Studie från bris Barns egna ord om sin psykiska ohälsa. Se hela mig!

Transkript

1 Studie från bris 2012 Barns egna ord om sin psykiska ohälsa Se hela mig!

2

3 Studie från bris 2012 Se hela mig! Barns egna ord om sin psykiska ohälsa

4 Innehåll Förord 5 Sammanfattning 6 Bakgrund 8 BRIS 8 Psykisk ohälsa hos barn och unga i Sverige idag 10 Teoretiska utgångspunkter 10 Teori bakom bris samtalsmetodik 11 Andra teoretiska utgångspunkter 12 Definition av begreppet psykisk ohälsa 15 Syfte & frågeställningar 15 Material & metod 16 bris kontakter om psykisk ohälsa 16 Materialet till denna rapport 16 Metod 18 Resultat 19 Övergripande om resultatet 19 Hur jag mår och känner mig 20 Symtom 21 Jag mår dåligt 22 Jag gör saker som inte är bra för mig 28 Hopp och förtvivlan 37

5 Tankar om mig själv och mitt liv 39 Min omvärld 43 Stöd och hjälp 51 Vad jag vill ha hjälp med 51 Så här vill jag bli hjälpt 52 Detta vill jag ha från bris 53 Erfarenheter av stöd och hjälp 54 Svårt att berätta 60 Diskussion 71 Vikten av relationer 71 Samband mellan påfrestningar och psykisk ohälsa 73 Additionseffekten 74 Motstånd mot att berätta och ta emot hjälp 74 Skam 75 Skuld och ansvar 76 Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet 78 Vad lär vi oss av barnens berättelser? 79 Hur kan man hjälpa barn att berätta? 82 Hur ska vi veta att vi gör rätt? 84 Råd i korthet till dig som möter barn som mår psykiskt dåligt 87 Avslutning 89 Bilaga 1 90 Svensk forskning om psykisk ohälsa, en kort sammanställning av aktuella rapporter 90 Litteratur 93

6 Ett varmt tack till Fil dr Kjerstin Andersson & fil dr Karin Osvaldsson vid Tema Barn, Linköpings universitet samt Eva Waltré, Charlott Eriksson, Andreas Thander, Helén Thorén, Eja Pedersen, Birgitta Havstad och Annalena Ståhl. Denna rapport har kommit till med hjälp av finansiellt stöd av AstraZeneca. Rapporttext och analys Karin Johansson, BRIS Material och analys Peter Irgens, BRIS Textredigering och konsultation Cecilia Nauclér Formgivning Helena Lunding Hultqvist Foto Johan Bergling Illustrationer Susann Karlsson Nemirovsky Korrektur Corinna Müller Tryck Grafiska punkten, Växjö

7 se hela mig! 5 Förord ända sedan bris bildades år 1971 har barn och unga hört av sig och anförtrott oss sina innersta tankar, känslor och svåra upplevelser. Genom vår telefon, mejl och chatt tar vi varje dag emot berättelser som barnen har burit alldeles själva och bris är ofta den första som de vågar dela sina berättelser med. När vi år 2001 öppnade möjligheten för barn och ungdomar att mejla till oss och få ett personligt svar, så kom många berättelser kring psykisk ohälsa. bris deltog tidigt i debatten för att uppmärksamma barn och ungdomar med psykisk ohälsa och deras behov av stöd. Tyvärr har antalet kontakter om psykisk ohälsa ökat sedan dess och år 2011 hade bris stödjande kontakter kring psykisk ohälsa. Bakom siffrorna döljer sig barnens berättelser och vi är tacksamma att de har förtroende för oss och vi ser deras vilja att få hjälp som positivt. Det som vi anser är nedslående är att de så ofta beskriver att det inte finns någon i deras närhet som de kan eller vill ge detta förtroende. Det bris vill med denna rapport Se hela mig! är att förmedla barnens egna ord om sin psykiska ohälsa. Jag hoppas att denna läsning ska hjälpa oss vuxna att våga se, våga fråga och våga lyssna så att vi verkligen ser hela barnet och kan ge det stöd som de behöver. Kattis Ahlström Generalsekreterare

8 6 SE HELA MIG! Sammanfattning bris studie om psykisk ohälsa hos barn och unga bygger på en kvalitativ analys av stödkontakter till bris via chat och mejl. I rapporten redovisas en sammanställning av vad barn och unga har skrivit till bris chatt och mejl om den psykiska ohälsa som de lider av. De beskriver sina tankar, känslor, minnen och upplevelser. Eftersom kontakterna till bris är anonyma, vågar barnen berätta sådant som de inte berättar i andra sammanhang. De texter som de skriver till bris-mejlen är helt och hållet skrivna på deras egna villkor och de berättar allt som de bedömer är relevant för att bris ska förstå deras situation. I bris-chatten har de en dialog med en vuxen på bris om det som barnen väljer att ta upp. Sammanställningen visar att många av barnen beskriver ingående vilka symtom de lider av. Det handlar om att de känner sig deprimerade, lider av ångest, stress, sömnproblem, ätstörningar och många beskriver att de skadar sig själva på olika sätt. Genomgående i barnens

9 se hela mig! 7 texter är att de känner sig ensamma med att bära på tunga hemligheter och stor smärta. De är hjälpsökande men har svårt för att våga lita på att vuxna ska förstå deras situation och lidande, och många tvivlar därför på att vuxna ska kunna hjälpa dem. Många uttrycker stor trötthet, uppgivenhet och avsaknad av framtidstro. Tankar om att livet inte är värt att leva och självmordstankar är vanliga i de undersökta texterna. Det finns gott om beskrivningar av samband mellan olika former av utsatthet och den psykiska ohälsa som har drabbat barnen. De berättar om fysisk och psykisk misshandel, sexuella övergrepp, bristande materiell och framför allt emotionell omvårdnad och svek från vuxna som de är beroende av. Det kan handla om kaotiska hemmiljöer, allvarliga familjekonflikter och segdragna separationer. Det kan också finnas mobbning eller obearbetade traumatiska upplevelser i bakgrunden. Barnen har ofta tankar om vad som har orsakat deras psykiska ohälsa. Barnen upplever ofta att de signalerar till omgivningen att de inte mår bra men att omgivningen inte uppfattar signalerna eller åtminstone inte agerar. I en del av rapporten behandlas barnens svårigheter med att söka hjälp och med att berätta om hur de mår och hur deras livssituation ser ut. De ger många förklaringar till det motstånd de känner mot att öppet berätta och förklara hur de har det. Till stor del handlar motståndet mot att berätta om att de saknar en förtroendefull relation till någon vuxen som de kan berätta för. Andra hinder för berättandet är känslor av skam och skuld, oro för konsekvenser som de inte kan överblicka och oro för att de inte ska bli tagna på allvar eller bli respektfullt bemötta. Många av barnen i texterna har haft och har kontakter med samhällets hjälpinstanser och deras erfarenheter från dessa kontakter är inte alltid positiva. De kan ha fått hjälp väldigt sent, en del har fått fel hjälp och andra har inte fått någon hjälp alls. Det finns en hel del i barnens texter som visar vilken sorts bemötande och hjälp som de behöver och vill ha och också vad som har gjorts men som inte har varit hjälpsamt för dem. De berättar vad de upplever att professionella gör för fel i sina försök att hjälpa dem. Hjälp- och stödinsatser har för många barn varit kortsiktiga och fragmentariska. De har slussats mellan olika instanser och deras situation och mående har inte följts upp. Barnens texter genomsyras också av deras kamp och energi för att åstadkomma en bättre livssituation och ett bättre mående. Men de strategier barnen medvetet eller omedvetet väljer är inte alltid konstruktiva, utan får ibland motsatt effekt genom att de förstärker och fördjupar deras psykiska ohälsa. Gemensamt för barnen är att de vill ha hjälp att må bättre.

10 8 SE HELA MIG! Bakgrund ämnet psykisk ohälsa bland barn och unga har uppmärksammats allt mer under senare år, inte minst till följd av att flera rapporter har visat att problemen i Sverige är omfattande och oroväckande. Utmaningen för bris med den här studien har varit att, så långt det varit möjligt, försöka beskriva ämnet utifrån barns och ungas eget perspektiv och att därmed tillföra några av de pusselbitar som saknas för att vi ska öka förståelsen för varför barn och unga drabbas av psykisk ohälsa och hur vi kan hjälpa dem. bris har tillgång till barns egna ord, berättade i form av mejl och chattar till bris stödverksamhet. Och vi vet att mycket av det som de berättar, är sådant som de inte säger i andra sammanhang. Studien redovisar vad barn och unga berättar för bris om psykisk ohälsa. Det går inte att undvika att en sammanställning av barnens egna texter blir en ganska tung läsning. Därför känns det viktigt att även lyfta fram den kraft och vilja till förändring som vi ser hos barnen. Många kämpar med stor energi för att få ett annorlunda och bättre liv. Så mycket av deras energi går åt till att ensamma utkämpa inre och yttre strider att de knappast har kraft att orka med vardagen. För oss i bris och för alla andra som möter dessa barn och unga gäller det att försöka avlasta och hjälpa barnen, så att deras kraft kan läggas på att gå vidare i sina liv istället för att behöva kämpa med att på egen hand försöka lösa sin situation och med att över huvud taget överleva från dag till dag. Vår förhoppning är att kunna förmedla en del av all den kunskap som inryms i barnens texter. Vuxna som finns runt barn och unga som mår dåligt har ofta många obesvarade frågor, sam tidigt som barnen själva bär på svaren. Men av olika skäl, som vi också ska berätta om, så för medlas inte alltid svaren och kunskapen i det direkta mötet mellan barn som mår dåligt och de vuxna som ska försöka hjälpa dem. Kanske kan vi medverka till att dessa möten oftare leder till att barnen känner sig lyssnade på och att de får den hjälp och det stöd som de behöver. Studien har gjorts inom ramen för ett treårigt samarbetsprojekt mellan bris och Astra- Zeneca Young Health Program, där målsättningen har varit att främja barns och ungas hälsa, genom att generera och sprida kunskap om psykisk ohälsa hos barn och unga. Arbetet med studien har helt och hållet gjorts av bris. Rapporten är indelad i tre huvuddelar: Bakgrund, Resultat och Diskussion. I bakgrundsavsnittet beskriver vi bris och förutsättningarna för våra kontakter med barn och unga, våra teoretiska utgångspunkter samt en blick på senare års forskningsrön på området Psykisk ohälsa hos barn och unga. Här beskrivs också hur denna studie har gjorts, vilket material som har använts och metoden för undersökningen. Därefter följer resultatredovisningen som är sammanställningen av innehållet i barnens texter. Och på slutet diskuterar vi vilka slutsatser vi har dragit och vad vi tycker är de viktigaste lärdomarna som vi vill föra vidare utifrån resultatet. BRIS bris Barnens Rätt I Samhället bildades år 1971 och är en ideell, partipolitiskt obunden medlemsorganisation vars mål är att stärka barns och ungdomars rättigheter och förbättra deras levnadsvillkor. bris skall särskilt bistå utsatta barn och ungdomar samt upprätta möjligheter för barn och ungdomar att föra en dialog med vuxna. Verksamheten präglas av ett barnperspektiv

11 se hela mig! 9 och utgår ifrån de principer som slagits fast i fn:s konvention om barnets rättigheter. bris arbete utgörs av två huvudområden. Det ena är Stödverksamheten, där bris varje år har kontakter med barn och ungdomar och även vuxna, runt allt som angår och bekymrar unga. bris stödverksamhet, det vill säga kontakter med barn, unga och vuxna sker genom några olika kanaler. Gemensamt för alla är anonymiteten och att kontaktaren själv tar initiativet. För barn och unga är dessutom alla kontakter gratis. bris (tidigare Barnens Hjälptelefon) är en stödtelefon för alla barn och unga upp till 18 år, dit man kan ringa om vad som helst och få prata med en vuxen på bris. bris har också en vuxentelefon om barn, på nummer , där bris medarbetare ger stöd till vuxna i frågor som rör barn och unga. I slutet av 90-talet lanserade bris sin första hemsida och år 2001 startade bris-mejlen dit barn och unga kan skriva och få svar från bris på sina frågor och funderingar. År 2003 startade bris Forum med bris diskussionsforum som är ett sätt för barn och ungdomar att ge varandra stöd. bris-chatten är den senaste av bris stödverksamheter på bris.se. Den är mycket efterfrågad från barnen själva och innebär att de kan chatta enskilt med en vuxen på bris. bris.se innehåller även mycket annat stöd i form av information, faktablad, filmer mm. Chatten, mejlen och Diskussionsforum har utvärderats under år 2011 och har fått mycket goda betyg av barnen. 1 Sedan år 2010 finns också en särskild webplats med stöd till vuxna i frågor om barn. Den heter Barnperspektivet.se och innehåller fakta och råd runt till exempel samtal med barn, barns rättigheter och vad man kan göra när barn far illa. Alla bris kontakter med barn och unga dokumenteras löpande. I den mån det framkommer, dokumenteras bland annat uppgifter om barnens kön, ålder och vad kontakten handlade om. All skriven text från barnen sparas. Varje år lagras text och information från de drygt barnkontakterna i bris databas. Dessa sammanfattas och redovisas i den årliga bris-rapporten. Det andra arbetsområdet utgörs av allt utåtriktat, kunskapsförmedlande och opinionsbildande arbete, där bris på olika sätt vill förmedla barnens röster från stödverksamheterna till samhället något som just denna rapport kan utgöra ett exempel på. För mer information om bris se 1 För mer information om BRIS organisation och stödverksamheter, samt denna utvärdering, se

12 10 SE HELA MIG! Psykisk ohälsa hos barn och unga i Sverige idag Den forskning som genomförts av svenska myndigheter och andra instanser under senare år, har framför allt varit inriktad på att kartlägga förekomst av psykisk ohälsa. I Bilaga 1 i slutet av denna rapport presenteras en sammanställning av aktuella rapporter. Sammanfattningsvis visar de att betydande psykisk ohälsa bland unga blivit synlig i Sverige under de senaste åren. Det handlar om symtom som ängslan, oro, nedstämdhet och ångest, där framför allt flickor ligger på höga nivåer. Man har visat att psykisk ohälsa yttrar sig olika hos pojkar och flickor. Flickor lider företrädesvis av inåtvända problem medan det bland pojkar är vanligare med utåtriktad problematik. Självmord bland unga i Sverige ligger högt om man jämför med andra europeiska länder och bland både flickor och pojkar har man sett en stigande trend. Det är fler pojkar än flickor som fullbordar självmord men det är fler flickor som vårdas för självmordsförsök. Teoretiska utgångspunkter Inom psykologi, sociologi, filosofi och medicin finns ett flertal modeller och teoretiska perspektiv för att förklara och förstå psykisk ohälsa som drabbar barn och unga. Sedan århundraden tillbaka har läkare, psykoanalytiker, psykologer, filosofer och forskare skapat nya begrepp och vänt och vridit på de gamla för att öka förståelsen för vad som är psykisk hälsa, och vad som händer med en människa som förlorar den. Några av teorierna har legat till grund för behandlingsmetoder och andra tillhandahåller bara redskap för hur man kan tänka kring psykisk ohälsa. Hela tiden kommer nya trender som avlöser de tidigare och nya koncept för förståelse och behandling får ersätta de gamla. Kultur, traditioner, könsroller, religion och politik har påverkat och påverkar fortfarande synen på vad psykisk hälsa och ohälsa egentligen är. Ju mer man fördjupar sig i arbetet med barn och unga som inte mår bra, desto tydligare blir det att den ena förklaringsmodellen egentligen inte utesluter den andra. Olika modeller kan tillföra olika saker och vara behjälpliga på olika sätt i mötet med barn och unga. För bris, som försöker arbeta utifrån ett barnperspektiv, är det viktigt att inte försöka pressa in barnen i förklaringsmodellerna, utan att istället, i möjligaste mån, först lära känna barnens problem genom vad de själva berättar och därefter välja teorier som kan hjälpa oss att förstå och beskriva vad som händer med barnen. Detta är inte lätt, i synnerhet som vi vuxna ofta har utbildat oss inom ett speciellt teorisystem och ibland till och med bekänner oss till en särskild lära. Men för att barn som lider och ber om hjälp ska få den förståelse och den hjälp de behöver, måste vi ibland våga släppa teorierna helt och hållet och istället följa med barnen in i deras många gånger kaotiska värld av tankar och känslor. Vi måste våga låta dem leda oss till förståelse, där vägen går via inlevelse och empati i det mänskliga mötet. Först därefter kan vi plocka fram våra teorier och se om de är användbara. Och kanske vara beredda på att vi måste söka nya, om de inte passar.

13 se hela mig! 11 Teori bakom bris samtalsmetodik kasam Under de drygt 40 år som bris har tagit emot berättelser från anonyma barn, har verktygen för samtalstekniken successivt utvecklats. Vi har funnit det hjälpsamt att bygga en metod som delvis bygger på begrepp som myntades av den israeliske sociologen Aaron Antonovsky (antonovsky 1987). Antonovsky valde att inte i första hand lägga fokus på vad som kan göra oss sjuka (patogenes) utan på vad som kan göra att vi behåller eller återfår vår hälsa (saluto genes). Han upptäckte att en del av de som överlevt andra världskrigets koncentrationsläger, trots de ofattbara påfrestningar de genomlidit, hade behållit sin psykiska hälsa och han frågade sig vad de hade gemensamt. Han fann tre faktorer som hade stor betydelse för dessa människors förmåga att behålla sin psykiska hälsa, sina ohyggliga upplevelser till trots. Tre begrepp fick utgöra grundstommen i hans teori om kasam, det vill säga känslan av sammanhang: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. I mötet med barn och unga ser vi hur olika de reagerar på påfrestningar som drabbar dem i livet, på det som kan kallas stressorer eller riskfaktorer. Vi ser att barn har olika förmåga att begripa och tankemässigt kunna greppa händelser i sitt liv och livssituationen i stort. De har också olika förutsättningar för att kunna hantera det som sker. Barn har varierande inre och yttre förutsättningar för att kunna hantera stressorer och riskfaktorer. Till de inre förutsättningarna hör sådant som en åldersadekvat kognitiv, social och emotionell utveckling, verbal förmåga och då inte minst ett verbalt språk för känslor, impulskontroll, förmåga till självreflektion och introspektion (att iaktta och reflektera över sitt eget inre), sociala redskap och färdigheter, förmåga att be om hjälp och kunskap om vart man då vänder sig samt referensramar och förmåga att se sitt liv utifrån olika perspektiv. Till de yttre förutsättningarna för att hantera stressorer och riskfaktorer hör sådant som att det finns vuxna människor i nära relationer till barnet, som kan ge stöd och som själva har redskap för att hantera stressorer. Till de yttre förutsättningarna hör också trygga relationer till jämnåriga, bra förebyggande socialt arbete i skolan med bland annat vuxna som intresserar sig för och engagerar sig i hur eleverna mår samt tillgång till professionella som kan bistå när övriga vuxna i barnets närhet inte räcker till. Det finns också stora skillnader i barns och ungas känsla av att det finns något att kämpa för och att hoppas på, sådant som ger mening och gör att det känns värdefullt att engagera sig. Antonovsky såg att känslan av sammanhang, kasam, av att känna tillit till att livet och det som händer är eller kan bli begripligt, hanterbart och meningsfullt, har en avgörande betydelse när det gäller om människor behåller eller förlorar sin psykiska hälsa, när de utsätts för livets påfrestningar. I kommunikationen med barnen har vi funnit det hjälpsamt att tänka runt begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet men vi märker också att det är när vi lyckas stärka barnens känsla av sammanhang, som kommunikationen med bris blir hjälpsam för dem. bris försöker att i samtalen stärka faktorer som ökar barnens motståndskraft (antonovsky 1987) mot stressorer och förbättra deras förmåga att hantera motgångar. Ett konkret exempel på detta är när barnen får hjälp att sätta ord på viktiga saker i livet (iwarsson 2007). En hög känsla av sammanhang (kasam) kan ses som ett mentalt immunförsvar som gör barn och unga bättre rustade för att hantera stressorer eller riskfaktorer.

14 12 SE HELA MIG! Samtalets läkande kraft Det är stor skillnad mellan att vara den enda som bär på kunskapen om hur ens livssituation ser ut och om hur man mår, jämfört med om det finns fler som vet hur man har det. Att bära på en outtalad känslomässig smärta och symtom som ingen annan känner till, på minnen av skrämmande eller förnedrande händelser som man aldrig berättat om för någon, eller att bära på vetskapen om eller känslan av att man är oälskad, bortprioriterad och icke önskad, är för många unga som att bära på en alldeles för tung ryggsäck. Som ensam bärare av sin historia känner man sig ensam och kraftlös. bris tror på samtalets eller kontaktens läkande kraft, på att det finns en terapeutisk effekt i själva berättandet och i mötet med någon som tar emot berättelsen på ett bra sätt, det vill säga med intresse, empati och utan att döma eller värdera. Barn kan själva bekräfta att de kan känna sig lättade när de har fått berätta hela sin historia, att till och med mejlskrivandet i sig ger dem denna känsla, redan innan de har fått ett svar på det som de har skrivit. Berättandet är den ena delen av samtalet eller kontakten och det i sig kan vara verkningsfullt. Den andra delen består av bemötande och respons. Det som gör att ett samtal blir helande och leder vidare i en process av bearbetning och återhämtning eller problemlösning, är hur berättandet speglas av den som lyssnar eller läser. Den som lyssnar aktivt är inte bara tyst, utan ger också tillbaka den berättade historien i form av reflektioner och andra sätt att tänka, som är användbara för den som har berättat. Mötet som sker mellan barnet och den vuxne kan bidra till att barnet får en utvidgad förståelsehorisont, det vill säga barnet får mer av det vetande som ligger till grund för hur barnet tolkar och betraktar sig själv och sitt liv. När barnet får veta mer om till exempel hur barn normalt reagerar i liknande situationer, mer om vilka konstruktiva strategier som barnet skulle kunna välja för att hantera situationen eller mer om hur samhället skulle kunna hjälpa barnet, så utvidgas barnets förståelsehorisont. Det kan barnet uppleva som hjälpsamt. Andra teoretiska utgångspunkter Kris och sorg Kunskap om vad som händer med en människa som upplever en omskakande livshändelse, är nu för tiden stor och mycket forskning har gjorts om just krisreaktioner, krishantering och krisbearbetning. Att en människa, oavsett ålder, hamnar i kris innebär att det uppstår en psykologisk stress till följd av en traumatisk händelse eller en livsomställning som man inte varit tillräckligt förberedd på. Man kan också hamna i kris när man övergår från en fas i livet till en annan, till exempel när man går från att vara barn till att bli tonåring eller från att vara tonåring till att bli vuxen. Krisen uppstår när vi upplever att förändringen går för fort, att vi saknar kontroll och att vi inte hinner med att anpassa oss till det nya som händer med oss. Det finns oftast en naturlig tröghet och ett motstånd mot inre förändrings- eller anpassningsprocesser. Det är behagligast för oss att slippa anpassa oss för fort. Eftersom vår inre värld på många sätt är en spegling av vår yttre värld, så handlar själva stressen i krisreaktionen om att psyket inte hunnit ställa om sig från det som har varit till det nya som har blivit. Ett exempel är den kris som barn hamnar i i samband med att föräldrarna separerar, där mycket av barns energi och tankeverksamhet måste ägnas åt att möblera om i den inre världen, så att den speglar den förändrade yttre världen. Detta är en process som tar tid och det är alltid mer eller mindre smärtsamt. Med vissa sorters förändringar och inom vissa gränser

15 se hela mig! 13 kan vi vara flexibla och ställa om oss utan problem, medan andra förändringar kan försätta oss i kris. Och här finns stora individuella skillnader. När någon nära anhörig eller på annat sätt betydelsefull människa eller ett älskat djur dör, händer samma sak. I den inre världen finns speglingen av en människa eller ett djur som inte längre finns kvar i den yttre världen och det uppstår en diskrepans mellan den inre och yttre bilden av tillvaron, som blir förvirrande och som gör ont. Sorgeprocessen är en slags läkningsprocess som handlar om att få den inre världen att komma ikapp och anpassa sig till den nya verkligheten. Under normala omständigheter har det mänskliga psyket en god förmåga att läka sig efter en förlust men det kan uppkomma hinder som gör att sorgeprocessen stannar upp eller inte över huvud taget kommer igång. När det gäller barn, kan sådana hinder utgöras av att det händer nya omvälvande saker innan de tidigare blivit tillräckligt bearbetade, eller att barnet befinner sig i en miljö där känslorna som är kopplade till sorgen inte får visas och inte är accepterade. Trauma Med trauma menas upplevelsen av en händelse som är överväldigande och okontrollerbar, som innebär en extraordinär psykisk påfrestning. Den traumatiska händelsen kan komma plötsligt och oväntat och ge en känsla av att livet är hotat, som till exempel vid en olycka. Ett trauma kan också byggas upp över tid när påfrestande händelser såsom misshandel eller sexuella övergrepp upprepar sig och bildar en kedja av upplevelser, där barn känner sig hjälplösa och sårbara (dyregrov 1997). Stress/sårbarhetsmodellen För att förklara och förstå varför vissa barn drabbas av psykisk ohälsa medan andra inte gör det, kan man också använda den så kallade stress/sårbarhetsmodellen. Modellen handlar om en samverkan mellan medfödda eller på annat sätt konstitutionella faktorer (förvärvade vid graviditet, förlossning eller uppkomna genom sjukdom eller skada) och miljöfaktorer. Egen känslig het Hög sårbarhet Låg sårbarhet Miljöfaktorer Hög stress 1. Hög risk för psykisk ohälsa 2.? Låg stress 3.? 4. Låg risk för psykisk ohälsa

16 14 SE HELA MIG! I denna fyrfältstabell ser vi hur risken för att ett barn ska drabbas av psykisk ohälsa är som störst om barnet har en hög grad av konstitutionell sårbarhet eller känslighet samtidigt som det är utsatt för en hög grad av stressorer och riskfaktorer (1). Risken för att barnet ska drabbas av psykisk ohälsa är som lägst om barnet till sin psykiska konstitution är robust, samtidigt som det lever med en låg grad av stressorer (4). Ett barn med låg sårbarhet kan klara stora påfrestningar utan att drabbas av psykisk ohälsa men om påfrestningarna blir alltför kraftfulla kan även detta robusta barn drabbas av psykisk ohälsa (2). Ett barn med en medfödd hög sårbarhet kan klara sig utmärkt om det får växa upp i en miljö utan alltför mycket påfrestningar, där barnets omgivning ger ett gott stöd och där sårbarheten på så vis kompenseras. Men även om stressen är förhållandevis låg, kan detta barn drabbas av psykisk ohälsa om sårbarheten är för stor eller krävande för omgivningen att parera. Detta gäller inte minst barn med neurologiska funktionsnedsättningar (3) (ljungberg 2008). Anknytning och barnets utveckling Alla barn som föds har en inneboende drivkraft för att utvecklas. Målet med utvecklingen är att barnet ska kunna växa upp till en självständig individ med förmåga och resurser för att kunna ta hand om sig själv. För det lilla barnet är det framför allt i relationer till de närmaste människorna som utvecklingen finner näring. Den viktigaste förutsättningen för barns utveckling är en grundläggande känsla av trygghet och tillit. En trygg plattform för utveckling växer fram ur en välfungerande anknytning till en eller flera närstående vuxna människor (bowlby 1988). En god anknytning präglas av närhet, behovstillfredsställelse och den vuxnes lyhördhet för barnets behov. Den präglas också av kontinuitet, stabilitet och förutsägbarhet. Tillit innebär att barnet förutsätter att kärleken och allt och alla runt det kommer att finnas kvar. Barnet som känner tillit kan lägga hela sin uppmärksamhet på den utvecklande leken och på att känna glädjen över sina framsteg. Positiv bekräftelse och konstruktiv hjälp ökar barnets glädje och inger barnet en känsla av att det är meningsfullt att lära sig nya saker och utveckla nya förmågor. När förutsättningarna i familjen är tillräckligt bra och ingen omfattande störning distraherar, kommer barnet att utvecklas i enlighet med eller åtminstone väldigt nära sin inneboende utvecklingspotential. Den grundläggande tryggheten är en förutsättning för detta. Därutöver behöver barnet stimulans och utmaningar som svarar upp mot de utvecklingssteg som det är moget för att ta. Ju äldre barnet blir, desto mer kommer det att söka näring för sin utveckling utanför relationerna till sina närmaste. Men förutsättningen för att barn ska känna nyfikenhet på omvärlden är att de först har fått utvecklas i de nära relationerna. Om barnets grundläggande trygghet rubbas, till exempel genom att barnet tvingas separera från någon av anknytningspersonerna eller om det förekommer mycket konflikter och bråk hemma, kommer barnets fokus att flyttas från den egna utvecklingen. Istället lägger barnet energi på de reaktioner som sätts igång av det som inträffat. Om barnets verklighet har förändrats på ett avgörande sätt, kommer barnets energi till stor del att behövas till den läkningsprocess som sätter igång när barnet ska anpassa sig till sin nya verklighet. Barnets utveckling försenas därför av händelser som rubbar känslan av trygghet. Då handlar det oftast inte om enstaka händelser som att någon blir tillfälligt arg eller att barnet separerar från en anknytningsperson vid ett enstaka tillfälle. De påverkningar som är riskabla för framtiden är vanligen av upprepat och mera konsekvent slag (cullberg 1992).

17 se hela mig! 15 Definition av begreppet psykisk ohälsa Med begreppet psykisk ohälsa menar bris subjektivt upplevda, självrapporterade besvär som inte kan anses tillhöra den normala tonårsutvecklingen. Besvären utgör ett bestående tillstånd som kvarstår en längre tid. Psykisk ohälsa kan leda till psykisk sjukdom men är inte liktydigt med psykisk sjukdom. Emellertid återfinns i bris kontakter som kategoriserats som psykisk ohälsa även kontakter om psykisk sjukdom, men då bris inte kan ställa diagnoser kan kontakterna inte kategoriseras som psykisk sjukdom. bris undviker på detta sätt att gradera barnens lidande. Syfte & frågeställningar syftet med rapporten är att med utgångspunkt i bris kontakter med barn och unga plocka fram och analysera barnens berättelser och därmed förmedla barnens bild av sin psykiska ohälsa. Den övergripande frågan var vad barn berättar för bris om sin psykiska ohälsa. Hur beskriver de sina symtom, sin självbild, sin omvärld och sitt möte med omvärldens hjälputbud? Vi ville också undersöka eventuella könsskillnader, kopplingar mellan bakomliggande orsaker och den psykiska ohälsan, eventuella friskfaktorers inverkan och vi var särskilt intresserade av interaktionen mellan barnens behov av stöd och det stöd de får.

18 16 SE HELA MIG! Material & metod bris kontakter om psykisk ohälsa Under år 2011 hade bris totalt stödkontakter med barn och unga av dessa handlade på något sätt om psykisk ohälsa vilket utgör 17,5 procent av det totala antalet stödjande barnkontakter. 42 procent av kontakterna om psykisk ohälsa var mejlkontakter, 32 procent kom via telefon och 27 procent var chattar. 88 procent av kontakterna var om flickor och 12 procent om pojkar, och medelåldern i dessa kontakter var 14,9 år. Härutöver hade bris 465 kontakter med vuxna i bris Vuxentelefon om barn, som också handlade om barns psykiska ohälsa år Utgångspunkten för denna studie är de kontakter med barn och unga som har handlat om psykisk ohälsa under ett år som sträcker sig mellan 16 maj 2010 och 15 maj kontakter via mejl eller chatt hade under denna period något av psykisk ohälsa-temats fyra underrubriker i bris dokumentationssystem Självdestruktivitet, Självmord/självmordstankar, Ätstörningar eller Annan psykisk ohälsa som förstahandsområde. bris dokumentationssystem ger en möjlighet för bris-medarbetaren att efter en kontakt ange ett förstahandsområde och ett obegränsat antal andra områden som kontakten också har handlat om, men de kontakter som enbart har handlat om psykisk ohälsa i andra hand har inte tagits med i denna studie. Alla kontakter via telefonen bris (tidigare Barnens Hjälp telefon) har inte kunnat tas med i denna studie eftersom dokumentationen från dessa inte ger något underlag för kvalitativ analys. bris vuxenkontakter står också utanför fokus i denna rapport. Materialet till denna rapport De stödjande barnkontakter som utgör underlag för denna studie kan beskrivas lite närmare enligt följande. XX De handlar till 94,6% om flickor och till 5,4 % om pojkar. XX Medelåldern på barnen var 14,8 år. XX Fördelningen mellan de fyra underområdena framgår av nedanstående tabell:

19 se hela mig! 17 Antal kontakter Andel Könsfördelning Område Totalt Chatt Mejl Totalt Chatt Mejl Flickor Pojkar Självmord/självmordstankar % 28% 22% 23% 41% Självdestruktivitet % 20% 17% 18% 8% Ätstörningar % 14% 12% 13% 5% Annan psykisk ohälsa % 38% 50% 46% 46% N= Materialet består alltså av de genuina texterna i mejl från barn till bris och 520 fullständiga loggar från chattar mellan ett barn och en bris-medarbetare. Den konkreta tematiska analysen kom att göras på texter från ett slumpmässigt urval på sammanlagt 226 av dessa kontakter (se nedan under Metod) från 140 mejl och 86 chattar. Då dessa mejl i snitt innehåller ca 340 ord per mejl, och chattloggarna ca ord per chatt, innehöll dessa texter sammanlagt ca ord, eller ungefär 170 A4-sidor text. Flickor och pojkar skriver olika mycket. Mejlen, som till skillnad från chattloggarna är opåverkade av hur mycket bris-medarbetaren skriver, innehåller i genomsnitt 336 ord/mejl om de handlar om flickor och 193 ord om de är om pojkar. Skillnad mellan mejl- och chattexter Det är stor skillnad mellan de texter som utgörs av mejl och de som är chattloggar. I mejlen har barnen varit helt opåverkade av respons från en mottagare och deras berättelser blir inte styrda av någon annan. Mejltexterna ger ofta mer uttömmande berättelser och eftersom de är helt ofiltrerade ligger de så nära ett barnperspektiv man kan komma. Barnen skriver helt på sina egna villkor och om de inte blir avbrutna av något runt dem, så avslutar de inte förrän de anser sig nöjda och har berättat det som de vill berätta. Vi ser inte historiken i barnens mejlskrivande utan kan bara läsa deras aktuella mejl, så om barnen inte skriver det, så vet jouraren inte om de har skrivit tidigare. Men läser man många mejl så här i samband med en studie, så kan man känna igen vissa barn och se att samma barn återkommer med en fortsättning på sin tidigare berättelse, kanske beroende på att något har hindrat dem från att skriva allt på samma gång. Mejltexterna kan också vara en slags dagboksanteckningar där samma barn ger sig till känna genom att referera till något som det skrivit tidigare, liksom för att identifiera sig och säga: Här är jag igen. De kan berätta om nya saker som har hänt eller om hur det har gått sen sist. Om de har fått råd från bris i ett tidigare mejlsvar, så kan de redogöra för om de har följt råden och vad som i så fall hände. Det förekommer också att exakt samma eller liknande berättelse återkommer i flera mejl, där det är troligt att de kommer från samma barn. Barnens syfte med det kan vi bara gissa men att på samma frågor få svar från flera olika personer på bris skulle kunna vara givande. Om till exempel flera olika svar bekräftar att det inte är ens eget fel att man mår dåligt eller hjälper en att se att man har en egen styrka och förmåga, då kanske man till slut vågar tro på det. I chatten sker en dialog i realtid och vad i barnets livssituation som kommer fram styrs i hög grad av bris-jourarens respons och följdfrågor. Å andra sidan kan jouraren få barnet att reflektera över och förmedla sådant som det annars inte skulle ha skrivit om och som kanske inte skulle ha kommit fram i ett mejl. Om barnen inte känner att jouraren speglar dem på ett

20 18 SE HELA MIG! sätt som de tycker känns bra, om de blir missförstådda, inte får rätt följdfrågor som hjälp i berättandet eller om jouraren på annat sätt misslyckas med att möta barnet där barnet är, så brukar barnen avsluta chatten genom att bara försvinna utan att säga något. Det finns många likheter både i sättet som barnen berättar på och i innehållet som de förmedlar, oavsett vilken form av psykisk ohälsa som de beskriver. Grovt sett finns det två slags texter; de som bara beskriver hur de mår och de som både beskriver hur de mår och hur deras livssituation ser ut och ibland också om hur den har sett ut bakåt i tiden. Av de som bara beskriver hur de mår, får vi inte veta mer än just det. Vi vet inte hur deras liv ser ut för övrigt och vad de tänker om det. Vi får inte svar på varför just dessa barn inte ger någon bakgrundsinformation, om det är för att de inte själva anser att det är relevant eller om det är för att de inte tror att bris skulle tycka att det var relevant eller om det finns något annat skäl. Vi får veta olika mycket om hur de mår och vilka symtom som besvärar dem. En del barn är mer verbala än andra och skriver därför mer detaljerat. Metod En tematisk analys (brown, clark 2006) har gjorts av ett slumpmässigt urval av de texterna. Först lästes och analyserades 98 kontakter för att ge en överblick av materialet, varav 52 kodades och kategoriserades. Med utgångspunkt i detta arbete skapades en struktur med en kategori- och kodlista, och med denna struktur som grund gjordes huvudanalysen utifrån ytterligare 102 kontakter. Som en mättnadstest analyserades därpå ytterligare 26 kontakter. Eftersom mättnadsläsningens koder till största delen enbart bidrog till redan väl beskrivna kategorier, bedömde vi att mer analysmaterial därefter inte behövdes. Vid framskrivningen av resultatet, som huvudsakligen utgörs av en sammanställning och beskrivning av hur barnen beskriver sitt mående och sina liv, har basen varit detta urval på sammanlagt 226 kontakter. För kompletterande beskrivningar av viktiga kategorier, samt för att verifiera eller förkasta olika idéer som har dykt upp under analysarbetet, har ytterligare koder och stöd uppletats även i det övriga materialet via ord-/textsökning. Resultatframskrivningen innehåller många moment av tolkning. Som resultat av att man lägger samman många barns beskrivningar av liknande saker, uppkommer bilder och slutsatser genom tolkning. För att testa om tolkningar gjorts på ett sätt som överensstämmer med vad barnen förmedlat, har ett stort antal av texterna lästs igen i sin helhet och tolkningarna har prövats mot dessa. Sammanställningen bygger på en kvalitativ studie av materialet. Det primära målet har varit att försöka förstå och förklara. Därför har inte så stor hänsyn tagits till hur vanligt förekommande de olika fenomenen är. Det viktiga har varit att beskriva vad som förekommer i barnens berättelser och inte frekvensen. Det betyder att något som bara beskrivits i ett fåtal texter, kan ha blivit lika viktigt som något som beskrivits ofta. Den första resultatframskrivningen stämdes av i en fokusgrupp med tre erfarna bris-ombud (anställda inom bris som ansvarar för det operativa arbetet i stödverksamheterna), vilket gav nyttiga tillskott till framskrivningen. Under analysprocessen framträdde vissa teman eller begrepp som berör eller genomkorsar många innehållskategorier. Dessa fick utgöra stommen i rapportens diskussionsdel. Vid några tillfällen under arbetets gång har processen fått värdefullt stöd genom konsultationer med forskare vid Tema barn, Linköpings universitet 2. 2 Fil dr Kjerstin Andersson & fil dr Karin Osvaldsson

21 se hela mig! 19 Resultat Övergripande om resultatet För att barn och unga ska kunna beskriva sin psykiska ohälsa, krävs att de har utvecklat någon form av förståelse för sina egna känslor och att de har en viss förmåga att vända blicken mot sitt eget inre, samt att de kan verbalisera något av det som rör sig i den inre världen. De barn och unga som berättar för bris om sin psykiska ohälsa har väldigt varierande förmåga att förklara sin situation. En del, och framför allt de som är lite äldre, kan ge långa, nyanserade och ordrika beskrivningar av både sin yttre och sin inre verklighet. De kan använda abstrakta begrepp och har ofta tagit reda på mycket om sitt tillstånd, inte minst via internet, vilket gör att de kan använda diagnosbegrepp och medicinska beskrivningar men även mer filosofiska, psykologiska och till och med poetiska sätt att förklara. Många kan beskriva orsak-verkanssamband eftersom de ofta ser hur saker och ting hänger ihop och hur det ena har lett till det andra. De äldre ungdomarna kan ha haft många kontakter med samhällets hjälpinstanser av olika slag och kan ge beskrivningar av hur olika hjälpinsatser har fungerat. Man kan ofta se att de har utvecklat en stor självinsikt och har en god förmåga att sätta ord på sitt mående och förmedlar en bild utifrån ett personligt historiskt perspektiv. Förut när jag var deprimerad visste jag inte det, att det fanns något som hette depression Andra och framför allt de yngre barnen, skriver mer kortfattat och konkret. De har inte samma ordförråd och därmed inte samma förmåga att förklara sammanhanget de befinner sig i, som de äldre barnen. De berättelser som barnen förmedlar innehåller ofta både en beskrivning av hur de mår och känner sig i nuläget, av bakgrund och historisk information samt tankar, känslor och frågor som handlar om framtiden. Många beskriver hur deras lidande har pågått under lång tid men det finns också de som beskriver att det har pågått en kortare tid och att de dessförinnan har mått bra. Generellt när det gäller barnens symtom på psykisk ohälsa, berättar de om hur symtomen kommer och går i perioder. Perioderna kan vara av varierande längd. De flesta av barnen berättar att de lider av flera olika slags symtom samtidigt eller växlar mellan symtom i olika perioder. Om man tänker sig en skala som går från ljus till mörker, befinner sin några av barnen sedan lång tid tillbaka långt ut på den mörka delen av skalan. För några av barnen finns det inga perioder alls av ljus eller bättre mående. Andra pendlar fram och tillbaka, mår lite bättre i perioder men återkommer till mörkret mer eller mindre ofta. Några oroar sig då de märker hur de är på väg att glida in i mörkret igen, utan att kunna hejda det som händer med dem. Många beskriver flera olika bakgrundsfaktorer som kan förklara varför de mår så dåligt. Bilden av barnens psykiska ohälsa och livssituation blir ofta väldigt komplex och svår att greppa, inte minst för dem själva. Materialet handlar om barn och unga upp till 18 år. I den följande texten används oftast ordet barn som ett samlingsord för hela gruppen.

22 20 SE HELA MIG! Skillnader mellan pojkar och flickor generellt Trots att mycket är samma när vi jämför pojkars och flickors berättelser om psykisk ohälsa, finns några tydliga skillnader. Det är ännu större dominans av flickor när det gäller kontakter om psykisk ohälsa (94,6 procent flickor och 5,4 procent pojkar) än när det gäller kontakterna till bris totalt (78 procent flickor och 21 procent pojkar, 1 procent kön ej framkommit) men om det betyder att flickor mår sämre än pojkar eller om det bara betyder att flickorna berättar mer om att de mår dåligt, vet vi inte. Man kan se att flickorna generellt sett har lättare för att söka hjälp, lättare för att sätta ord på sin situation och också använder fler ord i sitt berättande. Som vi nämnde i materialbeskrivningen, innehåller mejl i genomsnitt 336 ord om de handlar om flickor och 193 ord om de är om pojkar. Pojkar skriver mer om självmord medan flickor skriver mer om ätstörningar och självskador. Pojkar skriver om ensamhet, tvångstankar, droger, självförakt och flera berättar precis som flickorna om att de skär sig själva eller skadar sig på annat sätt. Relationer förekommer mer i flickornas berättelser, medan pojkarnas berättelser ger intryck av att de är mer isolerade, åtminstone på ett djupare plan. Pojkarna har inte alltid människor så nära sig, även om det finns människor runt omkring dem. Pojkarna lägger oftare ansvaret för att de mår dåligt utanför sig själva, till exempel att ingen hjälper dem när de behöver det, medan flickorna i större utsträckning ser sig själva som dåliga och tar på sig skulden för hur de mår. Det är vanligare att pojkarna riktar sin besvikelse och ilska utåt medan flickorna vänder det mot sig själva. Men det finns flera exempel på när det är tvärt om också. Pojkarna beskriver ibland konkreta självmordsplaner och de funderar över att hänga sig, kasta sig framför tåget eller ta mediciner. När flickorna skriver om självmord handlar det mer sällan om konkreta planer. Hur jag mår och känner mig Kontakten med bris sker i ett läge när barnen känner att de behöver spegling av en vuxen men inte har kunnat hitta en sådan person i sin närmaste omgivning. De kan beskriva hur de under en tid har försökt hantera situationen och lösa problemen på egen hand eller med vuxnas hjälp. Men vid tidpunkten för kontakten med bris har inga andra sätt varit tillräckligt bra eller gett tillräcklig hjälp. De berättar vad de själva anser vara relevant för att bris ska förstå deras situation. Det innebär att en del ger väldigt detaljerade skildringar av sitt förflutna och av sin nuvarande situation, medan andra fokuserar mer på enbart nuläget. Nuläget beskrivs, förutom i detaljerade beskrivningar av specifika symtom, även i mer övergripande ord om hur de mår. De skriver att de mår dåligt, känner sig nere eller är nedstämda. Några använder mer målande beskrivningar som att de vittrar sönder, känner sig instängda i huvudet eller att allt bara är så mörkt. De kan också gå med en klump i magen, inte vilja vakna på morgonen eller skriva att allt bara gör så ont. Minnen Barnen berättar mycket om minnen från händelser i deras liv. Det kan vara minnen av saker som haft negativ, positiv eller neutral inverkan på barnen men tonvikten ligger på sådant som har påverkat barnen negativt och som de har ett behov av att berätta om. Vissa minnen är starka och så känslomässigt laddade att de stör barnen i deras vardagsliv. Några beskriver hur minnesbilder

23 se hela mig! 21 visar sig som flashbacks, 3 ibland flera gånger om dagen. Det kan vara minnen av mobbning, våld, sexuella övergrepp och andra kränkningar och svek. Det har varit så mycket skit och så fort jag tänkt tillbaka på det vill jag dö. Det är minnen från hur andra människor har agerat, inte minst vad viktiga anhöriga i familjen har gjort eller inte gjort. Det kan också handla om olyckor eller andra händelser som har påverkat dem starkt. Det är också vanligt att de beskriver minnen som inte ligger så långt tillbaka i tiden och som handlar om bråk, konflikter och komplicerade relationer till familjemedlemmar och kompisar. Kvällarna, då de har gått och lagt sig, är framför allt den tidpunkt då barnen översköljs av obehagliga minnen. Även vissa situationer, platser, musik, dofter eller personer kan få dem att minnas jobbiga händelser. Symtom De kategorier som följer under rubriken Symtom är inte diagnoser. bris ställer inte diagnoser och har ingen anledning att avgränsa medicinska diagnoser från lidande som inte skulle diagnostiseras enligt medicinska manualer. Det är barnens subjektivt upplevda och med egna ord beskrivna lidande som står i fokus och objektiva bedömningar och graderingar behöver inte göras. Vi har ingen anledning att ifrågasätta benämningar som barnen använder. Barnen beskriver vilka uttryck deras psykiska ohälsa tar sig, dels som psykiskt och fysiskt lidande och dels i form av det som i många sammanhang kallas beteendestörningar men som vi här har valt att kalla icke konstruktivt agerande 4. Ibland har barnen fått medicinska diagnoser och då kan de använda dem i texterna och ibland har de ställt egna diagnoser på sig efter att ha läst på internet. Psykiskt lidande och olika former av avvikande eller icke konstruktivt agerande är tätt sammankopplade, något som många av barnen är väl medvetna om. Det vill säga de beskriver att de gör därför att de mår, till exempel de skär sig därför att de har ångest. De iakttar noga skillnader i sitt eget agerande, jämfört med jämnåriga kamrater och hur de agerar i olika situationer. De ser att deras eget agerande avviker, men de känner inte att de kan styra över det, eftersom de mår som de mår. Diagnoser förekommer i barnens berättelser på olika sätt. Det är inte ovanligt att barnen letar på internet efter diagnoser som de kan känna igen sig i. Att hitta en diagnos där symtomen stämmer med hur de känner sig och vad de upplever, kan både kännas som en lättnad och som ett bekymmer. En lättnad när de äntligen får en förklaring och en bekräftelse på vad de har anat och ett bekymmer om de tror att diagnosen innebär att de tror att de aldrig kommer att bli bra. 3 Flashback är ett psykologiskt fenomen som innebär att en person återupplever, såsom om det hände igen, något som tidigare skett, ofta i form av snabba ögonblicksbilder eller filmsekvenser. 4 Vi har valt att genomgående byta ut ordet beteende mot agerande för att markera att vi inte vill betrakta barnen som objekt för våra studier, utan som subjekt i sina egna liv. Även om beteende är ett smidigare ord menar vi att djur uppvisar beteenden medan människor agerar.

24 22 SE HELA MIG! Jag mår dåligt Deprimerad Det finns förhållandevis få förklaringar i texterna när det gäller vad barnen menar när de skriver att de känner sig deprimerade och vilka konkreta uttryck depressionen tar sig. Kanske är det så att de är trygga med att bris förstår vad de menar när de använder orden depression och deprimerad. Vissa mer detaljerade beskrivningar och förklaringar finns dock och då i termer av att man känner sig nedstämd, trött, inte orkar upp till skolan på morgonen, inte har lust till något längre, inte orkar plugga, att allt känns meningslöst och mörkt eller att man känner sig ledsen och gråter ofta. Det kan kännas dött och tomt inuti, som att man går i en mörk tunnel, eller att man känner en stumhet, ibland beskriven som att man känner sig som en zombie. Det finns en stark koppling mellan att känna sig deprimerad och att uttrycka självmordstankar. Jag har känt mig deprimerad väldigt länge. Jag vill bara sova hela tiden och när jag är i skolan känns det bara som att jag vandrar omkring som en vålnad och känner mig helt tom. Det känns som om den enda vägen ut är självmord. Många av barnen gråter ofta, både hemma och i skolan. Det gäller både pojkar och flickor. Mest gråter de i ensamhet, till exempel när de stängt in sig på sitt rum eller när de ska sova. När det blir för svårt att hålla tillbaka gråten i skolan, låser de in sig på toaletten. De kan gå länge med en klump i magen utan att veta varför, bara att de känner sig ledsna och att gråten tränger på. Jag gråter hela tiden, men ingen ser det för jag går in på toan hela tiden men det vet ingen om. Känslan av att vara ledsen beskrivs många gånger som en reaktion över något som har hänt, ofta i relationer till andra människor. Någon har svikit dem, sagt eller gjort något som har gjort dem ledsna eller så blir de ledsna över vad de upplever som brister hos sig själva. De skriver att de känner sig ledsna efter förluster av och separationer från viktiga människor men de blir också ledsna när de känner sig misslyckade, fula, feta eller när de har gjort något fel. Men det finns också de som går med en ständig ledsenhet, som de inte kan härleda till något särskilt. Ångest Ofta använder barnen ordet ångest för att beskriva denna form av lidande och ibland beskriver de istället mer exakt hur det känns. Eller så gör de båda delarna. Några uttrycker en osäkerhet över om de använder rätt ord. Andra har läst definitioner på internet och tycker att de känner igen sig. De kan beskriva ångesten som en väldigt fysisk upplevelse, hur hela kroppen aktiveras på ett obehagligt sätt som ibland nästan känns livshotande. Ett sätt att försöka hantera ångesten kan vara att kontakta bris när det känns som allra värst. Ångesten kan ge skrämmande synrubbningar som förvränger bilden av verkligheten runt barnen. Den kan komma i form av panikattacker som gör det svårt att andas, ger tryck över

25 se hela mig! 23

26 24 SE HELA MIG! bröstet, får kroppen att skaka och efteråt resulterar i trötthet. Gråt i samband med ångest beskrivs också. Ibland får jag så ont i kroppen att det känns som om någon med jättestora händer pressar ihop revbenen på mig. Ångest kan vara förknippad med olika situationer såsom när man ska äta eller just har ätit. Några får ångest på dagarna när de är i skolan och ska prata med klasskamrater, ha ett visst skolämne, uppträda eller redovisa inför klassen. Andra får ångest på nätterna och får svårt att sova. Några har drabbats av ångest länge, ett år eller mer, och flera av barnen har återkommande ångest, ibland varje dag. Det finns också exempel på att man kan vänja sig vid ångest som man har haft väldigt länge och tycka att man klarar sig. Men de flesta upplever ångest som oerhört plågsamt. Flera tycker att det är så plågsamt att de skulle vilja dö för att slippa känna så. Man kan passa på att skriva till bris medan ångestanfallet pågår, vilket en del har valt att göra, även om det vanligaste är att ångest beskrivs i efterhand eller mellan ångestanfallen. Jag har en ångestattack just nu och vet inte vad jag ska göra den äter upp mig inifrån och täpper till halsen. Jag vill hellre dö än känna såhär. I de långa chattexterna kan vi ibland märka att ångesten minskar under dialogens gång och barnen kan också berätta att det blir så. Vi märker det till exempel på att barnen blir mer avspända och gladare och börjar vilja berätta om andra saker som också är viktiga för dem. Precis som med alla andra symtom, funderar barnen mycket över varför de får ångest och försöker förstå sambandet mellan ångest och vad som framkallar den. Några har fått veta att ångest går i släkten och ärftlighet blir då en förklaring för dem. För några barn är det tydligt att den dyker upp i vissa situationer och sammanhang, medan det för andra är svårt att se att den hänger ihop med något särskilt. Upplevelser som inte är verkliga Barn som beskriver psykotiska upplevelser för bris har ofta en medvetenhet om att upplevelserna inte delas av omvärlden och att syn- och hörselupplevelser härrör från deras eget inre. Men det gör inte upplevelserna mindre starka. Jag har ungefär sen jag var 12 år hört röster och sett saker som ingen annan uppfattat. Ofta skrämmande saker. Några kan känna sig tröstade av sina inre röster, medan andra känner sig skrämda av upplevelserna. Dessa inre krafter kan styra barnets liv med hårda regler och förbud som barnen måste följa för att inte hemska saker ska hända. De kan bli varnade för att mat eller mediciner är giftigt, att man kan trilla ner i jordens inre om man går på skarvarna mellan stenplattor, att dörrhandtag är preparerade med farliga medel eller att människor är onda och vill barnen illa. Trots en medvetenhet om att rösterna inte är verkliga, vågar barnen inte låta bli att lyda. Som läsare av dessa kontakter förstår man att barnens liv kan bli väldigt komplicerade när de försöker ta hänsyn till stränga och ibland helt orimliga och orealistiska krav som ställs från deras eget inre. Det finns ett fåtal kontakter från barn och unga som uppenbart befinner sig mitt i en psy-

27 se hela mig! 25 kos. De förmedlar inget som visar att de har någon distans till de förvrängda och förvirrade skildringar de ger av sin verklighet, annat än att de har så pass koll på verkligheten att de hittar rätt på internet och söker sig till bris stödverksamhet. Två sidor i mig Bland de barn och unga som beskriver ätstörningar eller andra former av självskadande, finns flera barn som upplever att de har två tydligt separerade sidor i sig. De kan beskriva det som två helt olika personer med olika personligheter, som tänker olika och som vill olika saker. Ofta är den ena sidan främjare av självdestruktivitet och den andra sidan kämpar för att barnet ska återvinna sin hälsa. En del barn upplever den destruktiva sidan som en röst som talar till dem men alla beskriver inte rösten som en hallucinatorisk upplevelse, utan mer som en slags verbala tankar. De identifierar sig med den konstruktiva sidan och kallar den sidan för jag, medan den destruktiva sidan kan ha ett namn eller bara kallas för hon eller han eller rösten. Om hon spårar ur, så låser de in oss. Och om jag berättar, så låser de in oss - för att hon spårar ur. Jag måste hålla henne under kontroll, och om jag går med på hennes villkor - att ingen får veta - så funkar det. De upplever att den destruktiva sidan styr och ställer med dem, ställer krav på dem, vill straffa och skada dem och de upplever den sidan som så sträng och hotfull att de inte vågar annat än lyda, trots medvetenhet om allt negativt det för med sig. Den destruktiva sidan kan vilja att barnet ska skada andra människor också. Några har så fullständigt accepterat att dessa två sidor är två egna individer att de skriver om sig själva i vi -form. De iakttar och beskriver sin inre dialog och sin i stort sett ständigt pågående kamp med den destruktiva sidan, som de är mycket väl medvetna om och som de känner väl. Fördelen med att känna sig som två personer kan vara att de känner sig mindre ensamma, samtidigt som det känns skrämmande. Under mina depperioder är det bara jag och mig själv och vi hatar varandra. Stressad Psykisk ohälsa leder ofta till försämrade skolresultat och det i sin tur ger upphov till att barnen mår ännu sämre. Stress kan vara en sekundär effekt av psykisk ohälsa som kommer när barnen märker att de kommer efter i skolarbetet på grund av att de inte mår bra. Men stress kan också ha en mer direkt koppling till psykisk ohälsa och ligga till grund för depression, självskadande, ångest, sömnproblem och andra former av lidande. För några medför stressen även kroppsliga problem såsom ont i magen, huvudvärk och spänningar och ont i resten av kroppen. Jag känner att det hela börjar bli som en ond cirkel, för jag blir bara ännu mer stressad när jag inte orkar med att göra något.

28 26 SE HELA MIG! En vanlig anledning till att barn känner sig stressade är att de känner krav på att prestera bra i skolan, inte minst på nationella prov. De som ska söka till gymnasiet kan beskriva en dubbel stress, dels för att få tillräckligt bra betyg för att komma in på den linje de vill, och dels stress över alla val som de ska göra. Det är inte alltid att de vet vad de vill men de måste ändå välja innan ansökningstiden går ut. Stress i samband med måltider gör att några barn inte äter tillräckligt och till exempel går hungriga till skolan. Sömnproblem På kvällen när de har gått och lagt sig, kan barn fyllas av tankar och känslor. Att gråta sig till sömns är ganska vanligt i berättelserna. Ångest, smärtsamma minnen, oro eller rädsla för mardrömmar blir starkare när de är ensamma och försöker slappna av och det gör att det blir svårt att somna. Trots att barnen är trötta, ligger de vakna och får alldeles för lite sömn. Det kan vara lättare att sova på dagen och därför kan det finnas en önskan hos barnen om att få vända på dygnet. Det är ju ohållbart att inte kunna sova eller vilja somna på grund av rädsla för mardrömmar och sånt Fobier Det är inte så många olika slags fobier som beskrivs där ordet fobier används. Mycket som barnen beskriver som rädslor, skulle säkert kunna redovisas som fobier men eftersom barnen inte använder ordet fobi utan istället kallar det rädsla, så har vi beskrivit det under rubriken Rädsla. Men det finns barn som använder ordet fobi. För det mesta handlar det om social fobi och att denna rädsla för sociala sammanhang och möten med både kända och okända människor leder till att barnen helst vill dra sig undan och isolera sig från kontakt med andra, samtidigt som de lider av att inte kunna delta. Barnen kan drabbas av ångest i möten med andra och framför allt dyker den upp innan möten. De som lider av social fobi lider också av den ensamhet som fobin leder till. Det finns även exempel på så kallad emotofobi vilket innebär en irrationell och ångestfylld rädsla för att kräkas, spindelfobi, klaustrofobi och matfobi som alla begränsar barnens möjligheter att leva ett normalt liv. De beskriver hur fobin har blivit handikappande för dem. Rädsla Barns rädsla i samband med psykisk ohälsa kan handla om själva ohälsan. De kan vara rädda för att de är galna, tokiga, knäppa eller konstiga, eller känna rädsla för att de ska förlora fotfästet helt och hållet. När barn beskriver att de känner rädsla, kan det röra sig om rädsla som blivit förstärkt av den psykiska ohälsan och där barnen själva har en medvetenhet om att faran inte finns i verkligheten. Det kan vara rädsla för smuts, för att det finns spindlar eller något annat farligt i mörkret, för ett litet barn som man tror är en mördare, för att det ska börjar brinna om man inte dammar alla apparater och kontakter eller rädsla för syner och röster som man vet är hallucinationer. Men vetskapen om att faran inte är verklig, minskar inte rädslan. Ångest, stress, panik och rädsla är det jag upplever oftast. Jag är rädd för i princip allt.

29 se hela mig! 27 Barnen kan också känna rädsla för att anhöriga ska dö, för att de ska misslyckas med något, rädsla för att de håller på att drabbas av anorexia eller annan psykisk sjukdom, rädsla för att gå upp i vikt eller rädsla för framtiden och för hur de ska få det som vuxna. Rädslan som beskrivs handlar mycket om oro för konsekvenser. Rädsla anges som ett viktigt skäl till att många med självmordstankar inte vågar ta livet av sig. De kan vara rädda för att de inte ska dö utan bli handikappade för resten av livet, för att det ska göra ont eller för att de ska hamna i en kista i marken. Rädsla för konsekvenser av egna handlingar kan också handla om hur andra ska reagera, om att de ska behöva skämmas, om allt ska bli värre eller om att de ska bli straffade på ett eller annat sätt. Den rädsla som barnen beskriver är i varierande grad handikappande för dem. Men många beskriver hur rädsla för något begränsar deras liv. Det kan innebära att de inte vågar gå till skolan av rädsla för att bli mobbade, att de inte vågar ta kontakt med kompisar, att de inte vågar sova av rädsla för att drömma mardrömmar eller inte vågar vara ensamma av rädsla för att drabbas av ångest. Några skriver att de är rädda för sig själva och för vad de skulle kunna vara kapabla till att göra mot sig själva eller mot andra. De är rädda för att de ska skada sig eller ta livet av sig, eller för att de inte ska kunna hantera impulser att skada andra. Flera gånger har jag varit rädd för mig själv när jag har suttit med piller i handen och varit skitnära att ta en överdos eller hoppa framför bussar. Rädsla för vad som skulle kunna hända om de berättade för föräldrar, skolpersonal eller andra om hur de mår och vad de känner och tänker, gör att de väljer att inte berätta sådant som de skulle vilja berätta. Dels är de rädda för föräldrars reaktion och framför allt för att de ska bli arga. Men de kan också vara rädda för att den de berättar för ska missförstå dem eller inte ta dem på allvar. Flera beskriver att de känner rädsla för andra människor i största allmänhet, för vad andra ska tycka och tänka om dem. Den rädslan gör att de inte vågar ta initiativ och visa att de vill knyta sociala band, utan istället är väldigt mycket ensamma. De upplever den sociala rädslan som mycket besvärande, eftersom de flesta vill ha kompisar och vara en i gänget. Alla är inte helt utanför gemenskapen utan kan ha ytliga kontakter men beskriver sin rädsla för närhet och hur den bottnar i rädsla för att bli avvisad och övergiven. Rädslan handlar mycket om att inte lita på, att inte känna tillit till andra människor. Barnen litar inte på att vuxna kan förstå och hjälpa dem. De tror inte på att de är älskade och att andra vill dem väl och de litar inte heller på sin egen förmåga att klara av saker. Det finns också barn som är rädda för personer som faktiskt skulle kunna vara farliga och som har skrämt dem i verkligheten genom misshandel, övergrepp och hot. Personerna kan vara familjemedlemmar eller andra personer i omgivningen eller på internet som varit aggressiva och våldsamma eller manipulativa. I tre år levde jag i rädsla när min bonuspappa misshandlade mig.

30 28 SE HELA MIG! Jag gör saker som inte är bra för mig Barnen kan berätta att de har hamnat i onda cirklar som de inte kan bryta på egen hand. Deras psykiska lidande kanaliseras i olika former av agerande som inte är konstruktivt, som ofta är självdestruktivt eller utåtriktat destruktivt, därför att de inte mår bra. Och som en följd av agerandet mår de ännu sämre. Hit räknar vi ätstörningar, annat självskadande, missbruk och tvångshandlingar eller socialt destruktivt agerande, till exempel i form av att de isolerar sig eller att de förstör relationer som de egentligen vill ha. Här hittar vi också berättelser om utåtriktat destruktivt agerande i form av bråk, våld och skadegörelse. Icke konstruktivt agerande genererar ofta skuldkänslor och negativ feedback från omgivningen och leder till ännu mer psykiskt lidande som i sin tur kanaliseras i ännu mer destruktivt agerande. Destruktivt agerande har ofta en koppling till bristande impulskontroll eller avsaknad av verktyg för att agera annorlunda. Ätstörningar Ätstörningar är ett område som är väl beskrivet i materialet och barnen ger mycket detaljerad information. Därför blir detta avsnitt förhållandevis långt. De som kontaktar bris för att berätta om ätstörningar är för det mesta medvetna om att det är just det de har drabbats av. Ofta använder de ordet ätstörningar, bulimi eller anorexia. Tröstätande som lett till övervikt finns också beskrivet i några av kontakterna. Barnen befinner sig i olika stadier och allvarlighetsgrad av ätstörningen. Några har nyss börjat banta medan andra har haft problemen i många år och kanske varit inlagda på sjukhus i perioder. Några beskriver enbart anorektisk problematik, det vill säga att de försöker gå ner i vikt genom att äta väldigt lite och kanske kräkas om de upplever att de har fått i sig för mycket. Andra beskriver en bulimi-problematik med hetsätning följd av kräkningar. En kombination av dessa är också vanlig eller att man i vissa perioder är mer anorektisk och i andra perioder mer bulimisk. Däremot håller barnen inte alltid med om att deras ätstörning är ett problem, även om deras omgivning anser det. Det finns några pojkar som berättar om ätstörningar men de allra flesta kontakterna kommer från flickor. Flera av barnen har en klar uppfattning om vad som är orsaken till deras ätstörning eller vad som har varit den utlösande faktorn. Det kan finnas sexuella övergrepp, emotionell omsorgssvikt, allvarliga familjekonflikter eller andra former av utsatthet i barnets historia eller fortfarande pågående. Eftersom detta många gånger är barn som beskriver att de har höga krav på sig själva och med en hög grad av känslighet för vad omgivningen tycker om dem, kan en enda kommentar från någon bli en utlösande faktor som sätter igång hela ätstörningsförloppet. Så här började ätstörningen Ätstörningen har ibland börjat som en reaktion på kommentarer från någon i omgivningen. Någon kan ha sagt att man är tjock, tung eller mullig. Barnet har känt sig sårad av kommentaren och det har lett till att de har börjat känna missnöje med sin kropp, de känner sig feta och fula och kan känna äckel över vad de ser i spegeln. Trots att man av sammanhanget i texten förstår att barnet har normal- eller undervikt, kan de beskriva sig själva som överviktiga eller tjocka, vilket visar att de väldigt snabbt kan få en förvrängd bild av sig själva och sin kropp. De har börjat jämföra sig med andra som är smalare, inte med de som är normalviktiga och har satt upp ett mål att bli lika smala som eller helst ännu smalare än den de jämför sig med.

31 se hela mig! 29 Ville bli smal Efter att de har fattat beslutet att bli smalare, kan de sluta äta frukost, inte äta så ofta med familjen, ersätta lunchen i skolan med ett äpple eller ett glas vatten och motionera mycket för att förbruka kalorier. De skaffar information på internet om hur man räknar kalorier och lär sig räkna ut sitt bmi (body mass index). När barnen efter en tids bantande märker att de går ner i vikt, känner de sig nöjda och självbilden blir mer positiv. Somliga kan beskriva ett slags lyckorus. Det blir tillfredsställande att känna kontroll över kroppen. Men det verkar som att den positiva känslan inför sin kropp, som kan inleda ett ätstörningsförlopp efter att de första kilona har försvunnit, i ett senare skede kan förändras och ersättas av en förvrängd självbild och en mycket negativ kroppsuppfattning. I spegeln ser det anorektiska barnet en fet person. Ätstörningen kan försvinna under perioder, men triggas igång i stunder när barnet känner sig ensamt, ledset eller har ångest. Ett av det anorektiska barnets problem är att ständigt känna hunger men det blir en utmaning att hitta strategier för att stå ut med hungern. Någon kan beskriva hungerkänslorna som en njutning och som en bekräftelse på att de har klarat av att inte äta. Den enorma hungern är en av orsakerna till att anorektiker ibland kan äta enorma mängder mat, som de sedan försöker kräkas upp eftersom de drabbas av ångest. Många berättar om ångest som dels kommer efter måltider, eftersom de känner att de har ätit för mycket, och dels ångest som kommer ändå och som ger upphov till hetsätande. Hetsätandet blir ett sätt att trösta sig eller att döva ångest men det resulterar i ännu mer ångest, som barnet försöker åtgärda genom att framkalla kräkningar eller tömma tarmsystemet med hjälp av laxermedel. Både vill och inte vill bli frisk Barn som kontaktar bris om ätstörningar och de som skadar sig på andra sätt har ofta en tudelad inställning till sitt eget agerande. De för en ständigt pågående kamp med sig själva, mellan den del av personligheten som vill vara frisk och äta normalt och den del som vill straffa och korrigera sig själv och göra motstånd mot omgivningen. De kan veta vad som är rätt och hur de borde äta, samtidigt som det inte känns rätt att göra så. De flesta vet att kroppen behöver näring för att de inte ska drabbas av koncentrationssvårigheter i skolan och för att de ska orka. Några har dock tappat orienteringen och vet inte längre hur mycket och hur ofta de behöver äta för att det ska vara normalt. De kan vara trötta på sitt eget bantande eller hetsätande men kan ändå inte sluta, eftersom den inre destruktiva viljan är så stark. De kan vara fast i det självdestruktiva tänkandet där fokus för stora delar av tankeverksamheten ligger på kontroll av mat, vikt och utseende och på samma gång vara medvetna om sitt tunnelseende. De vet att de har en förvrängd bild av sin kropp när de ser sig i spegeln och att den bilden inte stämmer med vad omgivningen ser men de låter ändå sin bild styra handlandet. Kämpar emot när andra vill hjälpa När det börjar bli tydligt för människor i omgivningen att barnet befinner sig i en nedåtgående spiral och när föräldrar, kompisar och andra ser att barnet blir allt smalare, grips de av oro och försöker få barnet att börja äta normalt igen.

32 30 SE HELA MIG! Mina lärare brukar tjata om att jag måste få i mig energi och då blir jag bara sur, för jag klarar mig ju i alla fall. Jag är ofta trött i skolan och fryser nästan hela tiden. När andra försöker pressa barnen till att äta, måste de hitta strategier för att lura sin omgivning och uppfinningsrikedomen är stor. De kan till exempel berätta hur de äter när andra ser på men därefter till exempel tar en dusch för att kunna spy utan att det hörs eller tar promenader med hunden i skogen och spyr där. De som är vana vid att kräkas kan ha lärt sig att göra det utan att stoppa fingrarna i halsen och utan att det hörs. Omgivningen uppfattas av barnen som fientlig och oförstående men också som naiv, som tror att det är så enkelt att bli frisk från sin ätstörning, att det bara är att börja äta normalt igen, så löser det sig. Nu är jag min ätstörning Det finns berättelser om hur barn har vad man i det närmaste skulle kunna kalla för ett kärleksfullt förhållande till sin ätstörning. De identifierar sig med problemet, de känner att de är ätstörningen och vet inte vem de skulle vara utan den. Det har skett en stigmatisering och en fastlåsning i det destruktiva och på sikt självförintande tillståndet. För dessa barn framstår omgivningen som hotfull, trots att de lider av allvarliga komplikationer såsom matthet, koncentrationssvårigheter, utebliven mens eller problem med att gå barfota på golvet därför att skinnet under fötterna har blivit för tunt. Det blev bara värre och värre När vi lade samman många barns berättelser om ätstörningar och analyserade resultatet, växte det fram en bild av processen, såsom barnen upplever den. Från början kan de ha en nyfiken och nästan experimenterande inställning till vad som kommer att hända när de minskar sitt ätande. De tar kontroll över den mest livsavgörande funktionen, och känslan när de märker att de lyckas med att styra och kontrollera sitt näringsintag kan vara en berusande lyckokänsla. De känner sig lättare, smidigare, mer energiska och i många fall gladare. De tror att den positiva känslan ska hålla i sig och kanske till och med öka, om de fortsätter sin viktminskning. De sätter upp mål för sig själva om vilken vikt de vill komma ner till och målvikten kan ändras och sänkas allteftersom. De upplever att det är de själva som bestämmer och att de skulle kunna återvända till normalt ätande om de skulle vilja. Några vet att det finns en fara i att banta för mycket och att det skulle kunna leda till att de fastnar i en ätstörning vilket de inte vill, men de tror inte att de själva riskerar att hamna där. De motionerar mycket, har full koll på bmi-värde och räknar kalorier. The point of no return Från det att tankarna på mat och viktminskning har fyllt upp delar av deras tankevärld, passerar de utan att märka det en osynlig gräns efter vilken dessa tankar tar en så stor del av tankevärlden att andra viktiga saker i deras liv blir lidande. De sluter sig som i en bubbla som stänger ute andra människor och distansen till andra tjänar som ett försvar för ätstörningen. Att återvända till ett normalt ätande blir allt svårare. Ätstörningen eskalerar och de tappar känslan av att själva ha kontrollen. Det kan vara en skrämmande insikt, när de förstår att ätstörningen styr och inte de själva. De börjar märka att svälten påverkar dem negativt genom att de till exempel kan svimma under träningspass, gå med ständig huvudvärk, få synrubbningar, förlora sin mens och känna sig trötta och okoncentrerade i skolan.

33 se hela mig! 31 Jag har levt i en liten bubbla och trott att inget kommer hända. Men jag svimmar hela tiden, men då går jag in på toa så ingen ser, kronisk huvudvärk, min mens är borta sedan 3 månader, synrubbningar, ben armar rygg domnar bort. Det blev inte som de hade tänkt sig och de har inte förmåga att vända förloppet på egen hand. Det började som en önskan att ha kontroll och så har de förlorat den. Det var inte meningen att det skulle bli så här, att jag svälter mig själv. Allt jag vill är bara att vara smalare, att folk ska tycka att jag är det. I detta skede börjar som regel människorna i barnets omgivning att känna stor maktlöshet. Några föräldrar söker hjälp hos psykiatrin, elevhälsan involveras, man väger, ger kostråd och i vissa fall ser till att barnen blir matade om man märker att de inte längre kan äta. Barnen är fullt medvetna om hur omgivningen kämpar men de har själva förlorat makten att påverka situationen. Barnens frågor till bris handlar bland annat om hur de ska kunna återta kontrollen, hur de ska kunna öppna sig för omgivningen och ta emot hjälp, hur de ska bryta sig loss från sjukdomen som har dem i ett järngrepp och hur de ska kunna känna sig nöjda med sig själva. Jag skadar mig När barnen inte har någon att dela sin själsliga smärta och sin förtvivlan med, någon som kan lyssna, trösta och hjälpa till med bearbetningen av svåra upplevelser eller när de av andra skäl väljer att bära sin smärta helt på egen hand, finns ändå ett behov av att på något viss få utlopp för de övermäktiga känslorna. Flickor, i större utsträckning än pojkar, kan då vända ett destruktivt handlande mot sig själva. De förklarar att de vänder destruktiva impulser mot den egna kroppen som ett sätt att försöka lindra känslomässigt lidande. Kroppslig smärta beskriv som lättare att hantera än känslomässig smärta. Den fysiska smärtan distraherar för en stund och den psykiska smärtan blir mindre påtaglig. Det kan kännas underbart när den psykiska smärtan lättar. Jag skär mej för att göra livet lättare men de blir ju bara sämre och jag mår ju bara dåligare och dåligare varje gång jag gör de, men de känns ändå bra att ha fått göra sej av med de jag har inom mej. Det är enda vägen att få ut de jag känner. Självskador, dit även ätstörningar kan räknas, fördjupar, förlänger och expanderar det psykiska lidandet. Självskadandet sker oftast som en konsekvens av psykisk smärta och syftar till att minska smärtan. Men istället får det motsatt effekt och orsakar ännu mer psykiskt lidande till exempel i form av ökad ångest, skuld- och skamkänslor samt en fördjupad depression. Det finns flera exempel på hur barn influerats av andra barn som skadar sig och det kan få dem att känna sig uppmuntrade att göra det själva. Det är inte ovanligt att det finns flera i kamratkretsen som också skadar sig. Innan barnen börjar skada sig, kan de ha funderat under lång tid på att börja med det. De beskriver självskadandet som en magnet som drar dem till sig

34 32 SE HELA MIG! och handlingarna framstår som allt mer oemotståndliga. När de sedan har kommit igång med att skada sig mer eller mindre regelbundet, kan de börja uppleva att de hamnar i ett utanförskap i förhållande till kamrater som inte skadar sig eller i en gemenskap med andra som också skadar sig. Det blir ett sätt att skilja ut sig från de friska och istället bli en som skadar sig. De vet själva att självskadandet utgör en viktig gräns. I det ögonblick barn startar med självdestruktiva handlingar drar de igång en nedåtgående spiral av ytterligare försämrat mående, inte minst till följd av förstärkt utanförskap. Hos en del av dem som skadar sig finns en uttalad önskan om att andra ska se deras skador och därmed förstå vilken själslig smärta de bär på. Andra vill att det ska förbli en hemlighet, vilket kan göra vissa situationer knepiga, till exempel blir det svårt att dölja på idrottslektioner och i simhallen. De kan berätta att de har ärr på hela armarna och bär bandage eller långärmat för att hindra andra från att se och förstå vad de har gjort. Hos många som skadar sig själva brukar agerandet komma och gå i perioder. Barnen kan lyckas hålla upp under långa tider men kan sedan känna på sig när det är på väg tillbaka igen, vilket skapar stor oro hos dem. Så här skadar jag mig Sätten att skada sig på varierar. Det kan handla om allt från att skära, bränna, strypa, slå och rispa. Och detta gör barnen på armar, ben, mage, under fotsulor, i fingertoppar, på brösten, i underlivet eller på hela kroppen. Allt möjligt kan användas för att skada sig, till exempel rakblad, knivar, glasbitar, nålar, gem, spiraler till kollegieblock, saxar, cigaretter eller resårband. De beskriver också hur de dunkar huvudet i väggen, överdoserar receptfria värktabletter eller bantar ner sig. Andra sätt att skada sig är inte i första hand riktade mot kroppen men beskrivs som medvetna sätt att skada sig: de snattar, exponerar sig på nätet eller låter sig utnyttjas sexuellt till exempel av män som de träffat via internet, ibland mot betalning men inte alltid.

35 se hela mig! 33 Jag skadade mig själv genom att knulla runt. Inte för att jag tyckte det var kul, jag bestraffade mig själv. För att hela jag var en skamfläck. Jag lät dom förnedra mig, för jag förtjänade det. Ätstörningar förekommer ofta i kombination med något annat sätt att skada kroppen. Barnen är fullt medvetna om att självskadandet är destruktivt men de hittar inga andra sätt att leva ut sin smärta på. Självskadandet kan ske som svårkontrollerade impulshandlingar som utlöses av till exempel ett bråk i familjen eller mobbningssituationer eller det kan ske planerat och regelbundet nästan schemalagt ibland flera gånger om dagen. Utlösande känslor kan vara ångest, ensamhet, självförakt eller att känna sig fet, ful, äcklig, misslyckad och fel. Skadandet blir ett sätt att straffa sig och flera skriver att de tycker att de inte förtjänar bättre. Självskadandet kan upplevas som tvångshandlingar som de inte känner att de kan styra över eller som ett beroende och något som de tänker väldigt mycket på. Därför är det svårt att sluta för den som har börjat kanalisera sin smärta genom att skada sig själv. Hos nästan samtliga av de som beskriver hur de skadar sig, finns även tankar på att ta livet av sig. Tjejer och killar agerar ofta olika Generellt sett är det betydligt vanligare att flickor skadar sig själva än att pojkar gör det. Pojkarna riktar i högre utsträckning sina destruktiva impulser utåt och skadar andra eller orsakar skadegörelse på saker omkring sig. Men det finns gott om undantag. Framför allt finns det många berättelser om flickor som är utåtagerande eller som är både självdestruktiva och utåtagerande. Men det finns också pojkar som skadar sig själva. De självdestruktiva barnens, och då framför allt flickornas, förklaringar till varför de (som många gör) bara skadar sig själva och inte agerar ut sina destruktiva impulser, handlar om att de känner en slags omsorg och ett ansvarstagande gentemot sin omgivning samt att de lägger skulden för sin livssituation i hög grad på sig själva. Pojkarnas förklaringar till sina aggressiva och konfliktskapande handlingar handlar om att de inte kan kontrollera sin ilska och sina impulser. De utåtriktat destruktiva flickorna agerar inte impulsivt i samma utsträckning som pojkarna. De kan oftare än pojkarna beskriva att de planerar att skada andra. Tvång Tvångsmässigt agerande beskrivs av somliga barn som förknippat med känslan av att vilja straffa sig själv eller som ett sätt att betvinga ångest och rädsla. Genom att upprepa ett agerande eller en tankegång, ges ångesten inte utrymme att expandera. Någon berättar att hon inte kan sluta tänka vissa tankar och att hjärnan går på högvarv hela tiden, det känns som att den aldrig vilar. De kan tänka att de måste göra vissa saker för att det inte ska hända familjen eller dem själva något, till exempel öppna och stänga dörrar på ett särskilt sätt, kolla att ytterdörren är låst, akta sig för bakterier genom att hålla sig extremt rena, undvika att ta i vissa saker, städa noga och tvätta sig ofta. Andra tvångstankar kan handla om att allt måste vara symmetriskt och är det inte det, så måste barnet försöka se till att det blir det. Om till och med tankarna måste vara symmetriska betyder det att allt måste tänkas baklänges också, så att det blir jämnt. Tvångstankar och handlingar tar tid och energi, distraherar och stör. De blir en del av vardagen men tar på krafterna och hindrar förmågan att koncentrera sig på sådant som barn och unga normalt

36 34 SE HELA MIG! ägnar sig åt, både skolarbete och fritidsintressen. Trots det kan de ibland sakna sjukdomsinsikt, uppleva att agerandet är självvalt och därför ha svårt att känna igen sig i en diagnos. Sociala problem Att känna sig udda och annorlunda jämfört med kompisarna när man mår dåligt, får många att känna skam och det leder i vissa fall till att de drar sig undan från gemenskap med andra. Genomgående för nästan alla berättelserna om psykisk ohälsa är den stora ensamhet som barnen upplever. Det är inte bara skam som får dem att dra sig undan utan även känslan av att kamraterna inte förstår, att de umgås på ett så ytligt plan att det inte finns utrymme för allvar. Därför är de ensamma med sina tankar, sin oro och sin känsla av att inte passa in. Om barnen uppfattar det sociala klimatet som icke tillåtande när det handlar om att må dåligt, vill de inte visa hur de mår. De kan skriva till bris att de förstår att kamraterna tycker att de är konstiga som inte pratar och skojar som andra. När de håller igen för att inte visa hur de mår, blir de lätt uppfattade som mindre intresserade och närvarande och själva känner de sig stå mer eller mindre utanför gemenskapen. Då kan det kännas enklare att inte delta alls, trots att de egentligen vill ha och behöver sina kamrater. Att få fart på sociala relationer igen blir allt svårare ju längre tid som går. När vuxna i omgivningen står handfallna inför barn som är djupt deprimerade, inte klarar av att gå till skolan längre, händer det att barnen sjukskrivs. Att barn sjukskrivs från skolan på grund av depression verkar snarare ytterligare stjälpa än hjälpa dem, eftersom den tröskel som de måste ta sig över för att komma tillbaka inte blir lägre, utan bara växer sig högre för varje dag som går utan att de är i skolan. Svårigheterna med att komma ikapp handlar inte bara om att ta igen förlorad undervisning utan minst lika mycket om att komma igen i ett socialt sammanhang. Blyg Att vara väldigt blyg, hämmad och tyst kan upplevas som plågsamt. Detta är det flera som beskriver och att det är just blygheten som är deras största problem och orsaken till deras lidande. De beskriver att de har få eller inga kompisar annat än möjligtvis via internet. Några sitter mest framför tv:n eller datorn. Blygheten hänger samman med dåligt självförtroende och en självbild som i vissa eller många avseenden är negativ. De känner sig tråkiga och ointressanta. De blyga barnen kan känna att de inte hör till och de kan känna sig misslyckade för att de inte klarar av att ta kontakt med andra (åtminstone inte i verkliga livet), något som de flesta egentligen vill men inte vågar. Jag tappar bort mig i stora folkgrupper, försvinner in i bakgrunden och sugs upp av mörkret. Jag är blyg, rädd för att prata och förlöjligas. Jag vet att de flesta förmodligen är snälla, men det känns som att dom ser på mig och tänker att Hon är tråkig. Trist. Ful. Alla andra är roligare. De blyga barnen vill oftast inte vara ensamma men vet inte hur de ska ta sig in i gemenskapen. De är rädda för att de ska göra bort sig och riskera att bli avvisade, rädda för att behöva skämmas. Det har låst sig helt och hållet för vissa, så till den grad att de blivit deprimerade och har självmordstankar. Fokus i en stor del av deras texter ligger på vad de tror att andra uppfattar och

37 se hela mig! 35 tänker om dem. De kan uppfatta att andra får skuldkänslor av att de är utanför och försöker därför dölja att de känner utanförskap. Folk fortsätter att gå förbi mig. Jag söker inte ögonkontakt, det skulle vara att tigga om uppmärksamhet. Istället tittar jag ut genom fönstret för att låta folk gå förbi utan dåligt samvete. Vi som mår dåligt söker oss till varandra Flera beskriver att de har blivit bra på att inte visa hur de mår och vad de känner. Andra visar tydligt hur de mår genom att till exempel klä sig i svart, pierca sig och inte dölja till exempel ärr efter att de skurit sig eller andra skador på kroppen. Då blir det lättare att finna och bli funnen av andra som bär på liknande känslor och man finner en gemenskap i den psykiska ohälsan, på gott och ont. Det positiva med att barn som mår dåligt umgås med andra barn som också mår dåligt, är att de får en gemenskap där de kan vara mer avslappnade och prata om hur de känner sig. Det minskar känslan av ensamhet. Om kamraterna lyckas finna ett gemensamt hopp om att livet ska bli bättre och om de stöttar varandra, så blir gemenskapen konstruktiv och hjälpsam. Att finna gemenskap med andra på grund av sin psykiska ohälsa skapar en viktig känsla av tillhörighet och minskar känslan av att vara udda och utanför. För många är det viktigt att hjälpa och stötta andra som också mår dåligt, inte minst därför att de själva har erfarenheter som de känner att de har nytta av när det gäller att förstå hur andra har det. Att ge stöd och hjälp till andra kan vara ett konstruktivt sätt att hantera sitt eget dåliga mående. Barn och unga som mår dåligt vill ofta hjälpa andra, men känner samtidigt att det kan bli jobbigt och att de själva mår ännu sämre om kamraterna blir alltför beroende av dem. Barn berättar om hur de känner stor oro och maktlöshet inför kamrater som talar om att ta livet av sig eller som är väldigt självdestruktiva. De beskriver också hur de själva kan dras ännu längre ner i psykisk ohälsa av kamrater som mår dåligt genom att det mesta i samvaron fokuserar på det som är tungt, hopplöst och negativt. Bland de som har sökt sig till andra unga som också mår dåligt, är det flera som varit med om att kamrater har gjort självmordsförsök eller lyckats med att ta livet av sig. Andra unga människors självmord, även om det inte varit någon av de närmaste vännerna, försänker dem i stor sorg och försämrar deras egen psykiska hälsa. Kan inte kontrollera min ilska Barn och unga hanterar och kanaliserar sin psykiska smärta på olika sätt. Deras ångest och förtvivlan kan ge upphov till destruktiva impulser som de inte alltid har redskap för att hantera. Några får utlopp för sin förtvivlan genom att rikta destruktiva impulser mot sig själva och skada sig medan andra riktar impulserna utåt och slår sönder saker, skriker, bråkar och slår andra. Det ena utesluter inte det andra, utan det går att vara både självdestruktiv och utåtriktat destruktiv. Båda sätten ger ofta upphov till skuldkänslor och ångest i efterhand och båda sätten inbegriper en bristande förmåga att kontrollera sina impulser. Jag hamnar ofta i bråk, fast jag egentligen inte gillar att bråka, det bara blir så.

38 36 SE HELA MIG! Bakom det självdestruktiva agerandet finns tankar om att man själv är dålig, misslyckad och bär skuld medan det bakom den utåtriktade destruktiviteten finns en ilska mot omgivningen, även om föremålen för utbrotten inte alltid blir de personer som egentligen har orsakat barnets smärta. I bris studie om psykisk misshandel (2008) skrev vi om att barn som utsätts för mycket aggressioner ofta själva blir bärare av och uppladdade med aggressioner. Det sambandet finns även i flera av dessa barns texter. För de som inte har konstruktiva kanaler för att ladda ur sig denna inre spänning och inte i första hand vänder aggressionerna mot sig själva i form av självdestruktivitet, blir skrik, bråk och skadegörelse ett sätt att få utlopp för energin. De barn och unga som ofta känner ilska och bär på uppdämda aggressioner och hat och som när som helst får utbrott och upplever att de har svårt att kontrollera sina impulser, lider ofta svårt av det. Inte minst de vuxna i skolan, men även kamrater, dömer, utesluter och tar avstånd från dem. Men det är inte alltid så. En del av dem som ofta hamnar i bråk, märker hur omgivningen försöker visa förståelse. Ibland försöker vuxna eller kamrater runt de utlevande barnen hålla tag i dem, lugna ner dem, lyfta in dem i ett annat rum, prata dem tillrätta eller på andra sätt förmå dem att avbryta sina destruktiva handlingar. Barnen förklarar hur det svartnar för ögonen, att de ibland inte vet vad de gör och att de inte kan kontrollera vad de gör medan utbrottet pågår. Ilskan kan blossa upp så hastigt och häftigt att de inte hinner gå iväg för att undvika konfrontationer, även om de kan tänka att det borde kunna vara ett sätt att hantera impulserna. Efteråt kan de ångra sig djupt, bli ledsna och skämmas över sina utbrott och tankarna på vad de har gjort och vilka konsekvenser det har medfört, kan framkalla ångest. Jag förstör saker och oftast börjar jag också bråka med folk och börjar slåss och sånt. Sen när någon lärare eller vem som helst kommer och skiljer oss åt ångrar jag mig alltid sjukt mycket och får ångest över vad jag gör. Barnen kan iaktta sitt eget agerande och förstå omgivningens negativa reaktioner men har trots det inte verktygen för att hantera sin ilska på annat sätt. Pojkar blir i större utsträckning än flickor utåtagerande och destruktiva, det vet vi sedan tidigare. Men i det här materialet finns många berättelser från flickor som lider av samma problem. Jag vill slåss Några barn förklarar ingående hur det som gör ont inombords släpper, åtminstone för en kort stund, när de slår ett syskon eller någon annan. Våld och bråk kan ibland vara planerat och barnen kan beskriva sina planer på att skada andra och även ibland att de har förverkligat planerna. De planerade våldsamheterna verkar inte ge upphov till lika mycket skuldkänslor som de som varit impulsstyrda. Det finns också barn som inte visar så mycket av sin ilska utåt, utan istället odlar destruktiva fantasier och planerar hur de ska hämnas, förstöra, skada och döda andra, för att få utlopp för sina känslor. Jag ler åt döda djur och gillar att se saker sprängas. Jag samlar på vapen och kommer att skada någon.

39 se hela mig! 37 Nästan alla de barn och ungdomar som har berättar för bris om sina svårigheter att stoppa de våldsamma och aggressiva utbrotten, förklarar på olika sätt att allting blir mycket värre för dem på grund av utbrotten, att de ser det som ett problem och att de väldigt gärna skulle vilja få ett slut på det. Hopp och förtvivlan Att barnen hör av sig till bris tyder på att de har ett hopp. Även de som skriver om sina självmordstankar och sin uppgivenhet visar på en liten gnista av hopp om att det ska gå att vända situationen på något sätt genom att de faktiskt har tagit initiativet till en kontakt. Det finns också de som har en mer uttalad framtidstro och önskningar om hur livet ska gestalta sig längre fram. Fast de har inte en aning om vägen dit. Orkar inte mer Långvarig psykisk ohälsa tar på krafterna. Många barn och unga hör av sig till bris i ett skede när de känner att orken håller på att ta slut. De uttrycker uppgivenhet och ser ingen mening med att fortsätta kämpa när inget ändå verkar bli bättre. De slutar bry sig om hur det går för dem, ger upp arbetet i skolan, förlorar hoppet om att samhället ska kunna hjälpa dem och känner att det har gått för långt. De skriver att de inte orkar kämpa längre och känner sig så trötta att det enda som återstår är att dö.. trött på att det första jag måste göra varje morgon är att svälja tabletter mot depression och ångest, trött på att inte kunna sova utan mediciner, trött på att kroppen skakar av trötthet, nu orkar jag inte mer, jag vill bara dö. Vill inte leva Att vara deprimerad och uppgiven innebär många gånger också att det finns tankar om att det bästa, enklaste och mest logiska vore att dö. Men tankar som handlar om att inte vilja leva, är inte alltid tankar om att vilja ta livet av sig. Självmordstankar är ytterligare ett steg efter att ha haft tankar som handlar om att vilja dö. Tankar om att vilja dö, självmordstankar och självmordsförsök finns beskrivet i väldigt många av kontakterna om psykisk ohälsa. Det är inte alltid så att barnen verkligen vill dö, de ser bara ingen annan utväg och de orkar inte leva vidare när livet fortsätter att se ut som det gör och de fortsätter att må så dåligt. Livet känns plågsamt och i många fall outhärdligt och framtiden är något som hos en del av barnen inte finns med i tankarna som något realistiskt. De kan inte tänka sig att livet skulle kunna bli bra. De skriver att de saknar drömmar och att de inte kan se sig själva i någon form av fungerande livssituation i framtiden. Det finns alltså inget att förlora. De tror inte att de kommer att må bättre, inte att de ska klara att få avgångsbetyg från skolan, inte att de kommer att träffa en partner, inte att de kommer att få ett arbete och kanske inte att de kommer att ha några vänner. Om de tänker sig en framtid, ser den lika mörk och meningslös ut som deras liv gör för närvarande och då känner de att det lika gärna kan ta slut.

40 38 SE HELA MIG! Jag klarar inte detta vill inte leva såhär. Just nu vill jag bara ta mitt liv, skjuta en kula i huvet sluta andas sova aldrig mera vakna. Jag klarar inte detta en minut till. Hatar mitt liv så himla mycket har inget att leva för längre! Tankar på självmordet som ett straff finns också hos några barn, som uttrycker att de inte förtjänar att leva och att enda anledningen till att de har fötts är för att de ska dö. Väldigt få skriver något om hur de tänker sig att själva döden skulle upplevas och om det kan finnas något annat liv efter att de har dött, utan döden skulle för de flesta av barnen bara vara ett sätt att äntligen få slippa ifrån allt lidande. Det finns barn som har konkreta funderingar på hur självmordet skulle genomföras och flera har gjort ett eller ett antal självmordsförsök, ibland utan att någon annan har märkt det. De kan ha skurit sig illa men plåstrat om sig själva, försökt strypa eller kväva sig eller tagit en överdos av något läkemedel, somnat och varit svårväckta och mått illa. De har varit starkt påverkade efteråt men de har inte berättat för någon i sin omgivning om vad de har gjort och ingen har förstått det. Andra har hamnat på sjukhus efter att de blivit hittade. Känslorna efter ett misslyckat självmordsförsök är många gånger besvikelse och en ännu sämre självkänsla över att inte ens ha klarat av att ta livet av sig. Det som trots allt håller många barn ifrån att förverkliga självmordsplanerna, förutom vad de själva beskriver som feghet, är tankar på hur svårt det skulle vara för deras föräldrar och syskon och hur ledsna alla skulle bli. Tanken på husdjuren som är beroende av dem kan också vara ett motiv till att fortsätta leva. Fast det finns även en hel del barn som är övertygade om att ingen skulle sakna dem och att det till och med skulle vara skönt för familjen och skolan om de dog. Tankar på självmord och planer på hur det skulle gå till kan ha en lugnande inverkan på dem som lever med stor psykisk smärta och kanske även i en kaotisk livssituation. Det kan ge dem en känsla av att de åtminstone har makten att bestämma över om de ska leva vidare eller inte, när det nu inte finns något annat i tillvaron som de känner att de kan kontrollera. De kan ha sparat tabletter eller rakblad under lång tid, som de har gömt undan, ibland på flera olika ställen för att försäkra sig om att döden finns inom räckhåll som en sista utväg. Självmordsbreven kan redan vara skrivna, både som ett sätt att öka känslan av att denna utväg finns och för att de ska slippa bekymra sig över att skriva brev, när de väl ska skrida till verket. Jag har nått den punkt där självmord inte längre skrämmer, bara lugnar. Att en dag få slut på allt det här. Att veta att jag kommer slippa allt det här. Att veta att jag har makten över mig själv Ibland händer det att bris chattar eller samtalar i telefon med ett barn mitt under pågående självmordsförsök. När barn kontaktar bris mitt under pågående självmordsförsök gäller det för bris medarbetare att gå varsamt fram i dialogen och försöka förmå barnet att avbryta sitt självmordsförsök. Så länge barnet är anonymt kan inget annat göras. Om barnet vill avslöja sin identitet kan bris tillkalla hjälp vilket barnet får tydliga erbjudanden om. Men om det trots ihärdiga försök inte går att få barnet att avsluta självmordsförsöket, blir det inte konstruktivt att fortsätta dialogen. Eftersom en fortsatt dialog med bris i det akuta läget kan innebära en förhöjd risk för att barnet inte får rätt hjälp, hänvisas de istället att själva ringa 112, varpå samtalet

41 se hela mig! 39 avslutas. Det händer också att barnen frågar om de kan få tips och råd om hur de tar livet av sig på bästa sätt. Då blir uppgiften för bris att försöka ta reda på varför de inte vill leva längre och föra in samtalet på vad barnet skulle kunna göra istället, hur de skulle kunna hantera sin smärta på ett konstruktivare sätt. Tankar om mig själv och mitt liv Jag känner skuld Barn känner skuld över väldigt många saker som de inte har vare sig kontroll över eller ansvar för. De känner ofta att det är deras fel när föräldrar inte klarar av föräldrarollen, missbrukar, missköter sig själva och hemmet eller är psykiskt sjuka. Barnen kan känna att de får skylla sig själva för att de har blivit sexuellt utnyttjade, slagna eller psykiskt misshandlade. Ibland har de vuxna förmedlat till barnen att de tycker att barnen på något sätt själva väljer att må dåligt och då är risken ännu större för att barnen ska ta på sig skulden för sin psykiska ohälsa. Det finns flera berättelser om hur barn har fått höra från omgivningen att det är deras eget fel att de mår som de mår eller för att de blir utsatta på olika sätt. En flicka fick höra av rektorn att det inte var så konstigt att läraren hade våldtagit henne eftersom hon var så söt. Andra har fått höra från rektorn att det är deras eget fel att de mobbas. Samtidigt som barn iakttar och i sitt inre ifrågasätter den sortens uttalanden, späder det på deras redan tunga känsla av skuld för det som har hänt och för den psykiska ohälsa som därefter drabbat dem. De känner också skuldkänslor över att göra övriga familjemedlemmar ledsna och oroliga när de mår dåligt. Jag skäms Barn kan känna skam över sitt utseende, över att de inte klarar sig så bra i skolan, över att de mår dåligt och de kan känna skam över att behandling i form av medicin och terapier inte får dem att må bättre. De skäms över att ha utsatts för övergrepp eller misshandel och över att ha misslyckats med att ta livet av sig. Att vara sårbar i en miljö hemma eller i skolan, där sårbarhet inte talas om eller bemöts som något naturligt, gör att barnen skäms över sina känslor och över sin sårbarhet över att ha nära till gråt eller över att inte kunna skaka av sig andras hårda ord eller elaka kommentarer. De beskriver också hur de känner skam när de blivit avvisade efter att ha berättat om något som var känsligt. Om de har fått veta att de inte kan få det stöd och den hjälp som de tagit mod till sig och bett om, kan de också känna skam. De känner att de har lämnat ut sig och fått ett ovärdigt bemötande. Känner mig sviken och ångrar mig så sjukt mycket att jag berättade. Men det värsta är skammen. Jag skäms så himla mycket. Det är mitt ansvar eller? Barn som har levt med psykisk ohälsa under lång tid kan ibland beskriva en process som de ser först i backspegeln. De kan ofta förstå att de har varit för små för att kunna vara ansvariga och att det inte varit deras fel att de har mått dåligt men när de kontaktar bris, kan de ibland tycka att de har blivit så stora att de själva måste bära ansvaret för sin psykiska ohälsa. Vad de inte

42 40 SE HELA MIG! ser är att det dåliga mående, som från början har varit naturliga reaktioner på omständigheter och utsatthet, gradvis har övergått i mer permanent psykisk ohälsa, därför att de inte har fått rätt hjälp och för att omständigheterna runt dem kanske inte har förbättrats. De tror att det på något sätt är deras eget fel att de fortfarande saknar redskap för att hantera sin smärta på ett konstruktivt sätt, till exempel genom att söka upp rätt instans och be om adekvat hjälp. De tar på sig skulden för att de inte vågar berätta allt, även om de har möjligheten och för att terapin kanske just därför inte leder till att de mår bättre. Känslan av att vara ansvarig för så mycket, kan hänga ihop med självskador på så sätt att när barnen märker att de inte klarar av att lösa alla problem på egen hand, finns risken att de börjar straffa sig själva för att de inte duger, inte räcker till och inte lever upp till de förväntningar som andra eller de själva har på sig. Känner mig värdelös och har dåligt självförtroende När barnen jämför sig med andra kommer självförakt och känslor av att vara sämre och mindre värd. Det drabbar särskilt starkt dem som redan av en eller annan anledning mår dåligt. De känner hur de misslyckas med att leva upp till andras och egna ställda förväntningar på att de ska se ut på ett visst sätt, klara sig bra i skolan, vara sociala och utåtriktade, må bra och vara glada. Upplevelsen är att alla andra har något mer, något viktigt som de saknar. Flera beskriver hur de drabbas av självförakt och dåligt självförtroende i högstadiet eller när de börjar i gymnasiet. De börjar se en mängd fel hos sig själva, inte minst för att de inte är så lyckliga som de uppfattar att de flesta andra är. De påverkas starkare än tidigare av vad andra säger om dem och blir rädda för vad andra ska tänka och tycka om dem. Om de mår dåligt är risken stor att de inte tycker att de passar in bland övriga jämnåriga. Några beskriver hur de visserligen alltid varit blyga och tysta men att det i början av gymnasiet blev ännu värre. De känner sig obekväma i sällskap med människor som de inte känner väl och känner att de har ett lägre värde i jämförelse med andra. Både utseende och social status får förhöjd betydelse jämfört med tidigare, vilket kan resultera i självförakt eller till och med självhat för dem som inte tycker att de kan mäta sig med sina jämnåriga kamrater. Varför skulle jag inte ha värdelöshetskänslor, när alla andra är bättre än mig, snyggare än mig och helt enkelt bra på att leva. Självförakt blir ännu värre för den som har skadat sig själv på ett eller annat sätt. Inte minst för dem som för att skada sig själva låtit sig utnyttjas sexuellt. Att se sig själv som en hora, som några skriver att de gör, undergräver känslan av att vara som alla andra och lika mycket värd. Istället kan de känna sig udda och mest bara i vägen. Jag brukar oftast inte anse mig själv som mänsklig. För jag tvivlar starkt på att jag är det. Jag tillhör inte människosläktet, jag är en besvikelse och en deformerad form av en människa. Flera barn beskriver också hur deras psykiska ohälsa får dem att känna sig udda, konstiga och annorlunda. De tror att deras tankar, känslor och agerande skiljer sig från andras. Självhat får

43 se hela mig! 41 en del unga att skada och straffa sig själva för att de är, som de själva skriver, äckliga, fula, missbildade, förvrängda, fel och hatade. Även de som har ett bra skolresultat, upplever att de ser bra ut och har det gott ställt ekonomiskt kan känna sig väldigt otillräckliga. Tycker inte om min kropp och mitt utseende Att ha en negativ uppfattning om sin egen kropp hör ibland ihop med ätstörningar. Både på så vis att ätstörningen kan inledas som ett sätt att försöka förändra sin kropp, om man kommit fram till att man inte är nöjd med den som den är. Men en negativ kroppsuppfattning kan också bli ett resultat av det förändrade sätt att tänka som växer fram hos det anorektiska barnet. Även många barn utan ätstörningar har en negativ kroppsuppfattning men oavsett om de har ätstörningar eller inte, så handlar negativ kroppsuppfattning många gånger om känslan av att vara för fet. Missnöje med sin kropp och sitt utseende kan även handla om att man tycker att man är för stel, har ett fult ansikte, har fula kläder eller att det är något annat med utseendet som man inte tycker om. När jag ser mig själv i spegeln vill jag ändra på allt. Flera uttrycker en önskan om att kunna känna sig nöjd med sitt utseende. Men vägen dit tycker de inte går via en ändrad attityd, utan genom att de på något sätt ändrar på sin kropp eller på sitt utseende, framför allt handlar det om viktnedgång. Många skriver ingenting alls om hur de tänker sig att förändringarna av kropp och utseende skulle gå till. Det finns inga mejl eller chattar i det här materialet där barnen skriver att de vill låta plastikoperera sig. Nu är jag en sån som mår dåligt För några av de barn och unga som har levt med psykisk ohälsa under lång tid har det dåliga måendet blivit ett normaltillstånd. De har kommit att betrakta sin psykiska ohälsa som en del av sin identitet. Den psykiska smärtan är så förknippad med hela deras liv och något som de minns från så lång tid tillbaka, att de har svårt att tänka sig att livet skulle kunna vara annorlunda. Det finns någon form av trygghet i de depressiva tankarna och känslorna och i känslan av att veta vem man är som sjuk. Ångest, självdestruktivitet, ätstörningar och självmordstankar har slagit rot i deras personlighet och det kan till och med kännas skrämmande att tänka sig ett liv utan detta, svårt att veta vem man skulle vara utan de bekanta tillstånden av lidande. Den psykiska ohälsan blir som en trogen vän som inte sviker, eftersom den finns där hela tiden. Hos kraftigt underviktiga barn med långvariga ätstörningar är identifikation med den psykiska ohälsan och stigmatiseringsproblem särskilt tydligt. Jag vill ha kvar min anorexi, det är en del av mig. Blir arg när mina föräldrar tjatar på mig. Varför ska dom bry sig? Det är ju mitt liv! Samtidigt är barnet hjälpsökande, vilket blir en paradox. Barnen kontaktar ju faktiskt bris med (som vad vi antar) någon slags förhoppning om att ett möte med en vuxen människa ska leda till förändring. Att någon ska förmå bryta igenom den kompakta mur av motstånd som barnet har mot omvärldens försök att hjälpa.

44 42 SE HELA MIG! Om jag blir frisk förlorar jag både min identitet och mina vänner Flera av de barn som har fastnat i en stigmatisering, där sjukdomen blivit en grundläggande del av deras identitet, beskriver ett socialt utanförskap. De beskriver inte så många betydelsefulla relationer till jämnåriga. För dem blir hjälpsökandet ett dilemma i och med att det hotar deras negativa men trygga självbild. De som däremot har funnit en social gemenskap med hjälp av sin psykiska ohälsa, hamnar även i ett annat tydligt dilemma när de söker hjälp och när de försöker ge hjälp och stöd till varandra. Om ett viktigt socialt sammanhang bygger på gemensamma upplevelser av att lida av psykisk ohälsa, så blir hjälpsökandet ett hot mot gemenskapen. Samtidigt som kamraterna värnar om gemenskapen och odlar det som definierar gruppen (symtomen och identiteten som bygger på psykisk ohälsa), så är de både hjälpbehövande och hjälpsökande. Denna paradox eller detta dilemma hänger samman med den tidigare beskrivna upplevelsen hos barnen av att ha två sidor i sig som vill helt olika saker, en konstruktiv sida som söker hjälp och en annan sida som vill skydda den psykiska ohälsan. Här tillkommer förutom viljan att behålla sin psykiska ohälsa, eftersom den utgör en stor del av identiteten, även viljan att behålla sin psykiska ohälsa därför att den medför en social tillhörighet. Så här tänker jag I många av de texter som barnen skriver, visas en ganska stor förmåga till introspektion, det vill säga förmåga att blicka in i sitt eget inre och dels återge i ord vad som utspelar sig i tanke- och känslovärlden, dels en förmåga att reflektera över tankar och känslor. Barnen kan se konsekvenser av vissa sätt att tänka, till exempel hur en sorts tankar kan hindra eller störa andra sorters tankar. De beskriver hur de känner sig handfallna och oförmögna att påverka det som händer i den inre världen. Många värderar sina tankar i positiva och negativa termer och har en önskan om att alla negativa tankar ska försvinna, eftersom de inte uppfattar dem som normala. Flera barn anmärker därför på sitt eget tänkande och ger sig själva skulden för att de tänker negativa tankar. De har fått höra från någon att de ska försöka tänka positivt, så blir livet bättre. Följden blir att barnen känner sig ännu mer misslyckade när de inte klarar av att ändra sitt sätt att tänka. En del tror på fullt allvar att de borde kunna göra sig själva gladare genom att tänka positivt istället för negativt. Fast de begriper inte hur det skulle gå till. Jag har svårt att börja tänka på andra saker när negativa tankar dyker upp. Barnen reflekterar själva över sina destruktiva och negativa tankar. Tankarna upplevs som påträngande, påfrestande och de stör bland annat förmågan att koncentrera sig på annat. Tankar om framtiden Det finns barn som inte alls kan se eller drömma om en positiv framtid. Och det finns andra som målar upp väldigt mycket drömmar om framtiden och önskningar om hur de vill att deras liv ska gestalta sig längre fram, när de väl har tagit sig igenom barndomen. Samtidigt oroas de av att det finns så mycket problem i deras nuvarande situation att de får svårt att föreställa sig att drömmarna ska kunna gå i uppfyllelse. Många tänker att det kommer att krävas enorma ansträngningar av dem, om de ska lyckas forma sitt liv så som de önskar. Och mot bakgrund av hur de har fått kämpa hittills, tvivlar många på framtiden. Tankarna kretsar mest kring hur de ska överleva en dag i sänder och alla tankar, vare sig de handlar om det förgångna, nuet eller framtiden, får i stort sett samma färg.

45 se hela mig! 43 Tankar på framtiden kan vara skrämmande. De barn som är vana vid att se vuxna som mår dåligt och har problem, får svårt att tänka att livet som vuxen skulle kunna bli bra. De som känner sig misslyckade redan som barn eller tonåringar har svårt att tro att det skulle kunna ändra sig. Ett viktigt och vanligt skäl till sviktande framtidstro är dåliga skolresultat. Många barn förstår mycket väl kopplingen mellan hur det går i skolan och vad de ska få för möjligheter på arbetsmarknaden och ser framför sig hur de kommer att hamna i ett meningslöst utanförskap. Andra kan ha en mer diffus bild av framtiden och befinner sig mer i nuet. Det barnen skriver om framtiden handlar om ifall de tror att de kommer att må bättre eller inte. Några har förhoppningar om det medan andra inte har det. Deras tankar handlar också om hur de ska kunna få en bra utbildning och ett arbete så att de kan försörja sig, om att kunna hitta en partner att dela livet med och om att behålla sina vänner och få nya. Ingen kommer att vilja ha mig och alla kommer att tycka att jag är dum och värdelös. Jag vill inte det. Jag vill betyda något och vara värdefull. För dem som tvivlar starkt på att framtiden ska innehålla något som gör deras liv värt att leva och som inte tror att deras psykiska hälsa ska förbättras, ligger tankar och planer på självmord nära. Jag vill inte mera, jag känner inget hopp eller tro inför framtiden. Allt är bara tomt. Min omvärld Att läsa barnens mångfasetterade berättelser är som att kika in genom nyckelhålet till deras värld. De ger inte bara en bild av sig själva och hur de mår, vad de känner och tänker och hur de förhåller sig till mycket i sitt liv, utan de kan också ge rika skildringar av sitt vardagsliv, vilka människor de möter och hur dessa möten och relationer gestaltar sig. De skriver vad de tänker om världen omkring sig och hur de påverkas av den. Det som får mig att må dåligt Livet i stort målas mestadels med mörka färger, vilket är naturligt i detta sammanhang. Vi känner igen många av de riskfaktorer som barnen beskriver när det gäller missförhållanden hemma eller i skolan och utsatthet för olika former av misshandel, övergrepp och mobbning. Men de beskriver också sådant som kanske inte lika tydligt framstår som riskfaktorer för psykisk ohälsa men som ändå är det. En sådan sak är bristen på kommunikation mellan föräldrar och barn. Barnen bär på sina tankar och känslor utan att kunna prata med de vuxna hemma om det, därför att familjen inte har ett klimat där man talar särskilt mycket om vad man tänker och känner. Jag är mina föräldrars lyckliga dotter men de vet inte om den sorg jag bär inom mig.

46 44 SE HELA MIG! En annan riskfaktor som framkommer i barnens berättelser är bristen på konstruktiva sätt att hantera svåra saker som händer i livet. Föräldrarna har inte själva, och förmedlar ännu mindre till barnen, redskap för att hantera konflikter, besvikelser, frustrationer, separationer, plötsliga förändringar och andra livshändelser som framkallar svåra känslor och som på ett eller annat sätt behöver bearbetas för att barnen ska kunna gå vidare. Istället fastnar barnen i obearbetade upplevelser på grund av bristen på redskap för att hantera dem. Och när deras närmaste omgivning också saknar redskapen, får barnen inget yttre stöd i bearbetningen heller. Det är inte ovanligt i dessa berättelser att det har hänt flera mer eller mindre dramatiska saker på kort tid i barnens liv och att deras värld därför känns kaotisk. Riskfaktorn finns då inte i de enskilda händelserna, utan i att de är många och sker så tätt och att barnen inte hinner bearbeta en händelse förrän det händer något nytt. Ohälsan uppstår av att obearbetade upplevelser lagras på varandra. Min kille g jorde slut, min älskade hamster dog, min lille bror blev sjuk och nu ska pappa och mamma skilja sig. En hård värld runt mig Det är ibland en ganska hård omvärld som barnen beskriver. En omvärld vars värderingar om vad som är bra och dåligt, acceptabelt och inte acceptabelt får barnen att känna sig misslyckade. Människor i barnens omgivning kan säga vad de tror, tänker och tycker om hur barnet mår, uttalanden om barnets psykiska ohälsa som får barnen att känna sig nedvärderade. Ofta vet barnen vad som är de bakomliggande orsakerna till att de mår dåligt och då känner de sig sårade när någon i deras omgivning till exempel påstår att de mår dåligt för att de är tonåringar eller för att de påverkas av hormoner. Eller ännu värre om de får höra att de mår dåligt därför att de själva väljer det. Barns uppfattning om omgivningens värderingar kan få dem att känna sig udda och annorlunda. De kan beskriva miljöer där mångfald och inkluderande inte är norm, utan där sådant som avviker på något sätt uppfattas som negativt och stöts bort. Det finns ingen som förstår mig är en vanlig känsla, liksom känslan av att det inte riktigt går att lita på någon i sin omgivning. Barnen märker hur olika människor beter sig och reagerar beroende på hur de visar att de mår dåligt. De har ofta en hög grad av känslighet för hur deras omgivning förhåller sig till dem, de uppfattar och försöker tolka allt från små signaler med vad de uppfattar som inbäddade budskap, till tydliga uttalanden som de är säkra på att de inte misstolkar. Utifrån sina erfarenheter och tolkningar drar de slutsatser om vilka sociala spelregler som gäller och finner ofta att världen är hård och orättvis. Jag har upptäckt en sak: när människor ser att man är svag, spelar de sympatiska och trippar på tå omkring en men när man framstår som stark gör de allt för att krossa en.

47 se hela mig! 45 Människor runt mig vill mig väl Men barn kan också beskriva att deras omvärld utgörs av människor som vill dem väl och som skyddar dem, medvetet eller omedvetet. Mycket av smärtan upplevs ju när barnen är ensamma och de kan ibland beskriva hur de hindras från att skada sig, hetsäta eller spy bara av att vara tillsammans med andra, utan att de andra gör eller säger något om just det. Det kan upplevas som skönt att vara med andra och slippa konfronteras med sig själv. Därhemma De viktigaste relationerna är för det mesta till personer i barnens familj. När dessa relationer inte är tillräckligt bra, så påverkas de starkt av det. Många beskriver familjer där det finns olika former av problem. Det kan handla om vuxna som är vilsna i föräldrarollen, dålig ekonomi, skilsmässa och familjekonflikter. Något som vi har sett tidigare och som också framträder tydligt i dessa kontakter, är att barn känner stor smärta när det är bråk i familjen, vare sig de själva är inblandade eller inte. Andra omständigheter hemma som också påverkar barnen starkt är syskon som mår dåligt eller har stora behov på grund av sjukdom eller handikapp och vuxna som har egen problematik i form av stress och utbrändhet, missbruk eller psykisk ohälsa. Mina föräldrar bryr sig inte Vissa barn beskriver vuxna som inte bryr sig tillräckligt mycket om dem eller som inte förstår dem. Svårigheter som de vuxna har när det gäller att prata om känslor eller brister i förmågan att hantera motgångar, kan göra att barnen lämnas ensamma med att försöka hantera sitt liv och allt som händer. Barnen kan uppleva att föräldrarna inte tillåter deras känslor, utan att de blir arga för att de mår dåligt. I hemmet sker också det mesta av den fysiska och psykiska misshandel och de sexuella övergrepp som barnen beskriver. Problemet är att jag är rädd för att prata med mina föräldrar. Vi har aldrig pratat om nåt sånt. Aldrig pratat om känslor, kärlek, kroppen och sånt. Så det skulle kännas konstigt om jag bara skulle be dom om hjälp. Andra berättar om vuxna som istället oroar sig oerhört mycket över att barnen inte mår bra, så mycket att de nästan kväver barnen med sitt omhuldande och sitt omhändertagande och kanske till och med, enligt barnen, försvårar ett tillfrisknande. När föräldrarna blir ledsna för att barnen mår dåligt kan barnen få skuldkänslor. Ibland tvingas barn att ta ett betydligt större ansvar hemma än vad som är bra för dem. Det kan handla om ansvar för att sköta städning, handling, tvätt och matlagning, sköta småsyskon och det kan handla om att trösta och passa ångestfyllda, påverkade och självmordsbenägna föräldrar. De bryr sig men jag mår dåligt ändå Många av dem som beskriver sin familj ser förklaringar till varför de har kommit att må dåligt i sådant som har med familjen att göra. Men det finns också de som känner sig förbryllande över att de mår så dåligt när de lever i vad de uppfattar som helt perfekta familjeförhållanden. De har en sammanhållen och trygg familj med föräldrar som bryr sig om dem och vill deras

48 46 SE HELA MIG! bästa och som är välfungerande och utan några synbara brister. Det har hittills gått bra för dem i skolan, de har vänner och fritidsintressen. Dock kan de uppleva att det är svårt att prata med föräldrarna om hur de känner sig och att föräldrarna inte riktigt förstår dem. Flera av barnen bor inte längre i sina biologiska familjer. Det finns berättelser från unga som har flyttats runt mellan olika stöd- och behandlingsboenden sedan de varit små och ingenstans har man haft resurser nog för att möta deras behov fullt ut. De kan ha bott på behandlingshem, i familjehem, varit inlagda på psykiatrisk klinik och behandlats i öppenvård och de är fortfarande inte på ett ställe där de litar på att de får stanna. De känner ingen som helst tillit till de vuxna som ska hjälpa dem och deras psykiska ohälsa är omfattande. Mina djur Husdjur som samtalspartners och som en viktigare trygghet än människor är inte lika iögonenfallande i detta material som det var när vi läste kontakter om psykisk misshandel (bris 2008). Det förekommer även här att barn har djur som är oerhört viktiga för dem och då kan det handla om oro för att husdjuren inte skulle bli väl omhändertagna om barnen lämnar dem, vilket kan bli det som stoppar ett barn från att ta livet av sig. Att inte kunna ta med sig sina husdjur om man till exempel ska tillbringa en tid på behandlingshem, kan få några barn att fundera på att vägra åka dit eller få dem att må väldigt dåligt när de är där. Flera av barnen har husdjur i sin vardag och tycker oftast mycket om att vara med dem. Internet och sms Att internet är en självklar del av barns och ungas liv gäller till 100 % för de barn och unga som denna studie handlar om. De beskriver både hur internet kan vara hjälpsamt och hur internet kan förstärka deras psykiska ohälsa. De har alla använt internet för att söka stöd och hjälp för psykisk ohälsa i och med att de har mejlat eller chattat med bris. I sina försök att komma tillrätta med sitt mående kan de även ha sökt svar på frågor på andra sajter. Inte minst har det handlat om att leta efter diagnoser som de kan känna igen sig i. De söker också efter tips och råd om hur de kan må bättre. Jag läser desperat på internet om hur man får bättre självkänsla och hur man accepterar sig själv. Letar i flera timmar varje dag om hur man lever sitt liv till fullo. Jag vet inte om jag är tillräckligt motiverad, för jag har hittat mängder av texter, men klarar inte att fullföra det som står. Tipsen är inte anpassade efter mina behov. Flera beskriver också kontakter som de har fått på chattsidor med andra unga i liknande situation. Där ger de varandra bekräftelse och stöd, peppar varandra att söka hjälp men finner också en social tillhörighet och hittar nya vänner och kärlekspartners. Ofta utvidgar de kontakten och börjar messa varandra och ibland träffas de i verkligheten. Men barnen använder inte bara internet till sådant som är konstruktivt för dem. Det går att finna sajter där det finns information om hur man behåller och förstärker självdestruktivt agerande eller där man får tips på hur man kan ta livet av sig.

49 se hela mig! 47 Hittade en sida på internet där det stod hur många sätt som helst att ta livet av sig, ordagrant hur och med vad för slags rep/tabletter/påse, hur man skulle få tag på det, hur man kunde lura läkare att skriva ut medel eller hur man skulle få hjälpen att hålla sig borta. Hittade många otrevliga sätt, men också andra sätt som verkade rätt enkla. Internetkontakter med andra unga som också lider av psykisk ohälsa kan ibland bli betungande och en källa till oro och ge en känsla av maktlöshet, i synnerhet när internetvännerna beskriver sina självmordstankar. Några av barnen beskriver att de medvetet söker sexuella kontakter på internet, visar sig i webcam eller publicerar nakenbilder på sig själva, som ett sätt att skada sig. De kan utsätta sig för fara medvetet och även träffa internetkontakterna i verkligheten, ibland mot betalning. Även om de har gjort det tidigare och då råkat illa ut, kan de göra om det gång på gång och av det mår de sämre och sämre. Några av de unga använder också internet till att söka efter bantningsdieter, vapen, droger eller mediciner. Skolan När barn inte mår bra påverkas inte bara deras förmåga att koncentrera sig i skolan utan även deras motivation för att anstränga sig i skolan. För dem som saknar framtidstro blir det inte meningsfullt att bry sig om hur det går i skolan. De kan snabbt komma in i en ond cirkel, där deras psykiska ohälsa leder till försämrade skolresultat och där de försämrade skolresultaten får dem att må ännu sämre. Och så kan det fortsätta i en nedåtgående spiral om ingen hjälper barnen att vända det. Dessutom tar det så mycket energi att må dåligt, att de inte orkar med skolan på grund av trötthet. Många sover ju också ofta väldigt dåligt på nätterna. Finns inte motivationen för att anstränga sig i skolan och resultaten sjunker, ja då blir det till slut inte så stor idé att gå på lektionerna eller till skolan över huvud taget, anser flera. Så därför skolkar de. Avsaknad av framtidstro kan också bli ett argument för att strunta i hur det går i skolan. Varför ska jag gå i skolan när jag inte ser en framtid? Pluggar för INGE T! I sin mentor finner barnen ofta någon som de kan prata med och mentorn vet ofta om hur barnet mår. Men ingen vittnar om att de får läxhjälp eller stödundervisning på grund av att de mår psykiskt dåligt och har kommit efter med skolarbetet, inte ens om de har fått successivt försämrade resultat under flera år. Känslan som barnen kan beskriva är att skolan inte visar förståelse för att de mår dåligt och för konsekvenserna av det. Dom i skolan fattar inte. Sjukskrivning från skolan på grund av psykisk ohälsa förekommer och då är det barn vars psykiska ohälsa blivit så komplex och omfattande att den medför sociala handikapp. Då kan de jobba med skolarbetet hemma och aldrig gå till skolan över huvud taget. Bara tanken på att gå till skolan gör att vissa barn känner oro och ångest. De känner att de inte klarar av att leva upp till sina egna och andras förväntningar vare sig socialt eller när det gäller skolprestationer. De kan också oroa sig för att de ska börja gråta eller drabbas av pani-

50 48 SE HELA MIG! kångest inför kamrater och lärare eller för att andra ska se deras ärr i samband med gymnastiken eller badhusbesöket. Oron kan också bli stor när en praktikperiod närmar sig, hos de som har en självbild av att inte klara av saker och ting. Ju längre frånvaron från skolan har varit, desto svårare verkar det vara att komma tillbaka. Mobbad Det kan vara så att den som har den psykiska ohälsan och som kontaktar bris själv är den som mobbar och där mobbningen är ett uttryck för att de inte mår bra, det vill säga mobbningen är ett resultat av psykisk ohälsa. Men dessa berättelser är sällsynta i det undersökta materialet. Istället är det så att mobbning mestadels beskrivs utifrån de utsattas perspektiv. Långvarig mobbning, framför allt i skolan men även på fritiden, framträder istället framför allt som en orsak till psykisk ohälsa. Några av barnen har varit mobbade under i stort sett hela grundskolan. De kan ibland beskriva hur deras självförtroende successivt har brutits ner och hur de till slut istället känner självförakt, hur andras negativa kommentarer och kritiska blickar fått dem att nedvärdera sig själva, sitt utseende och sitt sätt att vara. Mobbningens nedbrytningsprocess beskrivs som att barnen för varje fysiskt eller psykiskt kränkande incident kommer allt längre ifrån den identitet och självbild de har haft från början. Jag är död, iallafall i själen, den dog under åren av mobbning. Den dog när dom sa att jag skulle ta livet av mig och den dog när dom satte eld på mitt hår. Berättelserna kan handla om ensamhet till följd av att barnen aktivt har hållits utanför gemenskapen och om trakasserier och elaka kommentarer som andra barn har skrikit efter dem, rykten som spridits genom skitsnack både i verkligheten och på internet men också om fysisk misshandel i form av knuffar, slag, fällningar och sparkar. Smärtan och sorgen som mobbningen orsakat har gett barnen sömnsvårigheter och ångest och lett till att de känner sig deprimerade, skadar sig själva och har självmordstankar. Både studiemotivation och koncentrationsförmåga påverkas och studieresultaten försämras. För att slippa ifrån mobbningen har några barn bytt skola. Ibland har mobbningen därmed upphört ibland inte. Efter byte av skola har alla, inklusive barnet självt, förväntat sig att barnet ska börja må bättre och för några har det blivit så. Andra har istället översköljts av smärtan i efterhand, när det yttre mobbningstrycket har släppt. Även om mobbningen till slut upphör, finns minnena kvar och när de dyker upp i form av till exempel flashbacks och mardrömmar, kommer samma smärta tillbaka. När jag bytte skola och inte längre behövde oroa mig för att bli knuffad, fälld, slagen och hånad, så släpptes alla mina känslor, ångest och sorg fria. Enbart mobbning kan leda till att barn drabbas av psykisk ohälsa men det blir ännu värre för de barn som dessutom far illa på grund av ett dåligt stöd från de vuxna hemma. När barnen inte har någon hemma som upptäcker och förstår allvaret i mobbningen och engagerar sig för att få slut på det, finns en större risk för att det ska pågå länge. Barnet blir också lämnat att på egen hand hantera alla känslor och tankar som mobbningen sätter igång, vilket ökar risken för

51 se hela mig! 49 psykisk ohälsa till följd av mobbningen. Barnens förtvivlan och smärta har i vissa fall förstärkts ytterligare när lärare och rektorer som de har sökt hjälp hos, har lagt tillbaka skulden för mobbningen på barnet självt. Kärlek Det är inte så lätt att hitta någon som man kan bli ihop med eller att vara ihop med någon, när man inte mår bra. Flera skriver om killar och tjejer som de är kära i men den psykiska ohälsan gör att det på olika sätt blir svårt att ta kontakt, inte minst om självförtroendet är dåligt. Hon ville bli ihop med mig igen. Jag blev jätte glad. Men jag svarade ändå nej fast jag är kär i henne. För jag blir liksom äcklad av mig själv när jag är så fet så jag klarar inte av att va ihop, fast jag vill. De som har ett kärleksförhållande kan uppleva det som att det är partnern som håller dem kvar i livet. Det kan också vara så att de är ihop med någon som inte heller mår bra och båda oroar sig för hur den andre mår och för att den andre ska ta livet av sig. När båda två i ett förhållande mår dåligt, kan de förstärka varandras psykiska ohälsa men de kan också ge varandra trygghet och det kan vara skönt att vara ihop med någon som verkligen förstår av egen erfarenhet hur man känner sig. Att bli ihop med någon som inte är bra för en, kan vara ett sätt att skada sig själv. En del ungdomar kan berätta om hur de har haft den ena destruktiva kärleksrelationen efter den andra

52 50 SE HELA MIG! med personer som har gjort dem illa både fysiskt och psykiskt. Det förekommer att de frågar sig varför de hamnar i den ena destruktiva relationen efter den andra. De förstår inte själva varför de har dessa relationer men drivkraften att söka sig till destruktiva relationer är så stark hos dem att de inte känner att de kan styra över den. Vänner För de som har vänner som bryr sig om dem och som de kan vara sig själva tillsammans med, blir känslan av hopplöshet något mindre. Vänner som orkar lyssna och som ger stöd får stor betydelse. Kompisarna kan ibland göra väldigt mycket för att få den som mår dåligt att söka hjälp. De kan till exempel ta med sig sin kompis och gå till skolkuratorn. Men för vännerna till dem som mår dåligt kan det vara belastande i det långa loppet. Vi har fått flera mejl och chattar från barn som oroar sig för kompisar som inte mår bra. Några har varit med om att kompisar har tagit livet av sig och andra är oroliga för att kompisar ska skada sig eller ta livet av sig. De kan många gånger känna sig maktlösa och tycka att de får bära ett alltför stort ansvar, i synnerhet om den kompis som mår dåligt inte vill söka hjälp eller inte får den hjälp som han eller hon behöver. En del barn beskriver en komplex problembild där det finns både en bakgrund av utsatthet och omsorgsbrist och där de tidigt har drabbats av psykisk ohälsa. De har misslyckats i skolan och fastnat i destruktivt agerande som kanske är både inåtvänt och utåtriktat. De beskriver väldigt komplicerade relationer både till vuxna och till sina kamrater. Det förekommer mycket bråk, missbruk, misshandel, sexuellt utnyttjande och övergrepp mellan de jämnåriga i kamratkretsen och barnen som redan mår dåligt, råkar ibland riktigt illa ut och gör också ibland så att andra råkar illa ut. Sånt i min värld som får mig att må bra Den viktigaste friskfaktorn är bra och trygga relationer till de allra närmaste människorna och detta framgår också från barnens berättelser. Att ha någon vuxen i eller utanför familjen som de kan prata med och som vet om hur de har det, känns ofta tryggt och stödjande. Men också vänner som får barnen att känna sig viktiga och omtyckta samt meningsfulla fritidsaktiviteter som engagerar dem, har stor betydelse. Men kuratorn litar jag på. Hon förstår mig perfekt, och hon lyckas framför allt få mig att känna mig önskvärd och inte till besvär. Att klara av att prestera bra i skolan och att få känna sig bra på vissa saker, är sådant som ger barnen hopp och gör att livet innehåller en och annan ljusglimt, även om de på många områden har ett uselt självförtroende. De barn som inte beskriver någon av dessa friskfaktorer, förmedlar ofta bilden av ett mer kompakt mörker. Strategier för att hantera omvärlden Barn och unga som mår dåligt väljer olika förhållningssätt och strategier gentemot omvärlden. Om de känner sig trygga med att de ska bli bemötta med respekt och förståelse, kan de välja att låta andra få veta hur de känner sig. Men de flesta som kontaktar bris förväntar sig inte ett bra bemötande av vuxna eller av jämnåriga i sin närhet, utan väljer istället att hantera sin ångest och smärta på andra sätt.

53 se hela mig! 51 Många av de strategier de väljer går ut på att dölja för omgivningen hur de i själva verket mår. Det kan de försöka göra genom att låtsas vara glada, även om de då skriver att de känner sig falska och som om de spelar teater och det förhållningssättet är inte vad de egentligen föredrar. Andra kan ha en attityd eller en klädstil som håller människor på avstånd. Genom att hindra andra från att komma nära undviker de att visa hur de egentligen mår. Om någon i barnets omgivning trots det har blivit orolig och ber att få titta på sår som de anar att barnet har, kan barnet skära nya små och ytliga sår som de visar upp istället för de stora och djupa såren som de åstadkommit tidigare. De försöker också hitta strategier för att hantera smärtan på egen hand, vilket kan bli antingen konstruktivt eller destruktivt. Att skriva sånger, dikter, brev och noveller som oftast ingen annan får läsa eller höra eller att söka tröst hos djur, kan vara sätt som fungerar för vissa. Att ställa sig i duschen för att dölja tårarna och för att ingen ska höra att man gråter, kan vara ett annat. Men de konstruktiva strategierna hör inte till de mest frekventa i dessa texter. Det är vanligare med strategier som i förlängningen orsakar ännu mer lidande. Men det finns ändå en önskan hos många av barnen att andra ska förstå hur de mår. Framför allt de som inte kan eller vågar berätta i ord om hur de mår och hur deras livssituation ser ut, kan signalera ordlöst och hoppas på att någon ska uppfatta vad som ligger bakom signalerna. Stöd och hjälp Vad jag vill ha hjälp med När barn och unga tar kontakt med bris stödverksamhet via mejl och chatt, har de för det mesta en förhoppning om att kontakten på något vis ska leda till att deras situation förbättras eller att de efter kontakten åtminstone ska känna sig lite bättre. Ibland skriver de i ganska diffusa ordalag om hur de vill bli hjälpta och det tror vi beror till stor del på att de inte vet vilken sorts hjälp som är möjlig för dem att få. De kan istället skriva om vad i deras livssituation som de skulle önska blev annorlunda, det vill säga vad de skulle önska blev resultatet av någon form av hjälp eller stödinsats. Detta kan de uttrycka som att de vill få bort det mörka i sig och bli av med alla negativa och destruktiva tankar. De förändringar de önskar handlar om att de vill må bättre men också om att de vill få igång sådant i livet som inte fungerar på grund av att de mår så dåligt, till exempel alla sociala relationer, eftersom de många gånger känner sig väldigt ensamma. När man inte känner sig normal känns det svårt att vara i gemenskap med andra. Jag vill få hjälp att bli mig själv så att jag kan bli en i gänget igen. Det är vanligt att barnen önskar hjälp med att stärka sitt självförtroende, bli mer nöjda med sig själva och sin kropp och över huvud taget få en mer positiv självbild. För den som beskriver sig själv som blyg, finns en önskan om att bli spontan och frimodig och på något sätt bli hjälpt att bryta sig loss från det som hämmar och begränsar. De som känner sig fångade i ett destruktivt agerande, vare sig det riktas mot dem själva eller utåt, önskar hjälp för att kunna fungera normalt och sluta skära sig, svälta, spy, skolka, få aggressionsutbrott eller göra upp självmordsplaner.

54 52 SE HELA MIG! Långtifrån alla vill ha samtalsstöd hos någon annan än bris. Flera uttrycker att de inte tror att stödsamtal eller samtalsterapi kan göra någon skillnad. Några har prövat men tyckte inte att det gav något och andra vill bara inte. Dom säger att jag bara vill ha uppmärksamhet Det finns hos flera av barnen en uppfattning om att det är fel att söka uppmärksamhet. De försvarar sig mot tänkta eller verkliga anklagelser om att deras uttryck för att de mår dåligt i form av självskadande handlingar, självmordsförsök, självsvält eller annat, bara är ett sätt att få uppmärksamhet, som om det skulle vara negativt att vilja ha uppmärksamhet. Mycket av den psykiska ohälsan hos barn och unga har sina rötter i bristen på uppmärksamhet (eller om man vill kalla det emotionell omsorgssvikt) och då är det naturligt att det är just uppmärksamhet som barnen vill ha, behöver och bör få. Men det är det alltså många som inte vågar be om. Men det finns också de som tydligt uttrycker sin längtan efter att bli lyssnade på, tagna på allvar, få någons odelade uppmärksamhet, bli omhändertagna, kramade och tröstade. I synnerhet de som inte känner att de har blivit förbehållslöst och kravlöst älskade. Hjälpen de ber om kan också vara att få någon vuxen människas stöd medan de går igenom något svårt, som att anmäla någon för våldtäkt eller göra en socialtjänstanmälan riktad mot vårdnadshavaren. Så här vill jag bli hjälpt För barn som har haft någon form av kontakt med samhällets hjälpinstanser kan det vara lättare att formulera konkreta önskemål om hur de vill bli hjälpta. De kan önska att få bli inlagda på psykiatrisk klinik, att få komma till ett behandlingshem eller att få tala med en psykolog. De kan ofta ha tankar om vad den sortens hjälp skulle kunna innebära i form av förbättrad psykisk hälsa, hindrat självskadande och hindrade självmordsförsök och destruktiva impulser. Det är önskningar som ibland handlar om att vuxna tar över hela ansvaret för deras liv och med krafttag ser till att saker och ting blir annorlunda. Hindra mig från att skada mig mer! Och hindra mig från att ta mitt liv eller en överdos som ett rop efter hjälp! Hjälpen ska vara tillräcklig Den hjälp som flera barn beskriver att de behöver och vill ha, ska vara så pass omfattande, kontinuerlig och långsiktig att de kan lita på att den kommer att göra skillnad. Att träffa en psykolog en gång i veckan eller ännu mera sällan, tycker flera barn känns otillräckligt. Några uttrycker behov av att få någon att prata med varje dag. Behovet av att bli omhändertagen tolkar vi ibland som ett uttryck för en önskan om att få regrediera, att få bli liten igen och slippa ta ansvar i en värld som av många av dessa barn och ungdomar upplevs som alltför svår att leva i. Vill få vara liten igen, slippa vara i den hemska elaka världen, att få vara på sjukhus är som att vara mitt mellan döden och världen. Bland de barn som har kontaktat bris finns flera som har haft olika stödinsatser som har avlöst varandra. Eftersom hjälpen har varit otillräcklig från början har de successivt tappat tilliten till

55 se hela mig! 53 vuxna över huvud taget. Trots det kan de ibland uttrycka vad de vill ha och då handlar det om att de ska möta en människa som har tålamod, som står ut med dem, som stannar kvar och som kan hjälpa dem att våga lita på vuxna igen. Tillräcklig hjälp för dem handlar om kontinuitet, stabilitet och om att få känna sig önskad. Jag har ingen person som jag kan lita på längre... och jag vill finna en sådan igen... spelar ingen roll vem bara den bryr sig... Någon som kan lyssna och förstå En önskan om att få prata, tala ut och öppna sig för någon som kan lyssna och förstå, är något som flera beskriver. Att äntligen få berätta hela sanningen utan att hålla tillbaka vissa delar av berättelsen, är något som de kan längta efter. De har burit sina tunga hemligheter länge och börjar känna att de är redo för att ta det steget. De har en känsla av att berättandet skulle ha en läkande kraft, om det sker tillsammans med rätt människa och blir mottaget på rätt sätt. Önskan om hjälp i form av någon att prata med är förenad med vissa villkor som barnen ställer. De vill kunna känna att det som de berättar inte berättas vidare, utan att de själva tillfrågas eller informeras och de vill vara säkra på att deras föräldrar inte behöver bli informerade om samtalskontakten och inte får veta vad som sägs. De använder ordet tystnadsplikt och känslan av att det råder tystnadsplikt är en grundförutsättning för att de ska känna förtroende. Svårt att tro att det finns hjälp Erfarenheter eller rykten säger många barn att det finns hinder och svårigheter som gör att deras önskan om hjälp inte kommer att uppfyllas. De kan känna att de måste bli riktigt dåliga för att få den hjälp som de behöver. Därför finns det barn som planerar att ta en överdos, skada sig riktigt allvarligt, banta ner sig ytterligare eller göra ett självmordsförsök på något annat sätt, i syfte att bli inlagda eller på annat sätt tagna på allvar. Kopplat till känslan av att vara en misslyckad människa och mindre värd än andra finns ibland även känslan av att inte vara värd att få hjälp. Den blir en del i det motstånd som många barn känner mot att söka eller ta emot hjälp. Eftersom en del av barnen är medvetna om sitt starka motstånd mot att söka hjälp och mot att berätta hela sin historia, kan de önska att någon ska hjälpa dem att komma över det motståndet. Ibland kan jag drömma om att nån ska komma och ställa mig mot väggen och tvinga mig att prata. Men det är det ju ingen som gör. Alla är för upptagna med sitt eget. Detta vill jag ha från bris När barn kontaktar bris om psykisk ohälsa förväntar de sig att få svar från en vuxen människa som tar sig tid att besvara just deras frågor och som tar dem på allvar. Nästan alla har det gemensamt att de inte har hittat en sådan person i sin omgivning som de känner förtroende för.

56 54 SE HELA MIG! Eftersom den totala anonymiteten är garanterad i kontakter med bris, berättar barnen ofta sådant som de inte berättar i andra sammanhang. Det kan kännas nervöst för barn som för allra första gången berättar om sådant som de aldrig tidigare har berättat för någon och den första kontakten är ett stort steg att ta. De hoppas på att bli bemötta med respekt, värme och kunskap. Om de möts av slentriansvar, vilket barn ibland upplevt att de gjort, eller känner sig missförstådda, kan de bli besvikna och många hör säkerligen inte av sig igen efter det. Men bland dem som trots det hör av sig igen, finns en förhoppning om att få ett bättre bemötande och de kan ibland tala om vad som kändes fel vid förra kontakten och hur de vill ha det den här gången. De som har haft kontakt med bris tidigare och upplevt att det har gjort en skillnad, förväntar sig att det ska kännas så igen. Ibland ber de om konkreta råd om hur de ska handla i olika situationer eller handskas med speciella problem. Det kan handla om hur de kan göra när de mår riktigt dåligt, om det till exempel händer att de börjar gråta i skolan, hur de ska förklara för kompisar att de inte mår bra, hur de ska kunna hänga med i skolarbetet trots att de har svårt att koncentrera sig, eller hur de ska hantera sina impulser att skada sig eller klippa till någon annan. De kan ibland önska att bris ska göra någon slags bedömning eller spegling av allvarlighetsgraden i deras psykiska ohälsa. De har sällan perspektiv på sitt mående och sin livssituation eftersom de befinner sig mitt i det och vill därför ha en utomståendes bedömning av om det kanske är normalt att känna så här och ha det så här eller om man bör försöka göra något åt det. De kan vilja ha ett samtal om ifall de kanske skulle behöva hjälp av något slag och hur det i så fall skulle gå till. När barn känner att deras mående är för tungt för att bära själv, får den vuxne på bris ofta en viktig uppgift som avlastare. Barnen kan för en stund känna sig mindre ensamma när någon tar del av deras smärta och lättade när någon hjälper dem att sätta ord på den och visar att det går bra att prata om det svåra. De flesta mår väldigt dåligt just vid tillfället för kontakten, när de skriver sitt mejl eller när de chattar. Dels kan de då beskriva att de känner en lättnad bara av att få skriva av sig, och dels väntar de sig ett svar som på något sätt ska ge dem en smula hopp och bekräftelse i all känsla av meningslöshet. Barn kan väldigt tydligt be om att få höra ord eller få bekräftelse från den vuxne på bris, som kan få dem att välja att leva vidare istället för att ta livet av sig. Andra ber om respons på sina fantasier som handlar om att döda och skada andra. De vill ha spegling av sina tankar och svar på frågan är jag sjuk som tänker så här?. De kan också be om stöd för att våga ta steget att kontakta någon som de har sett ut och som de skulle vilja be om hjälp men som de inte vågar fråga. Någon vill prata om sin eventuella dia gnos, vad det skulle innebära att få en diagnos samt vart man vänder sig för att få en diagnos ställd. Det förekommer att barn ber om konkreta råd om hur de kan göra för att ta livet av sig men då får de naturligtvis inte det, utan dialogen eller svaret förs istället in på frågor om varför barnet inte vill leva längre. Erfarenheter av stöd och hjälp Vi får veta en del från barnens berättelser om deras erfarenheter från kontakter med samhällets hjälpinstanser. De berättar om sina kontakter med socialtjänst, ungdomsmottagning, barn- och ungdomspsykiatri (bup), övrig sjukvård och skolhälsovården. Det ligger i sakens natur att det är

57 se hela mig! 55 en mindre del av barnen som kontaktar bris, som har positiva erfarenheter från samhällshjälp och att de som har fått adekvat och tillräcklig hjälp oftast inte har samma behov av att kontakta bris. Så i dessa kontakter får vi framför allt läsa om vad som inte har fungerat när barn och unga erbjudits olika former av hjälp- och stödinsatser, även om det finns positiva erfarenheter också i barnens berättelser. Förväntningar och oro De barn som står inför att de ska ha ett första möte med någon professionell, kan känna både hopp, förväntan och oro. De kan hoppas på att deras svårigheter äntligen ska närma sig en lösning och förvänta sig att de professionella ska veta hur det ska gå till. De kan känna oro inför mötet, för att de inte ska kunna berätta allt, att de inte ska kunna göra sig förstådda utan att det ska uppstå missförstånd, att deras situation inte ska tas på allvar eller bedömas som tillräckligt allvarligt eller de kan känna oro för att de ska störa. De kan också känna oro för att det ska vidtas åtgärder som de inte vill, till exempel att de ska bli inlagda eller skickade till behandlingshem. Det blev inte som jag hoppades Den hjälp och det stöd som barn och unga erbjuds när de får kontakt med olika samhällsinstanser motsvarar inte alltid deras förväntningar. Ibland handlar det om att de inte känner att de har tagits på allvar, att de professionella som de mött inte har förstått allvaret i situationen och i vissa fall inte ens trott att barnet har talat sanning. Några har känt sig bollade mellan olika instanser där ingen riktigt velat ta sig an barnens ärende. bup kan ha hänvisat till socialtjänsten som sedan inte gör något alls utan lämnar barnet helt utan åtgärd. De kan också berätta om att de har träffat ett stort antal läkare, eftersom dessa ständigt bytts ut. Några barn har fått löften från ungdomsmottagningen om att få en stödkontakt eller från socialtjänsten om att få en kontaktperson men efter det har lång tid gått utan att någon har hört av sig och det hela verkar ha runnit ut i sanden. Barnen själva är för svaga för att ligga på och påminna och känner det som att ingen bryr sig om dem. Det kan också bli en besvikelse när ett barn har sökt hjälp för att de har en jobbig hemsituation som ligger till grund för deras psykiska ohälsa och stöd- och hjälpinsatser därefter riktas mot syskon istället för mot dem själva. De kan känna att de återigen får för lite uppmärksamhet. Dom gick bakom ryggen på mig Ett annat problem som barn ofta berättar om och som vi känner igen även från andra typer av kontakter till bris är när skolpersonal agerar obetänksamt, kanske med samverkansidén för ögonen. De kan göra mer skada än nytta genom att söka stöd hos kolleger för att tala om hur barn som sökt hjälp bäst ska kunna hjälpas. Även om uppsåtet varit gott kan det bli väldigt fel. Besvikelsen hos barn kan vara stor när skolpersonalen går bakom ryggen på dem och berättar vidare sådant som barnen berättat i förtroende för någon som de trott att de kunde lita på. I synnerhet när barnet får höra från en helt annan person att även denne vet vad barnet har för problem. Då kan de skriva att de förmodligen aldrig mer kommer att lita på någon vuxen. Dom kontaktade mina föräldrar Samma sak händer när föräldrar kontaktas av skolpersonalen och får veta sådant som barnen berättat i förtroende för någon vuxen på skolan, utan att barnet vare sig tillfrågats eller informerats innan föräldrarna kontaktas. Det kan finnas tillfällen när det är klokt att kontakta barnets föräldrar men många barn berättar för bris att när skolkuratorn eller någon annan på skolan

58 56 SE HELA MIG! har ringt hem till föräldrarna, så har det ytterligare förvärrat barnets situation. Det har då hänt att föräldrarna blivit arga eller besvikna och i vissa fall bestraffat barnet och förbjudit barnet att fortsätta berätta om sin situation. Som regel återupptar inte barnet en sådan kontakt, eftersom förtroendet för skolpersonalen raserats i och med att de tagit kontakt med barnets föräldrar. Barnet i den situationen känner sig sviken från två håll. Mina föräldrar skulle vara med I många sammanhang när det gäller behandling och stöd till barn och unga med psykisk ohälsa vill man inte i första hand betrakta barnet som en fristående enskild individ utan som en individ i ett sammanhang eller ett system. Detta synsätt är vanligt både inom socialtjänsten, barn- och ungdomspsykiatrin och inom skolhälsovården. Det betyder att man inte alltid anser att det går att hjälpa barnet om man inte också involverar barnets familj eller närmaste sociala sammanhang i insatserna. Störst effekter av stöd och behandling får man förvisso om man inte bara stöttar och behandlar barnet, utan också lyckas förändra det sammanhang som finns närmast runt barnet. Detta gäller i de fall där familjen kan och vill samarbeta och är beredda och har förmåga att reflektera över hur de kan stötta barnet och kanske förändra något i det egna förhållningssättet gentemot barnet och kanske även gentemot varandra. I annat fall, det vill säga om familjens motstånd mot att delta aktivt och reflekterande är för stort, om familjen bara är beredd att fokusera på barnets symtom eller om det finns familjehemligheter som till varje pris måste bevakas och bevaras, då riskerar familjens medverkan snarare att förhindra att hjälpen fungerar. De allra tydligaste exemplen på detta är när barnens psykiska ohälsa har sina rötter i dolda sexuella övergrepp, familjekonflikter, fysisk eller psykisk misshandel eller emotionell omsorgssvikt inom familjen. Föräldrars vetskap om och inblandning i behandling eller samtalsstöd är inte oproblematisk. Det finns många barn som beskriver hur föräldrars närvaro under samtalen krånglar till det och i vissa fall omöjliggör ett öppet samtalsklimat. Barn känner att de inte kan berätta allt när föräldrarna är närvarande. Och berättar de inte allt, så kan de känna att läkningsprocessen stannar upp och inte kommer vidare, för det där som de inte säger, upptar deras tankar och framkallar känslor i ännu högre grad så länge det är outtalat. Detta är de ofta medvetna om. I det läget ställer de inte heller krav på att få tala enskilt med behandlaren, utan de känner sig bara svikna och förlorar ytterligare en bit av den redan sköra tilltron till att det ska vara möjligt att få hjälp. Om de får möjlighet att tala enskilt med behandlaren, vilket kan erbjudas ibland, händer det att barnen berättar sådant som de inte skulle berätta om föräldrarna var med, i tron att det som de säger ska stanna mellan dem och behandlaren. De kan känna stor besvikelse när den professionella därefter meddelar att han eller hon anser att de måste prata med föräldrarna också. Barnen känner inte att de har något att säga till om när det gäller bedömningen av lämpligheten i att en sådan kontakt tas. Flera barn uttrycker att de skulle behöva och gärna skulle vilja ha kontakt med en psykolog eller terapeut men att det verkar omöjligt att få utan att föräldrarna på ett eller annat sätt måste blandas in. Och då känner barnet att det inte är någon idé, för då kan de ändå inte tala om hur de verkligen mår eller hur deras livssituation ser ut. Barn som har haft samtal på till exempel bup, där föräldrarna har varit med, kan beskriva det som oerhört jobbigt och som ett hinder i samtalet, snarare än en möjlighet.

59 se hela mig! 57 Ska dom göra så här? Barnen ger flera exempel på när de har blivit bemötta på ett icke professionellt sätt. Några barn berättar om möten hos skolkuratorer som har agerat på sätt som får dem att känna sig missförstådda eller ovälkomna. Till exempel pratar skolkuratorn i telefon med andra under stödsamtalet med barnet eller byter samtalsämne så fort barnet kommer in på det svåra som barnet vill berätta om. Ibland möter barn professionella som lägger tillbaka ansvaret för deras psykiska ohälsa på dem själva. Barn kan till exempel bli anklagade för att själva orsaka sin psykiska ohälsa genom sin klädstil eller genom sitt agerande på annat sätt. Även traumatiska händelser som ligger bakom psykisk ohälsa kan barnen bli anklagade för att själva bära ansvaret för. Psykologen trycker ner mig bara för att jag går svartklädd (emo) och säger att det är därför jag får problem. Orkar inte med det. Nu ska jag till en ny människa igen För barn som har haft en trygg samtalskontakt men av olika skäl måste byta, kanske på grund av att den förra har slutat, blir det svårt att börja om med någon ny. Ju bättre den första kontakten har varit, desto svårare kan det vara att bygga upp en lika bra relation till någon ny person. Jag vill inte och vågar inte När barn berättar om sina erfarenheter från möten med professionella i olika hjälpinstanser, handlar det också om deras egna svårigheter med att ta emot hjälpen som erbjuds. Svårigheterna med att känna förtroende genomsyrar väldigt många berättelser. Många har också väldigt lågt ställda förväntningar beroende på egna erfarenheter eller på vad de har hört från andra. Några har prövat många olika behandlare utan att möta någon som de känner förstår dem. De kan tycka att alla bara säger samma sak men inte det som de vill höra. Bristen på förtroende hindrar dem från att berätta viktig information. Andra vägrar att besöka läkare, kuratorer, psykologer eller skolsköterskor som de inte känner förtroende för. Tankar efteråt Efter att ha haft samtal med någon professionell, kan barnen beskriva att de känner lättnad och att de mår bättre under en tid, mellan några timmar och flera dagar men att svårigheterna därefter återkommer. Det kan de tolka som att behandlingen eller stödet inte fungerar. Det finns inget barn i det här materialet som berättar att de fått förklarat för sig hur samtalsstöd eller samtalsterapi fungerar och vilket tidsperspektiv som är rimligt innan de kan vänta sig att börja må bättre. Det finns de som gått i behandling under många år men ändå inte känner att det leder till att de mår bättre eller att problemen minskar. Ibland beskriver de att de känner oro efter ett samtal och undrar om de kanske har sagt för mycket och att de ska behöva skämmas för det. Eller om det kommer att vidtas åtgärder bakom ryggen på dem, till exempel att föräldrarna ska få veta att de har sökt hjälp eller vad de har sagt. Flera av barnen pratar regelbundet med vuxna i skolan som ger dem ett varmt bemötande men som inte vet hur de ska hjälpa barnen vidare. Det kan vara mentorer, kuratorer eller lärare. Barnen känner sig välkomna och mötet är positivt och värdefullt för dem men de känner på sig att den vuxne saknar kunskap för att göra något som verkligen förändrar barnets situation.

60 58 SE HELA MIG! Jag har för lite att säga till om Vi tolkar det som att barn kan känna maktlöshet när planeringen av vården inte görs i samarbete med dem eller när de tycker att de får för lite att säga till om vad gäller vårdens utformning. Maktlöshet uttrycker även barn som tror att de skulle bli hjälpta av att få komma till ett behandlingshem, bli inlagda på psykiatrisk klinik ett tag eller som vill få behandling på bup, barn som vill ha stöd eller behandling men som i vissa fall blir helt utan, därför att deras föräldrar inte vill att de ska få någon hjälp. Barnen har också svårt att påverka hur ofta de får besöka behandlaren. Den som känner att var tredje vecka är för sällan, får inte gehör för det. Att få behandling Vad jag tänker och oroar mig för innan Barnen har som regel inte så mycket kunskap om vare sig vad medicinsk eller terapeutisk behandling innebär. De kan ha förväntningar och förhoppningar som grundar sig på vad de har fått berättat för sig eller grundat på information som de har sökt själva på internet. Men de kan också känna oro. Framför allt kan oron handla om att de inte litar på att behandlingen ska hjälpa, särskilt om de har prövat andra behandlingar tidigare utan att det har lett till önskat resultat. De kan känna sig nervösa inför att börja samtalsterapi, inför att sitta ansikte mot ansikte med någon som förväntar sig att de ska säga sanningen. De kan också vara oroliga för mediciner som ska göra att de blir beroende eller för att de ska få biverkningar. Andras förväntningar på behandlingen Barnens omgivning kan ha höga förväntningar på att behandlingen ska hjälpa barnet att må bättre. Barnen känner deras förväntningar som en press på sig att de ska lyckas bli bättre vilket gör att de känner stress och oro för att det inte ska fungera. När barn som tar mediciner ger uttryck för sorg, vrede, stress och andra känslor som är helt normala och relevanta i sitt sammanhang, kan de av omgivningen få frågan om de verkligen tar sina mediciner. Barnen tycks ibland befinna sig i sammanhang där alla negativa känslouttryck betraktas som onormala och bör behandlas bort. Barnets omgivning kan förvänta sig att medicinen ska ta bort allt jobbigt i barnets liv. Erfarenheter av mediciner I flera berättelser nämner barnen att de får mediciner mot ångest, depression, sömnproblem eller andra symtom. För det mesta kommenterar de inte hur medicinerna fungerar. Några barn skriver att medicinerna funkar bra och andra att de inte fungerar eller att de ger biverkningar. Ibland har barnen prövat flera olika mediciner utan att något hjälper. De kan ta både ångestdämpande, antidepressiv medicin och sömnmedicin och ändå inte känna att de mår bättre. De kan må ännu sämre under betydligt längre tid än vad som är normalt i början av medicinering med antidepressiv medicin. När medicinen inte hjälper är det inte säkert att barnen berättar det, vare sig för sina föräldrar eller för sin läkare. De kan tro att det är dem själva det är fel på eller tänka att de inte vill vara besvärliga och ställa krav. Livet var underbart ett tag när medicinerna hade börjat ta, jag har börjat må bättre som läkarna och dom ser det. Och ändå på något sätt känner jag mej inte hel. Det som har börjat dyka upp är självmordstankar.

61 se hela mig! 59 Erfarenheter av samtal Det finns barn som har en fungerande samtalskontakt, i vissa fall till och med så bra att kuratorn, psykologen eller terapeuten beskrivs i helt lyriska ordalag. Men det är vanligare med beskrivningar av samtal som inte leder till det som barnen förväntar sig. I enstaka berättelser har barnet fått möjlighet att komma så ofta som de vill, vilket kan innebära kontakt med en kurator en eller till och med flera gånger dagligen. Flera barn reflekterar över sambandet mellan att de inte vågar berätta allt de tänker på för behandlaren och att de inte känner att samtalsterapin fungerar. De kan därför lägga skulden på sig själva för att behandlingen misslyckas. Men det finns också de som igen och igen försöker berätta om det som de anser vara viktigt för behandlaren att veta och som de känner behov av att prata om men där behandlaren hela tiden flyttar fokus för samtalet till något annat. När samtalen fokuserar på barnets symtom och när orsakerna bakom inte nämns eller får för lite utrymme, kan barnen känna besvikelse. Jag har försökt, jag har sagt till bup under 5 år. Vi pratar om det en liten stund, sen är allt glömt. Att bli inlagd Barnens känslor inför att bli inlagda kan vara både positiva och negativa. För några är det befriande att tänka på inläggning som en period då de slipper ta ansvar och istället kan släppa taget och bli omhändertagna. De kan känna sig trygga, till och med när de blir magpumpade. För andra känns inläggning mer som ett straff och de känner sig fängslade på avdelningen. Antingen kroppen eller själen Skolsköterskor får ibland ett stort ansvar när det gäller att få anorektiska barn att äta och återfå normal vikt. Barn kan berätta hur de vägs med jämna mellanrum, att de kan uppleva det som jobbigt att gå dit och att de kan må mycket sämre när de kommer ut från skolsköterskemottagningen om de har gått upp i vikt. Ingen tar hand om deras känsla av att vara fet och misslyckad. Skolsköterskan är nöjd om barnen har gått upp i vikt men själva mår barnen dåligt och börjar genast fundera över hur de ska gå ner igen. Det finns en del i materialet som tyder på att det på vissa håll inom barn- och ungdomspsykiatrin fortfarande kvarstår en polarisering vad gäller inriktning av vården och ett antingen eller -tänk när det gäller medicinsk och psykoterapeutisk behandling. Vi kan läsa om de barn som vill ha medicin också men som bara blir erbjudna samtal och om de som vill ha samtal men som bara blir erbjudna medicin. Den enda hjälp som jag fick på bup var medicin som inte fungerade. Fast att jag bad om att få någon att prata med. Det slutade med att jag g jorde ett misslyckat självmord två gånger, för att dom inte ville hjälpa mig. Fler tankar om behandling Av barnen som skrivit texterna i det analyserade materialet är det flera som har genomgått många olika behandlingar och under lång tid varit föremål för samhällets och den närmaste

62 60 SE HELA MIG! omgivningens försök att få dem att må bra igen. Några av dessa barn har i det närmaste helt gett upp hoppet om att något ska kunna göras för att få dem friska och välmående igen. De kan tycka att det är anmärkningsvärt att de redan som 14-åringar eller yngre är helt beroende av mediciner för att överleva och de kan också känna oro för att de redan befinner sig i ett beroende som kanske blir livslångt. Att medvetet överdosera mediciner kan vara en bland andra självdestruktiva handlingar som barn utsätter sig för. De kan förvånas över att läkare inte alltid förstår det utan skriver ut för mycket på en gång. Diagnoser Några vill gärna att det ska ställas diagnoser för att de ska få veta vad det är för fel på dem eller för att de ska få möjlighet att få stöd och hjälp som de önskar, medan andra ifrågasätter diagnoser som de har fått. Det förekommer diagnoser som barnen har fått såsom adhd, Asperger, ocd (tvångssyndrom), add, depression, anorexia, bulimi och panikångest. Men flera har mött läkare som inte vill ställa en diagnos. Svårt att berätta En del av den information som barnen förmedlat i de kontakter om psykisk ohälsa och som denna studie bygger på, handlar just om barnens svårigheter att berätta allt för den som ska försöka hjälpa dem. För bris beskriver de både orsakerna till att de inte berättar, innehållet i det uteblivna berättandet, vem det är som de inte berättar för samt hur de gör för att dölja hur de mår och vad de har varit med om. I barnens berättelser till bris skriver de ofta ingen vet eller detta har jag inte berättat för någon. Men de kan också vara mer specifika och förklara att det är just föräldrarna, kompisarna, personal på skolan, på bup eller i socialtjänsten som de inte kan tala med om den viktiga information som de bär på. Men grejen är att bup inte vet om att jag skärt mig och bulimin. Ingen vet. Det verkar finnas en förvåning och besvikelse hos många barn över att vuxna låter sig luras av deras lögner eller att de vuxna nöjer sig, trots att barnen bara berättat en del av allt som de bär på. Det finns en önskan hos barnen om att allt ska komma fram, men vägen dit är inte enkel. Men jag fejkade allt för psykologen och sa att jag mådde bra och hon gick på det. Som beskrivits i Bakgrund får bris ofta veta sådant som barn och unga inte berättar i andra sammanhang. Men det finns sådant som barn och unga berättar väldigt lite om till och med för bris. Främst kan man se att det förekommer väldigt få berättelser där sexuella övergrepp finns beskrivna på detaljnivå. Barnen kan berätta väldigt detaljerat om omständigheter runt övergreppen men de berättar sällan detaljerat om själva övergreppen. De kan beskriva att de plågas av minnen från övergrepp och att de ibland återupplever händelser i så kallade flashbacks, så det är rimligt att tänka att detaljerna finns tydligt lagrade i deras minne. Om man jämför

63 se hela mig! 61 Joel Carillet/istockphoto med detaljrikedomen i berättelser om fysisk misshandel och mobbning, så ser man en tydlig skillnad, i de berättelserna återger barnen fler detaljer. Därför vill och vågar jag inte berätta Saknar en relation till någon som jag kan berätta för En viktig förutsättning för att barn ska våga berätta om sin situation, utan att utelämna viktig information, är att de känner förtroende för den de ska berätta för. Detta gäller såväl föräldrar som professionella och andra vuxna. De måste kunna lita på att de kommer att få ett bemötande som känns respektfullt och att informationen hanteras på ett sätt som gynnar dem. Många av de barn som kontaktat bris har svårigheter med att lita på vuxna, vilket har sin grund i att de kan ha blivit svikna många gånger och ofta saknar erfarenheter från bärande relationer. Den sortens förtroende som kan utgöra förutsättning för berättande kan i vissa fall ta lång tid att bygga upp. Barnen kan förklara att de inte kan berätta för någon som de inte känner. De kan ha fantasier om hur till exempel skolkuratorn är, vad den personen skulle göra, hur den skulle reagera, hur den skulle hantera informationen och vad den skulle tycka om barnet. Ibland förekommer rykten på skolan om hur elevvårdspersonal är. Barnen efterfrågar en trygg relation för att kunna öppna sig, annars befarar de att alla möjliga obehagliga saker skulle kunna hända om de berättar. Jag brukade prata med skolsköterskan men sen slutade hon och så kom det en ny.

64 62 SE HELA MIG! Det är inte enkelt för barnen att fortsätta prata, när den person de får samtalsstöd hos byts ut. I synnerhet inte om de har upplevt den förra relationen som trygg. Då sluter de sig ofta och blir åter ensamma bärare av sina tankar och känslor. Det är svårt för barnen att bygga upp en ny relation till någon, som blir lika trygg som förra relationen. Och det kan ta lång tid. Skam och skuldkänslor Känslor av skam och skuld som uppkommit i samband med sexuella övergrepp och andra kränkningar, fungerar som effektiva hinder i kommunikationen och begränsar möjligheterna för de unga att berätta om sin psykiska ohälsa och orsakerna bakom. Det är oerhört svårt att prata om sådant som man skäms över. Eftersom många känner skam och skuld inte bara över det som de råkat ut för, utan även för att de mår så dåligt, stänger skam och skuldkänslorna dörren mellan deras inre och omvärlden. bris: Vad vill du prata om idag? barn: jag gör lite grejer, som inte är så bra. Men jag kan inte sluta bris: Okej, vill du berätta mer om det? barn: jag vet inte.. jag skäms.. När medicin eller samtalsbehandling inte hjälper, kan barn känna att det är deras eget fel. De har en känsla av att de bör vara tacksamma för att insatser görs för att de ska må bättre och när de inte gör det, tänker de ibland att det blir ett ytterligare bevis på att det är fel på dem. De känner förväntningar från omgivningen och ställer krav på sig själva, att behandlingen borde åstadkomma förändringar. Därför berättar de inte att de fortfarande mår dåligt eller i vissa fall till och med sämre. Ansvaret för att barnen har svårt att hänga med i skolan när de inte mår bra, tycks de uteslutande lägga på sig själva. Tankar om att de får skylla sig själva för att det går dåligt i skolan gör att de inte ens kommer på tanken att de skulle kunna be om hjälp. Att dessutom skolorna väldigt sällan erbjuder extra hjälp till barn med psykisk ohälsa, gör det inte lättare för barnen att be om det. Tar ansvar för andras oro När barnen förstår att personer i deras omgivning blir oroliga för dem och uppfattar att oron blir till ett lidande, vilket barn ibland ser hos sina föräldrar eller andra vuxna, försöker de skydda de vuxna genom att inte berätta mer än vad de bedömer att de vuxna tål att höra. Barn kan vara väldigt lyhörda för andras förmåga att hantera vad de har att berätta och tar ofta ansvar för att skydda omgivningen. De vill inte lägga ytterligare börda på föräldrar eller andra vuxna som de uppfattar som svaga eller redan tillräckligt tyngda av bekymmer. De kan försöka lugna oroliga föräldrar genom att försäkra dem om att de mår bättre och att behandlingen hjälper, även om det inte alls är så. Extra svårt att berätta hur man mår är det om man redan har mått dåligt under en tidigare period, som varit påfrestande för hela familjen och alla tror att man nu mår bättre. Om barnen har märkt att föräldrarna har slappnat av och inte oroar sig lika mycket längre, vill de inte skapa en ny jobbig period för dem.

65 se hela mig! 63 Tänker på vad andra förväntar sig Barn är ofta väldigt bra på att läsa av vad omgivningen förväntar sig. En del barn och unga vistas i miljöer där de uppfattar att man förväntas vara stark och där man blir betraktad med förakt och avståndstagande om man visar svaghet. Det kan handla om det sociala klimatet i skolan men det kan också vara så hemma i familjen, i släkten och i familjens bekantskapskrets. I en sådan miljö skulle det kännas pinsamt att börja gråta eller visa någon annan form av sårbarhet och man kanske skulle bli betraktad som knäpp. Därför visar man inte sin sårbarhet. I relationen till en behandlare kan barnen känna dennes förväntningar på att behandlingen ska ge resultat. De kan säga till behandlaren att de mår bättre därför att de tror att det förväntas av dem och de vill inte göra behandlaren besviken eller få behandlaren att känna sig misslyckad. De vill gärna hjälpa behandlaren att göra ett bra jobb eller åtminstone tro att han eller hon gör det. Nästan alla tror att det är bra nu, vill inte göra dom besvikna. Svårt att beskriva problemen och hitta de rätta orden I början av sitt hjälpsökande kan barnen ha svårt att beskriva sin situation. De kan vara ovana vid att tala om sin inre värld i form av tankar, känslor och minnen och saknar ibland ord för att förklara. Detta gäller i synnerhet de yngre barnen och de blyga barnen. De är oroliga för att sitta ansikte mot ansikte med en vuxen utan att veta vad de ska säga. De känner inte att det räcker med ord som jag mår dåligt eller jag behöver hjälp, vilket ofta är inledningsfraser i kontakterna med bris. De tror att de behöver färdiga och tydliga formuleringar för att bli trodda och tagna på allvar. Till bris beskriver de utsatthet av olika slag men inför andra litar de inte på att beskrivningen ska låta tillräckligt allvarlig för att någon ska förstå. Ingen har frågat I behandlingssituationer som fokuserar kraftigt på att behandla barnens symtom, blir det svårt för barnen att förmedla information om bakomliggande orsaker. Barnen upplever att det är svårt att tala om sådant som ingen frågar om. De kan känna tvivel över om de bakomliggande orsakerna egentligen hör till saken, när de behandlas för sina symtom och behandlaren inte signalerar att de bakomliggande orsakerna är viktiga. Oro för att inte bli trodd eller tagen på allvar Det värsta som skulle kunna hända om jag berättade är att ingen förstår. Det hände förra gången jag sa hur jag mådde. Inget barn vill bli bemött på ett sätt som får dem att känna att de har gjort bort sig när de har berättat sina innersta och mest känsliga hemligheter. Oron för att det ska hända kan vara stark. De barn som har erfarenheter av att ha berättat om sin situation för någon förälder, vuxen på skolan eller någon på socialtjänsten eller bup men då inte känt att de blivit lyssnade på, trodda eller att deras bekymmer inte tagits på allvar, får ännu svårare för att berätta nästa gång. De ser framför sig hur det dåliga mottagandet ska upprepas och att de snarare ska behöva skämmas än känna sig väl bemötta.

66 64 SE HELA MIG! Oro för att föräldrar ska få veta Ett vanligt skäl till att barn inte vill berätta allt om hur de mår och hela historien bakom, är oro för att föräldrarna ska få veta vad de har sagt. Denna oro finns i mötet med både bup, socialtjänst och skolpersonal. Oron grundar sig ofta i erfarenheter från föräldrars tidigare reaktioner, oro för att de ska bli arga eller besvikna, för att de ska straffa barnen eller för att allt bara ska bli ännu värre när de får reda på vad barnen berättat för någon utanför familjen. Eftersom mamma blev arg på mig för att jag g jorde som jag g jorde (förstår henne) och kände som jag g jorde, så sa jag inte att jag verkligen ville dö. Några barn beskriver tillfällen då de har berättat för sina föräldrar hur de mår men föräldrarna har inte kunnat hantera det, utan har själva börjat må dåligt, anklaga sig själva, straffa sig genom att bete sig självdestruktivt och utsätta sig själva för fara. Då känner barnen att förälderns liv och hälsa skulle vara i fara om de berättar hur de mår och sådana risker vågar de inte ta. Och jag vill inte att pappa ska vara med på bup. Det känns som att jag inte kan vara ärlig då. Av barnens berättelser förstår vi att föräldrar ofta är med i samtalen på bup eller hos socialtjänsten. Utifrån barnens perspektiv kan det bli ett hinder i berättandet. De vill inte alltid att föräldrarna ska höra vad de berättar och hur de beskriver sin situation. Allra svårast blir det om förälderns agerande på något sätt är orsaken till barnets psykiska ohälsa. Oro för åtgärder Ett vanligt problem bland barnen i bris kontakter brukar vara att de saknar kunskap om hur samhället fungerar, vilka stöd- och hjälpinstanser som finns, hur de kan påverka och vart de kan vända sig. Problemet med avsaknad av kunskap ser vi även i det här materialet men här ser vi också många exempel på ett motsatt problem; många unga har väldigt god kännedom om samhällets stödfunktioner, anmälningsskyldighet och samhällets rutiner för hur vissa åtgärder vidtas och då ser vi hur den kunskapen kan bli ett hinder i berättandet. Föreställningar om vad som kommer att hända efter det att all information kommit fram, kan vara skrämmande och blir en orsak till att barn väljer att inte berätta. Det kan handla om oro för vårdinsatser och andra åtgärder som kanske skulle komma att tvingas på barnen och familjen. Några av barnen är väldigt medvetna om professionellas ansvar för att anmäla missförhållanden till socialtjänsten för att barnen ska få skydd mot självdestruktiva handlingar och få nödvändig vård. Mest oro väcker tankar på psykiatrisk tvångsvård och inläggning på psykiatrisk klinik. Oro för att bli inlagd med hjälp av lvu (Lagen om Vård av Unga) om man berättar om röster och syner, allvarliga självskadande handlingar eller självmordsplaner, gör att de inte berättar om det för någon. Oro kan även gälla hur familjen kommer att reagera och vilka konsekvenser det kan leda till om någon myndighet kontaktas. Barnens oro för vad som kommer att hända är ofta baserad på deras tidigare erfarenheter och verkar sällan grundlös eller tagen ur luften.

67 se hela mig! 65 Det är ingen idé att berätta En del barn kan känna att det inte är någon idé att berätta, eftersom de ändå inte kan se att det skulle leda till någon förändring. De som har levt med regelbundna sexuella övergrepp, fysisk eller psykisk misshandel under i stort sett hela barndomen, kan inte föreställa sig att utsattheten skulle kunna upphöra. Andra förklarar att de inte tror på att samtal kan ha någon effekt på måendet, så de tycker att de lika gärna kan strunta i att tala om för någon hur de mår och hur de har det. Rädd för att bli straffad Rädsla för förövaren blir till ett hinder både när det gäller fysisk misshandel, sexuella övergrepp och mobbning. Det kan vara så att förövaren hotat med vad som ska hända om barnet berättar om vad det utsatts för men det kan också räcka med att barnet fantiserar om vad som skulle kunna hända, för att de ska välja att vara tysta. När barn känner att deras psykiska ohälsa hänger ihop med någon form av misshandel eller övergrepp, kan rädsla för förövaren göra att de inte berättar om den psykiska ohälsan heller. Det är inte jag som bestämmer utan rösten i mig Barn kan styras av krav som ställs från en inre röst. I många berättelser om ätstörningar, men även i berättelser om andra sorters självskador, beskriver barnen hur de upplever att de har två sidor i sig, som vill olika saker. De är fullt medvetna om båda sidorna. Den ena sidan av barnet är ofta orolig för den egna hälsan och vill att barnet ska göra sådant som främjar tillfrisknande. Den andra sidan ställer krav av mer destruktiv och straffande karaktär. Den destruktiva sidan, som ibland beskrivs som en inre röst, kan tvinga barnet till tystnad och förbjuda barnet att avslöja tankar och känslor. Barnet vågar inte gå emot den starka kraften från den inre rösten, av rädsla för att sedan bli tvungen att straffa sig själv. Jag hindrar henne från att spåra ur totalt, och hon hindrar mig från att berätta. Det har funkat hittills. Vilka kommer att få veta om jag berättar? Barns motstånd mot att berätta kan också grunda sig i oro för hur sekretessen hanteras. Oron har ofta sin grund i att de tidigare har berättat i förtroende för någon professionell och så har de blivit besvikna när informationen har vandrat vidare till andra. Till exempel har skolkuratorn berättat vidare till rektor, lärare eller föräldrar utan att barnet blivit vare sig tillfrågat eller informerat. Samma sak kan gälla när barnen besöker bup, där de inte litar på att föräldrarna inte kommer att få reda på vad de har sagt. Men nu vill jag ju inte gå till henne ju. Jag vill kunna prata med henne med förtroende, och veta att det inte kommer ut. Barnen kan ha haft en uppfattning om att tystnadsplikt skulle gälla när de berättade men så har deras berättelse gett anledning till en anmälan enligt socialtjänstlagen. Barnen har inte heller känt till att det råder olika sekretess om de talar med skolsköterskan eller skolpsykologen,

68 66 SE HELA MIG! jämfört med om de talar med skolkuratorn. Den har inte heller haft kännedom om hur olika instanser samverkar för att hjälpa barn och därför måste informeras. Sedan verkar det finnas en del professionella, framför allt i skolan, som inte själva har klart för sig vilka sekretessregler som gäller. Bland bris kontakter finns ett stort antal exempel på skolkuratorer och lärare som kontaktar barnens föräldrar istället för att göra en orosanmälan till socialtjänsten. Det kan försvåra barnets kanske redan utsatta situation i hemmet och kan definitivt undergräva barnens känsla av tillit och möjlighet att känna förtroende för vuxna. Vill helt enkelt inte berätta Motståndet mot att berätta förklaras av en del barn med enkla uttryck såsom jag vill inte prata om det, jag vill klara av detta själv, jag blir bara nervös, jag skulle inte våga eller Det skulle kännas konstigt att prata om det. Motståndet mot att ta emot hjälp kan vara så starkt att barnet känner att det vore enklare att ta livet av sig. Om det håller i sig länge så tar jag hellre rakbladet och gör ett litet jack i handleden och lägger mig i badet. Hellre det än en psykolog. Jag vill klara det här själv. Detta är svårt att berätta om Kan inte berätta vad som har hänt och hur det är Minnen från omvälvande och ibland traumatiska händelser kan vara svåra för barnen att berätta om för andra, och det kan även vara svårt att förmedla digniteten av det inträffade och hur det har påverkat barnen. Detta gäller både enstaka händelser och återkommande händelser såsom upprepad misshandel eller övergrepp och det gäller även långvariga brister i framför allt den känslomässiga omsorgen. Barn och unga är ofta väldigt medvetna om sambandet mellan vad de har varit med om och den psykiska ohälsa som de lider av, men själva sambandet kan vara svårt att berätta om när de söker hjälp. Utsatt för sexuella övergrepp Bland det som verkar vara allra svårast att berätta om, märks händelser som framkallat känslor av skam och skuld hos barnen och dit hör sexuella övergrepp. I barnens berättelser syns inte någon påtaglig skillnad vad gäller pratbarhet om övergreppen har skett vid ett enstaka tillfälle eller om de har varit regelbundet återkommande. Det tycks inte heller spela någon roll om förövaren är känd eller okänd, man eller kvinna, jämnårig eller vuxen. Händelsen kan ligga många år tillbaka i tiden eller nyss ha inträffat men har den framkallat skuld och skamkänslor hos barnet, så blir den svår att berätta om. Om den ene föräldern eller en styvförälder är den som utsätter barnet, vågar barnet inte alltid berätta det för den andre föräldern. Slagen och mobbad När någon som barnet är beroende av, till exempel en mamma eller pappa eller en styvförälder, utsätter barnet för fysisk misshandel, kan det bli svårt att berätta om utanför familjen. Skador på kroppen döljs för att barnet ska slippa förklara vad som har hänt. Det är inte säkert att någon i barnets omgivning vet om att barnet oroar sig för att gå hem på grund av risken för att utsättas för misshandel.

69 se hela mig! 67 När det gäller mobbning händer det att barn av olika skäl väljer att inte berätta om det hemma. De berättar inte alltid om hur dåligt de mår när de ska gå till skolan och att de oroar sig därför att de förväntar sig att bli både fysiskt och psykiskt angripna av mobbarna. Somatiska symtom såsom huvudvärk och ont i magen, som barnet vet hänger samman med mobbning eller misshandel, förklarar de inte alltid orsakerna till. Rädsla för att bli ännu mer utsatt för fysisk misshandel och mobbning finns naturligtvis som ett tungt vägande skäl till att barn håller tyst om vad de utsätts för. Misshandlad psykiskt En annan form av utsatthet som är svåra att berätta om och som kan ligga bakom psykisk ohälsa, är psykisk misshandel. Här ligger hindret i berättandet inte så mycket i skam- och skuldkänslor, även om sådana känslor ofta blir en effekt av psykisk misshandel. Hindret ligger snarare i svårigheten att själv begripa och sätta ord på utsattheten. Det är inte alltid som barnen själva förstår att de är utsatta för misshandel när den sker i form av hårda ord, negativ feedback, hot och aggressioner men de anar att något är fel, eftersom de inte mår bra av det. Ingen har brytt sig om mig Ännu svårare för barnen att förklara för andra än bris är när de lever med brister i den emotionella omsorgen. De kan berätta att de aldrig har upplevt att de är älskade, inte blivit bekräftade och inte fått föräldrarnas närhet. Inte ens när de var riktigt små. Men sambandet mellan denna abstrakta form av utsatthet och deras psykiska ohälsa är ofta oklarare för barnen, än om de utsätts för konkretare former av misshandel. I texterna och då framför allt i chattdialogerna, har vi sett exempel på hur barn som sedan lång tid lider av ätstörningar, självskadande, depression, ångest och tankar om att livet är meningslöst, inte ser någon som helst orsak till sin psykiska smärta, eftersom deras liv till det yttre har allt vad de tycker att de kan begära. Föräldrarna har bra jobb, familjen har god ekonomi, man bor fint och alla materiella behov är väl tillgodosedda. Men när bris jourare i chattdialogen frågar om barnet kan tala med föräldrarna om sitt känslomässiga lidande, svarar barnen att de aldrig har kunnat tala med sina föräldrar om känslor och att de är säkra på att föräldrarna aldrig skulle kunna förstå. Förmodligen skulle föräldrarna inte alls intressera sig utan bara uppleva det som störande, enligt barnens farhågor. Mellan raderna kan man läsa att relationen mellan barnet och föräldrarna brister när det gäller känslomässig näring och övrig emotionell omsorg om barnet. Psykisk misshandel och emotionell omsorgssvikt finns utförligt beskrivet i bris studie Kan man bli sjuk av ord? (2008). Det går dåligt i skolan Det framgår ofta från barnens berättelser att deras psykiska ohälsa leder till svårigheter att hänga med i skolarbetet. Det är inte ovanligt att barn som lider av psykisk ohälsa skolkar, eftersom de halkat efter och inte känner motivation för att anstränga sig. De hamnar i en ond cirkel som de inte kan bryta på egen hand, där koncentrationsförmåga och motivation sjunkit till följd av psykisk ohälsa, varpå den psykiska ohälsan förvärras ytterligare, när de märker att skolresultaten sjunker. Skolan vet inte alltid att barnets svårigheter hänger samman med hur barnet mår och de vet oftast inte heller orsakerna till att barnet mår dåligt. Om ingen från skolan engagerar sig för att barnet ska få stöd, blir det svårt för barnen att berätta hur allt hänger samman. Ju längre tid som går när de halkar efter, desto jobbigare känns det för barnen.

70 68 SE HELA MIG! Min familj är inte som andra Att leva i en hemmiljö som avviker från vad barnet uppfattar som normalt, är inte något som de gärna berättar om för andra. Om det hemma finns vuxna eller syskon med missbruk, som lider av psykisk ohälsa, som är våldsamma, kriminella, konfliktbenägna och aggressiva eller som bara inte klarar föräldrarollen och inte tillgodoser barnens behov, så är det sådant som barn gärna håller för sig själva. Kan inte berätta om hur dåligt jag egentligen mår De allra allvarligaste uttrycken för barnens psykiska ohälsa väljer de ibland att inte berätta om för vare sig familjen, bup, socialtjänsten eller skolan. Självdestruktivitet, ätstörningar och självmordstankar är några exempel på sådant som de kan välja att hålla för sig själva. Men många andra problem hålls också hemliga som sömnproblem, ångest och nedstämdhet. Istället för att berätta att man gråter sig till sömns, att man har en väldigt negativ självbild och inte hyser någon tilltro till framtiden, väljer många barn att inte visa eller berätta om sina känslor. Svårt att tala om vad jag behöver för hjälp Barn kan ha idéer om olika former av hjälpinsatser som de tror skulle vara verksamma men detta är tankar som de inte alltid vågar förmedla. Det kan finnas en önskan om att få komma till en fosterfamilj, till ett behandlingshem eller att få en stödfamilj, önskan om att få gå i samtalsbehandling eller önskan om att få medicinsk behandling men detta är svårt att våga be om. Som nämnts tidigare är det svårt för barnen att be om stödundervisning, läxhjälp eller annan support som skulle kunna öka deras möjligheter att klara skolan trots allt. Behovet av skydd är uppenbart i många kontakter, där kraftfull och ibland långvarig utsatthet har lett till allvarlig psykisk ohälsa och där barnens miljö är farlig och skadlig för dem eller där barnen utsätter sig själva för fara genom självdestruktiva handlingar. Barnen kan vara medvetna om att de skulle behöva skydd men trots att bris informerar om barnens rättigheter och om möjligheterna att få skydd och även erbjuder möjligheten att bris tar nödvändiga kontakter för att de ska få skydd, så tackar de flesta nej till det. Missnöjd med hjälpen men det kan jag inte säga När medicinen som barnen ordinerats inte hjälper eller samtalskontakter för stöd eller psykoterapi inte får barnen att må bättre, är det ofta som barnen inte berättar om sitt missnöje. De kan gå i flera år utan att känna att de får den hjälp de behöver och kan ibland låtsas att de är hjälpta och säga att de mår bättre, trots att de inte gör det. För barn som gått igenom behandlingar av olika slag, efter vilka de bedömts helt eller delvis ha återfått sin psykiska hälsa, kan det vara svårt att berätta om återfall. När alla runt barnen tror att de lagt den svåra tiden och de allvarliga symtomen bakom sig, vill barnen inte göra dem besvikna genom att berätta att de upplever sig vara tillbaka på ruta ett eller i vissa fall ha drabbats ännu värre denna gång än förra. Så här döljer jag hur jag mår och vad jag har varit med om Ljuger Barn berättar om hur de har ljugit när de fått direkta frågor om hur de mår eller om vad de har varit med om. De kan försäkra behandlaren om att de mår mycket bättre än vad de i själva verket

71 se hela mig! 69 gör och de kan, även på direkta frågor, förneka att de levt eller fortfarande lever med olika former av utsatthet. Av skäl som vi har beskrivit ovan kan de låtsas att allt är bra, trots att det inte är så. Jag pratade med kuratorn en gång i veckan men det kändes meningslöst. Jag ljög antagligen lika mycket för henne som för mina föräldrar. Berättar en del men inte allt I mötet med professionella på bup, socialtjänsten eller elevhälsans personal handlar ofta samtalen om barnens symtom och behandlingen inriktas på att komma tillrätta med dessa. Det är inte alltid att de bakomliggande orsakerna någonsin benämnts. Många av barnen är medvetna om att den samtalsbehandling som de går i inte riktigt hjälper dem, så länge de inte kan berätta om de hemligheter som tynger dem allra mest. Då kan de också lägga skulden på sig själva och tycka att de får skylla sig själva om behandlingen inte hjälper, eftersom de inte berättar allt för behandlaren. Visar inte mina känslor Det går åt mycket energi till att försöka hålla starka känslor och laddade minnen dolda. Att inte visa känslor som bubblar på insidan, förtvivlan som tränger på och vill ut och berättelser som man egentligen skulle vilja dela med någon, tar på krafterna. Många beskriver hur de upprätthåller en glad fasad och att ingen i deras omgivning förstår vilket lidande de i själva verket bär inom sig. Jag brukar bli beskriven som lugn och stark och en person man kan prata med om vad som helst. Under teatermasken jag bär är det egentligen jag som skulle behöva prata med någon. Döljer min kropp Med hjälp av kläderna försöker man dölja skador på kroppen, till exempel skärsår, brännmärken eller blåmärken och med kläder kan man också försöka dölja hur smal och underviktig eller hur överviktig man är. Undviker vissa situationer Att bära på hemligheter som inte andra ska få veta, kan innebära att man försöker undvika vissa situationer, som till exempel att delta på gymnastiklektionerna eller vid klassens besök i badhuset, därför att man då skulle vara tvungen att visa skador på kroppen, som man själv eller någon annan har orsakat. Den som har ätstörningar kan försöka undvika sociala sammanhang där det serveras mat. Men ju längre tid som går, desto svårare kan det bli att dölja hur det egentligen är. Det kan bli svårt att undvika samma situationer och hitta på lögner hur många gånger som helst. Till slut börjar det bli uppenbart för omgivningen att allt inte står rätt till.

72 70 SE HELA MIG! Berättar på andra sätt Eftersom det dolda, allt det där som barnen tänker och känner men inte vågar eller kan prata om, är sådant som påverkar dem mycket starkt, känner de ibland att de ändå mer eller mindre omedvetet ger uttryck för det och signalerar att de inte mår bra, fast på andra sätt. Jag känner att jag inte orkar leva, om ingen ser tecknen som jag visar Det som barn av olika skäl inte kan berätta med ord, kan de medvetet eller omedvetet försöka berätta på andra sätt. Att banta kan vara ett sätt att med sin smala och undernärda kropp visa hur man mår. Samma sak med andra former av synliga skador på kroppen som de då kanske väljer att visa för vissa men dölja för andra. Några skriver till okända och anonyma mottagare på internet om sin situation och om hur de mår eller tar bilder på sig själva där de medvetet skildrar sin sorg, till exempel genom att sminka sig med mycket svart och med målade tårar under ögonen. De kan hoppas att deras bilder och texter ska hittas av någon som ska förstå dem och kunna hjälpa dem. Klädsel i verkligheten kan också vara en mer eller mindre medveten signal till omvärlden om hur barnen och de unga mår. Ordet emo 5 förknippas ibland felaktigt med skälvskadeagerande och depression, då det för många bara är ett mode som unga kan välja för att de tycker om klädstilen. Men vi har flera exempel på unga som valt att klä sig emo-liknande för att visa att de inte mår bra. Några oroar sig för att omgivningen ska förstå och läsa deras kroppsspråk eller se hur de har skadat sig, fast de gör vad de kan för att dölja det, medan andra hoppas och önskar att omgivningen ska tolka deras signaler rätt och förstå vilka hemligheter de bär på, utan att de ska behöva tala i klartext. De kan förvånas och känna sig besvikna över att ingen verkar reagera när, som de själva tycker, är väldigt tydliga i sina ordlösa uttryck, till exempel genom att klä sig i svart och pierca sig, dricka sig hejdlöst fulla, visa sina sönderskurna handleder, misslyckas i skolan, skolka eller utsätta sig för fara när andra ser på. 5 Emo var från början en musikstil, emotive hardcore, med rötter i punken och en klädstil dominerad av svart, men används numera ibland som ett nedsättande ord.

73 se hela mig! 71 Diskussion man fylls av många tankar och känslor när man läser barnens texter. Det är lätt att svepas med av deras känsla av vanmakt och uppgivenhet, samtidigt som det går att uppfatta att de trots allt inte har förlorat hoppet helt och hållet, eftersom de faktiskt har tagit kontakt med bris för att be om stöd och hjälp. Man grips också av den kraft och energi med vilken de kämpar för att stå ut eller för att försöka förändra sina liv. I Diskussionen har vi valt att ta upp några av de teman som vi tycker är genomgående i barnens texter. Ett sådant tema är det som handlar om betydelsen av relationer till andra människor. Barnens texter visar hur de påverkas av goda respektive dåliga relationer till andra människor. En annan röd tråd i barnens texter är de många berättelserna om orsaker till deras psykiska ohälsa och beskrivningar av olika samband. Detta finns inte i alla texter men i så pass många, att vi tycker att det är viktigt att förmedla. Sedan ser vi att det är ett tydligt dilemma för många barn att de har mycket som de vill berätta om även för andra än bris, samtidigt som de ser många hinder som får dem att välja att inte berätta. Här kommer skuld, skam och ansvar in som centrala aspekter. Valet att inte berätta försätter barnen i ett slags vänteläge, en position där inget händer och inget förändras, trots att de inte vill att livet ska vara som det är. Utifrån barnens texter och de analyser som vi har gjort, drar vi sedan slutsatser om vad som kan vara bra och viktigt att tänka på, för alla vuxna som på ett eller annat sätt möter barn som mår dåligt. Vikten av relationer Det är i relationer till andra människor, i samspelet och kontakten med varandra som vi utvecklas, får en identitet och blir till som människor. Relationer till andra människor är ett av våra allra mest grundläggande behov. Eftersom vi är så beroende av relationer, är det också i relationer som vi kan skadas. I de barns berättelser där vi får veta något om deras relationer, livssituation och historia, ser vi att en stor del av deras psykiska ohälsa har sin grund i skador som har uppkommit i relationer till människor som de på ett eller annat vis är beroende av. Det behöver inte betyda att det har funnits ett uppsåt hos de vuxna att skada barnen. Men det har funnits en oförmåga att sätta sig in i vad det egna agerandet och sättet att relatera, får för effekter för barnen. Barnen har fått för mycket av sådant som har fått dem att ifrågasätta tryggheten och omgivningens förmåga att skydda dem. Och de har kommit att ifrågasätta sig själva och sina förmågor. Skador kan bestå av psykiska sår men de kan också utgöras av brist, av tomrum där det skulle ha funnits något. Men på grund av emotionell omsorgssvikt så finns inte det som skulle ha utgjort en inre trygg plattform. Relationer kan vara skadliga för barn både genom närvaro av det dåliga och frånvaro av det goda. När vi läser berättelser från barn och kanske framför allt från tonåringar som lider av depression, kan de ibland själva spåra känslan av ett inre tomrum och en fundamental ensamhet, till att de har fått för lite av en uppbyggande och stabiliserande närhet till sina vårdnadshavare. Vi tolkar det som att det har funnits en anknytningsproblematik. Barnen har inte fått tillräckligt av den känslomässiga näring i form av närhet, värme, kärlek och bekräftelse som de hade behövt

74 72 SE HELA MIG! få. Förmåga att trösta sig själv får man genom att ha blivit tröstad, känsla av att inte vara ensam får man av att ha känt närhet och känsla av att vara värdefull får man av att ha varit älskad. Brister i anknytning och närhet när barnet är litet visar sig ofta extra starkt i tonåren. I många av berättelserna om depression finns också ensamhet, avstånd och föräldrar som kanske aldrig kunnat prata med barnet om det som barnet känner. Många förmedlar vad de upplever som hela sin historia, det vill säga allt som enligt deras sätt att tänka är relevant för att en annan människa ska förstå hur de mår. Det är här vi ser barnens stora behov av att få berätta och av att få bli lyssnade på. Hos dem som skriver både om hur de mår och om sin livssituation, finns ofta beskrivningar av relationer, relationer som fungerar och relationer som inte fungerar lika bra, och barnen beskriver hur de påverkas av relationer till sina medmänniskor. Ofta har barnen en större eller mindre medvetenhet om att det ena hänger ihop med det andra, de ser ett samband mellan sin livssituation och relationer till viktiga människor å ena sidan och den psykiska ohälsan å andra sidan. De beskriver både sådant som får dem att må dåligt och sådant som får dem att må bra. Tonårstiden är en övergångstid när man utvecklas från barn till vuxen. Då sker en slags summering av all utveckling, alla upplevelser och alla relationer under barndomen. Med det i bagaget ska tonåringen vända sin uppmärksamhet mot världen och ta farväl av det som har varit. Det nya ska komma och det gamla ska successivt försvinna. Föräldrarna ska inte längre utgöra den främsta och kanske enda plattformen för trygghet, det ska man till stora delar ha internaliserat i sig själv. Det finns en naturlig sorg i frigörelseprocessen men det blir extra komplicerat och konfliktfyllt att frigöra sig från någon som man fortfarande hungrar efter och som man inte har fått tillräckligt av, i synnerhet inte som riktigt liten. Konflikterna som handlar om att vilja slita sig loss och samtidigt behöva mer, finns inuti tonåringen och de kan visa sig genom svårlösta bråk med de vuxna. Det kan vara svårt för tonårsföräldrar som aldrig har haft en öppen och förtroendefull kommunikation med sitt barn, att åstadkomma det när de är tonåringar. Grunden finns inte där och då håller inte överbyggnaden heller. Det är också i relationer som barn kan läkas igen. För att reparera skador som uppkommit i relationer, behövs nya, annorlunda relationer. Barnen beskriver tydligt vikten av relationer till människor som de ska våga öppna sig för. Utan att känna tillit till den som ska försöka hjälpa, kommer barnet inte att gå in i en läkningsprocess. Därför är den mest fundamentala förmågan hos professionella hjälpare som möter barn och unga förmågan att skapa goda, trygga och varaktiga relationer. När det handlar om att behandla ätstörningar uppkommer ett dilemma. Vi har beskrivit att en trygg relation till behandlaren är en grundläggande förutsättning för att behandlingen ska ha en chans att fungera. I avsnittet om ätstörningar beskrev vi den bubbla som barn kan uppleva att de befinner sig i, som gör att ingen i omgivningen riktigt når dem och att de inte heller själva når ut till människorna runt dem. De är avskärmade och upplever en stumhet i kontakt med andra. Bubblan är ett av skälen till att det blir så svårt både för familjen och för professionella att hjälpa dem. Bubblan gör att förutsättningarna för en bra behandlingsrelation till någon professionell minskar. Barnen kan uppleva att de hamnar i en återvändsgränd. De kommer till en viss punkt i behandlingen men inte längre. Att skapa en trygg relation till någon som är avskärmad, kräver tålamod och tar tid.

75 se hela mig! 73 Samband mellan påfrestningar och psykisk ohälsa Mycket i våra analyser talar för att miljöfaktorer spelar en stor roll när barn och unga drabbas av psykisk ohälsa. Med tanke på vad barnen berättar om hur mycket information som de av olika skäl behåller för sig själva, är det nog så att professionella som möter barn med psykisk ohälsa riskerar att underskatta miljöfaktorernas betydelse. Barnen kan ibland förklara att de känner sig missförstådda när för mycket fokus ligger på symtomen och för lite på orsakerna. Istället för att betrakta barnets psykiska ohälsa som en naturlig reaktion på påfrestningar som har varit för höga för barnet, betraktar man barnet eller dess psykiska ohälsa som problemet. Mot detta skulle man kunna hävda att det inte går att bevisa samband mellan påfrestningar i barnens liv och deras psykiska ohälsa. Psykisk ohälsa skulle kanske ha kommit ändå, oavsett vad barnet har varit med om i sitt liv och istället ha sin grund i till exempel en biologisk sårbarhet eller predisposition för psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom. Alla som upplever motgångar i livet drabbas ju inte av psykisk ohälsa, vilket i så fall skulle kunna förklaras med att olika barn har olika biologiska förutsättningar för att behålla eller förlora sin psykiska hälsa. Enligt den så kallade stress/sårbarhetsmodellen (se avsnittet Andra teoretiska utgångspunkter), som är mycket användbar när man ska tänka runt frågorna om samband, så spelar både miljöfaktorer och biologiska faktorer en roll när det gäller vilka som drabbas av psykisk ohälsa och vilka som inte gör det. Men hur mycket som är miljöpåverkan och hur mycket som handlar om biologiska förutsättningar är individuellt. Olika barn ställer olika krav på sin omgivning och naturen matchar inte alltid barn med den miljö som är ultimat för just dem. Snarare tvärt om, eftersom det också är så att vissa sorters sårbarhet kan vara ärftliga, vilket kan betyda att sårbara föräldrar kan få sårbara barn. Barn som har extra stora behov av en omgivning som är stabil och som utgörs av lyhörda människor med stort tålamod, löper större risk att drabbas av psykisk ohälsa i en miljö som inte förmår möta de behoven. Samtidigt finns det uppväxtmiljöer som är så påfrestande att inget barn, oavsett hur robust det är från början, har en chans att behålla sin psykiska hälsa helt och fullt i den miljön. I barnens berättelser till bris ser vi alla kombinationer av stress och sårbarhet, från de barn som beskriver att de från början har varit robusta till de som förklarar att de alltid har varit sårbara och känsliga. De lever i miljöer som är allt från vad de beskriver som stabila och lyhörda till miljöer som präglas av allvarlig omsorgsbrist och utsatthet. Men vad som är gemensamt för alla de barn som beskriver sambandet mellan miljö och egna förutsättningar, är att miljön inte har varit tillräckligt bra. Begreppet inte tillräckligt bra är inget absolut mått utan anger att utifrån det individuella barnets behov, så har det som miljön har haft att erbjuda inte räckt. Och så är det för alla de barn som beskriver sambanden. Det som framför allt leder oss till slutsatsen att psykisk ohälsa bland barn och unga till stora delar beror på miljöfaktorer, är alla de berättelser där barnen själva berättar att det är så, där de själva beskriver hur de från att ha mått bra börjar må allt sämre. De beskriver hur processen har tagit sin början i någon form av påfrestning och sedan har vi i berättelsen kunnat följa hur deras psykiska hälsa successivt försämrats till följd av ytterligare påfrestningar, uteblivet stöd och en otillräcklig eller utebliven bearbetning av det som barnet har upplevt. Många professionella hjälpare ställer sig frågan om man kan hjälpa barn vars psykiska ohälsa uppkommit till följd av miljöpåverkan, så länge barnen lever kvar i samma miljö och den inte går att förändra. Man kan känna sig osäker på vilken nytta det är med att försöka

76 74 SE HELA MIG! lindra smärta när det hela tiden skapas ny. Många barn lever i miljöer som får dem att må dåligt utan att det för den skull finns tillräckliga skäl för att placera dem i en annan miljö med hjälp av tvångslagstiftning. Om föräldrar vill, så kan de söka behandling för barnets psykiska ohälsa men det finns inget som kan tvinga dem att själva delta i någon form av behandling för att försöka förändra relationer och förhållningssätt i familjen eller för att komma tillrätta med missbruk eller egen psykisk ohälsa. Flera tonåringar som lever i miljöer som får dem att må dåligt, berättar för bris att de vill ha stöd och hjälp för att orka stå ut. Och som hjälpare kanske man då får acceptera att barnens situation inte förändras men att man trots det gör en värdefull insats som stöttar barnen. Additionseffekten Det finns barn som har upplevt en eller flera allvarliga saker, där man lätt kan förstå att de drabbats av psykisk ohälsa som en följd, händelser som var för sig skulle kunna utgöra tillräcklig risk för att barnet ska må dåligt under lång tid efteråt. Det kan vara traumatiska händelser som till exempel olyckor, plötsliga dödsfall, allvarlig mobbning, våldtäkter eller rån. Så finns det andra barn som räknar upp ett stort antal händelser som var och en för sig inte är så allvarliga att de borde behöva leda till psykisk ohälsa om barnet bara får stöd i att bearbeta det upplevda. Det kan vara att en omtyckt lärare slutar, ett husdjur dör, barnet misslyckas på ett prov, en förälder byter jobb och är hemma mindre, en morförälder hamnar på sjukhus etc. Men vad som händer ibland är att det uppstår något som vi kan kalla för en additionseffekt. Det är när barn är med om många händelser av det här slaget under kort tid, i kombination med att de inte får någon hjälp med att bearbeta händelserna och får dåligt stöd från vuxna runt sig. Dessutom saknar barnen egna verktyg för att hantera de känslor som händelserna väcker, de har en omognad som egentligen inte beror på något annat än att de är barn, plus att det händer något nytt innan de bearbetat klart det som hänt tidigare. Dessa barn upplever hur de till slut befinner sig i ett kaos av känslor och mår mycket dåligt, utan att de förstår hur det kommer sig, eftersom ingen i omgivningen kan bekräfta att barnets kraftiga reaktion är adekvat med tanke på alla dessa täta och obearbetade händelser. Motstånd mot att berätta och ta emot hjälp Ett i våra ögon viktigt resultat av studien är det som handlar om barnens svårigheter när det gäller att berätta både för sin närmaste omgivning och för professionella om hur de har det. Enligt barnen är detta ett av skälen till att de inte får rätt hjälp, tillräcklig hjälp eller hjälp över huvud taget. Det är också enligt många barn förklaringen till att den behandling som de får inte hjälper. De håller inne med information som de egentligen vill eller känner att de borde dela med sig av.

77 se hela mig! 75 Skam En av de saker som kan hindra barn och unga från att berätta och som går som en röd tråd genom många av texterna, är att de känner skam. Barnen skäms över att de mår dåligt, över att utsatts för övergrepp eller misshandel, över att de är mobbade, över att de misslyckas i skolan, över att de har en familj som inte är som andra familjer och de skäms över att behöva be om hjälp. De skäms över att ha lämnat ut sig om de får ett dåligt bemötande och de kan känna skam över att de skäms. Eftersom skam är så centralt när det gäller barnens svårigheter med att våga berätta, ska vi fördjupa oss lite extra i det. Men vad är egentligen skam? Vad är skam? Skam- och skuldkänslor är inte samma sak. Skuld känner vi för att vi gör fel medan skammen säger oss att vi är fel. Vi har alla en mer eller mindre stark känsla av att vara betraktade av en publik, som har åsikter om det vi gör och som låter oss få veta om vi är rätt eller fel. Publiken sitter i vårt inre, som en domstol som har sitt ursprung i vad vi tagit till oss av gällande moral, etik och värderingar. Publiken kan också finnas i verkligheten och utgöras av människor som kritiserar eller fördömer våra handlingar. Skam är upptäckten av att den inre eller yttre publiken anser att vi är fel. Skam blir destruktiv och hindrande. Man kan förtrycka människor genom att få dem att känna skam. Då kommer de att rikta all kritik mot sig själva istället för mot någon annan. Skam är för många barn och unga en plågsam och svårbemästrad känsla. Det handlar om att förlora sin värdighet och det handlar om att känna att man inte duger. Det är känslan av att inte ha rätt att ingå i människors gemenskap och det är känslan av att vara mindre värd än alla andra. Vad får barn att känna skam Skam kan uppstå på många sätt. Om någon går över ett barns integritetsgränser genom att utsätta honom eller henne för misshandel, sexuella övergrepp eller andra kränkningar, har förövaren visat att barnets kropp och person inte är värda att respekteras. Även verbala kränkningar kan få barn att känna skam. Ett barn som skäms är mindre benäget att anklaga sin angripare. Eftersom barn är så beroende av att få känna sig inkluderade, är det lätt att få ett barn att känna skam, genom att peka på något hos barnet och antyda eller påstå att det utgör en avvikelse som fråntar barnet dess rättighet att höra till. Det människovärde som vårt samhälle tillskriver alla, som barnet kanske har lärt sig i skolan, tror sig det skamfyllda barnet ha förlorat. Istället har barnet fyllts av den övertygande känslan av att vara dålig och av att ha ett lägre värde än andra. Den som tidigare hade en bild av sig själv som en person som var värd att respekteras och älskas, har nu förstått att den bilden var fel. Man trodde att man var bra men det visade sig att man var dålig. Någon har trampat på barnets självbild. Om man har tvingats göra något eller om man har gjort något mot sin vilja, något som framkallar känslan av att vara fördömd av en yttre eller inre publik, då skäms man. En extra komplicerad form av skam kan drabba barn som utsatts för sexuella övergrepp som framkallat någon form av positiv kroppslig känsla hos dem. Samma sak gäller övergrepp som de själva har tagit initiativet till, därför att det var enda sättet att få åtminstone någon slags känsla av kontroll ( Jag kunde inte bestämma om det skulle ske men jag kunde bestämma när det skulle ske ). Man kan då komma att tvivla på sig själv, på om det verkligen var så att man inte ville. Skamkänslan säger att det måste vara fel på mig som känner och gör så här. Man kan tänka att

78 76 SE HELA MIG! man inte är värd att få en bättre behandling när man till och med medverkat till övergreppet själv. Skam är känslan av att vara en sådan som gör bort sig katastrofalt och oåterkalleligt. Ingen, inte ens barnet självt, kommer någonsin att kunna acceptera och älska barnet efter detta, kan barnet tänka. Skam gör något med oss allt från en lätt rodnad till självmord, och skam kan förgifta ett helt liv. Skamkänslor kan leda till aggressiva handlingar. När man känner skam så kan man känna att andra ser ner på en. Det är förödmjukande om någon annan ser ner på en, även om känslan av att andra gör det bara är en produkt av ens egen rädsla och fantasi. Aggressiva handlingar mot den eller dem som man tror (eller vet) ser ner på en, är ett sätt att söka upprättelse eller hämnd för det. Att tala med barn om skam Att berätta om något som man skäms för eller att berätta om själva skammen, är att försätta sig i en riskabel och sårbar situation. Man riskerar då att bli avvisad, dömd och förpassad tillbaka till skammen. Man riskerar att få bekräftelse på att man är så dålig och ovärdig som skamkänslorna talar om att man är. Flera barn beskriver hur de känner skam, när de har avvisats av någon som de har berättat något utlämnande för och detta inte har tagits emot på ett bra sätt eller när de har avvisats av någon som av en eller annan anledning inte kan ge dem den hjälp som de ber om. Det räcker oftast inte att säga till barn att de inte behöver skämmas, att det inte är någor fel på dem men det är inte säkert att det tar bort deras känsla av skam. Tvärt om kan det få dem att skämmas över att de känner skam, om de inte redan gör det. Därför kan det vara viktigt att prata om själva skammen också, hur den känns och vad den gör med barnet. För många barn har skammen nästlat sig djupt in i deras självbild och kan kanske inte längre knytas till en specifik händelse. Genom att långsamt och respektfullt hjälpa barn att beskriva skammen, kan den bli begriplig och förhoppningsvis även hanterbar för dem. Barn och unga som bär på skam som har bitit sig fast, behöver tålmodig hjälp med att bygga upp sin självkänsla och med att restaurera sin självbild. Skuld och ansvar Skuldkänslor är något lättare att hantera än känslor av skam, eftersom skuld handlar om att man gör fel, och sina handlingar kan man ändra på till nästa gång. Det finns tillfällen när det är på sin plats att känna skuld, men även skuldkänslor är tunga för barn att bära, i synnerhet när skuldkänslorna handlar om kränkningar som andra har utsatt dem för. Att barn själva tar på sig skuld och ansvar för hur livet ser ut och för hur de mår, innebär å andra sidan att de sällan ser sig själva enbart som offer. Att lägga ansvaret för sin psykiska ohälsa på sig själv, ger åtminstone en liten känsla av att man borde kunna påverka situationen, även om man inte vet hur man ska göra det. Att tänka på sig själv som offer skulle vara ännu värre och mer ångestfyllt och utlämnat, än att tänka på sig själv som skyldig. Så hur bakvänt det än kan låta, så fyller skuldkänslorna en psykologisk funktion hos den som lever i en utsatt situation. Hur talar man om skuldkänslor? Man måste tänka två gånger innan man förklarar för ett utsatt barn att det som händer inte är deras fel och att ansvaret och kanske skulden är någon annans. För en del barn kan det kännas befriande att få höra att de inte bär ansvaret för sitt eget psykiska lidande. Men för andra skulle

79 se hela mig! 77

80 78 SE HELA MIG! det kunna innebära att allt hopp tas ifrån dem. Om de inte hyser någon tilltro till att andra människor ska ta ansvar för att förändra deras situation och om de nu får veta att de inte själva heller bär det ansvaret, ja då blir ju bilden att ingen kommer att kunna förändra något. Ofta kan man resonera med barn om vilken funktion skuldkänslorna fyller. Man kan ställa frågor om hur skulden känns och om vad de känner att de bär skuld för. Man kan också fråga hur det skulle kännas att tänka att det inte är deras fel. Om det känns lättare för barnen att tänka att det är deras eget fel, än tvärt om, ja, då kanske man ska vänta med att försöka övertyga dem om att de inte bär någon skuld för sin situation. Vissa barn måste först få hjälp att känna sig handlingskraftiga och kompetenta innan man försöker avlasta dem från skuld och ansvar. Även om barn själva inte bär ansvar för sin psykiska ohälsa och inte heller för att de får rätt stöd och hjälp, så kan de vara kompetenta och handlingskraftiga nog för att agera och kämpa för en förändring. Ett sätt att handla kan vara att ställa krav på att få stöd och hjälp som fungerar. Att upplysa barnen om deras rättigheter att få hjälp och om vart de kan vända sig, kan vara ett sätt att öka deras handlingskraft. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet För att hjälpa oss att förstå de svårigheter som barnen berättar om och för att se hur vi kan hjälpa dem, kan kasam- begreppen (Känsla av sammanhang) vara användbara. De tre begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet hänger ihop och relaterar till varandra på flera sätt. Brister i barnets begriplighet och förståelse för sin egen historia kan leda till att den nuvarande livssituationen blir svår att hantera, och det i sin tur kan leda till att framtiden inte känns meningsfull. kasam-begreppen begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet kan hjälpa oss att förklara och förstå både varför motgångarna i barnens liv har lett till psykisk ohälsa och vad barnen upplever som ett resultat av den psykiska ohälsan. Psykisk ohälsa kan alltså uppkomma på grund av bristande kasam, men bristande kasam kan också uppkomma på grund av psykisk ohälsa. Det är på grund av att barn har mött motgångar i livet med bristande förmåga att förstå och begripa, och med bristande inre och yttre resurser för att hantera motgångarna, som de har drabbats av psykisk ohälsa. Till stor del beror bristerna på att barn är just barn och inte har hunnit utveckla de förmågor och de redskap som kunde ha gjort att de hade behållit sin psykiska hälsa trots motgångarna. En vuxen människa kanske skulle ha gjort det i liknande situationer, men för barnen har det blivit övermäktigt. Barnens omgivning har inte heller lyckats kompensera för barnens omognad genom att tillhandahålla förklaringar och göra livet och motgångarna begripliga. De vuxna har inte heller visat på de resurser som hade krävts för att barnen skulle kunna känna att det hela hade varit hanterbart. När barn och unga kontaktar bris befinner de sig i ett rådande tillstånd av kasam-brist. Bristerna i begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet fanns alltså inte bara som en bidragande orsak till att barnen drabbades av psykisk ohälsa. Bristerna i kasam finns också i det ögonblick de lämnar ifrån sig sin berättelse och omfattar nu inte bara motgångarna, utan även den psykiska ohälsan. Varken den psykiska ohälsan eller motgångarna är begripliga, hanterbara eller meningsfulla för många av barnen. Den psykiska ohälsan må upplevas som begriplig för dem som ser tillbaka på kaotiska livshändelser, men den känns inte hanterbar och inte heller meningsfull. Samma sak kan gälla för dem som upplever sin synbart ordnade

81 se hela mig! 79 livshistoria som begriplig. Inte heller de upplever sin psykiska ohälsa som hanterbar eller meningsfull. Begreppet begriplighet och i detta sammanhang bristande begriplighet, kan hjälpa oss att få förståelse för många tankar och känslor som barnen brottas med och som är relaterade till deras livshistoria. Den komplexa historia som barn kan bära på, kan vara full av detaljerade minnen från händelser och skeenden i deras liv. En del är sådant som de minns och annat har de fått berättat för sig. För många av dessa barn har livet präglats av bristande kontinuitet och förutsägbarhet. De kan ha ställts inför många plötsliga förändringar och överraskningar, befunnit sig mitt i konflikter, bevittnat våld och kanske själva blivit utsatta. De kan ha tvingats separera från den ena viktiga personen efter den andra och de vuxna i deras liv kan ha lovat mycket och hållit lite. Trots att barnen minns väldigt många detaljer från sin historia, så utgör den inte ett begripligt kontinuum, inte en logisk och förståelig följd av händelser. Livet hittills och mycket av det som har hänt, har inte haft en struktur eller ett förlopp som det är möjligt för ett barn att förstå. Varför har det ena lett till det andra? Och varför ser mitt liv ut som det gör idag? För barnen är livshistorien en mer eller mindre kaotisk och fragmentarisk samling av minnen. Historien blir inte begriplig men den psykiska ohälsan blir faktiskt begriplig för många av dem, genom att de kan se den som en logisk följd av sin historia. De tycker inte alltid att det är så konstigt att de mår dåligt med tanke på hur livet har sett ut. För oss i bris som möter barnen, framstår deras psykiska ohälsa oftast som helt rimliga och begripliga reaktioner på händelser och förhållanden i deras liv. Om barnen istället har levt på ytan ordnade och förutsägbara liv, utan uppslitande separationer och med gott materiellt omhändertagande men saknat känslomässig omsorg, värme och närhet, blir deras psykiska ohälsa ännu mer obegriplig för dem och förståelsen för den process som lett fram till nuläget ännu sämre. De tycker att de begriper sin historia men inte sin psykiska ohälsa och vad som har orsakat den. För dem är den enklaste vägen till begriplighet ofta att helt förklara sin psykiska ohälsa med att något är fel på dem själva. Något som för en del barn ter sig obegripligt, är att de börjar må riktigt dåligt efter det att deras tidigare kaotiska livssituation börjat ordna upp sig. De hade förväntat sig att de skulle må bättre, eftersom de har förstått att deras psykiska ohälsa dittills varit förknippad med deras livssituation och utsatthet. Vad de hjälpande instanserna missat att förklara för dem, är att den psykiska ohälsan kan förvärras när livet för övrigt börjar ordna upp sig. Begriplighet är en förutsättning för hanterbarhet. Det man inte förstår blir svårt eller omöjligt att hantera. Därför spelar det ingen roll om barnets historia har präglats av kaos eller ordning. Så länge historien eller den psykiska ohälsan inte är begriplig, logisk och greppbar för dem, kan de oftast inte heller hantera situationen. Vad lär vi oss av barnens berättelser? Barn sitter inne med mycket information och kunskap både om sig själva, sin omvärld och sina relationer och det är viktigt att vi tar dem på allvar. Av det som barn berättar för bris kan vi se att det som samhället erbjuder i form av hjälp och stöd inte alltid motsvarar vad barn behöver och ber om. Vi ser hur det blir för barnen när vi organiserar vård, stöd och andra insatser utifrån ett vuxenperspektiv, utan att fråga barnen vad de vill och vad de behöver.

82 80 SE HELA MIG! Barn vill ha ett respektfullt bemötande Barnen ber om stabila relationer och om att få känna sig omtyckta och värdefulla. De vill möta vuxna som är ärligt intresserade av dem och som kan hjälpa dem att uttrycka vad de känner, vuxna som kan förstå och bekräfta att deras psykiska ohälsa egentligen är helt rimlig och begriplig om man vet det som barnen vet om sina liv. De vill möta vuxna som kan bekräfta att till och med barnens självdestruktiva agerande är begripligt och logiskt. De vill inte behöva känna sig konstiga och galna för att de har reagerat och gett uttryck för att de prövningar som de har ställts inför, har varit dem övermäktiga. De vill bli bemötta på ett respektfullt sätt och bli betraktade som kompetenta, vilket innebär att man betraktar barnen som subjekt och som ägare av sina egna liv, inte som objekt för våra hjälpinsatser. Ett respektfullt bemötande innebär att man inte identifierar barnet med den psykiska ohälsan eller med en tragisk uppväxtmiljö. Barnen har sina problem de är inte sina problem. De vill känna att de har kontroll och därför vill de bli tillfrågade, informerade och få känna sig delaktiga. Barn ber om tålamod och tid Barn som inte litar på vuxna kan straffa ut sig själva och göra sig svåra att tycka om. Det kan vara ett sätt att testa om det är precis så illa som de tror, nämligen att det inte går att tycka om dem och att ingen är intresserad av dem. Egentligen längtar de efter att få möta någon som står ut tills de har testat klart och som kan ta emot deras vrede, besvikelse och misstro, utan att fördöma, straffa och avvisa dem. Eftersom många av de barn som mår allra sämst för länge sedan har slutat lita på vuxna, krävs det tålamod och tid för att bygga upp den relation som krävs för att barnet ska våga berätta sin historia. Barnen som skrivit till bris vet ofta vad de önskar av vuxna men de får det sällan. Istället bollas de mellan den ena efter den andra som gör små försök att göra vad de tror är rätt och säga vad de tror att barnet behöver höra. Ingen av alla de barn som har skrivit till bris om sin psykiska ohälsa beskriver att de mött en professionell människa som har sagt Jag kommer att finnas för dig så länge som du behöver mig. Trots att det kanske är precis det som de behöver. Barn vill inte skickas hit och dit Samhället måste organisera vård, stöd och behandling på ett sätt som motsvarar barnens behov. Barnen vittnar om hur man har duttat med osammanhängande insatser utan att ta det långsiktiga helhetsgrepp för varje enskilt barn, som blir hjälpsamt. Det finns nog många förklaringar till varför så många barn fortfarande trillar mellan maskorna i samhällets skyddsnät. En orsak är naturligtvis att vi inte riktigt förstår barnens behov om de inte berättar om dem. Orsakerna till det och vad man kan göra för att hjälpa barnen att berätta, har vi skrivit en hel del om i denna rapport. Ett annat skäl är att organisationen runt hjälp och stöd är spretig och osammanhängande med skola, primärvård, barnpsykiatri och socialtjänst som alla arbetar på olika sätt, och att man inte alltid vet vem som ska ta huvudansvaret. Samordning och långsiktigt tänkande börjar ta form på sina håll men vi ser fortfarande många exempel på hur barn skickas hit och dit utan att någon tycks beredd att ta ansvaret för dem. Barn vill ha en trygg och varaktig relation Resursbrist är säkert ett starkt argument mot att erbjuda ett långsiktigt stöd som motsvarar det behov av en trygg relation som barnen beskriver, det skulle bli dyrt. Men då måste man fråga

83 se hela mig! 81 sig om det verkligen skulle kosta mer, jämfört med att barnen som nu, har ett fortsatt vårdbehov under hela uppväxten och därefter kommer att behöva insatser från vuxenpsykiatri, övrig sjukvård, socialtjänst och kanske kriminalvård. Rädsla kan vara ett annat skäl till de fragmenterade hjälp- och stödinsatserna. Som hjälpare kan man känna rädsla för att verkligen låta barnen komma så nära och kanske påverka en så mycket, som de skulle göra om man stannade kvar och hade kontakt med dem under så lång tid som behövs. Och tänk om man kommer att byta jobb, bli sjuk eller flytta, då sviker man ju barnet i alla fall. Det kan kännas som ett alltför stort ansvar, i synnerhet om man inte har en organisation bakom som backar upp ett långsiktigt engagemang. Man kanske känner en oro för att ställa till det ännu värre för barnen genom löften som man inte är säker på att man kan hålla. Barn vill att vuxna ser deras signaler tidigt Barnens signaler uppfattas inte alltid, det vet vi. Och även om de uppfattas, så händer det inget. Istället måste barnen fördjupa sina symtom och bli rejält sjuka innan någon i omgivningen förstår att det är allvar och börjar agera. Kanske tycker man, när man misstänker att ett barn mår dåligt, att man behöver mycket på fötterna för att kunna ingripa. Och om man inte tycker att man har alla fakta, så väntar man hellre än att agera. Att samtala med barn för att få veta hur det verkligen förhåller sig är en konst som vi vet att alla inte behärskar, och förutsättningarna för att barnen ska berätta inte alltid de rätta utifrån barnens perspektiv. Men barnen vill ändå att vuxna ska se deras signaler, uppfatta allvaret och agera. Barn vill inte alltid prata ansikte mot ansikte När barn inte vill samtala med en vuxen människa ansikte mot ansikte, som många tycker är jobbigt, pinsamt och skämmigt, är vi ofta dåliga på att erbjuda alternativ. I bris stödtelefon har vi länge hört från barnen att de tycker det är skönt att ingen ser dem under samtalet. I den webbaserade stödverksamhet som bris erbjuder, ser vi att det är ännu enklare för barnen när de får kommunicera med vuxna via datorn istället för via telefon eller i rummet. Både skolan, barn- och ungdomspsykiatrin, ungdomsmottagningarna och socialtjänsten borde kunna erbjuda alternativa sätt att samtala, åtminstone i ett inledningsskede. Så här förklarar en 15-årig flicka i ett mejl till Tyck till på bris.se, varför det är viktigt: Jag behöver verkligen prata med någon, men jag tycker det är så jobbigt öga mot öga eller att prata. Då försöker jag alltid verka starkare. Det är bara när jag skriver som jag kan berätta hur jag verkligen känner. Barn vill bli trodda och tagna på allvar Det kan också vara så att vi som hjälpare ibland låter oss förledas av barnens föräldrar, som förklarar att allt är som det ska och då väljer vi att tro på det och nöja oss. Väldigt många barn berättar att de har signalerat tidigt att något inte stått rätt till, utan att någon har reagerat eller åtminstone utan att någon har agerat. De kan till och med tycka att de har berättat med tydliga ord hur det förhåller sig och ändå har det inte lett till något. Kanske är vi dåliga på att förstå barnens sätt att uttrycka sig, vilka ord de använder och vad det som de säger egentligen betyder, därför att vi själva skulle använda helt andra ord för att beskriva samma sak. Och kanske är våra

84 82 SE HELA MIG! egna referensramar så långt ifrån barnets verklighet, att vi inte kan tro att det är möjligt att ett barn kan ha det så illa och må så dåligt. Barn vill ha hjälp med att komma ikapp i skolan Det finns en stark och tydlig koppling i många av barnens berättelser mellan psykisk ohälsa och försämrade studieresultat. När barn märker att studieresultaten försämras mår de ännu sämre och hamnar lätt i en nedåtgående spiral som de inte kan bryta utan hjälp. Många berättar att betygen har försämrats, motivationen för att anstränga sig är i botten och närvaron sjunker. Först och främst beror det på att förmågan att koncentrera sig försämras när man inte mår bra. Det finns tankar och känslor som tar fokus från kunskapsinlärningen. Om man dessutom inte har någon form av mental avlastning, till exempel i form av stödsamtal, så pågår en mer eller mindre konstant symtomhantering i barnens inre. Att inte må bra och försöka hantera psykisk smärta tar mycket energi, vilket gör att barnen blir trötta, samtidigt som många berättar att de dessutom sover dåligt på nätterna, trots att de är trötta. Förutom att försämrade skolresultat och dålig närvaro är en tydlig signal om att något inte står rätt till, så får det konsekvenser för barnen, både på kort och på lång sikt. Det sänker deras självförtroende, försämrar deras psykiska hälsa ytterligare och gör att deras tro på framtiden vacklar. Det borde vara en självklarhet att skolor som märker att elever tappar taget, följer upp det och sätter in det stöd som behövs för att eleverna ska klara skolan, trots att de inte mår bra. De behöver hjälp på flera sätt. Först och främst behöver de hjälp med att hitta sin motivation och därefter kan de behöva både stödundervisning och läxhjälp. Hur kan man hjälpa barn att berätta? För att kunna hjälpa barn att berätta behöver man känna till hur barnens motstånd mot att berätta ser ut. Det är inte så att det inte finns en berättelse som är relevant och viktig att känna till om man ska kunna hjälpa barnet, bara för att barnet inte berättar den. Tvärt om så bör man utgå att det alltid finns en berättelse och att den är viktig att ha som utgångspunkt både för bedömning och för behandling. Barnen ställer vissa krav på lyssnaren för att de ska berätta. En del av dessa krav kan vi utläsa av deras berättelser till bris. Andra krav kan vi sluta oss till genom att tolka berättelserna mot vår teoretiska bakgrund. Barnen vill råda över sekretessen De kanske allra mest uttalade krav som barn ställer på lyssnaren för att de ska kunna berätta, handlar om sekretess. Barn vill själva ha kontroll över om och i så fall hur deras berättelse förs vidare. Om de känner oro för att fel personer kommer att få veta vad de har sagt, så väljer de hellre att inte berätta alls. Här ställs professionella inför ett svårt dilemma. Om man å ena sidan vet att barn har förväntningar på total sekretess och å andra sidan vet att man kan komma att få veta sådant som inte går att åtgärda utan samverkan med andra eller sådant som ger grund för anmälan till socialtjänsten, då kan man inte lova barnet total sekretess. Och då berättar inte barnet. Finns det något sätt att komma runt detta? Vi ska återkomma till det. Något annat som barn ofta återkommer till och som också har med sekretess att göra, är oro för att föräldrarna ska få veta vad de har sagt. Av barnens berättelser förstår vi att många skolkuratorer, lärare och ibland även skolsköterskor kontaktar barnets föräldrar efter det att

85 se hela mig! 83 barnet berättat om sin psykiska ohälsa eller om någon form av missförhållande eller utsatthet. Och detta görs ofta utan att barnet informeras innan. Ibland har barnet ställts inför faktum: Som du säkert förstår innebär detta att jag måste prata med dina föräldrar. Flera berättar att de har fått reda på det av sina föräldrar när de har kommit hem. Ibland har det gått bra och man förstår att det har varit ett riktigt beslut att involvera föräldrarna direkt. Men det kan också ha medfört riktigt tråkiga konsekvenser, då barn har blivit straffade och deras hjälpsökande har blivit starkt ifrågasatt av föräldrarna. Det kan finnas många skäl till att skolpersonal eller andra gör så men motiven framkommer inte av barnens berättelser. Gissningsvis handlar det om att man tänker att föräldrarna har rätt att få veta vad barnet har sagt, att man vill ha en dialog med föräldrarna och kanske få med dem i ett resonemang om hur man kan hjälpa barnet. Det kan också vara så att man vill ha verifierat att det som barnet berättat verkligen stämmer. Det kan vara bra att känna till att det i sekretesslagen står att man inte måste informera vårdnadshavaren, om det kan leda till men för barnet (12 Kap 3). Barnen behöver en relation Vikten av en trygg relation till den som barnen ska berätta för har vi skrivit om tidigare och det behovet framgår tydligt från deras texter. Det går inte att berätta om sina allra innersta tankar, känslor och minnen för någon som man inte litar på, som man inte känner sig omtyckt av eller som man inte vet om man ska få fortsätta träffa. Barnen behöver få information Många av barnen har mött vuxna som inte verkar betrakta dem som kompetenta nog att få veta syftet med den behandling de får och de insatser som görs. De får inte veta varför man ordinerar en viss medicin eller varför man plötsligt byter till en annan. Barnen får inte veta vilka man samverkar med och vad som är poängen med det. De får inte heller veta hur samtalsbehandling fungerar, vilka förväntningar man kan ha, hur lång tid det tar innan man märker någon skillnad eller att det kan komma bakslag och tillbakagångar. För det är ju inte alltid så att symtom försvinner bara för att man börjar i en behandling, i vissa fall kan de till och med förvärras tillfälligt. Till exempel kan barn som flyttats ur ett kaotiskt sammanhang och placerats i en annan familj eller på institution, komma att drabbas av förvärrad ångest, sömnproblem, mardrömmar eller andra symtom, därför att deras försvarsmekanismer, som tidigare behövts, inte längre är lika aktiva. Detta behöver barn få veta, så att de slipper tro att det är något fel på dem själva när de plötsligt börjar må ännu sämre än när de befann sig i en kaotisk livssituation. Hjälparens mål och barnets Ofta har man ett mål när man möter barn för stöd och behandling. Man vill gärna medverka till att barnets situation och mående förbättras. Men ibland kan man känna sig osäker på om man har samma mål som barnen. bris erfarenhet är att många barn ber om hjälp utan att vara redo för förändring. Detta gäller till exempel de barn som fastnat i en stigmatisering, som identifierat sig så med sin psykiska ohälsa att de inte vet vem de skulle vara utan den. Samma sak kan gälla barn som mår dåligt på grund av en kaotisk familjesituation, misshandel eller till

86 84 SE HELA MIG! och med sexuella övergrepp. Det enda många av dem vill är att berätta om sin situation. När de ber om hjälp betyder det inte nödvändigtvis att de är beredda på att någonting i deras verklighet ska ändras. Ska vi kunna hjälpa barn måste vi vara beredda att frigöra oss från vår egen agenda, vårt eget behov av att omedelbart förändra barnets situation, om det inte är så som just det barnet vill ha det. Barn som inser att de behöver hjälp går ofta igenom en lång process, från den allra första tanken på att söka hjälp till det slutliga stora steget att kontakta den samhällsinstans som skulle kunna ge adekvat hjälp. I den processen pågår två parallella delprocesser; dels en växande insikt om att den ursprungliga situationen är ohållbar, och dels en växande tro på ett hållbart alternativ. Vi måste förstå att det inte går att lämna ens den eländigaste livssituation om man inte har fått hopp om att det kan komma något annat istället, något som är bättre. Detta gäller både den yttre livsmiljön och den psykiska hälsosituationen. Man kan inte överge en identitet som bärare av psykisk ohälsa, om man inte samtidigt får hjälp att hitta det som är friskt och konstruktivt i sig. Hur ska vi veta att vi gör rätt? För den som möter barn och unga i sitt arbete, är det lätt att känna sig villrådig när man förstår att ett barn inte mår bra och när man börjar få mer och mer information. Vad ska man göra med det som man får veta? Istället för att försöka tänka ut lösningar, göra som man brukar, lita på kollegers goda råd eller luta sig mot teorier om vad barn behöver och istället för att gissa och prova sig fram, ska man fråga dem som sitter inne med svaren barnen själva. Trots att de inte känner till vilka möjligheter och begränsningar som finns och trots att de inte alltid kan överblicka konsekvenserna av olika alternativa strategier för att gå vidare, måste man ha en dialog om åtgärderna med barnen också. Det är viktigt att som professionell känna till vad fn:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, säger om barns rätt till vård (artikel 24) och skydd (artikel 19) och också om deras rätt att få säga sin mening, varvid barnens åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad (artikel 12). Barnets bästa ska enligt barnkonventionen vara vägledande i beslut som rör barnet (artikel 3). Gör barnet delaktigt Många barn har behov av delaktighet och vill känna att de har kontroll över vilka som ska informeras och över vad som ska hända. Det enskilda barnets behov av delaktighet kan man ta reda på genom att till exempel fråga: Vill du att jag ska berätta för dig hur det går till när socialtjänsten gör en utredning? Vill du veta hur jag tänker att man kan gå vidare för att hjälpa dig? Vill du själv vara med och bestämma vad som ska hända nu? Vill du att jag ska berätta för dig när jag har fått svar från bup? Vill du veta vilka jag pratar med om detta? Om man måste göra en anmälan till socialtjänsten, kan det vara lämpligt att barnet sitter med och hör när man ringer eller ännu hellre att man bjuder in någon från socialtjänsten och gör anmälan i ett möte där barnet sitter med och hör precis vad som sägs och kan få säga sitt. Vi vuxna som har vidare referensramar och betydligt mer kunskap om samhällets hjälpinstanser, måste dela med oss av det vi vet till barnen. Det som vi inte själva kan hjälpa dem med, kanske någon annan kan och då blir det vår uppgift att lotsa dem vidare. Utan att på ett eller annat sätt samarbeta med barnet kring lösningar och strategier, blir det betydligt svårare att

87 se hela mig! 85 hjälpa dem. Alltför många barn berättar att beslut fattas över huvudet på dem, de får för dålig information och de får inte vara delaktiga i planering av sin egen rehabilitering och vård. Om barn exempelvis önskar mediciner, kan vi berätta vad vi vet om hur det går till och vilka effekter och konsekvenser det kan innebära. Om barnet vill gå i samtal hos någon, kan vi berätta hur det går till och om barnet vill få hjälp av socialtjänsten behöver de få veta vad det kan tänkas innebära. Det som vi inte vet får vi ta reda på. Om det är möjligt, är det bra om den som barnet initialt har bett om hjälp, stannar kvar som en slags spindel i nätet, även om barnet slussas vidare till andra instanser. Metakommunikation Metakommunikation är en användbar nyckel till alla samtal med barn. Det betyder att man pratar om samtalet medan man har det. Så fort man blir osäker på om man gör rätt i samtalet, ställer rätt frågor, leder in samtalet på rätt spår, ger rätt sorts feedback eller kommer med rätt förslag, så finns det bara ett sätt att ta reda på hur man ska gå vidare fråga barnet. Med jämna mellanrum stämmer man av med barnet om det pågående samtalet leder åt ett håll som blir hjälpsamt för barnet. Till exempel kan man fråga: Hur känns det när jag frågar så här? Blev detta som du hade tänkt dig? Har jag missat något som du vill att jag ska fråga om? Är det okej att jag frågar om detta? Finns det saker som du tänker på som är svåra att prata om? Tycker du att vi pratar för mycket om detta? Vill du prata mer om det där andra? Och så vidare. Förankra föräldrakontakter hos barnet först Som har beskrivits ovan, kan barn känna sig överkörda och svikna när den som de berättat sina hemligheter för i förtroende, kontaktar föräldrarna utan att barnen har blivit tillfrågade eller ens informerade om det. Beslutet att kontakta barnets föräldrar bör tas i samråd med barnet. Jag tänker att det skulle vara bra om jag pratade med dina föräldrar, vad tänker du om det? Känns det okej för dig om jag pratar med dem? Det kan vara så att barnet tycker att det är okej att man pratar med föräldrarna om vissa saker men inte om andra. Finns det något som du inte vill att jag pratar med dem om? Vill du sitta här när jag ringer dem, så att du hör vad jag säger? Om barnet mer eller mindre tydligt ger uttryck för att de inte vill att föräldrarna kontaktas, blir det motståndet något som man kan prata mer om. Man kan till exempel fråga: Vad blir du orolig för ska hända om de får veta att du har pratat med mig? Hur tror du att de kommer att reagera? Kan det bli problem för dig om de får veta att vi har pratat? Hur har de reagerat tidigare i liknande situationer? Det är viktigt att vara transparent och spela med öppna kort. Man kan vara öppen med hur man tänker om det som barnet berättar, det ger barnet en känsla av att ha kontroll över samtalet istället för att de ska sitta och undra hur deras berättelse blir mottagen. Man kan till exempel säga : När du berättar om detta så får det mig att tänka När jag hör det som du berättar så förstår jag att Nu blir jag fundersam och undrar om det kan vara så att Om man känner sig osäker eller behöver betänketid, så kan man säga det. Man kan säga att man behöver ta reda på mer och att man ska återkomma till barnet. Barn behöver feedback både på det som de berättar och på att de över huvud taget berättar, för att känna sig trygga. För att de ska slippa känna att de har gjort bort sig som har sökt hjälp måste de bli bemötta på ett respektfullt sätt. De måste få känna och få höra att de gjort ett klokt val och att det som de förmedlar är viktigt. Visa barnet att du stänger av mobilen och att du ser till att ni inte blir störda.

88 86 SE HELA MIG! Barnens behov kontra samhällets erbjudanden några frågor 1. Man kan ibland tycka att lagstiftningen hindrar från att göra rätt utifrån ett barnperspektiv. Lagen om anmälningsskyldighet kräver att man anmäler till socialnämnden omedelbart om man misstänker att ett barn far illa, utan fördröjning, utan att ha hunnit bygga upp en relation till barnet, som barnet kan ha att luta sig mot under processen med socialtjänsten och kanske med polisen. Gör man en omedelbar anmälan därför att barnet behöver det eller gör man det därför att det står i lagen att man måste? 2. Föräldrabalken orsakar ett liknande dilemma när den ger föräldrarna rätt till insyn i och rätt att bestämma om barnet ska få vård och behandling. Det kan hindra behandlare från att ta emot barn utan föräldrarnas vetskap, trots att barnen ofta önskar det. På vems uppdrag handlar man, föräldrarnas, lagstiftningens eller barnens? 3. Även behandlingsmetod har man ofta bestämt innan man ens har träffat barnen. De flesta behandlingsmetoder bygger på korta behandlingstider med max ett besök per vecka, ofta styrt av bristande resurser. Hur går det ihop med barnens behov av tät och långvarig kontakt? 4. Om man inte bara erbjuder medicin utan även någon annan form av terapi, så bygger den oftast på samtal. Hur blir det för de barn som faktiskt inte äger orden? Har man några alternativ för att hjälpa de mindre verbala barnen att förmedla sina berättelser? 5. Kan man ge stöd till barn som drabbats av psykisk ohälsa därför att deras föräldrar befinner sig i en konfliktfylld vårdnadstvist eller mitt i någon annan form av kaotisk livssituation? När situationen inte kan anses tillräckligt allvarlig för att tvångslagstiftningen ska träda i kraft och när barnens vårdnadshavare inte vill delta i åtgärder på frivillig basis, hur kan samhället då stötta barnen? Dessa frågor har inga enkla svar men de kanske kan vara underlag för diskussioner och vidare arbete.

89 se hela mig! 87 Råd i korthet till dig som möter barn som mår psykiskt dåligt XX Betrakta barnet med respekt och som aktör i sitt eget liv. Förutsätt inte att barnets föräldrar är välfungerande, trots att du kanske fått det intrycket. XX Tänk på vikten av en trygg relation. Skapa förtroende, även om det tar tid. Ser du att barnet inte mår bra, nöj dig inte även om barnet svarar att det mår bra. Fråga igen. XX Våga fråga även om det allra svåraste. Tänker du mycket på döden? Har du försökt skada dig själv eller försökt ta ditt liv? Om barnet inte har dessa tankar kan du inte framkalla dem genom att fråga. XX Gå inte bakom ryggen på barnet och gör sådant som barnet inte vet att du ska göra, till exempel berätta vidare till andra. Istället kan du informera om dels hur barnet kan få hjälp, och dels om vad du tänker göra. Försök i största möjliga utsträckning att få med barnet på tåget. XX Om du måste göra något som barnet inte vill, förklara för barnet varför du måste agera som du gör. XX Var flexibel i de sätt som barnet vill berätta. Ge barnet möjligheter att berätta och kommunicera på andra sätt som att skriva brev, mejla, chatta eller sms:a. Hantera i så fall barnets texter på ett säkert sätt med tanke på sekretess och berätta det för barnet. Stödjande samtal måste inte vara ansikte mot ansikte.

90 .efter allt som har hänt är jag rädd för mig själv, för att jag ska försöka ta mitt liv. Jag vill inte vara ensam. Jag vill att någon vuxen människa ska hjälpa mig stötta mig tro på mig. Jag vill betyda något och vara värdefull. Allt jag behöver är att någon ser hela mig!

91 se hela mig! 89 Avslutning till sist drar vi som har arbetat med den här studien några övergripande slutsatser utifrån barnens berättelser till bris om psykisk ohälsa: Det finns mycket i deras beskrivningar som är likt och som de beskriver på liknande sätt, oavsett vilken form av psykisk ohälsa eller vilka symtom de har. Trots att berättelserna på många sätt kan vara väldigt olika, upplever och beskriver barnen samma kärnproblematik. Det som de tillsammans säger är att de känner en enorm ensamhet. De är ensamma med sina tankar, ensamma med att försöka hantera sina symtom och ensamma i sin värld, trots att det ibland finns människor som vill hjälpa dem. De upplever en stor svårighet när det gäller att kommunicera om problemen, det är svårt att våga ta steget, svårt att finna orden, svårt att hitta de rätta människorna att berätta för och svårt att våga släppa ifrån sig såväl de tankar och känslor som de bär på, som den (ofta lilla) kontroll som de möjligen har över sina liv. Och det är svårt att få hjälp. Samtliga barn och unga i dessa texter har det gemensamt att de har fått otillräcklig hjälp, sen hjälp, fel hjälp eller ingen hjälp alls. Men gemensamt för dem alla är också att de faktiskt har tagit kontakt med vuxna i bris. Med det visar de att de trots allt inte har gett upp hoppet helt och hållet. De vill känna livslust och de vill kunna tro på sin egen framtid. De har en, om än ibland ganska liten, gnista av hopp om att det någonstans i världen ska finnas en eller flera människor som bär på nyckeln som ska låsa upp dörren till deras psykiska hälsa. De vill må bra. bris 2012 Karin Johansson Peter Irgens

92 90 SE HELA MIG! Bilaga 1 Svensk forskning om psykisk ohälsa, en kort sammanställning av aktuella rapporter FHI Svenska skolbarns hälsovanor 2009/10 De självrapporterade psykiska och somatiska besvären ökar med åldern liksom skillnaden mellan könen, till flickornas nackdel och 1990-talens ökning av självrapporterade psykiska och somatiska besvär bland 15-åringar har avstannat och i vissa fall minskat men ligger fortfarande på höga nivåer. De självrapporterade psykiska och somatiska besvären bland 11- och 13-åringarna är oförändrade jämfört med 2005/06. Eleverna med självrapporterade psykiska och somatiska besvär är fortfarande omkring dubbelt så många som under mitten av talet. WHO Social determinants of health and well-being among young people 2012 Problemtyngden är störst för äldre ungdomar och ser vi till 15-åringarna i studien rapporterar nästan varannan (48 %) svensk flicka minst två psykosomatiska besvär i veckan mot var fjärde svensk pojke (24 %). Jämför man de svenska resultaten mot de övriga nordiska länderna så har de svenska flickorna sämre psykisk hälsa. Andelen 15-åriga svenska flickor som anger besvär ligger på nivåer som är nästa nkring det dubbla jämfört med 15-åriga danska flickor. kungliga vetenskapsakademien SOU 2010:80 Förslag till modell för samband mellan bakgrundsfaktorer sociala, psykologiska och biologiska samt relationen psykisk ohälsa och akademisk framgång. Ett holistiskt perspektiv betraktar individen utifrån helheten och utgår ifrån att individens utveckling sker i samspel med omgivningen. kungliga vetenskapsakademien SOU 2010:79 I utredningen beskrivs bland annat skillnader mellan pojkar och flickor när det gäller hur psykisk ohälsa yttrar sig. Företrädesvis flickor lider av internaliserade (inåtvända) problem såsom ängslan, oro, depression, självskador och psykosomatiska symtom. Bland pojkarna är det vanligare med externaliserade (utåtriktade) problem såsom agerande- och uppförandestörning, aggressivitet, regelbrytande och anti-socialt agerande.

93 se hela mig! 91 socialstyrelsen Folkhälsorapport 2009 I åldersgruppen år är det dubbelt så många pojkar som flickor som begår självmord. I samma åldersgrupp är det ca 3 gånger så många flickor som pojkar som gör självmordsförsök. I åldersgruppen år dör ungefär 120 kvinnor och 300 män varje år. Ungefär hälften av dödsfallen orsakas av självmord. Självmordsfrekvensen har minskat i alla åldersgrupper utom i gruppen år där man snarare ser en svag ökning. socialstyrelsen Skador och förgiftningar behandlade i slutenvård 2008 Avsiktligt självdestruktiv handling har ökat under hela perioden Det är främst bland åriga kvinnor som självdestruktiva handlingar är vanliga och där ökningen tidigare varit kraftig men där det 2008 skedde en liten minskning. Däremot ökade antalet vårdade till följd av självdestruktiv handling bland åriga kvinnor. Det är alltid mycket färre män än kvinnor som vårdas till följd av självdestruktiva handlingar, men under 2008 ses en ökning bland männen i de flesta åldersgrupper. FHI Kartläggning av psykisk hälsa bland barn och unga 2009 Folkhälsoinstitutet gjorde en omfattande studie hösten 2009, där man med hjälp av enkäter till alla elever i åk 6 och 9 i hela landet kartlade ungas psykiska hälsa. Man mätte följande variabler: psykosomatiska besvär (huvudvärk, magont), nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, bristande välbefinnande och problemens påverkan på vardagslivet. FHI konstaterade att de flesta av de barn som svarat på enkäten mådde bra. Problemtyngden visade sig vara större för elever i årskurs 9 jämfört med årskurs 6 och flickor rapporterade mer psykisk ohälsa än pojkar, med undantag för koncentrationssvårigheter. I rapporten konstaterades vidare en ökning av psykosomatiska besvär hos 15-åringar, framför allt när det gällde flickor, där andelen som hade två eller fler symtom varje vecka, ökat från 27 % till 47 % mellan 1985 och I samma rapport konstaterades att antalet personer som vårdats inom psykiatrisk slutenvård mellan 1987 och 2008 hade minskat i alla åldersgrupper utom i gruppen år, där det istället varit en kraftig ökning både för flickor och pojkar. Ökningen gällde depressioner och ångestsyndrom. För psykossjukdomar såg man ingen ökning under denna tid. ungdomsstyrelsen Ung idag 2010:9 Vård på sjukhus med anledning av ungas självmordsförsök, narkotikakonsumtion eller alkoholkonsumtion har ökat mellan år 2000 och Samma sak gäller unga som fått antidepressiva läkemedel på recept mellan 2006 och Ökningen gäller framför allt bland yngre tjejer.

94 92 SE HELA MIG! ungdomsstyrelsen Hon hen han 2010:2 I gruppen unga homosexuella, bisexuella och transpersoner finns en överrepresentation när det gäller psykisk ohälsa. Detta är kopplat till att de i högre grad än andra ungdomar utsätts för våld, hot och diskriminering och det beror inte på den sexuella läggningen i sig. En fjärdedel av de unga homo- och bisexuella kvinnorna uppger att de har försökt ta livet av sig. karolinska institutet School grades, parental education and suicide a national register-based cohort study 2010, Björkenstam m.fl. I Journal of Epidemiology and Community Health publicerades Björkenstams m.fl:s studie som visade att dåliga skolbetyg från åk 9 ger tre gånger förhöjd självmordsrisk i åldersgruppen år. karolinska institutets folkhälsoakademi Självmord i Europa och världen 2010:31 Sverige är det enda land i Europa där man sett en stigande trend av självmord bland pojkar år mellan åren Sverige och Finland ligger högst i Europa när det gäller självmord bland flickor år och även där fanns en ökande trend mellan Pojkarna ligger på högre tal än flickorna. kungliga vetenskapsakademien Barns och ungdomars psykiska hälsa i Sverige 2010 oroväckande I en systematisk litteraturöversikt har forskarna försökt identifiera förändringar över tid. De konstaterar att det finns för lite forskning bakåt i tiden (före 1980-talet) för att man ska kunna göra trovärdiga jämförelser över lång tid och identifiera tydliga trender när det gäller psykisk ohälsa. Flera studier indikerar att besvär med nedstämdhet och irritation samt dåligt humör har ökat bland äldre ungdomar de senaste decennierna. En genomgående observation är att flickor rapporterar mer besvär än pojkar och att äldre flickor rapporterar mer besvär än yngre. Äldre flickor har även rapporterat mer psykosomatiska besvär samt koncentrationssvårigheter än pojkarna. Sammanfattningsvis ser vi att forskning om psykisk ohälsa ökat markant under senare år. Problemens omfattning uppmärksammas av myndigheter och makthavare. Men ännu ser vare sig forskarvärlden eller bris någon tillbakagång av den psykiska ohälsan bland unga, utan den ligger fortfarande på väldigt höga och nivåer.

95 Litteratur Antonovsky, Aaron Hälsans mysterium, Natur & Kultur, 2011 Bowlby, John A secure base, Tavistock/Routledge, 1988 bris bris-rapporten 2012 Kan man bli sjuk av ord? Rapport, 2012 Brown, V and Clarke V Using Thematic Analyses in Psychology, Qualitative Research in Psychology, 2006:3, Cullberg, Johan Kris och utveckling, Natur & Kultur, 1992 Dyregrov, Atle Barn och trauma, Studentlitteratur, 1997 Fahrman, M Barn i kris, Studentlitteratur, 1993 Hwang, Nilsson Utvecklingspsykologi, Natur & Kultur, 1995 Iwarsson, Petter Samtal med barn och ungdomar, Gothia, 2007 Björkenstam m.fl. School grades, parental education and suicide a national register-based cohort study, Karolinska Institutet, 2010 Karolinska Institutets folkhälsoakademi Självmord i Europa och världen, 2010:31 Kungliga Vetenskapsakademien Barns och ungdomars psykiska hälsa i Sverige, 2010 Kungliga vetenskapsakademien Pojkars och flickors psykiska hälsa i skolan, en kunskapsöversikt, SOU 2010:79 Kungliga vetenskapsakademien Skolan och ungdomars psykosociala hälsa, SOU 2010:80 Ljungberg, Tomas Adhd i nytt ljus, Exiris, 2008 Socialstyrelsen Skador och förgiftningar behandlade i slutenvård, 2008 Socialstyrelsen Blyga och ängsliga barn, 2010 Socialstyrelsen Folkhälsorapport, 2009 Socialstyrelsen Ledsna barn, 2010 Statens Folkhälsoinstitut Kartläggning av psykisk hälsa bland barn och unga, 2009 Statens Folkhälsoinstitut Svenska skolbarns hälsovanor, 2009/10, Grundrapport Ungdomsstyrelsen Hon hen han, 2010:2 Ungdomsstyrelsen Ung idag, 2010:9 WHO Social determinants of health and well-being among young people, Health behavior in school-aged children (HBSC) study: International report from the 2009/2010 survey, 2012

96 94 SE HELA MIG! Studie från bris 2012 Se hela mig! Barns egna ord om sin psykiska ohälsa För dig upp till 18 år BRIS BRIS-mejlen och BRIS-chatten BRIS Vuxentelefon om barn Medlemskap och gåva Pg BRIS Box Stockholm