1. Innan ridån gick upp

Fabulera AB Mäster Ernsts gata 20 254 35 Helsingborg info@fabulera.se ISBN 978-91-975951-1-7 Originalets titel: Powiem wam jak zginął (Warszawa 1959) Copyright 1999 by the estate of Maciej Słomczyński Översättning av Magdalena Glans Svensk originalutgåva Fabulera AB 2007 Aischylos Orestien tolkad av Emil Zilliacus 1947, Shakespears Macbeth i översättning av Carl August Hagberg Sättning av Eric Persson Korrektur: Mats Glans och Karin Andersson Omslag av Roman Kirilenko All Rights Reserved Printed by Scandbook, Falun 2007 Fabulera vi kan göra en höna av en fjäder - kan du? www.fabulera.se 1. Innan ridån gick upp Den här dagen fyllde Joe Alex trettiofem år, men det hade han inte talat om för någon, och hade nästan glömt bort det själv. I morse, när han kastade ett öga på almanackan, mindes han plötsligt barndomens ljuva dagar, födelsedagstårtan, ett ljus rikare för varje år, föräldrarnas ansikten, presenternas diffusa former; sedan övermannades han av ett hastigt, skarpt minne av dagen då han flög ovanför molnen mot en brinnande tysk stad, och kisande mot solen uppfattade skuggan av ett jaktplan med svarta kors på vingarna, då tänkte han att idag var det hans födelsedag och om en stund kunde han vara död, exakt samma dag som han hade kommit till världen. Men det var gamla minnen. Sedan länge undvek han att fira alla personliga högtider. Han var ensam i världen och ingenting pekade på att sakernas tillstånd någonsin skull förändras. Allra minst idag. Han sneglade på dekorationsfatet som låg på den öppna spisen. Där låg det två teaterbiljetter till kvällens föreställning. Han ville ta med sig Carolina till uppsättningen av Macbeth. Det fanns två skäl till det. För det första hade han sedan en viss tid tillbaka känt att hans vänskap med Carolina dalade. De hade känt varandra länge, kanske för länge. Carolina var en söt och trevlig tjej. Han visste att han inte var henne likgiltig. Hon hade besökt hans lägenhet för första gången för ett år sedan. Efter det hade de tillbringat en vecka tillsammans vid kusten i Brighton. Banden dem emellan var spröda och tunna och kanske var det just därför som ingen av dem hade gjort några allvarliga försök att bryta dem helt. En tid hade de till och med haft det riktigt bra med varandra. Joe, som var i den åldern då instinkten gjorde sig påmind ibland och manade på att hitta en livspartner, hade flyktigt tänkt några gånger, att om han

skulle gifta sig så skulle hans tilltänkta vara ungefär som Carolina. Ett renskurat hus, en vacker och sansad hemmafru, en lugn vardag utan större turbulens. Javisst, men det fanns en annan detalj här i livet, något som han aldrig hade känt. Kärlek. Och han älskade inte Carolina och trodde inte att han någonsin skulle göra det heller. Alltför mycket tid och många tillfällen hade redan passerat förbi utan resultat. När han emellertid på sistone märkt att de gled ifrån varandra mer och mer, blev han oförmodat medveten om att det gjorde honom ledsen. Samtidigt visste han, att det hade räckt att vilja, att det hade räckt att tvinga sig att tro att han verkligen ville ha henne, för att hon skulle stanna kvar. Men han var oförmögen att framkalla dessa känslor på ett övertygande sätt. Istället använde han sig av halvmesyrer. Att skicka ett kort och bjuda henne på teater ikväll var just en typisk halvmesyr. Någonstans bland de konventionellt vänliga orden på inbjudningskortet borde det kanske finnas ett utropstecken, kanske en understrykning, men till och med den lilla gesten kändes omöjlig. Och därför stod han nu här, klädd för en utekväll, sorgsen men samtidigt fylld av en obehaglig lättnad. Om Carolina inte ringde nu, skulle hon aldrig mer ringa. Det andra skälet till varför han ville gå på teater just i kväll, var möjligheten att se Sara Drummond spela lady Macbeth. Men inte ens denna anledning var klar och enkel. Varken den stora skådespelerskans mästerspel eller tre timmar tillbringade öga mot öga med mänsklighetens eviga dilemman: ärelystnad, kärlek och svek, skulle i sig få honom att lämna hemmet. Han var helt enkelt tvungen att se Sara eftersom det var hennes sista spelkväll i London för säsongen, och han själv skulle besöka hennes gods i övermorgon, dit han blivit bjuden av hennes make, Ian Drummond. Han ville inte vistas under hennes tak utan att ha sett henne uppträda. Det vore nästan oanständigt. Ian, Joe Alex och Ben Parker, inspektör vid Scotland Yard, hade varit mer än vänner under de fem krigsåren. De tre utgjorde en del av besättningen på ett bombplan, som började brinna på sin väg tillbaka från en av de ockuperade franska hamnstäderna, strax utanför Englands kust, och störtade från en höjd av sex tusen fot. Av de sju personerna som befann sig på planet hade bara de tre hunnit hoppa ut och veckla ut sina fallskärmar. Sedan dess var de oskiljaktiga. Först när freden kom, skiljdes deras vägar åt. Drummond, en ung och mycket duktig kemist, som under kriget använt sig av alla sina kontakter för att kunna ta värvning i flygvapnet, tjäna sitt land vid fronten och inte på ett laboratorium, hamnade där efter kriget och gjorde sig snabbt ett namn i den vetenskapliga världen. Alex blev deckarförfattare. Han skulle inte påstå att det var hans kall här i livet, men efter alla krigsåren visste han att han aldrig skulle kunna återvända till sin anställning på kontoret som han hade lämnat som en väluppfostrad, nittonårig pojke med goda framtidsutsikter. Han hade inte längre något gemensamt med den pojken. Alltså provade han på att skriva böcker och upptäckte till sin häpnad att hans romaner sålde som färska bullar. Som tur var dock läste han själv alldeles för många riktigt bra böcker för att den något tvivelaktiga äran skulle stiga honom åt huvudet. Trots det försökte han författa sina mörka historier så bra som möjligt. Och det var ännu ett skäl till hans dåliga humör den här kvällen. Den lilla, platta Olivettin stod öppen på skrivbordet, och på det isatta pappersarket stod det två ord: Kapitel ett. Det var allt. I två veckor hade samma tomma blad suttit i skrivmaskinen. I två veckor hade han i timmar irrat runt i rummet, försökt att sätta sig bara för att omedelbart resa sig igen, gång på gång. Han visste exakt hur boken skulle vara, utan att gå in på detaljer. Han kände på sig att idén var utmärkt; läsaren skulle ställas inför en enkel och till synes solklar gåta. Gåtan skulle emellertid placeras i en labyrint av skenhändelser och vägen till lösningen skulle visserligen utrustas med alla tänkbara riktmärken, men den skulle samtidigt höljas i dunkel. Han suckade. Det spelade ingen roll hur fantastiska visioner han än hade, om han ändå inte kunde förmå sig att börja skriva. Kanske skulle han komma till skott omhuldad av Drummonds diskreta gästfrihet i den lugna herrgården Sunshine Manor, vilande bland urgamla träd och omgärdad av höga klippor vid havet. Han visste att om han bara lyckades med inledningen, skulle allting gå bra. Han sneglade på klockan, och sedan på den tysta telefonen. Om inte Carolina ringde om fem minuter Telefonen ringde. Joe lyfte på luren.»godkväll«, sade Carolina.

»Godkväll. Jag började bli orolig att du inte hade fått mitt kort.jo, det fick jag «Det hördes en vag tvekan i Carolinas röst.»jag är ledsen, men jag reser bort ikväll.«hon tvekade igen.»jag kommer att bli borta länge. Jag ringer bara för att säga hejdå, Joe.Hejdå, Carolina. Jag önskar dig en trevlig resa.tack «Tystnad.»Du har alltid varit så snäll mot mig, Joe. Hoppas att vi möts igen någon gång.det gör vi säkert!«sade han med en artig övertygelse. Tystnad igen.»då så, hejdå, Joe.Hejdå, Carolina.«På andra sidan tråden lade en liten men bestämd hand på luren. Joe Alex sänkte sakta handen som höll i luren men i samma stund som han lade på ringde det igen. Han svarade snabbt.»ja, hallå?är det du, Joe?Ja Ben, det är jag.hej, vad gör du just nu?just nu borde jag sitta och deppa. Men det gör jag inte och det bekymrar mig. Hänger du med?ja, det gör jag. Tror du inte att vi poliser har den sortens privata problem?jag är inte helt övertygad «, mumlade Joe.»Har du lust att komma förbi? Jag tänkte gå på teater och Och du har två biljetter till Macbeth och vet inte vad du ska göra med den andra.ungefär så«, sade Joe och hajade till.»hur visste du att det var just Macbeth?Jag gissade helt enkelt.hm Hm vaddå?ingenting. Har du lust att se den?jag vet inte. Idag är jag en ensam polisman«, sade Parker.»En ensam polisman som är uppklädd till tänderna. Ärligt talat så hade jag planerat att dra ut dig hemifrån. Det finns ett intressant ställe i East End som är värt att kolla upp. Jag tänkte att vi skulle förena nytta med nöje. Men det är inget brådskande, bara rutinarbete. Men om du redan har biljetter till Othello Macbeth.Ja, just det! Den pjäsen skulle passa mig utmärkt. Det finns ett brott, klara motiv och en grundlig analys av mördarens psyke. Jag skulle faktiskt kunna skriva till ett och annat själv om jag bara hade kunnat skriva blankvers.betyder det att du vill gå?ja. Sedan skulle vi kunna ta ett glas någonstans. Jag skulle faktiskt vilja be dig om en liten tjänst.privat?nej.intressant«, sade Joe.»Vi har tjugo minuter på oss, och jag måste köpa blommor någonstans på vägen. Var ska jag hämta upp dig?ingenstans«, löd ett lugnt svar.»jag finns på puben mitt emot ditt fönster. Om du tittar ut så ser du en svart bil stående utanför puben. Bakom ratten sitter en rundkindad ung man i grå hatt. Han heter Jones och är sergeant.»vilket innebär att du är i tjänst nu?jag är bara en svag människa«, skrattade Parker. Men Joe hade känt honom alldeles för länge, för att inte veta att Ben hellre hade skjutit huvudet av sig med sitt tjänstevapen än att han skulle utnyttja tjänstebilen till sina privata behov.»ok, jag kommer ner!«han lade på luren, rättade till håret framför spegeln och styrde kosan mot hallen medan han funderade på hur Ben hade kunnat veta att Joe ville se Macbeth i kväll och att Carolina inte kom «Han svepte sin kappa tätare om sig då kvällen var kylig. Han kände en liten upphetsning stiga i kroppen. Det dåliga humöret var borta.

2. Rädda dem! Det vilade en absolut tystnad över den till brädden fyllda teatersalongen. Sara Drummond förde handen till ögonen. I ljuscirkeln som föll på scenen från en strålkastare i taket, tyckte sig Joe se en röd fläck på hennes handflata.»här är ännu blodlukten kvar«, deklamerade skådespelerskan lågmält.»alla Arabiens vällukter skulle inte kunna rena denna lilla hand. O, o, o!«det sista ropet var fylld av en stilla undran, samtidigt som det avspeglade så rent vansinne att Alex gnuggade sina ögon. Aldrig hade han kunnat tro att man i ett enda betydelselöst ord, som dessutom viskades fram så tyst, kunde inrymma flera tjocka volymer om mänskligt psyke och lidande, kunde återge hur en galen hjärna avskärmande sig från verkligheten. I ögonvrån sneglade han på Parker. Inspektörn satt en aning framåtlutad, med kisande ögon och med en så total koncentration i ansiktet, som vore han en forskare bevakande en avgörande fas i sitt experiment. Trots det anade han Joes blick och tittade tillbaka. Förvånat noterade Joe att det snarare var oro än beundran i hans ögon. När ridån gick ner för en paus knuffade Parker Joe i armen.»vill du stanna till slutet? Lady Macbeth kommer vi inte att få se mer och resten kan vi från skolan«, han log.»jag är bara en enkel polisman men jag har en känsla av att det vore slöseri med en timme av våra liv att ägna tiden åt de andra skådespelarna. Det är en märklig historia. Den här kvinnan har en så fullständig kontroll över alla att jag, ärligt talat, är mer intresserad av hennes stackars man och hans öde.visst«, sade Joe.»Vi drar.«efter en kvart stannade den svarta bilen utanför hans port. Inspektören vaknade ur sina tankar.»men vi skulle ju åka till East End! Jag glömde att säga det till sergeanten och därför körde han oss tillbaka. Fast det är kanske lika bra det. Gör det något om jag följer med dig upp en stund?nej, du har ju fortfarande inte berättat vad du har på hjärtat.nej, just det «, Parker tystnade. Hissen flög mjukt upp. Alex öppnade ett litet barkylskåp gömt mellan två bokhyllor, tog fram två flaskor och visade dem för inspektören.»konjak eller whisky?whisky. Utan vatten, tack.«de satte sig, Alex fyllde i glasen och de drack upp under tystnad. Joe serverade påfyllning med en frågande blick på Parker. Han skakade på huvudet.»jag antar«, sade han med omsorg i rösten,»att du åker till Drummonds för att skriva. Jag vill inte störa i det, det har jag ingen rätt till.ben«, Joe reste sig.»jag förstår att när man är en framstående detektiv, kan man inte uppföra sig som säg, historielärare eller ägare till en leksaksbutik. Men sluta uppföra dig som en karaktär från en dålig deckare, om jag får be.idiot!«sade inspektörn från djupet av sitt hjärta och slog ut med händerna.»jag är faktiskt bekymrad, och jag vet verkligen inte vad jag ska säga.om du börjar tala så är jag övertygad om att vi kan komma fram till något Du har antagligen rätt «, Parker drack upp sista skvätten och tystnade igen. Den här gången bestämde sig Joe för att låta honom tänka ifred. Han var uppriktigt nyfiken. Trots det kunde han inte få den spröda, stolta kvinnogestalten på scenen att försvinna från sin näthinna. Alla Arabiens vällukter»om det inte vore för att Ian Drummond har varit, och kanske fortfarande är min vän, hade jag aldrig kommit till dig«, började Parker.»Det jag ska berätta nu är hemligtstämplat. Ja, inte helt och hållet förstås, eftersom mina överordnade har gett mig dispens att diskutera ämnet med dig «, han avbröt sig igen. Alex lyssnade utan att säga ett ord.»jag vet inte om jag har fel men det är möjligt att Ian befinner sig i stor fara«, klämde inspektörn ur sig till slut.»en stor fara, kanske inte mindre än den han utsatte sig för när vi tillsammans flög över Tyskland. Kanske är faran till och med större nu för då visste vi åtminstone vad vi hade att frukta. Vi var beväpnade, utbildade i att försvara oss och på vår vakt. Då hade vi lika stor chans att överleva som jaktplanet som siktade på oss. Den här gången är det annorlunda.«sara Drummonds gestalt försvann från Alex huvud och hennes

plats togs nu upp av ett leende ansikte med officersmössan på sned. Det var Ian då det begav sig. Han hade inte förändrats mycket sedan dess, möjligtvis gått upp några kilo, men han såg fortfarande ut som en pojke. En stor, genial pojke med ett leende som kunde avväpna värsta surkarten, och som uppenbarligen hade avväpnat den största skådespelerskan i Storbritannien.»Ian?! Är du säker?ja. Som du vet är Ian kemist. Du vet också att han har gjort något som i andra branscher skulle kallas en lysande karriär. Bland vetenskapsmän använder man inte det uttrycket men Ian är världsledande inom forskningen kring syntetiskt material. Han och hans närmaste medarbetare, Harold Sparrow, jobbar just nu med en svavelsyntes. Jag vet inte mer om den saken för jag är ingen specialist. Inte du heller för den delen. Det viktiga är att deras forskning kan resultera i en riktig revolution inom industrin. Om deras arbete skulle bära frukt skulle användningsområdet för plastmaterial öka oerhört. Från billiga hus, färdiga att sätta ihop, till ultralätta sköldar för stridsvagnar och överdrag till flygkroppar på överljudsplanen, som skulle bli fullständigt motståndskraftigt mot temperaturväxlingar. Jag bara vidarebefordrar vad jag har hört. Naturligtvis är det topphemligt fastän alltför många redan känner till det.jag förstår.och du börjar säkert gissa vartåt det barkar. Både Drummond och Sparrow är dessutom duktiga affärsmän. De bedriver sin forskning under beskydd av en av våra halvstatliga koncerner, så det ligger i deras intresse att hålla tand för tunga. Trots det har hela affären hamnat i offentlighetens ljus.på vilket sätt?på det här sättet «, sade inspektörn och från en innerficka på sin kavaj plockade han fram ett kuvert.»jag visste att du skulle ställa den frågan. Jag vill visa dig det här. När det ändå är så att hemligheten är känd för en fullkomlig främling finns det ingen anledning att undanhålla den för dig. Dessutom litar jag på dig.«han gav kuvertet till Alex. Joe tog emot ett vanligt pappersark med maskinskriven text, och började läsa halvhögt: Till Scotland Yard Sir Ian Drummond och sir Harold Sparrow befinner sig i fara på grund av sin forskning. Någon vill gärna ta över den. Någon försökte att köpa dem. Nu kommer de att skrämmas till tystnad. Det är fruktansvärt. Rädda dem! Vän av England Alex drog på munnen.»det låter som ett brev från en galning som har läst för många serietidningar«, sade han uppriktigt.»det är inte precis så jag har föreställt mig en allvarlig varning. Ni måste väl få hundratals sådana idiotiska brev varje dag. Folk som hotar att döda drottningen, spränga parlamentet i luften eller lägga en bomb vid någon ambassad. Det måste finnas hundratals sådana vettvillingar, kanske tusentals. Nej. Jag skulle inte bry mig om det.inte jag heller«, sade inspektörn,»om det inte vore för några omständigheter som talar emot det. För det första, en galning som visste om att vi planerade att, exempelvis, sjösätta en ubåt i natt, hade inte bara varit en vanlig galning, om man hade i åtanke att han dessutom kände till den exakta tiden och att denna sjösättning skulle företas i största hemlighet.du menar att det är märkligt att personen som skrev brevet är bekant med Drummonds och Sparrows arbete, eller hur?just det. För det andra visste han om att man har fört förhandlingar med de båda forskarna. Förhandlingsparten var representanter för en vänskapligt sinnad stormakt som, naturligtvis, är intresserad av utvecklingen av plastmassan. Förhandlingarna blev dock ganska allmänt hållna, det verkade mest som att de försökta snappa upp vad det var för äss våra forskare hade i ärmen. Från vår sida hade vi vidtagit långtgående försiktighetsåtgärder. Den internationella vänskapen i all ära, men det rör sig om att vara först på världsmarknaden och handlar därmed om enorma summor i licensavgifter. Om man har sett så mycket i livet som jag har gjort, vet man att ett människoliv bara är en siffra i en ekvation. Ibland kräver ekvationen att en särskild siffra blir den viktigaste, och då blir en viss persons liv mycket värdefullt. Andra gånger går ekvationen inte ut om man inte suddar bort en siffra. Jag skulle inte vilja att Drummond och Sparrow suddas bort, bara för att vår vän, stormakten, råkar ha en industrigren som inte tål någon konkurrens. Det här brevet skulle kunna vara skrivet av en knäppgök men dessvärre är det för mycket i det som stämmer. För

det tredje finns det ytterligare en punkt som tvingar oss att ta det på allvar: avsändaren visste att Drummond och Sparrow samarbetar med varandra. Inte nog med det, han var införstådd med i vilket stadium deras arbete befann sig och att frukten av deras forskning kan gå i graven tillsammans med dem.du försöker väl inte påstå att det hör till vanligheterna att mörda forskare från andra länder bara för att de råkar ha en bra idé? Man gör inte sådant.du har både rätt och fel. Det är svårt att förutse vilka effekter deras uppfinning skulle ha på marknaden. Det är inte uteslutet att den skulle försätta många producenter, som skulle bli tvungna att konkurrera med föråldrat material, i konkurs. Den skulle kunna slå hårt mot stålindustrin, den metallurgiska industrin, ja, vad vet jag? Men det är en sak med det här som jag inte riktigt förstår Nämligen?Nämligen, att mörda människor under sådana omständigheter känns som den absolut sista utvägen. I brevet kan man utläsa att några starka krafter känner till Drummonds och Sparrows forskning och planerar att oskadliggöra dem. Och det, rimmar illa med all logik.varför det?man dödar inte genier som om de vore flugor. Även om deras forskning skulle välta omkull många industrigrenar, skulle man alltid försöka köpa över dem till sin sida. Det vore som att döda hönan som värper guldägg. Levande är de guld värda, som döda är de lika betydelselösa som två döda tjänstemän. Och hittills har ingen av dem märkt av några sådana försök. Ärligt talat, hela historien stinker. Om det inte vore för att Om det inte vore för att brevets avsändare verkar vara insatt i saken, skulle du strunta fullständigt i det?ungefär så. Men det finns något mystiskt, något oklart i det hela och det vill jag se förklaringen på. Även om vi föreställer oss att en stormakt eller en koncern känner sig hotad av Drummonds och Sparrows forskning är det ganska osannolikt att forskarna skulle likvideras bara så där. Vi lever det facto i andra halvan av nittonhundratalet. Dessutom vet ännu ingen med all säkerhet hur viktigt och nyttigt deras arbete kommer att visa sig vara i framtiden. Vi antar att resultatet blir revolutionerande. Båda forskarna tror på det de gör, men jag har fått uppgifter som tyder på att det återstår en hel del arbete och att det finns en rad hinder på vägen. Och för guds skull, det vore ju rent nonsens att utgå ifrån att tillverkare av fotogenlampor borde ha mördat Edison då han hade uppfunnit glödlampan. Marknaden brukar inte sätta sig till motvärn för den tekniska utvecklingen utan snarare använda sig av den för egen räkning.alltså?tja, vad vet jag. Konstigare saker har hänt. Allt vi vet om brevets avsändare är att han, eller hon, har skrivit brevet på en bärbar Remington och postat det i London. Officiellt lägger vi ingen större vikt vid den här typen av anonyma brev. Men gäller det två av våra mest framstående forskare är det en annan sak. Särskilt med tanke på brevets innehåll.fint«, sade Alex och log reflexmässigt.»med andra ord befinner de sig inte i någon direkt fara, men om de båda en vacker dag skulle hittas i sina sängar med magarna fulla av arsenik, skulle Scotland Yard inte tappa hakan av förvåning.au contraire, min vän, vi skulle bli mycket förvånade!«parker reste sig.»av den enkla anledningen att till våra uppgifter hör bland annat att se till att medborgare i vårt land inte ska proppas fulla med arsenik före sänggåendet. Hör på, Joe«, han kom fram till Alex och lade handen på hans arm,»jag ska vara helt uppriktig mot dig.var du inte det fram tills nu?nästan. Men inte fullständigt. Det här brevet hamnade i våra händer för två veckor sedan. Under tiden har vi vidtagit alla åtgärder som man brukar i sådana här fall. Vi har talat med båda forskarna och vi har ordnat en diskret övervakning av Sunshine Manor. Lyckligtvis ligger godset relativt avskilt vilket gör det svårt för främmande att passera obemärkt i trakten. Beklagligt nog har Drummond bestämt vägrat att låta oss installera en av våra mannar i huset. I ärlighetens namn, varken han eller Sparrow tog hotelserna på allvar. Så med tanke på det är jag den perfekta personen för jobbet.exakt«, Parker satte sig igen och hällde upp lite whisky i sitt glas, ställde glaset ifrån sig och tittade lite skälmskt på sin värd.»naturligtvis har jag hm fått tillåtelse att gå igenom all korrespondens till och från Sunshine Manor. För en vecka sedan

läste jag brevet där Ian bjuder dig dit och för tre dagar sedan ditt svar, där du tackar för inbjudan, lovar att komma i övermorgon och stanna i två veckor.hm «, sade Alex.»Så vitt jag vet är det i lag förbjudet för myndigheterna att inkräkta på medborgarnas privatliv med vilket bland annat menas att läsa privata brev Så till vida det inte gäller paragrafen om allmänhetens bästa. I vissa speciella och välmotiverade fall träder nämligen ovannämnda paragraf i kraft. Enligt vår bedömning är det just ett sådant fall. Med andra ord, när jag läste era brev var det i Hennes Majestäts namn. Självfallet, om det inte vore för att du har räddat mitt liv ett antal gånger Och du mitt!det är inte det som är poängen«, inspektörn viftade med handen.»men hade det inte varit för det och för att vi tillsammans har utfört topphemliga flyguppdrag och för att jag personligen garanterat att jag litar mer på dig än på mig själv, så hade du aldrig fått reda på ett ord av det vi har sagt.jag förstår«, Alex satte sig ner, fyllde på sitt glas och smuttade på whiskyn.»du vill alltså att jag inofficiellt ska vara dina ögon och öron medan jag bor på Sunshine Manor. Frågan är om jag klarar av det.det vet jag inte. Egentligen ber jag dig inte om något extraordinärt. Jag pratade med Ian för några dagar sedan och han bjöd mig till Sunshine Manor, och han nämnde att även du skulle dyka upp. Han såg fram emot att vi alla tre skulle sätta oss vid eldstaden och minnas gamla tider. I och för sig var han medveten om att mitt besök delvis skulle vara å tjänstens vägnar, och, av vårt samtal att döma, är jag den enda polismannen som han skulle kunna tänka sig bjuda under sitt tak. Tyvärr kan jag inte komma dit förrän nästa vecka, några viktiga angelägenheter håller mig kvar i London några dagar till. Och om man överhuvudtaget ska tro på det där brevet, är våra forskare i fara. Någonting hänger i luften. Jag skulle vilja be dig om två saker: du är en vuxen, vältränad man och Ians vän, och om situationen skulle bli kritisk på ett sätt som jag inte kan föreställa mig idag, räknar jag kallt med din inblandning. För det andra skulle jag vilja att du, som gäst, kollar läget. Sunshine Manor gästas för närvarande av sex personer, bortsett från tjänstefolket. Eller, rättare sagt, just nu är de fem men Sara Drummond, som vi beundrade nyligen, är på väg till sin man för att ta en välförtjänt semester. Sedan är det Sparrow och hans hustru Lucy Bor de där?nej. Eller jo, Sparrow gör det nästan, Drummond och han har inrett ett labb på Sunshine Manor så han tillbringar största delen av året där. Lucy Sparrow jobbar som kirurg.jaså!«alex visslade tyst,»är det hon! Lucy Sparrow, den vackraste kirurgen i Storbritannien! Ian nämnde ingenting om att det var hon som var Sparrows fru.antagligen glömde han bort det. Vetenskapsmän, du vet. I vilket fall som helst kommer även den vackra Lucy att göra er sällskap, med undantag för korta resor till London en gång i veckan. Fast det sägs att hon borde besöka Sunshine Manor lite oftare Med tanke på hennes mans säkerhet?så kan man väl också kalla det «, Parker flinade.»det är kanske bara skvaller av det slags som Scotland Yard får kännedom om under sådana här omständigheter, men som saknar betydelse för fallet. Dock vill jag att du vet så mycket som möjligt innan du åker dit. Alltså, enligt mina upplysningar, är Sparrow mycket förtjust i sin väns hustru, den oförglömliga stjärnan som vi fick nöjet att beundra idag.menar du att bakom Ians rygg håller hans fru och hans medarbetare på med Jag vet inte. Det är kanske inte så. Det är möjligt att Sara är den typen som helt enkelt måste charma alla män i sin omgivning. Eller så vill hon kanske testa styrkan i sin tjusningskraft just på grund av Lucys slående skönhet? Jag vet bara att när jag rutinmässigt kollade den lilla gruppens förehavanden på sistone, upptäckte jag en viss liten biltur på tu man hand, ett hemligt möte i Scotland samt ytterligare två, tre händelser som pekar på en något häftigare vänskap än vad som anses passande med sin mans kollegor. Men det var förra året. Hur läget är idag och hur det har påverkat alla inblandade har jag ingen aning om. Det är inte ovanligt att två människor upplever en attraktion som är bortom alla officiella band, och när passionen slocknat skiljs de åt utan att förbindelsen lämnat några djupare spår i deras psyke. Vad gäller Sara Drummond så kan man väl säga att hon har levt ett rikt liv, hon har dock aldrig

varit inblandad i några direkta skandaler. Det jag berättar nu är naturligtvis vår interna information inom Scotland Yard. Jag tror att varken Drummond eller Lucy har någon aning om deras lilla äventyr. Sparrow är en hederlig och solid person så för honom måste det ha varit en omtumlande erfarenhet. Nu menar jag inte just själva romansen med Sara, utan snarare sveket mot sin fru och sin arbetskamrat och vän. Han är definitivt inte typen som lättsinnigt kan utnyttja sin väns gästfrihet samtidigt som han förför hans fru.men?just det, men. Därför antar jag att han måste ha befunnit sig i en svår sits och kanske gör han det fortfarande. Om den här historien inte har fått några konsekvenser, och om de lyckats hålla den hemlig, beror det säkert på Sara, som på sitt sätt älskar vår vän Ian och aldrig skulle lämna honom. Hon måste ha fått Sparrow att hålla tyst och fortsätta sitt samarbete med Drummond som om ingenting hade hänt. Men det är bara mina egna slutsatser. Jag kan ha fel helt och hållet. Deras små möten kan i själva verket ha varit mycket mer harmlösa än vad de såg ut. Folk har ofta en tendens att göra en höna av en fjäder Stackars Ian«, suckade Alex.»Men hon är ju en gudabenådad skådespelerska. Jag tror nog att jag skulle kunna förlåta henne några små synder.jag undrar om Ian skulle vara av samma åsikt. Och när vi pratar om Lucy Sparrow så är hon en ovanlig personlighet. Det faktum att en så otroligt vacker kvinna har valt att göra karriär inom kirurgin är ju anmärkningsvärt i sig. Man skulle tro att vackra kvinnor kan välja och vraka bland tusentals andra sysselsättningar här i livet, åtminstone så länge deras skönhet blomstrar.intressant sällskap «, mumlade Joe.»Är det några fler som kommer att vara där, om du nu är klar med att kasta dynga på våra vänners fruar?de båda forskarnas sekreterare. Eller ja, den rätta benämningen borde kanske vara assistent, en ung och väldigt duktig kemist, Drummonds elev. Han heter Philip Davis, är tjugoåtta år gammal hans familj består av en mor och två syskon. Dessutom ser han otroligt bra ut och är vansinnigt förälskad i Lucy Sparrow.Å herregud!«suckade Alex.»Det är inte utan att man undrar när de där människorna hinner göra sina vetenskapliga upptäckter när de hela tiden är upptagna med något helt annat.tydligen kan de konsten att förena nytta med nöje. Såvitt jag kan bedöma är Lucy Sparrow lyckligt ovetande om de heta känslorna hon har väckt hos sin mans assistent. Jag fick reda på det när jag läste hans brev till modern. Där skriver han om sin tysta, hopplösa kärlek.tack och lov«, Joe drack upp sin whisky.»jag börjar återfå min tro på mänskligheten. Den unga generationen verkar inte fullt så cynisk. Några fler?en professor Robert Hastings från universitetet i Pennsylvania, USA. Ian bjöd honom redan i vintras. Han kom för en vecka sedan och planerar att åka hem i övermorgon, hans biljett är redan bokad. Han är en välkänd vetenskapsman och hans forskningsintressen sammanfaller med våra båda forskares.kommer jag att ha helt fel, om jag gissar på att den med oss sympatiserande stormakten som skulle lida vissa förluster på grund av Drummonds och Sparrows forskning är Förenta Staterna?«Parker slog ut med händerna.»om du hade suttit på en officiell post och inte varit en politikföraktande deckarförfattare skulle du veta att sådana här frågor inte passar sig. Jag har inte mandat till den typen av indiskretion.«ben Parker log.»i vilket fall som helst skulle jag vara väldigt tacksam om du lyckades vinna den trevlige gentlemannens sympati.med andra ord är du inte helt övertygad om att hans besök på Sunshine Manor endast handlar om skön avkoppling?i mitt yrke är man aldrig säker på något, inte förrän man har ägnat sig åt tidskrävande undersökningar och begrundat ett flertal bevis. Där det inte finns några bevis där kan det inte bli tal om någon säkerhet, Joe. Använd istället din författarfantasi och begär inga vidare upplysningar om mannen, som för övrigt kan bli föremål för ett intressant psykologiskt studium från din sida. Det vore väldigt spännande om du skulle ha turen att snappa upp några av hans värdefulla tankar. Professor Robert Hastings är en känd person. Jag skulle vilja att du uppvisar en klar svaghet för kändisar.jag förstår. Är det alla?alla gästerna, sedan finns det tjänstefolket men de är inte intressanta för oss i det här skedet. Det är vår gamle vän Malachi och