Rapport: D2014:01 ISSN 1103-4092. Sammanställning av erfarenheter från sluttäckningsprojekt

Rapport: D2014:01 ISSN 1103-4092 Sammanställning av erfarenheter från sluttäckningsprojekt

Förord Många svenska deponier har under de senaste åren fått avslutas till följd av hårdare krav genom EUs direktiv om deponering av avfall. Efter avslutad deponering finns kravet på sluttäckning för att skydda omgivningen. Ett stort behov av sluttäckningsmaterial har därmed uppstått. Användningen av lämpliga material har i flera fall utvärderats och sammanfattats i rapporter. Därtill finns mycket kunskap hos verksam hets utövare som planerat för eller genomfört sluttäckningsarbeten. Denna rapport sammanställer dagsläget kring erfarenheter avseende sluttäckning av deponier och identifierar även vilka ämnesområden som är väl undersökta och vilka frågor som det finns behov av att belysa framöver. Detta projekt har genomförts av Anders Hedenstedt, Martijn van Praagh, Anna Åhlander och Sofie Gustafson, samtliga vid SWECO vid författandet. Rapporten har författats av Anders Hedenstedt och Martijn van Praagh och granskats av Katarina Engblom, SWECO och Peter Flyhammar, Avfall Sverige. Peter Flyhammar och sedan Johan Fagerqvist har varit referensperson hos Avfall Sverige i projektet. Malmö februari 2014 Carl Odelberg Ordförande Avfall Sveriges Utvecklingssatsning Deponering Weine Wiqvist VD Avfall Sverige

Sammanfattning Genom implementeringen av EU:s direktiv om deponering av avfall i den svenska lagstiftningen har de tekniska kraven på deponier höjts. Många deponier har därmed avslutat sin verksamhet och ska täckas för att skydda omgivningen. Det har uppkommit ett stort behov av massor som är lämpliga för detta ändamål. Användningen av olika material vid sluttäckning av deponier har i flera fall utvärderats och sammanfattats i rapporter. Tidigare kunskapssammanställning har hunnit bli några år gamla, arbetet med sluttäckning har fortlöpt. Således finns ytterligare erfarenheter i rapporter från de senaste årens sluttäckningsprojekt värda att sammanställa. Därtill finns mycket kunskap hos verksamhetsutövare som planerat för eller genomfört sluttäckningsarbeten. Någon övergripande sammanställning av sådana erfarenheter finns inte för närvarande. Syftet med detta projekt är att sammanställa de erfarenheter som finns i utvecklingsprojekt eller hos verksamhetsutövare avseende sluttäckning av deponier samt identifiera vilka ämnesområden som är väl undersökta och vilka frågor som det finns behov av att belysa mer framöver. Relevanta rapporter har identifierats i databaser hos Avfall Sverige, Naturvårdsverket, SGI, Svenskt Vatten, Värmeforsk samt Jernkontoret. Rapporterna (23 st) har sedan kategoriserats enligt följande: rapporter som beskriver sluttäckningen av deponier generellt, vägleder kring ett specifikt material, respektive i sådana som är relaterade till tekniska frågor i sluttäckningskonstruktionen och är kopplade till ett eller flera specifika skikt i deponin. Rapporterna från utvecklingsprojekten avser huvudsakligen användning av alternativa material i sluttäckningskonstruktioner, framförallt flygaskastabiliserat avloppsslam (FSA) i tätskiktet. Flertalet projekt belyser tekniska frågor avseende genomsläpplighet, hållfasthet och beständighet. Några projekt beskriver andra aspekter avseende användning av specifika restprodukter (FSA, aska respektive slagg), såsom till exempel praktiska frågeställningar kring hantering och utläggning, logistik och kostnader. Utskick har gjorts till samtliga svenska avfallsanläggningar som deponerar kommunalt avfall (76 st) med förfrågan om att få ta del av deras erfarenheter från sluttäckningsarbeten. I många fall har utskicket följts upp av ett eller flera samtal med lämplig person vid anläggningar. För 28 deponier har underlag erhållits, bland annat rapporter avseende avslutnings- och sluttäckningsplaner, tillstånd och domar samt egna sammanställningar. Detta underlag har sedan kategoriserats utifrån hur långt verksamhetsutövarna kommit med sina sluttäckningsarbeten. I underlagen från verksamhetsutövare beskrivs främst användningen av restprodukter, i några fall även naturliga material. Resultat från laboratorieförsök med naturliga material redovisas, men fältförsök har enbart beskrivits för restprodukter. En del av den kunskap som framkommit i utvecklingsprojekten anges tillämpats i försöken, till exempel för att ta fram en lämplig blandningsproportion av slam och aska till tätskiktet.

Erfarenheterna från verksamhetsutövare bekräftar i flera avseenden resultaten från utvecklingsprojekten, till exempel uppfylls kravet avseende genomsläpplighet i nästan samtliga fall och genomsläppligheten minskar med tiden. Ett flertal verksamhetsutövare anger att det är svårt att få tag i lämpliga massor som kan användas i sluttäckningskonstruktionen. Detta gäller både för sluttäckningskonstruktioner som baseras på naturliga och alternativa material. Generellt verkar myndigheterna ha godkänt de material och förfaranden som planerades för sluttäckningskonstruktionerna som verksamhetsutövarna beskriver. Användningen av vissa restprodukter har i många fall fått villkor, särskilt med avseende på kvaliteten av massor som används ovan tätskiktet, konstruktionsmaterial i utjämningsskiktet eller slam i växtetableringsskiktet. Trots talrika och omfattande utvecklingsprojekt förbli en del frågor och kunskapsområden med potentiellt mycket stor praktiskt betydelse för verksamhetsutövarna enbart delvis besvarade eller obesvarade. Således föreligger det behov för framtida utredningar och det rekommenderas att genomföra dessa framförallt med avseende på erfarenheter med logistiken av alternativa material i sluttäckning (FSA men framförallt icke-fsa), Praktiska erfarenheter av storskalig konstruktion med alternativa sluttäckningsmaterial kontra klassiska sluttäckningar, Växtetableringsskikt och metanoxidation Miljöprestanda av alternativa material kontra klassiska sluttäckningar Kostnads-nyttoberäkningar för olika sluttäckningsalternativ. Nyckelord deponering, sluttäckning, alternativa material, naturliga material, restprodukter

Summary Due to the implementation of the EU Directive on the landfill of waste into the Swedish legislation year 2001, the technical requirements for operating and closing landfills have significantly increased. Partly as a result of this, many landfills have ceased operation prior to 2001 or with the end of year 2008. Landfills in operation after 2001 which could not be conditioned and receive a permit from the competent authority for continued operation have to be closed according to the EU Landfill Directive s requirements. These requirements are responsible for a great need for suitable covering materials for construction of the final cap. The use of different materials in the final cover of landfills was evaluated in several R&D projects in Sweden and is summarized in numerous reports, some of which have been published many years ago. Since covering of landfills has been conducted ever since, additional results from project reports have become available. In addition there is a lot of knowledge among the landfill operators who have planned, commissioned or carried out closing and covering of landfills. A compilation of such experiences has, so far, not been available. The purpose of this project is to collate experiences from R&D projects and from landfill operators regarding the final cover of landfills (final cap) and depict topics which are well researched from issues with the need of further investigation. 23 relevant reports were identified in databases of Avfall Sverige (Swedish Waste Association), Naturvårdsverket (Swedish EPA), SGI (Swedish Geological Institute), Svenskt Vatten (Swedish Water Association), Värmeforsk and Jernkontoret. The reports were reviewed and categorized into those that describe the final cover of landfills generally or contain guidelines for specific material and into those that are related to technical issues regarding the final cover design and to one or more specific layers in the landfill cover. The reports have been summarized and the main results are highlighted in each category. All Swedish waste facilities currently operating a solid municipal waste landfill, 76 in total, were contacted with a request for sharing their experiences from planning, commissioning or constructing a final landfill cover. Material was obtained for 28 landfills and includes final cover plans, permits and own compilations. This material has been categorized based on how far the operators have come with the final cover work. The reports of R&D projects relate mainly to the use of alternative materials in the final cover design, particularly fly ash stabilized sewage sludge (FSA) as a liner. Most projects involve technical issues regarding permeability, shear strength and durability. Some projects also describe other aspects with regard to the use of specific residues (FSA, ash and slag), for example methods for management, logistics and costs. In the material provided by the landfill operators, mainly the use of residues is described, but in some cases also of natural materials. Laboratory tests with both natural and reclaimed, alternative materials are reported. Field-scale trials, however, refer only to alternative materials. With the exception of one site at which slag is studied, only FSA is examined.

The knowledge that emerged from the development projects has, in part, been used in subsequent experiments; for example, to develop an appropriate mixing ratio of sludge and ash for the liner. Experiences from landfill operators generally confirmed the results from R&D projects, such as maximum permeability of landfill covers and that permeability decreases with time (in case of FSA). Several operators have pointed out that there is a lack of suitable material that can be used in the final landfill cover. This is the case both for covers based on natural and alternative materials. Generally, the authorities have approved the materials and procedures planned for the reported final cover designs. Often, however, the use of certain residues, for example by restricting certain materials and/or contaminant levels in layers above the liner, material used to smoothen the landfill and sludge used in the cultivation layer have been restricted or regulated. Although numerous R&D projects have been carried, some question marks and issues with potentially great impact for landfill operators remain unresolved. Consequently, there is a need for future R&D projects and the following target areas are suggested. Experiences with logistics of alternative capping materials (both FSA and non-fsa), Practical experiences with full-scale constructions of landfill covers with alternative material compared to experiences with classic materials and methods Cultivation layer and methane oxidation in Swedish climate Environmental performance of alternative capping materials versus classic Methods and materials Cost-benefit analyses of different capping alternatives. Keywords landfill, final cover, liner, alternative materials, natural materials, residues

Innehåll 1 Inledning 1 1.1 Bakgrund 1 1.2 Syfte och målgrupp 2 1.3 Avgränsningar 2 2 Lagstiftning och vägledning 3 2.1 Allmänt 3 2.2 Förordningen om deponering av avfall 3 2.3 Allmänna råd, vägledning och handböcker 4 2.3.1 Naturvårdsverkets allmänna råd till förordningen 4 2.3.2 Naturvårdsverkets vägledning avseende kvalitetssäkring av konstruktioner 4 2.3.3 Handbok Återvinning av avfall i anläggningsarbeten 4 2.3.4 Vägledning stabilitet hos deponier 4 3 Sluttäckningskonstruktionen 5 4 Källor till rapporter och sökning/urval 7 5 Sammanställning av rapporter från utvecklingsprojekt 9 5.1 Kategorisering av rapporter 9 5.2 Rapporter relaterade till hela konstruktionen eller till särskilda material 9 5.3 Rapporter relaterade till tekniska frågor och särskilda skikt 11 5.3.1 Tätskikt, genomsläpplighet 12 5.3.2 Tätskikt, stabilitet/hållfasthet 15 5.3.3 Tätskikt, beständighet 15 5.3.4 Tätskikt, övriga faktorer 16 5.3.5 Dräneringsskikt, övriga faktorer 17 5.3.6 Skyddsskikt, beständighet 17 5.3.7 Skyddsskikt, övriga faktorer 18 5.3.8 Vegetationsskikt, övriga faktorer 18 5.4 Diskussion och slutsatser från utvecklingsprojekten 18 6 Erfarenheter från verksamhetsutövare 20 6.1 Inledning 20 6.2 Erhållet underlag 20 6.3 Deponier där sluttäckning inte påbörjats 20 6.3.1 Inledning 20 6.3.2 Långskogens avfallsanläggning, Filipstads kommun 21 6.3.3 Vika avfallsanläggning, Katrineholm Energi 21 6.3.4 Miljöhantering i Jönköping, Jönköpings kommun 21 6.3.5 Borabo deponi, Hylte kommun 22 6.3.6 Väddika avfallsanläggning, Östhammars kommun 22 6.3.7 Gryta avfallsanläggning, VAFAB Miljö 22 6.3.8 Hovgårdens avfallsanläggning, Uppsala Vatten 22 6.3.9 Målserums avfallsanläggning, Västervik Miljö och Energi AB 23 6.3.10 Alandsköps avfallsanläggning, Markaryds kommun 24

6.4 Deponier som genomfört försök eller projekterat för sluttäckning 24 6.4.1 Inledning 24 6.4.2 Södra Måle avfallsanläggning, Bergslagens Kommunalteknik 24 6.4.3 Skärets avfallsanläggning, Bergslagens Kommunalteknik 25 6.4.4 Bredviksbergets avfallsanläggning, Pireva 25 6.4.5 Flishults avfallsanläggning, VETAB 26 6.4.6 Holkesmossens återvinningsanläggning, Hagfors kommun 26 6.5 Deponier som helt eller delvis sluttäckts 26 6.5.1 Inledning 26 6.5.2 Sunderbyns avfallsanläggning, Luleå kommun 27 6.5.3 Bubbetorps avfallsanläggning, Affärsverken AB 27 6.5.4 Lilla Nyby avfallsanläggning, Eskilstuna Energi och Miljö 27 6.5.5 Munkedals avfallsanläggning, RAMBO 28 6.5.6 Tanum avfallsanläggning, RAMBO 28 6.5.7 Sotenäs avfallsanläggning, RAMBO 28 6.5.8 Löts avfallsanläggning, SÖRAB 29 6.5.9 Tagene avfallsanläggning, Renova 29 6.5.10 Fläskebo avfallsanläggning, Renova 30 6.5.11 Häringetorps avfallsanläggning, Växjö kommun 30 6.5.12 Atleverkets avfallsanläggning, Örebro kommun 30 6.5.13 Sofielunds återvinningsanläggning, SRV Återvinning 31 6.5.14 Dåvamyrans avfallsanläggning, UMEVA 32 6.5.15 Hyllstofta avfallsanläggning, NÅRAB 32 6.6 Diskussion och slutsatser från underlaget från verksamhetsutövare 33 6.6.1 Svarsfrekvens och täckningsgrad 33 6.6.2 Användning av naturliga och alternativa material 33 6.6.3 Tillgång till och behov av massor 34 6.6.4 Genomförda försök 34 6.6.5 Efterlevnad av krav i vägledning och bedömningsgrunder 35 6.6.6 Krav från myndigheter 35 6.6.7 Erfarenheter från genomförd sluttäckning 37 7 Sammanfattande slutsatser och kvarstående utredningsbehov 38 8 Referenser 41 8.1 Generella rapporter och lagstiftning 41 8.2 Rapporter från utvecklingsprojekt 41 8.3 Kontakter med verksamhetsutövare 43 Bilagor 1. Förfrågan till verksamhetsutövare om erfarenheter från sluttäckningsarbeten 2. Underlag från verksamhetsutövare

1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Genom att förordningen om deponering av avfall trädde i kraft år 2001 ställdes verksamhetsutövare för befintliga deponier inför kravet att senast den 1 juli 2002 till tillsynsmyndigheten ge in en plan för anpassning eller avslutning av deponin (38 i förordningen). I anpassningsplanen skulle framgå vilka åtgärder som behövde vidtas för att senast vid utgången av år 2008 följa bestämmelserna i förordningen. På motsvarande sätt skulle avslutningsplanen beskriva vilka åtgärder som behövde vidtas för att så snart som möjligt avsluta deponin i enlighet med bestämmelserna i förordningen. Tillsynsmyndigheten hade, enligt 40, till uppgift att bedöma de inkomna planerna och antingen godkänna dem eller meddela om de föreslagna åtgärderna krävde tillstånd. Förordningen ställer högre krav på deponierna och många verksamhetsutövare valde därför att avsluta sina deponier. Dessa verksamhetsutövare har därmed lämnat in avslutningsplaner som sedan granskats, i vissa fall kompletterats och godkänts. De sedan år 2001 gällande funktionella kraven på sluttäckningen leder till att stora mängder massor behövs och kommer att behövas framöver för sluttäckning av deponier. Samtidigt fanns och finns ett överskott av olika potentiella alternativa sluttäckningsmaterial såsom bland andra avloppsslam från kommunala reningsverk, restprodukter från gjuteriverksamhet och askor från energiutvinning. För att undersöka förutsättningar för användningen av alternativa material och deras lämplighet har olika utvecklingsprojekt initierats av bland andra Avfall Sverige och Värmeforsk. Resultaten av olika utvecklingsprojekt avseende användning av olika material och avfall vid sluttäckning av deponier har tidigare utvärderats och sammanfattats, bland annat i Avfall Sveriges rapportserie. Avfall Sverige har också i en intern rapport sammanfattat de projekt som publicerats i de egna rapportserierna inom detta ämnesområde fram till och med år 2006. Syfte med denna sammanställning var att bättre kunna identifiera vilka områden som behöver utredas ytterligare. De erfarenheter som hittills sammanställts har i flera fall hunnit bli ett antal år gamla och då arbetet med sluttäckning fortlöpt finns ytterligare resultat i rapporter från de senaste årens sluttäckningsprojekt. Därtill finns mycket kunskap hos verksamhetsutövare som planerat för eller genomfört sluttäckningsarbeten. I många fall har även rapporter tagits fram av konsulter avseende enskilda deponier i samband med projektering för täckning av deponier. Någon sammanställning av sådana erfarenheter finns inte för närvarande. 1

1.2 Syfte och målgrupp Syftet med detta projekt är att sammanställa de erfarenheter som finns från utvecklingsprojekt sammanställa verksamhetsutövarnas erfarenheter med sluttäckning identifiera vilka ämnesområden som är väl undersökta identifiera vilka frågeställningar och ämnesområden har behov att belysas mer framöver Mål med detta projekt är att kunskap från genomförda sluttäckningsprojekt blir mer lättillgänglig för verksamhetsutövare och andra aktörer inom området. Direkt nytta får de verksamhetsutövare som är i begrepp att avsluta en deponi. Även beslutsfattare inom Avfall Sveriges utvecklingssatsningar som ska bedöma projektansökningar har nytta av att känna till vad som redan är utrett och vilka ämnesområden som bör belysas ytterligare. 1.3 Avgränsningar Sammanställningen begränsas till svenska erfarenheter och till underlag som tagits fram för att visa att kraven enligt förordningen (2001:512) om deponering av avfall uppfylls. För deponier där avfall slutat att deponeras och där alla myndighetskrav uppfyllts före 2001 är förordningen om deponering av avfall inte tillämplig. Underlag till dessa tas inte upp i denna rapport. Underlagen väljs ut och utvärderas mot bakgrund av i första hand 31-32 i förordningen 2001:512 samt Naturvårdsverkets allmänna råd till dessa paragrafer (Naturvårdsverket, 2004). Andra paragrafer i förordningen och miljöbalken (se nästa kapitel) kan vara tillämpliga vid avslutning av deponier, men de belysas inte särskilt inom detta projekt. 2

2 Lagstiftning och vägledning 2.1 Allmänt I förordningen om deponering av avfall finns juridiska bestämmelser för sluttäckning av deponier. Utöver den finns allmänna råd, vägledning och en utarbetad praxis baserat på utfall av domar, men dessa har endast en vägledande funktion. I grunden gäller även de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap miljöbalken. Deponering är en tillståndspliktig verksamhet och prövning av verksamheten sker enligt 9 kap miljöbalken. Verksamhetens utformning får därmed inte avvika från vad som meddelats i tillståndet samt eventuellt efterföljande beslut. För att genomföra en sluttäckning av en deponi krävs att genomförandet, utformningen, ingående material och kontrollplan godkänns av myndigheten. Detta kan ske antingen i samband med en tillståndsprövning eller i form av en separat sluttäckningsplan. Om alternativa material ska användas i sluttäckningen är det viktigt att verksamhetsutövaren skaffar sig kunskap om dessa och kan motivera användningen av dem, både med avseende på funktionalitet och miljö. Enskilda deponier har olika platsspecifika förutsättningar, bland annat med avseende på lokalisering och tillgång till material, varför kraven som ställs på sluttäckningskonstruktioner skiljer mellan anläggningarna. 2.2 Förordningen om deponering av avfall Sluttäckning av en deponi regleras av 31-32 i förordningen om deponering av avfall. I förordningen ställs krav på sluttäckningens genomsläpplighet med avseende på lakvatten samt klargörs vad som ska gälla för att en deponi ska betraktas som avslutad. 31 Verksamhetsutövaren skall se till att en deponi som avslutas förses med sluttäckning. Sluttäckningen skall vara så konstruerad att mängden lakvatten som passerar genom täckningen inte överskrider eller kan antas komma att överskrida 5 liter per kvadratmeter och år för deponier för farligt avfall och 50 liter per kvadratmeter och år för deponier för icke-farligt avfall. En tillståndsmyndighet får i det enskilda fallet medge avsteg eller undantag från kraven på genomsläpplighet i första stycket, om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. 32 En deponi, eller en del av den, anses avslutad först när sluttäckningen har inspekterats genom tillsynsmyndighetens försorg och tillsynsmyndigheten har godkänt den. 3

2.3 Allmänna råd, vägledning och handböcker 2.3.1 Naturvårdsverkets allmänna råd till förordningen Naturvårdsverket har i Handbok 2004:2 med allmänna råd till förordningen om deponering av avfall och till 15 kap 34 miljöbalken (Naturvårdsverket, 2004) förtydligat vad de anser ska gälla bland annat i samband med sluttäckning. I det allmänna rådet till 31 i förordningen påpekas att sluttäckning bör utföras så snart som möjligt efter avslutad deponering för att minska lakvattenbildning samt att det med god framförhållning bör upprättas en plan för när och hur sluttäckning ska ske. Sättningsutvecklingen i deponin bör utvärderas innan sluttäckningen påbörjas. Den planerade sluttäckningens stabilitet bör beräknas. En tumregel är att minsta lutningen på tätskiktet bör vara 1:20 (V:H) och största lutningen bör vara 1:3 (V:H). Ett annat krav som ställs på sluttäckningen, särskilt tätskiktet, är att materialen som ingår i konstruktionen ska vara beständiga över lång tid. Material som används i konstruktionen bör ha egenskaper som uppfyller uppställda krav på sluttäckningens genomströmningskriterium och beständighet över lång tid. Materialen bör dessutom undersökas med avseende på föroreningsinnehåll och lakbarhet. Dessa krav gäller oavsett om jungfruliga material, syntetiska eller alternativa konstruktionsmaterial används i sluttäckningskonstruktionen. I det allmänna rådet till 27 påpekas att bedömningen av stabiliteten hos deponin även bör omfattar sluttäckningskonstruktionen. Den geotekniska säkerhetsfaktorn (det vill säga förhållandet mellan mothållande och pådrivande moment) bör vara minst 1,5 beräknas med totalspänningsanalys eller minst 1,35 beräknad med kombinerad analys. Utformning av sluttäckningskonstruktionen och de använda materialen bör vara kvalitetssäkrade för att försäkra sig om att sluttäckningen uppfyller kraven i förordningen. 2.3.2 Naturvårdsverkets vägledning avseende kvalitetssäkring av konstruktioner I Naturvårdsverkets vägledning Kvalitetssäkring av bottenkonstruktion och sluttäckning i en deponi (Naturvårdsverket, 2008) definieras miljö- och kvalitetskrav för respektive skikt i en sluttäckning. I vägledningen finns en checklista för kontrollplan för utförande av konstruktionen samt förslag till hur arbetet dokumenteras. 2.3.3 Handbok Återvinning av avfall i anläggningsarbeten Naturvårdsverket ger i Handbok 2010:1 Återvinning av avfall i anläggningsarbeten vägledning till användning av avfall i anläggningsarbete, däribland vid användning ovan tätskikt på deponier. I handboken redovisas exempel på nivåer för totalhalter och utlaknig av vissa ämnen som bedöms utgöra mindre än ringa risk. 2.3.4 Vägledning stabilitet hos deponier SGI belyser i Deponiers stabilitet vägledning för beräkning (SGI, 2007) de faktorer som påverkar stabiliteten i deponier och ger rekommendationer för hur stabiliteten bör beräknas. I vägledningen ges en översikt över de krav som ställs i lagstiftningen rörande stabilitet i deponier, redovisas erfarenhetsvärden för hållfasthet för olika material samt redovisas metoder för beräkning av stabilitet. 4

av vissa ämnen som bedöms utgöra mindre än ringa risk. 2.3.4 Vägledning stabilitet hos deponier SGI belyser i Deponiers stabilitet vägledning för beräkning (SGI, 2007) de faktorer som påverkar stabiliteten i deponier och ger rekommendationer för hur stabiliteten bör beräknas. I vägledningen ges en översikt över de krav som ställs i lagstiftningen rörande stabilitet i deponier, redovisas erfarenhetsvärden för hållfasthet för olika material samt redovisas metoder för beräkning av stabilitet. 3 Sluttäckningskonstruktionen 3 Sluttäckningskonstruktionen För att uppnå en sluttäckning av en deponi med goda miljö- och funktionsmässiga För att uppnå en sluttäckning av en deponi med goda miljö- och funktionsmässiga egenskaper tillämpas egenskaper tillämpas vanligen en konstruktion bestående av flera skikt enligt nedan (se även vanligen Figur en 1): konstruktion bestående av flera skikt enligt nedan (se även Figur 1): Figur 1. Principutformning av sluttäckning (Källa: Naturvårdsverket, 2004). Figur 1. Principutformning av sluttäckning (Källa: Naturvårdsverket, 2004). Nedan beskrivs de olika skikten ovan. De beskrivs i den ordning de anläggs, det vill säga nedifrån och upp. Informationen baseras på Avfall Sveriges deponihandbok, rapport D2012:02 samt Naturvårdsverkets 13 (57) handbok 2004:02. RAPPORT 2013-11- 07 SAMMANSTÄLLNING AV ERFARENHETER Utjämningsskikt Syftet med ut- eller avjämningsskiktet är att skapa en bra utformning av deponin så att en god vattenavrinning erhålls, att utjämna eventuella sättningar samt förhindra att tätskiktet skadas av det underliggande avfallet. Utjämningsskiktet bör i möjligaste mån utgöras av avfall med lämpliga egenskaper för att spara på jungfruliga material. Skiktets tjocklek bör anpassas till avfallets struktur, risken för sättningar, behovet av att erhålla rätt lutningar samt vad som är praktiskt möjligt men bör normalt inte understiga 0,25 meter. FRÅN SLUTTÄCKNINGSPROJEKT Uppdrag 1288187000; AEHE macintosh hd:users:pern:desktop:d2014-01:rapport sweco sammanställning av erfarenheter av sluttckningsprojekt 20131111.docx Gasdräneringsskikt Om avfallet i deponin innehåller nedbrytbart organiskt material bildas deponigas under lång tid. Ett gasdräneringsskikt syftar till att avleda denna gas under tätskiktet så att inget för högt tryck av deponigas kan uppstå. Gasen leds, till exempel, genom tätskiktet och till ett oxidationsskikt för att omvandla metan i gasen till koldioxid och vatten. Om utjämningsskiktet utgörs av dränerande material kan detta skikt samtidigt utgöra ett gasdräneringsskikt. Tätskikt Tätskiktets syfte är att förhindra att nederbörd och via luften syre tränger ner i avfallet. Tätskiktet är därmed det skikt som ska säkerställa att genomströmningen av vatten i deponin begränsas i enlighet med kraven i förordningen. 5

Tätskiktet ska vara beständigt över lång tid och kan till exempel bestå av geomembran eller av mineraliska ämnen som leror, bentonitmattor, bentonitblandad sand (BES-konstruktion). En tumregel är att ett mineraliskt tätskikt bör uppgå till minst 0,3 meter. Är tätskiktet av relativt finkorniga material eller plast-/gummimaterial kan det vara aktuellt med materialseparerande skikt mellan tätskiktet och grövre omgivande skikten för att tätskiktskonstruktionen inte ska skadas. Istället för jungfruliga material kan alternativa konstruktionsmaterial såsom lämpliga avfallstyper användas för konstruktion av tätskiktet. Det förutsätter dock att detta material uppvisar godtagbara egenskaper med avseende på föroreningsinnehåll, lakbarhet samt uppfyller funktionskraven som ställs. Dräneringsskikt Dräneringsskiktets syfte är att avleda nederbördsvatten så att detta inte blir stående ovan tätskikt och bygger upp ett vattentryck. Genom beräkningar bör verksamhetsutövaren visa att dräneringsskiktet har kapacitet att transportera bort de vattenmängder som når skiktet. Till dräneringsskiktet används med fördel grovt grus eller makadam och en rekommendation är att skiktets tjocklek bör uppgå till cirka 0,2 meter. Skyddsskikt Skyddsskiktets syfte är att skydda tätskiktet mot frost, uttorkning, rotpenetration, erosion och annan mekanisk påverkan. Skyddsskiktet kan bestå av jungfruliga material såsom morän eller avfall i form av schaktmassor eller behandlad förorenad jord. Tätskiktet bör ligga på frostfritt djup. Normalt rekommenderas att tätskiktet överlagras av 1,5 meter material. Detta innebär att skyddsskiktet tillsammans med dräneringsskikt och vegetationsskikt bör uppnå denna tjocklek. Hänsyn ska dock tas till lokala förhållanden under beaktande av bland annat risken för rotpenetration och frost. Växtetableringsskikt För att undvika erosion bör ett växtetableringsskikt anläggas i täckningen ytskikt och besås med exempelvis lågväxande grässorter. Växterna ökar avdunstningen och minskar infiltrationen genom skyddsskiktet. Ett växtskikt på upplaget kan bidra till att deponin smälter in i omgivningen bättre och blir mer estetiskt tilltalande. Detta skikt kan bestå av rötat avloppsslam, matjord, kompost eller motsvarande. Skiktets mäktighet ska säkerställa en god växtetablering på ytan och uppgå till cirka 0,2 meter. 6

4 Källor till rapporter och sökning/urval Rapporter från utvecklingsprojekt I samråd med Avfall Sverige identifierades rapportdatabaser hos följande organisationer som relevanta för att hitta underlag till projektet: Avfall Sverige, Naturvårdsverket, SGI, Svenskt Vatten, Värmeforsk samt Jernkontoret. Databaser genomsöktes och rapporter som påträffades valdes ut för vidare analys om de bedömdes som relevanta. Bedömningen gjordes efter en läsning av åtminstone sammanfattning och slutsatser, i vissa fall även av övriga kapitel. Sökning genomfördes bland rapporter publicerade åren 2000-2011. Som sökord i rapportdatabaserna hos Naturvårdsverket, SGI, Svenskt Vatten och Värmeforsk valdes sluttäckning, konstruktionsmaterial, alternativa, försök, pilotförsök, FSA, tätskikt, tätning, deponi, täckning, infiltration, nedbrytningshastighet, geologisk barriär, lakvatten. Hos Avfall Sverige har två för deponifrågor relevanta rapportserier genomsökts, nämligen den för Avfall Sverige Utveckling (allmän utvecklingssatsning för avfallsområdet) och för Avfall Sveriges deponeringssatsning (utvecklingssatsning avseende deponeringsprojekt). För senare rapportserien finns rapporter endast från och med år 2007 tillgängliga på hemsidan. Således har underlaget kompletterats med rapporter från tidigare år genom direkt kontakt med Avfall Sverige. Kontakter med verksamhetsutövare Ett utskick gjordes till samtliga svenska avfallsanläggningar som deponerar kommunalt avfall (se bilaga 1) med förfrågan om att få ta del av erfarenheterna från sluttäckningsarbeten i form av till exempel konsultrapporter egna sammanställningar av relevanta projekt avseende till exempel vilken metod för sluttäckning som tillämpas och orsaken till valet av just den metoden vilka material som används, särskilt avfall/restprodukter uppföljningar/kontroll av hur sluttäckningen fungerar genomförda lab-/fältförsök beslut från tillståndsmyndighet och domstolar om sluttäckningen kommentarer från tillsynsmyndigheter Kontaktuppgifter till avfallsanläggningarna enligt ovan har erhållits från Avfall Sverige och listan omfattar 76 anläggningar. Avfall Sverige har också i samband med utskicket uppmuntrat sina medlemmar att lämna in material i enlighet med ovan. 7

Utskicket följdes upp med telefonkontakt till samtliga verksamhetsutövare som inte svarat på förfrågan. Minst två försök gjordes att nå respektive verksamhetsutövare via telefon och därefter skickades ytterligare en påminnelse via e-post. I slutändan lämnades in underlag för 28 deponier. Underlagens omfattning varierar, bland annat till följd av att verksamheterna befinner sig i olika skeden av sluttäcknings-processen. I det samlade underlaget finns alltifrån kompletta och godkända sluttäckningsplaner inklusive underlagsrapporter till endast korta kommentarer av enskilda villkor. I viss mån har åter kontakter tagits med vissa verksamhetsutövare för att följa upp vissa av de i projekten beskrivna sluttäckningsarbetena. 8

5 Sammanställning av rapporter från utvecklingsprojekt 5.1 Kategorisering av rapporter Alla 38 rapporter från utvecklingsprojekt som upphittades är sammanställda i en referenslista, se avsnitt 8.2. Flera av rapporterna har kommit till genom finansiering från flera aktörer, och de finns rapporter som är nästan identiska publikationer i de respektive rapportserierna. Efter reduktion av kopior kvarstår 23 enskilda rapporter. Tabell 1a. Rapporter från svenska utvecklingsprojekt åren publicerade 2001-2011 Rapporter Antal Kommentar Upphittade rapporter i databaser 38 totalt Rapporter till utvärdering 23 utan kopior Rapporterna kan grovt kategoriseras enligt nedanstående tabell. Tabell 1b. Identifierade typer av rapporter från utvecklingsprojekt. Typer av rapporter Antal Hänvisning Rapporter relaterade till hela konstruktionen 6 Avsnitt 5.2 eller till särskilda material Rapporter relaterade till tekniska frågor och särskilda skikt 17 Avsnitt 5.3 5.2 Rapporter relaterade till hela konstruktionen eller till särskilda material De sex rapporterna redovisas i Tabell 2. Tabell 2. Rapporter relaterade till hela konstruktionen alternativt till särskilda material. Nr Titel Beteckning 1 Alternativa konstruktionsmaterial på deponier, vägledning Avfall Sverige U2009:08 Värmeforsk rapport 1097 2 Uppföljning av sluttäckningskonstruktioner i Sverige Avfall Sverige D2007:06 3 Utvärdering av fullskaleanvändning av askor och andra restprodukter vid sluttäckning av Tveta Återvinningsanläggning 4 Flygaskastabiliserat avloppsslam (FSA) som tätskiktsmaterial vid sluttäckning av deponier Avfall Sverige U2008:09 Värmeforsk rapport 1064 Svenskt Vatten 2007:10 Värmeforsk rapport 1010 5 Askanvändning i deponier Värmeforsk rapport 966 6 Rekommendationer för användning av slagg i deponikonstruktioner. Krav, lämplighet, materialhantering och utläggning. Exemplet Hagfors kommunala deponi. Jernkontoret rapport D843 9

Rapport Nr 1, Avfall Sverige U2009:08, ger vägledning för hur alternativa material kan användas på deponier. I vägledningen redogörs för funktions- och miljökrav samt ges principer för miljöbedömning i enskilda fall. Vidare beskrivs kvalitetssäkring av material och konstruktioner både med avseende på leverantörens såväl som materialtillverkarens arbete samt med avseende på utförandet på deponin. Vägledningen har tagits fram branschöverskridande och inkluderar en sammanställning av egenskaper hos material för sluttäckningsändamål samt deras respektive potentiella användningsområden. Detta underlag är i stora delar baserat på resultat av undersökningar och erfarenheter från utförda konstruktioner. Rapport Nr. 2, Avfall Sverige D2007:06, syftar likt detta projekt till att beskriva arbetet med sluttäckning av deponier utifrån handlingar som inhämtas från i första hand verksamhetsutövare. I rapporten redogörs för sådana material som används i sluttäckningskonstruktioner eller bedöms som lämpliga för dessa ändamål. Vidare redovisas den planerade sluttäckningen av 20 svenska avfallsanläggningar. För varje deponi beskrivs utformningen av sluttäckningen inklusive materialval, myndigheternas handläggning av avslutningsplanen samt beslut i ärendena. I rapporten ingår också en sammanställning av ungefärliga sluttäckningskostnader. I studien konstateras bland annat att handläggningstiden liksom miljöbedömningen i dessa ärenden varierar mellan de respektive myndigheterna. Ingen verksamhetsutövare har helt nekats till att använda restprodukter, men användningen förknippas ofta med vissa åtaganden. Allmänt gäller att verksamhetsutövaren måste visa att restprodukten fyller en god funktion för ändamålet för att få användas i sluttäckningen. Rapport Nr. 3, Avfall Sverige U2008:09, redogör för en utvärdering av hela sluttäckningskonstruktionen på Tveta Återvinningsanläggning som har varit föremål för flera projekt. Rapporten sammanfattar försök utförda vid sex provytor på östra slänten av hushållsavfallsdeponin. Olika askor användes i ett eller flera skikt av sluttäcknings-konstruktionen. Materialsammansättningar och släntlutningar varierades, men materialen lades ut med gängse anläggningsutrustning. Resultaten visar att provytorna klarade permeabilitetskravet på 50 liter per kvadratmeter och år (kravet för deponi för icke-farligt avfall). Några ytor släppte till och med igenom mindre än 5 liter per kvadratmeter, vilket motsvarar kravet för en deponi för farligt avfall enligt förordningen. Som förklaring anges att den kemiska sammansättningen, kornstorleksfördelningen och de processer som sker i den reaktiva aska med ett ph-värde kring 12 bidrar till att tätskiktet efter hydratisering och karbonatisering bildar en monolitisk konstruktion. Utlakningen antas då att ske främst genom (relativt långsamma) diffusionsstyrda processer. Rapport Nr. 4, Svenskt Vatten 2007:10, utgör en vägledning för att utföra sluttäckning med ett tätskikt av FSA inklusive stöd för att projektera, utföra och kontrollera konstruktionen. Vägledningen omfattar bland annat tillämplig lagstiftning, miljöbedömning, utförande av blandning och lagring samt kvalitetssäkring. I rapporten ingår också exempel på utförda projekt inklusive erhållna materialparametrar. Rapport Nr. 5, Värmeforsk 966, ger en översikt av avfallsanläggningar där askor använts i sluttäckningssammanhang. I rapporten sammanfattas erfarenheter med de funktionsmässiga kraven och praktiska aspekter i samband med hantering och lagring av materialen. Rapport Nr. 6, Jernkontoret D843, syftar till att vägleda vid användning av slagg från stålindustrin. Det tas upp vilken typ av slagg som bör användas för respektive tillämpning, materialegenskaperna, den erforderliga förberedande hanteringen samt vilka kriterier gäller för blandning, utläggning och packning. Kvalitetssäkring och riskbedömning beskrivs. Som ett exempel tas upp laboratorieförsök och 10

pilotförsök som genomförts vid Hagfors kommunala deponi (ljusbågsslagg och skänkslagg i tätskiktet, ljusbågsslagg i utjämningsskiktet och dräneringsskiktet, se även avsnitt 6.4.6). Avslutningsvis konstateras att slagg från stålindustrin har goda kemiska och tekniska egenskaper för användning i sluttäckningskonstruktioner. 5.3 Rapporter relaterade till tekniska frågor och särskilda skikt De 17 rapporter som har hittats genom databassökningarna redovisas i Tabell 3. Tabell 3. Rapporter relaterade till tekniska frågor och särskilda skikt Nr Titel Beteckning 7 Uppföljning: Kontroll av tätskiktskonstruktion på Dragmossens deponi 8 Sluttäckning av avfallsupplag. Alternativa metoder att uppnå gällande krav avseende infiltration. 9 Referensdata för miljöbedömning av alternativa material i sluttäckning av avfallsupplag 10 Bedömning av långtidsegenskaper hos tätskikt bestående av flygaskstabiliserat avloppsslam, FSA. Beständighet, täthet och utlakning. Avfall Sverige U2007:06 Svenskt Vatten 2007:09 Värmeforsk rapport 1011 Avfall Sverige U2007:12 Avfall Sverige D2009:04 Avfall Sverige U2011:09 11 Utformning av skyddsskikt. Beständighet. Avfall Sverige D2011:01 Värmeforsk rapport 1171 12 Användning av täta oorganiska restprodukter IVL rapport 1665 som tätskikt i deponier 13 Försök med tätning och täckning av avfallsupplag genom RVF U2001:07 användning av fiberslam, gjuterisand, slaggranulat och slaggrus 14 Långtidsegenskaper hos tätskikt innehållande bentonit RVF 2001:12 15 Användning av avloppsslam för tätning av deponier. Förstudie. RVF U2001:17 16 Täckning av deponier med blandning av avloppsslam och aska Erfarenheter, beständighet och andra egenskaper. 17 Sluttäckning av avfallsupplag. Alternativa metoder att uppnå gällande krav avseende infiltration. Förstudie. RVF U2002:18 VA FORSK rapport 21 RVF U2004:09 18 Injektering av flygaska i hushållsavfalldeponi. RVF U2004:16 Värmeforsk rapport 830 19 Underlag för genomförande av pilotförsök med stabiliserat avloppsslam som tätskikt. / Linermaterial med aska och rötslam 20 Pilotförsök med flygaskstabiliserat avloppsslam (FSA) som tätskikt. 21 Täckning av deponier med blandning av aska och slam. Erfarenheter från tre fältförsök. 22 Uppföljning av provytor med tätskikt av FSA - Gärstad deponi och Sofielunds deponi. 23 Nedbrytningshastigheten av tätskikt uppbyggda av slam och aska. RVF U2004:18 VA FORSK 2003:43 Värmeforsk rapport 837 RVF U2005:17 VA FORSK 2006:01 Värmeforsk rapport 942 RVF U2006:04 VA FORSK 2006:08 Värmeforsk rapport 948 Svenskt Vatten 2009:02 Värmeforsk rapport 1079 Värmeforsk rapport 943 11

För att få en bättre överblick av innehållet i dessa rapporter har de kategoriserats baserat på vilka tekniska frågor som behandlas i de respektive rapporterna samt vilket eller vilka skikt i sluttäckningskonstruktionen som huvudsakligen är föremål för studierna. De tekniska frågor som tillämpas här för att kategorisera underlaget är genomsläpplighet stabilitet/hållfasthet beständighet övriga faktorer såsom miljö, ekonomi och deponins lutning De skikt som valts som grund för kategoriseringen är av-/utjämningsskikt tätskikt dräneringsskikt skyddsskikt växtetableringsskikt Resultatet av kategoriseringen redovisas i Tabell 4 nedan. Varje siffra i tabellen anger numret till rapporterna ovan enligt listan i Tabell 3. Tabell 4. Kategorisering av rapporter relaterade till tekniska frågor och särskilda skikt. Teknisk aspekt -skikt i sluttäckningen som behandlas Av-/Utjämning Tät Dränering Skydd Växtetablering Genomsläpplighet 7, 10, 12, 19, 20, 21, 22, 23 Stabilitet/hållfasthet 18, 19, 20 Beständighet 7, 10, 14, 11 16, 19, 20, 21, 22, 23 Övriga faktorer (miljö, ekonomi, deponins lutning etc) 13, 15 9, 17 9 17 Rapporterna i Tabell 4 sammanfattas nedan. Varje kategori (kombination av teknisk fråga och skikt) sammanfattas i enskilda underkapitel. 5.3.1 Tätskikt, genomsläpplighet Det har genomförts ett flertal studier avseende genomsläpplighet i tätskikt i deponier. Detta beror framförallt på det tydliga genomsläpplighetskravet som ställs i förordningen. Samtliga rapporter i denna kategori behandlar i huvudsak användningen av flygaskastabiliserat avloppsslam (FSA). I studierna som beskrivs användes huvudsakligen något av följande tillvägagångssätt: a. laboratorieförsök (IVL rapport 1665 och Värmeforsk rapport 943) b. fältförsök som utförs inom ramen för projektet (RVF U2004:18, RVF U2005:17 och RVF U2006:04) c. uppföljning av utförd konstruktion (Avfall Sverige U2007:06, Avfall Sverige U2011:09 och Svenskt Vatten 2009:02) 12

a) Laboratorieförsök Inledande laboratorieförsöken med FSA redovisas i rapport Nr. 19, 21 och 22. Vissa blandningar av FSA uppnådde en hydraulisk konduktivitet på omkring 10-10 m/s (rapport Nr. 21). I rapport nr 23, Värmeforsk rapport 943, redovisas försök för att bestämma eventuell nedbrytning av organiskt material i två olika ask-slamblandningar. Paramater som varierades för försöken var materialets blandningsproportion, kompaktering och vattenhalt. Dessutom belystes påverkar av frysning och torkning. Resultaten visar att det kan ske en viss utlakning av organiskt material till en början men att halten totalt organiskt kol (TOC) sedan stabiliseras i det fasta materialet. I förhållande till den totala materialvikten lakades ungefär lika mycket TOC ut vid 80 % askhalt som vid 20 % askhalt. Detta betyder dock att det var en större utlakning av initial mängd TOC vid en hög askhalt eftersom denna blandning innehöll mindre organiskt material från början. Utlakningen av TOC visar sig vara av mindre betydelse om ett tätskiktsmaterial har en tillräckligt låg genomsläpplighet (<1 10-9 m/s). Det kunde dock inte dras några generella slutsatser om vilken aska/slam-kvot som är mest lämpligt att använda i ett tätskikt för att begränsa nedbrytningen av organiskt material. Den hydrauliska konduktiviteten i försöken var oberoende av förändringar i halt TOC, det vill säga trots att det organiska materialet i ett tätskikt minskar något till följd av kemisk nedbrytning och utlakning så förväntas det inte öka tätskiktets genomsläpplighet. Genomsläppligheten minskade istället med tiden och påverkades främst av kompakteringsgraden. Torkning av materialet medförde att den hydrauliska konduktiviteten ökade; uttorkning av ett tätskikt bör undvikas för att bibehålla en tillräckligt låg permeabilitet. Frysning i cykler visade i försöken ingen effekt på genomsläppligheten. I rapport Nr. 12, IVL rapport 1665, har både laboratorieförsök och fältförsök genomförts, men de senare gav så motsägelsefulla resultat att det inte gick att dra några slutsatser från dem. Studien avsåg möjligheten att använda sig av grönlutslam från skogsindustrin respektive askor från biobränsleförbränning i tätskiktskonstruktioner. Restprodukterna undersöktes med avseende på kemisk sammansättning, utlakning, genomsläpplighet och uttorkning. Resultaten visar att de undersökta restprodukterna inte har sådana egenskaper som gör dem olämpliga som tätskiktsmaterial. Askorna gav generellt en något högre utlakning än grönlutslammet. Genomsläppligheten hos materialen var förhållandevis hög, men möjliga förklaringar till detta var att proven inte packats och att vattenkvoten sannolikt inte var optimal. Vid torkningsförsöken uppkom sprickbildning och krympning, framförallt hos slammet. Generellt saknas dock jämförbar kunskap om naturliga material för att kunna dra tydliga slutsatser. b) Fältförsök De rapporterna Nr. 19 och 20, RVF U2004:18 och RVF U2005:17, avser samma studie: Att utveckla ett tätskiktsmaterial baserat på avloppsslam och flygaska från förbränning av biobränsle. I rapport Nr. 18 studeras genom laboratorieförsök lämpliga blandningsproportioner samt förbereds och utformas ett pilotobjekt som sedan genomförs i projekt RVF U2005:17. Vid pilotförsöket framställdes cirka 1 500 ton FSA som lades ut som ett 0,50 0,55 meter tjockt tätskikt på en yta av drygt 2 400 m 2 på deponin Dragmossen i Älvkarleby kommun. Resultaten visar att FSA med god marginal uppfyller de krav avseende genomsläpplighet som ställs på tätskikt på deponier för icke-farligt avfall, det vill säga < 50 liter/m 2 och år. 13

Det konstateras att det är viktigt: att flygaskan är färsk, det vill säga att flygaska med härdningskapacitet nyttjas att andelen flygaska ligger mellan 45 55 % TS (vid lägre halter blir FSA-material mer svårhanterligt att blanda och lägga ut) att högre halt av flygaska ger lägre täthet Rapport Nr. 21, RVF U2006:04, behandlar flygaskastabiliserat avloppsslam som vid Gärstads avfallsanläggning i Linköping och vid Sofielunds avfallsanläggning i Huddinge. Erfarenheterna med materialets kemiska och fysiska egenskaper och praktisk kunskap om hanteringen och utläggningen av materialet förmedlas. Det visade sig vara svårt att uppnå de i laboratorieförsöken fastställda låga värden för hydraulisk konduktivitet även i fält. Vid den provyta som hade legat längst uppmättes ett flöde genom tätskiktet av cirka 12 liter/m 2 och år, vilket innebär att ytan klarar funktionskravet för en icke-farligt avfall deponi med god marginal. Provytan utan överliggande dräneringslager uppvisade högre flöden, vilket visar betydelsen av ett dränerande lager. Sättningarna tätskiktsmaterialet bedömdes som små efter ett år. C) Uppföljning av utförd konstruktion I rapport Nr. 7, Avfall Sverige U2007:06, redovisas en uppföljning och kontroll av tätskiktskonstruktionen bestående av FSA på Dragmossens deponi i Älvkarleby. Uppföljningen omfattade undersökning av permeabilitet, provtagning och analys av vatten- och gasprover samt laboratorieundersökning med avseende på beständighet mot nedbrytning. Rapporten kompletterades med en uppföljning av Lilla Nybys avfallsanläggning i Eskilstuna. I rapporten understryks vikten av blandningens homogenitet för tätskiktets täthet och beständighet. Det observerades att FSA-skiktets täthet ökade med tiden; efter 1-2 år klarade även mindre homogena blandningar täthetskravet för en deponi för icke-farligt avfall. FSAskiktets täthet ökade med ökad kompression och skiktets täthet. Sammanfattnings konstaterades att sluttäckningskonstruktion med FSA i tätskiktet klarade funktionskraven som ställs på deponier med icke-farligt avfall. I rapport Nr. 10, Avfall Sverige U2011:09, sammanställs erfarenheter från olika deponier där askaslamblandningar använts som tätskikt. Både pilot- och fullskalesluttäckningar med FSA från åren 2004-2009 redovisas. Uppföljning av tätskiktens permeabilitet utfördes med volymmätningar i vattenlysimetrar. Vattenprover analyserades med avseende på metaller och näringsämnen. Deponigas samlades in i gaslysimetrar och analyserade. Genom kolvprovtagning med borrbandvagn togs ut prover för bestömma tätskiktsmaterialets densitet (skrym- och torrdensitet), vattenkvot (TS-halt) och skjuvhållfasthet. Resultaten visar att FSA klarade täthetskravet för en deponi för icke-farligt avfall. Efter ca 4,5 år låg genomsläppligheten generellt på under 15 liter/m 2 och år. Tätheten ökade med tiden. Enbart små mängder vatten perkolerade genom FSA-skiktet, detta anges som förklaring för att urlakningen av salter, löst organiskt kol (DOC) m.fl. var begränsad. I rapport Nr. 22, Svenskt Vatten 2009:02, redovisas fältmätningar utförda vid Gärstads och Sofielunds avfallsanläggningar. Undersökningarna avsåg bland annat vattenflöden, genomsläpplighet och sättningar. De kompletterades med laboratorieförsök på prover från de båda tätskikten. Perkolationen underskred, med marginal, kriteriet för deponi för icke farligt avfall. Perkolationen ska på vissa ställen legat så lågt som strax över kravet för en deponi för farligt avfall (5 liter/m 2 och år). 14

5.3.2 Tätskikt, stabilitet/hållfasthet Resultaten av rapporterna Nr. 19 och 20, RVF U2004:18 och RVF U2005:17, visar att de i FSA ingående materialens kvalitet är en viktig faktor för att få en homogen blandning. I detta ingår att optimera vattenkvot/ts-halt och homogenitet. Flygaska som har en vattenkvot större än 20 % ger sämre FSAkvalitet då det innebär att härdningsprocesser kan påbörjas i flygaskan, vilket i sin tur medför att flygaskan klumpar ihop sig och bildar granulat. Därmed blir FSA-blandningen mindre homogen och flygaskan kan inte finfördelas lika effektivt. Rapport Nr. 18, RVF U2004:16, beskriver pilotförsök med injektering av flygaska från förbränning av biobränslen utfört vid Tveta Återvinningsanläggning i Södertälje. Dessa har kompletterats med en litteraturstudie och laboratorieförsök. Syftet med injekteringen var att minska differentiella sättningar i deponins tätskikt. Totalt injekterades cirka 100 ton askslurry, vilket uppskattningsvis motsvarade en utfyllnad av cirka 12-16 % av de tillgängliga hålrummen inom injekteringsområdet. Slutsatsen från försöken är att aska blandar sig väl med vatten till en pumpbar slurry som kan injekteras utan risk för härdning i injekteringsutrustningen. Varken avfallet eller det injekterade materialet gav under pilotförsöken något mottryck och inget tyder på att avfallet i deponin tryckts undan av den injekterade askan. Askslurryn verkade istället rinna genom håligheter i avfallet och sprida sig ganska långt från injekteringshålen. I deponin skulle askan stelna, inom uppskattningsvis några dagar, till hårda men något spröda klumpar som skulle kunna bidra till en ökad stabilitet i deponin. För att få märkbara effekter av askinjektering i en deponi anges att det skulle krävas injektering av åtminstone något eller några tusen ton askslurry. 5.3.3 Tätskikt, beständighet Rapport Nr. 14, RVF 2001:12, är den enda rapporten i urvalet som behandlar genomsläpplighet av annat material i sluttäckningens tätskikt än FSA, nämligen bentonit (syntetiska lergeomembran, bentonitmattor). Rapporten innehåller resultaten från en litteraturstudie och fallstudier för Löts, Tveta avfallsanläggning och Högbytorps avfallsanläggning. Rapporten ger vägledning till användning av bentonit i tätskikt. Exempel på slutsatser är att det är viktigt att utläggningen av bentonitmattor sker på så sätt att punktering förebyggs samt att ventilation anordnas i det fall gasproduktionen i avfallet är så stor att gasen inte kan diffundera genom bentonitmattan. I rapport Nr. 16, RVF U2002:18, beskrivs huruvida materialets beständighet är avgörande för att kunna utnyttja avloppsslam som täckning på deponier. Syftet för den redovisade studien var bl.a. att bedöma hur syretillgång och ph påverkar nedbrytningen. För att undersöka dessa faktorer genomfördes både fält- och laboratoriestudier. Både fältstudierna och laboratorieförsöken visade på att inblandning av aska eller kalk och den ph-höjning som därmed följer kan ha en fördröjande effekt på nedbrytningen. Syrefria förhållanden anges vara av central betydelse för konstruktionens beständighet. Syretransporten i perkolerande vatten bedöms som liten, vilket innebär att det är viktigt att minska syretransporten via diffusion genom markprofilen, till exempel genom en väl utförd packning. Resultatet i rapport Nr. 7, Avfall Sverige U2007:06, är att en ökad mängd flygaska i FSA minskar risken för eventuell nedbrytning. FSA bör därför bestå av minst 40 % flygaska. Vid 60 % flygaskaandel konstateras att ingen mätbar nedbrytning sker. 15