Sakkunnighetsinstitutet och dess påverkan på förvaltningsdomstols utredningsansvar

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Moa Larsson Sakkunnighetsinstitutet och dess påverkan på förvaltningsdomstols utredningsansvar JUAN01 Förvaltningsprocessrättslig fördjupningskurs Handledare: Jesper Blomberg VT 2016

Innehåll FÖRKORTNINGAR 2 1 INLEDNING 3 1.1 Bakgrund 3 1.2 Syfte 3 1.3 Frågeställningar och avgränsningar 3 1.4 Metod, material och teori 4 1.5 Disposition 4 2 UTREDNINGSANSVARET 5 2.1 Vilka faktorer påverkar? 5 3 SAKKUNNIGA 7 3.1 Sakkunnig knuten till rätten 7 3.2 Extern sakkunnig 8 3.3 Synen på utlåtandet 9 3.4 För- och nackdelar med sakkunnig i förvaltningsprocessen 10 3.4.1 Fördelar 10 3.4.1.1 Sakkunnig ledamot 11 3.4.1.2 Extern sakkunnig 11 3.4.2 Nackdelar 12 3.4.2.1 Sakkunnig ledamot 12 3.4.2.2 Extern sakkunnig 13 4 SAKKUNNIGINSTITUTETS PÅVERKAN PÅ DOMSTOLENS UTREDNINGSANSVAR 14 5 AVSLUTANDE ORD 16 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 17

Förkortningar EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna FL Förvaltningslag (1986:223) FPL Förvaltningsprocesslag (1971:291) HFD Högsta förvaltningsdomstolen LPT Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård Prop. Proposition RB Rättegångsbalk (1942:740) RÅ Regeringsrättens årsbok 2

1 Inledning 1.1 Bakgrund På en föreläsning tidigare under kursens gång belystes institutet om sakkunniga i förvaltningsprocessen. Även frågan om hur institutet kan påverka det utredningsansvar som finns nämndes i sammanhanget. Någon vecka senare, i ett samtal med min pappa som arbetar med skogsfrågor, kom vi in på en fråga om skog och juridik som är aktuell i skogsvärlden. Frågan rörde bl.a. hur en viss klassificering av ett skogsområde påverkar skogsägare, avverkningsaktörer och marknaden. I början av konversationen tänkte jag att ett visst resonemang var helt logiskt, men lite senare hade jag börjat förstå att det inte riktigt var så enkelt som det till synes verkade. Jag insåg återigen hur mycket information som krävs för att kunna förstå och bedöma en fråga i dess helhet och vilka svårigheter det ställer på rättsväsendets domare. Med det kom tanken om att skriva denna uppsats om sakkunniginstitutet. 1.2 Syfte Syftet med denna redogörelse är att skapa en bild över de för- och nackdelar som finns vid användandet av sakkunniga. Jag har också för avsikt att undersöka om, och i så fall hur, förvaltningsdomstols utredningsansvar påverkas av sakkunnigas medverkan i processen. 1.3 Frågeställningar och avgränsningar Under arbetets gång har jag arbetat efter följande frågeställningar: - Vilka för och nackdelar följer av användandet av sakkunniga i förvaltningsprocessen? - Hur påverkas domstolens utredningsansvar av sakkunnigs medverkan? För att besvara dessa huvudfrågor redogörs också för vad domstolens utredningsansvar och sakkunniginstitutet är och innebär. P.g.a. utrymmesskäl kommer uppsatsen ha fokus på sakkunniga på något vis anlitade av domstol. Partssakkunniga avgränsas därmed bort i denna redogörelse. 3

1.4 Metod, material och teori Jag har för denna framställning använt mig av rättsdogmatisk metod, främst bestående av lagtext, förarbeten och doktrin. Jag vill här passa på att påpeka att jag inte haft möjlighet att få tillgång till boken Bevisprövning i förvaltningsmål av Diesen och Lagerqvist Veloz Roca utan hänvisar i förekommande fall till Stendahl och Thorén som redogör för Diesens tankesätt. Inte heller Bylanders Muntlighetsprincipen - En rättsvetenskaplig studie av processuella handläggningsformer i svensk rätt har kunnat göras tillgänglig varför även här hänvisas till Stendahl och Thorén. Uppsatsen kommer ha ett rättssäkerhetsperspektiv, där jag utgår från Peczeniks teori om begreppet. Rättssäkerhet kan enligt honom delas upp i formell och materiell rättssäkerhet. En hög grad av förutsebarhet är av stor vikt för den formella rättssäkerheten som ser till förfarandet i rättssystemet. Den materiella rättssäkerheten består av rättvisa ur ett etiskt och moraliskt perspektiv, t.ex. ett materiellt riktigt beslut. Ett rättssystem som uppfyller den formella delen är enligt Peczenik inte fullt legitim om stora orättvisor gör sig förekommande. Därav krävs ett avvägande mellan förutsebarhet och andra etiska värden för uppnåendet av rättssäkerhet. 1 1.5 Disposition Uppsatsen inleds med ett avsnitt som redogör för domstolens utredningsansvar. Härefter ett avsnitt om sakkunniginstitutet. Vilka för och nackdelar som kan kopplas till användandet av sakkunniga i förvaltningsprocessen redogörs för i avsnitt 3.4, där även några egna reflexioner vävts in. Egna begrundanden tar också plats i avsnitt 4 där frågan om sakkunnigas påverkan av domstols utredningsansvar diskuteras och analyseras. Ett eget kapitel för analys och diskussion ges därför inte utrymme i denna begränsade framställning. Utrymme ges dock till några kort avslutande ord under avsnitt 5. 1 Peczenik, s. 11ff. 4

2 Utredningsansvaret Under rubriken Måls handläggning i Förvaltningsprocesslagen 2 hittas lagens 8. Paragrafen uttrycker den utredningsskyldighet och processledningsuppgift som åligger domstolen vid sakprövning i förvaltningsrättsliga mål. Ansvaret för utredningen ligger främst på parterna i målet, framför allt sedan tvåpartsprocessen infördes i förvaltningsprocessen under mitten av 90-talet. Domstolen har dock det slutliga och övergripande ansvaret. Hur omfattande utredningsansvaret är varierar dock, något som tas upp nedan. Skyldigheten härrör från officialprincipen och innebär normalt sett att domstolen anvisar part att ta fram eller komplettera material till utredningen. Domstolen kan också inhämta utredning på egen hand. 8 FPL stadgar att rätten ska tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och att rätten genom frågor och påpekanden ska verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sina framställningar. Rätten ska också se till att inget onödigt förs in i målet. Ide fall överflödig utredning förekommer får denna avvisas. Det har uttalats att utredningen i målet ska vara så fullgod att målet kan avgöras. 3 2.1 Vilka faktorer påverkar? Hur omfattande utredningsskyldigheten är för domstolen är en fråga som diskuterats och funderats flitigt kring. Hur aktiv ska domstolen vara i sin materiella processledning och i fråga om utredningsåtgärder? I vilken mån ska rätten avhjälpa oklarheter och bristande utredning som är av betydelse för målets utgång? När ska en part själv stå konsekvensen av sin eventuellt undermåliga utredning och processföring? Dispositionsprincipen och officialprincipen pågår samtidigt men i olika omfattning var på skalan mellan dessa två ska rätten befinna sig? Svaret på frågorna varierar från fall till fall, då hänsyn måste tas till olika förhållanden och situationen i det enskilda fallet. Ansvar åligger domaren att föra en god processledning förenlig med kraven på effektivitet, materiell rättvisa och domstolens objektivitet. En fin balansgång att gå då förvaltningsdomstolarna hanterar flera hundratals olika måltyper som i sig ger olika mandat till processledning. Att domstolen därtill, i alla dessa varierande måltyper, också har att beakta den situation som föreligger i varje enskilt fall gör gränsdragningen kring vad som är en god processföring än mer komplex. 2 Förvaltningsprocesslag (1971:291). Citeras FPL. 3 Zeteo, 8 FPL, under rubriken Första stycket officialprincipen, 160513. 5

Den övergång till tvåpartsprocess som skedde under mitten av 1990-talet och som innebar att parterna själva skulle föra fram sin utredning och argumentation har förstärkt den kontradiktoriska processen som är utgångspunkten i förvaltningsmål. Med detta har rättens incitament och behov till att initiera utredning minskat. Vid fråga om rättens utrymme att ingripa i en utredning är en riktlinje att se till målets beskaffenhet, d.v.s. partsställningen i målet och vilken fråga målet gäller. Detta är av stor betydelse. 4 Huruvida ärendet rör ett gynnande eller betungande beslut för den enskilde är också en aspekt i bedömningen (något som förvisso inte alltid är en självklar gräns att dra). 5 Styrkeförhållandet mellan parterna är också relevant. 6 HFD har i ett mål uttalat att: särskilt när styrkeförhållandet mellan parterna är så ojämnt som i mål av aktuellt slag vilar ett stort ansvar på domstolen att se till att enskild part inte blir lidande genom att beslutsunderlaget är ofullständigt eller bristfälligt i något hänseende 7 Att utredningsansvaret skulle styras av målets karaktär etc. är något som von Essen, professor i offentlig rätt, verkar ställa sig kritisk till. Han menar att initiativ från domstolen att hämta in utredning enbart bör företas när det är motiverat av processekonomiska skäl, eller när part själv saknar förmåga att hämta in material. Vid utredningsansvar av processekonomiska skäl menar von Essen att det endast är offentliga handlingar, d.v.s. handlingar från myndigheter, som ska inhämtas. Om utredning tas in i processen baserat på parts oförmåga att tillföra omständigheter, menar han att det däremot är tänkbart att annat än sådana handlingar tas in. 8 Avslutningsvis kan påpekas att en restriktiv användning av utredningsansvaret och domstols eget införande av utredning i processen förespråkas av Ragnemalm, professor i offentlig rätt, och von Essen. Om de bägge parterna är kapabla att själv företa och redovisa utredning som tillräckligt underlag för ställningstagande i frågan bör domstolens agerande inskränkas till att bara röra processledande anvisningar. 9 4 Zeteo, 8 FPL, under rubriken Allmänt, 160506. 5 Petrén, s. 158f. 6 Ragnemalm, s. 81ff. 7 RÅ 2006:46. Målet var av socialt slag och rörde kostnad för boende. 8 von Essen, s. 243. 9 von Essen, s 247 samt Ragnemalm, s. 82. 6

3 Sakkunniga Domare överlag må ha god kunskap om juridik och med erfarenhet också förvärvat en god allmänkunskap och möjlighet att ta in ny kunskap genom facklitteratur m.m. I vissa mål och frågor är det dock nödvändigt med specialkunskap för att kunna göra kvalificerade bedömningar för att uppnå domstolsavgöranden med hög kvalitet. Därför kan både allmän domstol och förvaltningsdomstol använda sig av personer med sådan specialkunskap, s.k. sakkunniga. Möjligheten kan sägas höra ihop med domstols utrymme under det utredningsansvar som åligger domstolen. Sakkunniga kan finnas i olika gestalter. De kan uttala sig på uppdrag av domstol, s.k. domstolssakkunniga, men också på förfrågan av part, s.k. partssakkunniga. 10 I denna framställning kommer enbart lyftas fram de som kan benämnas domstolssakkunniga. Domstolssakkunniga kan delas upp i två undergrupper; de externa sakkunniga som tas in ex officio, och de sakkunniga som har ställning som ledamot i domstolen. 3.1 Sakkunnig knuten till rätten Sakkunnig som obligatoriskt knuten ledamot till domstolen förkommer vid typer av mål där sådana specialkunskaper i regel anses krävas. Exempel på sådana är rätten i mark-och miljödomstol som består av lagfarna domare men också tekniska råd och särskilda ledamöter. Tekniska råd är anställda av domstol och har teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Särskild ledamot arbetar på uppdrag av domstolen och besitter sakkunskap som behövs i det enskilda målet. 11 Ett annat exempel är den kommande patent och marknadsdomstolen, som inrättas den första september i år. Rätten kommer där vara sammansatt av lagfarna domare, patentråd samt ekonomiska och tekniska experter. Patentråd och teknisk expert benämns tekniska ledamöter. 12 I andra mål kan särskild sakkunskap behövas mer undantagsvis, eller vid vissa måltyper. Sakkunnig kan då knytas till rätten just vid ett sådant mål. 13 Så är fallet i stor omfattning i mål rörande lag om psykiatrisk tvångsvård 14. I ett sådant mål måste snabb handläggning ske samtidigt som det finns en stark presumtion att sakkunnig ska höras vid den muntliga förhandlingen i 10 Ekelöf m.fl., s. 286. 11 Sammansättningen regleras i 2 kap 1-2 lag om mark- och miljödomstolar. SFS 2010:921. 12 Detta statueras i kommande 2 kap 1 lag om patent- och marknadsdomstolar, SFS 2016:118. 13 Edelstam, s. 145. 14 SFS 1991:1128. Citeras LPT. 7

dessa mål, 37 LPT. För att underlätta för förvaltningsdomstolen finns därför fasta sakkunniga som kan förordnas att bistå domstolen vid behov, 42 LPT. I förarbeten till lagens införande framkom att möjligheten att förordna sakkunnig i psykiatrimål utnyttjades i varierande grad av de olika länsrätterna. Lagrådet föreslog, förmodligen bl.a. av denna anledning, att rätten skulle bestå av en psykiatriker som sakkunnig ledamot. Departementschefen menade dock att det förelåg risk att sakkunskap, som skulle kunna ligga till grund för domens utfall, inte skulle redogöras för parterna, varför förslaget med sakkunnig som ledamot i dessa mål avslogs. 15 Resonemanget torde höra ihop med den fundamentala allmänna processrättsliga principen om partsinsyn. Utan partsinsyn kan inte parterna undersöka eller bemöta den sakkunniges slutsatser förrän i dom, om den ens redogörs närmre där. 16 Inskränkningar genom offentlighet- och sekretessbestämmelser kan göras, men som huvudregel ska part kunna få insyn i vad som tillförts målet, det följer av 43 FPL. Detta för att kontrollera att handläggning sker på ett korrekt sätt, men också för att bedöma förutsättningar för ett överklagande. Föremål för sådan insyn är allmänna handlingar, även sådana som inte blivit allmänna. Utredningsmaterial så som iakttagelser vid syn och muntliga uppgifter innefattas också. 17 3.2 Extern sakkunnig Domstolarna, både allmän och förvaltningsdomstol, kan också externt anlita sakkunniga för yttrande i en fråga. 18 Förvaltningsdomstols allmänna möjlighet att förstärka rättens sakkunskap genom anlitande av sakkunnig statueras i 24 FPL. Bestämmelsens andra stycke hänvisar till tillämpliga bestämmelser i 40 kap rättegångsbalken 19, som reglerar bl.a. jäv, val av sakkunnig och skyldighet som medföljer uppdraget. Förstärkandet av rättens sakkunskap kan ske genom remiss till myndighet men också genom anlitandet av en person med speciell kunskap. Mest förekommande är anlitandet av offentlig sakkunnig d.v.s. myndighet eller tjänsteman, men även privat sakkunnig, t.ex. en privatanställd konsult kan anlitas. 20 Noterbart är att det enbart är domstolssakkunniga som omfattas av bestämmelsen, inte partssakkunniga. Det är således ett krav att den sakkunnige anlitas av 15 Prop. 1999/2000:44, s. 49ff samt Zeteo, 37 LPT, under rubriken Andra stycket, 160518. 16 Ekelöf m.fl., s. 283. 17 Ragnemalm, s. 90ff. 18 Incitament att göra detta är större vid förvaltningsdomstol än allmän domstol, p.g.a. den starkare utredningsskyldighet som föreligger vid dessa typer av mål, se Stendahl och Thorén, s. 337ff. 19 SFS 1942:740. Citeras RB. 20 Edelstam, s. 227. 8

domstol. 21 Det framgår av 6 förvaltningslagen 22 att offentlig sakkunnig är skyldig att medverka som sakkunnig vid domstols förfrågan. Skyldigheten föreligger inte för privat sakkunnig. 23 Ett åtagande som sakkunnig ska dock fullföljas om inte giltig ursäkt där emot föreligger, 40 kap 4 RB. Som utgångspunkt skall utlåtandet från sakkunnig vara i skriftlig form, muntlig medverkan kan dock förekomma. 24 Syftet med sakkunnigutlåtande är som nämnts ovan att förse rätten med kunskap i de mål det anses behövligt. Av vikt är därför att sakkunnigutlåtandet redogör för de tankar och argument som den sakkunnige lägger till grund för utlåtandet. Inte bara vad den sakkunnige anser. Det följer av 40 kap. 7 RB. Detta då rätten själv ska kunna bilda sig en uppfattning och ta ställning i frågan. Här kan också nämnas det kommunikationskrav som utgör ett grundläggande utredningsmedel och stadgas i 10-12 samt 18 FPL. Föremål för kommuniceringen är det som tillförts målet genom någon annan än parten själv. Kravet på kommunikation är inte lika omfattande som partsinsyn. Detta då kommunikationskravet har ytterligare begränsningar i form av att sådan inte behöver ske när det kan anses obehövligt eller olämpligt att kräva kommunicering. 25 3.3 Synen på utlåtandet Syftet med ett sakkunniguttalande är att tillföra rätten kunskap i frågor och omdömen där särskild kunskap behövs, det är inte att se som ett bevis. Här urskiljs således en skillnad mellan sakkunnig och vittne, då den senare kan ha betydelse ur bevissynpunkt genom redogörelse av iakttagelse av ett händelseförlopp eller liknande. Vad rätten tillförs genom sakkunnigs omdömen och erfarenhetssatser förutsätter dennes särskilda sakkunskap förvärvad genom t.ex. utbildning eller erfarenhet. Gränsen mellan vittne och sakkunnig är dock inte alltid skarp, något som föranleder domstols möjlighet till viss lämplighetsbedömning. 26 Vilken karaktär utlåtandet har är inte obetydligt då olika regler om bl.a. skyldighet att uttala sig, ersättning och jäv tillämpas för de olika instituten. 27 Ekelöf, professor i processrätt, exemplifierar denna inte självklara gräns genom ett resonemang rörande medicinsk sakkunskap i försäkringsärende. I exemplet efterfrågas upplysning huruvida ett konkret förhållande föreligger. Den undersökning 21 Zeteo, 42 FPL, under rubriken Första stycket, Kretsen sakkunniga, 160513. 22 SFS 1986:223. Citeras FL. 23 Zeteo, 24 FPL, under rubriken Första stycket, Kretsen sakkunniga, 160513. 24 Se bl.a. 40 kap 7 RB samt 9 och 25 FPL. 25 Ragnemalm, s. 95f. samt Zeteo, 24 FPL, under rubriken Andra stycket, Utformning och hantering av ett skriftligt utlåtande, 150513. 26 Zeteo, 24 FPL, under rubriken Första stycket, Syftet med sakkunniga, 150502. 27 Zeteo, 24 FPL, under rubriken Första stycket, Syftet med sakkunniga, 150513. 9

som den sakkunnige då genomför är en ny iakttagelse som utgör bevisfakta i processmaterialet. Av iakttagelsen drar den sakkunnige sedan en erfarenhetsslutsats, t.ex. sannolikheten att skadan orsakats av händelsen. Den blandade karaktären leder till att användningen av sakkunnig hänförs till bevismedlen. 28 Detta har noterats av Diesen, professor i processrätt, som dock framhåller att det är fråga om hjälpfakta och att expertutlåtanden är inga bevis, bara uttalanden om bevis. Diesen påpekar vikten av försiktighet från domstolen, och betydelsen av diskussion kring och kritiskt förhållningssätt till sakkunnigutlåtandet. 29 Westberg, professor i processrätt, framhåller den sakkunniges roll som tolk och därmed en snävare funktion i processen. 30 Edelstam, professor i processrätt, avslutar sin studie om sakkunnigbeviset med ett konstaterande att den dominerande uppfattningen är att sakkunniginstitutet har karaktär som bevismedel. Edelstam framhäver också att sakkunnig ledamot har en mer begränsad funktion än extern sakkunnig i den mening att ledamoten förmedlar sakkunskap, medan extern sakkunnig tillför sådan. 31 Karaktäriseringen av sakkunnigutlåtande har inte bara betydelse för de ovan nämnda bestämmelsernas tillämpning. Den är också av betydelse vid fråga om kopplingen till utredningsansvaret, något som jag återkommer till under avsnitt 4. 3.4 För- och nackdelar med sakkunnig i förvaltningsprocessen Att använda sig av sakkunniga i någon form i processen har givetvis både för- och nackdelar. Nedan följer några av de aspekter som har lyfts i frågan. 3.4.1 Fördelar Rent allmänt om de fördelar som användandet av sakkunnig i processen medför kan främst lyftas fram att det är en del i strävan att uppnå materiellt riktiga domar och därmed materiell rättvisa som är en del i rättssäkerheten. Den materiella processledningen underlättas och med det ges förutsättning för en tillfredsställande utredning av målet och ett kvalitetssäkrat beslutsunderlag. Med kunskap i sakfrågan har domstolen lättare att avgöra vilken utredning som behövs, eller när denna är fullgod. 32 En part med stora ekonomiska resurser kan ta större risker och ta fram en mer omfattande utredning för sin sak. Om en domstol förordnar sakkunnig spelar inte de ekonomiska resurserna en lika stor roll. Något som jämnar ut balansen och 28 Ekelöf m.fl., s. 283. 29 Se redogörelse och hänvisning i Stendahl och Thorén, s. 343ff. 30 Westberg, s. 544. 31 Edelstam, s. 538. 32 Edelstam, s. 145. 10

kompenserar den skillnad som kan finnas mellan parternas styrkeförmåga. 33 Det kan således ses som en del i utredningsansvaret och stärka rätten till en rättvis rättegång. 34 Materiellt korrekta domar kan också anses visa på ett oberoende från domstolens sida, något som skapar legitimitet åt domen i det enskilda fallet och rättssystemet i stort. Detta förstärker säkerligen tillförlitligheten för den dom som avkunnas, både från parter och samhället i övrigt. 35 Användandet av sakkunniga kan också motverka och förhindra specialisering i domstol, något som också kan ses som en fördel. 36 3.4.1.1 Sakkunnig ledamot Med en sakkunnig som ledamot i rätten ökar förutsättningarna att tillgodogöra sig och förstå utlåtanden från extern sakkunnig på ett bra sätt. Denna fördel bör förvisso inte behövas i allt för stor utsträckning då utlåtandet i sig självt tydligt ska redogöra för de resonemang och argument som förs. Ett, i min mening, strakare argument är att den sakkunnige är med under hela processen vilket ger flera fördelar. Medverkan under förberedelsestadiet kan gynna en effektiv processledning, vilket ger stora processekonomiska fördelar. 37 Rätten får lättare att förstå när utredning behöver tas in eller avvisas, vilka frågor som behöver ställas eller inte ställas. Fördelaktigt för domstolen är att en ledamot är med under överläggning och kan bistå i frågor som där uppkommer. Den sakkunnige kan också bidra med bakgrundsinformation som kan göra rätten extra uppmärksam på felkällor. 38 3.4.1.2 Extern sakkunnig Extern sakkunnig ger, till skillnad från sakkunnig ledamot, parterna bättre insyn i vad som tillförs målet i sakkunskap och kan därmed kontrollera och bemöta denna på ett bättre sätt. Detta är en grundläggande aspekt i en rättsprocess. Edelstam framlyfter också att det ju faktiskt är parten som processar för sin del, inte för domstolens. Domstolen har säkerligen ett större intresse av att kunna rådfråga sakkunnig under processens gång, men är ett hjälpmedel för parten att lösa konflikten. Mot detta står dock såklart samhällets intresse av korrekta domar och likabehandling. 39 33 Edelstam, s. 541. 34 Rätten till en rättvis rättegång stadgas i artikel 6 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Citeras EKMR. 35 Stendahl och Thorén, s. 338, 352-353. 36 Edelstam, s. 150, 175. 37 Edelstam, s. 145, 174. 38 Ekelöf m.fl., s. 286. 39 Edelstam, s. 539. 11

3.4.2 Nackdelar Allmänt kan sägas att det har framförts tvivel mot användandet av sakkunnig i processen p.g.a. att viss osäkerhet kan råda huruvida personen i fråga besitter den kunskap och kompetens som krävs i frågan. Ett i viss mån, enligt mig, berättigat spörsmål. Domstolen måste såklart få en egen uppfattning och ha ett kritiskt tänkande, samtidigt som det måste finnas tilltro till urvalet av den sakkunnige. 40 Ett annat problem kan också bestå i svårigheter att få personer med sådan sakkunskap tillgänglig för förvaltningsdomstolarna runt om i landet. Huruvida detta är ett problem som uppstår i praktiken är inget som svaras på i denna framställning. 3.4.2.1 Sakkunnig ledamot Ett av de starkaste argumenten mot sakkunnig ledamot är att parterna inte får kommunicerat all information och material som domstolen eventuellt använder sig av. 41 Bristen på partsinsyn var något som beaktades redan 1822 när Lagkommittén diskuterade expertmedverkan med anledning av förslag till ny rättegångsbalk. 42 Andra aspekter som framförts mot funktionen sakkunnig som ledamot är att det är olämpligt att denne är med och fattar beslut i svåra juridiska problem och bevisvärderingar. Detta är något som jag själv förvisso skriver under på, men samtidigt ifrågasätter. Jag menar att domstolen fortfarande består av juridisk kompetens genom lagfaren domare som har den mer juridiska rollen, och den sakkunnige sakkunskapsrollen. Kanske är mitt ifrågasättande ett resultat av bristande insikt i från min sida som student och utan erfarenhet från det juridiska arbetslivet. En tanke som förekommit i doktrin är att den sakkunnige skulle kunna vara med under överläggning, men sakna rösträtt. Detta har dock ansetts olämpligt då det anses att samma ansvar ska vila på denne som en ledamot av rätten. 43 Ytterligare argument som förekommer är att det för någon som inte är insatt i domstolsrollen kan vara svårt att på ett bra sätt ställa frågor till parterna och att följa det processuella rollspelet. Något som naturligtvis kräver sin erfarenhet, men som inte, enligt mig, är den uppgift som en sådan sakkunnig ledamot har. Min uppfattning är att den sakkunnige ledamotens uppgift snarare är att belysa vilka frågor som behöver ställas, och att det främst faller det på den lagfarne och erfarne domaren att ställa dessa på lämpligt vis. En annan nackdel som framförts i norsk doktrin är risken för att den sakkunnige ledamoten identifierar sig med en grupps intressen. Problemet är lätt att förstå, men frågan är om 40 Edelstam s. 167. 41 Detta nämndes också som en fördel för användandet av extern sakkunnig i avsnitt 3.4.1.3. 42 Edelstam, s. 167. 43 Edelstam, s. 173. 12

denna problematik är reserverad för just dessa situationer. Jag är av uppfattningen att en sådan risk alltid föreligger för alla ledamöter av rätten, oavsett om personen är nämndeman, lagfaren domare eller sakkunnig ledamot. En annan betänklighet skulle kunna vara risken att status som ledamot gör att övriga rätten tar till sig information från sådan sakkunnig mindre kritiskt än genom sakkunnigbevisning. 44 3.4.2.2 Extern sakkunnig Att de nackdelar som kan sägas finnas allmänt för sakkunniga även gäller för de externa sakkunniga är självklart. I doktrin lyfts här inte många andra argument, däremot kan ytterligare påpekas vikten av att rätten har ett granskande synsätt gentemot uttalandet. 44 Edelstam, s. 152f. 13

4 Sakkunniginstitutets påverkan på domstolens utredningsansvar Diskussionen om sakkunnigutlåtandets blandande karaktär är inte en fråga av bara teoretisk betydelse. Den är i praktiken relevant för frågan huruvida ett sådant utlåtande utgör en del i domstolens utredningsansvar. Stendahl och Thorén skriver att om utlåtandet utgör en ren tolkning av fakta och därmed bara ökar kompetensen hos domstolen som då kan förstå och bedöma parternas utsagor bättre, så har inget nytt tillförts utredningen varför kopplingen till utredningsansvaret borde anses svagt. Starkare anknytning kan dock anses föreligga när utlåtandet bidrar med nya fakta. Av detta följer att utlåtandet kan vara ett led i en mer materiellt korrekt dom, men också att den kan utgöra en del i domstolens utredningsplikt. 45 Det finns av många anledningar ett starkt värde av materiellt riktiga domslut. En betydelsefull faktor för att uppnå ett sådant mål har sagts vara att det finns en fullständig utredning av det faktiska förloppet och ett tillfredsställande framläggande av denna. 46 Värdet av materiellt riktiga domar och kopplingen till utredningsansvaret, genom underlagets betydelse för förutsättningar till ett korrekt beslut, har kommenterats i en departementspromemoria med följande uttalande: Ett mer eller mindre starkt allmänt intresse ger sig för det mesta gällande av att få materiellt riktiga avgöranden till stånd. Rätten bör därför ha både rätt och skyldighet att ta initiativ till fullständigande av utredningsmaterialet. Uppgiften kommer att gestalta sig olika beroende på om det är ett en- eller tvåpartsmål och på om ena parten är företrädare för det allmänna eller ej. 47 Användandet av sakkunnig i förvaltningsprocess kan av ovan gjorda redogörelse ses som del i domstolens utredningsansvar. Det kan ske genom förstärkandet av domstolens sakkunskap med hjälp av sakkunnigs utlåtande av parternas bevisning i målet. Utredningsansvaret kan också användas genom anlitandet av sakkunnig då denne, genom domstolens försorg, utför 45 Stendahl, Thorén, s. 346. 46 Kallenberg genom Bylander, se redogörelse av Stendahl och Thorén, s. 348. 47 Ds Ju 1970:11, s. 43. Det kan i sammanhanget noteras att uttalandet gjordes då det i förvaltningsrättsliga ärenden fördes en enpartsprocess som idag är ersatt med en tvåpartsprocess och den med den medföljande förhandlingsprincipen. 14

egen utredning då domstolen anser att parts sådan innehåller brister som är till nackdel för den enskilde. På så vis ökar förutsättningar för målet om en materiellt riktig dom samtidigt som det sker ett utjämnande av styrkeförhållandet parterna emellan. 48 Under förutsättning att den sakkunnige bara fungerar som tolk genom att hjälpa rättens övriga ledamöter att tillägna sig det av parterna framlagda processmaterialet, så tillför denne inget nytt i processmaterialet. Den borde i den delen därför inte kunna sägas nämnvärt påverka eller vara en del av utredningsansvaret. Däremot kan förmodligen tolkningen hjälpa rätten att inse vilken information som behövs tas in i utredningen, eller vilka frågor som bör ställas. Det bidrar till ett mer omfattande och tillfredsställande utredningsmaterial och är på så vis en viktig komponent i utredningsansvaret. Detta i jämförelse mot när den sakkunnige tillför eget utredningsmaterial, t.ex. undersökning eller syn, som utgör en mer renodlad form med direkt koppling till utredningsansvaret då det blir nytt material i processen. En berättigad fråga tycker jag också är om det skulle kunna anses vara först när rätten besitter kunskap genom sakkunnig som den kan uppfylla sitt utredningsansvar? Jag tänker då främst på frågor där rätten kanske inte inser att någon vidare utredning behövs, eller där bakomliggande problematik inte är tydlig utan vetskap om dess existens. Med bakgrund av en tidigare läst straffrättskurs, tänker jag t.ex. på vård av unga, där hedersproblematik kan finnas i bakgrunden utan att det är direkt synligt för ett otränat öga. 48 Stendahl, Thorén, s. 352. 15

5 Avslutande ord Avslutningsvis kan sägas att det finns flertalet för- och nackdelar med användandet av sakkunniga i olika former inom förvaltningsprocessen. Enligt mig kan främst lyftas fram att det är ett led i att uppnå fler materiellt riktiga beslut, men att det är av stor vikt att argumenten från den sakkunnige tydliggörs och ses med kritiska ögon av rätten. Jag är av uppfattningen att användandet av sakkunniga är en viktig del i utredningsansvaret, och att detta kan göras i olika omfattning. Huruvida sakkunnig som ledamot krävs för att domstolen ska uppfylla sin utredningsskyldighet är inget som jag kan ge ett klart svar på i denna framställning. Med det underlag jag har hitintills är ett eventuellt jakande svar på frågan inte helt främmande för min del. Intressant här vore att se vad de olika aktörerna inom rättsväsendet anser. Vidare utredning behövs därför, enligt mig, för att hitta balansen mellan formell och materiell rättvisa i målet mot rättssäkerhet. 16

Käll- och litteraturförteckning Lagtext SFS 1942:740 SFS 1971:291 SFS 1986:223 SFS 1991:1128 SFS 2010:921 SFS 2016:188 Rättegångsbalk Förvaltningsprocesslag Förvaltningslag Lag om psykiatrisk tvångsvård Lag om mark- och miljödomstolar Lag om patent- och marknadsdomstolar Förarbeten Prop. 1999/2000:44 Ds Ju 1970:11 Psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård Förfarandet i förvaltningsdomstol Rättsfall RÅ 2006:46 Internationella konventioner Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Doktrin Edelstam, Henrik: Sakkunnigbeviset en studie rörande användningen av experter inom rättsväsendet, Uppsala 1991. Ekelöf, Per-Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars: Rättegång IV, upplaga 7, Stockholm 2009 Peczenik, Alexander: Juridikens teori och metod, Stockholm 1995 Ragnemalm, Hans: Förvaltningsprocessens grunder, upplaga 10, Stockholm 2014 Stendahl, Sara, Thorén, Kjell: Sakkunniga och värdet av materiellt riktiga domar, i festskrift till Lotta Vahlne Westerhäll, Stockholm 2011 17

von Essen, Ulrik: Processramen i förvaltningsmål ändring av talan och anslutande frågor, Stockholm 2009 Westberg, Peter: Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, Stockholm 2010 Artiklar Petrén, Gustaf: Om förvaltningsdomstols utredningsplikt, Förvaltningsrättslig Tidskrift, 1977, s. 154-166 Lagkommentar på Internet Wennergren, Bertil, von Essen, Ulrik: Förvaltningsprocesslag (1971:271) 8, Zeteo, 13 maj 2016 Wennergren, Bertil, von Essen, Ulrik: Förvaltningsprocesslag (1971:271) 24, Zeteo, 13 maj 2016 Grönwall, Lars, Holgersson, Leif: Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 37, Zeteo, 18 maj 2016 Referensmaterial Prop. 2012/13:45 En mer ändamålsenlig förvaltningsprocess http://www.domstol.se/om-sveriges- Domstolar/Domstolarna/Tingsratt/Mark--och-miljodomstol/ hämtad 2016-05-18. 18