President Mugabe - en djupgående fallstudie av Robert Mugabes 37 år vid makten

President Mugabe - en djupgående fallstudie av Robert Mugabes 37 år vid makten Kandidatuppsats i Statsvetenskap Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet Författare: Gustav Berglind Handledare: Lina Eriksson Höstterminen 2018 10 312 ord, 35 sidor

Abstract This study examines how the former president, Robert Mugabe and the ruling party, ZANU-PF, have designed and manipulated the political system in Zimbabwe to remain in power. The study begins with a comprise background and then analyzes which political system the country possesses. Finally, the analysis discusses how Robert Mugabe have used the constituencies, legal threshold, form of the state and exclusion of other parties to remain in power. Keywords: Mugabe, Zimbabwe, political system, electoral system.

Innehållsförteckning Inledning... 4 Syfte och frågeställning... 5 Bakgrund... 6 Teori... 10 Lijpharts demokratitypsmodell... 10 Golosovs teori... 12 Metod... 14 Disposition och avgränsning... 15 Material... 17 Analys... 18 Zimbabwe i Exekutiv-partidimensionen... 18 Zimbabwe i Federal-enhetsdimensionen... 21 Valkretsar... 23 Partispärr... 26 Federalism kontra enhetsstat... 27 Betydande partier i partisystemet... 29 Slutsats... 32 Referenser... 34

Inledning Den 21 november 2017 stod det klart att Zimbabwes president Robert Mugabe avsatts av landets militär efter en kortare tids interna oroligheter. Mugabe, som gått från att betraktas av omvärlden som en rättskaffens frihetskämpe och garant för svart majoritetsstyre i Zimbabwe till att allt mer ses som maktfullkomlig och samvetslös diktator, ersattes efter 37 år vid makten av sin tidigare vicepresident Emmerson Mnangagwa. En era av enväldigt maktinnehav som i det närmaste saknar motstycke i modern tid var till ända. 1 Hur kan auktoritära ledare, hegemoniska partier och totalitära styren förbli vid makten under sådan lång tid? Vilka är deras metoder för att inte bli avsatta av folket, militären eller utomstående stater? Detta är intressanta frågor utan några enkla och raka svar. Zimbabwe är till synes ett bra exempel på ett land där en person och ett parti har lyckats stanna kvar i maktens korridorer trots omvärldens påtryckningar och internt missnöje. Av denna anledning kommer landet att undersökas i denna uppsats i syfte att hitta förklaringar till hur ledare som Robert Mugabe kan fortsätta att regera. För att identifiera potentiella förklaringar undersöks hur landets valsystem byggts upp, byggts om, anpassats och manipulerats för att det, sedan 1980, styrande partiet ZANU-PF (Zimbabwe African National Union Patriotic Front) och Mugabe kunnat behålla makten. Uppsatsen vilar således på ett antagande om att det över tid förekommit strategiska manipulationer från Mugabes sida för att stärka sin maktposition och att dessa kan identifieras. Det som ska undersökas är hur Zimbabwes politiska system sett ut och förändrats. Exempelvis hur valkretsarna sett ut, hur politiker har valts, regeringsbildning och vilken maktfördelning som funnits mellan exekutiven och legislaturen, det vill säga hur spelplanen har sett ut och strategiskt manipulerats och designats i maktsyfte. För att undersöka detta kommer analysen att baseras på en processpårning. En person som vigt sin forskargärning till att undersöka just demokratityper och valsystem är Aarend Lijphart. Lijphart presenterar i sin bok Patterns of Democracy (1999), Westministermodellen samt konsensusmodellen vilka är två idealtyper beträffande demokratiers utseende. Dessa två modeller innefattar tio punkter runt om vilka ett lands politiska system och till stor del valsystem befinner sig. Trots att Lijpharts teori anpassats och 1 Iva Horvatovic, Zimbabwes president Mugabe avgår, SVT.se, 2017-11-21, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/mugabe-avgar, hämtad 2018-11-22 4

utformats för demokratiska stater kommer teorin ändå kunna användas även i fallet Zimbabwe. De institutioner som är relevanta för hur politiker väljs finns även hos elektorala autokratier, en grupp länder med ett system vari Zimbabwe klassificeras och som institutet V-dem definierar enligt följande: I elektorala autokratier hålls val och vissa politiska och civila rättigheter existerar men deras verkningsfullhet undermineras av förtryck, censur och skrämsel från regeringen. 2 Med utgångspunkt i Lijpharts två idealtyper, ett renodlat Wesministersystem och ett renodlat konsensussystem, kommer Zimbabwe att bedömas hur landets politiska system ser ut och har sett ut över tid. Utifrån detta resultat och senare med stöd i Grigorii V. Golosovs teori om hur valsystem spelar roll och utnyttjas i kampen för auktoritära ledare i syfte att bli kvar vid makten kommer Zimbabwe analyseras. Syfte och frågeställning Valet av analysobjekt grundas, förutom på egenintresse, även på den unika situation som Zimbabwe befunnit sig i. Att Robert Mugabe styrt landet från 1980 till och med hösten 2017 placerar landet i ett inte särskilt stort sällskap av länder med lika långvarigt maktinnehav för en och samma person. Det gör Zimbabwe till ett intressant fall och ställer krav på att förklara hur situationen kunnat utveckla sig som den gjort. Att använda två teorier som kompletterar varandra i denna uppsats görs för att kunna se hur ett parti och dess ledare agerat, inom ramen för det politiska system landet har, för att uppnå de bästa förutsättningarna till att kunna behålla makten. Att fokusera på den politiska spelplanen är också i syfte att identifiera flera förklaringar, istället för att enbart förlita sig på förklaringar om skrämseltaktik eller ekonomisk överlägsenhet. 3 Frågeställningen lyder enligt följande: Hur har de styrande i den elektorala autokratin Zimbabwe använt valsystemet för att förbli vid makten? 2 Anna Lührmann et al., Democracy for All? V-dem Annual Democracy Report 2018, Göteborg: V-dem, 2018, https://www.v-dem.net/media/filer_public/3f/19/3f19efc9-e25f-4356-b159-b5c0ec894115/vdem_democracy_report_2018.pdf, hämtad 2018-11-26, s.19 3 Eldred V Masunungure, The Menu of Manipulation and the 2013 Zimbabwe Elections, Journal of African Elections, vol. 13(2), 2014, s.113 5

Bakgrund Innan européerna kom, dominerades det område som idag utgör Zimbabwe av de två rivaliserande Bantufolken Shona och Ndebele. 4 Förutom att leva av jordbruk, boskapsskötsel och jakt bedrevs handel med de muslimska bosättningarna ute vid kusten i dagens Moçambique. 5 Portugiserna var de första européerna som kom till området och först av alla till det som utgör dagens Zimbabwe var missionären Gonçalo da Silva. da Silva hade via ryktesvägen hört att om en Shonahövding som intresserade sig för kristendomen och som sedermera lät sig döpas av da Silva. Utöver att döpa hövdingen och dennes moder hann da Silva döpa 300 till innan han dödades. Missionärens död utgjorde, knappt tio år efter dennes frånfälle, skäl för en militär intervention från Portugals sida och kom att bli startskottet på portugisisk inbladning till 1800-talets slut när britterna gjorde entré och tog allt större kontroll över området. 6 Omkring 300 år efter portugisernas ankomst, hamnar det som snart kommer att kallas för Sydrhodesia i britternas intressesfär när det bekräftas att guldfyndigheter hittats vid Mfulifloden i de norra delarna av landet. 7 På 1880-talet trappas intresset för området upp ytterligare och vägen ligger öppen för brittisk kontroll när engelsmännen lyckas erhålla rättigheterna för att bedriva gruvdrift runt Tatifloden, en flod belägen i gränsområdet mellan nuvarande Zimbabwe och Botswana. Till britternas fördel dödas dessutom den utsände från boerrepubliken Transvaal, ett kortlivat land dominerat av utvandrade holländare, med uppdrag att inbringa gruvrättigheter för Transvaalrepubliken. 8 Ndebelekungen, Lobengula, undertecknar istället ett vänskapsavtal med kolonialpolitikern Cecil Rhodes ett år senare och ger britterna exklusiv kontroll över all metall och mineraler 9. Dessutom grundas företaget British South Africa Company (BSAC) vilka kommer sätta avtryck och dominera regionen en lång tid framöver. Under det tidiga 1890-talet utökar Storbritannien och BSAC sin makt genom att ockupera viktiga delar av området och sätta kung Lobengula ur spel. 10 Området får nu också ett 4 Jacob W. Chikuhwa. Zimbabwe: The Rise to Nationhood. Milton Keynes, UK: AuthorHouse, 2006, s.31-34 5 Ylva Lindahl. Länder i fickformat nr 205: Zimbabwe. Stockholm: Utrikespolitiska institutet, 2015, s.12 6 Chikuhwa. Zimbabwe: The Rise to Nationhood, s.36 7 Ibid, s.43 8 Ibid, s.45 9 Ibid, s.47 10 Ibid, s.48 6

officiellt namn och kommer fram till Zimbabwes självständighet kallas för Sydrhodesia. 11 De brittiska framgångarna till trots kommer det resterande 1890-talet präglas av hårda strider mellan britterna och de bägge folken, Shona och Ndebele, i vad som kommer kallas Chimurenga I, det första frihetskriget. I Europa går samma krig under namnet andra Matabelekriget. De stridigheter som rasar med Ndebelefolket betraktas ofta som en fortsättning på det krig där kung Lobengula åsidosattes men nu med grund i ett starkt missnöje över tvångsövertagandet av land och boskap, tvångsrekrytering till gruvarbetet och hela den brittiska administrationens funktionssätt. Dessutom drabbades Sydrhodesia under perioden av torka, boskapspest och gräshoppsinvasioner vilket de svarta afrikanerna klandrade de europeiska kolonialherrarna för. Striderna som kommer att fortsätta fram till 1897 höll sånär på att orsaka det mäktiga BSAC:s undergång. 12 Med läget åter under kontroll bildas 1898 den första politiska församlingen i Sydrhodesia när den brittiska regeringen grundar Legislative Council i syfte att upprätthålla lag och ordning. Den andra delen av maktdelningstriangeln, exekutiven, kommer kontrolleras av BSAC som fortsätter att spela en viktig roll både politikiskt och för näringslivet i södra Afrika. De nybildade institutionerna blir viktiga och betydelsefulla för européerna och den politik som förs i Sydrhodesia. En viktigare blir de när en av ledamöterna i legislaturen, Charles Coghlan, går i bräschen för sydrhodesiskt självstyre inom ramen för det brittiska imperiet. 1921 läggs ett förslag fram av den utredning som tillsats av kolonialminister Winston Churchill. Ett förslag vilket säkrar den brittiska regeringens kontroll över de svarta afrikanernas rättigheter. 1923 godkänns förslaget och Sydrhodesia blir en brittisk kronkoloni med Charles Coghlan som premiärminister. 13 Under den kommande 30-årsperioden befäster den vita minoriteten sin makt i Sydrhodesia. 1930 godkänns Land Apportionment Act, den första lag som delade upp marken i landet med hänseende till etniskt ursprung och det är även Land Apportionment Act som blir startskottet för ett aktivt politiskt engagemang från de svarta afrikanerna i Sydrhodesia eftersom de nu anser sig manade att själva ta makten. 14 1953 väljer de röstberättigade i Sydrhodesia, Nordrhodesia (nuvarande Zambia) och Nyasaland (nuvarande Malawi) att gemensamt bilda 11 Ibid, s.55 12 Ibid, s.49 13 Ibid, s.56 14 Ibid, s.59 7

en federation, Centralafrikanska federationen. Det politiska projektet visar sig dock omöjligt att hålla ihop och federationen blir en kortlivad stat när den tio år senare upplöses på nyårsafton 1963. 15 Ett år senare blir Nordrhodesia och Nyasaland självständiga stater medan den vita minoriteten fortsätter styra Sydrhodesia. Trots sin korta existens bildas under tiden för Centralafrikanska federationens två organisationer som kommer få stor betydelse för framtiden i Sydrhodesia och sedermera även Zimbabwe, ZAPU (Zimbabwe African People s Union) och utbrytargruppen ZANU (Zimbabwe African National Union). Joshua Nkomo, ledare för ZAPU, som förespråkade att de svarta skulle bilda en exilregering och driva en reformistisk agenda gentemot den vita minoriteten ställdes mot den mer aggressiva avhoppargruppen ZANU med Robert Mugabe i spetsen vilka ville söka konfrontation med de vita styrande. 16 1965 kräver även Sydrhodesia självständighet från Storbritannien men här är det inte den svarta majoriteten som undertecknar självständighetsavtalet utan premiärminister Ian Smiths vita minoritetsregering. Självständigheten förklaras illegal av omvärlden och i försök att få till stånd en legal självständighet inleds förhandlingar mellan Ian Smith och Storbritannien. Parterna kommer aldrig nå en överenskommelse och varken Storbritannien eller något annat land erkänner någonsin Sydrhodesias självständighet. Istället kommer ekonomiska sanktioner riktas mot Sydrhodesia vilka kommer ha inverkan på landet under de 15 år statsbildningen överlever. 17 Det är efter att den vita minoriteten förklarar Sydrhodesia vara en republik 1970 som våldet och Chimurenga II trappas upp. Innan hade ZANU enbart genomfört enstaka misslyckade gerillaattacker. 18 1971 lyckas slutligen Ian Smith komma överens med Storbritanniens dåvarande utrikesminister Alec Dougles-Home om ett förslag för ökat inflytande för Sydrhodesias svarta befolkning. Förslaget vinner dock inte de svartas gillande men kampanjen mot det kommer bli biljetten in på den politiska arenan för ännu en svart nationalistledare, Abel Muzorewa, som kommer vara inblandad i frågan om vilka som ska ha regeringsmakten i landet. 19 Chimurenga II, som även benämns som Bushkriget, intensifieras 1972 när ZANU öppnar en front i de nordöstra delarna av landet och tumskruvarna dras åt ytterligare 1975, när 15 Ibid, s.61-62 16 Ibid, s.65-66 17 Ibid, s.68-69 18 Ibid, s.68-69 19 Ibid, s.70-71 8

Moçambique vinner självständighet från Portugal och Sydrhodesia finner sig omgivet enbart av stater styrda av en svart majoritet sånär som på Sydafrika. Smith blir under samma år också tvungen att släppa Robert Mugabe och Joshua Nkomo fria som under en tid suttit fängslade varpå Robert Mugabe utkristalliseras allt mer som den naturlige ledaren för den svarta nationaliströrelsen. 20 Med gränsen mot Moçambique vidöppen för gerillasoldaterna att passera över och en taktik som bär frukt börjar även Ian Smith se slutet på det vita minoritetsstyret när kriget går allt sämre. Medan Nkomo och Mugabe lyckas enas med utrikesministrarna från USA och Storbritannien om en plan för Zimbabwe når Smith istället en överenskommelse med Muzorewa och två andra nationalistledare för framtiden i landet. Den senare överenskommelsen kommer fördömas av omvärlden och FN:s säkerhetsråd för att bara ett år senare utgöra grunden för staten Zimbabwe-Rhodesia som finns till under det senare halvåret av 1979. 21 Trots att Muzorewa blir den förste svarte premiärministern och sätter punkt för 88 år av vitt minoritetsstyre erkänns inte heller Zimbabwe-Rhodesia av omvärlden. 22 Det kommer krävas nya förhandlingar i London och överenskommelsen Lancaster House Agreement, som visserligen var mycket lik den Muzorewas och Smiths uppgörelse, innan fria val som erkänns av omvärlden kan hållas i Zimbabwe. I det val som hålls 1980 och övervakas av britterna vinner ZANU-PF regeringsmakten och Robert Mugabe ombeds bilda Zimbabwes första svarta majoritetsregering. 23 20 Ibid, s.72-73 21 Ibid, s.77-79 22 Ibid, s.80 23 Ibid, s.82-84 9

Teori Lijpharts demokratitypsmodell I boken Patterns of Democracy beskriver Aarend Lijphart hur han menar att det finns två ändpunkter med två tillhörande idealtyper i fråga om demokratityper, Wesministermodellen och konsensusmodellen. Dessa modeller bygger på var någonstans ett lands politiska system placerar sig på en tvådimensionell skala fördelad på tio punkter. Fem av dessa punkter avser den första dimensionen, exekutiv-partidimensionen och övriga fem federal-enhetsdimensionen. De fem punkterna som ingår i exekutiv-partidimensionen handlar om bland annat partisystemets utseende, regeringsbildning och representation medan federal-enhetsdimensionen rör maktdelning, konstitution och centralbank. 24 24 Aarend Lijphart, Patterns of Democracy, 2. uppl., New Haven; Yale University Press, 2012, e-bok, s.3-4 10

Tabell 1: Exekutiv-partidimensionen Westministermodellen Konsensusmodellen Exekutiv-partidimensionen 1. Enpartiregeringar Flerpartiregeringar Stater, vars demokratiska system är av Westministermodell, har allt som oftast en enpartiregering och även en majoritet av platserna i parlamentet. De stater som å andra sidan har en konsensusdemokrati har nästan alltid koalitionsregeringar. Det är heller inte ovanligt att dessa tvingas regera i minoritet. 2. Exekutiven kontrollerar legislaturen Maktbalans mellan legislaturen och exekutiven Enligt Westministermodellen kontrollerar parlamentet exekutiven de jure men eftersom regeringen oftast är en enpartiregering i majoritet skulle inte partikamraterna i parlamentet rösta bort sin egen regering. Därför har exekutiven de facto makten över parlamentet. I Konsensusdemokratier är regeringen inte sällan svagare än i Westministersystem och därför måste dessa ta större hänsyn till parlamentets sammansättning för överlevnad. 3. Tvåpartisystem Flerpartisystem Denna punkt är starkt sammankopplad med nästkommande. Politiken domineras av två stora partier i Westministersystem medan konfliktlinjerna är fler i konsensussystemet och kräver därav fler partier. Majoritärt valsystem och oproportionell Proportionellt valsystem och representation 4. representation Med utgångspunkt i det brittiska valsystemet, därav även namnet, väljs parlamentarikerna i Westministermodellen i enmansvalkretsar där den kandidat som får flest röster vinner den enda platsen valkretsen har att tillsätta i parlamentet. Ofta kallas systemet first past the post. Enligt konsensusmodellen viktas en valkrets antal platser i parlamentet efter hur stor dess befolkning är. Platserna fördelas proportionellt enligt stödet för partierna. 5. Lobbyism Korporatism Medan intresseorganisationerna är fler men mindre till storleken i en Westministerdemokrati skapar det ett system präglat av oorganiserade påverkans- och påtryckningsförsök. I en utpräglad konsensusdemokrati är intresseorganisationerna färre till antalet men storleksmässigt sett större. Dessa bjuds in till organiserade möten och överläggningar. Källa: Aarend Lijphart, Patterns of Democracy 11

Tabell 2: Federal-enhetsdimensionen Westministermodellen Konsensusmodellen Federal-enhetsdimensionen 1. Enhetlig och centraliserad statsmakt Federal och decentraliserad statsmakt I Westministermodellen delas inte makten på olika nivåer. Lokala styren kan finnas men dessa är beroende av centralmakten och dess befogenheter är delegerade. I Konsensussystem däremot har regioner eller delstater lagstadgad makt. Denna makt kanaliseras, antingen genom representation i en andra kammare eller starka regionala styren. 2. En kammare med legislativ makt Två lika starka kammare med legislativ makt Enbart en kammare ska ha befogenhet att stifta lagar i Westministermodellen. Möjligtvis kan det finns två samexisterande kammare men där den enes ställning är mycket svag i jämförelse. Koncensusmodellen kräver två kammare med lika mycket makt samt att kamrarna inte väljs på samma sätt. 3. Flexibel konstitution Svårföränderlig konstitution Konstitutionen ska vara enkel att förändra i en stat med Westministersystem. Det ska inte krävas supermajoriteter utan räcka med en enkel majoritet. En svårföränderlig konstitution kräver supermajoriteter, exempelvis 2/3 av rösterna eller stöd i en folkomröstning. Utbredd juridisk prövning av politiska beslut 4. Avsaknad av juridisk prövning av politiska beslut I Westministersystemet ska det inte finnas någon högre makt att fatta politiska beslut än legislaturen. Det vill säga, juridiken och författningsdomstolar stängs ute från beslutsfattandet. Tvärtom är det i en konsensusdemokrati. Där finns en juridisk granskning för att se till lagar är förenliga med konstitutionen. 5. Centralbank som är beroende av exekutiven Självständig centralbank Centralbanker i Westministersystem måste förhålla sig till sin regering och har inte särskilt stort utrymme att föra självständig penningpolitik. Enligt konsensusdemokratin ska centralbanken istället åtnjuta stor självständighet att föra penningpolitik. Källa: Aarend Lijphart, Patterns of Democracy Golosovs teori Tillsammans med Aarend Lijpharts teori om demokratimodeller kommer Grigorii V. Golosovs teori om hur valsystem i demokratier och autokratier påverkar landets partisystem att användas. Golosov menar att autokratier kan utnyttja institutioner för att förbli vid makten och detta inte enbart genom att söndra och härska utan snarare genom en utformning av partisystemet till de styrandes fördel. Med en vilja från den styrande elitens håll om att deras eget parti ska dominera politiken och styra staten i fråga ska partisystemet, enligt Golosov, vara nationaliserat. Ett partisystem som är nationaliserat innefattar partier som får ungefär lika stor andel av rösterna alldeles oavsett vilken del av landet det är fråga om. Utformningen 12

av partisystemet med ett stort och dominerande parti i centrum är vad ledaren i en autokratisk stat bör eftersträva för att maximera sina chanser att förbli vid makten. 25 I en undersökning om hur valsystemet påverkar partisystemet använder sig Golosov av flera olika variabler för att förklara hur väl nationaliserat partisystemet är. De inkluderade variablerna är 1) valkretsarnas storlek men hänseende på hur många platser varje valkrets har i parlamentet, 2) förekomsten av en tröskel in till parlamentet, 3) etniska och språkliga skillnader inom landet, 4) huruvida staten är federal eller ej, 5) graden av demokratiska rättigheter, 6) befolkningsstorlek samt 7) hur splittrat partisystemet är (hur många partier som är representerade i det nationella parlamentet). 26 Det är dessa sju punkter som är Golosovs operationalisering av ett nationaliserat partisystem, det vill säga hans teori omsatt i praktiken. Av dessa sju variabler kan fyra kopplas direkt till demokratityp och valsystem och som således kommer vara i fokus i denna uppsats. Dessa fyra är: Valkretsarnas utformning. Valkretsar med en eller få platser tenderar att skapa större lokala inslag medan valkretsar med fler platser en mer likartad politik över hela landet. 27 Tröskel in till parlamentet. Finns det någon undre gräns för hur stort stöd ett parti måste ha för att bli representerat i parlamentet? Och i sådant fall, hur hög eller låg är den gränsen? En hög gräns ger färre representerade partier och vice versa. 28 Federalism eller enhetsstat. När den regionala makten är starkare minskar centralmaktens betydelse och det medför ett partisystem som är mindre nationaliserat än det annars kunnat vara. 29 Hur splittrat partisystemet är med hänseende på antalet betydande partier, partier som spelar en faktisk roll, i partisystemet. 30 De bägge teorierna kommer användas i kombination med varandra. Varför? För att kunna besvara frågeställningen måste det först fastställas vad Zimbabwe besitter för typ av politiskt system, Wesministersystem eller konsensussystem. Detta tas reda på genom att kontrollera var Zimbabwe placerar sig i Aarend Lijpharts demokratitypsmodell. Inom ramen för dessa 25 Grigorii V. Golosov, Why and how electoral systems matter in autocracies, Australian Journal of Political Science, vol. 51(3), 2016, s.369 26 Ibid, s.373-376 27 Ibid, s.375 28 Ibid, s.375 29 Ibid, s.376 30 Ibid, s.376 13

kriterier, vari har Zimbabwe placerats, kommer sedan Golosovs idéer om hur valsystemet bör byggas för bästa möjliga sätt underlätta de styrandes fortsatta innehav av makten att analyseras med Zimbabwe som exempel. Metod För att genomföra denna undersökning kommer processpårning att tillämpas. Processpårning är en metod som går ut på att identifiera kausala mekanismer för att förklara hur en orsak leder till verkan. För att finna dessa kausala mekanismer görs en djuplodande analys av det valda fallet. Att använda processpårning i denna undersökning är lämpligt eftersom Grigorii V. Golosovs teori, i kombination med Aarend Lijharts demokratitypsteori, kommer ge möjlighet att urskilja varför en aktör agerar på ett visst sätt för att nå ett särskilt mål. Metodens fördel är att den med relativ enkelhet kan användas för att identifiera vilka kausala mekanismer, det vill säga ageranden, som ligger mellan orsaken till agerandet och utfallet av agerandet och således öka förståelsen händelsekedjan i det specifika fallet. Att metoden är fallspecifik gör att användandet av den många gånger begränsas till enbart kunna förklara det specifika fallet. För att kunna ge generaliserbara förklaringar, giltiga för flera olika fall, krävs att flera processpårningar av olika fall görs. 31 Med enbart Zimbabwe som analysenhet blir undersökningen en fallstudie med fokus på att förklara varför det gått till på det som sätt som det gjort i Zimbabwe med hjälp av Golosovs och Lijpharts teorier. För att genomföra analysen kommer, utöver de både teorierna, olika texter om de politiska förhållandena i Zimbabwe att användas. Undersökningen blir således också en kvalitativ innehållsanalys. 32 Hur kommer undersökning att gå till i praktiken? Först kommer Zimbabwe att granskas huruvida landet är av Westministersystem eller konsensussystem enligt Lijpharts teori för att fastslå vad som ska sökas efter när Zimbabwe i nästa steg analyseras med hjälp av Golosovs teori. Av Lijpharts tio punkter kommer Zimbabwe att klassificeras var någonstans landet 31 Oxford Research Encyclpedias, Process-Tracing Methods in Social Science, http://oxfordre.com/politics/view/10.1093/acrefore/9780190228637.001.0001/acrefore-9780190228637-e-176, hämtad 2018-12-31 32 Kristina Boréus och Göran Bergström, Analyzing Text and Discourse: Eight Approaches for the Social Sciences, London: Sage Publications, 2017, e-bok, s.24 14

placerar sig på åtta punkter. Centralbankens självständighet och om landets intresseorganisationer agerar i ett korporatistiskt eller lobbyistiskt system kommer lämnas därhän. Likaså kommer Golosovs teori att begränsas till att innefatta de kriterier som enbart direkt kan kopplas till hur valsystemet utformats. En processpårning kan vara mer eller mindre omfattande. I de mindre omfattande undersökningarna görs ingen större analys om vilka mekanismer som ligger mellan orsak och verkan. Ofta används denna metod när kunskaperna om ett agerande är mindre omfattande och det blir således svårare att dra några långtgående slutsatser. När processpårningen görs mer omfattande förklaras närmare vem som gör vad och vad det leder till och mer långtgående slutsatser kan dras. Denna undersökning kommer använda sig av en mer omfattande processpårning där ZANU-PF och den zimbabwiska oppositionen är de agerande aktörerna. Agerandet baseras på ZANU-PF:s vilja att befästa makten och de aktioner ZANU-PF företar sig kommer resultera i utformandet av ett nationaliserat partisystem. Figur 1: Spårningsmekanismer Orsak: Vilja att befästa makten Del 1 Del 2 Agerande Anpassar valsystemet till sin Försvåras att nå egen fördel inflytande Aktör ZANU-PF Oppositionen Verkan: Utformandet av ett nationaliserat partisystem Disposition och avgränsning För att få förstå vilken situation Zimbabwe befann sig i när Lancaster House Agreement undertecknades och det första fria valet hölls 1980 inleddes denna uppsats med en omfattande bakgrundsskildring. För att sedan kunna analysera Robert Mugabes handlande i syfte att förbli vid makten har Zimbabwes politiska system klassificerats utifrån Aarend Lijpharts teori om demokratimodeller. Att veta hur Zimbabwes politiska system ser och har sett ut, både i relation till andra alternativ samt hur det de facto ser ut, underlättar för att sedan kunna urskilja varför ZANU-PF valt att agera på ett visst sätt och vilka effekter det kan tänkas medföra när landet analyseras utifrån Golosovs teori. Den tidsperiod som kommer vara i fokus under denna uppsats är 1980 fram till Mugabes fall 2017. Dock avslutas analysen 2013 i och med att det är det sista val som Robert Mugabe ställer upp i. 15

Analysen kommer huvudsakligen att bestå av två delar, Zimbabwe i Lijpharts demokratitypsmodell och sedan regimens agerande analyserat med hjälp av Golosovs teori. Av Lijpharts tio punkter kommer, som ovan nämnts, enbart åtta av dessa att appliceras på Zimbabwe. Enbart de punkter som direkt kan kopplas till hur politiker väljs är av intresse för att besvara frågeställningen och därför lämnas frågan huruvida landet besitter ett korporatistiskt eller lobbystiskt system och hur självständig dess centralbank varit åt sidan. Likaså används fyra av Golosovs sju identifierade parametrar för etablerande av ett nationaliserat partisystem eftersom dessa fyra direkt kan kopplas till valsystemets funktion och utseende. 16

Material För att applicera Aarend Lijphart och Grigorii V. Golosovs teorier och genomföra denna analys av Robert Mugabes och ZANU-PF:s ageranden för att befästa sin makt kommer analysen, till största del, baseras på vetenskapliga artiklar om landets politiska situation. Artiklarna blir således uppsatsens primärmaterial för att applicera de båda teorierna på. Av de artiklar som används är de flesta artiklarna är publicerade av Electoral Institute of Sustainable Democracy in Africa (EISA). EISA är en icke-vinstdrivande organisation vars mål är att verka för demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerligt deltagande i politiken på den afrikanska kontinenten. 33 Användandet av dessa artiklar är fördelaktigt eftersom de publicerats relativt kort inpå de val som hållits i Zimbabwe och tillfredsställer närhetskriteriet i fråga om källkritik samtidigt som deras status som icke-vinstdrivande organisation inte kräver att författarna springer någon annans ärenden. Dessutom är det redan tolkade materialet i artiklarna enklare att förstå för att kunna genomföra analysen än om enbart landets konstitutioner använts som analysverktyg eftersom inte innehåller information om praxis och annat allmänt vedertaget i Zimbabwes politiska system. För uppsatsens bakgrundsdel användes boken Zimbabwe: The Rise to Nationhood av Jacob W. Chikuhwa. Boken avhandlar hela Zimbabwes tidiga historia, européernas ankomst, tiden som brittisk koloni och självständig stat med vitt minoritetsstyre innan Chikuhwa når fram till Rober Mugabes tillträde till makten vilket gör boken också användbar till uppsatsens analys eftersom den beskriver hur tilläggen till den ursprungliga konstitutionen växte fram. Uppgifterna från Chikuhwas bok har styrkts med uppgifter från svenska Utrikespolitiska institutet. Slutligen vilar uppsatsens analys också på information från Zimbabwes ursprungliga konstitution, Lancaster House Agreement, och den nu gällande konstitutionen från 2013 samt statistik från de val som hållits i landet. 33 Electoral Institute for Sustainable Democracy in Africa, About us, https://www.eisa.org.za/about.php, hämtad 2018-01-01 17

Analys Zimbabwe i Exekutiv-partidimensionen Var placerar sig Zimbabwe mellan Westministermodellen och konsensusmodellen i avseende på utformningen av regeringen. I begynnelsen av det svarta majoritetsstyret i och med Lancaster House Agreements inträde i den zimbabwesiska politiken styrdes landet till en början av en regering bestående av, de rivaliserande partierna, ZANU-PF med Robert Mugabe som ledare och Joshua Nkomos PF-ZAPU (Patriotic Front Zimbabwe African People s Union). Det vill säga, den första zimbabwesiska regeringen var en koalitionsregering. Därefter kommer koalitionsregeringen som fenomen att betydligt minska i betydelse i Zimbabwe inom bara några år eftersom ZANU-PF kopplar ett allt hårade grepp om regeringsmakten och därav drar landet mot Westministersystemet på just denna punkt. 34 I alla val från 1985 fram till 2008 lade ZANU-PF beslag på regeringsmakten utan att behöva söka stöd hos något annat parti trots att Mugabes parti backade stort i 2000-talets början. Efter valet 2008 tvingades ZANU-PF dock till regeringssamarbete med de största rivalerna Movement for Democratic Change Tsvangirai (MDC-T) som fick flest antal platser i parlamentet och 47,9 % av rösterna i den första rundan av presidentvalet. Utan en majoritet av rösterna ledde resultatet till en andra valomgång mellan Morgan Tsvangirai och Robert Mugabe som Mugabe slutligen vann. 35 Tabell 3: Resultat för ZANU-PF År Andel av rösterna för Antal platser i House of ZANU-PF Assembley för ZANU-PF Regeringsparti(er) 1980 63,0 % (common roll) 57/100 ZANU-PF med inslag av PF- ZAPU 1985 77,2 % (common roll) 64/100 ZANU-PF 1990 80,5 % 117/120 ZANU-PF 1995 81,4 % 118/120 ZANU-PF 2000 48,6 % 62/120 ZANU-PF 2005 59,6 % 78/120 ZANU-PF 2008 45,9 % 99/210 ZANU-PF & MDC-T 2013 62,4 % 196/270 ZANU-PF Källa: African Elections Database & International Foundation for Electoral Systems (IFES) 34 Liisa Laakso. Elections with history approaching constitutional development, party-system and electoral competition in Zimbabwe. Working paper. University of Helsinki: Helsingfors, 1997, s.7 35 Anna Tiblin, Zimbabwe diktaturens sista dagar?, Världspolitikens dagsfrågor, 2012, s.21 18

Fem år senare vann ZANU-PF både parlamentsvalet och presidentvalet med överväldigande majoritet och kunde således återvända till regeringsmakten utan någon koalitionspartner. 36 Det faktum att Zimbabwe, med undantag för två mandatperioder, uteslutande har styrts av regeringar bestående av ett parti och dessutom samma parti, kategoriserar landet tydligt som ett Westministersystem avseende förekomsten av enparti- eller koalitionsregeringar. I och med vetskapen om hur platserna i parlamentet fördelat sig och utseendet på de zimbabwiska regeringarna kan det relativt enkelt konstateras huruvida exekutiven kontrollerar legislaturen eller vice versa i Zimbabwe. Den, ofta, stabila majoriteten ZANU-PF haft i parlamentet ännu till denna dag indikerar att regeringen utan några större problem kunnat kontrollerat den folkvalda församlingen. Även här präglas Zimbabwe av Westministermodellen. Nästa punkt i Lijpharts modell, tvåpartisystem eller flerpartisystem, har inneburit en del omvälvningar i Zimbabwe. Vid tiden för de två första fria valen, 1980 och 1985, delades väljarkåren in i två röstlängder. En för vita, white roll, och en annan för svarta väljare, common roll. De två röstlängderna tillsatte 20 respektive 80 av underhusets, House of Assembley, totalt 100 platser samt 10 respektive fjorton i det 40 platser stora överhuset, senaten, som för tiden utgjorde parlamentets tvåkammarsystem. Övriga 16 platser tillföll stamhövdingar och personer nominerade av presidenten tillsammans med premiärministern. 37 Denna ordning medförde ett itu delat partisystem där de som tävlade inom common roll tävlade om de svartas röster och frågor viktiga för denna grupp och samma sak för den vita minoriteten. Det vita partisystemet dominerades i valet 1980 av partiet Rhodesiska fronten (RF) som styrt Sydrhodesia och som tog alla 20 platser i underhuset. 1985 hade partiet ombildats och gick nu under namnet Conservative Alliance of Zimbabwe (CAZ) men styrdes fortsatt av Ian Smith. I valet, som också blev det sista med separata vallängder eftersom systemet avvecklades 1987, erövrade CAZ 15 av de 20 platserna. I valen 1980 och 1985 präglades common roll tydligt av de två rivaliserande partierna som redan nämnts, ZANU-PF och PF-ZAPU med inslag av två olika partier som lyckats erövra enstaka platser. 38 Fram tills dess att de vita reserverade platserna avskaffats har Zimbabwes befunnit sig nära ett tvåpartisystem och ännu närmare ett de facto enpartisystem i respektive röstlängd och således 36 International Foundation for Electoral Systems (IFES), ElectionGuide, http://www.electionguide.org/countries/id/240/, hämtad 2018-12-10 37 Report of the Constitutional Conference, 1979, s.22 38 Laakso. Elections with history approaching constitutional development, party-system and electoral competition in Zimbabwe, s.7 19

givit fog för att besitta ett Westministersystem. En viktig notering i sammanhanget är att Zimbabwe fram till avskaffandet av de vita platserna tydligt präglats av flera konfliktlinjer i form av bland annat motsättningar mellan vita och svarta och mellan Mugabes hårdföra vänsterpolitik och Ian Smiths tydliga högerpolitiska inriktning. Enligt Lijphart bör en situation som denna kräva att olika partier representerat olika grupper och att situationen i Zimbabwe således krävt ett flerpartisystem. Nu blev så inte fallet eftersom enbart ett parti, ZANU-PF, haft reell makt. Vad tiden lider förtvinar de vitas intressen i zimbabwisk politik och det dröjer ända fram till 2000 innan något parti ens är i närheten av att kunna utmana Robert Mugabes nu 20-åriga maktmonopol. Med MDC-T:s inträde på den politiska arenan får Zimbabwe ett politiskt landskap där det till synes enbart finns två realistiska alternativ till regeringsmakten. Landet har således sedan parlamentsvalet 2000 haft ett tvåpartisystem vilket återigen antyder att Zimbabwe har ett Westministersystem. I dagens Zimbabwe hålls tre olika val, val till underhuset, överhuset samt presidentval. 39 1980 hölls enbart två val eftersom presidentposten vid tiden enbart var ceremoniell och utsågs av premiärministern och under perioden mellan 1989 och 2005 var överhuset, senaten, också avskaffat. 40 Vad som kommer fokuseras på här är parlamentsvalen eftersom det är de som Lijphart åsyftar i sin modell. Presidentvalet är ingalunda oviktigt men det är proceduren, hur de folkvalda församlingarna utses, som är det primära i modellen. I valet 1980 valdes parlamentarikerna genom proportionella val där partierna ställde upp med fasta listor och för att representeras i parlamentet krävdes att partiet fick stöd av minst 5 % av väljarna men detta var också det sista val som hölls på detta sätt. Sedan 1985 väljs parlamentsledamöterna till underhuset genom majoritära val i enmansvalkretsar där den kandidat som får flest röster väljs till parlamentet utan att behöva ha en majoritet av rösterna. 41 210 av de 270 ledamöterna utses idag på detta sätt medan övriga 60 uteslutande tillfaller kvinnor genom en proportionell fördelning av rösterna i Zimbabwes tio provinser. I valet till överhuset, å andra sidan, väljs 60 av de 80 senatorerna proportionellt i större valkretsar baserade på de tio provinserna där varje provins representeras av sex senatorer. Av de övriga 20 senatorerna är två reserverade för funktionsnedsatta och 18 för traditionella 39 International Foundation for Electoral Systems (IFES), ElectionGuide 40 Chikuhwa. Zimbabwe: The Rise to Nationhood, s.96 41 Lloyd M Sachikonye, Zimbabwe: Constitutionalism, the Electoral System and Challenges for Governance and Stability, Journal of African Elections, vol. 3(1), 2004, s.142 20

stamhövdingar. 42 Eftersom valet till parlamentet innefattar två olika tillvägagångssätt för att utse parlamentarikerna och att dessa två dessutom är starkt förknippade med respektive modell gör att Zimbabwe varken kan kategoriseras in i Westministermodellen eller konsensusmodellen på denna punkt. Det majoritära valsystemet i enmansvalkretsar talar för Westministermodellen medan det proportionella tillvägagångssättet med valkretsar som har olika antal platser beroende på dess befolkningsstorlek talar för konsensusmodellen. Zimbabwe i Federal-enhetsdimensionen I det första kapitlet i den konstitution som antogs 2013 står det att Zimbabwe är en enhetsstat, demokrati och suverän republik. 43 I samma kapitel bekräftas också att landet har styren på tre olika nivåer, regering, provinsiella råd samt lokala myndigheter uppdelade i stadsråd och landsråd. 44 Zimbabwe är följaktligen en enhetsstat med inslag av lokalt självstyre och landet kan därför låta sig identifieras inneha ännu ett element av Westministermodellen men eftersom legislaturen består av två kammare med en distinkt representation för provinserna kan Zimbabwe inte påstås ha inslag enbart av Westministermodellen i denna kategori. Sin status som enhetsstat till trots förekommer ett visst inslag av maktförskjutning till provinserna när de representeras på det vis de gör i senaten. Lijpharts andra punkt i federal-enhetsdimensionen, enkammar- eller tvåkammarsystem, tar hänsyn till hur många kammare ett lands parlament består av. I de fall de är två eller fler, hur ser ut maktförhållandena mellan kamrarna och på vilket sätt väljs politikerna till respektive kammare, vilka är de utsedda att representera? Zimbabwe har på denna punkt tydliga inslag av konsensussystem i sin legislatur. Att parlamentet är uppdelat i House of Assembley och senaten, vilka väljs genom olika procedurer där parlamentarikerna i underhuset ska representera folket och senatorerna provinserna, ger en första indikation på konsensussystem i detta hänseende. När de bägge kamrarna dessutom åtnjuter också liknande maktbefogenheter, in the exercise of their legislative authority both the Senate and the National Assembly have power to initiate, prepare, consider or reject any legislation, 45 får Zimbabwe lov att klassificeras som ett konsensussystem i detta hänseende. Huruvida konstitutionen är enkel eller svår att förändra har också avgörande betydelse för om ett lands politiska system är av Wesministermodell eller konsensusmodell. Det självständiga 42 International Foundation for Electoral Systems (IFES), ElectionGuide 43 Zimbabwe s Constitution of 2013, s.15 44 Ibid, s.17 45 Ibid, s.67 21

Zimbabwe har styrts under två konstitutioner, Lancaster House Agreement från 1979 2013 och från 2013 den nyförfattade konstitutionen som är gäller än idag. När parterna förhandlade fram Lancaster House Agreement bestämdes att den inte skulle kunna förändras de första tio åren för att ingen skulle kunna tillskansa sig större maktbefogenheter och låta demokratin konsolideras. 46 Konstitutionen förblev gällande och det dröjde fram till år 2000 innan en ny konstitution förkastades av det zimbabwiska folket i en folkomröstning 47 men likväl hade Lancaster House Agreement förändrats med 15 tillägg. Konstitutionen var alltså relativt svårföränderlig men med starka majoriteter i parlamentet och allt mer utvidgade maktbefogenheter förändrades konstitutionen genom de nämnda tilläggen. Däremot krävdes ingen folkomröstning enligt lag när Robert Mugabe och ZANU-PF ville förändra konstitutionen. Enbart med avsikten att förankra den nya konstitutionen hos folket gick landet till folkomröstning. 48 Med den nya konstitutionen på plats sedan 2013 kan inga tillägg göras utan att förslaget vinner stöd av 2/3 av parlamentarikerna i både underhuset och senaten. Dessutom måste den föreslagna ändringen presenteras minst 90 dagar innan en votering kan hållas för att de folkvalda ska kunna komma med synpunkter eller förändringsförslag. Slutligen kräver konstitutionen en folkomröstning i de fall där kapitel 4, Bill of rights, eller kapital 16, lagar beträffande jordbruksmark, föreslås förändras. 49 Även på denna punkt vetter Zimbabwe mot konsensussystemet. Beträffande juridisk prövning av politiska beslut lär Zimbabwe fastställas vara av konsensusmodell även här. Redan i och med Lancaster House Agreements undertecknande har det funnits en viss juridisk prövning av politiska beslut. De institutioner som funnits att utföra detta uppdrag har dock åsidosatts 50 under lång tid innan deras roll återupprättats i och med den nya konstitutionen från 2013 där deras skyldigheter och plikter nedtecknats i kapitel 6. 51 Huruvida rättssäkerheten upprätthålls är ingen fråga för diskussion i detta sammanhang. Den avgörande detaljen är huruvida det finns en juridisk prövning av politiska beslut eller ej. Sammanfattningsvis har Zimbabwes politiska system inslag av både Westministermodellen och konsensusmodellen. I avseende exekutiv-partidimensionen finns ett större inslag av 46 Sachikonye, Zimbabwe: Constitutionalism, the Electoral System and Challenges for Governance and Stability, s.142 47 Lindahl. Länder i fickformat nr 205: Zimbabwe, s.16 48 John Hatchard, Some Lessons on Constitution-making from Zimbabwe, Journal of African Law, vol. 45(2), 2001, s.214 49 Zimbabwe s Constitution of 2013, s.151 50 Chikuhwa. Zimbabwe: The Rise to Nationhood, s.99 51 Zimbabwe s Constitution of 2013, s.82 22

Westministersystem än konsensussystem eftersom enpartiregeringar, partisystem och exekutivens kontroll över legislaturen relativt odelat är av Wesministerkaraktär. De zimbabwiska valens procedur innebär dock en delning mellan Westministersystem och konsensussystem eftersom olika utmärkande drag för respektive system återfinns i det zimbabwesiska parlamentsvalet. Å andra sidan präglas federal-enhetsdimensionen istället av drag karakteristiska för konsensusmodellen. Dessa karakteristiska drag är det delade kammarsystemet, konstitutionens robusthet samt den juridiska kontroll som är garanterad enligt konstitutionen. Medan Zimbabwe är en centraliserad enhetsstat finns dock inslag av regional maktförskjutning och representation vilket medför att nyanser av både Wesministersystem och konsensussystem går att återfinna. Valkretsar I sin teori, menar Grigorii V. Golosov att valkretsar där platserna fördelas proportionellt leder till ett mer nationaliserat partisystem än ett majoritärt sådant eftersom de politiska stötestenarna i det proportionella systemet tvingas bli av mer nationellt intresse. I ett majoritärt system är istället parlamentsledamoten för valkretsen i fråga ansvarig inför den specifika valkretsens medborgare. Det är de som röstat fram personen och det är de som har makten att rösta bort denne i nästa val, därför blir det viktigare att blidka deras intressen än vad det varit i det fall landet haft ett proportionellt valsystem. I förlängningen menar Golosov att väljarnas direkta ansvarsutkrävande i ett majoritärt valsystem kommer höja prioriteten för lokala frågor och således medföra fler lokala partier och mer lokal inriktning på partisystemet istället för nationell. 52 I Zimbabwe har ZANU-PF dominerat politiken från självständighetsdagen och få är de partier som haft något större maktinflytande eller ens varit representerade i parlamentets underhus. Det bör betyda att ZANU-PF och Robert Mugabe funnit vägar att utnyttja enmansvalkretsarna till sin fördel. Hur har de gått till väga? En viktig del är utformningen av valkretsarna. Med utformning av en valkrets avses frågan vilka personer som kommer rösta i en specifik valkrets och sedermera representeras av den person som vinner valkretsens säte. Det vill säga, kontrollen över vallängden är därför ett viktigt verktyg i jakten på fortsatta valsegrar och maktinnehav. I Zimbabwe har tre 52 Golosov, Why and how electoral systems matter in autocracies, s.375 23

tillvägagångsätt identifierats i konstruktionen och manipuleringen av de valkretsar landet är indelat i. För det första, det uppdrag som getts myndigheten som ansvara för indelningen av landet i valkretsar, hur ser det ut? För det andra, hur har olika grupper fördelats? För det tredje, vilka är de faktiska personerna som ingår i vallängderna? Inför parlamentsvalet 2000 fanns fyra viktiga institutioner i det zimbabwesiska valmaskineriet. Av dessa hade The Delimitation Commission ansvaret för utformandet av valkretsarna. Både inför och efter valet fanns frågetecken kring det uppdrag som gavs The Delimitation Commission. Kommissionen sammankallas av Zimbabwes president och personerna i kommissionen innehar uppdraget i fem år. Inför valet som skulle hållas i juni 2000 sammankallades kommissionen så sent som i början av samma år. 53 Med den sena sammankallningen följde det naturligt att kommissionen fick arbeta snabbt för att ens kunna färdigställa ett resultat klart i tid. Resultatet sedan, presenterades enbart tre veckor innan valdagen för allmänhetens kännedom något som EU kommenterade i sin rapport om valet. Det problematiska med uppdraget till The Delimitation Commission är dels det faktum att presidenten utser kommissionärerna men också den avsaknad av möjlighet som uppstår för medborgare, oppositionspolitiker och andra meningsmotståndare att framföra sin kritik när det helt enkelt finns tid att ändra i resultatet som presenterats. I en artikel om utvecklingen av Zimbabwes valsystem sedan 1980 skriver författaren Lloyd M. Sachikonye just detta, att den snäva tidsbilden inte gjorde det realistiskt att genomföra vare sig ett transparent arbete, öppet för medborgarnas insyn eller senare en allmän granskning av den indelning som gjorts. I och med detta fråntogs oppositionen möjligheten att föreslå förändringar av resultatet. Ett resultat som misstänktes gynna enbart ZANU-PF. 54 En valkrets som är viktad till någons fördel har ofta den egenskap att den innehåller grupper som väntas stödja en kandidat framför en annan. Gruppen behöver inte nödvändtigvis vara i numerär majoritet men bör vara den största eftersom de majoritära valkretsarna inte kräver att segraren ska avgå med en majoritet av rösterna för att vinna. Det räcker med att få flest röster. Inför samma valet år 2000 kom rapporter från Zimbabwe att det förhöll sig på detta vis i landets valkretsar. Tidskriften The Economist rapporterade om hur det skulle bli svårt för Morgan Tsvangirai att utmana Robert Mugabe om makten eftersom landets valkretsindelning såg till att Shona, den etniska grupp Mugabe härstammar från, var överrepresenterade i 53 Lloyd M Sachikonye, The Electoral System and Democratisation in Zimbabwe Since 1980, Journal of African Elections, vol. 2(1), 2003, s.120-122 54 Ibid, s.130 24

landets valkretsar och således underlättade för ZANU-PF att vinna. 55 För att belysa vikten av att ZANU-PF kan räkna med den största stödet i en majoritet av valkreterna måste det förklaras hur en minoritet av rösterna å andra sidan kan leda till en majoritet av platserna i parlamentet. När ett valsystem är fördelat i enmansvalkretsar, där en seger i varje valkrets har en plats i parlamentet i potten alldeles oavsett områdets befolkningsstorlek eller finansiella styrka. För att nå en majoritet i House of Assembley, som det såg ut 2000, krävdes 61 platser. Ett regeringsalternativ skulle kunna erövra dessa 61 platser med en minoritet av rösterna eftersom segrar i valkretsarna inte kräver 50 % av rösterna. Regeringsalternativet skulle, teoretiskt sett, kunna vinna i de 61 nödvändiga valkretsarna enbart med exempelvis 20 % av rösterna om övriga 80 % av rösterna fördelades sig på ett sätt att inget annat alternativ får mer än 20 % av de röstandes stöd. Av just denna anledning blir kontrollen över numerären viktig för att kunna vinna bli kvar vid makten. Den tredje frågan som ställdes ovan var vilka personer som ingår i valkretsarna. Alltså, vilka personer finns uppskrivna i vallängden? I parlamentsvalet 2008 vann ZANU-PF 12 och förlorade resterande 14 platser till MDC-T i provinsen Masvingo som ligger i landets sydöstra delar. I valet fem år senare tog ZANU-PF hem alla 26 platser. Enligt författaren av artikeln The Menu of Manipulation and the 2013 Zimbabwe Elections, Eldred V Masunungure, är denna omvälvande svängning inte ett rimligt resultat eftersom enbart tre valkretsar vanns av MDC-T med fem procentenheter eller mindre medan nio valkretsar vanns med tio procentenheter eller mer 2008. Han menar att anledningen till att denna förändring kunnat ske beror på att regeringen manipulerat innehållet i vallängderna när inga förändringar gjordes i valkretsarnas utseende. Inte bara Masunungure menar att valkretsarna manipulerade, även valanalytiker från bland andra Freedom House intar samma ståndpunkt. På vilket sätt har vallängderna påverkats av ZANU-PF? Exempelvis har samma namn förekommit i flera vallängder och således kunnat rösta mer än en gång. Likaså har avlidna zimbabwiers namn och utvandrade som sagt upp sitt medborgarskap behållits i vällängderna för att dessa ska kunna utnyttjas som ZANU-PF-väljare. Förutom detta har människor avvisats och deras namn suddats ut när de kommit för att rösta och på sätt öka andelen av ZANU-PF-röster. 56 55 The Economist, The mess one man makes, The Economist, 2000-04-22, s.19 56 Eldred V Masunungure, The Menu of Manipulation and the 2013 Zimbabwe Elections, s.111-115 25