o fl o g CA t 3-74 hemvävt: gammalt och nytt i västerbottnisk textiltradition lin och hampa ull, ylle och bomull «nödår och slöjdstöd klyvan, stävörat, musgillret: om namn på fårmärken trollklippta får«krigsrådinnan pettersson, livsöde i lövånger
insidan«material om västerbottniska textiltraditioner tillhör de önskemål som oftast framförts till tidskriftens redaktion. Man får också bläddra ända tillbaka till 1940-talets årsböcker för att hitta något skrivet i ämnet - det var de framstående experterna Gertrud Grenander, Anna-Maja Nylen och Elisabeth Strömberg, som då gjort undersökningar häruppe och berättade om sina iakttagelser. Tack vare de senaste årens samarbete med Västerbottens läns hemslöjdsförening med slöjdinventeringar runt om i länet har numera ett stort material samlats till länsmuseet och trots att lokala intensivundersökningar av textilbeståndet - i Nordmaling och Lycksele - ännu pågår, har vi ansett tiden mogen att redovisa en del av resultaten. Vi har, liksom tidigare i slöjdsammanhang, velat göra häftet praktiskt inriktat. Därför finns en omfattande 11 vävsektion" med beskrivningar, som ger den intresserade möjlighet att ta upp gamla vackra och karakteristiska västerbottniska vävsätt och mönster i sin hemvävning. Utom inventeringsmaterialet och de äldre uppsatserna har som vanligt också Skellefteå museums samlingar och de alltid mycket användbara uppteckningarna av Ragnar Jirlow från 1920-talet utnyttjats. Som vanligt har det också uppstått utrymmesbrist - planerade avsnitt om växtfärgning, tygtryck och hemslöjdens-hushållningssällskapets textila strävanden måste stå över. Kanske till det kompletterande häfte om västerbottniska dräkttraditioner, som förhoppningsvis ska komma ut inom en inte alltför avlägsen framtid. Under landstingsveckan, när detta skrives, överlämnas till landstingsledamöterna de första exemplaren av Övre Norrlands historia, del 3 och 4. Historieverket har därmet förts till sin avslutning på den punkt då det gamla Västerbotten delades i två län. De nyutkomna böckerna ger stoff åt en av höstens nya vandringsutställningar, "Allmogens besvär"- kring västerbottniskt 1700-tal. Den andra blir en textilutställning, som produceras i anslutning till detta häfte. Om övriga utställningsaktiviteter vid museet berättar den ena av häftets bilagor. Den andra bilagan - det tredje klipparket - förefaller vara efterlängtat - flera förhandsrekvisitioner har inströmmat. Vidare kan aviseras att en ny upplaga av "Sydsamisk slöjd" är i antågande... fotografer Göte Böhlin omslagets färgbilder samt s. 152, Nils Eriksson höga bilden s. 148, Peter Gustavsson s. 179-180, Sune Jonsson s. 145, Nordiska museet s. 151 Katarina Ågren s. 138, s. 161-171. omslagets vävar FRAMSIDAN: halsduk i 8-skaftsdräll. Se s. 173. BAKSIDAN: överst t. v. bolstervarstyg i kypert. Se s. 168. överst t. h. rullgardinstyg i tuskaft. Se s. 166. nederst t. v. stubbtyg av halvylle i tuskaft. Se s. 167. nederst t. h. livstyckstyg av linne i tuskaft. Se s. 167. Västerbotten utges av Västerbottens läns hembygdsfö rening Redigeras av tjänstemännen vid Västerbottens Utkommer med 4 häften 1974..Lösnummer 7:50 museum och Skellefteå museum Prenumeration: fyra häften 20:- Huvudred, och ansv. utg. : Per-Uno Ågren häftena i en bok 25:- Grafisk form: Göran Carlsson häften + bok 35:- Redaktionens adress: Västerb. mus. 902 44 Umeå Häftesrekvisitioner och pren. : Pg 26 22-6. Tryckt i offset hos UTAB Tryckeri AB,Umeå 1974
västerbottnisk textiltradition o Katarina Ågren 9 Det material som utgör underlag för detta häfte har under en lång följd av år insamlats av Västerbottens museum i samarbete främst med Västerbottens läns hemslöjdsförening. Genom ett särskilt anslag till hemslöjdsföreningen från Stiftelsen J. C. Kempes Minne har dessa inventeringar nu kunnat intensifieras. Djupundersökningar har i sommar pågått i Nordmaling och Lycksele. Hemslöjdsföreningen har biträtt med att upprätta häftets vävbeskrivningar. Bilden av den textila traditionen i Västerbotten är motsägelsefull och komplicerad. Å ena sidan finns - särskilt i lappmarken, men också vid kusten - en rad mycket ålderdomliga redskap och tekniker, som använts långt fram i tiden. Hit kan räknas linklubban och linborsten, redskap som sannolikt var br t.tans, dragans och häcklans föregångare. Vidare finns ullkammen, kardornas föregångare, som dock i senare tid använts till häckla. "Krötjeln", det märkliga härvelkorset utan räkneverk och andra finesser, är heller inte ovanligt. Till de ålderdomliga teknikerna kan filtningen räknas, tovningen av sockar och vantar, som förutsätter ett minimum av redskap och utvecklad teknologi. Ålderdomligt är slutligen hudars och skinns stora betydelse i sängutrustningen. Å andra sidan har mottagligheten för nyheter varit stor på många punkter. Av spinnredskap förekommer såväl den vanliga spinnrocken som högrocken och storrocken medan alla spår av den enkla handsländan är borta - det är bara samerna som behållit detta redskap. Till skillnad från t. ex. Hälsingland, som hade mycket stor linproduktion, har man tagit upp en nyhet som den från Ångermanland spridda lindragan, som helt ersatt den äldre stångklyftan, men har däremot stått emot Hushållningssällskapets försök att förmå linodlarna att inrätta vattendrivna linberedningsmaskiner efter från Hälsingland införskaffade ritningar. De bevarade textila produkterna kan i många avseenden tyckas torftiga vid jämförelse med många andra landsdelar. En rad konstvävnadstekniker gör halt vid gränsen till Västerbotten eller finns bara sporadiskt i de sydliga delar av länet som haft nära kontakt med Ångermanland och Jämtland. Hit kan man räkna pinnbandsflätning, vävnadstekniken upphämta och linnevävnader utförda i damast och drällar med mer än fyra skaft. Den enda konstvävnad som utvecklats i länet är fälltäckena och dukarna. Folkliga brode- 121
rier ser ut att saknas helt. Nästan inga gamla kläder har bevarats, varken av hemvävda eller köpta tyger. Av det överflöd på dräkter man tycker sig spåra i 1700- och 1800-talets bouppteckningar från kustsocknarna finns ingenting kvar. Kanske är det så att allt textilt material blev använt och återanvänt tills ingenting återstod av det. Utslitet linne och bomull klipptes till trasor till trasvävar använda som lakan och mattor. Gammalt ylle blev till lump, som repades upp och spanns på nytt i hemmen eller i senare tid skickades bort som stickylle till fabrik för beredning av lumpgarn. Gamla säckar blev till inslag i mattor. Helgdagskläder blev till vardagskläder för att till slut slitas ut som lappade ladugårdskläder eller gå i arv och sys om till barnen i huset. De möjligheter till inkomster i kontanter som järnbrukens - men särskilt sågarnas - tillkomst vid kusten innebar kring sekelskiftet 1800 och följande decennier drog till sig en arbetskraft utan möjlighet att längre inom självhushållets ram förse sig med klädespersedlar, vilket tydligt avspeglar sig i tidens bouppteckningar. Även knappheten i materialförsörjningen kan ha bidragit till en ökad användning av köpta textilier. 122 En del av förklaringen till hur den textila traditionen gestaltat sig kan man säkert finna i näringslivets struktur. Vid kusten kan man se att det är de högt ställda kraven på lin och hampa som material till nät och not, som tvingat fram en högklassig produktion och lett till att man odlat lin och hampa långt fram i tiden, sporadiskt fram till 1950-talet. Någon stor betydelse som avsaluprodukt har detta material aldrig fått och inte heller har den i någon större utsträckning utvecklats till en statusladdad symbol för ett hems välstånd. I lappmarken har linet spelat en underordnad roll, men också här var man beroende av lin till fisknäten. Som material till kläder, ser det inte ut att ha haft någon större betydelse, nästan alla underkläder gjordes av hel- eller halvylle liksom skjortor och blusar. I kusttrakten har dock linet en mer mångsidig användning. I jämförelse med lin och hampa har säkert ullen och yllet varit av större betydelse i de enskilda hushållen, utan vadmal klarade man sig knappast. I princip var man klädd i ylle inifrån och ut, man gick ofta i halvylle även sommartid. Möjligen är det därför bomullen tidigt vunnit avsättning. Man producerar alltså inte mer textilt material än man själv oundgängligen behöver och detta på vissa platser och under vissa tider med svårighet. Skälet härtill måste vara den stora betydelse som boskapsskötseln haft framför ett mera utvecklat jordbruk: i boskapsskötseln är nämligen kvinnorna engagerade i långt högre utsträckning än i åkerbruket. Det är av tradition kvinnorna som sköter ladugården, deras insats i slåttern var betydelsefull och tog många arbetstimmar per dag. Till detta kommer att männen under vinterhalvåret tvingats ut i säsongsarbete av olika slag: säsongfiske,, säljakt, forkörning. Sedermera höll skogsarbetet dem borta - från jul till vårbruket. Senare tog flottningen och sågverken många säsongarbetare i anspråk även sommartid. Kvinnorna fick alltså i stor utsträckning ensamma ta hela ansvaret för de mindre gårdarnas skötsel. Mycket tid kan inte ha blivit över till textilt arbete utöver det allra nödvändigaste annat än i de mest välbärgade bondehemmen. 0 Gåtor med textil anknytning finns från olika platser i länet. Några av dem återges i rutor här och var i häftet, svaren finns samlade på sista sidan. De är hämtade ur DAUM:s samlingar och ur GRE- NANDER-NYBERG: Lanthemmens vävstolar. Den första följer här: Titum, totum pelar mellan fotum ökar framom, minskar bak. Fr. Vilhelmina
det textila arbetsåret Hampan och linet som såtts på våren växte under sommaren utan att någon särskild arbetsinsats fordrades. Innan frosten kom skulle linet och hampan ryckas och köras till sänket, där de rotades i ca tre veckor för att sedan sättas på tork. Detta arbete skedde samtidigt med kornskörden och den för sädestorkningen uppvärmda bastun kunde nyttjas också för linet. På sam' ma sätt kunde den för brödbak uppvärmda bagarstugan användas för den skräpalstrande häcklingen, då det knappast gick. att hålla till utomhus längre på grund av kylan. I arbetet med linets och hampans beredning kunde kvinnorna få hjälp av männen, ungdomarna och barnen på gården. Den tunga klubban hanterades ofta av en man och barnen kunde hjälpa till genom att vända linstegen under klubbningen. Även vid bråkningen kunde männen hjälpa till. Dragningen skötte de unga flickorna om. För att arbetet skulle bli litet muntrare samlades man till lindragarkvällar (Nordmalings socken) och då var säkert pojkarna med och roade dem. Häcklingen sägs ha varit ett viktigt arbetsmoment - den och spinningen tog husmor själv därför hand om. Småflickorna som tidigt skulle lära sig spinna fick börja med att försöka spinna blångarn, som var mindre dyrbart, men svårare att spinna. I samband med att fåren togs in om höstarna, klipptes de. Denna ull ansågs ha den högsta kvaliteten. Sedan alla utomhus sy s slor i jordbruket var slutförda kom "den behagliga tiden'!, då man fick sitta inne vid den varma spisen och skrubba, karda och spinna ullen. Det var kvinnorna som klippte fåren och det var de som hade hand om hela bearbetningen av ullen ända fram till stampningen. Fanns en vadmalsstamp inom räckhåll, brukade denna anlitas annars fick gårdens karlar dra tövmangeln. Barnen fick hjälpa till med att "tes" upp stickylle och halvylletyger, som skulle återanvändas som lumpgarn, en långtråkig syssla som kunde dra ut över lång tid och som belönades med nya kläder. På sina håll talas om kvinnor som spinner åt andra, ofta gamla änkor som på så sätt skaffar sig sitt uppehälle. För julsvintern gick oftast åt att bereda materialet, så att man fram emot jul kunde ha pinnlisten under kökstaket full av garnhärvor som grannkvinnorna var välkomna att beundra. Strax före jul skulle fåren klippas igen och nu fick man den s.k. julväften, som spanns till inslagsgarn. Efter julhelgen togs vävstolarna fram. Det var nu ljusare ute och lättare att se att väva. Spinna kunde man göra hur mörkt det än var. I välbärgade gårdar, där kvinnlig arbetskraft kunde undvaras, sattes ofta flera vävstolar upp samtidigt, där döttrar och pigor fick arbeta tillsammans. I de mindre och fattiga stugorna hade kvinnorna säkert svårt att få tiden och krafterna att räcka till vävningen. Allt arbete med ladugård, vattenbärning, vedhuggning och andra gårdssysslor överläts ju på dem sedan männen givit sig iväg på förtjänstarbete. Helst skulle man vara färdig till vårbruket då de många utomhus sysslorna började igen. Men också under sommaren kunde tid avsättas till vävning i de större gårdarna. Uppgifter finns om hur man satt ute på logen och vävde, vinterköket skulle ju tömmas och skuras rent om sommaren och i de små bagar- och sommarstugorna rymdes oftast inte någon vävstol. En gång i februari kunde det hända att fåren åter klipptes, men i nyare tid nöjde man sig med att klippa dem till midsommar, då man fick den s.k. "midsommarväften". Sedan släpptes fåren ut på sommarbete. TEXTILIER SOM LÖN På självhushållets tid avlönades pigor och drängar vanligtvis med naturaförmåner. Kläder behövde alla och därför bestod 123
årslönen framför allt av textilier och skor. Av kronofogdens femårsberättelse för åren 1871-1875 framgår att "rättigheten att få jord till utsäde av en eller ett par kannor linfrö ingår ofta bland de lönevillkor, varom avtal sker vid tjänares städjande." Det vanliga var dock att drängarna fick skor och färdigsydda klädespersedlar, medan pigorna fick ull eller lin att spinna själva eller tyg av det som vävts i gården att sy till sig själva eller lägga till sin hemgift. TEXTILREDSKAP SOM GÅVA OCH KÖP I museer och hembygdsgårdar brukar det finnas stora samlingar av vackert snidade och målade textila redskap, ofta försedda med initialer och årtal. Mest iögonenfallande är i Västerbotten de torn- och bladformiga linfästena, som kan vara verkliga mästerverk. De har fått sin rika utformning därför att de i många trakter varit en vanlig friargåva. Det sades, att om en flicka, som fått ett sådant linfäste av en pojke, satte det på sin spinnrock och tog det i bruk, därmed hade talat om att hon godtog pojken som friare. Också de små bandgrindarna kan vara vackert snidade, men mera sällan målade. Detsamma gäller de kraftiga mangelbrädorna. Dessa har ofta mycket ålderdomliga ornament som flätband, gotiska rosetter, nagelsnitt och tecken av magisk natur. De är aldrig målade. Också vävstolarna kunde någon gång förses med magiska skyddstecken. Det finns en vävstol från Vännäs med årtalet 1704 (inskuret med romerska siffror) och en vävstol från Holmön med årtalet 17 57, som båda har en drakhuvudliknande avslutning på sidoskalmarna. Möjligen har den någon slags skyddsfunktion. Många av de textila redskapen gjordes i hemmen, men vissa redskap har specialiserade hantverkare tillverkat. Hit hör kardorna, kardmakare omtalas på många håll i länet. De kunde köpas på marknaderna, men fjällbefolkningen köpte dem gärna från Norge liksom mycket annat av sina förnödenheter. Vävskedsmakare skall ha funnits i länet bl. a. en i trakten av Yttersjö som hette Selin, men det vanliga ser ut att ha varit att man köpte vävskedar och vävspännare av kringvandrande försäl- '^CW IMj/xUi 124
jare från Småland. Spinnrockar gjordes på många håll i länet. Till de mest kända hörde Fårträsk-rockarna, som tillverkades av flera generationer spinnrocksmakare i samma släkt och som såldes runt om i norra länsdelen bl. a. på marknaden i Lycksele och Arjeplog. TEXTILIER SOM HEMGIFT Uppgifter om den textila hemgiftens betydelse och tradition i Västerbotten är fåtaliga men de skymtar dock fram i en del bouppteckningar. Det man i första hand ville vara utrustad med var en säng med sängkläder. Särskilt viktigt var att man hade en riktig långullfäll. Trots denna brist på uppgifter är det dock troligt att kvinnorna här som på andra håll i den textila produktionen fann grunden för stolthet och självkänsla liksom att välfyllda ki stor - i senare tid linneskåp - var en viktig del av det välstånd en förmögen gård kunde visa upp. läs m e r i NILS-ARYID BRINGEUS Arbete och redskap. Lund 1971. AGNES GEIJER Ur textilkonstens historia. Lund 1971. GERTRUD GRENANDER Några härveltyper i Västerbotten och deras användning. I: Västerbotten 1935. GERTRUD GRENANDER-NYBERG Lanthemmens vävstolar. Stockholm 1974. ANNA HUSS Något om textilier i Lövånger socken, I: Västerbotten 1949. RAGNAR JIRLOW Linets och hampans beredning och spinning i Västerbottens län. I: Västerbotten 1932. SVEN T. KJELLBERG Ull och ylle. Bidrag till den svenska yllemanufakturens historia. Lund 1943. ANNA-MAJA NYLEN Något om det folkliga dräktskicket i Västerbotten. I: Västerbotten 1944. ANNA-MAJA NYLEN Hemslöjd. Lund 1968. ALBERT SANDKLEF Lin och linne. Stockholm 1945. LINODLINGS-KATEKES E. O. ARENANDER L'1'PSAI.A & S'i'OCKIl()I.M Pris 25 öre ELISABETH STRÖMBERG Textilt hemarbete i Västerbotten, I: Västerbotten 1936. VÄSTERBOTTENS LÄNS HEMSLÖJDSFÖ- RENINGS TIOÅRSSKRIFT 1909-1919. Umeå 1919. VÄSTERBOTTENS LÄNS HEMSLÖJDS- FÖRENING 1909-1949. Umeå 1949. KATARINA ÅGREN Tovning, I: Västerbotten 1969/4. 125
lin och hampa«sida ur vävbok i Skellefteå museums arkiv. Handskrivna vävböcker, som i äldre tid måste ha varit ganska vanliga, är i Västerbotten ytterst sällsynta. Enligt påskrift har boken ägts av en gästgivarfamilj Bergendahl i Grimsmark 1774. Hur gamla traditioner odlingen av lin och hampa har i Västerbotten är svårt att säga. Carl von Linné, som reste genom landskapet 1732,konstaterar att man sällan eller aldrig såg lin odlas, detta kan dock ha varit en slump. Både Per Högström och Hiilphers omnämner hamp- och linodling från 1700-talet. Per Högström 1765: "Af Hampa, som är socknens egen afvel, och Lin, som köpes ifrån Ångermanland, Stockholm och Ryssland, spinnas och väfvas Lärfter och Dräll till bättre och sämre behof". Studerar man kartmaterial från tiden för laga skifte har de flesta byar ett samfällt lin- eller hampsänke. Alla traditionsuppgifter pekar på att i södra Västerbotten upp till Umetrakten enbart lin odlats, medan man norr därom 126
odlat hampa och lin parallellt, dock med övervikt för hampan. Från Lövånger berättas, att linodlingen där fick fart sedan gästgivaren Zakris Andersson från Röbäck så sent som i början av 1900-talet flyttade in och började med linodling i stor skala. Han fick många efterföljare inom socknen. Den södra länsdelens linodlingstradition är en nordlig utlöpare av den sedan medeltiden kända och under 1700-talet blomstrande linkulturen i Hälsingland och Ångermanland. I Mo i Hälsingland grundades 1729 Flors damastfabrik, som kom att bli av betydelse för utvecklingen. Direktören Stephen Bennet öppnade spinnskola i Nätra. För att förbättra kvaliteten på det spunna linet utdelades belöningar i form av silvermedaljer och silverbägare. Även lärften premierades. Då var det bl.a.kyrkoherdarna som granskade kvaliteten. Tillverkningen av den s.k. premielärften i bondehemmen ökade kraftigt fram till början av 1800- talet. Den kom att bli av stor ekonomisk betydelse för området, eftersom den var en eftertraktad handelsvara. Enligt Abraham Htilphers utdelades en silverbägare 1778 till Daniel Steckzéns hustru i Röbäck. Umeå, Även i socknarna inåt landet har lin och hampa odlats i begränsad utsträckning. Gamla linberedningsredskap och även strödda uppgifter tyder på att man i Bjurholm, Fredrika, Åsele, Dorotea och Vilhelmina socknar, som sedan gammalt haft sina kontakter mot Ångermanland och Jämtland, odlat lin. Johan Wilhelm Zetterstedt har från sin resa 1832 i Umeå lappmark antecknat att man i Vilhelmina tidigare mest odlat hampa, men detta år försökt med lin. I Kattisavan i Lycksele odlas lin, i Bastuträsk (Gunnarn) och Stensele både hampa och lin, linet sägs dock i Stensele vara uselt. I Åsele lider man vid denna tid av att man fått in ogräset Lindodran i mängd i linodlingarna. Vid 1800-talets mitt får bomullen allt större användning och linodlingen börjar gå kraftigt tillbaka. Det lin som behövdes, kunde man köpa t. ex. på marknaden i Åsele eller från Norge och spinna själv. Den som odlade lin, kunde skicka det för beredning på linberedningsverket i Mellansel. Ett sista försök att uppmuntra och stödja linodlingen i länet gjordes av Hushållningssällskapet, då - på Hemslöjdsföreningens initiativ - två maskiner för bråkning och skäktning av lin och nässlor inköptes. De placerades i Umeå och Skellefteå. En sammanställning av uppgifter från sagesmän som berättat om linodling i gamla dagar, ger följande bild av förloppet. linets odling och beredning Lyfter på låret skelar med håret och kör in där det gapar. sådd Lintegen plöjdes om hösten och bereddes på våren. Både lerjord och sandjord uppges ha använts. Gödsling skulle ske sparsamt - dels ville man inte ha alltför frodvuxet lin, dpls var man rädd att få in ogräs. Dock kunde aska strös ut över linåkern. Det var också vanligt att flytta linåkern till en ny plats varje år. Den brukade i regel vara ganska liten, kunde exempelvis i Tavelsjö vid början av 1900-talet 127
vara 14 steg i fyrkant. Linet såddes - liksom kornet - av kvinnorna. skörd På hösten, strax innan frosten kom, skulle linet skördas. Det tillgick så att man med en hand grep om så mycket lin som rymdes i en näve och ryckte upp detta med rötterna. Jorden slogs av med en käpp eller mot kängskon. Det kallades att "napp linet". Varje näve lin kallades "lintott". Dessa lintottar lades i kors över varandra på marken till en hög. Sedan bands den omkring med vidjor eller råghalm till en kärve, som kallades "linsteg". Dessa linsteg restes mot varandra med rotändan ned så att 12 linsteg kom att bilda en "kase" (Umeå sn) eller 20 linsteg en "knock", linskyl (Nordmaling sn). Alla familjemedlemmar hjälpte till med detta arbete. Vissa år, då fröet mognat, kunde man ta vara på detta. I de norra kusttrakterna nöjde man sig då med att slå linet eller hampan mot en vägg eller över ett kar, där fröet samlades upp. I de södra socknarna hade man ett särskilt redskap, "knopp häcklan", som vanligen såg ut som en grov kam av trä och som sattes fast i ett säte. Fröet breddes sedan ut och torkades på ett bakbord och rullades sönder med en träkavel. Det kunde sedan rensas vilket i senare tid gjordes i en kastmaskin. Detta frö användes både som utsäde och kreatursfoder. Häng ball stå i stall skjut för och smäll åt. rötning Sedan fröet tillvaratagits, lades lintottarna åter ihop till linsteg och lastades på en "långflake", en tvåhjulig kärra med höga sidor, som enbart användes för transport av lin och kornkärvar. Kärvarna kördes så till linsänket. Detta var samfällt för byarna. Vattnet skulle helst vara stillastående så att det var varmt, rötningen gick då fortare. Här skulle linet "vattnas" eller "sänkas" d. v. s. läggas under vattnet för att rötas. För att få ner linstegen under vatten kunde man klämma dem mellan stänger som bands samman, "klamra linet", och sedan stenades. Man kunde också ha pålar nerslagna i vattnet, innanför vilka linet lades. Ovanpå placerades virke, "sänkveden", som sedan belastades med stenar tills linet var under vatten. I Klabböle var varje gårds plats vid linsänket markerad med brännmärkta pålar som var nerslagna vid stranden. Efter 2-3 veckor var linet färdigrötat. Från Klabböle berättas att husfadern kunde gå och pröva om linet var färdigt genom att dra ut några strån ur ett linsteg och slå dem mot vattnet. Spjälkade sig stråna, var linet färdigt att tas upp. "Surlinet" kördes då åter hem till gården på långflaken. Där löstes linstegen upp och "stegades" om, d. v. s. lintottarna lades pä nytt i kors, men de nya linstegen var mindre än de tidigare. Sedan detta var gjort sattes linet upp på gärdesgården, "skihagen", som omgärdade hemskiftet. Stegen sattes med rotändan uppåt. Så fick de sitta tills de torkat, ibland satt de kvar ännu sedan snön kommit. Då togs de in och lades i logen eller något annat uthus i väntan på fortsatt beredning. I välbärgade gårdar hade man årsförlag av lin, vilket innebar, att man kunde låta det lin som skördades på hösten sitta ute och torka långt in på vintern för att sedan inte beredas vidare förrän nästa år. Det gick att spara det rotade linet hur länge som helst utan att det tog skada. Talesättet 128
"ull blir mull" men "lin blir gull" uttrycker denna erfarenhet. Många fortsatte dock beredningen av årets skörd i ett sammanhang då den var torr. Efter tröskningen av kornet grep man sig an med det arbetet. Om bastun varit uppvärmd för torkning av säden kunde man breda ut linet för torkning på bastulavarna. klubbning Linstegen bands sedan ihop till en stor bunt med en remlycka för att klubbas. Man kunde då hålla till utanför bastun där en stor flat sten placerats mot vilken linbunten lades under klubbningen. En karl hanterade den tunga klubban, medan ett mindre barn kunde få sitta och vrida och vända på linbuntarna under arbetet. Klubbanban har i senare tid inte använts överallt. Den är ett av de ålderdomligaste redskapen inom linberedningen. Brytning och klubbning av lin, Hössjö, Umeå. Foto från 1920-talet. bråkning Liten häst står i stall. Skjut före, smäll efter. Från Lycksele Efter klubbningen skulle linet bråkas i dens.k. "bruttun", linbråkan. Den bestod ofta av en trädstam med två kvarsittande rotben som bildar ben på redskapet. I andra änden av stammen har i allmänhet ett tredje ben tappats in men i norra Västerbotten vilar denna del ofta bara mot en sten. Det innebär att man där sitter, medan man bryter linet. Redskapet på tre ben blir högre och arbetsställningen söderut därför stående. På bilden från Hössjö 129
ser man att männen hjälpte till med denna tunga fas av linberedningen. I bråkningen bröts de vedartade delarna av linstrået och föll ner till marken. Avfallet kallas "linsjev". Ofta höll man till i bastusvalen eller på logen med detta arbete. Linstegen var nu upplösta och man tog så mycket som rymdes i handen, en "lintott", då man bröt linet. Varje lintott var ombunden med några linstrån, 40 st lintottar lades ihop och bands ihop till ett "linbänne". häckling Efter dragningen följde häcklingen. Också då förekom två olika redskap en "grovhäckla" och en "finhäckla, Lintotten lindades runt handen och drogs så genom häcklans metalltinnar. I häcklans "tinnar", spetsar, fastnade det kortare, oredigare linet, blånorna, som i Västerbotten kallades "ystre", "borstling" eller "stri". Detta avfall skulle sedan kardas med speciella, glestinnade kardor, innan det spanns. Häcklingen ansågs mycket viktig för linets kvalitet och utfördes av husmor själv. När den var slutförd,var varje tott i linbännet så tunn, att man fick lägga ihop 7, ja ända upp till 12-13, tottar, som snoddes åt hårt i väntan på spinningen. dragning Nästa moment av beredningen bestod av att dra linet först genom "gropdragun", grovdragan, och sedan genom "findragun". Grovdragans springa hade en sida skodd med järn, findragans springa var skodd på båda sidor och även tungan var järnskodd. Kanske "har detta redskap spritts till Västerbotten från Ångermanland under 1700- talet. Stångklyftan och skäktkniven som är de vanliga redskapen för denna del av beredningen ända upp i Hälsingland, saknas helt i Västerbotten, Under dragningen föll ytterligare "sjev" ur linet och fibrerna mjukades upp. Under arbetet med dragningen omtalas att man på sina håll kunde gå samman till "lindragarkvällar under höstarna då ungdomarna drog lin och roade sig. 130
I samband med att man spann har man på sina håll också borstat linet med en borste av svinborst tills det var glänsande mjukt. Detta, det finaste linet, gick att spinna den tunnaste och starkaste tråden av och den användes framförallt till nät och laxnot, men även sytråd. 9 De tornformiga linfästena kallas i Västerbotten "rockhuvuden", "linspett", "linkrona" m. m* De plana linfästena kallas ofta "linkam". De är för det mesta försedda med vackra skurna ornament, genombrutna mönster och målad dekor, som allt visar att de fungerat som fästmansgåvor. De bladformiga linfästena har en östlig utbredning i vårt land och man möter dem på andra sidan Kvarken i Finland. De tornformiga linfästena har troligen utvecklats ur den gamla linkäppen, som man hade linet på medan man ännu spann på slända. Att förse dem med en toppkam är dock en idé, som hämtats österifrån.. t Linborstning, Holmön. Foto 1920-talet, 131
É^ - e&mr stäcc- y SntUw/ SftälCtfryp tratwucfa tr^cu^c^ famur.tuaqarl J twm*- riaufr Linborsten är - liksom linklubban - ett mycket ålderdomligt redskap, som i Västerbotten varit i användning fram till våra dagar. För att kunna göra den måste man ha borst från en svinras med långa borst som inte längre finns. På senare tid köptes därför linborstar från Finland. I en uppteckning från Kålaboda beskrivs hur man gör en sådan borste. Svinborsten bands ihop till små knippen som satt ihop som en matta. De rullades ihop, ibland kring en träpinne i skaftdelen och bands sedan ihop på mitten. Mellan borsten hälldes grov sand och med handen skiljde man borsten från varandra så att de kom att spärras ut. Därefter hälldes smält kåda mellan borsten och det hela sattes sedan in i en varm ugn. Kådan smälte då, rann ner mellan borsten och fastnade i gruset. Sedan togs linborsten ut och skaftändan lindades hårt med tråd. 132 spånad Då linet och hampan skulle spinnas användes två olika typer av linfästen att fästa linet i under arbetet. "Långlinet" som borstats och sedan veckats i handen så att det föll som långt vågigt flickhår, sattes fast i kammarna på det tunna bladformiga linfästet. Det tornformiga linfästet kunde visserligen ha en kam överst att hänga långlinet i, dock användes det oftast till blånorna, "ystre". Detta hade kardats till en matta, som virades runt och knöts fast med ett band. Det finns i Västerbotten inte längre några som helst traditioner som berättar om en tid, då man spann på slända. Bland spinnrockar som finns bevarade har en del hjul, där mycket breda stycken, "hjullöt", bildar periferin och ekrarna är ytterst korta. Dessa har i senare tid ofta
använts endast som spolrockar. Spinnrockar med långa ekrar och starkt snedställd kropp är vanligast, men även horisontala kroppar har gjorts av vissa spinnrocksmakare. Några "högrockar" finns, som har spinnvingen placerad ovanpå hjulet, men de har inte varit vanliga. Under spinningen matade man med vänster hand fram spånadsmaterialet, linet eller hampan. För att få dem smidiga och sega fuktades de under arbetet. Vanligen tog man saliv på fingrarna, men blev man torr i munnen, kunde man ha en liten kopp med vatten stående vid spinnrocken att doppa fingrarna i. Det finaste linet skulle vara så jämnt och tunt spunnet att härvan gick att dra genom vigselringen. Härvan fick man genom att vinda upp garnet på ett härvelkors.härveln räknade varven, 100 varv kallades en pasma, och runt denna knöts en tråd så att antalet pasmor lätt kunde räknas. En lingarnshärva skulle innehålla 16 pasmor d. v. s. 1. 600 trådar och då kan det nästan tyckas otroligt, att en härva skulle rymmas i en vigselring. Då rullen i snälldonet är full av garn, måste den bytas ut mot en ny rulle eller också måste garnet vindas upp på härveln till en härva. Skulle man ha flertrådigt garn sattes rullarna först i en rullstol medan man tvinnade ihop trådarna på spinnrocken. Då man spann, lät man i allmänhet spinnrockshjulet gå medsols, då man tvinnade måste hjulet gå motsols. lägga linet på härvor Det finns i Västerbotten flera olika typer av härvelkors för uppläggning av garn i härvor. De flesta har någon form av 133
räkneverk, som räknar det antal varv härvelkorset gör och genom en knäppning, hammarslag eller liknande markerar när en pasma är full. Eftersom man kände till härvelkorsets omkrets och visste hur många varv pasman innehöll kunde man räkna ut garnmängden. Detta var viktigt då garnåtgången till en varp skulle beräknas. Omkretsen kan variera i olika bygder, likaså antalet trådar i pasman. 17 39 kom en kunglig förordning, som angav att härvelkorsets omkrets skulle vara 2 1/2 aln och varje pasma innehålla 100 trådar. Lingarnshärvor skulle innehålla 16 pasmor, ull- och bomullshärvor 12 pasmor. Sådana härvlar kallas i Västerbotten ofta "haspelhärvel". En vanlig härvel kunde däremot ha 60 trådar i en pasma och 13 pasmor i en härva. Statens försök att få fram enhetliga mått för en härva, bottnar i att man under 1700- talet ännu var beroende av det hemspunna garnet i de tidiga manufakturerna, som köpte stora mängder garn av landsbygdens 134 kvinnor liksom från spinnhus och liknande inrättningar. Genom att väga garnet i en härva, kunde grovleken på garnet avgöras. En härva var alltså ett mått för garn och de många härvorna som efter höstens flitiga arbete vid spinnrocken prydde väggarna i köket, var kvinnornas stolthet. Då man hanterade härveln, satt man framför härvelkorset och snurrade detta med höger hand. I väster hand höll man rullen uppträdd på en pinne av något slag, ibland en vackert snidad rullsticka, som hade pinnen rörlig i förhållande till skaftet. I lappmarken förekommer på sina håll ett ålderdomligt och mycket enkelt härvelkors, "krötjeln", som härvan lades upp på. Använde man en sådan, fick man själv räkna antalet varv och pasmor, om man var beroende av de uppgifterna t. ex. för att kunna sätta upp en vadmalsväv. Garnet förvarades i härvor. När det skulle användas till varp, inslag, stickgarn och liknande sattes härvan på en
"nystkrona", ett "nystben". Skulle garnet användas till varp, "revgarn", fördes det över på bobiner, "kabbar", med hjälp av en "kabbstol". Dessa kunde sedan ställas på kant på golvet medan man varpade, "revade", garnet. Alternativt kunde garnet spolas upp på rullar, som sattes i en rullstol under varpningen. man klara sig ändå, t. ex. genom att slå in pinnar i en husvägg och spänna upp garnet mellan dem, eller mellan träd, stolar eller på gärdsgårdar. Hade man många trådar att hålla reda på, kunde man låta dem löpa genom en "revsticka", en liten bräda med genomborrade hål, som man höll i handen. varpning Själva varpan, "revträt", var en enkel konstruktion som fästes i golv och tak med urborrade klossar. De sattes ofta upp i en bagarstuga eller i köket när man behövde dem, annars förvarades de hoplagda i uthus, eftersom de var skrymmande. Ofta lånades revträ grannar emellan. Om inte tillgång fanns till något revträ, kunde vävning Pådragningen av väven, solvningen, skedningen och vävningen i äldre tid skiljer sig inte nämnvärt från tillvägagångssättet i nutiden. Kanske man dock skall nämna, att man själv knöt sina solv, "skaft", med hjälp av en solvstock, "skaftbräda". Skaften oljades med linolja för att bli starka. Vid själva pådragningen lät man varptrådarna, "revgarnet", fördela sig över en "gredkam", en träslå liknande skedkloven, men i stället för en vanlig vävsked bestod den av glest isatta träpinnar. På så sätt fick man revgarnet att jämnt fördela sig över garnbommen, "bulten". De äldsta bultarna hade inborrade hål i vilka den käpp stacks in, med vilken bulten kunde vridas runt, så att varpgarnet matades fram. På något nyare vävstolar finns ett metallbeslag med urtag ytterst på bulten mellan vilka käppen vilar. Karaktäristiskt för många vävstolar i övre Norrland är att de yttersta tramporna är spända in mot mitten. De kallas "Norrlandstrampor" av Gertrud Grenander i hennes avhandling om vävstolar. Hon visar också att vävstolar med "skalmar" av stammar med kvar sittande rotben är kännetecknande för övre Norrland. "Hur/ 135
sfadjuwt' 'ftfutfj 1 brirtiwlwv U^ii^ri/ UUt- "/Ufiiarn? När garnet till inslag skulle spolas, användes i äldre tid spinnrocken. Ibland hade man dock en särskild spolrock, ofta en uttjänt spinnrock för ändamålet. Vävskedar och vävspännare köptes av smålänningar, dalmasar och andra # I Bygdeå kyrka lästes - enligt ett i länsmuseets arkiv bevarat dokument - den 5 juli 1845 följande kungörelse: "Sedan Jungfru Catharina Magdalena Löf, på Westerbottens Läns Hushållningssällskaps bekostnad, vid den spinningsskola, som innevarande år under Mamsell Granbergs ledning hållits i Nätra socken, blifvit inlärd i dubbel spinning, eller sättet att med bägge händerna spinna på dubbel kringresande försäljare resten av den textila redskapsutrustningen tillverkades i allmänhet inom bygden. I en bouppteckning från Lövånger 1857 uppräknas vävskedar för 10, 11, 12, 13, 14, 18 och 22 passmor. spinnrock, så får Hushållnings Sällskapet härmed tillkännagifva att de, som sådant åstunda, kunna hos bemäldta Jungfru, boende här i Umeå, erhålla undervisning i nämnde spinningsmethod.... Och har Sällskapet ansett sig böra uppmana hvarje Qvinnsperson, som vill sysselsätta sig med spånad, att begagna det nu yppade tillfället, hwilket medför betydlig fördel... " 136
lin till nät och not I Västerbottens kusttrakter användes det allra bästa linet till nät och not. Det är kanske en av förklaringarna till att linodlingen levt kvar och haft stor betydelse fram till början av 1900-talet. Linet till strömmings skötarna som tvinnades tvåtrådigt skulle vara så tunt att det inte syntes i vattnet. Översta och nedersta partierna på skötarna var av grövre garn för att hålla att fästa i telnarna. I övergången mellan grovlekarna användes ett mellangrovt garn. Laxnäten måste vara av kraftigare, 4- trådigt garn. De blev så tunga, att inga flöten kunde hålla dem uppe, utan de fästes i pålar nedslagna i bottnen och kallades därför "stakanät". Från Klabböle berättar fru Helga Sandén hur det gick till då hennes far tvinnade garn till laxnoten. När hans hustru hade spunnit ett visst antal härvor entrådigt lingarn,tog han härvorna och lindade upp garnet på 6 olika träklossar. Tråden sträcktes så hårt som möjligt; för att kunna göra det hade han en skinnbit i handen. De sex nystanen lades sedan i en "sesskorg", såkorg (använd vid sådd), och garnändarna fästes i snällan till spinnrocken, som placerades ute på gårdsplanen. Han gick sedan med korgen till en grind på lagom avstånd, klippte av garnet och fäste det. Medan en person sedan trampade spinnrocken, gick han utefter garnet och såg till att det blev lagom hårt tvinnat. Det tvinnade garnet nystades sedan hårt upp på en träkloss. När han "slagit", tvinnat, tillräckligt många längder notgarn för att det skulle räcka till ett notstycke kunde han börja binda noten, ett arbete som ingen kvinna var betrodd med att göra. Notstycket var gårdens andel i den för byalaget gemensamma noten. Den var alltså hopsatt av flera notstycken. Garn som skulle användas till nät och not, måste blekas, "sjudas", ordentligt. Om det fanns kvar av "det gröna" ruttnade de lättare. Garnet lades då varvvis med spisaska i ladugårdsgrytan och kokade tills vattnet var alldeles svart. Garnet sköljdes därefter och lades ut mellan stänger att blekas på snön. "Sådan lintråd, grov som segelgarn, men trind och jämn, blank och smidig som en silkesnodd, är som handspånad betraktad något fullkomligt häpnadsväckande... och näten äro givet det mest imponerande man här finner i textilväg", säger Elisabeth Strömberg då hon redovisar en textilinventering i Västerbotten 1936. 137
hampans beredning Bilderna är tagna i samband med en filminspelning av hampodling och hampberedning i Bursiljum 1970-72. Hemmansägare Gösta Marklund och fru Ingrid Andersson i Bursiljum hjälpte museet att genomföra denna filmning av ett arbete, som på lång tid inte utförts i Västerbotten. Rickard Tegström filmade. ^ rjl^m^h V* "U UL JfaB en bildserie Under sommaren växer sig hampan manshög. Växten är tvåkönad och hanplantorna växer fortare. Man försöker vänta med skörden tills fröna mognat så att de kan repas av och användas till föda åt djuren eller till utsäde. Risken för frost gjorde att man ofta måste skörda innan fröet mognat. Hampfröet skakas ur fröställningarna. ^jpysb^kb Plantorna rycks upp med rötterna och jorden slås av med en käpp. Hampan läggs i buntar som knyts ihop med vidjor. Buntarna med hampa lastas på ett lastvagnsflak och körs ner till hampsänket för att rötas. 138 mmk Ett sänke är en vattensamling gärna med stillastående varmt vatten där hampan, sedan buntarna klämts fast mellan två hässjestänger, med stenar sänkts ner under vatten. Här skall den ligga tills de vedartade delarna av stjälken ruttnat, så att fibrerna sedan går att skilja från veden.
Efter c:a 3 veckor är hampan klar att ta upp. Den är då slemmig och illaluktande. Den körs fram till gården för att torkas. Den rötade hampan sätts på tork över en gärdesgård. Där får den sitta tills den är torr, ibland hela vintern. På våren sedan det blivit varmt och torrt, skall hampan beredas. Först "bråkas" - bryts - hampan med hjälp av en bråka. Stjälkarnas hårda vedartade partier bryts sönder och större delen av dem faller ner på marken, då bråkans trätunga med korta rörelser hackar stjälkarna som hålls under tungan. Med hjälp av dragan, som liknar bråkan, men är mindre, avlägsnas återstående "sjev" - vedartade delar av hampstjälken. Med långa tag drar man hampknippet under trätungan. Längre söderut i vårt land används andra redskap, skäktstol och linklyfta till detta arbetsmoment. 139
När hampan häcklas skiljer sig de kortare fibrerna från de längre och fastnar i häcklans nålar. Först dras hampan genom en grovhäckla där nålarna sitter glesare och är grövre, sedan genom en finhäckla. De långa fibrerna läggs i buntar för att spinnas till det bästa garnet. 140 De korta fibrerna - blånorna - som fastnar i häcklan kardas med särskilda handkardor för att sedan spinnas till blångarn. Detta garn blir grövre och litet ojämnt.
När hösten kommer, tar man åter fram hampan för att fortsätta beredningen. Den långfibriga hampan sätts på ett linfäste, varifrån fibrerna dras loss när man spinner. Under arbetets gång måste hampan fuktas för att det skall gå lätt att spinna. Vid spinningen lindas den färdiga tråden upp på en rulle som sitter i snälldonet inuti spinnvingen. Då och då måste man flytta tråden över en hake i vingen för att den skall fördelas jämt över rullen. "Revgarnet", varpen, spinns medsols, "väften", inslaget, motsols. Lin- och hampodlingen i länet har helt upphört men glädjande nog håller intresset för linodling på att vakna igen. En av svårigheterna vid filmningen var att skaffa hampfrö lämpligt till utsäde. Sådant gick inte att få på närmare håll än i Polen. I norra Västerbotten odlade man förr lin och hampa jämsides. För det mesta växlade man emellertid, så att man bara sådde en sort varje år. Någon större skillnad i proceduren med lin och hampa inom området har inte funnits, däremot är beredningen något enklare då det gäller hampan. Hamplandet låg i allmänhet på samma plats år från år. Det gödslades på samma sätt som övriga åkrar och bereddes med samma redskap. Kvinnorna sådde hampan, liksom de sådde korn och andra sädesslag. 141
När rullen är full av garn, överförs det till en härva med hjälp av en härvel. Härveln har ett kugghjul, som räknar antalet varv. När härveln har gått 100 varv har man en pasma, och detta markerar ett kugghjul. Eftersom man vet härvelns omkrets och kan räkna varven, vet man också hur lång tråd som finns i härvan. Det måste man veta då garnåtgången till en väv beräknas. Härvelkorset med lingarn doppas i skummjölk för att motverka att garnet krullar sig. 142 Liten och lurvig, rund och knurvig, kör emellan benen, så att det "virsar" i håren. Härvan sätts på en nystkrona då garnet skall spolas över till de spolar eller bobiner som används vid varpningen. Efter jul hade man spunnit tillräckligt för att kunna börja väva.
Den stora varpställningen, "revträet", är uppsatt i bagarstugan, där den kan fästas i golv och tak. Från rullarna i rullstolen förs de trådar som skall bilda varp i väven runt revträt, som är vridbart. Längst ned läggs trådarna i en åtta runt pinnar och därigenom förbereds skälbildningen. Då varpen skall dras på den stora garnbommen längst bak i vävstolen läggs "revgarnet", varptrådarna, i en gredkam så att de fördelas jämnt över bommen. Sedan väven solvats, "skedats", knutits upp och tramporna knutits, kan vävningen börja. Att väva med varp av hemspunnen hampa är svårt. Därmed upphörde man också för mycket länge sedan, övergick till bomullsvarp och använde hampan enbart som inslag. För att underlätta arbetet då man vävde med varp av hampa, brukade man klistra väven d. v. s. trådarna drogs över med en smet av rågmjöl och vatten. Detta gjorde att garnet blev starkare och - framförallt - förhindrade att trådarna fastnade i varandra och slets av. Man försökte också hålla väven en aning fuktig, då fibrerna blev segare och starkare. 143
kardmakeri Frans N. Jonsson på Ålidbacken i Umeå var den siste kardmakaren i staden. Han dog 1931, men hans redskap finns kvar i Västerbottens museum. Sitt yrke hade Frans Jonsson lärt av en kardmakare Brännlund i Umeå och efter honom fick han överta en maskin för klippning och vikning av kardpinnar. Den gjorde det möjligt att tillverka dubbelt så många kardor som andra kardmakare. Kardorna såldes på marknader i Åsele och Nordmaling, men han gjorde också resor genom Bygdeå, Nysätra och Lövånger, då han hade fått ihop ett lager. "Standardkardan" hade 27 rader "kårpinnar", grovkardorna hade 20 rader, men även mellansorter med 25 och 23 rader förekom. Kardbottnarna var av trä. På dem fästes stycken av garvat fårskinn från vuxna får, som skurits ur hudens ryggsida. Styckena togs ut parvis på ömse sidor av mitten. De sattes fast så att ryggsidan kom på kardans översida, eftersom den nöttes hårdast. Men dessförinnan blöttes och spändes skinnet upp på en träram, "kårstocken", som hade kardans storlek. På baksidan, skinnets köttsida, klistrades ett grovt papper. Med en "kårsticka", ett par nålar, stack kardmakaren upp hålen för kårpinnarna efter en särskild mall. I hålen plockade han sedan in alla de i förväg tillverkade kårpinnarna. Dessa gjordes av mjukdragen, polerad järntråd som klipptes av och bockades för hand, om man nu inte hade en särskild maskin till detta. Varje ämne böjdes, så att det bildade två tinnar i kardan. När alla kårpinnar plockats in i de uppstuckna hålen togs skinnet loss från kårstocken och nubbades fast L kårtaken. Dessa skulle vara en al, gran eller furu. Ämnena gjordes svagt kupade för att underlätta kardningen. Kardämnena köptes från byarna Brån, Strand och Berg i Vännäs. Skinnen med kårpinnar såldes ibland utan tak till dem som hade gamla kardor med hela tak, men utslitet skinn. Ingrid Pettersson har berättat detta om Umeås siste kardmakare i Västerbotten 1931. Är det någon som minns andra Kardmakare i Västerbotten? Vi är tacksamma på museet om vi får uppgifter om dem och deras verksamhet! 144
ull och ylle t # På de flesta gårdar höll man i äldre tid får, på en medelstor gård 10-15 st på en riktigt stor gård upp till 40 st. Den fårras som fanns i övre Norrland var mindre än nutidens. Mestadels hade den fin och mjuk ull. I Vilhelmina kallade man dem "knåbbfår", och man sade att de hade "knållrig" ull. Samma ull kallades ofta "tyskull". I senare tid har man ansett denna vara sämre än annan ull. Men det fanns vid sidan av detta får också ett lantrasfår med grov, rak och ganska lång ull. Från hushållningssällskapets handlingar vet vi att sällskapet försökte uppmuntra införandet av en tysk fårras på 1830-talet som hade en fin ull lämpad för klädesframställning. Abraham Hiilphers berättar från Lövånger att man här genom prosten Dahlins försorg anskaffat spanska får vid mitten av 1700- talet. Fåren kunde hållas i särskilda fårhus eller i ladugården. Sommartid släpptes de på skogsbete och kunde då getas tillsammans med korna. Det var också vanligt att fåren fördes över till en holme eller hölls på en udde som kunde stängas av. Skälltackan bar en plåtskälla, de andra fåren var dels öronmärkta, kunde dels ha en träflår med ägarinitialer. Se vidare om fårmärken sid. 174 145
fårklippning' Fåren klipptes ännu i slutet av 1800- talet fyra gånger om året. Klippningen skulle alltid utföras då månen stod i ny, man trodde att ullen då växte fortare. Den finaste ullen gav höstklippningen då fåren togs in för vintern. Den kallades "ull" och användes framförallt till revgarn (varp). En del får slaktades oklippta. Deras fällar användes till fälltäcken. Den andra klippningen skedde dagarna kring jul, då dens.k. "julväften" klipptes. Tredje klippningen ägde rum i slutet av februari eller början av mars och den fjärde några dagar innan fåren släpptes ut på bete. Ullen från de senare klippningarna kallades "väft", d.v. s. den användes framförallt till inslag i vävar, men även till stickgarn. Vid själva klippningen lades fåret omkull. Ofta bands benen ihop t. ex. med ett strumpeband, som var mjukt och bra. Fåret kunde läggas på marken eller på en planka, lagd över ett par bockar eller liknande, som man själv också kunde sitta på. Man började klippa kring huvudet. På huvudet lämnades en liten ulltott kvar. "Klipp min ull, men lämna min kull" sade man t. ex. i Degerfors. Genom denna handling ville man få fåren att trivas och få god återväxt av ull. Då fåret var klippt, skulle ullen hänga ihop som en fäll. Den sorterades sedan, så att ryggullen - som ansågs bäst - skildes ut. 146 ullen tvättas och piskas Mestadels tvättades inte ullen utan det färdiga garnet, men undantag finns. Det uppges sålunda att fåren kunde tvättas före klippningen om vintern, då de hölls inne. Ullen förvarades i stora ullkorgar, men sedan den tvättats, hängdes den upp under taket i stora nätsäckar för att torka., I allmänhet höll man ett mindre antal svarta får för att få svart ull att blanda med den vita till grått garn. De svarta fåren ansågs dock ha kallare och sämre ull samt vara magrare vid slakt. Ett förarbete till kardningen, som nog inte var så behagligt,var piskningen av ullen. Den utfördes med ett par käppar, då den svarta och vita ullen skulle blandas samt då ull skulle blandas med nöthår till nöthårsgarn. Nöthår tillvaratogs när korna ryktades, när nöthudar garvades, eller köptes från garverier. Om avhårningen skett med hjälp av kalk, dammade det kraftigt vid piskningen. Arbetet förlades därför till en loge eller annat uthus. Piskades inte ullen, kunde man reda den, vilket kallades "napp" eller "flåck" ullen. ullen skrubbas och kardas Därefter skulle ullen "skrubbas", grovkardas, i ett skrubbsäte. Den undre kardan sitter fäst i sätet. Skrubbsätena är av tre typer. De kan bestå av en planka med fastsatt skrubba, som lades på ett par stolar eller ett annat säte, vidare av ett säte med intappade ben. Den tredje typen har formen av en stol med skrub- Stint som en körv löent som en lörv ligg på låre å vänt på höle. Från Vilhelmina.