Syndikalismen
Sven Lagerström Syndikalismen - en grundbok FEDERATIVS
Sven Lagerström: Syndikalismen - en grundbok Upplaga 3:1 Federativs forlag, box 6507, 113 83 Stockholm Författarna och Federativs förlag 1996 Satt med Janson Text Tryck: Tryckeri AB Federativ, Stockholm 1996 ISBN 91-86474-19-7
Innehåll Förord 7 1. Varför finns det syndikalister? 9 2. Socialismens utveckling 18 3. Den svenska socialismens historia 35 4. Människan - en social varelse 53 5. Produktion och ekonomi 69 6. Demokrati och samhällsförvaltning 89 7. Organisation för revolution 104 8. Kampens former 118 9. Självförvaltning i praktiken 136 10. Vad kan vi göra? 147 Att bilda och driva ett syndikat av Ronny Stansen 163 Litteratur 174 Ordförklaringar 177
Förord Den här boken har kommit till på uppdrag av SAC:S studieråd för att fylla behovet av en grundbok såväl för studiearbetet inom organisationen som för bokhandel och bibliotek. Den följer därigenom i spåren efter John Anderssons Syndikalismen från 1936 och Rudolf Holmös Syndikalismen från 1954. I jämförelse med föregångarna har jag mer försökt utgå från vilka frågor man ställer sig när man nyss kommit i kontakt med syndikalismen, frågor som jag själv ställt mig och frågor som jag har mött från intresserade icke-syndikalister. En sådan uppläggning innebär delvis att jag gett mig ut på osäkra isar; det finns inte alltid några vedertagna syndikalistiska ståndpunkter som kan styrkas med dokument eller citat. Syndikalismen är ju till sin natur odogmatisk och det finns inget facit eller någon lärofader vars verk man kan luta sig mot. Jag har helt enkelt försökt återge vad jag har uppfattat som gemensamma värderingar inom den syndikalistiska rörelsen. Alla frågor får inte heller svar. Framtiden formar vi tillsammans och det ligger i syndikalismens ideologi att ritningarna inte ska vara för detaljerade. Det finns alltid utrymme för variation och jag hoppas att den här boken kan bidra till en utvecklad och konkretiserad diskussion, snarare än till likriktning. Säkert finns det syndikalister som tycker att jag har fel på olika punkter men jag tror att de flesta håller med om helhetsbilden. Det vågar jag tro bland annat för att boken är skriven i nära kontakt med en referensgrupp av erfarna och medvetna syndikalister som har bidragit med stöd och synpunkter. Jag
vill gärna tacka referensgruppen för hjälpen, samtidigt som jag inte gör den ansvarig för vare sig uppläggningen eller formuleringarna i boken. Falun i juli 1984 Sven Lagerström När Syndikalismen - en grundbok kommer i sin tredje upplaga har av Mikael Sundin svarat för en lätt redigering. Dessutom har en text av Ronny Stansert lagts till. Själv har jag passat på att ändra på några formuleringar som visat sig leda till missförstånd. Säkert finns det flera kvar - hör av dig till förlaget! Falun i mars 1996 Sven Lagerström
1. Varför finns det synd i ka lister? Den svenska arbetarklassen har tak över huvudet och mat på borden, och en hel del därtill. Arbetstiden har minskat och semestern har ökat. Löner, livslängd, utbildning och så vidare har även för vanliga arbetare i Sverige nått en nivå som överträffar nivån för 1800-talets överklass, och den tekniska utvecklingen har gett möjligheter som de första socialisterna inte kunde föreställa sig. Svälten har ersatts av övervikt och vällevnadssjukdomar. Kanske har det fackliga och politiska arbetet nått sådana framgångar att man kan slå sig till ro med övertygelsen att vad som är bra för företagen är bra för folket? Fråga den som har förstört sin kropp före fyrtio års ålder på ackordshets och tunga lyft. Fråga den som blir utan arbete för att ägaren har beslutat lägga ned fabriken. Fråga den som har tomt i plånboken en vecka innan barnbidraget kommer samtidigt som antalet miljonärer rasar i höjden. Fråga den som är så slut efter en arbetsdag med buller, avgaser, stress och enformighet att fritiden inte räcker till något annat än att nästan repa sig till nästa dag. Fråga den som fått lov att flytta från sin hembygd för att kunna försörja sig. För att inte tala om den indiska eller brasilianska lantarbetaren som svälter för att livsmedelspriserna är för låga (så att storgodsägaren låter jorden ligga i träda och lagren blir förstörda för att priset ska stiga igen). Egentligen ger dagens samhälle lika god anledning till klasskamp som 1800-talets. Klasserna ser kanske lite annor-
lunda ut - kapitalets ägare har förlorat en del av makten till förvaltare av olika slag, och arbetsdelning, utbildning och specialisering har gjort det svårare för olika arbetarkategorier att känna igen sig i varandras situation. Utsugningen ser annorlunda ut - genom kapitalets koncentration och internationalisering har arbetarna sällan någon direktkontakt med dem som gör de stora vinsterna. Brukspatron har ersatts av något mycket mer anonymt och svårgripbart. Och utarmningen är kanske värre på andra områden är det snävt ekonomiska. Men ett klassamhälle, där de härskande klasserna lever på arbetarnas slit, det är det fortfarande. Och orsaken nu liksom tidigare är det kapitalistiska systemet där egendom ger makt. I en kamp för att frigöra sig från kapitalismen har arbetarna bara sig själva att lita till. Det är den socialistiska arbetarrörelsens insikt och utgångspunkt. Men hur det ska gå till finns det olika recept för. SOCIALDEMOKRATIN Socialdemokratin har valt reformismens väg som innebär att den försöker (försökte?) åstadkomma socialismen genom en serie små förändringar utan att helt bryta ned de strukturer som finns i dag. Den ser staten, riksdagen och regeringen som medel att genomföra socialismen: om man får tillräckligt många röster får man egen majoritet i riksdagen och kan då till exempel stifta de lagar som behövs för att upphäva kapitalismen, eller åtminstone dess värsta avarter. Nationaliseringar, det vill säga ett statligt övertagande av till exempel banker och företag, är ett annat medel som regering och riksdag kan tillgripa. Socialdemokratin satsar nästan helt på det politiska, parlamentariska arbetet. De fackliga organisationernas uppgift enligt socialdemokraterna inskränker sig i stort sett till att åstadkomma löneförhöjningar och drägligare arbetsvillkor. Större förändringar ska åstadkommas via regering och riksdag 10
genom lagstiftning, finanspolitik och så vidare. En konsekvens av det är att det politiska arbetet blir överordnat det fackliga. Om till exempel för höga lönekrav hotar regeringens inflationspolitik måste lönekraven sänkas. Hur effektivt det är att rösta fram socialismen kan väl illustreras av socialdemokraternas långa regeringsperiod i Sverige - vart tog socialismen vägen? Men redan långt dessförinnan hade många tappat tron på socialdemokratins väg.»den reformistiska arbetarrörelsen som medel till socialismen har gjort bankrutt«, sade syndikalisten Albert Jensen 1938, Saltsjöbadsavtalets år. Han såg hur den kapitalistiska staten, även när den till synes ger efter för arbetarorganisationerna, strävar efter»att inkorporera arbetarnas organisationer i den kapitalistiska staten, göra organisationerna till institutioner i den kapitalistiska samhällsordningen, för att förhindra att organisationerna blir redskap för arbetarklassens egna revolutionärt antikapitalistiska strävanden«. Det är uppenbart att man i det biandkapitalistiska Sverige har lyckats bra med det. Socialdemokratin i Sverige har utvecklats till en framgångsrik makt- och förvaltningsapparat, som inte bedriver klasskamp och som inte är något hot mot det kapitalistiska systemet. Tvärtom har många industriledare insett att socialdemokratiska regeringar kan vara det bästa för det privata näringslivet, genom deras förmåga att få arbetarna att acceptera dåliga uppgörelser och avstå från utomparlamentarisk kamp. KOMMUNISM Kommunismen (och då talar vi inte om den sönderfallna sovjetapparaten utan om en ideologin som lever) är revolutionär, även om synen på revolutionen skiljer sig lite mellan olika kommunistiska grupper. Man tror inte att de gradvisa reformerna är tillräckliga utan räknar med att det blir nödvändigt att ta makten genom en plötslig insats - blodig eller oblodig beroende på motståndet, men i varje fall utomparlamentarisk. n
Kommunisterna arbetar partipolitiskt men ger inte det parlamentariska arbetet en lika dominerande roll som socialdemokratin. Kommunisterna vill också bygga upp partiet till att bli en ledartrupp vid den mer våldsamma revolution som kan komma före riksdagsmajoriteten, som ett medel att erövra staten, eller därefter för att försvara det som uppnåtts mot kontrarevolutionärer. Kommunister går då och då fram med slagordet»gör facket till en kamporganisation!«men det fackliga är även för kommunisterna underordnat det politiska. De kommunistiska gruppernas uppgift på arbetsplatsen är mer att propagera för att få in arbetarna i det kommunistiska partiarbetet än att driva fackliga och ekonomiska krav direkt mot arbetsköparna (även om undantag finns). De flesta kommunistiska partier bygger på marxism-leninismen. Den innebär bland annat att man menar att socialismen ska genomföras genom»proletariatets diktatur«, det vill säga att arbetarna (läs kommunistpartiet) ska erövra staten och omvandla den för sina syften. När det är gjort ska staten så småningom bli överflödig och»vittra bort«. Lenins uttolkning av marxismen innefattar också»den demokratiska centralismens princip«, som innebär att diskussion är tillåten före beslut, men när beslutet är fattat är alla skyldiga att rätta sig efter det, till och med om det gäller åsikter och politiska analyser. Fri diskussion brukar dessutom betyda att den får föras internt inom partiet men inte offentligt. Farorna med den leninistiska vägen blev tydliga i Sovjetunionen och dess lydstater.»ett klassamhälle, där de härskande klasserna lever på arbetarnas slit«, skrev jag nyss om den kapitalistiska västvärlden. Det stämde lika bra på de så kallade socialistiska länderna i Östeuropa och Asien. En ny härskarklass kom sig upp men arbetarna, folket, var lika långt från frihet och inflytande som förut, kanske längre. Åsiktsförtrycket var skoningslöst. Dessutom visade sig syste-
met vara förfärande ineffektivt när det gällde att driva produktionen och tillfredsställa människornas behov. SYNDIKALISM Den tredje vägen är den syndikalistiska, som inte nöjer sig med att förhandla om fördelningen och som inte accepterar att herrarna byts ut mot andra herrar. En socialism utan omvägar, det är syndikalismens recept. Vi betraktar den ekonomiska frigörelsen som grundläggande och anser att kampen ska föras främst med fackliga medel. Syndikalismen ser staten som ett förtryckarinstrument. Vi vill alltså inte, som socialdemokrater och kommunister, erövra staten för att använda den för arbetarklassens syften. Vi vill upphäva den helt och ersätta den med våra egna organ i frivilligt samarbete, det som kallas federalism. Den ekonomiska frigörelsen, kampen för ekonomisk rättvisa, innebär krav på ekonomisk jämlikhet mellan kvinnor och män. Därför är syndikalismen feministisk i meningen att den inte accepterar orättvisor mellan könen. Syndikalismen är dessutom antiauktoritär. Vi misstror kommunismens elitstyrda partibyggande och betonar i stället den enskilda människans och den lilla gruppens ansvar och handlingsmöjligheter, i solidaritet med bröder och systrar i hela världen. Vi accepterar inte Partiets anspråk på att företräda hela arbetarklassen och vi godtar inte centralismen som tar över ansvaret från den enskilda. Ytterligare en egenskap är typisk för syndikalismen: den försöker att redan nu bygga upp den organisation som ska förvalta det framtida samhället. Den nordamerikanska syndikalistiska organisationen iww (Industrial Workers of the World) formulerade det tidigt så här:»det är arbetarklassens historiska uppgift att avskaffa kapitalismen. Produktionsarmén måste organiseras ej endast för att föra den dagliga striden mot kapitalisterna utan även för att kunna ordna produktionsmedlen *3
sedan kapitalismen är störtad. Genom att organisera oss industriellt uppför vi det nya samhällets byggnad inom skalet av det gamla.«historien utvecklas ur kampen mellan olika intressen. Den är beroende av människors, individers, viljeinriktning. Kampen är inte heller bara ett medel för att nå ett i förväg fastställt mål utan kampen är i sig utvecklande och leder till att föreställningarna om målet hela tiden förändras. Eftersom rörelsen själv formar sitt mål är det viktigt att kampen inte överlåts på ett fåtal, en elit.»arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk«är en formulering från Första internationalens stadgar som syndikalisterna ständigt hållit aktuell. Vi hävdar också det personliga ansvaret. Eftersom ansvaret inte kan överlåtas kan man inte heller överlåta åt andra att handla i ens ställe. Därför grundar sig den syndikalistiska taktiken på principen direkt aktion - handling utan ombud. Det gäller både när det är fråga om att göra motstånd - strejk, sabotage och så vidare - och när det gäller att bygga upp en ny struktur med kooperativa produktions- och boendeförhållanden, kreditinstitut utan vinstsyfte och så vidare. SYNDIKALISMENS RÖTTER Syndikalismen har vuxit fram som en gren av den internationella socialistiska arbetarrörelsen, som redan vid mitten av 18oo-talet började försöka organisera hela arbetarklassen som en enhet mot utsugning och kapitalism. Syndikalismen har hållit fast vid de utgångspunkter som Första internationalen slog fast 1864, men man kan också se den syndikalistiska rörelsens framväxt som en reaktion mot den tandlösa reformismen inom socialdemokratin och mot kommunismens auktoritära centralism. Vi brukar säga att syndikalismen i första hand är en rörelse, i andra hand en lära. Med det menas att syndikalismens mål och medel delvis formas under arbetets och utvecklingens
gång snarare än efter något ursprungligt schema eller dokument. Därför finns inget facit för vad som är»äkta syndikalism«. Den syndikalistiska praktiken har också sett olika ut i olika länder och vid olika tider. Men naturligtvis finns det grundläggande drag som är gemensamma, framför allt det som gett rörelsen dess namn.»syndicat«är franska och betyder sammanslutning, (fack-) förening. De första franska syndikalisterna talade om»syndicalisme révolutionnaire«, det vill säga revolutionär fackföreningsrörelse eller revolutionärt fackföreningsarbete. Grundtanken var att revolutionen, samhällsomvandlingen, skulle åstadkommas med de fackliga organisationerna som bas, inte genom partibygge och erövrande av den parlamentariska makten. Det berodde på att man betraktade kampen om det ekonomiska herraväldet som det grundläggande, och på övertygelsen att direkt aktion, handling utan ombud, är enda sättet att överta makten. Det finns ingen anledning att gå omvägen över ett parlament som ändå är ganska maktlöst. Det är den tanken som ligger till grund för syndikalismen i hela världen. Fast när det franska begreppet infördes i Sverige föll ordet»révolutionnaire«bort - inte för att man var mindre revolutionär men för att ordet syndikalism här kunde klara sig utan bestämning. I bland annat Spanien använder man beteckningen anarkosyndikalism för att markera sambandet med den anarkistiska traditionen. Den beteckningen föredras även av en del svenska syndikalister. Syndikalismen som lära kan beskrivas som en förening av anarkism, marxism och lärdomar från kampen mot kapitalet. Gemensamt med marxismen har den sin materialistiska historieuppfattning, alltså att det är de ekonomiska förhållandena i samhället som har den grundläggande betydelsen. Politik, juridik, kultur och så vidare är beroende av ekonomin och kan inte förändras annat än ytligt utan att den ekonomiska basen förändras.
Från Marx härstammar också syndikalismens syn på utsugningens mekanismer - löneslaveriet, mervärdet, profiten - liksom synen på klasserna och klasskampen. Däremot delar syndikalisterna inte marxismens tro på lagbundenheten och det förutsägbara i utvecklingen, till exempel tron att kapitalismen med nödvändighet kommer att göra sig själv omöjlig. Inte heller delar vi marxisternas övertygelse att socialismen uppnås genom att staten tas över och att proletariatets diktatur införs. Från anarkismen härstammar betonandet av individens och den lilla gruppens frihet, oberoende och ansvar, idéerna om en organisationsprincip - federalismen - som.ska möjliggöra den friheten, bekämpandet av staten som makt- och förtryckarinstrument och misstron mot parlamentarismens och den representativa demokratins möjligheter. Till den anarkistiska traditionen hör också förespråkandet av direkt aktion och»handlingens propaganda«. Lärdomarna från kampen mot kapitalet visar sig väl främst i de medel som syndikalismen gjort till sina: strejk, sabotage, obstruktion, social strejk, civil olydnad med mera (se vidare i kapitel åtta). Delvis kan också antimilitarismen föras hit, liksom idén om partipolitiskt oberoende för att undvika inre splittring. FRIHETLIG SOCIALISM En allmänt vedertagen skiljelinje mellan olika socialistiska riktningar är om de är reformistiska eller revolutionära. Där placerar sig syndikalisterna tveklöst på den revolutionära sidan (vi har naturligtvis inget emot reformer men vi tror inte att reformer är tillräckliga som en väg till socialismen). Men vi ser också en annan skiljelinje som är lika viktig: den mellan auktoritära och frihetliga socialister. Med auktoritära socialister avser vi dem som menar att staten ska ta ansvaret för samhällsförvaltningen (inklusive produktionen), antingen 16
de sedan är reformister eller revolutionärer, och dem som menar att valda representanter ska ha rätt att handla självständigt på andras vägnar. Ofta används begreppet frihedig socialism som en synonym till syndikalism, även av syndikalisterna själva. Men en frihedig socialism kan tänkas se ut på många olika sätt - som anarkism, eller som frihedig kommunism enligt Kropotkins tankar. Det speciella med syndikalismen är synen på fackföreningarna som medlet både för revolutionen och för förvaltandet av produktionen. Syndikalismen är alltså en frihetlig socialism, men begreppet syndikalism säger också något mer och kan därför inte ersättas av begreppet frihedig socialism. Trots att syndikalismen i dag inte är dominerande inom arbetarrörelsen i något land i världen är den enligt vår mening omistlig: genom de syndikalistiska organisationerna hålls den verkliga frigörelsens alternativ levande. För att bryta ned kapitalismen krävs klassmedvetande och kampduglighet, men för att bygga upp ett fritt samhälle är människans självansvar viktigare. Endast syndikalismen förenar dessa båda sidor. Därför är det otänkbart för oss att nöja oss med det som andra socialistiska riktningar arbetar för.