Fallstudie blivande vårdhundsteam

2017 Fallstudie blivande vårdhundsteam den 21 februari 2017 Catharina Sundh 2017-02-21

Sammanfattning. Jag har gjort min fallstudie utifrån tanken om jag kunde se några förändringar för en kvinna med demenssjukdom, vad gäller förbättrad livskvalitet och om vi kunde motivera henne till att förbättra balans, styrka och rörlighet med hjälp av vårdhund. Vi har använt oss av Qualid, ett mätverktyg som mäter livskvaliteten hos personer med demenssjukdom. Vi (jag, kontaktpersonen och sjuksköterskan) kunde se en klar förbättring enligt det verktyget. Vad gäller resultatet med balans, styrka och rörlighet har vi sett att vårdtagaren kunnat gå längre sträckor, orkat träna längre pass, kastat föremålen längre och att hon inte klagat på smärta vid träningen, vilket hon annars gör när hon använder sina armar. Jag har haft kvinnans kontaktperson, sjuksköterska och övrig personal på avdelningen till hjälp. Sjukgymnast har varit med endast på en konsultation men kom då med tips och råd på träning utifrån kvinnans problem. I detta fall har vi kunnat se vilken glädje hunden gjort för denna kvinna, då hon frågar efter honom och även säger att hon tycker mycket om honom. 1

Innehållsförteckning Sammanfattning 1 Innehållsförteckning 2 Bakgrund 3 Syfte 4 Metod 4-5 Resultat 5-8 Analys 8-10 Referenser 11 2

Bakgrund Vid val av vilken vårdtagare jag skulle skriva fallstudien om, diskuterade jag med sjuksköterskan på boendet och den aktuella kvinnans kontaktperson, om denna vårdtagare kunde vara en lämplig person att göra fallstudien kring. Kvinnan har en demenssjukdom som bland annat medfört att hon har mycket dålig balans med stor fallrisk. Hon har dessutom ramlat många gånger. Ett av fallen föranledde en höftledsoperation. Vid inledningen av studien upplevde personalen på avdelningen att kvinnan troligen skulle kunna uppleva en bättre livskvalitet än den hon uppvisade genom den skattningen som vi gjorde. Hon vistades ofta på sitt rum och påtalade även flertalet gånger att hon inte vill vara på boendet. Hon blev erbjuden olika aktiviteter utan någon större framgång. Vissa aktiviteter lockade inte henne alls och andra deltog hon i. Mot bakgrund av detta, kom vi fram till att hon kunde vara rätt person för fallstudien. Vår förhoppning var då att med hjälp av hunden kunna få kvinnan att träna balans och styrka, men även att komma ut på lite längre promenader än det hon gjorde. Målet var att försöka få henne att komma tillbaka till den fysiska nivå hon hade innan alla hennes fall, och att hon därmed skall kunna få en mer meningsfull vardag. Då hon av personalen även upplevdes som nedstämd, hoppades vi att med hjälp av hunden kunna öka hennes livsglädje och livskvalitet. Ett ytterligare skäl till att vi valde just denna vårdtagare som lämplig för studien, var att hon tydligt sagt till personalen att hon tycker om hundar. Hon har även visat sin glädje för hundar som varit på besök på boendet och har haft hund själv när hon bodde hemma. Det har visat sig att hundar och även andra djur såsom fåglar och katter har en positiv effekt på människors hälsa. Det har bland annat gjorts en studie i Kanada på två demensavdelningar. På den ena avdelningen hade man djur och på den andra hade man inte djur. Det den studien tittade på var ordförrådet hos vårdtagarna och den sociala kontakten mellan de som bodde där. Studien kom fram till att på den avdelning som hade djur var ordförrådet hos vårdtagarna större och den sociala kontakten bättre jämfört med den avdelning som inte hade djur. I flera studier både i Sverige och internationellt, har det visat sig medföra mycket positiva effekter med hund på avdelningar. Det har bland annat visat sig kunna minska negativa symtom såsom trötthet, ångest, förvirring och depressioner hos studiepersonerna. En annan studie visar att självkänslan har blivit bättre, att aggressiviteten och skrikbeteendena har minskat. Så många gamla människor tycker att hunden bidragit till att de har fått en bättre livskvalitet (Almberg, Jansson, 2008). 3

Syfte Syftet med min studie var att se om jag skulle kunna få svar på följande två frågor: Kan vi förbättra livskvaliteten hos en person med demenssjukdom med hjälp av hunden? Kan vi motivera en person med demenssjukdom till att öka sin rörlighet, balans och styrka med hjälp av hunden? Metod Boendet Studien har utförts på ett demensboende med 32 boende, fördelat på 4 avdelningar och boendet är byggt i ett plan. Boendet är helt öppet mellan de 4 avdelningarna så att de boende kan röra sig fritt i hela huset. Boendet ligger på landsbygden och har en stor trädgård som är inhägnad, så att de boende kan vandra fritt i den. I trädgården finns det en damm och en asfalterad gångväg. Trädgården består både av ett skogsområde och av en mer parkliknande del. De yrkesgrupper som arbetar på boendet är enhetschef, sjuksköterska, undersköterska, Silviasystrar och en gång i veckan kommer det läkare, sjukgymnast och arbetsterapeut. Själv är jag utbildad undersköterska och Silviasyster (specialistutbildad undersköterska inom demensvård). Jag har arbetat inom det området sedan 2008. Boendet jobbar aktivt med kvalitetsfrågor till exempel att utveckla tekniken (trådlöst bredband, kamerateknik med mera), patientsäkerheten och arbetsmiljön. Boendet jobbar efter Region Gotlands värdegrund vilken är: Delaktighet, förtroende och omtanke (Region Gotland, 2008). Boendets rutiner och riktlinjer kring dokumentation är att personalen rapporterar skriftligt i ett dokumentationsprogram, men personalen rapporterar även vid behov muntligt till varandra. Personalen har avsatt tid innan arbetspassets början för att läsa den skriftliga dokumentationen. Mätverktyg Jag har använt Qualid, som är ett mätverktyg som mäter livskvaliteten hos personer med demenssjukdom. Mätverktyget är upplagt så att den som gör mätningen, svarar på 11 frågor om vårdtagarens beteende, de är graderade 1-5. Därefter räknar man samman antal poäng, där 11 är högsta grad av livskvalitet och 55 poäng är sämsta grad av livskvalitet. Via följande länk kan man se hur mätverktyget är uppbyggt. http://www.demenscentrum.se/globalassets/qualid.pdf. 4

Val av vårdtagare Vårdtagaren har valts ut i samråd med sjuksköterska och kontaktperson. Jag har även samarbetat med sjuksköterskan, kontaktpersonen, övrig personal på avdelningen samt sjukgymnast. Sjuksköterskan har varit mitt bollplank när det gällt att till exempel lägga märke till något speciellt under besökstiden eller efter att jag och hunden varit hos kvinnan. Kontaktpersonen har deltagit när vi varit på promenad, men har då gått bakom vårdtagaren med rullstolen. Hon har även deltagit i Qualid mätningarna. Sjukgymnasten har varit delaktig genom att informera om vad kvinnan behöver träna upp för funktioner, utifrån sina skador som uppstått på grund av fallen, men även för att se vad vi gör i konsultationerna med hund. Övrig personal på avdelningen har kunnat berätta hur vårdtagaren upplevts efter att jag och hunden varit där. Jag har efter varje insats dokumenterat det vi har sett. Jag har även diskuterat med kontaktpersonen och övrig personal på avdelningen om de eventuella förändringar de observerat. Resultat Jag har varit på demensboendet Tingsbrogården. Konsultationerna har varit inne på vårdtagarens rum, men vi har även promenerat i de allmänna utrymmena på avdelningen och i huset. Vi har tagit del av Socialstyrelsens regelverk, Hundar i vård och omsorg (2014) utifrån hundrädsla, allergier och smittspridning. Jag har träffat vårdtagaren i genomsnitt 3 gånger i veckan, ca 45 minuter upp till en timme varje gång, med undantag för när hon var inlagd på sjukhus. För att kunna se om rörligheten, styrkan, balansen och även finmotoriken eventuellt kunde förbättras har följande övningar genomförts vid varje tillfälle: Vårdtagaren har kastat olika föremål och med olika vikt, framåt och åt sidan som sedan hunden fått hämta tillbaka. Hunden har fått hoppa över och krypa under hennes ben. Rockring har bland annat använts för att träna upp vårdtagarens balans då hon stått upp och hållit i rockringen och hunden hoppat igenom. Vi har varit på flera promenader både inomhus och utomhus. Vårdtagaren har borsta hunden för att träna sin arm. Vårdtagaren har öppnat burkar med hundgodis för att träna finmotoriken. 5

Vid ett av tillfällena var sjukgymnasten med och såg vad vi gjorde. Hon kom även med tips och råd på lämpliga övningar utifrån vårdtagarens behov. När vi gångtränat har vi tagit hjälp av kvinnans kontaktperson då det funnits behov av att ha någon som gått bakom med rullstolen, på grund av den stora fallrisken. De resultat vi (jag, kontaktperson, övrig personal och sjuksköterska på avdelningen) upplever, är att livskvaliteten har blivit bättre efter att hon har träffat hunden. Hon har även upplevts gladare. De dagar hunden varit hos henne har hon flertalet gånger varit kvar ute i de gemensamma utrymmena på avdelningen större delen av dagen. Hon pratar och berättar gärna om hunden. Nedan kommer några exempel på vad hon själv har sagt och andra har hört henne berätta/säga. Hennes dotter berättade att när hon var inlagd på sjukhus och var mycket förvirrad enligt henne, så frågade hon ändå efter mig och Bingo. När vi sedan träffade henne första gången efter sjukhusvistelsen, pratade hon om att vi (jag och Bingo) inte hade fått komma till henne på sjukhuset. När vi pratar om hunden berättar hon för mig att hon kommer ihåg att han heter Bingo. Hon säger själv att hon tycker mycket om hunden Bingo och att han är lite hennes också. Berättar gärna för de andra som bor på avdelningen om hunden, till exempel att hon har varit på promenad med honom och att hon har tränat sitt och ligg med honom. Hon har själv klivit upp och klätt på sig för att vara klar när jag och Bingo kommer. Personalen hade då varit inne och sagt till henne att vi skulle komma kl. 10.00 och att de skulle komma tillbaka och hjälpa henne innan dess, men då var hon redan klar och väntade på oss. 6

Nedan visas ett diagram på mätningarna om livskvaliteten. Jag och kontaktpersonen har gjort mätningarna tillsammans varannan vecka, sjuksköterskan har även tagit del av denna mätning som vi har gjort. Enligt Qualid är 55poäng sämsta livskvalitet och 11 poäng bästa livskvalitet. Vårdtagaren började på 34 poäng och vid sista mätningen var resultatet 15 poäng. Det vi kom fram till är följande enligt diagrammet. 60 50 40 30 20 Poäng Livskvaliet Bästa livskvalitet Sämsta livskvalitet 10 0 V1 V3 V5 V7 V9 V11 Resultatet vi (jag, kontaktperson, övrig personal och sjuksköterska på avdelningen) kunde se angående ökad rörlighet, balans och styrka var att hon själv föreslog/ tog initiativ till att vi skulle ta en promenad med hunden när vi kom på våra konsultationer. Hon har kunnat gå längre sträckor. Vi har även varit ute i trädgården och gått vid några tillfällen. Vi upplevde att hon blev starkare i benen och till viss del fick bättre balans när hon gick. Hon har även tränat sitt ben där höften varit bruten, hon har sparkat i väg olika föremål, framåt och i sidled som sedan hunden fått hämta tillbaka. När hon har gjort detta har hon inte klagat på smärta. Hon har suttit ner och sträckt ut sitt ben så att hunden kunnat hoppa över och krypa under det. Hon uttryckte sin glädje över hunden se, han hoppade över utan att nudda mig. 7

Hon har kastat olika föremål med olika vikt, både underhandskast och överhandskast. Kvinnan har även borstat hunden och det utan att säga att hon har ont i sin arm, vilket hon ofta säger när hon annars skall använda armen. Rörligheten i armen upplevde vi blev bättre fram till det att hon ramlade och slog sig allvarligare. Efter detta fall fick kvinnan mera ont, vilket i sin tur medförde att det var svårt att se det faktiska resultatet vid avslutningen av fallstudien. Vårdtagaren har varit tillfrågad om att delta i fallstudien, men även att ställa upp på bild. Kvinnans anhöriga har också gett sitt medgivande. Vid det tillfälle jag som hundförare har sett att hunden blivit trött, har jag lagt ner honom för vila och tagit en paus, då även jag och vårdtagaren har suttit ner och pratat om bland annat hunden. Analys Livskvalitet Utifrån utvärderingen (Qualid- mätningen) kan det inte uteslutas att livskvaliten har höjts för vårdtagaren. Sedan kan vi ju i slutändan bara anta, att det är samvaron med hund som har gjort kvinnan gladare. Då inga andra förändringar gjorts, så vill vi gärna tro att konsultationerna med hunden är anledningen till förbättringarna utifrån de kontinuerliga mätningarna. De personer som sett henne träffa hunden, kan se hennes glädje när hon träffar Bingo, vilket hon också själv har påtalat. Balans, rörlighet och styrka. När det gäller den andra frågan angående att öka motivationen till att förbättra sin balans, rörlighet och styrka klagar kvinnan inte längre över smärta, när hon till exempel kastar eller sparkar olika föremål som hunden sedan hämtar tillbaka till henne. Vilket hon gör i andra situationer vid till exempel påklädning, när hon skall äta eller lyfta något. Även promenaderna verkar kvinna uppleva som roligare. Hon går ut med hunden, och verkar inte uppleva att det gör ont att gå, utan pratar gärna med hunden och fokuserar på det. Vad gäller balansen har jag och personalen svårt att se någon större förändring, förutom vid gång, då den varit något förbättrad, så hennes mycket stora fallrisk kvarstår. Jag har under studien haft mycket god hjälp av aktivitetskorten i boken HUND FÖR VÅRD OCH HÄLSA Vårdhundens ABC (Höök2010). Det jag hade kunnat göra annorlunda, vilket jag kommer att använda mig av i andra konsultationer med vårdtagare är smärtskalan. Jag anser inte att det hade påverkat resultatet hos just den här vårdtagaren, eftersom jag känner henne mycket väl och träffar henne ofta, även utan hunden då hon bor på avdelningen där jag jobbar. 8

Jag har diskuterat med sjuksköterskan på boendet, om hon ansåg att vi skulle ha kommit fram till något annat resultat angående smärta i detta fall, vilket hon inte ansåg. Däremot hade jag kunnat påvisa för andra att hon inte visar smärta vid träning med hunden, om jag hade använt mig av mätverktyget för smärta. Denna parameter hade kanske varit bra, att som ytterligare en positiv faktor kunna använda, som motivator när man skall sälja in användning av vårdhund i kommunen. Det som eventuellt påverkade studien negativt, var att vårdtagaren blev inlagd en tid på sjukhus. Jag har dock träffat kvinnan under hela praktiken. Jag tycker att andra arbetsgrupper har varit positiva till hunden och mig. Kontaktpersonen har hjälpt till då det skulle göras mätningar som Qualid, och har även varit behjälplig vid träning. Sjuksköterskan och enhetschefen på boendet har varit hjälpsamma, när jag har behövt diskutera olika saker och de har varit mycket positiva till konsultationerna med hund då de sett att kvinnan blivit gladare och mer rörlig. Jag har märkt att Bingo har tyckt att det har varit kul att träffa vårdtagaren. Han har även blivit positivt bemött av både personal, anhöriga och övriga vårdtagare. De har visat stort intresse för vår utbildning och ställt frågor om vårdhundsteam och hur vi tränar. Det jag kan se var att till en början, tyckte Bingo det var roligast att få hämta olika föremål och lämna hos vårdtagaren. Men jag ser en skillnad i hälsandet, han har blivit mer bekväm och sitter mer stilla. Han ligger gärna en stund tillsammans med vårdtagaren och myser i sängen. Det har varit något enstaka tillfälle då jag har märkt på Bingo att han inte riktigt orkat vara delaktig. Då har vi tagit en promenad eller lagt honom ner för vila. Någon gång har det varit tvärtom, vårdtagaren har varit trött och då har han fått ligga bredvid vårdtagaren i sängen/ soffan. Bingo har lätt för att slappna av. När jag och vårdtagaren sätter oss ner och pratar och tar en kopp kaffe, lägger Bingo sig ner på sidan nästan med en gång och vilar. 9

Bingo har jobbat ca 45 minuter upp till 1 timme, men då med små pauser. Vi har varit förskonade från hårda tag i hunden, en del skrik har han upplevt, men han reagerar då mest med nyfikenhet. Sen släpper han det. Skulle han däremot ha blivit utsatt för obehag, hade jag ursäktat mig med att han behöver göra sina behov, så vi behöver ta en promenad. Om jag har behövt lämna hunden själv en stund, har jag haft möjlighet att ha honom på avdelningens kontor, och där har han även en pläd som är hans. Han har även fått vara på hela boendet, även i lunchrummet. Jag har lärt mig att läsa min hund, ser om han är med i det vi skall göra, vilket jag tycker är viktigt så det inte uppstår några tokigheter. Jag har lärt mig mycket på den här praktiken och sen även att skriva fallstudien, där jag själv ser var mina brister ligger (planering, dokumentation och användande av mätverktyg) och kan då ta med det, när jag förhoppningsvis skall börja jobba som vårdhundsteam. Till sist vill jag tacka alla som hjälpt mig under praktiken och under skrivandet av fallstudien, som orkat lyssna, diskutera och stöttat mig och min hund Bingo. 10

Referenser: Region Gotland (2008) Värdegrunden. Hämtat 13 mars, 2017, från Region Gotland http://www.gotland.se/36526 Almberg, B. & Jansson, W. (2008) Fånga Stunden: Hur man bemöter och förhåller sig till personer med demenshandikapp (2:3 uppl). Stockholm Liber AB. Höök, I. (2010) HUND FÖR VÅRD OCH HÄLSA Vårdhundens ABC. Åbergs tryckeri AB Tomelilla 11