Fullfoder till mjölkkor Renodlat fullfoder Fullfoder kallas TMR (Total Mixed Ration) på engelska och är i sin ursprungliga form definierat som att alla fodermedel utom vattnet blandas till en homogen blandning och utfodras i fri tillgång. För att göra blandningen används vanligen fullfodervagnar, även kallade mixervagnar. Även icke mobila blandare förekommer och blandningen fördelas då med samma teknik som används till ensilage. Fullfoder kan således ges både i grupp i lösdrift och individuellt till kor i uppbundna besättningar. I många fall gör man två eller flera blandningar till besättningar där det finns både hög- och lågproducerande djur. En mer högkoncentrerad blandning innehållande mer kraftfoder till högmjölkande kor och en mer grovfoderdominerad blandning till lågavkastande djur. Alla blandningar kan då ges i fri tillgång. Olika system med blandfoder I praktiken förekommer många varianter av utfodringssystem där man använder begreppet Blandfoder. Dessa använder sig av en fodermix av grovfoder och kraftfoder, oftast gjord i en fullfodervagn, men man ger inte mixen som enda foder i fri tillgång. Man gör i vissa fall en högkoncentrerad blandning som man ger i fri tillgång till högmjölkarna medan man ger samma blandning i begränsad giva till medel- och lågmjölkare, ofta kompletterat med halm utfodrat separat. Det förekommer också ofta att man gör en fodermix med grov- och kraftfoder som täcker behovet för kor med en lägre avkastning och sedan tilldelar kraftfoder individuellt efter varje kos mjölkavkastning. Även blandfodersystem förekommer både i lösdrifter och uppbundna stallar. I dagligt tal använder man ofta ordet "fullfoder" eller "fullfodermix" eller bara "fodermix" även i dessa system. Med ordet "fullfoder" menar man då själva företeelsen att blanda grovfoder och kraftfoder, vilket ju är förhållandevis nytt i Sverige, och "fodermix" avser oftast en blandning av just grovfoder och kraftfoder. När är det intressant med fullfoder?! I större besättningar, oftast över 80 kor! Det passar ofta i enkla byggnader! Då man har intresse att snabbt öka djurantalet till låga investeringskostnader! I besättningar med ett jämnt djurmaterial, där alla kor har en liknande genetisk kapacitet! Högavkastande besättningar (mindre risk för överutfodring)! Vid tillgång till billiga fodermedel såsom restprodukter från livsmedelsindustrin! Då behov finns att utfodra många olika fodermedel och fodermedel som är flytande
Fördelar med fullfoder som ofta nämns! Jämn näringstillförsel under dagen. Varje tugga innehåller lite av allt! Underlättar ökningen av fodergivan efter kalvning! Korna kommer fortare i positiv energibalans efter kalvning och blir fortare dräktiga! Underlättar övergång mellan olika foderpartier! Ger möjlighet att ge högre mängder spannmål! Ger ett ökat foderintag! Ger möjligheter att blanda in mineralfoder till kor i en lösdrift! Rationaliserar fodertilldelning till olika grupper av djur och i olika byggnader Nackdelar med fullfoder som ofta nämns! Svårt att begränsa foderintaget när mjölkavkastningen går ner under laktationen! Risk för feta sinkor! Oftast högre foderintag per kg mjölk! Behov av separata foderlager! Ökat krav av kontroll av foderhygien! Risk för oväntat stort arbetsbehov för foderblandning! Låser traktorer. Ofta en för blandaren och en för lastning! Ställer högre krav på kunskap om foder och näringsbehov Mixervagnar Även om det finns ett antal stationära fullfoderblandare så är bogserade vagnar där blandningen drivs av kraftöverföringsaxeln på traktorn det vanligaste. De kallas fullfodervagnar, blandarvagnar eller mixervagnar och finns i ett flertal utförande och tillämpar olika principer. Haspelblandare: Blandar med haspel. på en vertikal axel. Ger en luftig och lätt blandning och är skonsam mot fodret. Kräver hackat grovfoder. Lastas lämpligen med lastare som tillsätter fodret över hela vagnen i längsled. Blandarens volym bör inte fyllas till mer än ca 60 % för att ge plats för blandning. Paddelblandare: Liknande haspelblandaren men där paddlar ersatt de längsgående balkarna i en haspelblandare. Kan fyllas mer i samma volym jämfört med haspelblandaren, uppåt 90 % av blandarens volym. Ger liksom haspelblandaren en luftig och lätt blandning och är skonsam mot fodret. Kräver hackat grovfoder. Bild 1 och 2. Exempel på en traktordriven paddelblandare. Observera vågdisplayen. Den bör ha stora siffror, synas i dagsljus såväl som i mörker samt kunna ses från traktorn som lastar.
Skruvblandare: Finns med vertikal skruv, med lutande skruv där materialet skruvas uppåt och får falla tillbaka. Finns också med flera horisontella skruvar som skruvar materialet åt båda hållen. Skruvblandarna förses ofta med skärande knivar och kan därmed hantera långstråigt grovfoder som skärs ned. Dessa typer består ofta av en stående, vertikal skruv. Utöver de traktorbogserade blandarvagnarna förekommer stationära blandare som drivs med elmotor. Till dessa ansluter man ofta automatisk påfyllning av olika fodermedel. Det finns även rälshängda blandarvagnar som dockar till en påfyllningsplats där de automatiskt fylls på. Som ett alternativ till att blanda hela foderpartiet finns rälshängda utfodringsvagnar där de olika fodermedlen fylls på i separata fickor i vagnen. Dessa vagnar är avsedda för uppbundna kor och blandar allt foder portionsvis till varje ko. Bild 3 och 4. Traktordriven skruvblandare med liggande skruvar. Inuti en skruvblandare med liggande skruvar som försetts med knivar som skär fodret. Skruvarna drar fodret åt olika håll Bild 5 och 6. Traktordriven skruvblander med vertikal skruv. Inuti en vertikal skruvblandare Skruven är försedd med kraftiga knivar som möjliggör att man lägger i en hel rundbal
Bild 7 och 8. Stationär skruvblandare med lutande skruv. Inuti en skruvblandare med lutande skruv drar skruvarna fodret åt samma håll, uppåt. Blandningsordning: Alla blandare kan och bör utrustas med inbyggd våg. I skärande skruvblandare ska de grova och skrymmande fodren läggas i först. Det finns skruvblandare som kan sönderdela hela rundbalar. Skruvblandare kan, om de får gå för länge, skära ner och förstöra strukturen på grovfodret i foderblandningen. I blandare där man lägger i grovfodret först kan det vara svårt att få mycket små tillsatser att blanda sig väl och man kan då överväga att göra en förblandning av koncentratdelen inklusive mineralfodret. Det är ibland rationellt att istället för att köpa flera råvaror var för sig beställa en blandning av proteinkoncentrat, fett och mineralfoder. I övriga blandare rekommenderar man att börja blanda de små komponenterna som mineraloch proteinfoder först. Därefter spannmålen och sist grovfodret. Grovfodret bör här vara hackat, eller om man har rundbalar, måste det ha sönderdelats utanför blandaren först. I dessa är det lättare att få de små komponenterna som mineralfoder jämnt fördelade. I haspelblandaren ska man dock tänka på att tillsätta samtliga fodermedel jämnt fördelade över blandarens längd. När man gör en fullfodermix kan det finnas anledning att se upp så att inte mixen separerar lätt då det kan leda till att djuren selekterar och lämnar en del av fodret. Ibland kan så bli fallet om den är för torr. Då kan man tillsätta vatten eller, ännu bättre, vatten blandat med melass. Ett annat sätt är att använda fuktiga foder såsom drav, helsädesensilage eller vanligt vallensilage. Gruppering Den minsta uppdelningen man kan göra är att alla mjölkande kor är i en grupp och sinkorna i en. Sinkorna får antingen en egen lågkoncentrerad blandning eller en liten mängd av högmjölkarmixen kombinerat med fri tillgång av halm. Detta system är enkelt och kräver lite arbete. Det är enkelt vid mjölkningen och korna utsätts inte för stress vid gruppbyte och
därmed tillhörande avkastningsnedgång undviks. Svårigheten är att hitta rätt foderblandning som både kan tillgodose högmjölkarnas krav på hög näringskoncentration och undvika att lågmjölkare äter för mycket foder vilket blir både dyrt och leder till feta sinkor. Systemet fungerar bäst i besättningar med hög avkastning. En mycket koncentrerad kalvningssäsong kan underlätta eftersom man då kan förändra mixens sammansättning i takt med att laktationen framskrider för samtliga kor. Ofta delas emellertid de mjölkande djuren in i två eller flera grupper. Till dessa görs foderblandningar med olika koncentrationsgrader. Nykalvade och högmjölkande kor får en mycket koncentrerad foderblandning medan kor i senare delen av laktationen eller med lägre avkastning får en mindre koncentrerad mix med högre andel grovfoder. Avsikten är givetvis att anpassa fodret efter kornas behov. Nackdelen är att det går åt mer tid för att blanda foder och att korna ofta tappar i avkastning då de byter foder i samband med att de byter grupp. Det finns många olika anpassningar från det enklaste systemet där man låter kon byta grupp i takt med att laktationen framskrider och mjölkavkastningen minskar. En sådan variant är att redan på förhand klassa korna i två grupper: kor med hög potential respektive med låg potential och låta de kalva in i olika grupper med olika koncentrerat foder. I mindre besättningar vill man ofta inte blanda mer än en blandning på grund av att det tar tid att blanda foder. Ett sätt att ändå åstadkomma olika foder till högmjölkare respektive lågmjölkare testades på Hushållningssällskapets gård i Bohuslän och har kommit att benämnas Tingvallmodellen. Här ges lågmjölkarna en begränsad giva av samma mix som högmjölkarna får fri tillgång till och som har hög näringskoncentration. Med denna lösning är risken för att korna minskar i produktion vid gruppbyte även betydligt mindre. I lösdrifter kan man i högmjölkargruppen ha tre kor per ätplats därför att de har fri tillgång på foder, medan lågmjölkarna som får en begränsad fodergiva måste ha tillgång till en ätplats per ko. Om fodergivan blir mycket låg i lågmjölkargruppen kan man ge dem fri tillgång till halm som inte blandas i mixen. Det är ytterligt angeläget att göra byggnadslösningarna på ett sätt så att gruppering av de mjölkande korna är möjlig att genomföra. Även om man har för avsikt att ha alla mjölkande kor i en enda utfodringsgrupp är det ofta angeläget att kunna gruppera korna beroende på hälsostatus. T.ex. kor med mastit som smittar vill man kunna hålla i en egen grupp så de inte smittar nykalvade kor genom att ligga i samma båssängar. Sinkorna grupperas allt oftare i fullfoderbesättningar, även där de mjölkande korna går i en grupp. Det vanligaste är då en grupp för första delen av sintiden där korna utfodras sparsamt med en speciell sintidsmix. De sista två till tre veckorna går de i en speciell grupp där en tillvänjning sker till den kommande högmjölkarmixen genom att de får en mindre del av denna utöver sintidsmixen. Viktigt att komma ihåg vid grupputfodring i lösdrift är: Om foder ges i fri tillgång: Max tre kor per ätplats. Det får aldrig bli tomt på foderbordet Om foder ges i begränsad giva: Max 1 ko per ätplats. Utfodringen ska ske så alla har tillfälle att äta samtidigt Regelbunden hullbedömning som urvalsgrund för när kor ska flyttas till en grupp med lägre utfodringsintensitet
Fodermedlen Proteinfoder och andra kompletteringsfoder bör helst inte vara pelletterade utan hellre i mjölform för att fastna på ensilaget och andra fuktiga fodermedel. Olika former av pellettskross är också att föredra framför pelletter för att undvika att vissa kor sorterar ut dessa i blandningen. Det är att rekommendera att använda flera källor till protein och inte endast en råvara. Istället för att hålla olika fickor för olika råvaror kan man ofta köpa dem blandade vilket underlättar hanteringen. Ibland är det även lämpligt att låta en fettkälla ingå. Torkad eller lutad spannmål bör vara krossad, men fullfoder gör det lättare att även använda malen spannmål jämfört med om man skulle utfodra det separat. Lutad spannmål förekommer ibland vid användning av fullfoder. Lutningen har flera effekter. Dels konserverar den spannmålen och är alltså ett alternativ till syrad spannmål. Lutningen luckrar dessutom skalet på spannmål så att krossning inte behövs. Lutad spannmål bryts ned långsammare i vommen än krossad eller malen spannmål vilket medför att större mänger av spannmål kan utfodras. Lutning görs genom att tillsätta Natriumhydroxid. Rekommenderad dosering är 3 % i vete och 5 % i korn och havre. Först blandas de torra granulerna av natriumhydroxid med spannmålen i blandarvagnen. Därefter tillsätts vatten så att spannmålen uppnår en vattenhalt av ca 25 %. Efter att den lutade spannmålen tömts från blandarvagnen bör den svalna och omlastas för att den inte ska stelna och "brinna ihop". Ett vanligt sätt att undvika klumpbildning är också att blanda i halm. Lutad vete kan ges upp till ca 9 kg per ko och dag. Vid användning av lutad spannmål bör man ge extra E-vitamin på samma sätt som vid användning av syralagrad spannmål.. Förutom vallfoderensilage är det vanligt att i fullfoderblandningar använda HP-massa, helsädesensilage av våra vanliga spannmålsslag, majsensilage eller ärtensilage. Användning av drav (mäsk) från bryggerier är också vanligt. Melass tillsätts ofta för att ge en bra textur i mixen. Ibland blandas melass med vatten för att justera vattenhalten. Fullfoderhantering underlättar också utfodring av biprodukter från livsmedelsindustrin som sylt, juice, bröd mm.
Hygien Det är om möjligt ännu viktigare att foderråvarorna är av god hygienisk kvalitet i ett utfodringssystem där man blandar fodren. I blandningen döljs lätt dåliga partier och kon kan inte selektera och t.ex. rata mögelklumpar i ensilaget. Man bör beakta följande:! Fodret bör utfodras inom ett dygn efter det lämnat lagret vintertid och två gånger per dag sommartid (>15 o C). Uppstår varmgång på foderbordet bör blandning och utfodring ske oftare! Foderlagren ska tömmas helt och rengöras före ny leverans! Råttor, katter, fåglar och hundar ska förhindras att vistas i fodret! Traktordäcken ska vara rena vid hantering av foder i planlager! Den fodermängd (vanligen 30-80 kg) som blir kvar i botten när blandaren har tömts kan vanligen vara kvar och ingå i nästa blandning om råvarornas hygien är god! Foderblandaren bör emellertid skrapas ren och rengöras minst en gång i veckan, helst varannan dag, året om. Detta är viktigt då flertalet blandare har skrymslen där foder fastnar! Prov för hygienisk analys av blandat foder bör inte vara äldre än 24 timmar vid ankomst till laboratorium! Ätplatsen bör göras ren varje dag.
Förslag till näringsinnehåll i fullfodermix vid olika grupper av djur Det finns många idéer om hur man bäst komponerar en fullfodermix. Till skillnad från system där man väger ut en fodergivan är det viktigt att fullfodermixen som ges för fri konsumtion konsumeras i rätt mängd för att ge önskad mängd näringsämnen till korna i just den gruppen. Tabell 1. Exempel på näringsinnehåll som kan användas vid optimering av mixer med hög, medel respektive låg intensitet. Djurstorlek: 600 kg Högmjölkargrupp Opt för 40 kg ECM Hull <3 Laktationsdag <100 Förstakalvare Medelmjölkare Opt för 30 kg ECM Hull >3 Laktationsdag >100 Lågmjölkare Opt för 25 kg ECM Hull >3 Laktationsdag >100 MJ, per ko 277-221- 193- Råprotein, % av ts 18-20 17-19 15-18 AAT, g/mj 7,6-8,4 7,6-8,4 7,6-8,4 PBV, g/dag 100-600 100-600 100-600 Energikonc., MJ/kg ts 12,2-12,7 10,7-11,5 10,0-10,7 Fett 3-5 2-5 2-5 NDF, % av ts 30-30- 30- Stärkelse, % av ts -22-22 -18 EFD, % av NDF 51-55 50-55 49-55 Eff. rp, % av ts 10,8-12,3 10,5-12,0 10,2-11,7 Ca, g/kg ts 6 6 6 P, g/ kg ts 3,8 3,8 3,8 Mg, g/kg ts 2,5 2,4 2,2 Salt (NaCl), g/kg ts 5 5 5 Vid vanlig beräkning av foderstater enligt den konventionella metoden (Energimetoden) brukar man bara använda sig av Energi och AAT. Efter beräkningen tillämpar man ett stort antal foderstatskontroller för att bedöma resultatet av beräkningen. På senare tid har man även börjat tillämpa en av Lantmännen introducerad metod som bygger på torrsubstans (TSmetoden eller "LFU-metoden"). I de vanligast använda programmen använder man sig här också av två parametrar, torrsubstans och stärkelse, och i efterhand bedömer man ett antal andra näringsämnen i form av foderstatskontroller. För att uppfylla ett mål bestående av många näringsämnen samtidigt, som i tabellen ovan, krävs en annan beräkningsmetod, en optimering. Exempel på sådana program är FSTAT, Bioptek och Opti-Mu. Enklast av dessa är Opti-Mu som dels finns på nätet (www.freefarm.se) och dels i en profesionell version hos husdjursföreningarnas rådgivare. I Optimu kan man göra optimeringar som uppfyller samtliga foderstatskontroller i ett system samtidigt. Ett tillvägagångssätt är att optimera efter nivåerna i tabell 1 och därefter studera foderintaget. Om fodret tar slut sänks koncentrationsgraden med grovfoder tills balans upptår.
Hur mycket äter kon av mixen? Det är alltid svårt att skatta konsumtionen vid fri tilldelning av foder. Bland det som begränsar foderintaget är fiber, NDF. Det tar tid för fibern att brytas ner i vommen och tills det har försvunnit ut ur vommen orkar kon ju inte äta mer. Därför bygger ett sätt att uppskatta foderintaget på fodrets NDF-innehåll. Man brukar räkna med att en ko orkar äta ca 1,5 % av sin levandevikt i form av NDF. För en ko på 600 kg motsvarar det 9 kg NDF. Gör man då en foderblandning med 35 % NDF i ts kan skulle det betyda att en ko orkar äta 9000/0,35 = 25,7 kg ts. Gör man den med mer grovfoder så att NDF-halten blir 50 % skulle hon bara orka äta 9000/0,5 = 18 kg ts Ett annat sätt att beräkna foderintaget är att beakta djurens produktion. Den allra enklaste beräkningen tillämpar man på lantmännens LFU-system. Där säger man att det äter beräknas: Kg ts = 0,43 * mjölkavkaqstningen + 5,7 (Ber 1) Det betyder att en ko som mjölkar 40 kg mjölk orkar äta 22,9 kg ts. Det spelar ingen roll hur stor kon är men hon ska äta "normala" fodermedel. En beräkning som även beaktar kons storlek är: Kg ts = 4,9 + 0,015 * levandevikt + 0,2 * kg ECM (tidig laktation) (Ber 2) Kg ts = -1,5 + 0,019 * levande vikt + 0,41 * Kg ECM (medellaktation) (Ber 3) Den presenterades av Bertilsson & Burstedt 1983 och befanns vara den som stämde bäst vid en jämförelse mellan många beräkningar. Ytterligare en beräkning som även tar beaktar laktationsvecka är: Kg ts = (0,372*ECM + 0,0968*levandevikt 0,75 )* (1-e (-0,192*(LV+3,67)) ) (Ber 4) Den presenteras i de amerikanska rekommendationerna (NRC 2001) Tabell 2. En jämförelse mellan olika beräkningar av foderintag hos kor Ber 1-4 hänför sig till formlerna ovan. Kg ECM 50 40 30 20 10 0 Lakt. vecka 5 10 15 24 32 0 Ber (1) ger Kg ts/dag : 27,2 22,9 18,6 14,3 10,0 5,7 Ber (2) ger 24,7 22,7 20,7 18,7 16,7 14,7 Ber (3) ger - 27,3 23,2 19,1 15,0 10,9 Ber (4) ger 25,2 25,4 23,0 19,8 16,2 6,3 Av dessa finns en del goda erfarenheter att använda beräkning 2, både i tidig och meddelaktation. Se exemplen för beräkning av energikoncentration nedan.
Ledfaktorer För vilken avkastningsnivå ska man göra mixen? Är det för den genom snittliga avkastningen? Om alla mjölkande kor går i en grupp och årsavkastningen är 9000 kg mjölk så blir gruppens genom snittliga dagsavkastning 29,5 kg (9000/305 dagar). Ska man då göra mixen så den räcker till en ko som mjölkar 29,5 kg? Nej. Då kommer de högst avkastande korna inte att mjölka det man tänkts sig. Det används i USA en tabell med så kallade ledfaktorer som man kan tillämpa för att göra blandningarna. Den visar att ju fler grupper man delar in korna i, desto närmare den genomsnittliga avkastningen kan man utfodra för. Och därmed blir givetvis överutfodringen då också mindre. Tabell 2 Ledfaktorer för beräkning av vilken avkastningsnivå som foderblandningen skall göras för vid olika antal grupper (Stallings 1985) % fördelning av kor i respektive grupp Högmjölk Medelmjölk Lågmjölk Högmjölk Medelmjölk Lågmjölk 100 0 0 1,32 - - 70 0 30 1,22 1,21 50 0 50 1,17-1,23 30 0 70 1,14-1,25 33 33 33 1,14 1,10 1,21 25 25 50 1,13 1,07 1,23 25 50 25 1,13 1,14 1,21 50 25 25 1,18 1,08 1,21 I tabellen ser man att om all djur går i en grupp och medelavkastningen är ca 30 kg mjölk så ska man göra blandningen för ca 40 kg mjök (30 kg * 1,32). Från tabellen kan man också lätt förstå att om man utfodrar alla djur i en grupp är det naturligt att hamna på ca 30 % överutfodring. Man kan också se att om delar in djuren i tre grupper så minskar överutfodringen till ca hälften. Beräkning av lämplig energikoncentration Från tabell 1 och 2 kan man uppskatt vilken energikoncentration som är lämplig. Nedan följer två exempel på hur beräkningen kan gå till: Exempel 1. Beräkning av lämplig energikoncentration En besättning har en årsavkastning på 9 300 kg per ko. A) Vilken energikoncentration bör man göra en mix på till denna gård om alla mjölkande djur går i en grupp och har jämn kalvning året runt? Mjölkavkastningen i denna grupp bör vara lite över 30 kg per ko (9 300 kg/305 dagar).
Medelavkastningen räknas upp genom att multiplicera med ledfaktorn 1,32 då alla djur går i en grupp. Resultatet blir att man gör en foderstat för ca 40 kg mjölk. Energibehovet för 40 kg mjölk är 280 MJ. Foderintaget beräknas med Kg ts = 4,9 + 0,015 * levandevikt + 0,2 * kg ECM från föregående kapitel. Det blir 22,7 kg ts. Observera att man i detta fall alltså räknar på foderintaget på 40 kg mjölk och inte på de 30 kg/ko som djuren faktiskt mjölkar i denna grupp. 280 MJ/22,7 kg ts ger en energikoncentration på 12,3 MJ/kg ts B) Vilken blir energikoncentration i mixerna på till samma gård med där de mjölkande djuren går i två grupper med lika många djur i varje, delad huvudsakligen efter mjölkavkastning? Mjölkavkastningen i högmjölkargruppen är 34 kg och i lågmjölkargruppen och i lågmjölkargruppen 26 kg Medelavkastningen i högmjölkargruppen multipliceras med ledfaktorn 1,17 (= 40 kg mjölk) och i lågmjölkargruppen med 1,23 (= 32 kg mjölk) Energibehovet för och foderintaget för högmjölkargruppen är detsamma som i exempel A medan det i lågmjölkargruppen blir: Energibehovet för 32 kg mjölk är 236 MJ. Foderintaget beräknas med till 21,0 kg ts. 236 MJ/21,0 kg ts ger en energikoncentration på 11,2 MJ/kg ts Fullfoder och bete En nackdel med fullfoder är att det kan vara svårare att ordna betesutfodringen. Det lättaste vid betesdrift i lösdrift, både med mjölkningsgrop och mjölkningsrobot, är att kunna ge kraftfoder vid mjölkningen. Om så inte är fallet utan allt kraftfoder brukar ges i foderblandningen förekommer ibland att man gör en speciell betesblanding. Detta är inte aktuellt i början av betessäsongen då betet är mycket spätt och håller nästa samma näringskoncentration som en högmjölkarmix. Då kan man bibehålla den konventionella fodermixen för utfodring inne och därtill låta djuren beta. Men efterhand som betesgräset kommer i ett mer moget stadium så kommer detta inte att fungera längre. Det totala foderintaget per dag kommer då att hålla en alltför låg koncentrationsgrad. I sådana fall förekommer att man gör en sommarmix. En sommarmix är en foderblandning som innehåller i princip samma kraftfoder som högmjölkarblandningen men där grovfodret är drastiskt reducerad. Tanken är att det grovfoder som saknas i blandningen tar djuren från betet. Man kan säga att den fodermix djuren då får från foderblandaren utgör ett kraftfoder utspätt med en del grovfoder. Det är inget fullfoder där samtliga foderingår. Rolf Spörndly 7 sept 2003