Kollektivavtal i offentlig upphandling

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Rickard Brinck Kollektivavtal i offentlig upphandling JUAN03 Förvaltningsrättslig fördjupningskurs Kursuppgift Handledare: Bengt Lundell Termin: HT 2016

Innehåll FÖRKORTNINGAR 4 1 INLEDNING 5 1.1 Syfte och frågeställningar 5 1.2 Avgränsningar och definitioner 5 1.3 Metod och material 6 1.4 Disposition 6 2 BAKGRUND 8 2.1 Upphandlingsprocessen 8 2.2 Den svenska arbetsrättsliga modellen 9 3 EU-RÄTTSLIG REGLERING 10 3.1 EU-fördragen 10 3.2 Upphandlingsdirektiven 11 3.3 Utstationeringsdirektivet 11 4 ILO-KONVENTIONERNA 13 5 EU-DOMSTOLENS PRAXIS 14 5.1 Laval 14 5.2 Rüffert 15 6 KOMMANDE RÄTT 17 6.1 Nya upphandlingsdirektiv 17 6.2 Nya upphandlingslagar 17 7 AVSLUTNING 19 7.1 Vilka krav kan en upphandlande myndighet ställa på en leverantör? 19 7.2 Fördelar, nackdelar och intressekonflikter 20 KÄLL- OCH RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 22 2

3

Förkortningar AML FEG FEU FEUF ILO LAS LOU LUF MBL Arbetsmiljölagen Fördraget om Europeiska gemenskapen Fördraget om Europeiska unionen Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt International Labor Organization Lagen om anställningsskydd Lagen om offentlig upphandling Lagen om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster Lagen om medbestämmande i arbetslivet 4

1 Inledning Regelverket kring offentlig upphandling instiftades ursprungligen som ett medel för att säkerställa att offentliga medel förvaltas på ett ansvarsfullt sätt och att leverantörer kan konkurrera på lika villkor. På grund av detta har ekonomiska faktorer traditionellt sett dominerat upphandlingsprocessen, men under de senaste decennierna har ytterligare en dimension fått allt större genomslag: offentlig upphandling som politiskt styrmedel för att möta sociala utmaningar. 1.1 Syfte och frågeställningar Uppsatsens syfte är att undersöka vilka möjligheter som finns för upphandlande myndigheter att ställa krav på leverantörer att teckna kollektivavtal i offentlig upphandling, och att identifiera de intressekonflikter som då kan uppstå. Undersökningen kommer huvudsakligen att utgå från följande frågeställningar: Vilka krav avseende kollektivavtal kan en upphandlande myndighet ställa på en leverantör? Vilka är de motstående intressena? Vilka är fördelarna respektive nackdelarna? 1.2 Avgränsningar och definitioner Offentlig upphandling delas in i två sektorer med egen reglering beroende på verksamhetsområde: försörjningssektorn 1 och den klassiska sektorn 2. De övergripande principerna vad gäller sociala hänsyn är dock desamma inom de båda områdena. Denna uppsats kommer därför av utrymmes- och presentationsmässiga skäl att fokusera på lagstiftningen inom den klassiska sektorn. Inom upphandlingsrätten talas om upphandlande myndigheter och upphandlande enheter. Myndighetsbegreppet följer i stort sett definitionen 1 Vatten, energi, transporter och posttjänster. Regleras i LUF och dir. 2004/17/EG. 2 Övriga verksamheter. Regleras i LOU och dir. 2004/18/EG. 5

i den äldre förvaltningslagen. En upphandlande enhet, å sin sida, är dock inte nödvändigtvis en myndighet enligt denna definition, men omfattas av olika anledningar ändå av upphandlingslagstiftningen. I denna uppsats kommer för enkelhets skull huvudsakligen begreppet upphandlande myndighet att användas, men vad som sägs gäller alltså även för upphandlande enheter. Den idag gällande svenska lagstiftningen på upphandlingsområdet är en produkt av harmonisering med EU:s upphandlingsdirektiv. Dir. 2004/18 och 2004/17 har sina direkta motsvarigheter i svensk rätt i form av lagen (2007:1091) om offentlig upphandling resp. lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Den svenska rätten kommer därför inte att behandlas separat, utan fokus ligger på EU-rätten. Urvalet av praxis har begränsats till EU-domstolens avgöranden, då det framför allt är genom denna som sociala hänsyn inom offentlig upphandling utvecklats. Det finns i dagsläget inga ledande svenska avgöranden som kan mäta sig med EU-domstolens i dignitet eller betydelse för tolkningsfrågor. 1.3 Metod och material Uppsatsen tar sin utgångspunkt i rättsdogmatisk metod för att med ledning i rättskällorna söka klarlägga gällande rättsläge. Såvitt gäller den avslutande frågeställningen kommer ett rättskritiskt perspektiv att anläggas, och kollektivavtalsvillkor att diskuteras ur ett samhälls-, leverantörs- och myndighetsperspektiv. Urvalet av material utgörs huvudsakligen av traditionella rättskällor: EUrättsakter, lagar, förarbeten och praxis. 1.4 Disposition Uppsatsen inleds i avsnitt 2 med en kortfattad genomgång av upphandlingsförfarandet och den svenska arbetsrättsliga modellen. Därefter redogörs för den EU-rättsliga regleringen i avsnitt 3, ILO:s konventioner i avsnitt 4 och EU-domstolens praxis i avsnitt 5. I avsnitt 6 diskuteras den 6

kommande rättsutvecklingen och de nya upphandlingsdirektiven. Avsnitt 7 utgörs av en avslutande analys. 7

2 Bakgrund 2.1 Upphandlingsprocessen Som nämndes i inledningen har offentlig upphandling typiskt sett styrts av framför allt ekonomiska faktorer. Tilldelningsgrunden lägsta pris har varit avgörande. Som begreppet antyder innebär detta helt enkelt att den leverantör som kan erbjuda föremålet för upphandlingen till lägsta pris också vinner upphandlingen. Sedermera har en alternativ tilldelningsgrund, ekonomiskt mest fördelaktiga anbud, tillkommit. Den innebär en mer komplex och långsiktig avvägning som utöver priset även beaktar faktorer som kvalitet, tekniska fördelar, kostnadseffektivitet m.m. 3 Själva upphandlingsprocessen kan förenklat delas in i följande faser: Fastställande av kontraktsföremålet. Den upphandlande myndigheten fattar beslut om vad det är som ska upphandlas. Annonsering. Upphandlingen offentliggörs och förfrågningsunderlaget blir tillgängligt för potentiella leverantörer. I annonseringen ska bl.a. framgå de tekniska specifikationerna för kontraktsföremålet, vilka kvalificeringskrav leverantören ska uppfylla, vilka villkor kontraktet kommer att omfatta och vilken utvärderingsmetod som kommer att användas för att avgöra vem som tilldelas upphandlingen. Utvärdering. Den upphandlande myndigheten granskar anbuden. Leverantörer som inte uppfyller kvalificeringskraven utesluts. Tilldelningsbeslut. Kvarvarande anbud skiljs åt baserat på någon av tilldelningsgrunderna. Leverantören med det lägsta priset alternativt det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet tilldelas kontraktet. Kontraktets genomförande. Leverantören fullföljer kontraktet genom att leverera varan eller utföra tjänsten i enlighet med kontraktsvillkoren. 3 Dir. 2004/18/EG art. 53.1 a. 8

2.2 Den svenska arbetsrättsliga modellen Den svenska modellen innebär i grova drag att lagstiftaren undviker att detaljreglera förhållandena på arbetsmarknaden, och istället upplåter åt arbetsmarknadens parter att själva reglera området genom inbördes avtal. Modellen har gradvis luckrats upp under årens lopp, bl.a. genom lagar som LAS, MBL och AML 4, men fortfarande saknar Sverige till skillnad från många andra länder lagstadgade minimilöner eller möjlighet att stadfästa kollektivavtal i lag. 4 Lag (1982:80) om anställningsskydd, lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och arbetsmiljölagen (1977:1160). 9

3 EU-rättslig reglering De nu gällande svenska upphandlingslagarna bygger på två EU-direktiv från 2004. Det är också EU som drivit på utvecklingen av sociala hänsynstaganden inom offentlig upphandling. EU-kommissionen uttalade sitt stöd för konceptet redan 1998 5. 3.1 EU-fördragen Innan den specifika upphandlingslagstiftningen avhandlas, bör de båda centrala EU-rättsakterna, Fördraget om Europeiska unionen (FEU) och Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF), nämnas. FEUF innehåller ett antal artiklar 6 som ger uttryck för fem grundläggande principer som i EU-domstolens praxis ofta kommit att ställas mot sociala hänsynstaganden i offentlig upphandling. Ickediskrimineringsprincipen innebär att en upphandlande myndighet inte får ställa sådana krav som bara inhemska leverantörer har möjlighet att uppfylla. Likabehandlingsprincipen innebär att samma förutsättningar ska gälla för alla leverantörer. Alla har lika rätt till information från den upphandlande myndigheten. Transparensprincipen innebär en skyldighet för den upphandlande myndigheten att tillhandahålla information om hur upphandlingsförfarandet går till. Proportionalitetsprincipen innebär att den upphandlande enheten inte får ställa större krav på leverantören än vad som är lämpligt för den aktuella upphandlingen. Kraven ska ha ett naturligt samband med upphandlingen och de behov som ska tillgodoses. 5 Kommissionens tolkningsmeddelande (1998) 43. 6 Art. 18, 34, 35, 49 och 56 FEUF (tidigare art. 12, 28, 29, 43 och 49 FEG). 10

Principen om ömsesidigt erkännande innebär att intyg och certifikat utfärdade i en medlemsstat ska betraktas som giltiga även i övriga stater. 7 3.2 Upphandlingsdirektiven I dagsläget regleras offentlig upphandling inom EU-rätten i huvudsak i två direktiv: dir. 2004/18 för den klassiska sektorn och dir. 2004/17 för försörjningssektorn. Direktiven bygger bland annat på EU-domstolens praxis. Rättspolitiskt bottnar de i en strävan att i enlighet med de ovannämnda principerna ytterligare undanröja hinder för etableringsfriheten och den fria rörligheten för varor och tjänster i unionen. 8 Exempel på potentiella sociala hänsynstaganden tas upp i beaktandesatserna 33 resp. 44 till dir. 2004/18 och 2004/17. Bland annat nämns att en upphandlande myndighet kan ställa krav på att en leverantör ska följa ILO:s grundläggande konventioner (se nedan under avsnitt 4). Art. 26 i dir. 2004/18 och art. 38 dir. 2004/17 återknyter till beaktandesatserna genom att ge upphandlande myndigheter en möjlighet att ställa upp s.k. särskilda kontraktsvillkor för kontraktets genomförande. Förutsättningarna är att kraven är förenliga med EU-rätten och att de offentliggörs i behörig ordning. Sociala hänsyn nämns uttryckligen som exempel på krav som kan omfattas av artikeln. 3.3 Utstationeringsdirektivet Utöver de båda upphandlingsdirektiven finns ytterligare ett par direktiv inom den sociala dimensionen som upphandlande myndigheter och enheter bör beakta, bland annat direktivet om minimikrav på hälsa och säkerhet på tillfälliga och rörliga byggarbetsplatser (dir. 92/57/EEG), överlåtelsedirektivet (dir. 2001/23/EG) och utstationeringsdirektivet (dir. 96/71/EG). 7 Prop. 2006/07:128 s. 131 f. 8 Dir. 2004/18/EG beaktandesats 1-2. 11

Det sistnämnda direktivet står i centrum för den så kallade Laval-domen 9, vars domslut i fråga om krav på kollektivavtal för utländska aktörer på den svenska marknaden kommit att påverka vilka arbetsrättsliga krav en upphandlande myndighet kan ställa på en utländsk leverantör. Domen behandlas mer ingående under avsnitt 5. Utstationeringsdirektivet reglerar arbetsförhållandena för arbetstagare som utstationeras i ett annat EU-land, och bygger på den s.k. värdlandsprincipen, d.v.s. att värdlandets arbetsrättsliga regler i huvudsak ska gälla. Fram till direktivets tillkomst dominerade ursprungslandsprincipen, vilken slagits fast i 1980 års Romkonvention och motsatsvis innebar att arbetstagarnas hemlands regler skulle gälla. Direktivets s.k. hårda kärna regleras i art. 3.1 och omfattar bl.a. arbetstid, semesterdagar, minimilön och arbetsplatssäkerhet. Detta förutsätter dock att dessa frågor är reglerade antingen i värdlandets lagstiftning, eller i kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats allmängiltiga enligt art. 3.8. 9 EU-domstolen mål nr. C-341/05 12

4 ILO-konventionerna Ett återkommande tema när arbetsrättsliga standarder diskuteras inom både EU-rätt och nationell rätt, är ILO:s (International Labor Organization) konventioner, i synnerhet de så kallade kärnkonventionerna. ILO grundades som ett underorgan i samband med Nationernas förbunds bildande år 1919, och har sedermera blivit FN:s fackorgan som driver bland annat frågor om människohandel och barnarbete. Alla EU:s medlemsstater, liksom Schweiz, Norge och Island, har ratificerat kärnkonventionerna 10, som är åtta till antalet: Nr. 29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete Nr. 87 om föreningsfriheten och skydd för organisationsrätten Nr. 98 angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten Nr. 100 angående lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde Nr. 105 angående avskaffande av tvångsarbete Nr. 111 angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning Nr. 138 om minimiålder för tillträde till arbete Nr. 182 om förbud mot och omedelbara åtgärder för att avskaffa de värsta formerna av barnarbete 10 Konkurrensverket, Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling, s. 34 13

5 EU-domstolens praxis 5.1 Laval Domen i mål C-341/05 (Laval un Partneri mot Byggnads m.fl.) berör egentligen inte uttryckligen offentlig upphandling, men domstolens resonemang avseende förhållandet till utstationeringsdirektivet är i högsta grad relevant när det gäller att bedöma vilka krav på kollektivavtal och kollektivavtalsvillkor en upphandlande myndighet kan ställa. Fallet gällde en facklig konflikt vid en byggarbetsplats i Vaxholm i Stockholms län. Det lettiska byggföretaget Laval un Partneri hade fört förhandlingar om kollektivavtal med det svenska fackförbundet Byggnads, men dessa strandade varvid företaget istället valde att teckna ett lettiskt kollektivavtal. Byggnads försatte arbetsplatsen i blockad, och företaget vände sig då till Arbetsdomstolen, som beslöt att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Frågan i EU-domstolen var om stridsåtgärderna var förenliga med EU-rätten. För att avgöra detta tog domstolen utgångspunkt i utstationeringsdirektivet och principen om fri rörlighet för tjänster. Domstolen slog fast att den fria rörligheten visserligen kan inskränkas till förmån för legitima ändamål, och att de arbetsrättsliga kraven i direktivets hårda kärna kan utgöra sådana ändamål. Vissa av Byggnads krav bedömdes ligga inom ramen för den hårda kärnan, men eftersom minimilöner enligt art. 3 måste vara stadgade antingen i lag eller allmängiltigt kollektivavtal var detta krav inte förenligt med EUrätten då det till följd av den svenska modellen inte finns något sådant stadgande i svensk rätt. Domstolen slog även fast att de förmånligare villkor som nämns i art. 3.7 11 endast syftar på förmånligare villkor i ursprungslandets lagstiftning, eller på villkor som förhandlats fram. Domstolen pekade också på att transparens och likabehandling eftersatts då kraven på minimilön varit alltför otydliga. I sin analys av Laval-domen i 11 Punkt 1-6 skall inte hindra tillämpning av arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagarna. 14

Svensk juristtidning 2008 s. 553 menar dock professor Tore Sigeman att detta kan ha varit den egentliga springande punkten, och att klart och tydligt angivna lönenivåer i avtalet sannolikt kunnat medföra att Byggnads haft möjlighet att åberopa avtalet till stöd för stridsåtgärderna. 12 5.2 Rüffert I mål nr. C-346/06 (Rüffert mot Land Niedersachsen) hade en tysk upphandlande myndighet i enlighet med den gällande delstatslagen ställt krav på att en leverantör skulle betala sina anställda en minimilön på samma nivå som det regionalt dominerande kollektivavtalet föreskrev. Leverantören hade i sin tur anlitat en polsk underleverantör som endast betalat sina anställda 46,57 % av minimilönen. Efter att detta avslöjats hävde både leverantören och myndigheten avtalet, och myndigheten utfärdade ett strafföreläggande mot leverantören p.g.a. avtalsbrottet i fråga om minimilöner. I första instans slogs det fast att leverantören inte hade fordran på myndigheten då denna avräknades strafföreläggandet. Domen överklagades till Oberlandesgericht i Celle, som bedömde att avgörandet berodde på om bestämmelsen i delstatens upphandlingslag var förenlig med den fria rörligheten under EU-rätten och beslöt att hänskjuta frågan till EU-domstolen. Domstolen slog fast att de minimilöner som åsyftades i delstatslagen inte var fastställda på så sätt som föreskrivs i utstationeringsdirektivet. Dels anger lagen inte några konkreta minimilöner, dels utgör den inte ett stadfästande av de åsyftade kollektivavtalen på så sätt som krävs av art. 3.8 i direktivet. Upphandlingslagstiftning berör endast kontrakt inom den offentliga sektorn, och kan därför inte anses göra ett kollektivavtal allmängiltigt i direktivets mening eftersom det inte omfattar privat byggsektor. Domstolen poängterar avslutningsvis att utstationeringsdirektivet ska läsas i ljuset av art. 49 EG 13 (fri rörlighet för tjänster). En åtgärd som den i det aktuella fallet kan enligt domstolen inte anses motiverad då den för den fria 12 Sigeman, Svensk juristtidning 2008 s. 568. 13 Numera art. 56 FEUF. 15

rörligheten hämmande effekten inte står i proportion till motivet att skydda arbetstagares intressen. 16

6 Kommande rätt Offentlig upphandling är just nu ett område i förändring. Nya upphandlingsdirektiv 14 antogs 2014 och är på väg att implementeras. Regeringen har med anledning av detta tillsatt två utredningar. Den ena utgör en allmän genomförandeutredning och har lämnat två betänkanden 15. Den andra är specifikt inriktad på kollektivavtal inom offentlig upphandling och lämnade sitt slutbetänkande i form av SOU 2015:78 i augusti 2015. 6.1 Nya upphandlingsdirektiv Miljöhänsyn och sociala hänsyn har lyfts fram ytterligare i de nya direktiven jämfört med föregångarna. I det nya klassiska direktivets art. 18 anges principer för upphandling där det uttryckligen nämns att leverantörer ska följa tillämpliga miljö-, social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten, nationell rätt, kollektivavtal [ ]. I beaktandesats 39 sägs att det bör vara möjligt att i upphandlingskontrakt inkludera bestämmelser som garanterar att kollektivavtal efterlevs i enlighet med unionsrätten. I beaktandesats 98 sägs dock att krav som rör grundläggande arbetsvillkor i direktiv 96/71/EG, exempelvis minimilön, bör även fortsättningsvis ligga på den nivå som anges i nationell lagstiftning eller i kollektivavtal som tillämpas i enlighet med unionsrätten inom ramen för det direktivet. Det avslutande förbehållet tycks syfta på utstationeringsdirektivet så som det tolkats av EU-domstolen i målen Laval och Rüffert. Beaktandesatsen tar också upp efterlevnad av ILO:s konventioner som ett möjligt villkor att ställa. 6.2 Nya upphandlingslagar I skrivande stund ligger propositionen 2015/16:195, Nytt regelverk om upphandling, för riksdagen. Lagförslaget bygger i huvudsak på de nya upphandlingsdirektiven, men söker gå längre än dessa just vad gäller kollektivavtalsfrågor. Enligt förslagets 17 kap. 2 ska en upphandlande 14 Dir. 2014/24/EU och dir. 2014/25/EU. 15 SOU 2014:51 och SOU 2014:69. 17

myndighet om det behövs kräva att leverantören fullgör kontraktet enligt vissa arbetsrättsliga villkor, bl.a. lön. Enligt 17 kap. 3 ska sådana minimilöner utgå från ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen. Frågan är dock om ett sådant krav är förenligt med de kollektivavtalsdefinitioner som återfinns i utstationeringsdirektivet som det tolkats av EU-domstolen. 18

7 Avslutning 7.1 Vilka krav kan en upphandlande myndighet ställa på en leverantör? Upphandlingsdirektiven tar upp ett antal specifika exempel på arbetsrättsliga krav upphandlande myndigheter kan ställa. Att följa ILO:s kärnkonventioner är ett av dem. Utrymmet för en upphandlande myndighet att kräva att en leverantör ska teckna kollektivavtal är däremot helt tydligt mycket begränsat. Som rättsläget ser ut efter EU-domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet i målen Laval och Rüffert krävs att ett kollektivavtal förklarats ha allmän giltighet i enlighet med art. 3.8. Artikelns andra stycke innehåller visserligen ett förbehåll om att länder som saknar system för att stadfästa kollektivavtal kan utgå från kollektivavtal eller skiljedomar som gäller allmänt för alla likartade företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet och inom det aktuella geografiska området, och/eller kollektivavtal som har ingåtts av de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet. Vad detta innebär i det konkreta fallet är dock fortfarande oklart. I Rüffert prövades aldrig frågan då det i Tyskland faktiskt finns ett system för stadfästande av kollektivavtal, och tillämpningen av stycket förutsätter att det inte finns. Som nämndes i bakgrundskapitlet har Sverige inget sådant system för att stadfästa kollektivavtal, vilket innebär att bestämmelsen skulle kunna bli tillämplig här. Detta är dock avhängigt en tolkning av begrepp som gäller allmänt, likartade företag, aktuella geografiska området, mest representativa o.s.v. Eftersom direktivet enligt EU-domstolens dom i målet Laval ska läsas i ljuset av EU:s övergripande målsättningar om fri rörlighet blir också tolkningsutrymmet något snävare. Dessutom ska det kommas ihåg att utstationeringsdirektivet inte i sig reglerar just offentlig upphandling. Att det trots detta fått betydelse på upphandlingsområdet beror helt och hållet på 19

att EU-domstolen i sin praxis valt att utgå från dess kriterier vid bedömningen av kollektivavtalskrav. Den nya föreslagna lagen om offentlig upphandling syftar bland annat till att öka möjligheterna att kräva att en leverantör tecknar kollektivavtal. I praktiken är det dock tveksamt om den i sin nuvarande utformning skulle klara sig genom EU-domstolens nålsöga. I Laval-målet blev ju ett kollektivavtal som i och för sig kan betraktas som ett centralt kollektivavtal som tillämpas i hela Sverige på motsvarande arbetstagare i den aktuella branschen ändå underkänt. 7.2 Fördelar, nackdelar och intressekonflikter Sociala hänsynstaganden möjliggör för upphandlande myndigheter att uppfylla socialpolitiska mål samtidigt som de ursprungliga, ekonomiska, upphandlingsintressena ändå i någon mån tillgodoses. Offentlig upphandling omsätter cirka 16 % av hela EU:s bruttonationalprodukt 16, och för många företag utgör upphandlande myndigheter en betydande del av kundkretsen, vilket gör upphandling till ett politiskt styrmedel med stor potential. Att dessa intressen till sin natur kolliderar är dock ofrånkomligt. Hittills har sociala hänsyn fått stå tillbaka i denna konflikt, och frågan är om det går att flytta fram positionerna ytterligare, eller om man då hamnar i ett läge där vi tvingas omvärdera själva anledningarna till att det överhuvudtaget finns en särskild reglering för offentlig upphandling: att den fria konkurrensen upprätthålls och att offentliga medel används på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt. Dessutom tillkommer en EU-rättslig dimension där den fria rörligheten och konkurrensen i unionen blir lidande om upphandlande myndigheter ges alltför fria tyglar att ställa sociala krav. Samtidigt måste hänsyn kunna tas till nationella intressen som sysselsättning och att motverka social dumpning. Den Europeiska unionen är, trots att den idag mer och mer upplevs som en egen entitet med egna intressen, först och främst en union mellan dess 16 Kommissionens tolkningsmeddelande (2008) 400 s. 2. 20

medlemsstater. Således torde ändå hänsyn kunna tas till medlemsstaternas egna intressen. Västvärlden i allmänhet och Västeuropa i synnerhet kan inte längre konkurrera med produktionssektorn i andra länder, och drabbas därför hårt om även de inhemska tjänste- och byggsektorerna konkurreras ut. På kort sikt kommer offentliga utgifter naturligtvis att öka ju större arbetsrättsliga krav en upphandlande myndighet kan ställa på en leverantör, men i längden kompenseras detta av ökade skatteintäkter och minskade sociala utgifter i form av arbetslöshetsförsäkring med mera. 21

Käll- och rättsfallsförteckning Tryckta källor EU-fördrag Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt Fördraget om Europeiska gemenskapen EU-direktiv Dir. 92/57/EEG om minimikrav på hälsa och säkerhet på tillfälliga och rörliga byggarbetsplatser Dir. 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster Dir. 2001/23/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter Dir. 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster Dir. 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster Dir. 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG Dir. 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG Kommissionens tolkningsmeddelanden Kom. (1998) 43 Kom. (2008) 400 Lagar Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet Arbetsmiljölag (1977:1160) 22

Lag (1982:80) om anställningsskydd Lag (2007:1091) om offentlig upphandling Lag (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster Propositioner Prop. 2006/07:128 Ny lagstiftning om offentlig upphandling och upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster Statens offentliga utredningar SOU 2014:51 Nya regler om upphandling SOU 2014:69 En lag om upphandling av koncessioner SOU 2015:78 Upphandling och villkor enligt kollektivavtal Övrigt Konkurrensverket, 2011, Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling Sigeman, Tore, Fackliga stridsåtgärder mot gästande tjänsteföretag EGrätten förtydligad, Svensk juristtidning 2008 s. 553 Rättsfall EU-domstolen C-341/05 (Laval un Partneri mot Byggnads m.fl.) C-346/06 (Rüffert mot Land Niedersachsen) 23