LAGF01 FOLKRÄTT Typsvar till tentamen 30 mars 2017 Eventuell begäran om omprövning av betyg lämnas via e-post till studieadministratören.
Fråga 1 - Britta Sjöstedt A. Kanous ö ligger 18 M utanför fastlandet och därmed utanför Kanous territorialhav (12 M från baslinjen enligt art. 3 UNCLOS). Enligt art. 121 UNCLOS har en stat rätt till att göra anspråk på maritima zoner för en landmassa en ö som ligger ovan vattenytan när havet står som högst. En sådan ö har rätt till territorialhav, angränsande zon, EEZ och kontinentalsockel och dras i enlighet med UNCLOS s regler för maritima zoner (arts. 2, 3, 33, 57 och 76 UNCLOS). Detta framgår av art. 121(1) och (2) UNCLOS. I frågan menar Galaga att ön inte kan tillmätas några maritima zoner då ön saknar bebyggelse. Detta är dock inget uttryckligt krav för att upprätta maritima zoner. Däremot så måste ön erbjuda möjlighet till bebyggelse eller ekonomisk verksamhet för att tillmätas en EEZ eller kontinentalsockel enligt art. 121(3) UNCLOS. Det finns alltså inget krav på faktisk bebyggelse eller ekonomisk verksamhet utan endast på möjligheterna till detta. Det verkar finnas god kapacitet på ön i frågan att både inhysa bofasta invånare samt till ekonomisk verksamhet då ön är förhållandevis stor med rikt djur- och växtliv och tämligen stor turistnäring. Kanou har därför goda utsikter att göra anspråk på att ön tillerkänns eget territorialhav, EEZ och kontinentalsockel enligt UNCLOS regler. (3 p) B. Vad det gäller Galagas ö som består av en grupp klippor, så saknar den däremot möjligheter till ha en bebyggelse eller att användas för någon slags ekonomisk verksamhet. Klipporna kan dock tillerkännas ett territorialhav och en angränsande zon enligt art. 121(3) UNCLOS. Att ön en gång i tiden hade mänsklig bebyggelse borde inte spela någon roll för denna bedömning eftersom man utgår från de förhållanden som råder för tiden när anspråket görs. Eventuellt så hade ön troligen kunnat ha samtliga maritima zoner om Galaga att gjort sina anspråk tidigare när ön var bebodd och inte var att anser som en klippa enligt art. 121(3) UNCLOS under förutsättning att dessa anspråk gjorts officiella enligt art. 16 UNCLOS. Det är dock inte tydligt i UNCLOS vad som gäller när en stats landområden förändras pga. stigande havsnivåer och om en stat skulle kunna förlora maritima zoner. (2 p) C. En stat definieras utifrån 1933 års Montevideokonvention. Även då denna konvention inte är bindande för majoriteten av stater anses den utgöra en del av den internationella sedvanerätten för hur en stat ska definieras. Enligt Montevideokonventionen ska en stat ha en befolkning, ett definierat territorium, ett styre och rättskapacitet att ingå avtal med andra folkrättsliga subjekt. Eventuellt kan också krav på erkännande från andra stater samt anspråk på att vilja vara en stat också räknas till kriterierna för hur en stat ska definieras. Om Galaga förlorar sin landyta så skulle det kunna ses som att staten därmed har förlorat sitt territorium. Det behöver dock inte ipso facto leda till att staten upphör att existera. Det verkar inte som att alla kriterierna i Montevideokonventionen måste vara uppfyllda för att en entitet ska anses vara en stat. T.ex. Somalia saknar ett fungerande styre men anses ändå vara en stat. Även om Galaga saknar territorium så kan staten kan fortfarande ha en exilbefolkning, exilregering och fortsätta göra anspråk på att vara en stat. Om andra stater fortsätter att betrakta Galaga som en stat så borde inte Galagas statskap upphöra. Eventuellt så kanske inte ens Galagas territorium kan anses ha försvunnit. Landmassan finns ju kvar under vattenytan. Dessutom är ju territorialhavet också en del av territoriet om Galaga har hunnit göra sina maritima anspråk officiella. Så Galaga behöver inte
nödvändigtvis anses ha förlorat sitt territorium. Detta är dock endast spekulationer eftersom det hittills inte har inträffat att en hel stat har försvunnit pga. stigande havsnivåer. På sikt kan det dock bli svårt för Galaga att upprätthålla sin roll som stat om dess landmassa ligger under vatten. Det finns dock exemplet med Malteseordern som saknar territorium sedan 1798 som fortfarande gör anspråk på att vara en stat och också erkänns som stat av ett sextiotal andra stater. (3 p). D. Enligt FN-st. art. 6 kan medlemskap endast sägas upp om en medlemsstat vid upprepade gånger har brutit mot stadgans principer som framgår i arts. 1 och 2 FN-st. Förlorad landmassa eller förlorat territorium verkar inte vara en grund för uppsägning. Dock så kan man tänka sig att om Galaga på sikt skulle upphöra att vara en stat enligt resonemanget ovan så skulle detta kunna vara ett problem då art. 4 FN-St verkar förutsätta att medlemskap endast kan innehas av stater. Bara stater kan bli medlemmar i FN och om Galaga inte längre är en stat så skulle det kunna bli omöjligt för Galaga att uppfylla sina förpliktelser som följer ett medlemskap i FN. I ett sådant fall skulle eventuellt art. 61 VCLT kunna åberopas för att ogiltigförklara Galagas medlemskap. (2 p) E. Huvudregeln är att Kanou själv bestämmer vem som ska beträda dess territorium då staten har territorial suveränitet. Det finns ingen absolut rätt till inresa eller att få asyl i en annan stat. Om båten befinner sig nöd så har det dock rätt till nödhamn enligt havsrätten, men detta ger ingen rätt för Galagas invånarna attresa in i Kanou. Det verkar inte heller som att invånarna i Galaga kan göra anspråk på flyktingstatus enligt 1951 års Flyktingkonventionen. För det första så finns det en tidsbegränsning i konventionens tillämpning men denna har utvidgats i och med antagandet av 1967 års protokoll och gäller också som internationell sedvanerätt. Men problemet är att Galagas invånare inte är förföljda i den mening som konventionen kräver enl. art. 1. Att Galagas invånare rent faktiskt inte kan återvända verkar inte göra någon skillnad. Galagas invånare har således inte rätt till flyktingstatus. (2 p) På frågan utdelas maximalt 12 poäng. Fråga 2 - Britta Sjöstedt A. Ja. Venezuela har kränkt Colombias territoriella suveränitet genom att beträda dess territorium utan samtycke. Detta strider mot non-interventionsprincipen och också mot våldsförbudet i art. 2(4) FN-St. Att låta ett sextiotal soldater gå in och slå läger samt ta kontroll över en bananodling måste anses vara i strid med vad som stadgas i våldsförbudet även om inget (utbrett) militärt våld har inträffat. (2 p) B. Nej. Det verkar inte vara ett hållbart påstående då kränkningar av folkrätten generellt sett inte kan ursäktas med hänvisning till att det rör sig om misstag. Eventuellt skulle Maduro kunna hävda att det rör sig om force majeure och som därmed skulle innebära en grund för ansvarsfrihet. Denna ansvarsfrihetgrund finns kodifierad i art. 23 ARSIWA och tar sikte på situationer som ligger utanför en stats kontroll t.ex. en naturkatastrof som gör det omöjligt att fullgöra en folkrättslig förpliktelse. Det verkar inte vara fråga om en sådan situation i detta fall. Att soldaterna dessutom har tvingat
iväg en plantageägare och hissat den venezuelanska flaggan verkar göra det omöjligt att hävda att soldaterna inte skulle vara medvetna om att de befinner sig på fel sida om gränsen. (2 p) C. Bananodlingens ägare har rätt till skydd av privatliv enligt art. 17 ICCPR. Colombia har en förpliktelse att skydda alla personer som befinner sig på dess territorium och tillgodose att rättigheterna efterlevs enligt art. 2 ICCPR. Colombia har dåliga utsikter att hävda att staten inte har något ansvar om man inte ingripit för att skydda plantageägaren. Även om handlingarna har utförts av venezuelansk militär har det inträffat på colombianskt territorium och Colombia bör ha möjligheter att ingripa för att skydda bananodlingen. Eventuellt skulle Colombia kunna undgå ansvar om det är fråga om en ockupation enligt art. 42 Haagreglerna och Venezuela är att anser som ockupationsmakt. Det verkar dock inte förhålla sig så i detta fall. Bananodlaren har dock inget fog för sitt påstående att hens äganderätt har blivit kränkt då en sådan rätt inte omfattas av ICCPR. (2 p) D. Det är möjligt eftersom bananodlaren befinner sig under Venezuelas jurisdiktion enligt art. 2 ICCPR. Enligt art. 2 så tillämpas ICCPR på alla personer som befinner sig på en stats territorium och under dess jurisdiktion, men en tolkning av gängse mening av denna artikel skulle få resultatet av en absurd eller orimlig tolkning att personer både måste vara på territoriet och under dess jurisdiktion, särskilt med tanke på att det finns en rätt till att resa tillbaka till sitt land. Detta kom ICCPR:s människorättskommitté också fram till i fallet med Sophie Vidal Martins. Därför ska art. 2 ICCPR tolkas så att konventionen tillämpas på fall där någon befinner sig i territoriet eller under dess jurisdiktion. I fall där personer är underkastade en annan stats myndighet, t.ex. armén, så anses dessa personer vara under den statens jurisdiktion även om det sker extraterritoriellt. Här verkar det finnas utsikter för bananodlaren att kunna rikta samma anspråk mot Venezuela (med undantag för kränkningar av äganderätten som inte omfattas av ICCPR). (2 p) E. Santos skulle kunna hävda att intåget av de venezuelanska soldaterna på colombiansk territorium är att anse som en väpnad attack och ge rätt till självförsvar enligt art. 51 FN-st. Problemet är dock att det kan bli besvärligt för presidenten att motivera attackerna mot militärbaser i Venezuela istället för att direkt försvara sig emot soldaterna. Det verkar inte heller som att våldet som soldaterna skulle utfört mot Colombia skulle nå upp till kravet på en väpnad attack då inget storskaligt våld har använts. Om ingen väpnad attack har påbörjats så får Colombia argumentera för att man använder sig av en preventiv rätt till självförsvar som är tillåten på basis den internationella sedvanerätten som brukar beskrivas som mer tillåtande än den som stadgas i art. 51 FN-St. Colombia måste fortfarande se till att motattacken är nödvändig, proportionerlig och omedelbar. Om det inte finns någon information som tyder på att Venezuela gör sig redo för en attack så verkar det inte som att Santos attacker kan rättfärdigas med stöd av folkrätten då det i så fall inte finns något överhängande hot att avvärja. Att använda självförsvar utan ett förestående och konkret hot verkar inte vara tillåtet (jämför t.ex. med Operation Iraqi Freedom). (2 p) F. Santos skulle kunna tillfångata soldaterna om det finns en krigsförklaring från Venezuelas sida eftersom den internationella humanitära rätten skulle vara tillämplig
som tillåter att krigsfångar tas. Enligt gemensamma art. 2 i 1949 års Genèvekonventioner så räcker det med att staterna själva anser sig vara i krig utan att några egentliga stridigheter har förekommit. Därmed tillämpas den internationella humanitära rätten och soldaterna kan hållas tillfånga som krigsfångar enligt art. 4 Genèvekonventionen III. Om ingen sådan krigsförklaring har förekommit så är det mer tveksamt om det faktiskt råder en väpnad konflikt. Det ställs relativt låga krav för att stridigheter eller fientligheter mellan två suveräna stater ska anses utgöra en internationell väpnad konflikt. I och med att Colombia tar krigsfångar så skulle detta kunna trigga tillämpningen av den internationella humanitära rätten eftersom det då skulle anses råda en väpnad konflikt mellan staterna. Men innan dess att krigsfångar har tagits så torde fredens folkrätt tillämpas. Även om Colombias tillfångatagande av soldaterna kräver att internationella humanitära rätten ska till tillämpas fr.o.m. tillfället att krigsfångarna tas så betyder inte det att själva handlingen (att ta krigsfångar) som triggar tillämpningen av den internationella humanitära rätten är tillåten i sig. Detta beror på att man skiljer på rätten till krig (jus ad bellum) från rätten i krig (jus in bello). Även om den internationell humanitära rätten inte tillåter kan tillämpas när tagandet av krigsfångarna sker (och tillåta ett sådant förfarande) så kan ju soldaterna ändå arresteras för att ha brutit mot Colombias lagar, t.ex. för att ha tagit sig in i landet illegalt. Immunitetsreglerna kan dock skydda soldaterna om de handlar i statens namn och ett eventuellt åtal skulle då behöva avvisas. (2p) På frågan utdelas maximalt 12 poäng. Fråga 3 - Scarlet Wagner Subquestion 1 A. Atlas is a signatory to the ICC Statute, and as such has not ratified the Rome Statute and is not a party to it. However, as a signatory it is obliged to refrain from acts which would defeat the object and purpose of the treaty unless it notified of its intention to not become a party anymore (Article 18 VCLT). For prosecution at the ICC, temporal, personal, and subject-matter jurisdiction need to be assessed. Subject-matter jurisdiction is regulated in Articles 5-8 ICC Statute. The crime of genocide is codified in Articles 5 and 6 ICC Statute and therefore, subject-matter jurisdiction of the ICC over the crimes in Atlas could be established. Moreover, in addition to the requirements of territoriality and nationality in Article 12 ICCSt, the ICC Statute also foresees a possibility for non-state parties in order to establish jurisdiction under Article 12: where a State which is not a party to the Rome Statute accepts the exercise of jurisdiction by the Court with respect to a certain crime (Article 12(3) ICC Statute). However, this is rather unlikely in the present case as Atlas objects a prosecution of its high-ranking State officials at the ICC. One of the ways in which the exercise of jurisdiction can be initiated at the ICC, is the referral of a situation to the ICC by the UN Security Council in accordance with Article 13(b) ICC Statute. For this, it is not relevant whether Atlas is a party to the Rome Statute or not. Lastly, temporal jurisdiction of the ICC is limited to crimes occurring after the entry into force of the Rome Statute on 1 July 2002 (Article 11 of the ICC Statute). In the case at hand, the hostilities occurred in between 1998 and 2007 (duration of nine years). Crimes that occurred between the outbreak of the hostilities in 1998 and 1 July
2002 are thus not covered by the ICC s temporal jurisdiction; however, the ICC can establish temporal jurisdiction over crimes which occurred between the entry into force of the Rome Statute and 2007. As the ICC s jurisdiction is based on the complementarity principle, the ICC would prosecute only if the State of Atlas failed to bring the crimes to trial in its domestic courts (which is unlikely in the case at hand). It can thus be concluded that, if the Security Council would refer the situation to the ICC (Article 13(b) ICC Statute), the ICC could prosecute Atlas high-ranking State officials for the international crimes occurring after 1 July 2002. B. The law of immunity from prosecution is based on customary international law and differentiates between functional and personal immunity. Functional immunity (ratione materiae) applies to acts in official capacity (acts of State), and will only end when the State to which it is owed ceases to exist or when that State waives the immunity. However, the doctrine of functional immunity only applies in foreign domestic courts. Under international criminal law, the doctrine is somewhat deroded: it is not an accepted defence for international crimes. Since genocide constitutes an international crime, the high ranking State officials acts would not be covered by immunity at the ICC (Article 27 ICC Statute). Atlas assertion that immunity would bar an international prosecution of their high-ranking State officials is therefore wrong; however, it would apply to a prosecution in foreign domestic courts. Subquestion 2 A. International responsibility exists if there is a breach of an international agreement which is attributable to the State (Art. 2 ARSIWA). The question of whether there was a breach of the bilateral agreement of 1997 by Centuria has to be assessed according to the Law of Treaties. The Law of treaties governs the conditions of denunciation and suspension of a treaty; the Law of State Responsibility governs the effects of the denunciation or suspension (this was ruled by the ICJ in the Gabčíkovo Nagymaros case in 1997 prior to this dispute; see also Art. 73 VCLT which expressly excludes the effects from treaty law). Because neither State has acceeded the VCLT, the VCLT is not applicable in this case. However, its Articles 60-62 constitute customary international law (Gabčíkovo Nagymaros) and can be applied in accordance with Article 38 of the ICJ Statute, which lists customary law as one of the sources of international law. The question is thus whether the employment of 75% of Centurian workers constitutes a breach of the bilateral agreement; more specifically, if Centuria s acts amount to a material breach according to Article 60 VCLT. Since the agreement sets up a cooperation where workforce is shared in equal parts, it is likely that this would amount to a material breach and thus Centuria s acts would constitute an internationally wrongful act in the sense of Article 2 ARSIWA. B. As discussed in Sub Question 2(a), it is likely Centuria s acts amount to a material breach. The material breach can be invoked as a ground for terminating the treaty or suspending its operation in whole or in part by Millemiglia (Art. 60 VCLT). More specifically, the violation by Centuria (the employment of 75% Centurian workers) can be seen as constituting a material breach in the meaning of Art. 60(3)(b) VCLT: a violation of a provision essential to the accomplishment of the object and purpose of the treaty. According to this line of reasoning, Millemiglia is entitled to terminate or suspend the bilateral agreement of 1997, and is for the time that the agreement is not
in force not bound by its provisions. Millemiglia can thus withhold 75% of the profits without breaching the bilateral agreement, provided that the agreement is suspended or terminated at that point in time. På frågan utdelas maximalt 12 poäng.