LAGF01 FOLKRÄTT Typsvar till tentamen 18 februari 2015

Transkript

1 LAGF01 FOLKRÄTT Typsvar till tentamen 18 februari 2015 Eventuell begäran om omprövning av betyg lämnas via e-post till studieadministratör Hans Liepack. 1

2 Fråga 1, Examinator: Ulf Linderfalk, 12 poäng Hela Fråga 1 ansluter väl till fallet Gabčíkovo-Nagymaros Project, som behandlades under seminarium nr 5. Har man förstått Gabčíkovo-Nagymaros, så har man all kunskap man behöver för att kunna prestera fullödiga svar på åtminstone delfrågorna (2), (4) och (5) och i viss mån också delfråga (3). (1) I en EEZ har en kuststat, enligt internationell sedvanerätt, ensam rätt att utvinna fisketillgångar. Jfr UNCLOS art p. Suveräna stater har förstås möjlighet att upplåta fiskerättigheter på varandra, alldeles oavsett om man är oense om gränsen mellan sina respektive EZZ. Det är precis vad Sverige och Sovjet har gjort. I och med avtalet från 1978 har Sverige och Sovjet båda rätt att fiska i vattnen öster om Gotland. Avgränsningsavtalet 1988 ändrar inte på detta. Även om det skapar klarhet om gränsen mellan Sveriges och Sovjets respektive EEZ, så har parterna fortfarande samma rätt att fiska i vattnen öster om Gotland som de hade innan avtalet slöts. 1 p. Påstående (iii) är alltså korrekt. Sättet som de tre påståendena formulerats på gör alla diskussioner om staternas möjlighet att utöva exekutiv och legislativ jurisdiktion över fiskefartyg överflödiga. (2) Den här frågan handlar om succession till traktater. Huvudregeln är att två stater inte kan ingå avtal med verkan för tredje part. Jfr VCLT-69 art. 34. Utgångspunkten här är alltså att de baltiska staterna inte är bundna av någotdera avtalen från 1978 och p. Det finns undantag från huvudregeln. Gränsavtal, liksom avtal som etablerar en territoriell regim, är exempel på avtal som succederas automatiskt. Jfr WK-78, arts. 11 och 12. Att artikel 12 återspeglar internationell sedvanerätt bekräftades av ICJ i Gabčíkovo-Nagymaros, och detsamma borde a fortiori gälla också artikel p. Avgränsningsavtalet faller klart in under artikel 11. Av detta är alltså baltstaterna uppenbarligen bundna. 1 p. Om fiskeavtalet faller in under artikel 12 skulle kunna diskuteras, men svaret är förmodligen nekande. Ett fiskeavtal kan inte anses grunda rättigheter och skyldigheter knutna till ett territorium på motsvarande sätt som till exempel 1977 års avtal mellan Ungern och Tjeckoslovakien. 1 p. Jfr WK-78, art 12. Tillämpligheten av den regel som kommer till uttryck i WK-78, art 34 skulle kunna diskuteras. Problemet är att domen i Gabčíkovo-Nagymaros inte bekräftar den sedvanerättsliga statusen av denna regel, till skillnad då från artikel 12. Se para 123 i domen. 1 p. Det gör varje argument baserat på densamma rätt vanskligt. Många studenter har åberopat artikel 16 med flera bestämmelser i WK-78 part III, men dessa bestämmelser tar uteslutande sikte på koloniala territorier som blivit självständiga. Jfr WK-78, art. 2(1)f. Estland, Lettland och Litauen tillhör inte denna kategori. (3) Frågan måste lösas på basis av internationell sedvanerätt, som i det här fallet är identisk med VCLT arts p. Internationell sedvanerätt, liksom ekologisk kunskap, bestämmer den gängse meningen av uttrycket hållbart. Internationell sedvanerätt, så länge den är allmänt tillämplig, faller också in under artikel 31(3)c. 1 p. Den verkliga knäckfrågan här är om fiskeavtalet kan tolkas dynamiskt om senare tillkomna sedvanerättsliga regler och senare tillkommen kunskap är relevant. Själva uttrycket hållbart skulle kunna tyda på detta, liksom uttrycket alltid, och eventuellt också ändamålet och syftet med 1978 års avtal. 1 p. Ytterligare stöd i samma riktning erbjuder domen i Gabčíkovo-Nagymaros. 1 p. (4) Det sätt som 1978 års avtal formulerats ( alltid bedrivas på ett hållbart sätt ) verkar utesluta tillämpningen av artikel 62 i VCLT (eller rättare sagt motsvarande sedvanerättsliga regel), av samma anledning som ICJ uteslöt tillämpningen av denna bestämmelse i fallet Gabčíkovo-Nagymaros. De förändrade förutsättningarna kan inte ha varit helt oförutsedda. 2

3 Lettland kan alltså inte framgångsrikt åberopa artikel 62. Den enda grund för termination som Lettland framgångsrikt kan åberopa verkar vara artikel p. Att artikel 60 återspeglar internationell sedvanerätt bekräftas av ICJ i Gabčíkovo-Nagymaros. 1 p. Det förutsätts då att Sverige genom att vägra ändra sin nationella fiskevårdslagstiftning gjort sig skyldig till ett material breach. Jfr art 60(3). För en nyanserad argumentation kring detta. 1p. Jag (det vill säga examinatorn) blir ställd av skrivningar liknande dessa: Dock krävs att avtalsbrottet ska vara väsentligt, vilket kan vara svårt att hävda. Det krävs att avtalsbrottet ses som väsentligt vilket kan bli svårt att påvisa. Om uppgiften är att ange hur man lämpligen argumenterar om man menar att Sverige gjort sig skyldig till ett material breach, så är det knappast en bra strategi att mer eller mindre nöja sig med att peka ut svagheterna i sin egen position. Vad man lämpligen bör göra är att lyfta fram varje argument som kan tänkas tala till Lettlands fördel och tills vidare ignorera det som eventuellt talar till Lettlands nackdel. (5) Här finns två möjligheter. Antingen kan Lettland hävda att statsansvar bortfaller därför att Sverige tidigare förbrutit sig mot 1978 års avtal genom att vägra ändra sin nationella fiskevårdslagstiftning, vilket möjligen ger Lettland rätt att vidta kontraåtgärder. Jfr ARSIWA art p. Lettland måste då lägga krut på att argumentera för att deras åsidosättande av 1978 års avtal är proportionerlig. Jfr ARSIWA, art. 51. För en nyanserad argumentation kring tillämpningen av proportionalitetskravet. 1 p. Alternativt kan Lettland hävda att statsansvar bortfaller pga nödvändighet. Jfr ARSIWA art p. Lettland måste då framförallt lägga krut på att argumentera för att rekvisiten i art 25(1) är uppfyllda. För en nyanserad argumentation kring tillämpningen av dessa rekvisit. 1 p. På delfråga (5) utdelas maximalt 2 p. På tentafråga (1) utdelas maximalt 12 p. 3

4 Fråga 2, Examinator: Britta Sjöstedt, 12 poäng 1. Huvudregeln i art. 2(4) FN-stadgan förbjuder internationellt våld. Stater får således inte använda våld i sina mellanstatliga relationer. Då USA har Iraks samtycke till de militära operationer som utförs på dess territorium så är det inte fråga om något brott mot det allmänna våldsförbudet. (2 p) 2. Huvudregeln är återigen art. 2(4) FN-stadgan som förbjuder internationellt våld. Syrien åtnjuter territoriell överhöghet. USA har ingen rätt att utföra militära aktioner på Syriens territorium utan att bryta mot våldsförbudet, om inte Syrien har samtyckt till detta. I detta fall har Syrien varken invänt eller protesterat mot USA:s agerande, men avsaknaden av protester kan inte ersätta ett samtycke. Därför måste det ses som att USA utövar militärt våld på Syriens territorium i strid mot våldsförbudet. Det finns dock två undantag till våldsförbudet i arts. 42 och 51 i FN-stadgan. Art. 42 FN-stadgan kan inte tillämpas då inget i frågan antyder att säkerhetsrådet skulle ha godkänt USA:s attacker. Art. 51 skulle ev. kunna tillämpas om det kan sägas att Irak skulle vara utsatt för ett väpnat angrepp från IS och USA hjälper Irak genom att nyttja den kollektiva självförsvarsrätten. För att tillämpa den kollektiva självförsvarsrätten så måste Irak vara utsatt för en väpnad attack samt ha bett USA om assistans (se Nicaragua-fallet). Det blir en komplicerad bedömning eftersom det först måste utredas om Irak verkligen är utsatt för en attack enligt rätten till självförsvar i art. 51 FNstadgan, alternativt enligt den internationella sedvanerätten. Frågan är om självförsvarsrätten kan tillämpas gentemot en ickestatlig aktör som IS. Enligt rådande uppfattning bland stater (med undantag för USA och Israel) innan attacken den 11 september 2001 så kunde självförsvarsrätten inte åberopas gentemot sådana aktörer. Trots detta så inledde USA och Storbritannien en militär aktion i Afghanistan gentemot al-qaida på basis av självförsvarsrätten. EU-länderna, Kina, Ryssland, Japan m.fl. har uttryckt sitt stöd för denna uppfattning. Endast ett fåtal stater invände mot operationens laglighet. Detta massiva stöd från flertalet stater skulle kunna tolkas som en förändring av den rådande sedvanerätten (men troligen inte av art. 51 FN-stadgan). En sådan förändring skulle medföra en utvidgning av självförsvarsrätten som innebär att begreppet väpnat angrepp också kan utföras av icke-statliga aktörer och inte som tidigare ansetts: endast av stater. I så fall skulle militärt våld på basis av självförsvarsrätten kunna riktas mot en stat som härbärgerar terroristgrupper som IS även om deras handlingar inte kan tillskrivas staten, i detta fall Syrien. Det är tydligt i frågan att Syrien inte stödjer IS. Vidare måste det anses att Syrien är ovillig eller oförmögen att ingripa och pga. detta får tåla ett militärt ingripande på sitt territorium. I frågan verkar det som att Syrien saknar förmåga att kontrollera sitt territorium och ingripa mot IS. Därutöver, för att militärt våld ska anses som lagligt självförsvar måste våldet vara nödvändigt, dvs. att det är den enda möjliga sättet att avvärja väpnat angrepp. Det måste också ske omedelbart i direkt anslutning till det väpnade angreppet som man vill avvärja. Våldet måste vara proportionerligt och endast användas i den 4

5 utsträckning som är rimligt i förhållande till det våld som det väpnade angreppet innebär. I fallet med IS så har det rapporterats om utövande av tortyr, massavrättningar och andra handlingar som spridit skräck bland civilbefolkningen och därmed systematiskt kränkt dess mänskliga rättigheter. Detta skulle kunna ge USA rätt att agera med hänvisning till en rätt till humanitär intervention eller Responsibility to Protect (R2P). En humanitär intervention skulle vara tillåten beroende på hur man tolkar art. 2(4) i FN-stadgan. Våldsförbudet kan tolkas så att det endast förbjuder våld i syfte att förvärva territorium eller att förändra den politiska makten. Då detta inte är syftet bakom en humanitär intervention skulle den alltså inte strida mot våldsförbudet enligt en sådan tolkning. Denna tolkning har dock lite stöd idag och den är troligen inte heller förenlig med staters territoriella överhöghet som är kopplade till suveräniteten. Välargumenterade resonemang kring huruvida det uppstått en ny internationell sedvanerättslig utveckling efter interventionen i Kosovo 1999 samt med R2Pdoktrinens framväxt har gett poäng. (3p) 3. Begreppet väpnad attack finns inte definierat i den humanitära rätten, utan har utvecklats genom praxis. I Tadic-domen från ICTY så resonerar domstolen kring vad man kallar för en protracted armed conflict och sätter upp kriterier för att avgöra om det föreligger en väpnad konflikt. Dessa kriterier rör intensiteten i våld samt graden av parternas organisation. Genom ICTY:s praxis har dessa kriterier utvecklats och man ser till olika faktorer för att avgöra om dessa kriterier har uppfyllts. Frågan är alltså om konflikten mellan USA och IS uppfyller kriterierna. I den internationella humanitära rätten så skiljer man mellan internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Enligt gemensamma art. 2 i Genèvekonventionerna (GK) så rör det sig om en internationell väpnad konflikt när två eller flera stater är inblandade, medan övriga betecknas som icke-internationella. I detta fall är den en konflikt mellan en organisation och en stat, vilket då måste utesluta en internationell väpnad konflikt. Diskussion kring IS:s organisation samt vilken typ av våld som har använts har gett poäng. (2p) 4. Enligt distinktionsprincipen så måste parterna till en väpnad konflikt göra åtskillnad mellan militära mål och civila objekt. Denna princip är kodifierad i art. 48 TP I och gäller även som sedvanerätt. Detta är relevant eftersom konflikten mellan USA och IS är en icke-internationell konflikt och TP I är därför inte tillämpligt (dessutom är inte USA part till TP I). Militära mål definieras i art. 52(2) TP I och korresponderar med den internationella sedvanerätten. För att något ska anses vara ett militärt mål så måste en attack riktat mot ett sådant medföra en avsevärd militär fördel, dvs. försvaga fiendens militära styrka. En privat bostad anses normalt inte falla in under benämningen av militära mål. Däremot kan den beroende på hur den används bli ett militärt mål, t.ex. om den används för att samla IS-ledare för att diskutera militära strategier eller för att förvara utrustning. I sådant fall skulle bostaden kunna anses uppfylla kraven på ett militärt mål. Dessutom kan attacker mot privatbostäder vara 5

6 lagliga enligt proportionalitetsprincipen. Om IS-ledaren (dvs. en stridande) befinner sig i bostaden så kan denna lagligen attackeras så länge den militära fördelen av attacken överväger de civila förlusterna. (2p) 5. För det första måste det diskuteras om IS kan anses vara en stat i en folkrättslig mening. Ett sådant resonemang görs utifrån de kriterier som uppställs i 1933 års Montevideokonvention. Denna konvention är visserligen endast bindande för ett fåtal stater men kan ses som ett uttryck för internationell sedvanerätt. Den uppställer fyra krav: permanent befolkning; ett styre med en fungerande statsapparat; ett territorium; samt rättslig kapacitet att ingå och upprätthålla mellanstatliga förbindelser. Därutöver brukar man resonera kring att en stat även ska göra anspråk på att vara stat och dessutom erkännas av andra stater. När det gäller IS, så finns ett territorium, fungerande styre och permanent befolkning. Det kan dock diskuteras ifall IS:s styre kan anses utöva effektiv kontroll i sitt territorium på grund av det oroliga läget i regionen. Dessutom är det oklart huruvida IS har rättslig kapacitet att ingå mellanstatliga avtal. För att ha sådan rättslig kapacitet måste IS ha uppnått tillräckligt oberoende från Irak och Syrien. Så länge en stat står under direkt eller indirekt beroende av en annan stat så anses den inte ha rättslig kapacitet (Dixon, s. 116). Utöver kraven i Montevideokonvention, så har anspråk på att vara en stat samt andra staters reaktioner i form av erkännande stor betydelse. Trots att IS verkar göra anspråk på att vara en stat (ett kalifat) så har ingen annan stat erkänt IS som en stat. Andra staters kollektiva erkännande spelar en stor roll för en stat att bli betraktad som en stat oberoende av de objektiva kriterierna i Montevideokonventionen. I detta fall har inte IS erhållit något erkännande och bör därmed inte betraktas som en stat. Även om IS är en stat, så gäller den internationella sedvanerätten från den dag en stat blir till oavsett om några folkrättsliga avtal har ingåtts. All internationell sedvanerätt är dock dispositiv och kan således avtalas bort. I detta fall rör det sig om krigsbrott och handlingar som bryter mot den internationella humanitära rätten. Förbudet mot krigsbrott är en s.k. jus cogens-norm som är tvingande och inte kan avtalas bort. Så trots om IS är en stat som ingått avtal för att avtala bort delar av den internationella sedvanerätten så måste staten ändå alltid acceptera de tvingande jus cogens-normerna. Eftersom IS inte är en stat så handlar det om en icke-internationell väpnad konflikt. I en sådan konflikt så förekommer inte kombattantbegreppet och därmed kan inte stridande som tas tillfånga få rätt till krigsfångestatus. En person som inte längre deltar i stridigheterna har dock alltid rätt till minigarantierna i gemensamma art. 3 GK. Där stadgas det att en sådan person ska respekteras och skyddas samt inte får utsättas för tortyr, omänsklig behandling eller uppsåtligt dödande. Som part till en ickeinternationell konflikt så måste IS följa dessa regler även om det rör sig om en stat. Dessa minigarantier följer också av den internationella sedvanerätten. Dessutom kan de individer som utfört dådet mot piloten straffas för krigsbrott enl. art. 8(2)(c) ICCstadgan. (3p) 6

7 Fråga 3, Examinator: Peter Gottschalk, 12 poäng (1) Att förklaringen verkar reciprokt innebär att om en stat avger en förklaring i enlighet med ICJ:s stadga artikel 36, paragraf 2, så gäller förklaringen i den utsträckning som parterna accepterat samma skyldigheter (Linderfalk, s ). (2) Det är möjligt att Japan stod inför valet att framföra en invändning om jurisdiktion eller en invändning om admissibilitet. Jurisdiktionsinvändningen byggde nämligen på adjacency (se Australiens förklaring), medan en admissibiltetsinvändning skulle behövt bygga på att valfångsten skedde på marina områden utanför någon stats jurisdiktion (mer bestämt både utanför Australiens territorialhav och EEZ). Det hade alltså varit svårt att förena invändningarna. Rent taktiskt skulle det varit möjligt att framföra båda invändningarna alternativt, men risken är också att de skulle försvagat varandra. Japan hade naturligtvis behövt förklara för domstolen varför Australien inte har ett juridiskt intresse i tvisten. Jurisdiktion skapas i målet genom en kombination av konventionsbrott, statsansvar och tvingande jurisdiktion. Enligt artikel 42 ARSIWA är Australien skadad stat. Det här synsättet är emellertid inte givet. Valfångsten har skett på det fria havet och man kan därför fråga sig om Australien verkligen skadas? Enligt artikel 48 ARSIWA kan Australien ändå göra gällande statsansvar, som icke-skadad stat, men med snävare rättigheter. Behörighet i det här fallet bygger dock på att det rör sig om en förpliktelser erga omnes (Linderfalk, s ). (3) Den internationella domstolen uttalar att resolutionerna visserligen inte är bindande, men att de ändå kan vara relevanta för tolkningen av konventionen (ICRW). Det handlar särskilt om användandet av tolkningsdata i form av subsequent agreement (artikel 31: 3 (a)) och subsequent practice (artikel 31: 3 (b)). Australien och Nya Zeeland argumenterade att vissa resolutioner skulle kategoriseras just som nämnts. Ett problem var att vissa av resolutionerna var antagna med konsensus, medan andra resolutioner var antagna med majoritetsröstning. Domstolen uttalade att resolutioner som antagits utan stöd av samtliga stater, särskilt utan Japans stöd, inte kunde utgöra tolkningsunderlag i enlighet med artikel 31: 3 (a) och (b) VCLT. Att det rör sig om supplementära tolkningsmedel kan inte helt uteslutas, men det är inte troligt (och de nämns inte i domen). Supplementära tolkningsmedel (artikel 32) har framför allt en stödjande funktion. Tolkningsmaterialet är framför allt bakgrundsmaterial (travaux préparatoire) som hänför sig till tidpunkten för traktatens ingående. (Notera att hur ICJ:s tolkning av ICRW gått till är en av de omdiskuterade frågorna, närmare bestämt domstolens val av tolkningsregler. Håller domstolen sig till tolkningsreglerna i VCLT eller ägnar den sig åt mer evolutiv tolkning?). Efterföljande praxis, som inte hänför sig till parterna (utan snarare t.ex. en internationell organisation), och som inte avser tillämpning av traktaten, och som inte är efterföljande praxis i den mening som avses i artikel 31:3 (a) och/eller (b), men som ändå kan bidra till att klargöra tolkningsfrågan, kan vara ett supplementärt tolkningsmedel. Det är dock ovanligt att domstolar hänvisar till supplementära tolkningsmedel. (Man kan mycket väl tänka sig att resolutionerna kan användas för att fastställa en sedvanerättslig norm (kanske framför allt opinio juris), men då används resolutionerna inte för att tolka en konventionsregel utan för att just fastställa en sedvanerättslig norm.) (4) Stöd för att använda tolkningsunderlag i form av andra internationella regler finns i artikel 31: 3 (c) och artikel 32. Det kan nämnas att domstolen inte nämner någon av artiklarna (artikel 31: 3 (c) eller 32). Det beror nog till stor del på att frågan om användandet av CITES 7

8 och CBD som tolkningsunderlag inte blir aktuella i målet. En skillnad ligger i att tillämpning av artikel 31: 3 (c) kräver att samtliga parter till traktaten man tolkar också måste vara parter i den andra traktaten (Linderfalk, s. 102). Så är inte fallet om artikel 32 tillämpas; även om alla parter till den tolkande traktaten inte är parter till den traktat som man använder som tolkningsmedel (Linderfalk, s. 103). Supplementära tolkningsmedel är också just supplementära. De har vidare ett snävt tillämpningsområde; det förutsätts att den gängse meningen kan påvisas vara manifestly absurd or unreasonable (Linderfalk, s. 104). (Notera att för att få poäng räcker det inte att enbart redogöra generellt för gången i tolkningsförfarandet (jfr artikel 31), utan en identifikation av vad för slags tolkningsdata vi talar om måste göras, och dess tillämpning och plats i tolkningsprocessen förklaras.) (5) Det är parterna (Australien och Japan) som är formellt bundna av domen (artikel 59). Norge och Island är alltså inte formellt bundna av domen (det kan nämnas att Nya Zeeland i sin egenskap av artikel 63 intervenient också är formellt bundet av domen). Verkan av domen är begränsad till saken i målet ( in respect of that particular case ; artikel 59). I sak skulle verkan av domen i alla händelser begränsas till det fallet att Norge eller Island skulle vilja åberopa undantaget för vetenskaplig valfångst. En annan sak är att Norge och Island är parter till ICRW. Det medför inte att de automatiskt är bundna av domen, men det kan ha betydelse. Av betydelse är att konventionen (ICRW) skapar en institution ( treaty-body ), den internationella valfångstkommissionen (IWC), vilken har möjlighet att fatta såväl för parterna bindande beslut, dock med möjlighet för stater att undgå bundenhet ( opt out ), som oförbindande resolutioner. IWC ges emellertid inte någon kompetens att med bindande verkan tolka konventionen. Inte heller ges någon tolkningskompetens till någon utomstående institution (som t.ex. ICJ). Man skulle möjligtvis kunna argumentera för att kompetensen att tolka konventionen då ligger kvar hos staterna ( auto-interpretation ) (jfr OUP boken s ). (jfr Linderfalk, s om den internationella miljörättens skifte från bilateralt till universellt tänkande). En skillnad ligger i att ICJ är en outsider i ICRW regimen, d.v.s. jurisdiktion har skapats genom Australiens och Japans förklaringar, inte genom en bestämmelse i ICRW om tvistlösning. Kan det då vara diskutabelt att ICJ likväl har (genom den tvingande jurisdiktionen) uttalat sig om (tolkat) ICRW:s förpliktelser? (Jag är inte ute efter något slutligt svar, det finns nämligen inte. Det är resonemanget som ger poäng, jfr Linderfalk, Som avslutning: en fråga att reflektera över, s. 131.) Av betydelse är hur man ska se på de förpliktelser som (den multilaterala) konventionen (ICRW) skapar. Är de bilaterala (ömsesidiga) eller integrala (erga omnes partes)? En omständighet som exempelvis talar emot att konventionsförpliktelserna är erga omnes partes är att det finns en möjlighet för stater att undgå bundenhet ( opt out ) av resolutioner. Detta är ingen avgörande omständighet, men en som är relevant att diskutera. I delfråga (2) nämndes att det skulle kunna vara så att Japans uppfattning var att målet handlade om miljörättsliga förpliktelser erga omnes. Vidare nämndes i bakgrunden till frågan att Australien och Nya Zeeland åberopade bl.a. även brott mot internationella förpliktelser i CITES och CBD. Även hänvisningar till UNCLOS och no-harm-principen kan vara relevanta. När det gäller den eventuella förekomsten av sedvanerätt kan man säga att Japans uppfattning i princip var att alla stater är fria att fiska (även valar) på öppet hav. Australien och Nya Zeeland hävdade att det finns en sedvanerättslig norm om skydd av valar som Japan bröt. En sådan norm skulle Norge och Island också bryta mot genom att fortsätta sin valfångst. (D Amato & Chopra argumenterade redan 1991 för att en sedvanerättslig norm om valars rätt till liv var framväxande. Den intresserade kan hitta artikeln i AJIL (1991): 21-62; jfr Linderfalk s om den internationella miljörätttens skifte från antroprocentiskt till holistiskt tänkande.) Det är dock inte otänkbart att Norge och Island protesterat mot en sådan 8

9 rättsutveckling ( persistent objcetion ) och i så fall är de inte bundna av den sedvanerättsliga regeln; detta förutsatt att den inte nått status som ius cogens. 9