hellspong och Ledin till stor del skapas automatiskt vilket gör att läsaren inte reflekterar nämnvärt över dem. (1997, s.128). När jag har formulerat frågor till den ideationella analysen har de därför utgått ifrån Hellspong och Ledins frågor om propositioner och inferenser, och de frågor jag använder lyder: Vilka makropropositoner finns i texten? Finns det implicita propositioner i form av presuppositioner eller inferenser? (Hellspong & Ledin, 1997, s. 155) När jag granskar textens propositioner, presuppositioner och inferenser så utgår jag ifrån queerteorin och söker därför främst efter om personen som har vestibulit tilldelas ett kön och/eller en särskild sexualitet. 3.1.3 Tilltal Det är primärt den intertextuella delen av Hellspongs och Ledins analys som tar upp tilltalet i texten. I den här analysen undersöker jag dels de delar som pekar på vem den tänkta mottagaren är, men även på delarna som undersöker förhållandet mellan sändare och mottagare. Jag analyserar därför språkhandlingar och mer specifikt om det förekommer direkta eller indirekta språkhandlingar. Hellspong och Ledin beskriver till exempel hur en förälder kan fråga sitt barn om hen inte hellre vill leka med Barbie än spela synt, med ett syfte som inte är att få reda på var barnet hellre vill, utan snarare är att styra hen mot att leka med Barbie. På så sätt kan en språkhandling alltså rent grammatiskt se ut som en vanlig fråga, men ändå fungera som en uppmaning den är med andra ord indirekt (1997, s. 162). För att granska språkhandlingarna i texten, utgår jag ifrån tre frågor som Hellspong och Ledin ställer, vilka jag har formulerat om något. De lyder: 16

Präglas texten av några särskilda språkhandlingar, som varningar eller upplysningar? Hur direkta eller indirekta är språkhandlingarna? Vilka speciella språkhandlingar förekommer? Finns det positiva språkhandlingar som beröm, komplimang eller erbjudande? Förekommer negativa språkhandlingar i form av hot, varningar eller anklagelser? (Hellspong & Ledin, 1997, s. 193). Jag granskar även hur texten förhåller sig till sin mottagare genom försiktighets- och förtrolighetsstrategier. Dessa strategier syns när texten syftar till att ge olika typer av uppmaningar, vilka anses kunna inskränka mottagarens frihet. Då kan man, för att dämpa det negativa, till exempel markera en närhet och samhörighet med mottagaren man genomför en så kallad förtrolighetsstrategi. Man kan även demonstrera att uppmaningen enbart sker om mottagaren samtycker, vilket kallas för en försiktighetsstrategi. Försiktighets- och förtrolighetsstrategier signalerar att texten ställer sig i ett underläge gentemot läsaren (Hellspong & Ledin, 1997, s. 166). För att undersöka detta har jag formulerat två frågor utifrån Hellspong och Ledin, vilka lyder: Innehåller texten försiktighets- eller förtrolighetsstrategier? Vilka textjag och textdu finns i texten? Hur syns de i texterna? (Hellspong & Ledin, 1997, s. 194) Jag granskar även om mottagaren tilltalas med något pronomen och på så sätt är synlig i texten, och om hen beskrivs som aktiv eller passiv, samt hur nära sändaren ställer sig till mottagaren. För att besvara detta har jag formulerat följande frågor utifrån Hellspong och Ledins frågeställningar: Används personliga pronomen för att markera sändaren? Om man används, vem syftar det på sändaren, mottagaren eller någon annan? Syftar man på olika personer i olika delar av texten? Har texten ett direkt tilltal och sker det i så fall genom användning av ord som du eller ni eller genom frågor? Är det läsaren som tilltalas? (Hellspong & Ledin, 1997, s. 194) 17

Vad gäller personliga pronomen, menar Hellspong och Ledin att de underlättar läsningen då ett personligt pronomen skapar en tydligare mottagare. De anser dock att användningen av man kan vara något otydlig då man inte syftar på en särskild person lika tydligt som exempelvis jag, du, han eller hon gör (1997, s. 174). 3.2 Material Materialet består av fyra vårdtexter om vestibulit, vilket ger en textmängd på ca tolv A4-sidor. Det ger mig möjlighet att granska varje text ingående. Den första texten kommer från landstingens gemensamma vårdsida 1177.se, den andra kommer från den privata hemsidan netdoktor.se, den tredje från Ungdomsmottagningens hemsida umo.se och den fjärde kommer från Tjejjourens hemsida tjejjouren.se. Texterna heter Ytlig smärta vid samlag vestibulit (Vårdguiden), Vestibulit vulvodyni (Netdoktor), Smärta vid samlag hos tjejer (Ungdomsmottagningen) samt Om sex gör ont vestibulit (Tjejjouren). Det bör understrykas att Vårdguiden och Ungdomsmottagningen är sidor som båda tillhör landstingen i Sverige, medan Tjejjouren och Netdoktor är sidor som tillhör privata aktörer. Att jag har valt de här fyra sidorna beror dels på att det är fyra väletablerade vårdsajter, men även på att det är intressant att granska dels två vårdsajter som tydligt riktar sig till allmänheten, Vårdguidens hemsida och Netdoktor, men att även titta på två sidor som riktar sig specifikt till ungdomar och/eller unga vuxna, Ungdomsmottagningens och Tjejjourens hemsidor. Detta ger mig möjlighet att se om tilltalet förändras beroende på de tänkta mottagarna och om någon av sidorna reproducerar normer mer än andra. Två av texterna, Ungdomsmottagningens och Vårdguidens, är dessutom skrivna av samma författare, vilket gör att dessa texter blir enkla att jämföra ur ett tilltalsperspektiv. Det finns även hemsidor som är specifikt inriktade på vestibulit, men i min undersökning väljer jag att använda mig av texter från mer allmänna vårdsajter, dels av utrymmesskäl men även för att de allmänna vårdsajterna har möjlighet att nå en bredare publik i och med att de erbjuder information även om andra sjukdomar. Alla fyra texter är indelade i stycken som avgränsas med hjälp av mellanrubriker. De följer dessutom ungefär samma struktur. Först inleder man med en beskrivning av tillståndet och symptom, för att sedan ta upp såväl självbehandling som den hjälp som vården kan ge. Texternas längd varierar mellan en och en halv sida och sex sidor. Tjejjourens och Ungdomsmottagningens sidor innehåller varsin bild och samtliga texter innehåller faktarutor där fackliga termer förklaras samt innehållsförteckning. Jag har valt att bortse från innehållsförteckning och faktarutorna samt bilderna av främst praktiska skäl. Vad gäller faktarutorna så har jag valt bort dem i analysen då de 18

inte tillhör brödtexten, men vid eventuell förekomst av facktermer i texten så tittar jag på faktarutan för att se om dessa förklaras närmre där. Jag har inte granskat bilderna av utrymmesskäl. Det hade varit intressant att göra en multimodal analys men i och med att jag granskar textmassan så ingående så finns det helt enkelt inte utrymme att ta med bilderna i analysen. I och med att bilderna tar upp en så pass liten del av utrymmet i texterna så anser jag inte heller att analysen påverkas nämnvärt av att jag inte tar upp dem. Det går inte att dra några generella slutsatser från ett så kvalitativt material, men jag anser inte heller att generella slutsatser är av särskilt stort intresse för min uppsats då syftet endast är att undersöka dessa specifika texter. 4 Resultat I det här kapitlet presenterar jag mina resultat steg för steg i samma ordning som de metodfrågor som presenterades i kapitel 3. 4.1 Läsbarhet Min analys av texternas läsbarhet delas upp i två delar, där jag först tar upp resultatet från LIXtestet, för att sedan granska resultaten från den textuella analysen. 4.1.1 LIX-testet Tabell 1 sammanfattar resultatet från LIX-testet: Tabell 1. Översikt av LIX-resultat Vårdguiden Netdoktor UMO Tjejjouren Antal ord 1773 ord 347 ord 713 ord 1042 ord Antal långa ord 356 ord (20,1%) 119 ord (34,3%) 124 ord (17,4%) 208 ord (20,0%) Genomsnittlig meningslängd 13,53 ord/mening 10,84 ord/mening 15,5 ord/mening 14,68 ord/mening Läsbarhetsindex 34 48 33 35 LIX-testet indikerar att Ungdomsmottagningens text är allra mest lättläst, följd av Vårdguidens och Tjejjourens texter. Alla dessa texter räknas dock som lättlästa och skillnaderna mellan dem är 19

marginella. Däremot Netdoktors text ansågs enligt LIX vara svårare, med ett läsbarhetsindex på 48. Detta motsvarar en medelsvår text, i stil med en tidningsartikel (LIX.se, 2015-02-20). Netdoktors text är dock betydligt kortare än de andra då den bara är 347 ord lång, vilket motsvarar hälften av den näst kortaste texten och bara en femtedel av den längsta. Granskar man Netdoktors resultat närmre, går det att se att dess genomsnittliga meningslängd är kortare än de andra texternas och att det är andelen långa ord som drar upp textens LIX-värde. Det är inte otroligt att vissa längre innehållsord kan vara nödvändiga att ha med även i en kortare text, vilket drar upp medeltalet för långa ord i och med att texten är så pass kort. Lundberg och Reichenberg anser att kortare texter generellt sett är mer lättlästa, vilket enligt ordräkningen innebär att Netdoktor och Ungdomsmottagningens texter har en fördel vad gäller läsbarhet (2009, s. 8). Att en text enbart är kort är dock inte någon garanti för att den är lättläst. Därför tar jag upp de övriga läsbarhetsaspekterna i avsnittet nedan. 4.1.2 Textuell analys De vanligaste substantiven i texterna är tingbeteckningar som är tydligt knutna till texternas ämne. Dessa berör vestibulit, smärta, sex och underliv. Trots att texternas substantiv domineras av ord som anknyter till vestibulit används dock inte facktermer i någon av texterna, förutom i Netdoktors text där man skriver orden bio-feedback och team-behandling. Det är endast en av texterna som innehåller initialord. Detta sker när förkortningen MVC nämns i Ungdomsmottagningens text. Denna förkortning står dock inom parentes efter ordet barnmorskemottagning, så det är inte nödvändigt för läsaren att förstå förkortningen för att ta till sig betydelsen. Vad gäller verbalsubstantiv så är förekomsten av dessa låg i Vårdguidens, Ungdomsmottagningens och Tjejjourens texter, men den är något högre i Netdoktors text. Vårdguiden använder verbalsubstantiv 27 gånger i sin text och Netdoktor använder verbalsubstantiv 23 gånger. I och med att Netdoktors text är ungefär en femtedel så lång som Vårdguidens, går det att se att textens relativa användning av verbalsubstantiv är betydligt högre än Vårdguidens. Den är även betydligt högre än Ungdomsmottagningens som enbart använder verbalsubstantiv två gånger och Tjejjourens som använder orden tio gånger. Hellspong och Ledin menar att texter som använder många verbalsubstantiv blir abstrakta för läsaren (1997, s. 68), vilket innebär att Netdoktors text blir något svårare att läsa än de övriga. Netdoktor skriver till exempel: Utsättande av hormonbehandling t.ex. p-piller kan övervägas då vissa försämras av dessa (netdoktor.se, 2014-11-20) 20

I exemplet ovan är utsättande och hormonbehandling verbalsubstantiv. I meningen saknas agenter vilket gör att den blir abstrakt för läsaren (Hellspong & Ledin, 1997, s. 72). Detta går att jämföra med till exempel Ungdomsmottagningen, som inte använder verbalsubstantiv när de skriver om att överväga att sluta använda p-piller: Om man använder preventivmedel med hormoner, till exempel p-piller eller p-stav, gå till den som har skrivit ut preventivmedlet eller en ungdomsmottagning och diskutera om man ska byta preventivmedel (umo.se, 2014-11-20) Här går att se hur agenten får utrymme i Ungdomsmottagningens text, vilket den inte får i Netdoktors. I exemplen ovan går det även att se att Netdoktor använder passiva verb i högre utsträckning än Ungdomsmottagningen i meningarna. Detta verkar även stämma in i resten av texterna, vilket går att utläsa av tabell 2: Tabell 2. Andel verb i texterna Vårdguiden Netdoktor UMO Tjejjouren Andel verb 18,78% 14,99% 18,51% 14,01% Andel verb i passiv form 2,0% 23,0% 4,0% 8,0% Förekomsten av passiva verb i framför allt Vårdguidens och Ungdomsmottagningens texter är låg, men även i Tjejjourens text är förekomsten relativt låg då bara vart tolfte verb är passivt. I Netdoktor är dock förekomsten betydligt högre, där mellan var fjärde och var femte verb är passivt. I och med att Netdoktors text är så pass mycket kortare än de andra behöver det här inte betyda att antalet passiva verb är högre än i de andra texterna, men eftersom frekvensen passiva verb är så pass hög tyder även detta på att Netdoktors text är mer abstrakt skriven än de övriga. Vi kan till exempel se tillbaka på den tidigare exempelmeningen från Netdoktor om att sluta använda p-piller: Utsättande av hormonbehandling t.ex. p-piller kan övervägas då vissa försämras av dessa (netdoktor.se, 2014-11-20) Även i samband med användningen av passiva verb försvinner agenten i Netdoktors text. Hade meningen till exempel omformulerats till "Man kan överväga att sluta använda preventivmedel" så hade meningen fått en tydligare agent och på så sätt hade den blivit mer konkret. Texterna använder främst implicit konnektivbindning, vilket till stor del kan bero på att samtliga texter är indelade med mellanrubriker med olika teman, där det ofta bara finns ett stycke 21

per mellanrubrik. Därför kan konnektivbindningen bli överflödig. Det finns dock stycken som inte innehåller några explicita konnektiver i samtliga texter trots att de inte separareras av mellanrubriker, till exempel: Om man har ont vid samlag och det inte går över är det viktigt att söka hjälp för att besvären inte ska bli värre. Om man inte gör något åt besvären kan de smärtsamma områdena blir större och större och till slut kan det bli svårt att använda trosor eller till och med att sitta. Man kan vända sig till en ungdomsmottagning eller en vårdcentral. (1177.se, 2014-11-20) Här hade man kunnat placera ut exempelvis en temporal bindning i form av då i början av andra stycket för att visa på att man bör skaffa hjälp när man har ont. Vad gäller den explicita bindningen är den kausala i form av ord som om och eftersom allra vanligast vilket alla texter använder sig av. Vårdguiden och Tjejjouren använder sig också av additiv bindning i form av ordet även och också. Utöver detta används även temporal bindning i form av ord som ibland och när av Tjejjouren, Ungdomsmottagningen och Netdoktor. Tjejjouren använder sig även av adversativ bindning i form av ordet trots. Samtliga texter är även indelade med mellanrubriker där det ofta förekommer enbart ett stycke mellan varje rubrik, vilket gör att texterna är lätta att följa trots att konnektivbindningen är övervägande implicit. Alla texter har relativt högertunga meningar. Den genomsnittliga fundamentlängden ligger på mellan 2,5 och 3,5 ord för texterna, där Tjejjouren och Vårdguiden har något längre fundament medan Netdoktor och Ungdomsmottagningen har något kortare fundament i sina texter. Texterna består främst av satser med korta fundament som ofta är bara ett eller två ord långa långa, till exempel: "Vestibulit är en typ av smärta i slidan" (tjejjouren.se, 2014-11-20), "Vulvodyni brukar beskrivas som en brännande smärta i underlivet" (netdoktor.se, 2014-11-20), "Vestibulit gör nerver i slidöppningens slemhinna överkänsliga" (umo.se, 2014-11-20) och "Det är inte helt klarlagt varför man får vestibulit" (1177.se, 2014-11-20). När texterna består av längre fundament är det ofta i form av bisatser som inleder meningarna, till exempel: Om har ont när man har samlag och har haft besvär en längre tid ska man kontakta en ungdomsmottagning, en vårdcentral, en barnmorska eller en gynekolog för en undersökning. (1177.se, 2014-11-20) Fundamentet i meningen ovan är fjorton ord långt, vilket gör meningen mer svåröverskådlig. Dock betonar Hellspong och Ledin att det ibland behövs meningar med längre fundament - framför allt om själva meningen är lång (1997, s. 77), och Lundberg och Reichenberg skriver att lättlästa texter bör blanda långa och korta meningar (2009, s. 8), vilket innebär att de längre fundamenten i texten inte 22

påverkar textens läsbarhet nämnvärt. 4.2 Tilltal I följande avsnitt granskar jag hur tilltalet ser ut i texterna, både vad gäller språkhandlingar i form av försiktighets- och förtrolighetsstrategier samt textjag och textdu. 4.2.1 Språkhandlingar Samtliga texters språkhandlingar är övervägande i form av upplysningar och förklaringar. Utöver det förekommer frågor i samtliga texter. Dessa finns främst i rubrikerna. Det finns också en del mer implicita språkhandlingar, framför allt i form av uppmaningar om vad man kan göra för att förebygga eller själv behandla sin vestibulit. Dessa ser till exempel ut som följande: Man kan till exempel: Om man använder preventivmedel som innehåller hormoner som till exempel p- piller eller hormonspiral kan man göra en paus och prova något annat sätt att skydda sig. Bara ha samlag när man är sexuellt upphetsad. Då är slidan fuktig och svullen och risken att det gör ont är mindre. (1177.se, 2014-11-20) Textstycket ovan är formulerat som råd till en drabbad, med förslag på hur man kan lindra sin vestibulit. I och med att texten kommer från en auktoritet på området, fungerar råden dock som implicita uppmaningar eftersom patienten förmodligen vill göra allt i sin makt för att slippa smärtorna. Det förekommer dock även mer direkta uppmaningar, främst i samband med negationer. Till exempel skriver Vårdguiden: För att inte få ont eller förvärra smärtan ska man inte ha samlagssex om man har en svampinfektion eller om det har börjat göra ont. (1177.se, 2014-11-20 Här markeras uppmaningen med hjälp av ordet ska. Andra mer direkta språkhandlingar är de frågefraser som förekommer i texternas mellanrubriker. Dessa är konstruerade med hjälp av frågeord, framför allt vad och hur. Tjejjourens text innehåller fler stycken med direkta uppmaningar än de andra texterna, vilka markeras av imperativ. Till exempel förekommer det här stycket om vad en person med vestibulit bör göra: 23