Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen (januari 2003)

sv EPIGRAFE JANUARI 2003 1 Andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen (januari 2003) Ett enat Europa, solidaritet mellan folken, regional mångfald SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER AV DOKUMENTET KOM(2003) 34

2 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 Förord Sedan den första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen offentliggjordes för ett år sedan har den Europeiska unionen tagit ett historiskt steg genom Europeiska rådets beslut i Bryssel ifjol: att bekräfta utvidgningen till 25 medlemsstater från maj 2004. Detta beslut gör att man kan dra ett streck över Europas delning, och det skapar villlkor som främjar fred och välstånd på vår kontinent under de kommande åren. En framgångsrik integrering av de nya medlemsstaterna i den utvidgade unionen är nu en politisk prioritering av mycket stor betydelse. Den europeiska sammanhållningspolitiken är ett nyckelelement i det sammanhanget. Sammanhållningspolitiken kommer även att genomföras från den första anslutningsdagen med hjälp av nästan 22 miljarder euro i extra resurser som Europeiska rådet i Köpenhamn i december i fjol anslog till strukturfonderna och sammmanhållningsfonden för 2004-2006. Jag kommer personligen att bemöda mig om att dessa extra resurser används helt och hållet till förmån för de 75 miljoner nya medborgarna i unionen. Det har gjorts möjligt genom de goda arbetsrelationer som har upprättats sedan några år mellan Europeiska kommissionen och de nationella myndigheterna i de 10 framtida medlemsstaterna samt med Rumänien och Bulgarien, som kommer att gå med i unionen i ett senare skede. I denna rapport försöker man även att se lite längre fram, till efter 2006, och den banar vägen för de förslag som kommissionen kommer att lägga fram i slutet av året om den sammanhållningspolitik som den utvidgade unionen kommer att behöva. Rapporten fastställer att skillnaderna mellan regionerna vad gäller sysselsättning och inkomster kommer att öka avsevärt efter utvidgningen. Den bekräftar även en av de huvudsakliga slutsatserna i den stora diskussionen om sammanhållningspolitikens framtid: utmaningen i framtiden kommer att bli att tillåta de minst utvecklade regionerna att ta igen sin eftersläpning, i såväl de nuvarande medlemsstaterna som i de nya. De flesta inläggen i diskussionen har även stärkt mig i en av mina övertygelser: Efter 2006 behöver unionen en ambitiös sammanhållningspolitik som kan motsvara alla medborgares förväntningar. I allt större utsträckning vänder sig dessa medborgare till Europa, och de förväntar sig att Europa skall hjälpa dem att hitta lösningar på de hot som vilar över dem till exempel i en globaliserad och mer konkurrensutsatt ekonomi och att Europa skall stödja dem i deras ansträngningar att dra nya fördelar av en kunskapsbaserad ekonomi. Jag tror att Europa är skyldigt sig själv att ha den vision som är nödvändig för att svara på dessa krav. Europa är skyldigt att föra en politik som tar itu med regionernas talrika problem, samtidigt som man hjälper dem att på bästa sätt använda de möjligheter som erbjuds dem, inklusive de mest välmående bland dem. Europa behöver regionalpolitiska instrument som är målinriktade, enkla att använda och som garanterar att alla nyckelaktörer på regional och lokal nivå engageras. Utvecklingen av dessa idéer och deras konkretisering i tillämpbara och effektiva förslag för framtiden utgör vad mig anbelangar ett personligt engagemang för 2003. Michel Barnier Ledamot av Europeiska kommissionen med ansvar för regionalpolitiken

SITUATION OCH TENDENSER JANUARI 2003 3 Den andra lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen följer av Europeiska kommissionens åtagande att regelbundet rapportera till rådet om förberedelsen av sina förslag beträffande genomförandet av sammanhållningspolitiken efter 2006 1. Lägesrapporten uppdaterar uppgifterna om regionala olikheter i socialt och ekonomiskt hänseende, och här beskrivs läget i diskussionen om sammanhållningspolitikens framtid och ett utkast om resultatet av sammanhållningsförhandlingarna med de tio framtida medlemsstaterna ges. Sammanfattning av de uppgifter som används i denna rapport Den andra lägesrapporten uppdaterar uppgifterna beträffande regional BNP för år 2000 och uppgifterna beträffande sysselsättning och arbetslöshet för 2001. De regionala uppgifterna om BNP i de två länder som inte kommer att ansluta sig före 2006 (Rumänien och Bulgarien) förekommer i rapporten men har inte tagits med vid beräkningen av genomsnittlig BNP per invånare i den union som utvidgats till 25 medlemsstater 2. I. Situation och tendenser Den ekonomiska och sociala konvergensen bekräftas i den nuvarande Europeiska unionen, med vissa nyanser: - på nationell nivå fortsätter de s.k. sammanhållningsländerna 3 att hämta in sin eftersläpning, - på regional nivå inom EU minskar olikheterna, - inom medlemsstaterna har olikheterna däremot ökat. Det är därför nödvändigt att tillämpa en balanserad regional utveckling för alla områden i unionen. 1. En dämpning av den ekonomiska tillväxten Europeiska unionen upplevde 2001 en betydande dämpning av sin ekonomiska tillväxt: BNP i unionen med femton medlemsstater ökade endast med 1,5 procent mot 3,5 procent 2000. Man kan räkna med att denna dämpning får en särskilt negativ inverkan på unionens fattigaste regioner. Nyckeltal I den utvidgade unionen med 25 medlemsstater är förhållandet mellan 10 procent av de rikaste regionerna och 10 procent av de fattigaste regionerna 4,4 (jämfört med 2,6 i unionen med 15 medlemsstater). 48 regioner i de femton nuvarande medlemsstaterna (18 procent av befolkningen, dvs. 68 miljoner invånare) har en BNP som ligger under 75 procent av genomsnittet för gemenskapens BNP. I den utvidgade unionen med 25 medlemsstater ligger endast 30 regioner i de nuvarande medlemsstaterna (12 procent av befolkningen, dvs. 47 miljoner) under gränsvärdet på 75 procent av det nya genomsnittet. Den siffran skulle endast vara 18 (6 procent av befolkningen, dvs. 24 miljoner invånare) i en union med 27 medlemsstater. 15 procent av européerna lever under den nationella fattigdomsgränsen (utan andra sociala transfereringar än ålderspension skulle detta tal vara 24 procent). Varje euro som betalas ut av strukturfonderna i Mål 1-regionerna 4 innebär en ökning av deras BNP med 1,33 euro och har även lett till en ringar-påvattnet-effekt i rikare regioner: en fjärdedel av de ursprungliga utgifterna kommer andra områden i unionen till del. 1. Den följer efter den andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen [KOM(2001) 24 slutlig av den 31 januari 2001] och den första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen [KOM(2002) 46 slutlig av den 30 januari 2002]. 2. Anslutningsförhandlingarna med Estland, Litauen, Lettland, Slovakien, Slovenien, Ungern, Republiken Tjeckien, Cypern, Malta och Polen slutfördes vid Europeiska rådet i Köpenhamn i december 2002. 3. De s.k. sammanhållningsländerna innefattar Spanien, Grekland, Portugal och Irland, även om det sistnämnda landet med tanke på sin höga utvecklingsnivå inte längre uppfyller kraven på berättigande för sammanhållningsfonden. 4. De s.k. Mål 1-programmen har till syfte att utveckla de mest eftersatta regionerna i unionen.

4 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 Sammanhållningsländerna har fortsatt att närma sig övriga länder i unionen med undantag av Grekland. Irland har upplevt en oavbruten tillväxt och dess BNP per invånare i paritet med köpkraften 2001 uppgår till 118 procent av gemenskapens genomsnitt (mot 115 procent 2000 och endast 64 procent 1988). De regionala olikheterna inom medlemsstaterna fortsatte att öka under år 2000. Ändå förblev de övergripande olikheterna mellan regionerna i unionen med femton medlemsstater till följd av konvergensen mellan medlemsstaterna praktiskt taget oförändrade mellan 1995 och 2000. I Mål 1-regionerna låg inkomsten per invånare år 2000 något över 71 procent av gemenskapens genomsnitt. Upphämtningseffekten kan mätas bättre över en period på fem år, då inkomstskillnaden minskade med 1,5 punkter mellan 1995 och 2000 och med två punkter i de regioner som kan komma i fråga för Mål 1 sedan 1989, vilket är ett uttryck för strukturfondernas långsiktiga effektivitet. Man kan se tre grupper av länder i en union med 25 medlemsstater (se diagram på sidan 16) : de åtta fattigaste av de framtida medlemsstaterna (med en BNP per invånare på 42 procent av gemenskapens genomsnitt), en mellangrupp (Spanien, Cypern, Portugal, Slovenien, Grekland) som ligger på mellan 71 procent och 92 procent av gemenskapens genomsnitt, en grupp som inkluderar övriga nuvarande medlemsstater med en BNP per invånare som är lika med 115 procent av gemenskapens genomsnitt. 2. Ökade regionala olikheter efter utvidgningen Efter utvidgningen kommer olikheterna att öka. Enligt den senaste statistiken hade 48 regioner i unionen med femton medlemsstater (dvs. 18 procent av befolkningen) en inkomst per invånare under 75 procent av gemenskapens genomsnitt. I unionen med 25 medlemsstater är dessa regioner 67 till antalet, dvs. 25 procent av befolkningen. I den utvidgade unionen med 25 medlemsstater är förhållandet mellan 10 procent av de rikaste regionerna och 10 procent av de fattigaste regionerna 4,4 (mot 2,6 i unionen med 15 medlemsstater). 3. Sysselsättning och social sammanhållning Konjunkturnedgångens inverkan på sysselsättningen har blivit mindre än väntat. De huvudsakliga sysselsättningstendenserna i unionen är följande: Ökningen av sysselsättningen var begränsad under 2001: sysselsättningstalet ökade med 1,3 procent. Det var högst i Danmark, Nederländerna och Sverige och lägst i Italien och Grekland. Samtidigt ökade arbetslöshetstalet något under det första halvåret 2002 och uppgick till 7,7 procent. Arbetslöshetstalet var särskilt högt i Italien, Grekland och Spanien, där arbetslösheten i synnerhet drabbade kvinnor och unga. De regionala olikheterna när det gäller sysselsättningen har minskat men är fortfarande stora: de regioner där sysselsättningstalet är högst har ett tal på i genomsnitt 78,1 procent, medan regionerna med det lägsta talet har ett genomsnitt på 48,6 procent. När det gäller arbetslöshetstalet sträcker sig siffran från 2,3 procent till 19,7 procent i regionerna. Mellan regionerna i en medlemsstat kan man registrera den största skillnaden i Frankrike och Italien. Den sociala sammanhållningen fortsätter att utvecklas långsamt. Skillnaden mellan den sammanräknade inkomsten i de rikaste och fattigaste regionerna har minskat, precis som antalet européer som lever under den nationella fattigdomsgränsen. I kandidatländerna: Sysselsättningen drabbades av den ekonomiska krisen 2001. Den konstanta minskningen av syssselsättningen de senaste fem åren har fortsatt trots en betydande ökning inom servicesektorn. Sysselsättningstalet ligger fortfarande 6 punkter under det som gäller för unionen med femton medlemsstater (endast Slovenien och Cypern har ett sysselsättningstal som ligger över gemenskapens genomsnitt). De regionala olikheterna när det gäller sysselsättningen är mindre än inom EU men är ändå betydande. Arbetslöshetstalet 2001 var 13 procent. Det nådde 24,3 procent i de minst berörda regionerna och 3,6 procent i de mest berörda.

LÄGET I DISKUSSIONERNA OM SAMMANHÅLLNINGSPOLITIKENS FRAMTID JANUARI 2003 5 I den utvidgade unionen ökar olikheterna beträffande sysselsättning och social sammanhållning. Det genomsnittliga arbetslöshetstalet ökar, precis som inom jordbrukssektorn. Sysselsättningen inom industrin är oförändrad och tjänstesektorns betydelse för den totala sysselsättningen minskar. 4. Nya uppgifter om de faktorer som avgör den reella konvergensen Kommissionens studie om den väntade ekonomiska effekten av finansieringen av Mål 1 melllan 2000 och 2006 redovisar uppmuntrande resultat. Kommissionen räknar till exempel med att Portugals totala BNP under denna period kommer att vara 3,5 procent över en situation utan gemenskapsstöd (2,2 procent i Grekland, 1,7 procent i södra Italien, 1,6 procent i östra Tyskland och 1,1 procent i Spanien). För övrigt har stödet till regionerna enligt Mål 1 även en effekt utanför dessa, eftersom en fjärdedel av de ursprungliga utbetalningarna kommer övriga områden i unionen till godo och en tiondel finner vägen till tredje länder. Nya indikatorer för den tekniska utvecklingens ställning finns även tillgängliga och de bekräftar de sydeuropeiska ländernas eftersläpning när det gäller teknisk innovation och den kunskapsbaserade ekonomins tillväxt. I Finland, Sverige och Tyskland är antalet patentansökningar per miljon invånare minst det dubbla i relation till det europeiska genomsnittet, mot mindre än hälften i Irland, Italien, Spanien, Grekland och Portugal. De regionala olikheterna är mycket tydliga på detta område, särskilt när det gäller spetsteknologi. Dessa tendenser bekräftas eftertryckligt av satsningarna på forskning och utveckling. I kandidatländerna redovisar Slovenien och Tjeckien de högsta siffrorna när det gäller investering i forskning och utveckling (se kartan på sidan 15). 5. Områden och sammanhållning En rad studier om sammanhållningens territoriella komponent har inletts av Europeiska kommissionen. En av dem avser den senaste utvecklingen på öarna. En annan är inriktad på bergsområdena. Två studier om humankapitalet gäller dess roll i den regionala utvecklingen respektive den globala ekonomin och kunskap. Öarna 10 miljoner européer befolkar de 286 europeiska öarna. 95 procent av ö-invånarna lever i Medelhavsområdet, i huvudsak Sicilien, Kreta, Balearerna och Korsika. Öarnas situationer är mycket varierande. De som har de största problemen är de som har färre än 5 000 invånare. 87 procent av ö-befolkningen täcks av Mål 1, 11 procent av Mål 2 5 och 97 procent undantas från föreskrifterna om offentligt stöd i fördraget. II. Läget i diskussionerna om sammanhållningspolitikens framtid 1. Diskussionen inom de europeiska institutionerna Den första lägesrapporten om den ekonomiska sammanhållningen mottogs positivt av rådet som fick informationen den 18 februari 2002. De ståndpunkter som de olika delegationerna uttryckte är provisoriska och koncentreras kring följande punkter: Stödet till de minst utvecklade regionerna bör fortsätta att prioriteras av sammanhållningspolitiken, men villkoren för behörighet till detta stöd och dess användning, i synnerhet möjligheten till en nationell uppläggning, diskuteras fortfarande. Insatser från gemenskapen är fortfarande nödvändiga i övriga regioner inom unionen, men de bör 5. Med de s.k. Mål 2-programmen syftar man till en omstrukturering av regioner med strukturella svårigheter.

6 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 koncentreras på åtgärder med högt gemenskapligt mervärde och i huvudsak avse en ökning av konkurrenskraften. Beträffande den finansieringsgrad som skall tillämpas efter 2006 har det spanska ordförandeskapet beräknat att en undre gräns på 0,45 procent av BNP är ett bra riktmärke med hänsyn till ökningen av olikheterna efter utvidgningen. Andra delegationer väntar med sina ståndpunkter till ett senare stadium. Förenklingen av förfarandena för att genomföra strukturfonderna betonades vid upprepade tillfällen. Europeiska kommissionen har lagt förslag med denna inriktning inom ramen för gällande förordning. Det kommer att bli nödvändigt att ta upp frågan på nytt efter 2006 på ett mer handfast sätt, i synnerhet frågan om ett klargörande av kommissionens roll. Europaparlamentet antog ett yttrande den 6 november 2002 om den första lägesrapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Parlamentet uttalade sitt stöd för kommissionen på följande punkter: upprätthållandet av en kraftfull solidarisk och delaktig sammanhållningspolitik, hållbar utveckling, främjande av den territoriella sammanhållningen och av en polycentrisk, harmonisk och balanserad utveckling i unionen, en undre gräns för finansieringen på 0,45 procent av BNP för finansiering av sammanhållningen i Europa, stöd till särskilt eftersatta områden, förstärkning av det gränsöverskridande samarbetet och motstånd mot all renationalisering. Parlamentet ger även uttryck för betänkligheter såsom behovet av att ta hänsyn till andra indikatorer för behörighet för medel från strukturfonderna, förstärkning av sammanhållningen mellan olika gemenskapliga politikområden, ökning av den administrativa kapaciteten i kandidatländerna, förenkling eller förstärkning av den regionala konkurrenskraften. Parlamentet uppmanade kommissionen att lägga fram en tidsplan och förslag i syfte att förbättra sammanhållningen mellan EU:s politikområden, om Mål 2 och framtiden beträffande de gemenskapliga initiativen 6. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén uttalade sig i två yttranden för att man efter 2006 skulle behålla stöden enligt Mål 1, höjningen av den undre gränsen till 0,45 procent av BNP för finansiering av sammanhållningen, konsolidering av gemenskapsinitiativen, antagande av en öppen samordningsmetod för att ta hand om de ekonomiska och sociala problemen i Mål 2-regionerna, prioritering av investeringar i de eftersatta regionerna, skapande av en resurs för att stabilisera den regionala inkomsten i samband med oväntade ekonomiska chocker och för att bemästra de statistiska effekterna. Kommittén förespråkar även en reformering och förenkling av strukturfonderna inför utvidgningen. Även Regionkommittén tar i sitt yttrande av den 10 oktober 2002 upp vikten av de mindre utvecklade regionerna, samordning av gemenskapens politikområden och förenkling. Kommittén lade märke till att Europeiska kommissionen betraktade 0,45 procent av BNP som det undre gränsvärde för finansiering av regionpolitiken. Kommittén betonade behovet av en adekvat tidsbegränsad stödperiod för de regioner som till följd av utvidgningen skulle drabbas av den statistiska effekten och uttalade sig för ett Mål 2 som inriktades på en minskning av de territoriella obalanserna. 2. Diskussionen vid de seminarier som anordnades av kommissionen Det seminarium som ägnades åt unionens prioriteringar för regionerna samlade 600 deltagare från medlemsstaterna och kandidatländerna, som tillsammans diskuterade om mervärdet för gemenskapen och de strukturella insatsernas effektivitet. Områden där konsensus råder identifierades, bland dessa områden främst sammanhållningens betydelse och prioriteringen av de minst utvecklade regionerna, behovet av att fortsätta med insatserna utanför dessa områden, förenkling, möjlighet till en enda finansieringskälla och en reserv för oförutsedda händelser och fortsatt samarbete mellan regionerna. Vid seminariet identifierades även de punkter som skulle fördjupas såsom förtydligandet av kommissionens ansvar, definitionen av kriterierna för behörighet, samordning med gemenskapens övriga politikområ- 6. Gemenskapens initiativ kompletterar strukturfondernas insatser: Interreg stimulerar det gränsöverskridande, transnationella och interregionala samarbetet, Leader främjar landsbygdens utveckling, Equal bidrar till utvecklingen av nya grepp i kampen mot diskriminering och alla slag av ojämlikhet i tillgången till arbetsmarknaden och Urban gynnar den ekonomiska vitaliseringen i städer och förstäder i kris.

LÄGET I DISKUSSIONERNA OM SAMMANHÅLLNINGSPOLITIKENS FRAMTID JANUARI 2003 7 den och mellan strukturfonderna, form och innehåll i trepartsavtalen mellan kommissionen, staterna och regionerna, proportionalitet för det belopp som anslås till själva genomförandet och en förbättring av det gränsöverskridande samarbetet. Vid seminariet om prioriteringarna med anknytning till sysselsättning och social sammanhållning poängterades den viktiga roll som humankapitalet spelar, och seminariet underströk mervärdet i de åtgärder som exempelvis koncentrerades på livslångt lärande. De fyra pelarna i den europeiska strategin för sysselsätttning och den europeiska socialfonden borde samordnas bättre, framhölls av några deltagare, och mobiliseringen av alla som förespråkade en social integrering genom partnerskap borde uppmuntras av strukturfonderna. När det gällde jämlikhet och horisontell integration borde jämställdhetsfrågorna prioriteras. Seminariet om stadsområdena som ägde rum i London samlade över 600 aktörer i programmet URBAN, bland dem många borgmästare. Deltagarna underströk vikten av att URBAN bidrog till utvecklingen av deras städer och detta programs mervärde som gav möjlighet till effektiva och synliga insatser på gräsrotsnivå, en hög grad av partnerskap samt ett livslångt lärande. De fastslog även behovet av att fortsätta och intensifiera gemenskapens insatser för städerna, som fungerar som lokomotiv i den regionala utvecklingen, för att bevara den sociala sammanhållningen inom städerna och förbättra stadsmiljön. Talarna uppmanade Europeiska kommissionen att undersöka möjligheten till insatser från strukturfonderna på bostadsområdet, att göra städerna till sina huvudsakliga samtalspartners i frågor som berörde dem, att skapa en bättre samordning med andra program samt att främja erfarenhetsutbyte och skapandet av nätverk. Slutligen samlades 500 deltagare från medlemsstaterna, kandidatländerna och icke medlemsstater för att diskutera temat gemenskapens politik och berg inom ramen för det internationella Bergens år. Vid detta seminarium, som upplevde en livlig dialog, pekade man på behovet av specifika projekt, bättre samordning mellan gemenskapens politikområden samt mervärdet för bergen med politiken för gränsöverskridande samarbete. 3. De mest diskuterade frågorna Några frågor stod i centrum vid diskussionerna som ägde rum om sammanhållningspolitikens framtid 2002. Prioriteringen av de minst utvecklade regionerna framfördes enstämmigt, och kriteriet 75 procent av EU:s genomsnittliga BNP som tillämpas för NUTS II 7 som används för att definiera dem accepterades allmänt. Hänsynen till ytterligare kriterier nämndes regelbundet, precis som möjligheten att i denna kategori inkludera öarna och randområdena. Den statistiska effekten skulle kunna kompenseras med en tidsbegränsad uppläggning eller genom en höjning av gränsvärdet för behörighet. Regionerna i gemenskapens yttersta periferi 3,8 miljoner européer lever i RUP (Kanarieöarna, Azorerna, Guadeloupe, Guyana, Réunion, Martinique, Madeira) och är föremål för Mål 1 samt de undantag som medges i fördraget beträffande offentligt stöd. Deras BNP uppgår till 66 procent av unionens genomsnitt. Stöd utanför de mindre utvecklade regionerna har många förespråkare. Mer förenkling och decentralisering samt koncentration på gemenskapens prioriteringar och regional konkurrenskraft är punkter som ofta nämns i detta sammanhang. En uppdelning i områden av detta bistånd anses inte längre lämpligt. Erfarenhetsutbyte och samarbete har en positiv effekt framhålls allmänt, i synnerhet i gränsöverskridande sammanhang. Bästa bidrag från gemenskapens politikområden (fiske, konkurrens, jordbruk, transporter, miljö, forskning och utveckling) till den ekonomiska och sociala sammanhållningen togs allmänt upp 2002. De eventuella konsekvenserna av upphörandet av områdesuppdelning i Mål 2 av statligt stöd till regionerna togs upp vid många tillfällen. 7. Nomenklaturen för statistiska territoriella enheter (NUTS) skapades av Eurostat för att ha ett unikt och sammanhängande schema över den territoriella spridningen. Den aktuella nomenklaturen delar upp länderna i Europeiska unionen i 78 territorier på nivå NUTS 1 (Länder i Tyskland, régions i Belgien etc.), 210 territorier på nivå NUTS 2 (autonoma regioner i Spanien, de franska utomeuropeiska regionerna och departementen, de italienska regionerna, österrikiska Länder, etc.) och 1093 mindre områden på nivå NUTS 3.

8 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 III. Förberedelsen av utvidgningen och perioden 2004-2006 Efter att anslutningsförhandlingarna slutförts vid rådets möte i Köpenhamn består nu i huvudsak förberedelserna inför utvidgningen i att utforma strukturprogrammen för de framtida medlemsstaterna och att säkerställa ett effektivt genomförande av dem på anslutningsdagen. Några problem kvarstår, och de har definierats i de reguljära rapporterna i oktober 2002 om utvecklingen av kandidatländernas genomförande av regelverket: otillräcklig samordning mellan ministerier, svagheter i de administrativa rutinerna och kontrollorganens ojämlikhet. Med tanke på kandidatländernas bristande erfarenhet av användningen av gemenskapens fonder och för att säkerställa en sund förvaltning av fonderna har kommissionen och medlemsstaterna å sin sida krävt klara åtaganden när det gäller administrativa strukturer samt uppföljnings- och kontrollförfaranden. Dessutom kommer kommissionen att lägga fram en ny samlad bedömning av deras förberedelsenivå sex månader före anslutningsdagen. I juli 2003 kommer en särskild rapport att läggas fram om konkretiseringen av de åtaganden som gjorts av kandidatländerna inom ramen för förhandlingen när det gäller regionalpolitiken. Rådet i Köpenhamn fattade beslut om ett anslag på 21,7 miljarder euro till struktur- och sammanhållningsfonderna för 2004-2006, dvs. ett genomsnittligt bistånd under 2006 på 117 euro per invånare. Denna biståndsnivå ligger under den som planerades till en början i finansieringsramen i Berlin (191 euro per invånare 2006). En tredjedel av anslaget skall reserveras för sammanhållningsfonden och bistånd från strukturfonderna kommer i huvudsak att gå till Mål 1. Gemenskapens initiativ kommer i huvudsak att begränsas till Interreg och Equal. Sammanfattning och slutsatser I. Inledning Den debatt om sammanhållningspolitikens framtid som inleddes av kommissionen efter antagandet av den andra rapporten om den ekonomiska och sociala sammanhållningen har fortsatt att engagera de parter på regional nivå som huvudsakligen berörs, både i nuvarande och framtida medlemsstater, samt inom EU:s institutioner. I denna andra lägesrapport presenteras en uppdaterad version av analysen av situationen och av de trender som framträder i regionerna, tillsammans med huvudämnena för 2002 års debatt om den framtida sammanhållningspolitiken. II. Analys av situationen och trenderna: utvidgningen Europas utvidgning till att omfatta 25 medlemsstater kommer att innebära en helt ny utmaning för unionen vad gäller konkurrensfrågor och den inre sammanhållningen. Flera faktorer som tveklöst kommer att påverka den framtida sammanhållningspolitiken kommer att behöva beaktas: En starkare ökning av de ekonomiska skillnaderna inom unionen än tidigare: Klyftan i BNP per capita mellan de 10 % av befolkningen som lever i de mest blomstrande regionerna och samma andel som bor i de minst framstående regionerna kommer att mer än fördubblas jämfört med situationen i EU-15. En geografisk omsvängning i skillnaderna: I EU-25 kommer 116 miljoner människor - dvs. omkring 25 % av den sammanlagda befolkningen - att leva i regioner med en BNP per capita lägre än 75 % av EU-genomsnittet, jämfört med 68 miljoner människor, eller 18 % av det totala antalet människor i EU-15. Av dessa kommer fyra av tio att leva i områden som tillhör de nuvarande medlemsstaterna medan övriga sex kommer att vara medborgare i kandidatländerna.

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER JANUARI 2003 9 En mindre fördelaktig situation för sysselsättningen: Tre miljoner arbetstillfällen behöver skapas om den genomsnittliga sysselsättningsnivån i de nya medlemsstaterna skall kunna komma i nivå med situationen i övriga EU, eftersom sysselsättningen går tillbaka och antalet långtidsarbetslösa ungdomar är betydligt större i dessa länder. Inom en utvidgad union kommer de avsevärda sysselsättningsskillnaderna med hänsyn till ålder, kön samt kvalifikationsnivå och yrkeskunnande att bli bestående. Å andra sidan pekar andra faktorer på den ekonomiska potentialen hos en utvidgad union: Tillväxttakten i kandidatländerna har i allmänhet varit högre än i de nuvarande medlemsstaterna och den genomsnittliga utbildningsnivån i unionen kommer att höjas, eftersom de invånare som har lägst utbildningsnivå kommer att fortsätta att vara koncentrerade till vissa områden i södra Europa (Portugal, Spanien, Italien och Grekland). III. Huvudämnena för debatten om den framtida sammanhållningspolitiken De olika debattinlägg som studerats i rapporten avslöjar att debatten om sammanhållningspolitikens framtid varit intensiv under hela perioden sedan den första lägesrapporten offentliggjordes för ett år sedan. Dessa inlägg tillsammans med resultaten av kommissionens många analyser och studier har gjort det möjligt att fastslå fyra områden till vilka denna politik har bidragit: Den har haft en omfördelande funktion till förmån för de medlemsstater och regioner som har det sämst ställt (med väsentligt makroekonomiskt inflytande och med främjande av genuin konvergens). Den har stärkt den ekonomiska och politiska integrationen (utveckling av infrastrukturnät, förbättrat tillträde för avlägset belägna områden, samarbetsprojekt). Den har bidragit till att uppnå gemenskapens prioriteringar enligt Lissabonstrategin, vilka förstärktes av Europeiska rådet i Göteborg, inklusive ekonomisk och social omstrukturering till följd av globaliseringen. Den har bidragit till förbättrade styrelseformer (partnerskap, utvärderingskultur osv). Debatten har också gjort det möjligt att upprätta en förteckning över centrala frågor som bör besvaras i den tredje rapporten om social och ekonomisk sammanhållning. Dessa kan samlas under två rubriker: prioriteringar för den framtida sammanhållningspolitiken och metod för genomförande. (i) Prioriteringar för den framtida politiken Åtgärder i regioner vilkas utveckling släpar efter Lägesrapporten bekräftar både den helt nya ökningen av skillnaderna inom den utvidgade unionen och de långsiktiga ansträngningar som kommer att krävas för att minska dem. Det finns en bred konsensus kring behovet av att fortsätta att koncentrera resurserna till de områden som ligger mest efter i utvecklingen, särskilt i de nya medlemsstaterna. När det gäller hur dessa områden skall definieras har debatten egentligen inte ifrågasatt en fortsatt användning det nuvarande urvalskriteriet baserat på geografisk nivå NUTS II samt BNP per capita - ett kriterium som har fördelen av att vara tydligt och öppet - även om vissa inlägg i debatten har förespråkat att andra kriterier bör läggas till. Särskilda fall Det har pågått en vittgående diskussion om vilket utrymme som skall ges åt vissa särskilda kategorier av områden i den framtida politiken. Först och främst rådde stor enighet kring behovet av att införa rättvisa arrangemang för de områden i de nuvarande medlemsstaterna som för närvarande omfattas av mål 1 och som, trots att processen för ekonomisk konvergens ännu inte avslutats, kan komma att upphöra att omfattas enbart på grund av en minskad BNP per capita i unionen efter anslutningen (statistikeffekten). Enligt uppgifter från 2000 kan 18 regioner med en sammanlagd befolkning på 21 miljoner invånare komma att befinna sig i denna situation. Sedan behandlades frågan om regioner som inte längre skulle ha uppfyllt kriteriet för att betraktas som ett område vars utveckling släpar efter även utan utvidgning, eftersom de uppnått en inkomst per capita som ligger över 75 % av genomsnittet i EUR-15. I

10 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 flera bidrag till diskussionen uttrycktes stöd för en lösning med gradvis utfasning av gemenskapens stöd till dessa områden. Sist tog man upp frågan om vilken behandling som skall förbehållas vissa kategorier av områden. Detta rör särskilt de mest avlägset belägna regionerna vars sociala och ekonomiska svårigheter bekräftas i artikel 299 i fördraget. Andra regioner som omnämnts i detta sammanhang är de minst gynnade öar som avses i artikel 158 samt regioner med mycket låg befolkningstäthet, särskilt de områden i de nordiska länderna som för närvarande ingår i mål 1 enligt protokoll 6 i Anslutningsakten för Österrike, Finland och Sverige. Den tredje rapporten om sammanhållningen måste ta upp dessa särskilda fall och deras behov på grundval av en individuell bedömning av om de uppfyller kriterierna. Hänsyn måste då också tas till de möjligheter som erbjuds inom ramen för åtgärder som vidtagits för regioner som inte klassats som områden vars utveckling släpar efter. Åtgärder utanför områden vars utveckling släpar efter Under perioden 2000-06 kommer uppskattningsvis en tredjedel av strukturfondsanslagen att gå till regioner om inte är berättigade att ingå i mål 1. Även om problemen, per definition, är mindre i fråga om ekonomisk och social sammanhållning utanför de områden vars utveckling släpar efter, står unionen som helhet inför fler stora utmaningar. Det är särskilt frågor som konkurrenskraft, hållbar utveckling samt ekonomisk och social sammanhållning som är relevanta i alla medlemsstater. Här går det att urskilja stora skillnader vad gäller potentiella behov och rådande situation, i kontrast till de mer intensiva men klart avgränsade behoven i regioner vars utveckling släpar efter, särskilt i de nya medlemsstaterna. Detta breda spektrum av utmaningar understryker behovet av att koncentrera stödet och att fokusera på kvalitativa och systematiska aktioner för att öka mervärdet i gemenskapen. Den hållning som vissa medlemsstater intog i ett inledande debattskede och som gick ut på att åtgärder av denna art utanför mål 1-områden borde upphöra helt på unionsnivå och att ansvaret i stället skulle återgå till medlemsstaterna ( åternationalisering ) verkar inte ha vunnit mark, och behovet att föra avgörande europeiska prioriteringar i mål har fått allmänt erkännnande. Unionen, och särskilt Europeiska rådets möte i Lissabon, har satt upp ett strategiskt mål under det innevarande årtiondet: att unionen skall bli den konkurrenskraftigaste och mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen, med kapacitet till ekonomisk tillväxt med fler och bättre jobb och större social sammanhållning. Denna strategi har utarbetats för att hjälpa unionen både att återvinna förutsättningarna för full sysselsättning, tillväxt och social sammanhållning, samt att stärka den regionala sammanhållningen. En strategi för hållbar utveckling för Europeiska unionen beslutades av Europeiska rådet i Göteborg. I många inlägg betonas att medlemsstaterna och regionerna inte alla har samma styrka att uppnå dessa mål. Det behövs också en politik inriktad på att möta de olika utmaningar unionen ställs inför, en politik som känns vid den regionala nivån och involverar den, som är i linje med kommissionens vitbok om styrelseformer och särskilt med de åtaganden som följer av fördraget i fråga om sammanhållningen, nämligen att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen och minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna, inbegripet landsbygdsområdena. Dessa huvudprioriteringar för Europa måste, till viss del, tacklas redan under innevarande programperiod för mål 2 (regioner under omstrukturering), mål 3 (mänskliga resurser), gemenskapsinitiativ och innovativa åtgärder samt åtgärder rörande landsbygdspolitik och fiske utanför mål 1. Samtidigt har den nuvarande politiken och dess metoder och redskap inte varit immun mot kritik, som att mervärdet inte är tillräckligt stort, att det i vissa fall krävs en överdriven administrativ insats i förhållande till uppnådda resultat samt att det ansvar som läggs på medlemsstaterna ofta inte är tillräckligt stort för att subsidiaritetsprincipen skall vara uppfylld. Många vidhåller att samtidigt som den regionala nivån är den nivå som är lämpligast för utarbetande och förvaltning av stöd, kan det faktum att stödberättigande områden utses på en sub-regional nivå leda till konstgjorda begränsningar av gemenskapsstödets insatser, och att det kan bli svårt att förena

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER JANUARI 2003 11 detta synsätt med en strategi som betonar nya konkurrensfaktorer. Andra diskussionsinlägg har tryckt på den geografiska dimensionen och i varierande utsträckning nämnt stadsområden, industriella områden och landsbygdsområden med svårigheter, områden som är beroende av fisket eller områden med naturbetingade nackdelar. Det bör påpekas att den geografiska dimensionen är helt förenlig med en strategi som går ut på att följa temabaserade prioriteringar för unionen. Sammanfattningsvis kommer de politiska prioriteringarna samt deras verktyg och metoder att behöva omformuleras, både i syfte att åtgärda de nuvarande svagheterna och för att bygga upp en ny politik som har större möjligheter att bidra till ekonomisk och social sammanhållning. Samarbete Det finns också ett brett samförstånd vad gäller behovet att fortsätta åtgärderna för att främja det gränsöverskridande samarbetet men också samarbetet inom regioner. Detta innebär ett erkännande av att ett framgångsrikt genomförande av den här typen av åtgärder, vilka är särskilt viktiga för den geografiska integrationen i Europa, kräver organisation på överstatlig nivå. Den innevarande perioden har visat på de inneboende svårigheterna i att utarbeta program med sammanhang, som involverar myndigheter med olika administrativa och juridiska traditioner. Kommissionen har ombetts att undersöka möjligheten att upprätta rättsliga ramar för gränsöverskridande samarbete, vilket kunde underlätta utarbetandet och genomförandet av Europa-programmen. (ii) Genomförande: förenklad förvaltning I diskussionerna om hur förvaltningen kan förenklas under den innevarande perioden och inom ramen för den nuvarande lagstiftning som gäller fram till slutet av 2006 har man betonat de grundläggande svårigheter som måste lösas före nästa programperiod. Arbetet med den innevarande perioden kulminerade i ett ministermöte den 7 oktober 2002. Majoriteten av de delegationer som deltog i mötet sade att de lärdomar som kan dras från perioden 2000-06 är att det blir nödvändigt att överväga att ändra förvaltningsmetoderna i den framtida sammanhållningspolitiken. Enkelt uttryckt, medlemsstaterna önskar se ett förenklat system med en mycket högre grad av decentraliserat ansvar när det gäller alla aspekter av ekonomisk förvaltning och kontroll av EU-programmmen, efter det att de breda strategiska aspekterna har beslutats inom kommissionen. Den allmänna inställningen i detta sammanhang är att förvaltningssystem med mycket stränga regler baserade på samma storlek för alla -principen är olämpligt, med hänsyn till de enorma skillnaderna i behov, typ av stöd och resurser som ställs till förfogande, samt med hänsyn till att subsidiaritetsprincipen bör tillämpas. Kommissionen är medveten om kritiken och om svårigheterna med en flerfondsstrategi. På grund av tidigare erfarenheter anses det i allmänhet att en framgångsrik strategisk ram för fastställande av politiska prioriteringar är beroende av hur effektivt systemen kan leverera. Som ett resultat av de nuvarande förfarandena har medlemsstaternas och kommissionens ansträngningar i vissa fall haft ett större inflytande på den administrativa förvaltningen av programmen och mindre inflytande över deras innehåll och strategiska prioriteringar. Med utvidgningen krävs det ändringar i det nuvarande administrativa systemet, bland annat med hänsyn till att de nya medlemsstaternas administrativa kapacitet behöver stärkas. Den allmänna inställningen är också att utvidgningen kommer att öka spänningen mellan behovet av ett mer decentraliserat administrativt system, å ena sidan och behovet av effektiv kontroll av fondmedlen från kommissionens sida, å den andra. Kommissionens företrädare har vid ett flertal tillfällen understrukit att de ändringar av förvaltningssystemet som föreslagits av medlemsstaterna måste utvärderas mot bakgrund av artikel 274 i fördraget enligt vilken kommissionen är ansvarig för genomförandet av budgeten. Ytterligare decentralisering bör därför åtföljas av en tydligare definition av den ansvarsfördelning som kan ge nödvändiga garantier vad gäller utnyttjandet av EU:s resurser. En väg som bör utforskas i den tredje sammanhållningsrapporten är vilken typ av avtal mellan kommissionen och de nationella myndigheterna (och de regionala myndigheterna inom ramen för alla former av trepartsavtal) som kommer att krävas. I avtalen måste det också anges vilka resultat som skall uppnås vid

12 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 utnyttjandet av gemenskapens resurser samtidigt som medlemsstaternas konstitutionella situation beaktas. (iii) Andra aspekter Finansiella resurser I den andra rapporten om sammanhållningen rekommenderade kommissionen att debatten om den framtida sammanhållningspolitiken i Europa skulle fokuseras på innehåll snarare än på ekonomiska resurser. På så sätt uppmuntrades debattdeltagarna att reflektera över vad unionens medlemsstater, med stöd av gemenskapspolitiken, skulle söka uppnå tillsammans på detta område. Detta skedde i stor utsträckning, även om det verkar vara budgethänsyn som ligger bakom t. ex. förslagen rörande åternationaliseringen av politiken. Vid upprättandet av de kommande budgetanslagen till den ekonomiska och sociala sammanhållningen, kommer unionen att tvingas att ta hänsyn till den helt nya nivån av ekonomiska och sociala skillnader i en utvidgad union som framhålls i denna lägesrapport, samt till den intensiva och långsiktiga ansträngning som kommer att krävas för att minska dem. Kommissionen kommer att framhålla detta i framtida förslag om den nya budgetplanen. Såsom anges i den första lägesrapporten ser många av debattdeltagarna, särskilt på regional nivå, en siffra motsvarande 0,45 % av EU:s bruttonationalprodukt som ett minimum när det gäller vilka resurser som skall tilldelas sammanhållningspolitiken under perioden efter 2006. Detta är en position som understöddes särskilt av parlamentet i dess yttrande över rapporten i november 2002. Bidrag från andra politikområden Under den programperiod som för närvarande pågår har det redan tagits upp frågor som rör samstämmigheten mellan gemenskapens olika politikområden. Detta är frågor som kräver ytterligare överväganden och kommissionen har åtagit sig att undersöka dem under förberedandet av den framtida politiken. Innehållet i politiken på de olika områdena bör också präglas av de stora skillnader och den mer omfattande geografiska obalans som präglar den utvidgande unionen. Den bör också omfatta mer uttryckligt utformade bidrag till den ekonomiska och sociala sammanhållningen. En särskild punkt har ofta tagits upp under debattens gång: regioner som kommer att drabbas av den statistiska effekten till följd av utvidgningen och deras ställning inom ramen för konkurrenspolitiken. Röster har höjts för att de skall kunna fortsätta att vara berättigade till en stödnivå som motsvarar den för regioner som täcks av artikel 87.3 a i fördraget. IV. Framtida frister Som kommissionen tillkännagav i den första lägesrapporten måste den tredje rapporten om ekonomisk och social sammanhållning antas sista kvartalet 2003 om den skall kunna skapa förutsättningar för ett effektivt genomförande av den nya generationens program som skall inledas i början av nästa programperiod. Denna rapport kommer att innehålla konkreta förslag för sammanhållningspolitikens framtid. 1 Under 2003 kommer det att hållas breda överläggningar, inklusive ett stort evenemang (i mars 2003) i form av ett seminarium om Den framtida förvaltningen av strukturfonderna: hur skall ansvaret fördelas?. Det finns också planer på att i början av 2004 organisera konsultationer rörande förslagen för den tredje rapporten, som ett inslag i Forumet om sammmanhållningen. Kommissionen kommer att i god tid lägga fram övergripande förslag för alla politikområden tillsammans med en preliminär budgetplan för perioden efter 2006. Kommissionen skulle önska att lagstiftningen antas före utgången av 2005. Detta betyder att år 2006 kommer att ägnas åt förhandlingarna med medlemsstaterna och regionerna om programmeringen för perioden 2007-13. 8. KOM(2002) 46.

g g STATISTIKBILAGA JANUARI 2003 13 Statistikbilaga < -7,0-7.0-7,0-7.0 - -3,5-3.5-3,5-3.5-0.0 0,0 0,0 0.0-2.0 2,0 2,0 2.0-5.0 5,0 >= 5,0 5.0 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane Açores (P) Madeira Kypros egiogis io GIS Re R < 30 30-50 50-75 75-100 100-125 >= 125 MT: 1999 Canarias (E) Guadeloupe Martinique Réunion Guyane Açores (P) Madeira Kypros 0 100 500 km Karta Change 2: Förändring GDP/head av BNP (PPS), /capita 1995-2000 (PPS), 1995-2000 Förändring Change index av indexläge (EU-25=100) (EU-25 score = 100) MT: 1995-1999 Källa: Source: Eurostat 0 100 500 km EuroGeographics Association for the för administrative administrativa boundaries gränser egiogis io GIS Re R GDP BNP per capita head by och region (PPS), 2000 Index, EU-25 = 100 Source: Källa: Eurostat EuroGeographics Association Association for the för administrative administrativa boundaries gränser

14 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 Unemployment, Arbetslöshet 2001 2001 Total Totalt unemployment antal arbetslösa rate Female Andel arbetslösa unemployment kvinnor rate Youth Arbetslöshet, unemployment unga rate % of av labour arbetskraften force % of av female kvinnlig labour arbetskraft force % of av youth ungdomsarbetskraften, labour force, 15-24 15-24 < 4,45 4.45 4,45 4.45-7,35 7.35 EU-27=8,8 = 8.8 Standardavvikelse deviation = = 5,84 5.84 < 4,6 4.6 4,6 4.6 - - 8,2 8.2 EU-27=9,9 = 9.9 Standardavvikelse deviation = 7,1 7.1 < 8,2 8.2 8,2 8.2-14,8 14.8 EU-27=18,0 = 18.0 Standardavvikelse deviation = 13,1 13.1 7,35 7.35-10,25 10.25 8,2 8.2 - - 11,8 11.8 14,8 14.8-21,4 21.4 10,25 10.25-13,15 13.15 >= 13,15 13.15 Källor: Sources: Eurostat och and NSI NSI 11,8 11.8 - - 15,4 15.4 >= 15,4 15.4 Sources: Källor: Eurostat och and NSI NSI 21,4 21.4-28,0 28.0 >= 28,0 28.0 Sources: Källor: Eurostat och and NSI NSI 0 250 1250 km inga no data uppgifter EuroGeographics EuroGeographics Association Association for the administrative för administrativa boundaries gränser

inga uppgifter no data > 16 12-16 9-12 6-9 <6 % % av of total total sysselsättning employment Källa: Eurostat Source: Eurostat S: 2000 GR : NUTS1 EU15 EU15==11,18 11.18 Standardavvikelse = 4,2 Standard deviation = 4.2 Kypros 0 inga uppgifter no data > 200 100-200 60-100 10-60 < 10 250 Réunion 1250 km Källa: Eurostat Source: Eurostat EU15 = 141 BG CY CZ EE HU LT LV PL RO SI SK : NUTS0 Ansökningar årligt genomsnitt Applications per permiljon millioninvånare population - annual average Patentansökningar tillthe EPO, 1998 tillto2000 Patent applications to EPO, 1998 2000 (P) (P) Sysselsättning hi-tech-industri, 2001 Employmentinom in high technology, 2001 Kypros Madeira Madeira Açores (P) Açores (P) Guyane Guyane Réunion Guadeloupe Martinique Guadeloupe Martinique Canarias (E) Canarias (E) Avancerad (hi-tech) sysselsättning och patent Highteknik technology - employment and patents inga uppgifter no data >=29,9 >= 29.9 11,96 29,9 11.96 -- 29.9 6,13 11,96 6.13 -- 11.96 2,71 6,13 2.71 -- 6.13 < 2.71 <2,71 Açores (P) Guyane Réunion EuroGeographics Association for the administrative boundaries EuroGeographics Association för administrativa gränser Källa: Eurostat Source: Eurostat Ansökningar årligt genomsnitt Applications per permiljon millioninvånare population - annual average High-tech patents 1998 to 2000 Högteknologiska patent 1998 till 2000 Kypros (P) Madeira Guadeloupe Martinique Canarias (E) STATISTIKBILAGA JANUARI 2003 15

16 ANDRA LÄGESRAPPORTEN OM DEN EKONOMISKA OCH SOCIALA SAMMANHÅLLNINGEN JANUARI 2003 BNP per capita (PPS), 2001 Index, EU-25 = 100 200 150 100 50 0 BNP /capita (PPS) per land och regionala extremvärden, 2000 Index, EU-25=100 L IRL DK NL A B FIN D F Källa: Eurostat, beräkningar DG REGIO genomsnitt grupp 1 I S UK E CY SI P EL genomsnitt grupp 2 CZ MT HU SK EE PL LT LV genomsnitt grupp EU-25 genomsnitt grupp 3 BG RO 12 kandidatländer UE15 200 150 100 50 0 Bruxelles/ Brussel * Inner London * 200 100 0 Antwerpen Hainaut Källa: Eurostat * I dessa regioner tenderar BNP-siffrorna per capita att vara överskattade till följd av pendlingsflöden. Sammanfattande statistik för de regioner vilkas BNP per invånare ligger under 75 procent av EU:s år 2000 I EU15 I EU25 I EU27 EU15 = 100 EU15 = 100 EU25 = 100 EU15 = 100 EU27 = 100 Tillämpat index: 22 603 22 603 19 661 22 603 18 530 Antal regioner under 75 procent 48 85 67 99 68 därav regioner i EU15 48 48 30 48 18 Befolkningen i dessa regioner (miljoner) 68 137 116 168 122 därav regioner i EU15 68 68 47 68 24 Befolkning i relation till EU15/25/27 18% 30% 26% 35% 25% Regioner i EU15 i relation till totala EU15 18% 18% 12% 18% 6% Genomsnittlig BNP per invånare (SPA) i regionerna 65 53 54 47 46 under 75 procent Därav regioner i EU15 65 65 69 65 68 Källa: Eurostat, beräkningar av GD REGIO Hamburg * Île de Oberbayern France Trentino- Southern Alto and Adige Eastern Madrid Notio Aigaio Border, Corse Midland Dessau and Western IpeirosExtremadura Calabria Réunion Utrecht Salzburg B DK D EL E F IRL I L NL A P FIN S UK BG CY CZ EE HU LT LV MT PL RO SI SK Köpenhamn: Fördelning av åtagandebemyndiganden för sammanhållningsfonden och strukturfonderna för de tio nya medlemsstaterna Perioden 2004-2006 Miljoner euro, 1999 års priser Sammanhållningsfonden: Strukturfonderna Land Vägledande anslag Mål 1 Mål 2 Mål 3 FFU GI Totalt (i % av totalt anslag) Interreg Equal CY 0,43%-0,84% 0 24,9 19,5 3,0 3,8 1,6 52,8 CZ 9,76%-12,28% 1 286,4 63,3 52,2 0 60,9 28,4 1 491,2 EE 2,88%-4,39% 328,6 0 0 0 9,4 3,6 341,6 HU 11,58%-14,61% 1 765,4 0 0 0 60,9 26,8 1 853,1 LT 6,15%-8,17% 792,1 0 0 0 19,9 10,5 822,5 LV 5,07%-7,08% 554,2 0 0 0 13,5 7,1 574,8 MT 0,16%-0,36% 55,9 0 0 0 2,1 1,1 59,1 PL 45,65%-52,72% 7 320,7 0 0 0 196,1 118,5 7 635,3 SI 1,72%-2,73% 210,1 0 0 0 21,0 5,7 236,8 SK 5,71%-7,72% 920,9 33,0 39,9 0 36,8 19,7 1 050,3 Totalt 7 590,5 13 234,3 121,2 111,6 3,0 424,4 223,0 14 117,5 38,4 miljoner euro skall läggas till det totala beloppet på 14 117,5 miljoner euro under teknsikt bistånd. Wien * Lisboa e Vale do Tejo Europeiska kommissionen Generaldirektoratet för regionalpolitik Açores Uusimaa (Suuralue) Flevoland Burgenland Itä- Suomi Norra Mellansverige Cornwall Jihozapad & Isles of Scilly Yugozapaden KN-49-03-991-SV-C Ansvarig utgivare: Thierry Daman, GD regionalpolitik, enhet 01. Fax: +32 2 296 60 03. Kommissionen har inget ansvar för innehållet i denna publikations texter. GD regionalpolitik har följande Internetadress: <http://europa.eu.int/comm/dgs/regional_policy/index_fi.htm>. - Michel Barnier, ledamot av kommissionen: <http://europa.eu.int/comm/commissioners/barnier/index_sv.htm> Beställning av trycksaker: <regio-info@cec.eu.int> - Tryckt på återvinningspapper. Berkshire, Bucks & Oxfordshire Yuzhen Tsentralen Praha * Strední Morava Közép- Magyar. Stockholm Eszak- Alföld Bratislavsky * Mazowieckie Bucuresti Západné Slovensko Vychodné Lubelskie Slovensko Nord-Est