Fotografiets genrer En forskningsstudie om skillnaden mellan dokumentärfotografi & bildjournalistik Photography genres A research study on the difference between documentary photography & photojournalism Adam Johansson Mouafik Huvudområde: Fotografi Examensarbetets nivå: kandidatnivå 30 Högskolepoäng VT 2014 Handledare: Dennis Augustson & Magnus Denker
Innehåll Innehåll... 2 Introduktion... 4 Sammanfattning... 4 Bakgrund... 5 Problemområde... 6 Syfte... 6 Frågeställning... 6 Teorier... 7 Dokumentärfotografi... 7 Historia... 7 Stil och subjekt... 7 Berättandeform... 8 Objektivitet... 8 Bildjournalistik... 9 Berättandeform... 9 Kontexter och perspektiv... 10 Historia... 10 "Straight photography"... 11 Representation... 12 Etnografi... 13 Kvalitativ intervjuteknik... 14 Fotoelicitation... 15 Tidigare forskning... 16 Tidigare medieproduktion... 18 Said Karlsson... 18 Shin Noguchi... 19 Nobuyoshi Araki... 19 Dan Rayan... 19 Metod & material... 20 Visuell etnografi - observationer & dokumentering... 20 Fotografering... 20 Kvalitativ intervju... 21 Fotoelicitation - Intervju med bilder... 21 Litteratursökning... 22 Bildanalys... 22
Medieproduktion... 23 Analys... 25 Resultat... 27 Slutdiskussion... 27 Källhänvisningar... 29 Bilaga 1 - Tidigare medieprodutkioner... 31 Said Karlsson... 31 Shin Noguchi... 33 Nobuyoshi Araki... 35 Dan Ryan... 37 Bilaga 2 - Intervju... 38
Introduktion Detta examensarbete söker svar på om det finns tydliga skillnader mellan yrkesrollerna dokumentärfotografi och fotojournalistik som genrer. Som hjälp att få svaren på forskningsfrågorna har en etnografisk studie pågått under två veckors period i Tokyo, Japan tillsammans med en journalist vid namn Said Karlsson, som jobbar för diverse tidningar och redaktioner. Sammanfattning För att sammanfatta mitt examensarbete har jag undersökt vad de bakomliggande faktorerna för en bilds genrekategorisering påverkas av, ifall det är innehållet i bilden som påverkar dess effekt eller om det är antingen publikskontexten/produktionskontexten som avgör en bilds genre. Till min hjälp bestämde jag mig för att åka till Japan och träffa en fotograf vid namn Said Karlsson för att genomföra en etnografisk studie och intervjua honom på plats. Dels gjorde jag detta genom att hitta skillnader mellan varandras bilder och att fotografera saker som intresserar mig i Japan som blev en del av min medieproduktion. Vad undersökningen resulterade, med hjälp av intervjun och diskussionerna om varandras bilder, var att en bilds genre avgörs inte av innehållet i en bild, det är i kontextsammanhanget bilden befinner sig inom.
Bakgrund Fotografiska dokument är centrala i vår kultur och vi har alla en uppfattning om hur de ser ut och vad de har för funktion. Som andra dokumentationsformer uppfattas den som en neutral och objektiv informationshandling. Dokumentationen anses vanligtvis sakna subjektiva intentioner eller till och med mänsklig vilja. Kameran framställer bilder automatiskt, och som den gjorde utan hjälp av en fotograf. Man har och ännu hävdat att fotografisk konst är en påhittad tradition eller ideologi och att vi snarare borde titta på de uppgifter som fotografin utfört i det moderna samhället(edwards 2007 s29). Fotografins gängse historiebeskrivningar har allt för ofta fokuserats på konst på bekostnad av olika former av massupplagebilder: Reklam, Juridiska dokument, Pornografi och så vidare. Genom bildhistorien finns det en kategori av återgivning som vanligtvis har ställts emot de anspråksfulla konsttillämpningarna och tilldelats rollen som simpel informationsbärare(edwards 2007 s31).
Problemområde Idén slog mig att se ifall det finns en skillnad mellan journalistik, vetenskap och egna uttryck som fotograf för att se om bildens genre och effekt påverkas av kontextsammanhang eller publiken som ser bilden. Därav landade jag i en idé om att följa en fotojournalist vid namn Said Karlsson och dokumentera och samtala kring bägges bilder, det vill säga att undersöka Said och den egna fotografiska praktiken. Uppsatsen blir en undersökning kring visuella uttryck i förhållande till olika professionella och teoretiska perspektiv utförd genom en etnografisk studie med deltagande observationer, samt kvalitativa intervjuer med fotoelicitation, att samtala med bilder. Syfte Syftet är att bli mer införstådd hur fotografiet kan ses som ett dokument eller en representationsform ur två olika professionella perspektiv som dokumentärfotografi och fotojournalistik. Därav sätta bilderna i olika kontexter de båda genrerna och se hur de skiljer sig åt sinsemellan. Den givna målgruppen examensarbetet riktar sig mot är högskolestudenter som läser fotografi, fotojournalistik, samt studenter inom ämnena medier och visuell kommunikationsvetenskap. Frågeställning - Är det i själva bilder eller publiken som avgör genrer? - Avgör kontexten eller genren bildens visuella effekt?
Teorier Dokumentärfotografi Vad som urskiljer dokumentärfotografi från andra typer av genre skriver Abigail Solomon - Godeau (1991) att 1800-talets fotografer påstods fotografera vad vi kallar idag för dokumentärt. Wells (2012) driver detta argument framåt att det finns svårigheter att definiera vad som påstås vara eller klassas som dokumentärt. Varken eller kan dessa kritiker känna igen det dokumentära som bär på en unik stil, metod eller form av teknik (Wells 2012 s69). Som svar på detta problem argumenterar Karin Becker Ohrn (1980) om att dokumentärfoto var tänkt som att ha ett mål bortom produktionen av ett "fint avtryck". Målet var att få uppmärksamhet av en publik till ämnet för fotografens arbete och, i många fall, för social förändring (Ohrn 1980 s36). Enligt Ang (2010) avslöjar dokumentärfotografering obehagliga sanningar genom fånga en mängd av olika händelser för eftervärlden som många skulle föredra glömda (ibid. 2010 s211). Historia Terminologin är än idag utredande, men enligt Oxford English Dictionary är definitionen av "dokumentär" är "att dokumentera" (Wells 2012 s17). Vad dokumentärfotografi innebar förr kritiserade Joel Snyder under 1960-talet att det är löjligt att tro att ett fotografi fångar bilder eller dokumenterar dem (Edwards 2007 s130). För att problematisera detta från bildhistorien fanns det en kategori av återgivning som vanligtvis har ställts emot de anspråksfulla konsttillämpningarna och tilldelats rollen som simpla informationsbärare (Edwards 2007 s31). Under 1900-talet fortsatte fotografiet tillskrivas uppgiften att "realistiskt" att återge intryck av verkligheten. Fotografiet tillsammans med det tekniska och det estetiska har en unik och särskiljande relation med det som är / var framför kameran, att dokumentärfotografi innebar och än idag handlar om att dokumentera saker och ting, livet exempelvis, blommor, människor, så som det redan är (Rose 2012 s23). Stil och subjekt Av egen erfarenhet har det som avgör den tekniska aspekten och det estetiska med dokumentärfotografi kan bero på både stil och subjekt. Chris George (2009 s156) påpekar starkt att stil handlar främst om subjekt, till exempel Ansel Adam's som har en egen stil där hans fotografier representerar amerikanska landskap. Stil behöver således inte enbart lägga vikt på subjektet i sig, det kan såväl beröra olika tekniker hur man som fotograf väljer att ljussätta en person med hjälp av extra belysning utomhus för att lätta upp skuggor i ansiktet eller att enbart fotografera med svartvit film, som också kan vara en stil (ibid. 2009; s156-7).
Tom Ang (2010) bedriver vidare att dokumentärfotografi kan både klassas som en genre och stil som har gjort en enorm insats för internationella frågor, från politiska statskupper till miljöförändringar. Ett förtydligande av genre och stil förklarar Gillian Rose (2012) utifrån ett produktionsperspektiv "site of production" vad det tekniska i bilderna påverkas utifrån vilken yrkesroll, produktion bilden är tagen i, vilken "plats" påstår sig fotografen tillhöra i sitt yrke, till vem är bilden tagen för och varför. Inom denna kontext/perspektiv är det inte villkoren för en bilds produktion som styr sammansatta egenskaper som avgör bildens placering i en genre, utan i en kontext avsedd för betraktaren (ibid. 2012 s22). Berättandeform Dokumentärfotografi är ett sätt att representera "mjuka" berättelser som bilderna representerar (Ang 2010 s211). Vad som kännetecknar denna berättelseklassificering är representationerna av familjeliv eller bröllop och kan vara svårt att särskilja från andra genrer inom fotografi. Självfallet behöver inte "mjuka" berättelser innebära bröllopsfotografering, det kan till och med röra sig om att fotografera en bildserie av livet på Afrikas savanner. Susan Sontag (1979) argumenterade att fotografier ger oss en oförtjänad känsla av bekantskap och kunskap om världen. Det hon menar är att fotografier avspeglar särskilda synpunkter och uppsättningar av attityder, vilket min uppfattning om detta berör hur fotografen tolkar om vad som presenteras framför kameran och till slut väljer hur det skall representeras i bild (Wells 2003 s253). En tanke är ifall nu en fotografisk berättelse kan representeras som "mjuk" borde det finnas "hårda" berättelser, exempelvis krig, svält och skräckscenarion(wells 2012 s23). Objektivitet Dokumentärfotografins berättandeform kunde dels variera på grund av olika anledningar, exempelvis objektivitet, som växte fram som en faktor av den nya subjektiviteten för observatören under 1700- och 1800-talet (Edwards 2007 s36). Dokumenteringen skulle istället definieras av sin betraktare som applicerade sina egna konventioner och uppfattningar på bilden (Edwards 2007 s35). Det vill säga information, innehåll, detaljer och användningsområde var det som räknades hos dokumentation. Inom genren fanns generellt mål med dokumentärfotografi, att "registrera" det vardagliga tillvaron hos människors och att avslöja samhällets verkliga natur (Ang 2010 s212). Rose (2012) bygger vidare på detta argument och förklarar att målet som dokumentärfotograf förr var att fotografen skulle förhålla sig objektiv oavsett vad det var för bilder som togs (ibid. 2012 s23). Framförallt passade det fotografiska dokumentet väl in på den nya vision om objektiv observation (Edwards 2007 s38). Utifrån denna diskussion har jag kommit fram till att genredefinitionen av dokumentärfotografi handlar om att uttrycka sina personliga preferenser i sina bilder. Dels
använda bilderna för personligt bruk eller till och med nyttja de möjligheter man har att ställa ut sina bilder på gallerier. Bildjournalistik Bildjournalistik är en särskild form av journalistik som skapar bilder för att berätta en nyhet. Nuförtiden är det vanligtvis bara stillbilder, i seriösa nyhetsrapporteringar, som åsyftas. Bildjournalistiken skiljer sig från andra närbesläktade grenar inom fotografin, till exempel dokumentärfotografi, på följande punkter: Aktualitet - bilderna har mening i sammanhanget av en publicerad kronologisk redogörelse av händelser. Objektivitet - situationen implicerad av bilderna är en rättvis och riktig representation av händelserna de skildrar. Berättande - bilderna ger, i kombination med andra nyhetselement, tittaren eller läsaren information och inblick (Taylor 1998 s5, 16, 34). Dels kan fotojournalistik innebär att "rapportera visuell information via olika medier'' (Newton 2001 s5). Berättandeform Ur sitt klassiska perspektiv, skriver Wells (2009) att bildjournalistik är ett sätt att återge en berättelse av aktuella händelser eller att illustrera skrivna artiklar eller nedskrivna händelser i nyheterna från dagspress eller till reguljära blogginlägg. Fotojournalistiken har då en annan vändpunkt och kan i vissa fall kallas för den "hårda" berättelsen (Ang. 2010 s211). Till skillnad från dagens dokumentärfotografi påstås fotojournalistik enbart riktas åt att använda hårda berättelsemetoder och riktar sig mer inpå nyhetsrapportering av olika slag. Dessutom bär de hårda berättelserna på en bredare uppsättningar av koder och konventioner för de sociala och politiska metoder som används inom nyhetsproduktion och cirkulation (Wells 2003 s253). Det kan vara berättelser om djurhandel som representerar hemska scener eller någon annan slagkraftig händelse vad det beträffar episoder mellan poliser och kravaller (ibid. 2003 s110). Till skillnad från en reporter, som kan samla information långt borta från en händelse eller efter att den hänt, måste bildjournalisten ta beslut direkt och bära på en kamera under samma omständigheter som de som är involverade i händelsen (skottlossning, krig, upplopp) - ofta utsatt för samma risker (Ang 2010 s212ff). Bildjournalistik som en beskrivande term inbegriper användandet av en viss rättframhet i fråga om stil eller inställning till bildmakandet - en vanlig bröllopsfotograf skulle inte kallas bildjournalist, trots att denna täcker en viss händelse och kan få bilderna publicerade i pressen. En viktig punkt med den fotojournalistiska stilen var samspelat mellan text och layout. Sambandet mellan layouten och texten skulle hjälpa berätta historien tillsammans med
bilderna, det vill säga att vägleda läsaren genom bilderna och att bilderna inte var publicerat som ett familjealbum eller var för sig bara för att illustrera en berättelse (Collins 2013). Kontexter och perspektiv Dokumenterande bilder i press är sällan ensamma och kan ses tillsammans med rubriker och text som guidar läsare till hur de skall tolka historien bilderna visar. Den avgörande aspekten för hur en bild kan avläsas eller tolkas är bildernas kontextsammanhang och/eller innehållet i bilderna självt (Taylor 1998 s19ff). Gillian Rose (2012) "site of production" och "site of the audience", fungerar således lika bra på den journalistiska synvinkeln då många insisterar över att bildens mening ligger inte i själva produktionen av bilden, med andra ord vem skaparen av bilden är. Det är publiken; "site of the audience", som tar med sina förutfattade meningar och kulturella konventioner som ett sätt att förstå och kunskaper att bära på en bild och i processen göra sina egna innebörder från den (Rose 2012 s26-27). Som jag tidigare har nämnt om dokumentärfotografi påverkas bilders mening beroende på vilket kontextsammanhang de placeras i (ibid 2012 s31). John Taylor (1998) skriver om bildens autentiska helhet och förtroendet för de bilder vi ser i dag. Han påstår att den fundamentala grunden, nyckeln, till hur bilder kan anses vara trovärdiga, tagna på platser och händelser som vi ser i tidningar skall vara sanna. Trovärdighet bygger på konventioner och tro, eftersom även realismen i fotografering ger inte existentiellt fokus; det är ett spår av en annan tid och plats, även om "det inte är ovedersägliga bevis" (ibid. 1998 s34). Historia Kombinationen av termerna fotografi och journalism, fotojournalism, blev riktigt bekant efter andra världskriget (1939-1945). En term som myntades av Frank Luther Mott, historiker och ordförande på universitetet av Missouri school of Journalism. Att Tysklands fototidningar etablerade konceptet fotojournalistik, men Hitlers väg till makten 1933 ledde till förtryck och förföljelse av de flesta av redaktörerna, som i allmänhet flydde landet (Collins 2013). Tittar man längre tillbaks växte journalism upp i samband med yrket av att vara fotograf och är ett begrepp som funnits sedan 1830. Men inte förens 1880 kunde dagspressen trycka bilderna som skulle publiceras tillsammans med artiklarna. Detta var mycket uppskattat och uppfyllde det folket strävade efter, på ett grafiskt sätt berätta nyheter på i takt med sökandet att validera sanningen och objektivitet av det pressen publicerade. Resultatet av att tidningarna började använda fotografier tillsammans med nyheterna för att berätta aktuella händelser blev starten av bildjournalistik (Wells 2009 s70ff). En viktig faktor i utvecklingen av fotografiet var krig. Människans uppfattning om krig kommer från fotografiska bilder i
många tidningarna illustrerade fotografier som påverkade betraktarens sätt att se på omvärlden (Wells 2009 s88). Jacob Riis var en av de första och danskfödda dokumentärfotografen bosatt i USA under1860-talet, skapade en omfattande bild av hur misären i New Yorks slumområde inom arbetarklassen var som värst. Samhällsforskare såg det som sin uppgift att visa arbetarnas liv och vanor i bild under den tid han bodde i New York(Edwards 2007 s59). Vad som utmärker Riis fotografier är det dramatiserade blixtljuset och det autentiska berättandet(wells 2009 s77). Ytterligare var bilderna detaljerade, laddade med liv, men även han själv sågs som en viktig företrädare och rollfigur som slog igenom med att länka samman den nykomna fotografiska tekniken tillsammans med den journalistiska rörelsen(wells 2009 s78). Vad som längre fram i tiden kallas för fotojournalistik. Mathew Brady och Robert Capa illustrerade i senare samtid en betydligt mer verklig bild av det amerikanska inbördeskriget med döda kroppar i den bemärkelsen att uppmana folket om vad som föregick i kriget(wells 2009 s87), och även det spanska inbördeskriget. Efter Bradys tid har ingen krig eller våldskonflikt saknat dess fotografi och tolkningsvärde. Magnum agenturen infördes vid 1947 och hade till sin hjälp fler igenkända fotografer inklusive Capa han själv(wells 2009 s88). Inom fotodokumentationen och fotojournalistiken sågs dessa välnämnda män som fotojournalistikens stöttepelare, att de blivit utskickade i krig att dokumentera och för övrigt använt sig av två formidabla tekniker som blixt och framkallningsprocess (Edwards 2007 s75-76). Utifrån denna diskussion har jag kommit fram till att genredefinitionen av bildjournalistik ställer redaktioner krav på sina fotografer som jobbar med att "fånga" händelser som vi där hemma inte kan uppleva i verkligheten. Exempelvis krig i Syrien eller svält i Afrika. "Straight photography" Denna fotografiska stil representerar en sanningsenlig avbildning av vad fotografiet egentligen visar (Wells 2009 s69). Vad som åsyftas med ärlighet är att bilden i sig, under produktionsstadiet som jag nämnt om Gillian Rose (2012), inte är manipulerad, förändrad helhet eller detaljer i bilden som ändrats och/eller ersatts(wells 2009 s14-15). Problematiken med bilder som skall representera en sanningsenlig bild av vad fotografiet representerar är ännu svårdefinierat. Samma sak hur bildjournalistiken och dokumentärfotografin hör samman med termen "straight photography"(wells 2009 s70). Likheten är att den dokumentära praktiken innebär en objektiv och direkt registrering av fakta och handlade och innehållets detaljrikedom. Till skillnad från dessa två genrer och stilar under
den tid fotografi började tas på allvar fanns det nya sätt och motgångar för vad kameratekniken verkligen betydde (Edwards 2007 s47). Representation Vidare har fotografiet som medium än idag sets som en representationsform av fotografens verklighetsuppfattning. I mitt arbete har min uppfattning och sätt att representera de saker jag ser i denna uppsatsform varit ett sätt att visualisera och presentera en fotojournalist med hjälp av dokumentärfotografiska egenskaper som representerar mitt subjekt. Vad fotografiet har för relation med representationsformen är svårdefinierad. Oliver Wendell Holmes (1859) beskrev om att fotografin kunde uppfattas som en spegel med minne. Denna metafor gör gällande att fotografiet är en reflektion, men en som har blivit fixerad eller fryst i tiden. På så vis är detta en stark analogi: fotografier förefaller verkligen likna spegelreflektioner - trogna dupliceringar av verkligheten placerade bortom en glasartad yta (Edwards 2007 s129). Ett godtyckligt ord för denna analogi att "se igenom" som har överförts till fotografin under gångna år är ordet perspectiva, latin för "att se igenom". Denna fönstermetafor ger en naturlig förklaring till den västerländska bilden och gör anspråk på verklighetsstatus eller åtminstone status av en exakt kopia av verkligheten (ibid. 2007 s135). Vidare gällande analogin om perspectiva är benämningen "dokumentärt fotografi" som under 1900-talet fortsatte tillskrivas uppgiften att "realistiskt" återge intryck av verkligheten. I Gillian Rose (2012) bok argumenterar hon med hjälp av John Collier argument mot att fotografiet och det som representeras är precisa dokument av materiell verklighet (Collier 1967 s5). Hon tar även upp att bilder är värdefulla eftersom kameran registrerar vad som verkligen var där när slutaren gick av. Bilderna som kommer att produceras kan ses som viktiga informationsbärare som bevis för samhällsvetenskaplig forskning, bevis på att de saker och ting jag fotograferar verkligen existerar. Detta gör att bilderna bär på ett unikt värde av verklighetsförankring och trofasthet, som påvisar vart jag har varit, vad mitt fokus låg på och använda bildtexter som skall förklara vart bilderna är tagna och vad de står för. Men för att kunna avläsa en bilds representation och innehåll styrs denna process av kulturell mening (Hall 1997 s38ff, 164ff). Det vill säga samspelet mellan den verbala kommunikationen inom samma kultur och det som visas i bild (ibid. 1997 s19ff ).
Etnografi För att svara på forskningsfrågorna, med koppling till mitt problemområde och syfte, att se ifall det finns någon skillnad mellan bildjournalistik och egna uttryck som fotograf, har jag använt mig av en etnografisk fältstudie. Dels för att se om bildens genre och effekt påverkas av kontextsammanhang eller publiken som ser bilden, men också få en djupare förståelse av en fotografs syn på fotografi som gjorts tillsammans med en fotografen Said Karlsson i Japan. Etnografi innebär att arbeta gentemot ett reflexivt förhållningssätt som erkänner den subjektivitet av forskaren till produktion och representation av etnografisk kunskap. Det neutraliserar inte en etnografers subjektivitet som samlare av data genom ett engagemang med hur deras närvaro kan ha påverkat verkligheten som observerats. Faktum är att de antaganden om att en reflexiv metod kommer att hjälpa etnografers objektiva data utgör endast ett symboliskt ingrepp med reflexivitet som felaktigt. I stället bör subjektivitet antas som en central aspekt inom etnografisk kunskap, tolkning och representation om att bilderna blir personliga (Pink 2009 s23). Svårigheterna med denna forskningsstudie är att engagera sig i frågor om representation som ifrågasätter rätten för forskaren att representera andra människor. Som etnograf inser att det är omöjligt att veta hur andra tänker och att erkänna att den känslan vi gör av informanternas ord och handlingar är "ett uttryck för vårt eget medvetande"(ibid. 2009 s22). Är då en etnografs berättande bilder likt andra professionella fotografers återgivna berättelser? Både ja och nej. "Vem som helst" som använder en kamera eller ser ett fotografi kommer sannolikt att "omedvetet" prenumerera på en eller annan teori om representation (Wright 1999 s9). Syftet med studien är att bli mer införstådd hur fotografi kan tolkas och förstås ur två olika professionella perspektiv som dokumentärfotografi och fotojournalistik, samt att sätta bilderna i olika kontexter och se hur bilderna skiljer sig åt sinsemellan olika tolkningsföreträden och kulturella konventioner. Etnografin tar sitt ursprung i antropologin och etnologin, läran om människan, folk och nationer. Kullberg (2000 s11) beskriver etnografi som ett metodiskt redskap och arbetssätt etnologen använder för att systematiskt skapa, samla in, bearbeta, analysera och tolka insamlat material från forskningsfältet. En grundläggande tanke för att förstå andra människors sätt att leva och lära krävs det av forskaren att fånga upp dessa människors erfarenheter genom deras uttryckssätt (ibid. 2000 s12). Utvecklingen av etnografin tog avstamp från vetenskapliga undersökningar av verkligheten, iakttagelser och experiment som samspelades med teoribildningar. Likt fotografi och andra metodologiska tillvägagångssätt att införskaffa kunskap om något eller någon bär etnografin på ett par viktiga termer som behöver förklaras. Fältstudie bygger i olika situationer och sammanhang i det fält där forskaren, under en längre tid, skall studera i den givna miljön. I etnografi liksom i andra
vetenskapliga studier förekommer datainsamling och dataproduktion inom det etnografiska fältet. Dataproduktion och datainsamling är verktyg som är till för att skapa data, anteckningar eller annan givande information med hjälp av informella intervjuer och formella intervjuer, dels insamlandet av artefakter, det vill säga dokument från fältet och dess aktörer (Kullberg 2000 s13). Termen härstammar från två grekiska termer etno och grafi. Etno betyder folk och nation medans termen grafi ursprungligen kommer från ordet graph'ia och betyder beskrivning. Vid en närmare titt på ordet bildades graph'ia av verbet grafien, som betyder att skriva. Kombineras etno och grafi översätts etnografi i klartext till folkbeskrivning. Kvalitativ intervjuteknik I samband med den etnografiska fältstudien behövdes det mer material att arbeta med och till min hjälp användes en kvalitativ intervjuteknik med relaterade frågor som fokuserades på att ta reda på så mycket om vem Said Karlsson var och hur han arbetar som fotograf. Till min hjälp användes Björn Hägers (2001) bok Kvalitativ intervjuteknik som en guide. Denna "guide" ger läsaren inblick på de saker man bör vara beredd på och tips inför ett möte med intervjupersoner. I de flesta fallen nämner Häger (2001) att det kan uppstå en kamp om vem av de närvarande som ska hamna i överläge. Det finns självfallet fördelar, respektive nackdelar med detta, att träffas människor som är tänkt att bli intervjuade. På så vis gäller det enligt Häger (2001) att befinna sig på den intervjuades hemmaplan som ett medel till för att skapa trygghet. I mitt fall träffade jag på Said på olika platser, caféer i detta fall, som var hans "hemmaplan" för att skapa trygghet. På så sätt ger detta en möglighet för den som intervjuar att det finns mycket i intervjupersonens miljö som går att anknyta till i intervjun. Riktlinjer för intervju bortom hemmaplanen bör ses över i mån om att intervjun bör framföras i lugn och ro, istället för att sitta på en restaurang där både störningar och problem kan uppstå under intervjun. Följaktligen beskrivs tre olika sätt att ställa frågor till informanten/intervjupersonen. Öppna frågor lägger bevisbördan på en man intervjuar och bäddar för citatvänliga svar som innehåller mer bilder och dramatik (Häger 2001 s55). Det mest välkända problemet är när "alla" spontant skriver ner vad vi vill fråga resulteras till ja och nej-frågor. Slutna frågor kan vara förödande om intervjupersonen är motvillig. Personen kan ge korta svar eller glida iväg i en annan riktning. Människor berättar mindre ju mer slutna frågor man ställer och göra att personen i fråga blir mer dominerande (ibid. 2001 s56). Motsatsen till att ställa öppna frågor som krävs är att intervjuaren förklarar och utvecklar, det vill säga att ställa "slutna frågor" som oftast inleds med ett verb gentemot öppna frågor som inleds med frågeorden Vad, Hur och Varför. Enligt John Sawatsky är dessa frågeord så effektiva att 80 procent av de frågor vi ställer bör börja något av dem för att fokusera och få fram specifika fakta kan man även använda frågeorden Vem, Var, När. Det gäller också att fundera på vilken frågeserie som ger
de bästa svaren och minst risk för att intervjupersonen protesterar mot frågans formulering (ibid. 2001 s57-58). Teorierna om Kvalitativ intervjuteknik har använt mig av som förklarar hur en journalist, den som intervjuar, kan gå tillväga för att inte bli överkörd av svårhanterliga intervjupersoner. Intervjuteknikerna beskriver Häger (2001) och Kvale (2008) vilka sorts frågor som resulterar bäst svar, samt hur det går att styra ett intervjuförlopp och samtidigt undvika fallgropar. Steinar Kvales bok Doing Interviews ger dessutom täckning för både den teoretiska bakgrunden och de praktiska aspekterna av en intervjuprocess som innehåller diskussion om de många olika metoder inom en intervjubaserad forskning och de olika metoder för att gå igenom det insamlade intervjumaterialet. Fotoelicitation Det finns också andra teorier om att läsa insamlat material med hjälp av ett bilder. Fotoelicitation är ett sätt att intervjua med bilder, med andra ord att sätta in en fotografier in i en forskningsintervju. Detta utfördes i samband med den etnografiska fältstudien. Både kvalitativ intervjuteknik och fotoelicitation kan ses som viktiga delmoment för en visuell etnografisk fältstudie, att fotografera, intervju verbalt och med hjälp av bilder (Pink 2012). Douglas Harper (2010) beskriver skillnaden mellan en vanlig intervju med text och med en intervju med bilder;1 "Skillnaden mellan intervjuer med hjälp av bilder eller text, och intervjuer med ord allena ligger i hur vi svarar på dessa två former av symbolisk representation. Detta har en fysisk grund: de delar av hjärnan som bearbetar visuell information är evolutionärt äldre än de delar som behandlar muntlig information. Således väcker bilder djupare delar av det mänskliga medvetandet som gör ord, utbyten som baseras på enbart ord använder mindre av hjärnans kapacitet än gör utbyten där hjärnan bearbetar bilder och ord." (Harper 2010 s13). De flesta studier som hanterar elicitation använder bilder, men det finns inget som säger att undersökningar inte kan göras med målningar, tecknade serier, offentliga uppvisningar såsom klotter eller reklam skyltar eller praktiskt taget alla visuella bilden(harper 2010 s13ff). Bilder behöver främst inte vara fotografier och är en del av forskningsprojektet som anpassas efter forskarens begär eller vad som känns mest lämpligast för studien, som Harper (2010) säger och Gillian Rose (2012) att bilder kan innebära olika former, film, teckningar eller foton. (Rose 2012 s297ff).
Den ena ytterligheten är vad som kan anses vara den mest vetenskapliga, det vill säga, visuella inventeringar av objekt, människor och artefakter. Liksom alla fotografier representerar de subjektiviteter som ingår i utformningen, exponering och andra tekniska överväganden inom produktionen av bilden. Fotografier av detta slag är typiska för antropologiska fältstudier och inom elicitation vilket i sig självt kan leda till en möjlighet att definiera sina personliga preferenser, "jaget", när man samtalar med bilder, för samhället, kultur och historia (Harper 2010 s14). Intervju med papper och penna och inte bilder kan åstadkomma många problem under tiden då i sådana sammanhang kan fotoelicitation få tillsammans med intervjupersonen mer intressanta och mer olika diskussioner, på olika sätt (Rose 2012 s305). Tidigare forskning Att fokusera på klasskillnaderna och dokumentera de fattigare distrikten i Japan var ett utav mina första idéer som sedan förändrades av ekonomiska svårigheter och bristande tidsplanering. Denna idé var likt en annan fotografs projekt "Tokyo Panic Stories" vars namn är Dan Ryan. Fokuset låg på dokumentärfotografi och bilder som kan ses som ett verktyg för att representera verkligheten på. Ryans projekt befinner sig inom båda genrerna dokumentärfotografi och bildjournalistik. På ett sätt framhäver Ryans bilder som verklighetstrogna i hans sätt och stil att återge en berättelse, vilket då står till grund för den dokumentärfotografiska principen. Han har även tagit del i Tokyo Times och har dessutom en blogg med bilder som presenterar en subjektiv bild av livet i Japan. Likt Ryans stil och syfte är Said Karlssons bilder och inriktning uttrycker hans bilder en objektiv sinnesstämning, att bådas bilder är neutrala och verkliga. Hur detta kommer sig att mitt val är både Said Karlsson och Dan Ryan är två personer som än idag arbetar som både dokumentärfotografer och bildjournalister. Said Karlson jobbar även som skribent för svenska dagsnyheter, exempelvis Sydsvenskan, Dagens nyheter, Metro, Paus, Nöjesguiden och arbetar med att fotografera och skriva om olika händelser i Japan. Främst ett av följande artiklar som fokuserade på fattiga äldre i Japan och dokumenterade bilder på den vardag som Said upplever i Japan. Bilderna är lättillgängliga genom att söka efter Saids namn via Google.se och flera artiklar, bloggar och sociala nätverk för fotografer poppar upp med bilder. Både Ryan och Said är två goda exempel som går att jämföra med varandra när jag arbetade med att intervjua Said med mina och hans bilder som skulle då jämföras, att försöka få svar på vilken kontext som avgör bilders visuella effekt och ifall det är i själva bilden eller publiken som avgör bildens genre.
Anledningen till att jag valt att nämna Said i detta stycket om tidigare och relaterad forskning är av de anledningar att Said är en viktig del att undersöka skillnaden mellan bildjournalistik, vetenskap och fotografi med egna uttryck. Vad Said arbetar med är svårdefinierad och krävdes dock att jag tog reda på hur han arbetar och vad han har arbetar med tidigare. Med andra ord, ta reda på om han fotograferar objektivt eller subjektivt för hans egna bruk och på jobbet. För att göra det något enklare att definiera/undersöka skillnaden mellan dokumentärfotografering och bildjournalistik fann jag Antonin Kratochvil och Michael Perssos arbete (2001), där båda hade konstaterat att genrerena är identiska medium men sänder två helt olika budskap. Artikeln innehöll en kritisk inblick på bildjournalistiken, exempelvis att en bildjournalists intentioner saknar en subjektiv förmåga att representera liv i sina bilder och dels saknar egenskaper som dokumentärfotografer har. I ett citat från texten skriver Antonin och Persson (2001); "Dokumentärfotografi vandrar i spåren av visuell information. De samlar och skapa bilder som kan se mjuka, tala högt, och omvandla den sekund i ett evigt inblick i sanningen." (ibid. 2001 s28). Douglas Harpers artikel om fotoelicitation är en avhandling om vilka slags områden och studier som kan appliceras på denna forskningsmetod inom ramen för forskningsområdena fotografi, etnografi och visuell etnografi. Valet gjordes för att få mer kött på benen från hans studie och främst att bli mer införstådd hur fotoelicitation kan utförs, samt appliceras, på mitt egna arbete. I ett annat forskningsprojekt har Julianne H. Newtons (2009) artikel "Photojournalism - Do people matter? Then photojournalism matter" nystas det upp hur bildjournalistiken påverkar betraktaren och dessutom folks intresse för bildjournalistik. Artikelns huvudfokus ligger på bildjournalistisk praktik då Newton (2009) beskriver de möjligheter och utmaningar av samtida visuella nyhetsarbete genom att undersöka samevolution av verktyg, innehåll och professionalism inom ramen för bildjournalistikens ursprung och eventuell ökning av popularitet i media under tjugonde århundradet. Newton (2009) problematiserar sin artikel med att inleda med en fråga som lyder; kommer bildjournalistik överleva som en praktik, eller är det beroende av distributionsmedium, döendes tillsammans med tryckta tidningar och tidskrifter? (ibid. 2009 s233). Att fotojournalistiken är nära döden beror på digital fotografi som ökade markant i slutet av 1900-talet. En aspekt kring varför hennes artikel har lockat mitt intresse beror på hennes problematik idag med vad som klassas som fotojournalistik och bilders äkthet, objektivitet och integration. Populariteten av mobiltelefon kameror, små
digitalkameror och webbkameror, samt bildbehandlingsprogram, har påskyndat dokumentationen och hantering av varje aspekt av livet, vilket leder till nya utmaningar för sanning, integritet och smak (ibid. 2009 s234). Tidigare medieproduktion Jag har då valt att granska ett par olika japanska fotografer och två andra fotografer som är bosatta i Japan som är relevanta medieproduktioner då min undersökning tog plats i Japan. Dessa fotografer tillhör genrerna gatufotografi, dokumentärfotografi och bildjournalistik men har varit svårt att analysera då den största frågan är hur jag vet att dessa fotografer tillhör den ena genren från den andra. Dels har jag kritiskt granskat och analyserat fotografernas bilder för min bildanalys och dels för att komplettera till hur mina bilder kan jämföras med dessa fotografer, både i stil och teknik. Detta har gjorts utifrån Gillian Rose (2009) två perspektiv, publikperspektivet och produktionsperspektivet. Kopplar man detta till syftet, att sätta bilderna i olika kontexter, antingen inom publikkontexten, den som granskar eller inom produktionskontexten, den som skapar bilderna, har detta komplicerat processen att urskilja genrerna genom att enbart titta på bilderna och analysera. Istället har jag fått granska bildernas helhet, den bakomliggande produktionen, hur bilderna är tagna, för vem är bilderna tagna och vilka subjektiva eller objektiva egenskapar som påverkar bildernas genre. Vad jag menar här är att mina bilder är tänkta att berätta en historia för publiken, som har sina egna tolkningar om vad som är en dokumentärfotografs/journalists bild, vilken hänger på kontexten, vart bilderna visas och för vem bilderna visas för. Se bilaga 1 för bilder från respektive fotograf. Said Karlsson Said Karlsson är en bildjournalist och dokumenterar vardagen i Japan med en dokumentärfotografisk stil och som jag blev ytterst inspirerad av hans bilder på japanskt mode och alla levande och kreativa människor på gatorna i Tokyo. Han har bott i Japan sedan 2008 och har sitt eget företag och Tokyo Faces som är en hemsida med gatumode. Förutom från att hantera Tokyofaces.com, skriver Said om allt från sociala frågor till populärkultur för en lång rad svenska tidningar och tidskrifter. Han har också bidragit till flera böcker om Tokyo och Japan. Said arbetar för ett brett spektrum av kunder, inklusive nyhetsbyråer, produktionsbolag, tidningar, tidskrifter, bildbyråer och den svenska ambassaden i Tokyo. Inspirationen kommer från Said i mån om hans fotografier, vad de visar och tekniken han använder för att fotografera.
Shin Noguchi Gatufotografen Shin Noguchi, baserad i Kamakura och Tokyo, Japan, beskriver sitt fotograferande som ett försök att fånga fantastiska ögonblick av spänning, skönhet och humanism bland flödet av vardagens alla möjligheter (Shinnoguchiphotography.com).Vad som utmärker Nogushis stigma är att hans bilder, likt mina, är diskreta bilder och inte för nära tagna på människor, men ändå märks det nyanser i bilderna vilket jag tolkade som komplexa av den japanska kulturen då man inte riktigt vet vad Noguchi har fokuserat på. Dels fotograferar han utan att posera människor eller iscensätta bildrummet vilket också märktes tydligt när jag tillsammans med mina bilder jämförde hans dokumentära stil. Nobuyoshi Araki Araki är född i Tokyo, studerade fotografi på universitetet innan han började arbeta med reklam och 1972 startade hans fotograferande. Araki är känd för hans snapshots av vardagen. Arakis arbete har främst bestått av vardagsbilder, saker i livet: moln, blommor, levande karaokebarer, japanska leksaker, stadsbilder och på människor. Han är kanske mest känd för sina porträttfoton av kvinnor. Många av dessa ofta kontroversiella naken skildrar kvinnor hårt bundna med rep i japansk bondage stil som kallas "Kinbaku" och anses av vissa vara pornografiskt, dessa verk utnyttja traditionen av japanska träsnitt från 1700-talet. Bortsett från fotografi arbetade Araki som filmskapare, och har fotograferat musiker som Björk och Lady Gaga. Hans verk är en del av ett stort antal samlingar, bland annat Tate Modern i London och San Francisco Museum of Modern Art (Artnet.com). Arakis bilder varierar från ett mer personligt dokumenterande av vardagliga saker i hans liv och dels konstnärliga porträtt av kvinnorna han fotograferar som har ställts ut på gallerier och museum. Dan Rayan Tokyo panic stories, projekt via kickstarter, handlar om fattigdomen runt om kring i den japanska metropolen (Kickstarter). Skildrar kontrasten vad som sägs utmärka japans charm mot det oklara och det ovetande om att Japan inte bara har en massa neonljus och att alla har det så jäkla bra. Dan Rayans bilder är dokumenterande med en personlig tvist fastän att han jobbar som journalist. Bilderna är personliga eftersom han nämner detta i sitt projekt på kickstarter. Fotograferar livsstilar, händelser på gator runt om i Japan där han är bosatt (Brisbanegraphicartsmuseum.com). De kriterier för att kunna placera in fotograferna de två olika facken beror på vad betraktaren, jag och Said, tar med för kulturella konventioner, värderingar och kunskaper om de olika genrerna (Rose 2012 s26-27). Som jag skrev tidigare avgör bilders mening och genre beroende på vilket kontextsammanhang bilder placeras i (ibid 2012 s31).
Metod & material Visuell etnografi - observationer & dokumentering För att se hur Said Karlsson utför sitt yrke som journalist och fotografera kommer en etnografisk fältstudie att trädas i kraft när Said Karlsson jobbar. Anledningen till varför en etnografisk studie är centralt för mitt arbete och undersökning är för att se hur en journalist jobbar med fotografering gentemot en dokumentärfotografs syn på hur framställningen av foton kan produceras. Den etnografiska metoden används som en process för att skapa och representera kunskap som baseras på mina egna erfarenheter om fotografi. Dels för att producera en objektiv eller sanningsenlig foton i hänsyn till verkligheten som syftar till att erbjuda mina egna upplevelser av både fältet och området. På så vis kommer jag förhålla mig till sammanhanget av studien genom vilka kunskaper som kan produceras. Lärdomen med den etnografiska studien och den visuella delen blir främst kunskapsbaserad forskning om dokumentärfotografi kontra bildjournalistik. Under de pågående observationer kretsande kring fotojournalisten Said Karlsson producerades foton, liksom erfarenhet att producera och diskuteras i efterhand, blev en del av den etnografiska kunskapen som samlats in (Pink 2009 s21). Sist men inte minst finns det en ytterligare metod som Gillian Rose (2012) skriver att som etnograf kan man låta informanten fotografera sitt vardagliga liv eller det som händer runt omkring informanten. Detta alternativ hade jag funderingar över men avvisade det eftersom jag följde med Said Karlsson på uppdrag och tog liknande bilder fastän att det är ett hjälpfullt sätt att utforska vardagliga saker och därefter reflektera över de bilderna som tagits (ibid. 2012 s306). Fotografering Under de två veckorna i Tokyo, tillsammans med Said Karlsson, nyttjade jag metoden att fotografera vid olika tillfällen som delvis stod till grund för min medieproduktion. Alla bilder som togs under fotograferingen användes till fotoelicitationen för att tillsammans med Said diskutera hur bådas bilder var lika/olika varandra. Detta föregick under de tillfällen jag följde med Said på fler av hans uppdrag, men eftersom vi inte träffades varje dag beslöt jag mig ändå för att fotografera på fri hand eftersom jag använde bilderna till att jämföra med de tidigare medieproduktionerna. Dels för att själv försöka åstadkomma mer kunskap om genrerna dokumentärfoto och bildjournalistik och reflektera över mina val huruvida jag väljer att representera Tokyo på i mina bilder, med hjälp av mina fotografiska kunskaper och lärdomar. Samtalen och uppdragen jag följde med på tillsammans med Said dokumenterades för att göra bilderna så trovärdiga och levande som möjligt, att inte be honom posera eller ändra
innehållet i bilderna. Garantin för att en bild skall vara trovärdig behöver inte vila i innehållet utan ligger i vad betraktaren accepterar som trovärdigt med hjälp av de påståenden som gjorts av texter som bär bevis för vad som har varit. Den text jag åsyftar på kan antingen vara en bildtext, förklaring, beskrivning eller historia om var bilderna är tagna och med hjälp av referenser styrka de påstående texten utgör. Kvalitativ intervju Den kvalitativa intervjun tillsammans med Said Karlsson i Japan delades upp i två olika faser. Under den första veckan planerades intervjufrågor som jag fick ändra under de kommande dagarna intervjun tog plats för att jag inte hade planerat intervjun väl och därav ändra frågorna under samtalet och fick sedan boka in ytterligare en intervju till. Ett av stegen jag använde mig av var följaktligen ett av flera knep Björn Häger (2001) beskrivit i sin bok om kvalitativa intervjutekniker. Första steget var att få Saids uppmärksamhet att vilja prata med mig (ibid. 2001 s45) då nästa stege var att visa intressen för Saids yrke. Samma sak gäller det att bryta isen med pinsamma situationer som kan dels förbättra kontakten med intervjupersonen(ibid. 2001 s47). Allt eftersom vi är syskon påverkades inte intervjun negativt. Platsen Said valde att utföra intervjun på började med att vi satt på ett mindre café vilket uppenbarligen är Said favoritatmosfär att arbeta på. Sedan promenerade samtidigt som jag ställde frågor gällande Saids yrke, hur han uppfattar de två olika genrerna som och frågor som berörde mitt problemområde, att kunna förstå ur Saids synvinkel av vad jag ville få svar på. Intervjun i helhet var ett försök att få fram så mycket svar och material för att kunna svara på mina frågor men också en metod som gav mig mer kunskap och insyn av två olika yrkesroller. Fotoelicitation - Intervju med bilder Bilder som jag hade tagit under resans gång jämfördes med Saids bilder samtidigt som jag ställde relevanta frågor rörande skillnaderna mellan genrerna och vilka bilder av mina eller hans som skulle kunna användas i en tidning eller på en galleria. Inte nog med att diskussionen kretsade kring hur mina bilder motsvarar Saids och vems som är mest anpassad för en artikel, fick jag även förklaring på vilka val man gör som dokumentärfotograf och fotojournalist i olika sammanhang samt arbetssituationer. Said var väldigt noga med att förklara att de redaktionella uppdrag han tidigare genomfört har inneburit att följa vissa direktiv på hur en bild skall tas, proportioner och hur bilden skall anpassas för artikeln. Som jag nämnde tidigare i stycket var journalister tvungna att följa direktiv, men Said berättade att det är han som bestämmer hur sina bilder skall tas och se ut. Sist men inte minst se hur detta skiljer sig i val av stil och subjekt. Metodvalet är inte till för att väcka minnen eller känslor. Här känner jag att mer information och vetskap om fotojournalistik kan frammanas när Said Karlsons bilder diskuteras under samtalets gång. Framförallt representationsfasen är också
intressant att ta reda på och de ställda krav som görs av redaktionscheferna han jobbar för. Till skillnad från den mest användbara och verbala intervjutekniken fokuserar den bildbaserade på en informant under ett flertal veckor istället för en intervju med flera personer som kanske tar längre tid. Bilderna som används kan bära på mer information som forskaren kan få olika insiktsfulla åsikter om sociala företeelser från personen som intervjuas. Metoden behöver framförallt inte betyda att etnografen är den som tar bilderna, att informanten också fotograferar. Med journalisten i fokus kommer båda två att framställa bilder där jämförelser kommer att diskuteras. Litteratursökning För att få fram bra teorier som hjälpt mig få svar på mina frågor och analys av bilderna som tagits gjordes en onlinesökning efter passande litteratur som är relevant för denna uppsats. Problemet med litteratursökningen var att mycket av det som sökts på nätet innehöll sökorden: journalistik, elicitation, kvalitativ intervju, dokumentärfotografi, etc. orsakad följande komplikationer. Första problemet var att sökningen gav allt för många träffar, samt att hitta rätt litteratur, eventuellt tidigare forskningar. Mycket av den litteratur och artiklar jag använt mig av visade sig innehålla brister och därav har jag fått hitta annan litteratur. Bildanalys Genom att utföra bildanalysen användes först och främst sortering och granskandet av min egna produktion från Japan. Gillian Rose (2012) bok Visual methodologies drog till stor användning i analysarbetet för att se utifrån två olika "sites" som hon kallar för och placerade bilderna i två kategorier. Den ena dokumentärfotografi och den andra bildjournalistik. I början av processen var att sortera tvåtusenfemhundra till etthundratjugotre bilder som jag fick ständigt, under en längre period, sitta och plocka bort bilder som innehöll samma motiv. Efter att halverat antalet plockades även bilder bort som var tagna på Said Karlsson eftersom de inte uttryckte "såhär jobbar en journalist". Men innan jag fick fram etthundratjugotre bilder hade jag sedan innan skrivit ner personliga tankar om skillnaden mellan dokumentärfotografi och bildjournalistik. Dessa tankar kom till stor användning och det var då jag påbörjade min sortering av de etthundratjugotre bilderna och la dem i två olika högar. Slutligen valdes de bilder jag tyckte såg bäst ut utifrån komposition, färger, motiv som också påminde om andra bilder som pressfotografer och Said hade tagit sedan innan. Därpå skrevs bilderna ut för att få en mer överblick av bilderna när de låg utspridda på golvet. För att avgöra mina bästa bilder kunde jag med hjälp av Gillian Rose tre "sites" bitvis sortera en hög åt gången och granska bilderna i antingen en publikkontext eller en produktionskontext, då varken bilderna kunde avgöras om de var dokumentära eller journalistiska i bildinnehållet. Vad det resulterade var att se ifall en bild i publikkontexten skulle tolkas som ett dokumentärfotografi eller en
pressbild som om den skulle i den motsvarande kontexten. Det slutade med att jag hade runt 20 bilder till mitt förfogande som kunde användas till min medieproduktion. Bild: Utskrivna bilder som sorterades. Bild: Från Gillian Rose "three sites" Medieproduktion Resultatet av medieproduktion omfattar åtta stycken dokumenterande bilder som representerar min tolkning av Japans kukturer. Medieproduktionen har använts i samband med min bildanalys, på samma sätt som jag analyserade de relaterade medieproduktioner, för att jämföra, skildra och undersöka skillnaderna mellan fotografi med egna uttryck och bildjournalistik.
Den totala mängden bilder som togs i Japan för medieproduktionen har inte kunnat ställas ut men ska då ha visat för betraktaren vem jag är som person och hur jag fotograferar för att representera tagna bilder på en väldigt kort tid från ett annat land. Medieproduktionen är en betydande del av undersökningen då de återgivna platserna i Japan, från den etnografiska studien tillsammans med Said Karlsson och den fria fotograferingen, representeras och har analyserats. Produktionen var svår att utföra eftersom mitt första utkast av medieproduktion skulle bli en dokumentationsserie på Said Karlsson. Detta var till största delen målet med medieproduktionen. Som ett exempel på min bildanalys enligt de definitioner av genrer som jag kommit fram till, borde dessa bilder placeras inom dokumentärgenren men samtidigt skulle de också kunna placeras inom den bildjournalistiska genren då kontexten avgör för vilken effekt bilderna kommer få. Men i all akt och diskussion visade sig den första medieproduktionen inte hålla måttet för att kunna placeras som en del i min undersökning. Framförallt inte då bilderna inte visade sig 100% användbara för en analys. För och nackdelarna med min medieproduktion är till visso att den kan hårt kritiseras med tanke på dess koppling till denna text och bilderna må vara svår att identifieras som antingen journalistiska, tagna i action, eller dokumentära som kunde passats i ett fotoalbum eller i detta fall på en utställning. I slutändan togs det 2500 bilder under mina två veckor utomlands och skars ned till ett mindre antal till 8 bilder jag ville visa till på utställningen. I och med att jag kallar bilderna för snapshots är därför att de är tagna på väldigt kort tid och har inte lagt ner mycket betänketid bakom bilderna, som tillexempel ändrat ljuset, komposition och väntat flera timmar på att fånga en händelse. Det har gått väldigt fort och därför bär ingen av bilderna på någon förändring inom bildrummet som att manipulera med något tillsatt objekt. I slutändan kom jag fram till att min medieproduktion