Seminarium II Historikern och de egna ämnenas utveckling

Seminarium II Historikern och de egna ämnenas utveckling Matts Lindström Institutionen för Litteraturvetenskap och idéhistoria 2007-08-31 1 [Fråga 2] Det historisk-kritiska genombrottet: paradigmskifte eller fältspänning? 1.1 Odén: ett weibullskt paradigm Birgitta Odén anknyter till det Kuhnska paradigmbegreppet och försöker på så vis att förklara det som hon kallar för det svenska historisk-kritiska genombrottet. Hennes utgångspunkter är de följande: 1. Den weibullska skolbildningen erbjöd en ny modell för att granska och behandla empiri inom den svenska historieskrivningen. Historievetenskapen skulle vara objektiv. Med objektivitet menade Lauritz Weibull att historikern skulle underkasta sig vissa bestämda regler för att begränsa forskarens valfrihet och personliga inlevelse. För att detta skulle vara möjligt krävdes att han i sitt förhållningssätt till historiska fakta utgick från ett principiellt cartesiskt tvivel. Alla fakta måste alltid betivlas och prövas. Det krävdes också att historiken skulle ha historisk lärdom, vilket i praktiken innebar att han måste ha en tillräcklig beläsenhet för att kunna förhålla sina fynd till andra kända och redan säkerställda fakta. Om historikerns egna slutsatser inte var förenliga med dessa etablerade fakta måste de förkastas. För att pröva värdet hos ett vetenskapligt arbete räckte det alltså inte med att tillämpa de metodisk reglerna, det krävdes också en stor förtrogenhet med det källmaterial som arbetet utgick från. Sakkunighet och beläsenhet, kort sagt. 2. Dessa krav och teoretiska utgångspunkter blev paradigmatiska. Det vill säga, de utgjorde en uppsättning normbrytande regler för historieuppfattningen som lanserades vid en viss tidpunkt, mötte ett starkt motstånd från det rådande paradigmet (det hjärneska) för att sedan cementeras som uttryckt med Kuhns terminologi ett etablerat normalvetenskapligt paradigm. Med dessa utgångspunkter tecknar Odén bilden av den weibullska skolbildningen som en strömning i stark opposition med sin samtid: det fanns kraftiga konflikter mellan det weibullska paradigmet och det hjärneska normalparadigmet. Till sist utgick Weibull et al. som segrare. 1

1.2 Gunnerius: ett spänningsfält Gunnerius utgår från Pierre Bourdieu och hans teorier om fält, habitus och symboliskt kapital för att ge en annan bild av den weibullska skolans framväxt. Enligt Gunnerius förekom inte motsättningar, i alla fall inte på det sätt som Odén har relaterat. Hellre än att vilja tala om ett paradigm som avlöser ett annat menar Gunnerius att det historiskkritiska förloppet bör analyseras i termer av strategi. Egentligen fanns inte något starkt motstånd mot Weibulls metodologiska utgångspunkter. Hans åsikter var inte särskilt kontroversiella. Däremot förekom interna maktkamper och konfrontationer spänningar på det fält som den akademiska historievetenskapen utgjorde. Lauritz Weibull var en stridbar aktör som knöt allianser och skaffade sig fiender. Han bröt medvetet den konsensus som tidigare hade varit rådande på hans fält och skapade därmed spänningar. Däremot var hans historiemetod inte omstridd. Bilden av de oppositionella skolorna är därför i första hand en efterhandskonstruktion som har tjänat vissa strategiska mål: när Weibull-akademikerna väl (genom olika strategier) hade blivit en kapitalstarka aktör på det historiska fältet kunde de ytterligare stärka sin position genom att beskriva sin egen segrande fraktion som en motarbetad skolbildning. 1.3 Slutsats De två beskrivningarna är inte nödvändigtvis inbördes oförenliga. Båda överensstämmer i fråga om att Weibulls metod slog igenom och blev dominant. Det som skiljer dem åt är synen på vad som betingade stridigheterna. Weibull valde att bryta den konsensus som tidigare hade präglat historievetenskapens fält. Att han gjorde detta och att det var hans politiska agerande som var kontroversiellt snarare än hans teorier utesluter dock inte att de fick vad man kan kalla för en paradigmatisk roll efter att han gått segrande ur stridigheterna. 2 [Fråga 1, 3, 4] Svensk idéhistoria: från katalogisering till kritik? 2.1 En läsning av Johan Nordströms installationstal År 1932 tillträdde Johan Nordström i Uppsala som den första svenska professorn i ämnet idé- och lärdomshistoria. En donation låg bakom händelsen. Forskningen skulle enligt donatorns anvisningar inriktas mot det historiska utforskandet av den vetenskapliga tanken och det vetenskapliga arbetet i deras samband med den allmänna kulturen samt framför allt av det svenska andliga framåtskridandet. 1 Det var alltså i vetandets finrum, bland de stora framstegen, som det var meningen att Nordström skulle röra sig. Installationsföreläsningen 2 höll den nyblivne professorn i mars 1933. Alldeles för länge, menade han, hade hans disciplin varit bortglömd och undanskuffad, framförallt genom romantikens upptagenhet vid estetik och litteratur. En ursprunglig historia litteraria som från början inte hade gjort någon skillnad mellan vetenskapliga texter och skönlitteraturen hade efter hand inriktats helt och hållet mot poesin och därigenom reducerats till att vara ren litteraturvetenskap. Men under 1800-talets senare hälft hade lärdomshistorien åter börjat att vakna till liv. Enligt den svenska professorn var positivismens intresse för det intellektuella framsteget en viktig grundförutsättning för den nya sorts kulturhistoria ur vilken lärdomshistoriens moderna uppvaknande hade följt. Mycket tackvare Auguste Comte och hans lärjungar (Nordström nämner Sarton, 1 Nils Andersson och Henrik Björck. Vad är idéhistoria? : perspektiv på ämnets identitet under sextio år. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1994, s. 36. 2 Ibid. 2

Tannery och Buckle) hade Historia litteraria kunnat göra ett återtåg i akademierna. Nordström anknöt alltså medvetet till en positivistisk vetenskapshistorisk tradition när han beträdde sin post i Uppsala. Nordström deklarerar också tydligt i sin föreläsning vilka former av vetande det är som borde utforskas. Han talar om de verkande krafter[na] i en epoks tanke och handlingsliv som är teologisk dogmatik, filosofisk, juridisk och politisk spekulation, naturvetenskapen, den psykologiska forskningen och historieskrivningen. Den idéoch lärdomshistoria han hade för avsikt att bedriva var framförallt en vetenskapshistoria.[han säger också att vetenskapen är den mänskliga andens högsta, mest fruktbara aktivitet.] 3 Kontextualiserad vetenskapshistoria Men av installationsföreläsningen framgår det också att det för Nordström inte uteslutande handlade om att kartlägga och katalogisera det lärda vetandet och dess interna tillkomstprocesser. Det var också viktigt att sätta detta vetande i en kontext. Så kommer idéhistorien, i den Nordströmska meningen in i bilden. Genom att kontextualisera framsteget kan man förstå de kausala processer som ledde fram till och möjliggjorde det. De frågor Nordström tycks vilja ställa är: hur var framsteget möjligt i sin egen tid, och omvänt, hur nådde framsteget ut till sin egen tid. Det är alltjämt de stora idéerna som står i centrum. Idéhistorien är en vidgad vetenskapshistoria. Studerar man listorna över de vetenskapliga publikationer som följde efter Nordströms installationsföreläsning och ämnets institutionalisering i Sverige bekräftas också att konstatera att det ofta (om än inte uteslutande) är vetenskapshistoria det handlar om. Nordströms installationstal verkar ha pekat ut riktningen mot en tendens som höll i sig under lång tid: idéhistoria var för Nordström och hans närmsta efterföljare framförallt om man inte räds en snårig sats teorilös ackumulation och katalogisering av nytt vetande kring det lärda vetandets ackumulation. I detta kan man också ana en nyttoaspekt. Nordström talar om det tjugonde seklets professorer [som] ännu kunna av Hippokratos och Paracelsus lära sig viktiga saker 4 och han hänvisar i sitt tal till Sir Francis Bacon. Bacon var den första att tala om en försummad historia litteraria och gjorde det då i just termer av nytta: it will make learned men wise in the use and administration of learning, skriver han. 5 Om det är sant som det har sagts[jfr] 6, att Bacon var den första att sätta upp ett program för naturens instrumentalisering genom vetandets ackumulation kan man fråga sig om inte Nordströms historieskrivning också följde och fortsatte att legitimera denna färdigt utstakade väg: i det nyttoinriktade upplysningsförnuftet, Bacons och positivisternas efterföljd. 2.2 Löftesrika och hotfulla ballonger : idéhistoriens senare utveckling I samband med Sven-Eric Liedmans tillträdande som professor kan man skönja en annan slags attityd till det egna ämnets roll. Idéhistoria beskriver den historiska utvecklingen av alla dessa idéer som svävar som löftesrika eller hotfulla ballonger över våra liv. I den mån idéhistoria handlar om vetenskapernas historia är det inte de enskilda disciplinernas historia utan istället de vetenskapliga tänkesättens, arbetssättens och 3 Ibid., s. 29. 4 Ibid., s. 382. 5 Francis Bacon. The Advancement of Learning. url: http://etext.library.adelaide.edu.au/b/ bacon/francis/b12a/complete.html (hämtad den 09/05/2007), kap 1. 6 Max Horkheimer och Theodor W Adorno. Upplysningens dialektik : filosofiska fragment. Övers. av Carl-Henning Wijkmark. Med introd. av Lars Bjurman. Göteborg: Röda bokförlaget, 1981. 3

organisationsformernas historia. Idéhistorien rör sig mer mot vetenskapssociologin och intar också en mer kritisk hållning. Liedmans metafor med de två typerna av ballong antyder någonting som nog lyste med sin frånvaro i den äldre svenska idéhistorien: en uttalad vilja att historisera och relativisera begrepp och föreställningar som lever i nuet. Därmed frångår ämnet (förhoppningsvis) den tidigare teorilöshetens risker att legitimera upplysningens och positivismens framstegsideal. Ytterligare avsteg från vetenskapshistorien och viljan att begränsa sig till de stora idéerna kan också noteras på senare tid. Framförallt i Umeå har man tagit intryck av Annales-skolan och den historiska antropologin. Man har strävat efter en folkets idéhistoria och börjat att skriva miljöhistoria. En utveckling som ytterligare kan utöka ämnets kritiska potential. 2.3 Idéhistoria och vetenskapsutvecklingen inom historieämnet Den konfliktmättade vetenskapsutveckling om funnits inom det övriga historieämnet tycks inte ha någon motsvarighet inom idéhistorien. En tänkbar orsak är att Johan Nordströms skola aldrig ville definiera sig själv särskilt tydligt både Nordström och lärjungen Sten Lindroth är ju kända för att ha undvikit teori- och metodfrågor i det längst. En så pass odogmatisk grogrund bäddade inte för teoretiska stridigheter av den typ som fanns inom det övriga historieämnet. En annan möjlig förklaring i linje med Gunnerius bourdieusa läsning av weibullstridigheterna är att det inte fanns något motstånd att positionera sig gentemot på det fält som Nordström etablerade sig på. En intressant fråga blir då i fall Nordström och hans efterföljare hade tvingats definiera sig själv tydligare om sådana spänningar hade funnits. 3 [Fråga 1, 4] En egen reflektion kring historieämnets utveckling Listor över avhandlingar från Uppsala, Lund och Stockholm visar att det har hänt en hel del inom historievetenskapen sedan 1970-talet. Men även om den historiska antropologi som Winberg talar om bitvis går att ana bakom titlarna får jag åtminstone vid en ytlig genomgång känslan att historieämnet fortfarande har en stark övervikt mot den politiska historien. I Stockholm tycks många avhandlingar ha handlat om svensk 1900-talspolitik och krigshistoria. Å andra sidan finns också en tendens att skriva folkets historia: arbetarrörelsen, bondeklassen. Även kvinnohistoria och genus-perspektiv dyker upp under 90- och 2000-tal. I Lund kan man notera att historieämnet ofta har varit inriktat på äldre historia. På senare år verkar titlar med kvinnohistorisk anknytning ha blivit vanliga. En konkret närvaro av det weibullska arvet märker man genom en avhandling av Curt Weibulls son Jörgen. I övrigt kan man spekulera i om den myckna äldre historien är ett uttryck för den weibullska viljan att omvärdera den nationalistiska historieskrivningen. Vad gäller idéhistoriska avhandlingar kan man snabbt konstatera att det har producerats fler för vart år framförallt Uppsala uppvisar en rik skörd under de senaste årtiondena. I Lund kan man möjligen se en övervikt mot filosofi. Men sammantaget är det ett vitt spektra av ämnen som förekommer på alla tre institutioner. Sexton-, sjutton och artonhundratal verkar vara de vanligaste perioderna. Få avhandlingar berör perioden efter 1950. Något som förenar alla tre lärosätten och bägge historieämnen är att avhandlingar som berör lokala svenska förhållanden är i absolut majoritet. Någon särskilt internationell prägel kan man inte tala om. 4

Litteratur och källor Andersson, Nils, och Henrik Björck. Vad är idéhistoria? : perspektiv på ämnets identitet under sextio år. Stockholm: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1994. Bacon, Francis. The Advancement of Learning. url: http : / / etext. library. adelaide. edu. au / b / bacon / francis / b12a / complete. html (hämtad den 09/05/2007). Horkheimer, Max, och Theodor W Adorno. Upplysningens dialektik : filosofiska fragment. Övers. av Carl-Henning Wijkmark. Med introd. av Lars Bjurman. Göteborg: Röda bokförlaget, 1981. 5