Anpassning av övervakning till ramdirektivet för vatten
Anpassning av övervakning till ramdirektivet för vatten Utgiven av: Ansvarig avd./enhet: Författare: Omslagsbild: Foto omslagsbild: Illustrationer: Upplaga: Vattenmyndigheterna i samverkan Övervakningsgruppen Malin Kronholm, Lennart Johansson, Måns Denward, Pernilla Öhrström, Ragnar Lagergren, Emanuel Nandorf, Annika Lindblad, Mikael Gyllström Städsholmen Lennart Johansson Carina Nanker, Lisa Lundstedt Endast digital utgåva
Förord Miljöövervakningen av Sveriges vatten bedrivs på alla nivåer. Nationella, regionala, kommunala och lokala aktörer bedriver övervakning av olika parametrar med olika frekvenser. I arbetet med EU:s ramdirektiv för vatten ligger övervakningen till grund för statusbedömningar av vattnet. Utifrån statusen på vattnet beslutas miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Sverige ska vart sjätte år rapportera in övervakningsprogram till EU. Första inrapporteringen, år 2007, innehöll ett mycket begränsat urval av det totala antalet övervakningsstationer, främst utifrån den nationella övervakningen. Programmet fick kritik av EU-kommissionen eftersom antalet övervakningsstationer ansågs vara för få för att kunna utgöra underlag för statusbedömningen. Programmet innehöll också för få övervakningsstationer för biologiska parametrar och prioriterade ämnen. 2012 har Sverige rapporterat ett reviderat övervakningsprogram till EU-kommissionen. Detta dokument utgör resultatet av en analys av Sveriges övervakning med utgångspunkt från EU-kommissionens kritik och utifrån de brister som framkommit i samband med rapporteringen 2012. Vattenmyndigheterna vill gemensamt visa vilka åtgärder som behöver vidtas för att Sverige i framtiden ska leva upp till kraven i EU:s ramdirektiv för vatten. Havs- och Vattenmyndigheten har deltagit i arbetet under avsnitt 6 och SGU har lämnat synpunkter på arbetet i slutskedet. För vattenmyndigheterna Irene Bohman Vattenvårdsdirektör för Södra Östersjöns vattendistrikt Bottenvikens vattendistrikt Bottenhavets vattendistrikt Norra Östersjöns vattendistrikt Västerhavets vattendistrikt
Innehållsförteckning 1 Förslag till strategi för övervakning... 1 2 Inledning... 4 2.1 Övervakningens roll i vattenförvaltningen... 4 2.2 EU:s krav... 4 2.3 Vattenmyndigheternas tolkning av EU:s målbild och definition av övervakning... 5 2.4 EU-kommissionens kritik riktad mot övervakningen... 6 2.5 Strategins målsättning... 6 2.6 Genomförande av planen... 6 3 Övervakning av vatten i Sverige... 7 4 Finansiering av miljöövervakningen... 8 5 Brist- och behovsanalys utifrån nuvarande övervakning... 10 5.1 Grundvatten... 10 5.2 Sjöar och vattendrag... 13 5.3 Kust- och övergångsvatten... 16 5.4 Vattenförekomster som används för dricksvattenproduktion... 19 5.5 Övervakning i skyddade områden för arter och habitat... 19 5.6 Undersökande övervakning... 19 6 Anpassning till ramdirektivet för vatten... 20 6.1 Samordning och helhetssyn... 20 6.1.1 Samordning mellan myndigheter... 20 6.1.2 Ansvarsförhållanden... 21 6.1.3 Samordning av övervakning av gränsvatten... 22 6.2 Finansiering... 22 6.3 Recipientkontrollens roll... 24 6.4 Branscher som saknar övervakning... 24 6.5 Gruppering av vattenförekomster... 25 6.5.1 Modellstödd övervakning... 26 6.6 Fungerande dataflöden... 26 6.7 Rutiner för revision av program för övervakning och recipientkontroll... 28 6.8 Bedömningsgrunder... 28 6.9 Övervakning i mindre vatten än vattenförekomster... 29 7 Referenser... 30 Fristående bilagor: Bilaga 1-7
1 Förslag till strategi för övervakning Ett bra uppbyggt övervakningsprogram av vatten är nödvändigt för att de beslut som fattas inom arbetet med vattenförvaltning ska bli rätt. Data från övervakningen följer genom hela vattenförvaltningscykeln och är basen för bedömning av status tillika underlag för åtgärdsbehov samt uppföljning av genomförda åtgärder. EU-kommissionen har lämnat synpunkter på vattenförvaltningens övervakningsprogram och konstaterat att det finns stora brister, programmen som helhet har klassats som ej kompletta. Till de största bristerna räknas bristfällig provtagning av biologiska kvalitetsfaktorer (för få parametrar samt i för få vattenförekomster), generösa grupperingar i kustvattenförekomster (för lite data stödjer grupperingarna) samt inget operativt övervakningsprogram för grundvatten. Genom detta förslag till strategi ger vattenmyndigheterna förslag på hur Sverige ska utveckla miljöövervakningen så att även vattendirektivets krav och intentioner tillgodoses. Nedan presenteras kortfattat vilka åtgärder som behöver vidtas, för mer fördjupad information hänvisas till kapitel 5 och bilagor. Följande förändringar behöver göras: Bemyndigande, finansiering och samordning Vattenmyndigheterna har ansvar för att ta fram övervakningsprogram enligt vattendirektivet och genomföra det, men saknar mandat att påverka befintlig övervakning och än mindre att genomföra övervakningen. Vattenmyndigheternas roll, mandat och befogenheter med avseende att ställa krav på övervakningen måste bli tydligare. Vattenmyndigheterna saknar också egen finansiering till miljöövervakning, vilket kraftigt begränsar vattenmyndigheternas möjlighet att leva upp till EU:s krav. Havs- och Vattenmyndigheten (HaV), Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) och även Miljödepartementet ansvarar för detta. PPP/UPP-principen (polluters pay/förorenaren betalar-principen respektive users pay/användaren betalar-principen) för vattenanvändning måste utvecklas och tillämpas så att alla branscher som nyttjar vattnet, som recipient, reglering eller genom vattenuttag, bidrar till övervakningen. Detta kräver framför allt ökad tillsyn från tillsynsmyndigheterna samt troligen även en översyn av lagstiftningen, såväl miljöbalken som plan- och bygglagen. Det behöver även utredas hur ppp-principen kan användas vid diffus kemisk påverkan av grundvatten. Ansvaret ligger på tillsynsvägledande myndigheter och tillsynsmyndigheterna men även Miljödepartementet. Detta kräver även vägledning från centrala verk. De nationella myndigheterna, alltså HaV, Naturvårdsverket (NV), SGU, Jordbruksverket (och andra som har ansvar för andra direktiv med rapporteringsansvar) har ett ansvar för den övergripande samordningen av all miljöinformation, det vill säga samordning mellan miljömål, vattendirektiv, BSAP, Nitratdirektiv, N2000, havsmiljödirektiv mm. Det bör finnas en helhetssyn som håller ihop och synkroniserar nationellt viktiga syften. Detta kräver en initiering genom ett samordningsuppdrag i regleringsbrev. Miljödepartementet ansvarar. 1(36)
Övervakningen av gränsvatten mellan Sverige, Finland och Norge behöver utvecklas (se avsnitt 6.1.3). Det bör övervägas att avgränsa Torneälven till ett eget internationellt vattendistrikt tillsammans med Finland. HaV och Miljödepartementet ansvarar. Vattenmyndigheterna ansvarar för samordningen i respektive avrinningsområde. Sverige måste revidera synen på recipientkontroll i vatten så att den ska kunna nyttjas i vattenförvaltningens syfte. Recipientkontrollen bör ses över vad gäller utformning av program och val av parametrar för att nå större samordning. Detta kräver nya riktlinjer och vägledningar, med fördel branschvis. HaV ansvarar för detta tillsammans med NV. Fler befintliga övervakningsstationer måste nyttjas på ett bättre sätt i vattenförvaltningens syfte. Recipientkontroll och råvattenkontroll av vatten som används för dricksvattenproduktion är viktiga datakällor utöver statligt finansierad övervakning. För detta krävs bättre samordning och fungerande dataflöden (se avsnitt 6.6). Nationella tillsynsmyndigheter ansvarar för handledning, regionala tillsynsmyndigheter ansvarar för genomförande. Övervakningens utformning För att få en bättre yttäckning av övervakningen krävs det att man grupperar vattenförekomster. Typindelning och typspecifika referensförhållanden måste förbättras så att det går att göra kvalitetssäkrade fungerande grupperingar. Det krävs bättre handledning för typgrupperingen redan till 2014 för att skapa ett enhetligt tillvägagångssätt. HaV och SGU ansvarar men behöver hjälp från expertis, vattenmyndigheterna och länsstyrelserna. Övervakningen måste utvecklas och utökas med avseende på främst biologiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer samt metaller och miljögifter. Övervakning i vattenförekomster med dricksvattenuttag (se avsnitt 5.4) behöver utvecklas. Det räcker inte att bara rapportera delar av befintlig övervakning. Ansvarig är HaV, Livsmedelsverket och SGU i samverkan med vattenmyndigheterna. Den kemiska övervakningen av grundvatten behöver utvecklas. För att miljökvalitetnormer ska kunna meddelas måste ett reviderat kontrollerande övervakningsprogram för grundvatten tas fram och på grundval av detta ett operativt övervakningsprogram. För att kunna få övervakningsprogrammen på plats behöver finansieringen lösas. Hav och Miljödepartementet ansvarar för detta utifrån underlag från SGU i samverkan med vattenmyndigheterna. Den kvantitativa övervakningen av grundvatten behöver utvecklas. Då kvantitativa problem förekommer i Sverige måste en medveten strategi finnas för övervakning av kvantitativ risk och status. Det behövs övervakning av vattenuttag, vilken också ska kunna nyttjas i vattenförvaltningens syfte. Ansvarig är vattenmyndigheterna tillsammans med SGU och tillsynsmyndigheter. Den undersökande övervakningen måste definieras tydligare samt utvecklas. Strategi med handledning om upplägg, kvalitetssäkring, registrering i VISS och datavärdskap behöver tas fram. HaV ansvarar tillsammans med MSB som ansvarar för delen vid olyckor och incidenter. Naturvårdsverket har ett ansvar för delar som berör miljögifter. Arbetet genomförs i samverkan med vattenmyndigheterna. 2(36)
Datahantering och kvalitetssäkring Den övervakning som inte är registrerad i VISS kommer inte att rapporteras till EU. För en effektiv samordning av övervakning och rapportering krävs det att VISS är den metadatabas som används för all övervakning och recipientkontroll med anknytning till vatten och att den uppdateras kontinuerligt så fort det sker förändringar av övervakning och recipientkontroll. Rutiner och vägledning behöver tas fram redan till 2014. Vattenmyndigheterna ansvarar tillsammans med HaV. För att dataflödet och samordningen ska fungera krävs att ID-sättningen av övervakningsstationer genomförs på ett enhetligt sätt. Ett nationellt stationsregister behöver upprättas och det behövs en handledning och manual för stationsdefinitioner som bör utgå från det PM som tidigare tagits fram av Naturvårdsverket (NV Dnr 721-395-07Mm). HaV, SGU och NV ansvarar där NV har ett övergripande ansvar. Dataflöden och rutiner för kvalitetssäkring och tillgängliggörande av data behöver fortsätta förbättras. De nationella datavärdskapen behöver utvecklas (se avsnitt 6.6). Här krävs mer aktivt arbete i alla led, men även nya riktlinjer och vägledningar. HaV och SGU ansvarar tillsammans med NV. Arbetet genomförs i samverkan med vattenmyndigheterna. Övervakningsprogrammens konfidensnivå och precision måste definieras. Underlag måste tas fram så att det kan ingå i rapporteringen till EU 2015. HaV ansvarar tillsammans med NV och SGU och genomförs i samverkan med vattenmyndigheterna. 3(36)
2 Inledning 2.1 Övervakningens roll i vattenförvaltningen Ett bra uppbyggt övervakningsprogram av vatten är nödvändigt för att de beslut som fattas inom arbetet med vattenförvaltning ska bli rätt. Data från övervakningen följer genom hela vattenförvaltningscykeln och är basen för bedömning av status tillika underlag för åtgärdsbehov så att vi vet om vi når målet god eller hög status i distriktets grundvatten, sjöar, vattendrag, övergångs- och kustvatten. När åtgärder sedan genomförts behövs kunskap om åtgärderna har fått önskad effekt, se figur 1. Figur 1. Övervakning ska ge underlag till bedömning av status och åtgärdsbehov 2.2 EU:s krav Övervakningens roll i ramdirektivet för vatten (2000/60/EG)) är central för att beskriva det initiala tillståndet i våra vatten, dimensionera och verifiera eventuella åtgärder samt för att bevaka att den goda statusen inte försämras. Det bör poängteras att de krav som ställs i direktivet på miljöövervakning även är formellt implementerad i svensk lagstiftning genom förordning SFS 2004:660, föreskrift om övervakning i grundvatten (SGU-FS 2006:2 ändrad genom SGU-FS 2011:1) och föreskrift om övervakning av ytvatten (NFS 2006:11). I ramdirektivet för vatten framgår att övervakning (Art. 8) ska upprättas så att en sammanhållen och heltäckande översikt skapas för grund- och ytvattenstatusen inom varje vattendistrikt (med start från 2006). Detta ställer krav på en övervakning med tillräcklig rumslig täckning, med möjlighet att gruppera vattenförekomster. Uppgifterna omfattar bland annat referensförhållanden för allt vatten och uppgifter om vilken påverkan olika vatten kan ha. Informationen läggs sedan till grund för statusklassificering och beslut om miljökvalitetsnormer samt åtgärdsbehov. All övervakning ska utföras enligt vissa standarder vad gäller metoder, frekvens mm. (Art. 8, bilaga V), vilket bland annat möjliggör jämförelser mellan olika länder. Övervakningen ska rapporteras som kontrollerande, operativ och för grundvatten även kvantitativ övervakning. Övervakningsstationer kan vara både kontrollerande och operativa. För vissa typer av vatten, som skyddade områden enligt vattendirektivets definition, tillkommer ytterligare krav. Därtill ska en strategi för undersökande övervakning presenteras. För vidare definitioner hänvisas till rapportering av övervakningsprogram 2012-2015 i respektive distrikt (BVVD, BHVD, NÖVD, SÖVD, 4(36)
VHVD). Övervakning för att kontrollera om åtgärdsprogrammen (Art. 11) fungerar ges i vattendirektivet en viktig roll, genom att när övervakningsdata indikerar att det är osannolikt att de mål som satts (Art. 4) kan uppnås, ska medlemsstaterna se till att orsakerna till misslyckandet undersöks, relevanta tillstånd granskas och att ytterligare åtgärder kan beslutas som t.ex. strängare miljökvalitetsnormer. Vidare ska varje förvaltningsplan innehålla kartor som visar de nätverk för den grund- och ytvattenövervakning som upprättats och hur övervakningen bidrar till statusklassificeringen. Förvaltningsplanerna ska även innehålla uppskattningar av konfidens- och noggrannhetsnivån för resultaten av övervakningsprogrammen. Innan 2027 bör övervakningen kunna verifiera att åtgärdsprogrammen har haft en effekt, att inga vattenförekomster har försämrats och att statusen i vattenförekomsterna är god. När vattenförekomsternas status är god och inga tecken tyder på försämring ges möjligheten att minska övervakningsresurserna så att övervakning endast behöver utföras var tredje förvaltningsplan. 2.3 Vattenmyndigheternas tolkning av EU:s målbild och definition av övervakning Definitionen av övervakningen och dess omfattning är tydlig, men kan ytterligare preciseras om det finns grunder för hur en prioritering kan göras. Vattenmyndigheten vill särskilt poängtera definitionen av kontrollerande övervakning där både påverkade och opåverkade områden kan ingå för en generell bild av vattenstatusen. Operativ övervakning ska finnas i alla vattenförekomster som inte uppnår eller är i riskzonen att inte uppnå god ekologisk eller kemisk status. För övervakning av grundvattenförekomster gäller att operativ övervakning ska sättas in när en parameter överstiger startpunkt för att vända trend eller för de grundvattenförekomster som efter den fördjupade kartläggningen anses vara i risk att inte nå god status. Vattenmyndigheten tolkar därmed inte att operativ övervakning omfattar enbart recipientkontroll. Recipientkontrollen kan också vara en del av den kontrollerande övervakningen. Dessutom kan olika former av uppföljning, som inte behöver innebära direkta övervakningsinsatser i vatten, kombineras med övervakning. Den målbild som finns avseende övervakning i direktivet kan Sverige i dagsläget inte leva upp till, särskilt med avseende på den rumsliga täckningen och kravet på biologiska kvalitetsfaktorer. Grundvattenövervakningen är därutöver väldigt bristfällig. Detta gäller oavsett hur befintliga tillgängliga svenska styrmedel kombineras (olika former av juridiska, ekonomiska och finansiella verktyg) som står till vattenförvaltningens tjänst. Som exempel kan nämnas att det finns drygt 3000 grundvattenförekomster, men det finns endast övervakning i ca 14 % av dessa. Däremot kan stora delar i det svenska övervakningssystemet användas eftersom de stämmer överens med syftena i vattendirektivet. Målbilden att en station ska övervaka samtliga kvalitetsfaktorer är inte möjlig att uppfylla med dagens utformning av övervakning i Sverige där program i regel är utformade per kvalitetsfaktor utifrån de specifika krav på placering av stationer varje kvalitetsfaktor har. Vattenmyndigheterna saknar medel att påverka övervakningens utformning eftersom de är hänvisade till övervakningsaktörernas upplägg vars syfte inte alltid följer vattenförvaltningens. Den befintliga övervakningen ser till omfattning och utförande hos många aktörer därför i stora drag ut som den gjorde innan vattendirektivet implementerades i svensk lagstiftning. 5(36)
2.4 EU-kommissionens kritik riktad mot övervakningen Sverige har fått allvarlig kritik från EU-kommissionen för att miljöövervakningen inte uppfyller kraven i ramdirektivet för vatten. Genomförda analyser bekräftar EUkommissionens kritik. Följande är de huvudsakliga bristerna utifrån gjorda analyser i denna strategi och EUkommissionens kritik: Biologiska kvalitetsfaktorer mäts inte i den utsträckning som krävs av vattendirektivet. Hydromorfologiska kvalitetsfaktorer följs inte upp i den utsträckning som krävs. Vid övervakning av metaller och miljögifter mäts i stort sett endast metaller. Övervakning av organiska miljögifter mäts endast i liten omfattning i såväl ytvatten som grundvatten. Mätning av miljögifter i vattenförekomster där dricksvattenuttag sker med mer än 100 m 3 /dygn görs ej trots att det är ett obligatoriskt krav. Övervakningens yttäckning är bristfällig. Endast i 20 % av vattenförekomsterna förekommer provtagningar och mätningar. Flera branscher som använder eller påverkar yt- eller grundvattnet bidrar knappt till recipientkontrollen/övervakningen, t ex vattenkraft, jordbruk, skogsbruk, vattenuttag (bevattning och dricksvatten), m fl. Dagens övervakning av grundvatten ger inte möjlighet till att fastställa miljökvalitetsnormer enligt vattenförvaltningsförordningen och SGUs föreskrifter. Kommissionens synpunkter redovisas i Report from the commission to the European parliament and the council, on the Implementation of the Water Framework Directive (2000/60/EC). 2.5 Strategins målsättning Denna strategi ska: Utifrån en helhetssyn på den samlade vattenrelaterade övervakningen i Sverige visa vad som kan göras för att anpassa den till vattenförvaltningens behov på ett kostnadseffektivt sätt. Redovisa roller och ansvar för processen att ta fram övervakningsprogram enligt vattenförvaltningens behov Målgrupp för strategin är nationella och regionala myndigheter (ansvariga för NMÖ/RMÖ, kalkning och tillsyn och tillsynsvägledning). 2.6 Genomförande av planen Samtliga föreslagna åtgärder måste påbörjas snarast för att vara genomförda så att miljöövervakningen så långt det är möjligt uppfyller vattendirektivets krav vid rapporteringen 2015 och 2021. Vattenmyndigheterna har inte tagit fram någon detaljerad tidplan då vattenmyndigheterna inte äger frågorna. Lämpligen sammankallar HaV till en planeringsworkshop under hösten 2013 för berörda myndigheter. Åtgärderna måste därefter tas med i respektive myndighets verksamhetsplan. 6(36)
3 Övervakning av vatten i Sverige Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten och Sverige Geologiska Undersökning har det övergripande samordningsansvaret för nationell och regional övervakning av vatten i Sverige och det är Havs- och vattenmyndigheten som har rapporteringsansvaret till EU. Det är däremot vattenmyndigheterna som har ansvar för att ta fram övervakningsprogram som följer ramdirektivet för vatten och vattenförvaltningsförordningen samt för att övervakningen genomförs. Då vattenmyndigheterna inte bedriver någon egen övervakning, måste övervakningsprogrammen bestå av stationer och aktiviteter som plockas från övervakning där det är andra aktörer som är huvudmän, se figur 2. Vattenmyndigheten har inte heller mandat att ställa krav på andra aktörers övervakning. Figur 2. Vattenmyndigheternas övervakningsprogram består av övervakningsstationer som drivs av flera olika aktörer och med olika finansiering. De nationella och regionala miljöövervakningsprogrammen omfattar framför allt trendövervakning av sjöar, vattendrag, kustvatten och grundvatten, en långsiktig övervakning i första hand förlagd till opåverkade områden för att följa storskaliga trender i miljön. Övervakningen omfattar grundvattennivåer och fysikalisk-kemiska och biologiska kvalitetsfaktorer. Övervakning i sjöar omfattar även ett stort antal så kallade omdrevsstationer, det vill säga slumpvis utvalda sjöar som provtas en gång vart sjätte år. Denna övervakning omfattar endast vattenkemi inklusive analys av metaller. Kalkeffektuppföljningen i sjöar och vattendrag är omfattande och utgör en uppföljning av kalkningsåtgärder. Denna övervakning omfattar såväl kemiska som biologiska kvalitetsfaktorer som indikerar försurningspåverkan. Recipientkontrollen är omfattande. Strategin är i regel att mäta uppströms och nedströms eller i kustvatten i en gradient utifrån respektive verksamhets utsläppspunkt. Här övervakas framför allt fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer, men även övervakning av biologiska kvalitetsfaktorer och metaller och miljögifter förekommer. 7(36)
Nationella grundvattenövervakningen omfattar kemiska parametrar och kvantitativ övervakning som görs genom grundvattennivåmätningar. Även några regionala övervakningsprogram förekommer. Kommunernas råvattenkontroll för dricksvattenproduktion utgör en viktig del av underlaget för statusbedömningar av grundvatten och har i vissa fall införlivats i grundvattenövervakningen. 4 Finansiering av miljöövervakningen Övervakningen kostar ca 164 miljoner kr per år, beräknat utifrån vad som är registrerat i VISS och är beräknat utifrån schablonkostnader (bilaga 6). 75 % av kostnaderna avser övervakning i utpekade vattenförekomster, resten av övervakningen ligger i mindre vatten än vattenförekomster, s.k. övrigt vatten. Tabell 1. Kostnaden för övervakningen i vatten fördelad på vattendistrikt Kostnad i kostnad vattenförekomster Andel i vattenförekomst Vattendistrikt (MKr/år) (MKr/år) Bottenviken 21 18 86 % Bottenhavet 28 25 89 % Norra Östersjön 23 15 65 % Södra Östersjön 45 32 71 % Västerhavet 47 33 70 % Totalt 164 124 75 % Den statliga övervakningen, inklusive kalkeffektuppföljningen, bär drygt hälften av kostnaderna om man ser till alla vatten (Figur 3). Den statligt finansierade kalkeffektuppföljningen har något av en särställning eftersom detta program ensamt står för knappt 20 % av de totala kostnaderna. När man ser till övervakning endast i vattenförekomster har den statligt finansierade delen av kostnaden minskat till under hälften Den statliga övervakningen, speciellt kalkeffektuppföljningen, sker alltså i högre grad än recipientkontrollen i mindre vatten. Figur 3. Kostnaden av övervakningen uppdelad på finansiär eller syfte. Den större cirkeln omfattar kostnaden för övervakning av både vattenförekomster och övrigt vatten medan den mindre, inre cirkeln representerar övervakningen av endast vattenförekomster Om man ser till hur finansieringen av övervakningen fördelar sig per vattenkategori så är det slående hur lite pengar som läggs på övervakning av grundvatten (Figur 4). Mest 8(36)
resurser läggs på övervakning av kust & hav samt vattendrag. Övervakning av sjöar kostar ungefär hälften så mycket och kostnaden för övervakning av grundvatten uppgår endast till ett par procent av kostnaderna för kust & hav eller för vattendrag. Hur stor del av kostnaderna som bärs av statliga övervakningsprogram varierar också kraftigt beroende på vattenkategori. Andelen av kostnaderna som finansieras via statliga anslag är drygt 75 % för sjöar men bara knappt 40 % för kust och hav där egenkontrollen står för majoriteten av kostnaderna. Figur 4. Kostnaderna för miljöövervakning av vatten fördelat på syfte och vattenkategori. SRK = samordnad recipientkontroll, RK = recipientkontroll, KÖ = kommunal övervakning, KEU = kalkeffektuppföljning, RMÖ = statlig regional miljöövervakning, GRMÖ = gemensam regional övervakning (övervakningsprogram som är samordnad mellan flera län) och NMÖ = statlig nationell övervakning. Den största andelen av kostnaderna för övervakningen i vatten utgörs av övervakning av fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer (Figur 5). Detta trots att de i regel är billigare att övervaka än biologi och miljögifter. Det förefaller som om väldigt lite pengar läggs på övervakning av hydromorfologiska kvalitetsfaktorer men det bör noteras att t.ex. biotopkarteringar som är gjorda för många vatten inte är inlagda i VISS och att kostnaden för dessa alltså inte är inräknade. Även miljögifter övervakas i väldigt liten grad. Figur 5. Kostnaderna för miljöövervakning av vatten fördelade per kvalitetsfaktorer grupperade som biologiska-, hydromorfologiska-, fysikalisk-kemiska-, och miljögifts-kvalitetsfaktorer. I denna figur är inte kostnaderna för övervakning av grundvatten medtagna. 9(36)
5 Brist- och behovsanalys utifrån nuvarande övervakning 5.1 Grundvatten Nedan sammanfattas brist- och behovsanalysen för övervakning av grundvatten. Här inkluderas enbart grundvatten som är avgränsade som grundvattenförekomster 2009. En detaljerad analys finns i Bilaga 2. SGU:s referensövervakning SGU bedriver referensövervakning i grundvatten som inte är påverkade av lokala mänskliga föroreningskällor. Den används för att ta fram bakgrundsvärden i grundvattenförekomster i grundvattenmagasin av olika genes och olika geografiska regioner. En delmängd av provtagningsplatserna i referensövervakningen är belägna i vattenförekomster och kan ingå i den kontrollerande övervakningen, som ska representera alla förekomster eller grupper av förekomster. Grupperingar av förekomster behöver göras om En gruppering gjordes våren 2012 men behöver göras om på grund av att en del brister har upptäckts. Figur 6 och 7 visar antalet övervakade förekomster som inte är i risk. Även om en ny gruppering görs kommer EU:s krav troligen ändå att inte uppnås. Ett absolut minimikrav är att tre stationer ska finnas i varje grupp av förekomster. Figur 6. Övervakning i förekomster som förväntas uppnå god kemisk status 2015. 10(36)
Figur 7. Övervakning i förekomster som förväntas uppnå god kvantitativ status 2015. Övervakningen når inte EU:s krav Kontrollerande övervakning ska bedrivas i samtliga grundvattenförekomster. För att minska antalet provtagningsstationer kan grupperingar användas. För förekomster som bedömts ligga i risk att inte uppnå god kemisk eller god kvantitativ grundvattenstatus ska operativ övervakning bedrivas. Den kontrollerande kvantitativa övervakningen är inte tillräckligt geografiskt täckande för att uppfylla kraven från EU. Sverige saknar helt operativ kvantitativ övervakning. I den kontrollerande kvalitativa övervakningen är det få provtagningsstationer som uppfyller kraven som ställs på miljöövervakning. Främst är det provtagningen i vattentäkterna som kan förbättras, men även regional och nationell provtagning behöver ses över. Figur 8. Övervakning i förekomster som är i risk att inte uppnå god kvantitativ status 2015. I tre av distrikten förväntas alla förekomster uppnå god kvantitativ status 2015. Av de 22 förekomster som är i risk ska alla övervakas men idag är det enbart 1 av dessa som övervakas. 11(36)
Figur 9. Övervakning i förekomster som är i risk att inte uppnå god kemisk status 2015. Totalt i Sverige är det knappt 38 % av de förekomster som ska ha övervakning som övervakas. Det framgår inte om de grundvattenförekomster som övervakas, övervakas på rätt plats med rätt parametrar. Operativ övervakning har enbart rapporterats för Norra Östersjön. I nuläget saknas övervakningsdata för verifiering av riskbedömningen, men det viktiga är att de föroreningar som identifierats vid kartläggningen av föroreningskällor och som ligger till grund för riskbedömningen ändå kommer med i den operativa övervakningen Dataflöden behöver förbättras Dricksvattenproducenter kontrollerar råvattnets kvalitet i en stor mängd grund- och ytvattentäkter. Dricksvattenproducenterna ger sitt medgivande till att laboratorierna levererar analysresultat från råvattenkontrollen till SGU som lagrar detta i databasen Vattentäktsarkivet. Dessa data kan utgöra ett värdefullt underlag för statusklassificeringar av vattenförekomster i VISS under förutsättning att råvattenkontrollen anpassar analyssammansättning, provtagningsfrekvens samt krav på analys- och laboratoriekvalitet så att de krav som följer av ramdirektivet för vatten och dess dotterdirektiv uppnås. Idag finns det inte något lagkrav på att dricksvattenproducenterna ska kontrollera sitt råvatten, men många följer Svenskt Vattens branschriktlinjer för kontroll av råvatten. Vattentäkternas lägen är samhällsviktig information som i vissa fall är sekretessklassad och i vissa fall bedöms som känslig information. Det kräver en varsam hantering av informationen där alla inblandade måste ha kännedom om hur den bör hanteras. Kommunerna ska kvalitetsgranska men eftersom de inte använder Vattentäktsarkivet själva så blir kvaliteten där efter. Bristande finansiering av grundvattenövervakning SGU föreslår att den kontrollerande övervakningen ska bedrivas med statlig finansiering och stationer ur bl.a. den nationella och regionala miljöövervakningen skulle kunna bidra till denna. Den statliga finansieringen av grundvattenövervakningen är dock i en storleksordning, som gör att det än så länge är svårt att etablera en kontrollerande övervakning, som tillfredsställer syftet med övervakningen. Denna övervakning på vilken framtagandet av miljökvalitetsnormer och åtgärder baseras är nyckeln till vattenförvaltningen för grundvatten. Det är av största vikt att finansieringen löses omgående mot bakgrund av att miljökvalitetsnormer ska kunna meddelas 2015. Nationell miljöövervakning tittar på storskaliga trender i miljön vilket platsar bra för den del av den kontrollerande övervakningen där långtransporterad antropogen påverkan 12(36)
undersöks. Den regionala övervakningen, som än så länge är mycket blygsam, har möjlighet att etableras så att effekter av föroreningar från punktkällor liksom diffusa föroreningskällor kan följas. PPP är den naturliga vägen att finansiera den operativa övervakningen där det finns en eller flera förorenare. Möjligheten att stödja sig på miljöbalkens bestämmelser behöver testas av tillsynsmyndigheter. Dock finns det ett stort behov av vägledning, validering av mätdata för att kunna kräva att förorenaren betalar. 5.2 Sjöar och vattendrag I ett europeiskt perspektiv är Sverige är oerhört rikt på sjöar och vattendrag. Vi har nästan 100 000 sjöar större än en hektar och ungefär lika många rinnsträckor i vattendrag. Av dessa har 7 143 sjöar och 15 406 vattendragssträckor indelats som vattenförekomster. Av den totala övervakningen av sjöar är det mindre än en tredjedel som görs i sjöar av vattenförekomststorlek (dvs > 1 km 2 ). Enligt de övervakningsprogram vi rapporterade till EU genomförs kontrollerande övervakning i 26% av sjöarna och 14% av vattendragssträckorna. I 16% av sjöarna och 11% av vattendragen bedrivs operativ övervakning som är relevant för de miljöproblem vattenförekomsterna har. Det är dock stora skillnader mellan distrikten i hur stor andel av vattenförekomsterna som övervakas (figur 10). En utförligare statistik och bristanalys redovisas i bilaga 3. Skillnader mellan distrikten Det totala antalet stationer skiljer sig inte så mycket mellan distrikten, däremot är skillnaden i andelen övervakade vattenförekomster stor mellan de två norra och de tre södra distrikten. Skillnaderna kan delvis vara motiverade av att vattnen i södra Sverige är utsatta för större påverkan och fler miljöproblem. Även i norr är dock vattnen utsatta för påverkan från bl.a. gruvindustri och vattenkraft, skogsbruk och försurning. En bättre yttäckning krävs här av såväl biologiska, fysikalisk-kemiska som hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. 13(36)
Figur 10. Antal (till vänster) och andelar (till höger) övervakade vattenförekomster i sjöar (blå) och vattendrag (röda) i respektive distrikt enligt övervakningsprogram rapporterade till EU i december 2012. 14(36)
Miljögifter Prioriterade ämnen övervakas i ett relativt stort antal sjöar men de flesta stationerna ingår bara i det nationella omdrevsprogrammet med ett prov för metaller i vattenfas vart sjätte år, vilket inte har rapporterats i det operativa programmet. Även för det operativa programmet kan man konstatera att en betydligt högre andel sjöar än vattendrag övervakas. Av den miljögiftsövervakning som rapporterats till VISS utgör övervakningen av metaller en mycket stor del. Det är uppenbart att övervakningen av andra miljögifter måste öka. En stor del av miljögiftsövervakningen görs i form av screeningar på nationell och regional nivå och många vattenvårdsförbund genomför också undersökningar av miljögifter i form av specialundersökningar. Denna övervakning, som kanske kan benämnas undersökande, är oftast inte inlagd i VISS men kan ändå vara till stor hjälp i statusklassningen. Hydromorfologi Övervakningen måste anpassas till de nya bedömningsgrunderna för Hydromorfologi. Det måste också förtydligas i dessa vilket dataunderlag som krävs för bedömningarna. Det är också viktigt att bedömningsgrunder och undersökningstyper för de biologiska kvalitetsfaktorerna utvecklas och anpassas till att följa även hydromorfologiska förändringar. Den rumsliga täckningen för exempelvis ett vattendrag som övervakas genom en övervakningsstation av bottenfauna som lagts på en kort strömsträcka i ett i övrigt rätat vattendrag utan skyddszoner är knappast tillräckligt för att kunna ge underlag för bottenfaunans status i vattenförekomsten. Fiskundersökningar i hydromorfologiskt påverkade men lugnflytande vattenförekomster är ett annat exempel där det behövs både metodutveckling och mer övervakning. Biologiska kvalitetsfaktorer Makrofyter är den biologiska kvalitetsfaktor som Sverige har minst övervakning av. Att fler län ansluter sig till gemensamma RMÖ-program kan vara en lösning för att öka andel övervakade vattenförekomster. En annan lösning kunde vara att utvecklingen av index för regleringspåverkan och att länen i sitt tillsynsarbete verkar för att vattenkraften skall vara med och bekosta sådana undersökningar i sjöar de påverkar genom reglering. Gruppering Eftersom det aldrig kommer att vara möjligt att övervaka alla vattenförekomster kommer gruppering av vattenförekomster att vara nödvändigt. Det finns beskrivningar av hur detta kan utföras i Naturvårdsverkets handbok (2007:4), men få har använt detta som det är tänkt och delvis faller det på att typindelningen inte fungerar eller är anpassad till bedömningsgrunderna. Utvecklade strategier och verktyg för hur detta ska gå till behöver tas fram. Gruppering kan i sin enklaste form göras utifrån vattentyp och påverkanstryck, ska gruppering göras på mer vetenskapliga grunder behövs expertstöd från t.ex. SLU. Statistikstöd Mycket av den befintliga övervakningen är uppbyggd med syfte att övervaka trender, eller för vattendrag beräkna transporter. För vattendirektivets behov av underlag för säkra bedömningar av ekologisk status kan behovet av frekvenser, antal objekt och rumslig täckning se annorlunda ut statistisk utredning och behovsanalys behövs. Varianser för olika parametrar behöver räknas fram och katalogiseras, tex för olika typer. Detta är en förutsättning för att behovet av antalet stationer och frekvenser skall kunna beräknas utifrån olika frågeställningar. Och det är först då man kan genomföra en egentlig behovsoch bristanalys. Lättanvända statistiska hjälpmedel för beräkning av osäkerhet och statistisk styrka behöver tas fram. 15(36)
Samordnad recipientkontroll I de tre södra distriken bedrivs en omfattande samordnad recipientkontroll. Och i de avrinningsområden denna är väl fungerande finns i regel ett tämligen gott underlag. Undersökningarna är dock starkt inriktad på mätning av näringsämnen och i viss utsträckning metaller, vilket också avspeglas på att över 50 % procent av vattendragen och nästan 75 % av sjöarna med övergödningsproblem i dessa distrikt har en relevant operativ övervakning. I vissa avrinningsområden läggs också mycket resurser på att övervaka näringsämnen trots att detta inte är något större miljöproblem. En viktig fråga för framtiden är om SRK-modellen är det sätt vi skall få in även vattenkraft, skogs- och jordbruk och de undersökningar som behövs för att kontrollera deras påverkan på våra vatten. 5.3 Kust- och övergångsvatten Det finns totalt ca 1300 övervakningsstationer längs Sveriges kust och hav. Cirka 60 % av vattenförekomsterna övervakas i någon form och alla 25 vattentyper har en övervakning. Alla kvalitetsfaktorer övervakas dock inte i samtliga typer och förutsättningarna med antal stationer och vilka aktörer som bedriver övervakning är väldigt olika i distrikten. En mer utförlig statistik och bristanalys presenteras i bilaga 4. Gruppering behövs Enligt ramdirektivet för vatten krävs särskilt övervakning av biologiska kvalitetsfaktorer - bottenfauna, makroalger och gömfröiga växter, växtplankton och i övergångsvatten även fisk. Fysikalisk-kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer tillämpas som stödparametrar. I dagsläget är det ungefär hälften av alla stationer i kust- och övergångsvatten som övervakar en biologisk kvalitetsfaktor. Bland de enskilda kvalitetsfaktorerna övervakas inte oväntat näringsämnen och växtplankton i störst utsträckning. Figur 11. Andel (%) övervakade vattenförekomster per kvalitetsfaktor. Eftersom det aldrig kommer att vara möjligt att övervaka alla vattenförekomster kommer gruppering av vattenförekomster och extra-/interpolering av data att vara nödvändigt. Det finns beskrivningar av hur detta kan utföras i Naturvårdsverkets handbok (2007:4), men få har använt detta trots att det för kustvatten finns en enhetlig, om än grov, typindelning som bör kunna ligga till grund för fortsatt gruppering utifrån påverkanstryck. En trolig orsak är att det trots allt kan råda osäkerhet kring hur det i praktiken ska gå till och vilka 16(36)
juridiska effekter en felbedömning kan leda till. Gruppering kan i sin enklaste form göras utifrån vattentyp och påverkanstryck, ska gruppering göras på mer vetenskapliga grunder behövs expertstöd från t.ex. Havsmiljöinstitutet eller SMHI. För vissa kvalitetsfaktorer kan det vara möjligt att ta fram enkla modeller för inter- eller extrapolering. Vår bedömning är att det behövs ett större stöd från expertis och en utförligare handledning än vad Handbok 2007:4 erbjuder för att kunna göra vettiga grupperingar på ett systematiskt och riktigt sätt. Brister behöver åtgärdas Växtplankton omfattar enligt svensk modell både klorofyll och biovolym och övervakas i nästan 40 % av vattenförekomsterna. Det är dock endast vid drygt en tiondel av växtplanktonstationerna där även biovolym analyseras, vilket till stor del beror på att analyserna är väldigt kostsamma. Det behövs ett ställningstagande för i vilken omfattning biovolym ska analyseras där kommande revidering av bedömningsgrunder bör tas i beaktande. Fisk ska enligt ramdirektivet för vatten övervakas särskilt i övergångsvatten men detta görs inte enligt informationen i VISS. För uppföljning av havsmiljödirektivet ökar kraven att följa bl.a. fiskbestånden även i kustvatten, men fiskbestånd övervakas enligt VISS endast i 1 % av kustvattenförekomsterna och då i huvudsak med program som riktar sig mot varmvattenarter. Övervakning av fiskbestånd är sällsynt i recipientkontrollprogram. Ett första steg för att komma tillrätta med de brister som finns är att resultaten från fiskbeståndsövervakningen tas tillvara på ett bättre sätt och att annan eventuell uppföljning av fisk görs tillgänglig så att den kan nyttjas även i vattenförvaltningens syfte. Det är i första hand ett nationellt ansvar att samordna en övervakning av fisk så att den sker på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt. Det är också av stor vikt att de bedömningsgrunder som nu är under utformning ger stöd för en bra utvärdering av fiskbestånden. Miljögifter övervakas i nästan 30 % av alla vattenförekomster, dock med minst antal stationer av de kvalitetsfaktorer som i dagsläget tillämpas inom vattenförvaltningen, Hälften av alla stationer, om man strikt följer kraven i ramdirektivet för vatten med avseende på prioriterade ämnen, kan inte ens tillämpas för bedömning av kemisk status eftersom man mäter halter i sediment och effekter i biota. Det är även främst metaller som övervakas. Nationella myndigheter bör se över hur man ska hantera detta - vad är relevant att övervaka, var och med vilka metoder? Möjligheten att använda screeningundersökningar som kompletterande övervakning bör övervägas. Miljögifter övervakas i varierande omfattning i recipientkontroll. Generellt är prioriteringar av vad som mäts i distrikten väldigt olika och det är en splittrad övervakning med olika program, aktörer, matriser och ämnen. En bättre samordning krävs generellt och för detta behövs riktlinjer och stöd från nationella myndigheter. För att kunna utröna om det finns biologiska effekter av förorenande ämnen är effektstudier i biota av stor betydelse. Studier av fiskhälsa pågår i ett fåtal referensområden idag, huruvida det finns effekter i mer påverkade områden finns det i regel ingen kontinuerlig uppföljning för. Detta är en brist som bör ses över hur man med kostnadseffektiva metoder och samordning kan få till stånd en övervakning även i påverkade områden. Nationella riktlinjer och samordning behövs eftersom detta är mycket kostsamma undersökningar. Ambitionen i framtiden bör vara att kunna använda resultat från denna typ av övervakning i vattenförvaltningen för att stärka kopplingen mellan påverkan och ekologiska effekter i miljön. Övervakning av makroalger och gömfröiga växter har nationellt sett inte fått något stort genomslag, men situationen är olika i landet. Fungerande och samordnade metoder och bedömningsgrunder är avgörande för om makrovegetation ska tillämpas som kvalitetsfaktor i någon större utsträckning. 17(36)
Det bör utredas hur hydromorfologiska förändringar kan följas upp och detta bör göras utifrån kommande bedömningsgrunder (2013). Ej heller finns nån strategi för hur dagens övervakning kan användas för att följa upp främmande arter. Övervakningen i övergångsvatten behöver generellt ses över då endast näringsämnen, växtplankton (endast klorofyll) och miljögifter övervakas i dessa vatten enligt VISS. Fungerande dataflöden Över hälften av alla stationer (60 %) i kust- och övergångsvatten ingår i program som drivs utfirån lagstiftning om krav på egenkontroll och uppföljning av olika verksamheters påverkan på miljön. Ska Sverige med befintliga resurser ens närma sig de krav som följer av ramdirektivet för vatten är man helt beroende av att nyttja data från dessa stationer. Detta ställer dock krav på god datakvalitet, samordning av program och metoder samt rutiner för att lagra och tillgängliggöra dessa data. Krav på kvalitet och fungerande dataflöden behövs i alla led, från tillsynsmyndighet beställare utförare av provtagning och analys datavärd till utvärdering och rapportering. Arbete pågår kring detta, men utan någon vidare nationell styrning eller ambition. Nationella myndigheter måste ge bättre vägledning i detta. Om det kräver en förändrad lagstiftning eller om det kan göras inom befintliga ramar genom nationella riktlinjer och stöd för t.ex. upphandling behöver utredas. Datavärdskapet behöver fortsätta utvecklas tillsammans med krav på tillgängliggörande av data och framtagande av rutiner och verktyg för fungerande dataflöden. Krav på leverans av data till datavärd enligt givna format och metoder bör generellt gälla all övervakning, även recipientkontroll. Förbättras användbarheten av dessa data har vi kommit långt. Figur 12. Fördelning av stationer mellan olika aktörer i kust- och övergångsvatten. NMÖ=nationell miljöövervakning, RMÖ = regional MÖ, SRK = Samordnad recipientkontroll, RK = recipientkontroll, KÖ = Kommunal övervakning. Integrering av modeller För bedömning av övergödningssituationen har SMHI satt upp en kustzonsmodell med nationell täckning som beräknar kväve, fosfor och syrgas i olika delbassänger. För närvarande utvecklas också andra typer av system, t.ex. att med hjälp av fjärranalys bedöma förekomst av klorofyll och genom LIDAR-scanning kartera grunda kustvatten med avseende på bottentopografi, substrat och makrovegetation. Fortsatt utveckling behövs för att öka tillförlitligheten och användbarheten av dessa modeller. Det är nödvändigt att arbeta för en större integrering av modeller med konventionell övervakning för att med 18(36)
bästa kostnadseffektivitet ta fram ett bra och heltäckande underlag för statusklassning och åtgärdsgenomförande. 5.4 Vattenförekomster som används för dricksvattenproduktion De ytvattenförekomster där man tar ut mer än 100 m 3 dricksvatten per dag ska omfattas av en övervakning av alla prioriterade ämnen och alla andra ämnen som släpps ut i betydande mängd. Denna övervakning är helt undermålig i Sverige idag. Åtgärder för att erhålla denna övervakning måste vidtas av central myndighet. 5.5 Övervakning i skyddade områden för arter och habitat Program för uppföljning av skyddade områden enligt Art- och habitatdirektivet är under uppbyggnad och metoder för denna är framtagna, men något stationsnät har ännu inte tagits fram i Sverige. Därför är det i dagsläget inte möjligt att ta fram och rapportera ett övervakningsprogram för dessa områden. På sikt bör denna övervakning rapporteras som övervakning enligt vattenförvaltningsförordningen. 5.6 Undersökande övervakning Begreppet undersökande övervakning används i stort sett inte i dagens övervakning. I vattenmyndigheternas övervakningsprogram 2012 2015 redovisas strategi för undersökande övervakning. Denna redovisar att denna typ av övervakning är aktuell när miljökvalitetsnormen inte uppnås och åtgärdsprogram ska upprättas, när orsaken till en miljöeffekt är okänd och vid olyckor och incidenter. Begreppet undersökande övervakning behöver ses över och definieras tydligare. Hitintills har ingen undersökande övervakning registrerats i VISS. För att få en fungerande samordning och för att göra det känt var undersökande övervakning bedrivits och för att göra resultaten lättillgängliga är det nödvändigt att denna övervakning registreras i VISS. Det är lika nödvändigt att finns datavärdar som tar om hand resultaten från undersökande övervakning. Inom övervakning av grundvatten saknas termen undersökande övervakning i EU:s ramdirektiv för vatten. Det är olyckligt att man inte använder samma terminologi inom ytvatten respektive grundvattendelen. Detta bör påpekas för EU-kommissionen. Idag görs undersökningar vid bland annat förundersökningar vid kartläggning av förorenade områden och i samband med Naturvårdsverkets screeningverksamhet som bör hanteras som undersökande övervakning. Det bör observeras att screeningundersökningar i vissa fall kan hänföras till kontrollerande övervakning, till exempel när den genomförs i vattenförekomster där statusen är högre eller lika med god och då at risk inte föreligger. För att leva upp till ramdirektivet för vatten:s krav fordras en handledning hur undersökande övervakning ska genomföras i samband med olyckor och incidenter. Det krävs också riktlinjer hur screeningundersökningar och undersökningar i samband med utredningar av förorenade områden ska hanteras som undersökande övervakning. En handledning om när och hur man genomför en undersökande övervakning i syfte att kartlägga orsaken till en okänd miljöeffekt. Denna bör innehålla hela datahanteringskedjan från provtagning, analys, kvalitetssäkring, leverans till datavärd och registrering i VISS. Datavärdskap måste definieras för ovan angivna fall av undersökande övervakning, likaså hur registrering ska ske i VISS. 19(36)
6 Anpassning till ramdirektivet för vatten Vid två tillfällen, 2006 och 2012, har vattenmyndigheterna tagit fram övervakningsprogram enligt förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (VFF) och dessa har via Naturvårdsverket (2006) och Havs- och vattenmyndigheten (2012) rapporterats till EU-kommissionen. Erfarenheter från detta arbete samt EU-kommissionens granskning av programmen, visar att möjligheterna är begränsade att, utifrån nuvarande utformning av övervakning inom nationella, regionala och recipientkontrollprogram, ta fram övervakningsprogram som svarar mot VFF och tillhörande föreskrifter. Övervakningen är basen för vattenförvaltningsarbetet, i synnerhet för klassificeringen av vattenförekomsters status. Ska Sverige leva upp till vattendirektivets krav med avseende på övervakning krävs ett nytänk och en omfattande revidering av befintlig övervakning på alla plan, såväl kvalitetsfaktors-, yttäcknings- som frekvensmässigt, såväl ytvatten som grundvatten. De biologiska kvalitetsfaktorerna måste öka, framför allt i sjöar och vattendrag. De hydromorfologiska kvalitetsfaktorerna följs upp bristfälligt idag. Grundvattenövervakningen måste bli betydligt mer omfattande. Dessa anpassningar krävs om de svenska övervakningsprogrammen ska kunna användas för statusklassning och normsättning med hanterbar osäkerhet och därmed godkännas av EU-kommissionen. För att nå kraven måste en ökad samordning ske mellan de olika typerna av övervakning. För detta krävs nya riktlinjer och handledningar av såväl NMÖ och RMÖ som SRK, RK och egenkontroll. 6.1 Samordning och helhetssyn 6.1.1 Samordning mellan myndigheter De nationella myndigheterna har ett övergripande samordningsansvar för all miljöövervaking utifrån olika syften, det vill säga övervakning för uppföljning av miljömål, havsmiljö- och vattendirektiv, Nitratdirektivet, Natura2000 och andra åtaganden som t.ex. Baltic Sea Action Plan och som tillsynsvägledande myndigheter för övervakning utifrån miljöbalken. HaV ansvarar för övervakning i ytvatten (ej miljögifter), Naturvårdsverket för miljögifter, SGU för grundvatten och MSB för övervakning vid olyckor och incidenter. Det är en utmaning att utforma en kostnadseffektiv övervakning som tjänar alla syften, men det är oerhört viktigt med en helhetssyn och en tydlig och samlad inriktning från nationellt håll för att övervakningen i Sverige ska kunna tas tillvara på bästa sätt och så kostnadseffektivt som möjligt. De nationella myndigheterna har ett ansvar att föra en aktiv dialog med vattenmyndigheter och länsstyrelser i samband med revidering av nationell och regional övervakning. Nationella program bör samrådas med länen så att samordning sker med avseende på geografisk lokalisering och kvalitetsfaktormässigt. T ex kan kanske regionala/kommunala mätstationer utgå till förmån för en nationell station om denna kompletteras med fler kvalitetsfaktorer. Detta medför att nationella program kan vid behov utökas med regionala och lokala behov, samtidigt som nationella program kan ta del av regionala/lokala mätdata som kompletterar de nationella programmen. Skogsstyrelsens roll med avseende på övervakning av vattenmiljöer bör klarläggas. Vattenmyndigheternas ansvar är att ta fram ett övervakningsprogram för yt- och grundvatten som följer vattendirektivets krav och genom detta ta fram underlag för rapportering till EU. Däremot finns det inget mandat att ta fram föreskrifter eller påverka utformningen av själva övervakningen. Vattenmyndigheterna kan dock påtala brister och 20(36)