Lönebildning i förändring

Lönebildning i förändring ett arbetsgivarperspektiv Av Jan Herin och Ulf Jakobsson Forum för tjänsteföretagare

Innehåll Förord... 4 Inledning... 5 Kapitel 1. Lönebildningen under efterkrigstiden... 7 "Guldåldern" - 1950-1972... 8 "Den stora oredans tid" - 1973-1992... 16 Omprövningens tid 1992 -... 20 Kapitel 2. Fyra arbetsmarknadsmodeller och deras effektivitet... 24 Kapitel 3. Lönebildningens kostnads- och strukturmål... 35 Lönebildningens kostnadsmål... 36 Konkurrenskraften... 39 Lönebildningens strukturmål... 43 Kapitel 4. Nya villkor för lönebildningen... 54 Gamla sanningar gäller inte längre... 56 Låga relativlöner är en subvention till ineffektiva företag... 57 Kapitel 5. Sammanfattande slutsatser... 62 Ännu ingen test... 62 Illavarslande avtalsrörelse... 62 Det finns ingen patentlösning... 63 Normen och Riksbankens ansvar... 63 Vilken bransch ska vara löneledande?... 64 Arbetsgivarnas mål har inte nåtts... 65 Balansen mellan fack och arbetsgivare... 65 Källor... 67 2

3

Förord Lönebildningen, den svenska ekonomins akilleshäl, är under ständig omprövning. Inte minst, mot bakgrund av utfallet av den senaste avtalsrörelsen har lönebildningens sätt att fungera återigen kommit högt på dagordningen. Almega har, mot denna bakgrund, gett ekonomerna Ulf Jakobsson samt Jan Herin uppdraget att studera den svenska lönebildningen ur ett arbetsgivarperspektiv. Författarna har båda, under en lång följd av år, varit chefekonomer vid Svenska Arbetsgivarföreningen och har följaktligen en ingående kunskap om lönebildningsprocessen. Jonas Milton vd Almega 4

Inledning Lönebildningen och dess sätt att fungera är central för utvecklingen i svensk ekonomi. Under efterkrigstiden har lönebildningen stått i centrum för debatten, samtidigt som de yttre förutsättningarna förändrats över tiden. Perioden från andra världskrigets slut till 1970 talet framstår som den svenska lönebildningsmodellens guldålder. Samförstånd kring lönebildningen skapade, i kombination med en god internationell tillväxt, reallöneökningar och en god sysselsättningstillväxt som gjorde det möjligt att hålla nere arbetslösheten. Åren 1973 till 1992 var en period med mycket turbulent ekonomisk utveckling. Höga löneökningar utgjorde ett ständigt hot mot konkurrenskraften och sysselsättningen och ledde till återkommande devalveringar. Under perioden efter krisen 1992, med den stora deprecieringen av kronan, skedde en omläggning av den ekonomiska politiken. Detta gjorde att löneförhandlingarna kom att föras i en miljö som kännetecknades av större stabilitet. Redan innan krisen hade det startat en omorientering av lönebildningen. I jämförelse med tidigare perioder skedde en decentralisering där mera av lönebildningen förlades till företagen. De centraliserade avtalsförhandlingarna avskaffades redan i slutet av 1980-talet. Ett klimat av ökat samförstånd och ansvarstagande från parternas sida manifesterades också i Rhenbergsavtalet och i Industriavtalet. Reformarbetet på lönesidan har dock inte fortsatt utan vi har bakom oss en förhandlingsomgång som präglas av en stark samordning, kraftiga låglönesatsningar, minskat utrymme för lokal lönebildning och totala löneökningar som inte torde vara förenliga med samhällsekonomisk balans. Mot denna bakgrund har ett antal frågor aktualiserats, vilka behandlas i denna rapport. I kapitel 1 behandlas varför vissa perioder var lyckosamma i lönebildningshänseende, medan andra var mindre framgångsrika. Analysen inriktas i hög grad på att studera de yttre förutsättningarna för lönebildningen i form av ekonomisk utveckling, ekonomisk politik och institutionella förhållanden på arbetsmarknaden. Kapitel 2 studerar hur lönebildningen skiljer sig åt i ett antal industriländer. De olika ländernas organisation av lönebildningen samt utformningen av reglerna på arbetsmarknaden skiljer sig vad avser: graden av decentralisering av löneförhandlingarna, löntagarnas och arbetsgivarnas organisationsgrad, kollektivavtalens ställning och täckningsgrad, möjlighet till allmängiltighetsförklaring av kollektivavtalen samt konfliktreglernas 5

utformning. Med dessa kriterier som utgångspunkt identifieras fyra olika modeller och deras ekonomiska effektivitet vad avser jobbskapande och strejkfrekvens studeras. I kapitel 3 studeras hur väl arbetsgivarnas lönepolitiska mål har uppfyllts under de senaste avtalsrundorna. Arbetsgivarnas mål har uttryckts som att: Lönekostnaderna ska stärka konkurrenskraften, industrin ska sätta märket för övriga sektorer, lönebildningen ska i ökad grad decentraliseras till företagen, lägstalönerna ska ej höjas mer än genomsnittligt och arbetstidsförkortningar ska ej medges. Av utvärderingen framkommer att inget av målen uppnåtts. Allvarligast, ur företagens synvinkel, är att decentraliseringsprocessen stannat upp och att utrymmet för företagsförlagd lönebildning begränsats. I kapitel 4 diskuteras de stora förändringar som skett i den miljö som omger lönebildningen. Avregleringsvågen, låglönekonkurrensen, IKT revolutionen, fragmenteringen av värdekedjan är några av de faktorer som förändrat lönebildningens villkor. I kapitlet diskuteras industrins normsättande roll samt de faktorer som förändrat denna sektors villkor. I kapitel 5 dras slutsatser från den tidigare analysen, som kan tjäna som en grund för en diskussion om den framtida lönebildningen 6

Kapitel 1. Lönebildningen under efterkrigstiden Dagens lönebildning liksom debatten om densamma har i hög grad präglats av utvecklingen under efterkrigstiden. Det kan därför vara lämpligt att inleda vår framställning med en kort genomgång av huvuddragen i den svenska lönebildningen under efterkrigstiden. I denna genomgång inriktar vi oss i hög grad på att analysera de yttre förutsättningarna för lönebildningen i form av ekonomisk utveckling, ekonomisk politik och institutionella förhållanden på arbetsmarknaden. Även om spelet mellan parterna i varje enskild avtalsrörelse inte saknar betydelse, så visar forskningen att löneutvecklingen i stor utsträckning låter sig förklaras av dessa förutsättningar. Som vi ser det kan man dela in denna period i tre epoker: Den första epoken, som sträcker sig från den stora metallstrejkens slut 1948, fram till början av 1970-talet, framstår i efterhand som en guldålder för den svenska lönebildningsmodellen. Som vi ska se präglades perioden av mycket gynnsamma yttre omständigheter, som kombinerades med ett stort mått av samförstånd mellan LO och SAF som under denna period var de helt dominerande aktörerna i den svenska lönebildningsprocessen. I efterhand framstår 1973 som den naturliga sluttidpunkten för denna period. Den andra epoken inleds med Bretton-Woods systemets sammanbrott, vilket markerar övergången till en väsentligt mera turbulent utveckling i den internationella ekonomin än tidigare. Svensk ekonomi går in i en period av hög inflation och låg tillväxt. Samtidigt krackelerar samförståndet mellan parterna på arbetsmarknaden för att övergå i ett klimat som präglas av konflikter och ideologiska konfrontationer. Antalet parter av betydelse på arbetsmarknaden växer också kraftigt Ett lämpligt namn på denna epok kan vara: Den stora oredans tid. Den naturliga sluttidpunkten för denna period är 1992, då den svenska ekonomin går in i en djup kris. Den tredje epoken, som ännu inte är avslutad kan vi kalla för omprövningens tid. Perioden präglas av en gynnsam utveckling såväl inom den internationella som i den svenska ekonomin. Krisen leder till en mycket påtaglig uppstramning av stabiliseringspolitiken, vilket i sin tur leder till att lönebildningen kan verka i en miljö av makroekonomisk stabilitet. Redan innan krisen 1992 hade det förekommit en omorientering när det gällde lönebildningen. I grova drag blev lönebildningen mera decentraliserad, med mera av lönebildningen förlagd till företagen. De övergripande centrala förhandlingarna som täckte hela LO-SAF området avskaffades redan under 1980-talet. Ett klimat av ökat samförstånd och ökat ansvarstagande från fackets sida manifesterades också i Rehnbergavtalet och i Industriavtalet. Reformarbetet på lönesidan har dock inte fortsatt, utan vi har nu bakom oss 7

en förhandlingsomgång som präglats av en stark samordning från LO-sidan, kraftiga låglönesatsningar och löneökningar som inte torde vara förenliga med inflationsmålet vid full sysselsättning. Vi ska nu ge en något mera utförlig analys av utvecklingen under de tre nämnda perioderna. I analysen koncentrerar vi oss i första hand på de förhållanden, som är av betydelse för dagens lönepolitiska diskussion. "Guldåldern" - 1950-1972 De yttre ekonomiska betingelserna var under denna tid mycket goda. Den ekonomiska utvecklingen i industriländerna präglades av återuppbyggnaden efter andra världskriget. Tillväxten i industriländerna låg under denna period högre än i någon annan period. Samtidigt bidrog Bretton Woods-systemet med låsta växelkurser mellan industriländerna till att den dynamiska utvecklingen skedde inom ramen för en betydande makroekonomisk stabilitet. Inflationen i OECD-området höll sig kring 3 procent 1. Arbetslösheten var låg i stort sett i hela OECD-området. Bretton Woodssystemet tvingade bytesbalansunderskott och budgetunderskott att röra sig inom mycket snäva ramar. Produktivitetsutvecklingen bland industriländerna var genomgående mycket hög. Detta gällde också Sverige. Den internationella återuppbyggnaden i förening med den allmänt snabba tillväxten efter kriget bidrog till en hög efterfrågan på svenska exportvaror. Detta ledde till kraftiga exportökningar och snabb tillväxt inom industrin. Mekaniseringen av jord och skogsbruk ledde till en kraftig minskning av sysselsättningen i dessa verksamheter. De som på detta sätt friställts kunde anställas i industrin som därmed fick sin efterfrågan på arbetskraft tillgodosedd. Denna förflyttning bidrog mycket starkt till höjningen av arbetskraftens produktivitet. Till tillväxten bidrog från efterfrågesidan också en omfattande utbyggnad av den svenska infrastrukturen, samt en stor utbyggnad och modernisering av bostadsbeståndet. Det omfattande bostadsbyggandet var inriktat på att möta efterfrågan från alla dem som lämnade jordbruket och landsbygden för industrin och städerna. Mot slutet av perioden påbörjades också en mycket snabb utbyggnad av den offentliga sektorn. Denna utveckling gick hand i hand med ett snabbt utträde av kvinnorna på arbetsmarknaden. Företrädesvis gick vägen från arbete i hemmet till anställning i den offentliga sektorn. När det gäller den sektorsvisa sysselsättningsutvecklingen kan epoken delas in i två perioder. Den första perioden dominerades av utslagningen i 1 Den så kallade engångsinflationen i samband med Koreakriget vid 1950-talets början utgjorde ett undantag. 8

modernäringarna och en tillväxt av sysselsättningen inom industrin. Sysselsättningen i industrin, som andel av total sysselsättning nådde sin topp kring1960. Därefter sjönk också industrisysselsättningens andel samtidigt som sysselsättningen framförallt i den offentliga tjänstesektorn ökade kraftigt både absolut och andelsmässigt. När det gällde lönebildningen och det lönepolitiska tänkandet var det industrin och dess villkor som stod i centrum under hela perioden. Till stor del torde detta ha berott på att det var här som facket hade sina historiska rötter och det var här som fackföreningsrörelsen var starkast och den fackliga anslutningsgraden som störst. Därtill kom den centrala roll som industrin spelade i den svenska ekonomin. Det var här dynamiken i ekonomin fanns och det är rimligt att påstå att industrin var motorn i den svenska tillväxten under denna period. Bretton-Woods systemet bidrog på sitt sätt också till att ge industrin en central roll i lönebildningen. Genom att de internationella kapitalrörelserna var starkt reglerade i systemet, kunde ett underskott i bytesbalansen inte på samma sätt som idag finansieras genom internationell upplåning. Därmed kunde redan små underskott i bytesbalansen leda till kris i ekonomin. Ett land som hamnade i en underskottssituation fick vända sig till Internationella Valutafonden (IMF) för att få hjälp med underskottets finansiering. Hjälpen från IMF kombinerades med att organisationen ställde krav på den ekonomiska politiken för att rätta till underskottssituationen. Denna situation ville inget lands regering hamna i. Balans i de utrikes affärerna blev därigenom ett mycket viktigt mål för den ekonomiska politiken. Därmed fick exportindustrin en mycket strategisk roll när det gällde ett lands möjligheter att föra en framgångsrik ekonomisk politik. För att nå god tillväxt och full sysselsättning var det helt nödvändigt att exportindustrin gick bra. Om inte tvingades regeringen att uppnå balansmålet genom åtstramning av den inhemska efterfrågan. Detta äventyrade både den fulla sysselsättningen och den ekonomiska tillväxten. För att industrin skulle nå den eftersträvade framgången var den kostnadsmässiga konkurrenskraften av central betydelse. I Bretton-Woods systemet med dess låsta växelkurser nödvändiggjorde detta att löneutvecklingen inom industrin höll sig inom de ramar som sattes av produktivitetsutvecklingen i industrin och den internationella prisutvecklingen. Bretton-Woods systemet bidrog alltså till att löneutvecklingen inom just industrin, under denna period, blev en fråga av stor nationell betydelse. 9

Ett viktigt förhållande var att produktivitetsökningen inom industrin under denna period var hög, vilket tillät relativt höga löneökningar med bibehållen konkurrenskraft. Det var under denna period de heltäckande centrala förhandlingarna etablerades. Ursprungligen drevs de, efter en omfattande intern diskussion, fram av SAF. Motivet var att man tyckte sig se ett upplägg från LO, där man försökte få till stånd normerande avtal på en hög nivå på de områden där motståndet från arbetsgivarsidan var som svagast. De centrala förhandlingarna sågs av arbetsgivarsidan som ett medel för att förhindra att "arbetsgivarfronten" på detta sätt rullades upp. Efter visst motstånd från LO:s sida hölls förhandlingarna mellan LO och SAF 1956 2 på central nivå. Detta sätt att driva förhandlingarna kom att bestå ända till 1980-talet. Efter att ha blivit alltmer ifrågasatt på arbetsgivarsidan avvecklades denna förhandlingsmodell, till förmån för rikstäckande branschvisa förhandlingar. Vi ska återkomma till detta. Lönebildningen under denna epok var, som vi redan påpekat en del av en allmänt lyckosam ekonomisk utveckling. Detta bidrog till att den svenska lönebildningsmodellen både internationellt och i Sverige kom att ses som mycket framgångsrik. I efterhand kan det vara svårt att avgöra i vilken utsträckning detta berodde på att ekonomin generellt sett gick bra och hur mycket som berodde på att just lönebildningen fungerade väl. Ett mycket viktigt förhållande var att produktivitetsökningarna inom industrin höll sig kring 7 procent. Därmed kunde ekonomin väl tåla löneökningar i samma storleksordning. Eftersom den förhandlingsmodell som valts i praktiken innebar att man förhandlade om löneökningar på tre nivåer, centralt, förbundsvis och på företagsnivå, sågs det vid denna tid som svårt att få löneökningstakten att understiga 6 à 7 procent. Varje nivå föreföll att ha en lägsta nivå på 2 procent för de löneökningar som genererades där. Vad som säkert kan sägas är att lönebildningen under denna period inte förhindrade en god ekonomisk utveckling. Det fanns också ett stort mått av grundläggande samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden. Man kan säga att man under 1950- och 1960- talet skördade frukterna av den samförståndsmodell som etablerades genom Saltsjöbadsavtalet 1938. Efter den stora metallstrejken 1948 följde ett par decennier med relativt få konflikter. En hörnsten i Saltsjöbadsavtalet var att parterna själva skulle klara ut sina mellanhavanden genom förhandling. Därigenom skulle statlig inblandning på arbetsmarknaden och i lönebildningen förhindras. Denna ambition uppfylldes i stort sett under 1950- och 1960-talen. 2 Avtalrörelsen 1952, var också central. Detta sågs då som en engångsföreteelse föranledd av Koreainflationen. 10

På fackligt håll förefaller man ofta med nostalgi se tillbaka på den "guldålder" för den svenska lönebildningsmodellen som vi just har beskrivit. Rent sakligt sett torde skälen till nostalgi dock vara större på arbetsgivarsidan. Vi ska belysa detta påstående genom att peka på några punkter, där arbetsgivarsidan hade en väsentligt mera okomplicerad situation än idag. Den omfattande lagstiftning på arbetsmarknaden som infördes på 1970-talet hade ingen motsvarighet under denna period. Arbetsgivarens rätt att "leda och fördela arbetet" var obestritt. Anställningsskyddet var väsentligt svagare än idag. Den AMSpolitik som infördes under slutet av epoken var helt inriktad på att understödja den omställning på arbetsmarknaden som är en nödvändig del av dynamisk ekonomisk utveckling. De centrala avtal som slöts var enkla till sin natur. Lokala utläggningsregler, låglönesatsningar, följsamhetsregler och förtjänstutvecklingsgarantier lyste i huvudsak med sin frånvaro fram till mitten av 1960-talet. Därefter kom avtalen att innehålla låglönesatsningar. Partsförhållandet på arbetsmarknaden var enkelt. Fram till slutet av 1960-talet var SAF-LO avtalen helt dominerande på arbetsmarknaden. På övriga områden satte arbetsgivarna lönerna utan någon särskilt omfattande facklig inblandning. Däremot hade vi under denna period en idéutveckling främst på den fackliga sidan som kom att bli betydelsefull för den vidare utvecklingen på arbetsmarknaden. Ett mycket viktigt arbete var Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, som lades fram inför LO kongressen 1951. Författare till skriften var de båda LO ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn. Det tankeschema de presenterade i skriften kom med tiden att kallas Rehn-Meidner modellen. Den stora betydelse som de båda ekonomernas arbete haft för utvecklingen av den svenska lönebildningen och för den fackliga lönepolitiken gör det motiverat att uppehålla sig något vid denna modell. Trots benämningen är Rehn-Meidner modellen inte en formaliserad teoretisk modell, utan snarare ett ramverk och ett program för LO:s lönepolitik, men också för den ekonomiska politiken. Att modellen med tiden kom att få så stort inflytande kan sannolikt förklaras av det djärva greppet att koppla samman facklig lönepolitik, näringspolitik och 11

finanspolitik, där alla ingående delar hade en klar ideologisk prägel. Här sattes politikens olika delar ihop till ett sammanhängande helt. Här tycktes framgå hur en solidarisk lönepolitik, en stark fackföreningsrörelse, låga vinster, en aktiv arbetsmarknadspolitik och detaljerade statliga ingrepp i ekonomins olika delar samverkade till god tillväxt, låg inflation och full sysselsättning. I centrum stod facket som med sin lönepolitik drev på en dynamisk utveckling i näringslivet. Utgångspunkten i Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen är hur man, i ett land med en stark fackföreningsrörelse ska kunna förena full sysselsättning och låg inflation. Den inflationsrisk Rehn och Meidner främst såg var en kostnadsinflation. Vid full sysselsättning kunde man förvänta sig att facket fick ett förhandlingsmässigt övertag gentemot arbetsgivaren. Därmed var fältet öppet för inflationsdrivande löneökningar. Självpåtagen facklig återhållsamhet sågs inte som någon hållbar linje. En fackföreningsrörelse, vars främsta lönepolitiska ambition är att förhindra höga löneökningar, kommer förr eller senare att uppfattas som irrelevant av medlemmarna. Meidner och Rehn ville istället att den ekonomiska politiken skulle utformas så, att det vid avtalstillfället fanns en sådan balans mellan fack och arbetsgivare att förhandlingarnas resultat, vid full satsning från respektive part, gav till resultat en löneökning som var förenlig med full sysselsättning och låg inflation. Den långsiktiga politik som Rehn och Meidner förespråkade stod på fyra ben. Stram finanspolitik. En permanent stram finanspolitik skulle hålla tillbaka den inhemska efterfrågan och därmed hålla nere vinstnivån. Därmed begränsades utrymmet för inflationsdrivande lönekrav från facket. Solidarisk lönepolitik. Ersättningen för arbete skulle avgöras av arbetets art och inte av den ekonomiska situation i det företag eller den bransch som löntagaren befann sig i. "Lika lön för lika arbete" löd den slagordsmässiga sammanfattningen av lönepolitiken. Relativt snart kom det att ske en förskjutning av innebörden i politiken till att avse en allmän sammanpressning av lönestrukturen. Kombinationen av generellt låga vinster och löneökningskrav som drevs utan hänsyn till bärkraft i enskilda branscher eller företag kunde förväntas leda till en omfattande utslagning av mindre produktiva företag. Detta sågs som en önskvärd effekt av politiken. De som förlorade sina arbeten genom utslagningen skulle slussa över till jobb i mera produktiva företag. Att denna omflyttning fungerade skulle säkerställas av nästa ben i politiken. Aktiv arbetsmarknadspolitik. Detta innefattade en rad funktioner. De viktigaste av dessa var omskolning till nya arbeten, hjälp till geografisk flytt 12

till nya jobb och en statlig arbetsförmedling, som står för information och kontaktskapande på arbetsmarknaden. Riktad selektiv finanspolitik. Omflyttningen på arbetsmarknaden kunde skapa "flaskhalsar". Dessa kunde bidra till en inflationistisk löneutveckling och/eller en undersysselsättning på arbetsmarknaden. Främst Gösta Rehn utvecklade i en rad skrifter medel mot problem av denna typ. Kungstanken var att insatserna från statens sida skulle vara marginella och riktade. En sviktande sysselsättning skulle inte motverkas genom en generell sänkning av lönekostnaderna eller en ökad aggregerad efterfrågan, utan genom subventioner som skulle sänka kostnaderna för just de företag som bidrog till ökad sysselsättning. Allra helst skulle kostnadsökningarna ligga på just de arbetare, som blivit nyanställda. På motsvarande sätt skulle investeringar främjas, inte genom en generellt sett höjd vinstnivå, utan genom stöd till just de företag som gjorde investeringarna. Styrkan med programmet är det breda greppet på lönebildning och ekonomisk politik. Det finns dock betydande luckor som visade sig bli ödesdigra när arbetarrörelsen under 1970-talet försökte omsätta programmet till ekonomisk politik. En uppenbar lucka är att nyföretagande och de mindre och medelstora företagens utveckling lyser med sin totala frånvaro. Den strukturomvandling av näringslivet som ligger i modellen, passar bäst som beskrivning av rationaliseringen och omvandlingen i en mogen processindustri. Genom kostnadspressen från lönesidan slås gamla enheter med låg produktivitet ut och ersätts med moderna enheter som arbetar med dagens bästa teknik och som når ökad produktivitet genom skalfördelar i produktionen. Utvecklingen torde också innefatta en nedgång av sysselsättningen i dessa branscher. Frågan om hur de nya verksamheter ska uppstå som ska motverka detta berörs inte av LO ekonomerna. I själva verket sätter modellen genom den solidariska lönepolitiken upp ett inträdeshinder för nya företag på marknaderna 3. Trots att det dynamiska elementet i Rehn-Meidner modellen är utslagning av lågproduktiva företag och tillväxt av högproduktiva företag behandlas arbetsgivarsidan som ett kollektiv med ett entydigt intresse av lägre löner. En strikt tillämpning av den solidariska lönepolitiken öppnar i själva verket en möjlighet för de bäst etablerade företagen att använda en kollektiv lönesättning som ett konkurrensmedel i den egna branschen med slutmålet att ytterligare förstärka den egna marknadspositionen 4. Innebörden är att det 3 Denna effekt av en solidarisk lönepolitik har påvisats redan av Williamson (1968). 4 Se Williamson a.a. 13

nystartade företaget ska kunna hålla samma lönenivå som det etablerade företaget, som kunnat bygga upp en betydande kapitalstock och som ofta kan utnyttja sig av stordriftsfördelar. Det är svårt att hävda att etablerade arbetsgivare aktivt drivit linjen att lönerna ska höjas. Däremot torde det vara helt klart att den mekanism vi pekat på påtagligt minskar incitamenten hos de tongivande företagen i en oligopolitisk bransch att hålla emot höga lönekrav. "Den skyddade sektorn", för att använda EFO-modellens terminologi, bjuder gott om exempel på marknadssituationer där den skisserade modellen varit tillämplig. Första tidning kontra andra tidning är ett exempel; ICA kontra Konsum är ett annat. I båda dessa fall kan det te sig ironiskt att SAP-anknutna verksamheter konkurrerats ut med hjälp av bland annat ett instrument som facket satt i händerna på konkurrenterna. Av större generellt intresse är att, den solidariska lönepolitiken på detta sätt rent allmänt bidragit till att konservera den dåliga konkurrenssituationen i den "skyddade sektorn". Dessutom understryker mekanismen att en generellt låg vinstnivå inte är det universalmedel mot låga löneökningar, som Rehn-Meidner modellen förutsätter. Ett annat stort problem med programmet är det informationsproblem som ligger i en framgångsrik tillämpning av den selektiva ekonomiska politik, som är en del av modellen. Detta gäller dels arbetsmarknadspolitiken, där utslagningsmekanismen och vad som kom att bli AMS ersätter den information och de incitament som skapas av en marknadsmässig lönepolitik. Detta gäller också den selektiva ekonomiska politik som på en rad områden tänks vara en ersättning för en fungerande marknad. Statliga ämbetsmän kan aldrig besitta den information som krävs för att veta, var näringslivets investeringar bör göras. Detta gäller särskilt i de fall när de bör ske i företag som ännu inte finns. Vi har redan konstaterat att den faktiska lönebildningen under 1950-talen och 1960-talen i huvudsak fungerade bra, inom ramen för de mycket höga produktivitetsökningar vi då hade i ekonomin. Detta kan dock inte tolkas som en framgång för Rehn-Meidner modellen eftersom de flesta av dess idéer inte sjösattes i form av praktisk politik, förrän under 1970-talet. Däremot hade vi under 1960-talet centrala förhandlingar och LO började i allt högre utsträckning att ha den solidariska lönepolitiken som ledstjärna. Särskilt under 1960-talet var strukturomvandlingen inom industrin mycket kraftig. Huruvida den försiktiga tillämpningen av Rehn-Meidner programmet under 1960-talet bidrog till den goda ekonomiska utvecklingen då är en fråga för diskussion. Ostridigt är dock att programmet just under 1960-talet låg i linje med tidens trender. De flesta industriländer upplevde 14

under denna tid en sammanpressning av lönerna, en kraftig strukturomvandling inom industrin och en hög produktivitetsökning till följd av rationaliseringar. Det ska tilläggas att i Sverige sögs den utslagna arbetskraften endast i begränsad utsträckning upp av högproduktiva industriföretag. Istället såg vi en mycket snabb tillväxt av sysselsättningen i den offentliga sektorn. Under slutet av den epok vi diskuterar kom ett annat arbete som kom att spela stor roll för den lönepolitiska diskussionen i Sverige under lång tid framåt. Boken Lönebildning och samhällsekonomi kom ut 1970. Författarna var de tre chefekonomerna vid TCO, SAF och LO. I boken lanserade de en modell som kopplade ihop löneutrymme och inflation i en ekonomi som den svenska. Modellen kom att kallas EFO-modellen, efter författarnas efternamn (Edgren, Faxén, Odhner). Strukturen till modellen kom från den norske ekonomen Odd Aukrust. Modellen kan beskrivas på följande sätt: Ekonomin delas in i två sektorer, den konkurrensutsatta sektorn (K-sektorn) och den skyddade sektorn (S-sektorn). Den förra sektorn utgörs i huvudsak av exportindustrin, som är utsatt för utländsk konkurrens, medan övriga hemmamarknadsorienterade sektorer betraktades som skyddade från konkurrens. Produktiviteten i de båda sektorerna betraktades som givna. Generellt sett kan man räkna med att produktiviteten var högre i "Ksektorn" än i "S-sektorn." Den fasta växelkursen och nödvändigheten av att ha balans i utrikes affärerna bestämde löneutrymmet. Den angivna restriktionen innebar att den kostnadsmässiga konkurrenskraften i K-sektorn inte fick försämras. Detta innebar att löneutrymmet kalkylmässigt kunde bestämmas som summan av prisökningarna på industrisektorprodukter i internationell handel och produktivitetsökningen i K-sektorn. Ett grundantagande i EFO-modellen var att de procentuella löneökningar som togs ut i industrin direkt överfördes till resten av ekonomin. I de skyddade sektorerna kunde man räkna med en produktivitetsökning som var lägre än i inom industrin. Därmed blev kostnadsökningen per producerad enhet högre i den skyddade än i den konkurrensutsatta sektorn. Eftersom den skyddades sektorn var just skyddad för konkurrens så kunde företagen där utan vidare föra dessa kostnadsökningar vidare till konsumenterna. Om man strikt följer modellens kalkylschema framkommer den inhemska inflationen alltså som de internationella prisökningarna på industrivaror plus skillnaden mellan produktivitetsökningen i S-sektorn och produktivitetsökningen i K-sektorn. Ser man modellen ur ett förhandlingsperspektiv, kan man konstatera att den erkänner det legitima i att SAF hävdar att vinstandelen ska vara oförändrad, medan den å andra sidan erkänner det som legitimt att LO kräver löneföljsamhet för hela ekonomin. 15

Ett enkelt exempel illustrerar mekaniken i modellen: Antag att prisökningarna på industrivaror i internationell handel ligger på 1 procent per år och att produktivitetsökningen i industrin ligger på 6 procent, medan den i S-sektorn ligger på 2 procent. Enligt EFO-modellens enkla kalkylschema blir då "löneutrymmet" 7 procent (6+1 ). Den inhemska inflationen blir med denna löneökning 5 procent ( 1 + (6-2 ) ). Modellen belyser en viktig aspekt av lönebildningen och inflationsdynamiken i en liten öppen ekonomi som den svenska. Den illustrerar också på ett mycket enkelt och tydligt sätt att den enda möjligheten att avskärma ett litet exportberoende land från internationell inflation ligger i en apprecierande valuta. Som kalkylinstrument för bestämning av löneökningar och inflation i den svenska ekonomin blir dock modellen dock för fyrkantig. Där finns alltså flera viktiga samband som inte beaktas. Vi ska nämna ett par av dessa. För det första påverkas produktiviteten i K-sektorn av löneökningarna. Högre löneökningar ger utslagning av lågproduktiva företag, vilket tenderar att höja den genomsnittliga produktiviteten. Därmed kan strikt taget inte produktiviteten utnyttjas för att bestämma löneutrymmet. Möjligheterna för S-sektorn att direkt övervältra sina kostnadsökningar på konsumenterna är, för det andra, i hög grad beroende av utvecklingen av den inhemska efterfrågan. I praktiken kan därför en hög inhemsk efterfrågan i S-sektorn driva fram en självständig efterfrågeinflation, som också kan sprida sig till lönesidan. Under den "stora oredans epok" fick vi se gott om exempel på detta. "Den stora oredans tid" 5-1973 - 1992 Det är givetvis alltid vanskligt att göra indelningar av ett historiskt tidsförlopp. I efterhand förefaller dock 1973 att utgöra en naturlig vattendelare i efterkrigstidens ekonomiska utveckling. Särskilt tydlig blir denna vattendelare om man tar ett internationellt ekonomiskt perspektiv. År 1973 var det år som USA släppte guldmyntfoten vilket i sin tur ledde till sammanbrottet av Bretton Woods-systemet, med fixerade växelkurser mellan industriländerna. Det var också detta år som världsekonomin utsattes för den första oljeprischocken (OPEC I). Då sattes också den definitiva slutpunkten för den långa period av hög tillväxt och stabil ekonomisk utveckling i världsekonomin som hade pågått sedan 1950-talets början. Istället kom 1970-talet att bli ett decennium av låg tillväxt, hög inflation och 5 Nils Elvander (2003) har en liknande tidsuppdelning, som den vi använder. För den aktuella tidsperioden sätter han slutdatum senare. Den benämning han använder på perioden är "konfrontationens tid", vilket ur arbetsmarknadssynpunkt är en högst adekvat karaktäristik. 16

hög arbetslöshet. För att beskriva utvecklingen myntades begreppet "stagflation". I de stora industriländerna kom inflationen att bekämpas med en stram penningpolitik. Med tiden lades också den mikroekonomiska politiken om i mera marknadsekonomisk riktning. Särskilt under 1980-talet fick vi se en marknadsekonomins renässans. Den stora omläggning av den ekonomiska politiken som under denna period genomfördes i industriländerna förknippar vi med namnen Thatcher och Reagan. Det var i England och i USA som omläggningen av politiken kom först och var tydligast. Omläggningen mot en mera marknadsinriktad politik spreds senare till de flesta industriländer, däribland även Sverige. Den nya ekonomiska situationen ledde till en uppgång i arbetslösheten i nästan alla industriländer, Sverige var ett av undantagen. Medan arbetslösheten så småningom återgick till normala nivåer i USA, så har 60- talets arbetslöshetssiffror ännu inte kommit tillbaka i Europa. I Sverige möttes den svagare internationella utvecklingen med den så kallade "överbryggningspolitiken". Grundtanken i denna var att Sverige skulle överbrygga effekterna av den minskade efterfrågan från utlandet genom en expansion av den inhemska efterfrågan, som skulle var tillräckligt uthållig för att kunna vänta ut den tidpunkt, när efterfrågan från utlandet åter började öka. Bland industriländerna kom Sverige att bli nästan ensam om denna politik, som hade rekommenderats av OECD. Därmed lades grunden för en lång period, där Sverige hade högre inflationstakt än omvärlden. Detta ledde till upprepade kostnadskriser med påföljande devalveringar. Man kan tala om att Sverige kom in i en devalveringscykel. Sverige kom under denna period, under lång tid att avvika från utlandet också när det gällde strukturpolitiken. Medan omvärlden började inrikta sig på en mera marknadsinriktad mikropolitik gick Sverige inledningsvis i motsatt riktning. Det var nu Gösta Rehns idéer om mikropolitiken skulle förverkligas. Mikropolitiken skulle bli "selektiv", vilket betydde att den blev interventionistisk på en mycket detaljerad nivå. Facket var också starkt inriktad på att nu förverkliga idéerna från 50- och 60-talen i praktisk lönepolitik. Man talade från fackets sida om att vi stod inför "en facklig skördetid". Till bilden hörde att LO inte längre var ensam betydelsefull part på arbetsmarknaden. På privatsidan blev TCO och PTK alltmera betydelsefulla och alltmera inriktade på att lämna sin roll som "sleeping partner" i avtalsförhandlingarna. En av effekterna av den snabba tillväxten i den offentliga sektorn blev att arbetsmarknadsparterna på denna sida kom att få en växande betydelse på arbetsmarknaden. Redan genom mängden av betydelsefulla parter på arbetsmarknaden skilde sig den period 17

vi nu diskuterar från den tidigare på ett markant sätt. Samtidigt hade centraliserade förhandlingar blivit ett allt viktigare inslag i LO:s lönepolitik. LO mötte den nya situationen genom att försöka åstadkomma en total samordning av förhandlingarna på alla avtalsområden på hela arbetsmarknaden. Närmast i att förverkliga denna ambition kom man i avtalsrörelsen 1975. Utfallet av denna avtalsrörelse blev katastrofalt. Delvis berodde detta på att man på båda sidor i förhandlingarna arbetade med en närsynt EFO kalkyl som norm för lönenivåerna i avtalet. Eftersom den utländska inflationen vid detta tillälle närmade sig tvåsiffriga tal blev detta, ett ingångsvärde i den EFO-kalkyl som bestämde det löneutrymme som skulle förhandlas fram. Slutresultatet av denna avtalsrörelse blev en löneökning på cirka 15 procent per år under 2 år. Dessa löneökningar blev startpunkten för en löneinflation som pågick ända till den stora krisen 1992. Startpunkten för Rehn och Meidners analys var att facket inte kunde klara av att hålla tillbaka löneökningarna om den ekonomiska politiken var expansiv. Just denna del av Rehn-Meidner modellen var bortglömd under "den stora oredans tid." Politiken var genomgående expansiv. Ett skäl till detta var att regeringen hade bundit sig till att hålla arbetslösheten under 2 procent. Medan regeringen tog ansvar för arbetslösheten hamnade ansvaret för att hålla tillbaka inflation och kostnadsökningar på arbetsmarknadens parter. Ett ansvar som de omöjligt kunde ta. Politiken inriktades dock på att med olika metoder försöka få parterna eller framförallt facket att ta detta ansvar. Hagarundorna var ett exempel på detta. Där försökte regeringen genom bland annat ändringar i skatteskalorna förmå facken att hålla tillbaka löneanspråken. Ett annat exempel ges av avtalsrörelsen 1980. Storkonflikten detta år föregicks av att regeringen utlovat lättnader i konsumtionsbeskattningen om facket höll tillbaka sina lönekrav. Löneökningarna efter genomgången storkonflikt kom att hamna på drygt tio procent per år. Lättnaderna i konsumtionsbeskattningen föll ut trots detta. I övrigt följdes detta löneutfall av två stora deprecieringar av kronan. De gjordes 1981 av den då sittande borgerliga regeringen och 1982 av den nytillträdda socialdemokratiska regeringen. Därefter fortsatte lönekostnadsstegringarna i god fart på väg mot den stora krisen 1992, som också innefattade en jättelik depreciering av kronan. Genomgående låg de realiserade löneökningarna under den tid vi diskuterar väsentligt över de avtalade löneökningarna. Mellanskillnaden utgörs definitionsmässigt av löneglidning. Empiriskt sett finns det ett starkt samband mellan löneglidningens storlek och graden av överhettning på arbetsmarknaden. När det gäller hela nivån på löneglidningen spelade sannolikt de mycket detaljerade utläggningsregler som under denna tid 18

fanns i de centrala avtalen en stor roll. Dessa gjorde att det fanns mycket litet utrymme för marknadsförutsättningarna att påverka lönerna inom ramen för de slutna avtalen. I brist på frihetsgrader inom avtalens ram fick den oundvikliga marknadsanpassningen av de relativa lönerna ske genom löneglidning. Delvis som en reaktion mot de detaljerade centrala avtalen, drev under 1980-talet flera förbund med dåvarande Verkstadsföreningen i spetsen, att förhandlingarna skulle decentraliseras. Verkstadsföreningen bröt sig också 1983 ur de centraliserade förhandlingarna, och slöt egna avtal med bland annat Metall som motpart. I argumentationen för en mera decentraliserad lönebildning stod fördelarna med en företagsanpassad lönebildning i centrum. Rent avtalstekniskt var det dock fråga om att flytta ned de heltäckande centrala avtalen mellan SAF och LO till rikstäckande avtal på branschnivå. Denna förändring gick dock hand i hand med en ökad strävan mot att lämna större utrymme för den lokala lönebildningen. Formellt övergav SAF de centrala förhandlingarna genom ett beslut 1990. Debatten kring de decentraliserade förhandlingarna fördes ofta, som om det var frågan om att släppa ned avtalsförhandlingarna till företagsnivån, medan det istället var fråga om rikstäckande förbundsförhandlingar istället för branschövergripande rikstäckande förhandlingar. Detta medförde att många frågor kring en ordning med förbundsvisa förhandlingar aldrig kom att diskuteras ordentligt i arbetsgivarkretsen. Till dessa hörde frågan om den interna samordningen mellan förbunden. Att gå ifrån de centrala förhandlingarna var säkerligen ett steg i rätt riktning. Vid övergången till den nya ordningen fanns det dock en hel del öppna frågor kring hur arbetsgivarsidan tillsammans skulle driva sina förhandlingar. Flera av dessa frågor kom upp till ytan i den senaste avtalsrörelsen. Denna kan därför komma att bli en signal till att gå vidare i arbetet på att skapa en ny förhandlingsordning på den svenska arbetsmarknaden. Sammantaget präglades den period som vi diskuterat av att lönekostnadsökningarna varje år låg över den löneökningstakt som var förenlig med en fast växelkurspolitik. Det kan därför vara naturligt att se åttiotalets lönebildning som resultatet av ett antal misslyckade avtalsrörelser för vilket parterna på arbetsmarknaden får ta på sig ansvaret. En betydande del av ansvaret för kostnadsinflationen under perioden ligger emellertid på den ekonomiska politiken. Finanspolitiken var genomgående mycket expansiv. Särskilt expansiv blev den i ekonomins uppgångsfaser. Genom de återkommande devalveringarna måste också penningpolitiken betraktas som 19

expansiv. Möjligheterna för arbetsgivare eller fack att hålla emot den starkt inflationistiska inriktningen på politiken var därför liten. En nödvändig förutsättning för en väl fungerande lönebildning är ett stabilt och trovärdigt makroekonomiskt ramverk. Detta fanns inte under "den stora oredans tid". Samtidigt bidrog säkerligen de mycket höga fackliga ambitionerna i början av 1970-talet till att politiken fick en expansiv inriktning. Eftersom regeringen hade satt sig som en garant för den fulla sysselsättningen, så fanns inget annat val än att ackommodera de kostsamma avtalen med en expansiv ekonomisk politik. Denna skapade i sin tur förutsättningar för höga avtalsmässiga löneökningar och hög löneglidning i nästa vända. Omprövningens tid 1992 - År 1992 var mera av en brytpunkt för den svenska ekonomin än för den internationella ekonomin. Den relativt goda tillväxt i framförallt den amerikanska ekonomin som hade påbörjats under 1980-talet fortsatte under 1990-talet och 2000-talet. Intensiteten i den internationella globaliseringsprocessen ökade starkt under 1990-talet. Drivande här, var inte minst integrationen av Kina, Indien och de gamla östländerna i världsekonomin. En effekt av detta har varit att världsekonomins samlade utbud av arbetskraft på mycket kort tid har fördubblats. Den amerikanske ekonomen Richard Freeman har myntat begreppet "The Great Doubling" för att beskriva denna process. Innebörden av denna stora förändring är en mycket kraftig uppgång av den globala arbetsintensiteten. En förväntad effekt av en sådan förändring är globalt sett en sänkt marginalproduktivitet för produktionsfaktorn arbetskraft. Detta kan i sin tur förväntas leda till en ökad vinstandel på global nivå. Detta är också vad som har hänt världen över. Också i Sverige har vinstandelen ökat under det senaste decenniet. För Sveriges del var 1992 däremot en mycket tydlig vattendelare i den ekonomiska utvecklingen. Den främsta orsaken till detta var att den svenska ekonomin detta år genomgick sin djupaste ekonomiska kris under hela efterkrigstiden. Här är inte platsen att på ett grundligt sätt gå igenom krisens orsaker och effekter. De snabba löneökningarna och den höga svenska kostnadsnivån var dock otvivelaktigt en av krisens orsaker. Den stora depreciering på cirka 30 procent som skedde i anslutning till krisen är ett tecken på detta. Krisen tvingade akut fram en omläggning av den ekonomiska politiken som bland annat innefattade en sanering av statsfinanserna, och en övergång från en semifast växelkurs, till flytande växelkurs. Krisen bidrog emellertid också till en mera långsiktig omprövning när det gällde 20

stabiliseringspolitiken och lönebildningen. En del av dessa förändringar var på väg redan innan den stora krisen. Sålunda såg vi 1990 en omprövning från den socialdemokratiska regeringens sida när det gällde regeringens ansvar för den fulla sysselsättningen. I finansplanen detta år angavs en låg inflation som det överordnade målet för finanspolitiken. I praktiken kom, i linje med nya internationella strömningar, riksbanken att agera alltmera självständigt under 1980-talet och början av 1990-talet. En annan förelöpare till senare omprövningar var Rehnbergavtalet. Detta kom till mot bakgrund av insikten att tvåårsavtalet 1989-90 skulle komma att hamna på löneökningar på mera än 10 procent per år. Den socialdemokratiska regeringen lade då fram en proposition om lönestopp, som dock inte gick igenom riksdagen, vilket ledde till en regeringskris där finansministern Kjell-Olof Feldt avgick. Den ombildade socialdemokratiska regeringen tillsatte därefter en förhandlingsgrupp under ledning av Bertil Rehnberg, tidigare generaldirektör för AMS. Efter en hel del förvecklingar lyckades denna grupp få alla parter 6 på arbetsmarknaden att gå med på ett tvåårigt stabiliseringsavtal med låga löneökningar. Detta kom att gälla under perioden 1991-93. Detta avtal innebar ett mycket stort avsteg från den konfrontation som hade präglat svensk arbetsmarknad ända sedan början av 1970-talet. De allt tydligare tecknen på en kommande ekonomisk kris bidrog säkert starkt till detta samförstånd. Efter det stora kronfallet 1992, tedde det sig nödvändigt att ompröva penningpolitiken. I olika steg kom hörnpelarna i den nya penningpolitiken på plats. De blev en självständig riksbank, med ett inflationsmål och en flytande krona. Därmed hade Sverige fullbordat ett mycket viktigt rollbyte när det gällde de stabiliseringspolitiska målen. Riksbanken tog nu ansvaret för att hålla inflationen kring en målsatt låg nivå. Parterna på arbetsmarknaden fick därmed i praktiken ansvar för sysselsättningen i ett kort- och medelfristigt perspektiv. I ett längre perspektiv hade staten ansvaret för att med sin ekonomiska politik skapa förutsättningar att förena den låga inflationen med en god sysselsättning. Också när det gällde finanspolitiken skapades ett nytt ramverk som bidrog till ökad makroekonomisk stabilitet. Staten införde alltså ett rullande utgiftstak, samt en medelfristig målsättning för budgetsaldots storlek. Därtill ändrades regelverket för omröstningarna kring budgeten i Riksdagen på ett sådant sätt att regeringen och finansdepartementet fick bättre möjligheter att få igenom sina budgetpolitiska intentioner. 6 De var 120 stycken enligt Elvander (2003) 21

På arbetsmarknadsområdet fick vi också viktiga förändringar under 1990- talet. Den första av dessa var Industriavtalet, 1997, som är ett ramavtal mellan parterna på industrisidan. 7 Industriavtalet speglade den intressegemenskap som finns mellan parterna när det gäller industrins utveckling. Avtalet innehåller bland annat ett ramverk för förhandlingsordningen som inbegriper medling under ledning av medlare med betydligt större befogenheter än de traditionella statliga medlarna. En så kallad opartisk ordförande (OpO) ska biträda parterna i förbundsförhandlingarna. Därtill kommer regler för förhandlingarnas tidsförläggning som syftar till att nya avtal ska kunna vara klara innan de gamla löper ut. Industriavtalet kom på plats, bland annat som en respons på 1995 års avtalsrörelse, som gav allt för höga löneökningar. När det nya ramavtalet prövades för första gången, fick industrin treårsavtal med måttliga löneökningar. De nominella löneökningarna var låga samtidigt som reallöneökningen fortsatte. Allmänt uppfattades därmed industriavtalet som en framgång. Detta bidrog till att det statliga medlingsinstitut, som inrättades år 2000, i mångt och mycket lånade sin konstruktion från Industriavtalet. Därtill kom att parterna på den offentliga sektorns arbetsmarknad ungefär samtidigt slöt ett samarbetsavtal, som i viktiga avseenden hade Industriavtalet som förebild. Den svenska ekonomin kom efter krisen 1992 in i en mycket positiv utveckling med höga tillväxttal och låg inflation. Samtidigt förbättrades sysselsättning och arbetslöshet trendmässigt från de mycket dåliga nivåer som nåtts efter den stora utslagningen från arbetsmarknaden som skedde i samband med den stora krisen 1992. Otvivelaktigt har det nya stabiliseringspolitiska ramverket bidragit till denna positiva utveckling. Rehnbergavtalet möjliggjorde också den snabba nedväxling av löneökningarna som ägde rum i samband med krisen. När det gäller övriga institutionella förändringar på arbetsmarknaden är det svårare att uttala sig med säkerhet. Frågan är om dessa gör det lättare än tidigare att förena måttfulla nominella löneökningar med låg arbetslöshet. De uppskattningar som gjorts av NAIRU på den svenska arbetsmarknaden tyder på att denna skulle ligga någonstans kring 4,5 à 5 procent 8. Sedan 1992 har arbetslösheten genomgående legat över denna nivå. När arbetslösheten närmat sig denna nivå så har också löneökningarna tenderat 7 På den fackliga sidan sex LO förbund med Metall i spetsen, samt SIF från TCO och CF från SACO. Medan motparterna på arbetsgivarsidan var dåvarande VD, Skogsindustrierna, Industri- och Kemigruppen m fl 8 Enligt tidigare definition av öppen arbetslöshet. 22

att bli för höga. Den senaste avtalsrörelsen är ett exempel på detta. En utförlig analys av lönebildningen under perioden efter 1992 ges i avsnitt 3. Genomgången av den historiska utvecklingen när det gäller lönebildningen understryker den stora vikt som de yttre omständigheterna har för lönebildningen. De två perioder då lönebildningen fungerat hyggligt har vi haft relativt fasta spelregler och en betydande makroekonomisk stabilitet. Motsatsen var i hög grad fallet under den mellanliggande perioden. Det starka konfrontationsklimat som rådde under stora delar av denna period bidrog säkerligen också till att utfallet under denna period blev mycket dåligt. Typiskt för denna period var också en relativt omfattande statlig inblandning i avtalsrörelserna. Det är svårt att se några positiva effekter av dessa. Vi som var med under denna tid minns också diskussionen kring att finna ett bättre system eller en bättre modell för lönebildningen. Detta förblev ett fåfängt sökande efter de vises sten. Om inte de grundläggande förutsättningarna i form av stabila spelregler, makroekonomisk stabilitet och låga inflationsförväntningar är på plats går det inte att få en stabil och fungerande lönebildning. De politiska ansträngningarna att skapa ett sådant klimat efter den stora krisen 1992, får ses som ett resultat av de mycket dyrköpta lärdomar som drogs under den stora oredans tid. 23

Kapitel 2. Fyra arbetsmarknadsmodeller och deras effektivitet Bland de industrialiserade länderna ser förhandlingssystemen för löner och anställningsvillkor samt de regleringar som kringgärdar arbetsmarknaden olika ut. Arbetsmarknadens sätt att fungera är avgörande för företagens utvecklingsmöjligheter samt sysselsättningen och arbetslösheten i ett land. Ländernas organisation av lönebildningen samt utformning av reglerna på arbetsmarknaden kan systematiseras efter följande kriterier: Graden av decentralisering i löneförhandlingarna. Bestäms löner och anställningsvillkor på central -, bransch- eller företagsnivå Graden av anslutning till fackliga organisationer samt till förhandlande arbetsgivarorganisationer Kollektivavtalens ställning och täckningsgrad på arbetsmarknaden. Kollektivavtalen reglerar anställningsvillkoren ( lön, arbetstid, semester etc.) samt anger regler för förhandlingsordning, stridsåtgärder, fredsplikt med mera Möjligheten att allmängiltigförklara kollektivavtal genom lag så att avtalet gäller för andra delar av arbetsmarknaden än de som ursprungligen slutit avtalet. Detta tillämpas i elva av EU:s femton medlemsländer. Förekommer inte allmängiltig förklaring tillämpas ofta lagstiftning till exempel för minimilöner om avtalens täckningsgrad är låg. Finns möjlighet att stå utanför systemen genom olika "optout" regler för företag? Konfliktreglernas utformning - finns det begränsningar i strejkrätten, tillåts sympatiåtgärder, krävs det proportionalitet mellan omfattningen av stridsåtgärderna och dess konsekvenser för företagen och tredje man eller ställs krav på slutna medlemsomröstningar innan stridsåtgärder vidtas? Med dessa kriterier som utgångspunkt kan man identifiera fyra olika modeller för arbetsmarknadsrelationerna bland de industrialiserade länderna: Den nordiska modellen med Sverige, Danmark, Finland och Norge Den kontinental europeiska modellen med Tyskland, Österrike, Nederländerna som exempel 24