Tal, Niclas Lindgren, direktor för PMU Riksdagsseminarium om DR Kongo dec 2013

Transkript

1 Tal, Niclas Lindgren, direktor för PMU Riksdagsseminarium om DR Kongo dec 2013 Jag mötte henne för ett par år sedan. Hon stod framför mig vid svarta tavlan, i ett klassrum nedanför Panzikullen i östra Kongo. Med stolthet i blicken höll hon kritan mellan sina armstumpar, och sa; Titta, jag har lärt mig skriva mitt namn Känslan gick inte att ta fel på. Stolthet, och glädje. Hon log med både kropp och själ. Ända var det obegripligt. Jag hade just fått höra hennes berättelse. Om våldtäkt. Och stympning. Och förnedring av det värsta slag du kan tänka dig. Nu hade hon genom arbetet på Panzisjukhuset kommit ur den enormt långa och mörka tunneln. Hon pratade om hopp och en ljusnande framtid. Hennes inneboende kraft var häpnadsväckande. Kvinnan jag mötte är en av tusentals som varje år utsätts för sexuellt våld i östra Kongo. Hennes öde delas av alltför många. I ett våld som har pågått under alltför lång tid. Mitt i detta så fruktansvärda och bottenlöst ondskefulla står en man som aldrig verkar tappa tron och hoppet. Dr Denis Mukwege. Dr Mukwege fick stipendier från svensk pingstmission för sina medicinska studier och för sina specialiststudier. Han har med åren mot sin vilja blivit en av världens främsta experter på sexuellt våld.

2 Han leder idag Panzisjukhuset. Samtidigt som han är pastor i den kongolesiska pingströrelsen PMU samarbetar med. Panzisjukhuset byggdes under brinnande kring i slutet på 90-talet, med stöd från PMU, Sida och Läkarmissionen. Sjukhuset har blivit en tillflyktsplats för människor som söker fred, hopp och trygghet, och som behöver vård. Inte minst efter sexuellt våld, men också pga. förlossningsskador pga. bristande mödrahälsovård, och olika typer av sjukdomar. Sedan 2004 är Panzisjukhuset basen för ett projekt som genom åren finansierats av ECHO, PMU och Sida. SSV; Survivors of sexual violence. Inom ramen för projektet, som bidragit till att göra Panzisjukhuset världskänt, har mer än patienter fått vård under de 9 år det pågått, varav över hälften är överlevare efter sexuellt våld. Vården för de utsatta kvinnorna är holistisk, för hälsa och upprättelse, med medicinskt, psykosocialt, socioekonomiskt och juridiskt stöd. Målet är att ge patienterna kraft att gå vidare i livet. Projektet kostar årligen ungefär som en 4:a på Östermalm eller en liten lägenhet i Bryssel Det är inga ofantliga belopp, men det gör enorm skillnad. Tyvärr fortsätter behoven att vara stora. I år har vi sett en ökning av patienter som strömmar till sjukhuset. För att få vård, För att få hopp. För att få en framtid efter att ha förnedrats på värsta tänkbara sätt. Efter att ha trasats sönder både i kropp och i själ. Bara i år har vårt projekt under årets första 8 månader tagit emot 1253 kvinnor, 236 barn och 13 män som våldtagits, och 752 kvinnor som fått skador pga. bristande mödrahälsovård.

3 Men Dr Mukwege är inte bara världskänd för sin skicklighet som kirurg för dessa patienter. Han reser också outtröttligt världen över för att bära dessa kvinnors röst. Han hörs i nationella parlament, inom EU, i FNs generalsförsamling och i Ovala Rummet. Överallt lyssnar man till pastorn och läkaren från Bukavu. Mannen som lyckas få ihop berättelserna från kvinnorna han dagligen möter på sjuhuset, till en berättelse om vilka förändringar som krävs på den globala politiska scenen, i USA, Europa och i Afrika. För fred och frihet för Kongos folk. Och han gör det med livet som insats. Det senaste mordförsöket skedde för ett drygt år sedan, när beväpnade män bröt sig in i hans hem. Men Dr. Mukwege vägrar att tystna. Hans övertygelse är att kvinnornas röst och berättelser måste höras i maktens korridorer. Det är hans kamp för rättfärdighet, rättvisa och frihet för dom som inte har någon röst. Dr Mukwege tar ofta emot utmärkelser av olika slag. Senast i måndags, då han mottog Right Livelihood Award här i riksdagens andra kammarsal. Detta är fantastiskt. Men samtidigt har jag hört honom säga många gånger att han gärna skulle byta ut priser och utmärkelser mot fred. Mot reell förändring. Mot en situation där inga fler priser skulle behöva delas ut för kampen för rättvisa och rättfärdighet. Det är dags för omvärlden att visa honom och Kongos befolkning att vi vill bidra till förändring. Och fred. Varför är då vi som PMU så engagerade i situationen i Kongo? Vår historia i landet, som en del av svensk pingstmission, sträcker sig ända tillbaka till Då kom de första pingstmissionärerna till landet.

4 Sedan dess har antalet svenskar som känt sig kallade att verka för utveckling och rättvisa, utbildning och hälsa, och för stöd till vår samarbetskyrka, varit ca 500 personer, bara inom svensk pingstmission. Kopplingarna mellan våra två länder är stark. CEPAC, vår samarbetskyrka, grundad av svenska pingstmissionärer, har idag ca 1 miljon medlemmar och är en stor samhällskraft i framför allt östra Kongo. Man driver skolor, kliniker och sjukhus, och många olika humanitära insatser och utvecklingsprojekt. PMU har sedan sent 1960-tal gett stöd till arbetet, primärt i landets östra delar, med målet att bidra till att CEPAC ska kunna spela sin roll i arbetet för rättvisa och upprättelse för enskilda människor, och förändring i landet. Vi finns mitt bland människorna som drabbas av konflikten. Vi har levt tillsammans i fredstid och i konflikt. Vi fanns där före kriget, i konflikten, och kommer stanna när det blir fred. I arbetet är stödet till Panzisjukhuset (ett av CEPACs fem sjukhus) centralt. Det är en förmån att få samarbeta med Dr. Mukwege, Panzisjukhuset och kyrkan i DR Kongo. Och med andra som vill fred i landet. Allt för länge har lidandet och våldet mot framför allt kvinnor pågått. Situationen är allvarlig. Dr Mukwege berättade nyligen att så många som 200 kvinnor och barn kan bli våldtagna i en och samma by under en natt. De äldsta som behandlats på Panzisjukhuset är över 80, och de yngsta bara några månader. Det är dags att sätta stopp för ondskan. Det är dags att dra en tydlig gräns för omvärlden. Hit men inte längre. Som Dr Mukwege själv säger om våldtäkt som vapen i krig:

5 Världssamfundet har sagt nej till massmord och massförstörelsevapen. Det är allas vårt ansvar att dra en röd linje också för detta fasansfulla brott. Vi behöver nu gå från konflikt till fred i landet. Vi behöver gå från laglöshet till att ge lagen reell kraft. Vi behöver ta klivet från humanitära insatser till mer långsiktiga utvecklingsinsatser, där vi förebygger istället för att plåstra om, och där vi förvaltar och använder all kompetens och vilja som finns hos Kongo folk. För reell förändring. Kraften och kompetensen har vi, tillsammans. Att påverka både policy och efterlevnad på internationell, regional och nationell nivå, för fred och säkerhet. Att skapa fungerande infrastruktur. Att stärka utvecklingen av goda system inom hälso-och utbildningssektorn i landet. Att säkra tillgången till mat och vatten. Att stärka kapacitet på lokal nivå, i östra Kongo, för att uppnå jämställdhet, demokrati och frihet. Att stödja attityd- och beteendeförändrande insatser lokalt, för jämställdhet och demokrati. Och att tillsammans se till att världen hör berättelserna om Kongo. För utveckling och förändring krävs eldsjälar och uthållighet.

6 I vårt arbete måste vi komma ihåg att det är människor som i slutänden förändrar världen. Inte papper, överenskommelser, system, konventioner och lagar. Det betyder att vi alla, på olika nivåer, måste agera för att freden ska bli en verklighet. I Sverige, Europa och USA. I Kongo och dess grannländer. På statlig nivå, i civilsamhället och bland marknadens aktörer. Tillsammans kan vi göra skillnad! Dr. Mukwege, du är en sann förebild och ett ljus i mörkret. Det är en stor glädje att ha dig i Sverige. Vi är oerhört glada att få samarbeta med dig för en bättre och ljusare framtid i DR Kongo. Vi är också glada över att din fru Madeleine är här med dig. Utan hennes stöd hade inte mycket av allt du åstadkommit kunnat realiseras. Vi behöver eldsjälar som du. För kvinnans skull på Panzikullen. Kvinnan som med kritan mellan armstumparna än idag ler med både kropp och själ. Välkommen!