Skyddad natur i svenska kust- och havsområden A.Inledning B. HELCOM aktiviteter

Transkript

1 Skyddad natur i svenska kust- och havsområden Underlag från Naturvårdsverket för Sjöfartsverkets utredning om förutsättningarna för att föreslå Östersjön som PSSA område A.Inledning Ett PSSA område (Particularly Sensitive Sea Area) definieras som ett område som behöver särskilt skydd genom aktioner av IMO på grund av dess signifikans avseende kända ekologiska, socioekonomiska eller vetenskapliga skäl och som dessutom är känsligt för skador från fartygstrafik. Detta innebär att identifieringen av ett PSSA område är kopplat dels till områdets speciella karaktär, dels till behovet av skydd gentemot effekter av fartygsaktiviteter. Ett eller flera länder kan gemensamt ansöka hos IMO om att ett speciellt område utses som PSSA. Enligt IMOs riktlinjer skall följande information ingå i en ansökan om att utse ett område som PSSA: - beskrivning av området (description of the area) - nuvarande nivå för naturskyddet (existing level of environmental protection) - områdets betydelse (significance of the area) rörande a. ekologiska kriterier/aspekter b. sociala, kulturella och ekonomiska kriterier/aspekter c. vetenskapliga och ekonomiska kriterier/aspekter - områdets känslighet för skador orsakade av internationella fartygsaktiviteter (vulnerability of the area to damage by international shipping activities) - kartor över området/ena I ansökan skall alltså ingå utförliga beskrivningar av särskilt skyddsvärda områden samt vilka extra skyddsåtgärder som behövs gentemot fartygstrafiken (additional associated protective measures needed for ship management). B. HELCOM aktiviteter Inom HELCOM pågår sedan något år diskussioner om att ev. ansöka om att hela eller delar av Östersjön skulle kunna utses som PSSA. Som underlag för diskussionerna i HELCOMs Habitatgrupp i februari 2003 har från svensk sida föreslagits att hela Östersjön utses som ett PSSAområde. Samtidigt har ett antal svenska s.k. kärnområden (core-areas) valts ut, som bedöms som särskilt känsliga områden med behov av mer stringenta marina säkerhetsföreskrifter för sjöfarten. Marina områden utanför dessa utpekade områden kan betecknas som buffertzoner med lägre krav för sjöfarten än inom kärnområdena. Vid möte i HELCOM Habitatgruppen den 19 februari 2003 pekades ut 7 s.k. kärnområden, av vilka 5 stycken är helt eller delvis belägna inom svenska vatten, nämligen Kvarken, Stockholms skärgård, svenska ost-och sydkusten, Gotland/Ölandsområdet och Kattegat området. Fortsatta diskussioner beräknas pågå i olika arbetsgrupper inom HELCOM under våren

2 C. Bakgrund Nedan ges allmän information om olika legala skyddsinstrument för skydd av biologisk mångfald i våra havs- och kustområden. Nationalparker, naturreservat och andra skyddsformer På laglig väg kan marint värdefulla områden längs våra kuster säkerställas och skyddas som nationalpark, naturreservat eller i form av biotopskydd för mindre vattenområden, främst sådana områden som är livsmiljö för hotade djur eller växter. Särskilda områden för djur- och växtskydd kan också avsättas med föreskrifter som inskränker rätten till jakt eller fiske eller rätten att uppehålla sig i området, ibland endast under vissa tider på året, s.k. djurskyddsområden. Den vanligaste formen för skydd är naturreservat, som omfattar såväl terrestra som marina områden. Länsstyrelser och kommuner beslutar om att inrätta naturreservat och ansvarar för skötsel och övervakning. Verksamheter som påverkar arter och livsmiljöer i hav och vid kust regleras juridiskt primärt av vår nationella lagstiftning. Sverige är dessutom skyldigt att följa EU:s regelverk och har också med avseende på havs- och kustmiljön förbundit sig att efterleva ett flertal internationella konventioner och andra överenskommelser. De internationella åtagandena skall i tillämplig utsträckning införlivas i den nationella lagstiftningen Viktigare svensk lagstiftning av betydelse för den biologiska mångfalden i hav och kustmiljön är: -Miljöbalken. Utöver de allmänna reglerna är för kust och havsmiljön särskilt följande delar väsentliga: a.strandskydd (7 kap ) syftar till att främja friluftslivet samt att skydda strandzonens biologiska mångfald. b.vattenverksamhet (11 kap) dvs byggande i vatten och vattenreglering -Fiskelagen. Dessutom finns regler om fredningsområden i Fiskeriverkets föreskrifter om fisket i Östersjön med angränsande sötvattensområden (FIFS 1993:31). BSPA områden I Östersjöområdet finns sedan länge ett 60-tal skyddsvärda kust- och havsområden identifierade av Helsingforskommissionen (HELCOM). I enlighet med HELCOMs rekommendation 15/5 ( System of Coastal and Marine Baltic Sea Protected Areas) har medlemsländerna åtagit sig att skydda dessa s.k. BSPA områden (Baltic Sea Protected Areas) inom ramen för respektive lands nationella lagstiftning. Förslag finns också från HELCOM om att ett antal utsjöbankar skall bli nya BSPAområden (expertrapport Proposal for offshore Baltic Sea Areas av B Hägerhäll och H Skov, 1998). I riktlinjerna för HELCOM rekommendationen 15/5 anges följande syfte med BSPA områdena: Särskilt skydd skall ges för arter och naturliga habitat (områden) i kust- och marina ekosystem i Östersjön för att bibehålla ( conserve ) biologisk och genetisk biodiversitet och för att skydda ekologiska processer. Skyddsobjekt är framför allt - områden med hög biodiversitet - habitat med endemiska, sällsynta eller hotade arter och fauna- och florasamhällen - habitat med migrerande (flyttande) arter - födosöks- och lekområden - sällsynta, unika eller representativa geologiska och geomorfologiska strukturer eller processer. Detta innebär att kriterierna för urval av BSPA överensstämmer med vissa delar av de kriterier som ställts upp för urval av PSSA (se ovan i Inledningen). BSPA kriterierna finns också dokumenterade för de utvalda områdena. 2

3 Inom svenska kust- och havsområden finns 13 sådana sedan länge föreslagna BSPA områden, av vilka 5 hittills är lagligt skyddade som naturreservat och/eller nationalpark. Dessutom är delar av ytterligare 6 av dessa BSPA områden skyddade i form av föreslagna NATURA 2000 områden, främst då vissa öar i skärgårdsområdena. Ett svenskt förslag till HELCOM Habitat gruppen föreligger nu om att utesluta ett av dessa 13 områden och istället inkludera 4 nya områden. Av de av HELCOM föreslagna nya utsjöbankarna ligger 7 inom svenskt territorialvattenområde/eez. I nedanstående presentationer av respektive särskilt känsliga områden finns och namnges ett antal befintliga eller föreslagna BSPA områden. Ramsar områden Konventionen om våtmarker av internationell betydelse i synnerhet såsom livsmiljö för våtmarksfåglar kallas vanligen Ramsarkonventionen efter den plats i Iran där konventionen antogs. Det är den första moderna konventionen som behandlar bevarandet och det hållbara utnyttjandet av en naturresurs och den enda som omfattar ett visst slag av naturtyper, nämligen våtmarker. Våtmarker definieras enligt konventionen som "sumpmarker, kärr, torvmossar eller vattenområden, vare sig de är naturliga eller konstgjorda, permanenta eller tillfälliga eller har ett vatten som är stillastående eller rinnande, sött, bräckt eller salt. I detta innefattas sådana havsområden vilkas djup vid lågvatten icke överstiger sex meter". Bland de åtaganden som följer med konventionen kan bl.a. nämnas - att bilda naturreservat - att samarbeta, särskilt beträffande våtmarker som berör flera länder - att utpeka och bevara minst ett våtmarksområde till listan över internationellt värdefulla våtmarker, vanligen kallad Ramsarlistan. Ett område som upptas i denna lista betecknas som Ramsarområde. NATURA 2000 områden Inom EU byggs f n upp ett nätverk av s.k. NATURA 2000 områden för skydd av fauna och flora. I enlighet med EUs Habitat och Fågelskyddsdirektiv har ett stort antal områden föreslagits av svenska regeringen att bli skyddade. Det slutliga beslutet av EU kommer att leda till skydd av ett antal representativa områden. D. Naturvärden och skyddade områden i svenska kust- och havsområden En närmare beskrivning ges nedan av skyddsvärd natur dels för hela Östersjön, dels för de till HELCOM Habitat gruppen föreslagna fem kärnområdena. Tonvikten har lagts på en översiktlig beskrivning av befintliga skyddsvärden. Östersjön (allmän information) Östersjön är ett unikt hav, ett av de största havsområdena i sitt slag med bräckt vatten (brackvatten definieras som vatten med en salthalt mellan 0,5 och 30 promille). Det är ett relativt instängt och grunt innanhav som påverkas mer av sötvattentillflöden via vattendrag och nederbörd än av kontakten med saltare vatten via Skagerack och Kattegat. Sötvattentillflödet till Östersjön kommer huvudsakligen från de stora älvarna i norr och öster, och är ca 500 kubikmeter per år. Saltvatten förs in via Kattegat, dels via ett ständigt botteninflöde som drivs av salthaltsgradienten, dels via ett oregelbundet botten- och ytvatteninflöde, vars storlek styrs av meteorologiska betingelser (vindförhållanden och lufttryck). Salthalten varierar från nästan sötvatten i norr till över 10 promille i söder. 3

4 Salthalten förändras också i djupled: ju djupare desto saltare vatten, eftersom saltare vatten är tyngre och har en högre densitet. I egentliga Östersjön finns en kraftig ökning av salthalten på meters djup, ett s.k. salthaltsprångskikt. Detta salthaltsprångskikt, som skiljer det sötare ytliga vattnet från det saltare undre vattenmassan, finns hela året och är så pass starkt utvecklat att skillnaden i densitet normalt hindrar de båda vattenmassorna från att blandas. I Bottenviken och Bottenhavet finns inte detta starkt utvecklade språngskikt. Till skillnad mot ett litet men tydligt märkbart tidvatten vid Västkusten (skillnad om 2-3 dm), är vattenståndsändringsändring som följd av tidvatten knappast märkbar i Östersjön. Stora vattenståndsförändringar orsakas istället av lufttrycksförändringar och kraftiga vindar. Vattenståndsförändringarna är viktiga för vattenutbytet i kustzonen, särskilt då för de grundare partierna av skärgården som har mycket liten sötvattentillförsel från land. Ur geologisk synpunkt är Östersjön ett ungt hav som består av ett antal bassänger med mellanliggande relativt grunda trösklar. Efter den sista nedisningsperioden sker en långsam landhöjning, högst i norra delen av Östersjön med ca 10 mm per år och ca 4 mm per år i Stockholms skärgård. Vid Skånes sydkust sker däremot en mindre, mycket långsam landsänkning. Vattenvolymen i Östersjön är relativt sett ganska liten och vattenomsättningen är långsam, d.v.s. det tar lång tid innan vattnet byts ut, beräknat till omkring år. Den mycket långsamma vattenomsättningen medför stora risker för att låga syrehalter skall uppstå i bottenvattnet och bidra till att tillförda föroreningar kommer att finnas kvar under lång tid. Jämfört med många andra hav är Östersjön ett kallt hav med en genomsnittlig temperatur på ca 5 o C. Under normala vintrar är delar av Östersjön istäckt. Längst i norr kan isen ligga kvar under fyra till sex månader, medan egentliga Östersjön kan vara delvis täckt någon enstaka månad. Det är dock ovanligt att hela Östersjön är istäckt. Östersjön har en artfattig fauna och flora jämfört med andra havsområden, vilket beror på att det bräckta vattnet är en extrem miljö för de flesta organismer. Brackvattnet med sin låga salthalt är för salt för många sötvattenorganismer och samtidigt för sött för flertalet marina växter och djur. Östersjöns artsammansättning är därför unik och har en ovanlig blandning som består av: -marina arter med god tolerans mot låga salthalter -limniska, sötvattenslevande arter som klarar något förhöjda salthalter -ett fåtal utpräglade brackvattensarter, som utanför Östersjön bara förekommer i flodmynningar, estuarier och andra miljöer med varierande salthalt -ett fåtal ishavsrelikter, d.v.s. arter som överlevt sedan Östersjön hade direkt förbindelse med Ishavet. Östersjön är jämfört med limniska och rent marina miljöer artfattigt men med mycket stort antal individer av vissa arter. Genom det låga artantalet är miljön mycket sårbar för störningar trots det stora individantalet. Om en art slås ut kanske det inte finns någon annan art som kan ersätta dess funktion i ekosystemet. Vanligen skiljer man på tre olika livsmiljöer i havet: 1. Pelagialen eller det fria vattnet, 2.Mjukbottnar och 3.Hårdbottnar. I skärgårdarna utgör hårdbottnarna en mindre del av den totala bottenarealen men anses vara den mest artrika. Det beror på att miljön här är mer variabel jämfört med de relativt homogena, djupa, mjuka bottnarna som täcker stora bottenområden i skärgården. Den volymsmässigt största biotopen, den fria vattenmassan, är den mest homogena miljön med lägsta antalet arter.(referens: Under ytan i Stockholms skärgård från länsstyrelsen i Stockholms län, 2000) 4

5 Som exempel på värdefulla områden, som är skyddsvärda och kräver särskild hänsyn längs de svenska kusterna, kan främst nämnas havsstrandängar, grunda havsvikar och utsjöbankar. - Havsstrandängar kan utvecklas vid flacka och långgrunda kuster och är ofta bildade genom landhöjningen. Förutsättningarna för dessa ur biologisk synpunkt värdefulla områden är att de bildats ur finkornigt slam som avsatts i skyddade vikar och älvmynningar, att dessa strandängar regelbundet översvämmas och att området påverkats av bete eller slåtter under lång tid. Den speciella vegetationen består av växter som tål vattendränkningen och saltpåverkan. Dessa områden är viktiga fågelområden, främst då för olika vadare, gäss och änder, som är beroende av den låga strandängsvegetationen under flyttningen. Dessa områden är också viktiga uppehållsområden för många fjärilar och groddjur. (Referens : Sveriges nationalatlas, Växter och djur) - Grunda havsvikar är ekologiskt viktiga biotoper med höga naturvärden. De utmärks av relativt rik biologisk mångfald och hög produktion av växter och djur. Bottnar av klippor, sten och grus kallas hårdbottnar, medan en bottenbeskaffenhet av finare partiklar som sand och lera kallas mjukbottnar. Hårdbottensamhället är tydligt zonerat med olika fintrådiga ettåriga alger vid ytan, och stora fleråriga alger som blåstång lite djupare ner. I blåstångsbältet finns ca 70 % av Östersjöns makroskopiska arter, dvs. djur som är större än en millimeter, och tångbältet utgör därmed den artrikaste miljön. I många små, grunda kustvikar domineras vattenvegetationen av vass och säv, medan grunda vikar längre ut i skärgårdarna och på lite sandigare bottnar främst består av ålgräs som kan bilda vidsträckta ängar. De grunda havsvikarna har stor betydelse som reproduktions- och uppväxtområden för många djurarter, t ex fisk och sjöfågel. Tillväxten hos fiskyngel är god i denna miljö som en följd av relativt höga temperaturer under vår och sommar samt stor tillgång på föda och gömslen i den ofta rikliga vegetationen. - Utsjöbankarna är i många fall unika miljöer och refuger för ett stort antal arter av alger och djur som ges möjlighet att leva långt från fastlandet i jämförelsevis friskare och klarare vatten utan direkt påverkan av landavrinning. Gemensamt för utsjöbankar är att de till stor del består av hårdbotten (berg eller sten), är helt täckta av vatten och ligger minst 15 km ut från kusten. Bankarna sticker upp som undervattensöar ur en annars ganska slät havsbotten. Dessa ekologiska förhållanden kan ha stor betydelse för stora alger (makroalger), eftersom ljuset kan nå djupare ner på bankarna, samt för fastsittande filtrerande djur, som i grumligt vatten riskerar att få sina filtreringsapparater igensatta av alltför riklig förekomst av partiklar. Bankarna kan också fungera som refuger för sill/strömming som är beroende av att lägga sina ägg på relativt fast underlag som grov sand eller sten. Sill/strömming har tack vare utsjöbankarna möjlighet att leka i en relativt opåverkad miljö långt från kusten med jämförelsevis ringa mänsklig påverkan. Risken för att äggen skall bli begravda i sediment eller kvävda av syrebrist minskar då omsättningen av vattnet är god och sedimentationen låg. Utsjöbankar kan också ha stor betydelse som födosöks- och uppväxtområde för andra fiskarter, då de kan ge skydd bland alger och stenar och samtidigt hysa en stor mängd bottendjur som föda jämfört med omkringliggande bottnar utanför bankarna. För fåglar och sälar kan utsjöbankar erbjuda föda på fördelaktiga dykdjup jämfört med omgivande bottnar. Vid flera bankar finns, åtminstone periodvis, ansamlingar av knubbsäl (Kattegatt) eller gråsäl (främst i Östersjön), och i något fall har tumlare observerats. Flera inventeringar av förekomsten av sjöfågel visar på bankarnas ovärderliga betydelse som övervintrings- och födoplats för i många fall stora mängder fisk- och musselätande fåglar. (Referens: Marina utsjöbankar- Kunskapsöversikt och biologisk värdering, Rutger Rosenberg, rapport till Naturvårdsverket 2001) 5

6 Kvarkenområdet Beskrivning av området: Tröskelområdet mellan Bottenviken och Bottenhavet kallas Kvarken. Skärgårds- och kustområdet i Kvarken är flackt och relativt jämnt kuperat. Mot söder går kustområdet med sitt slättland snart över i den kraftigt kuperade, höga fjordkusten, det s.k.höga Kusten området, som här räknats in i Kvarkenområdet. Inlandsisen har format hela Kvarkenområdet med moränmaterial som dominerande element (till skillnad mot andra svenska skärgårdar som oftast är klippiga). Sand- och grusstränderna har sedan bildats genom att havet svallat ur moränerna. De höjdvariationer som skapats av moränen (s.k. drumlins och DeGeer moränryggar) är större än de som förorsakats av berggrunden och de inverkar på skärgårdarnas topografi och orientering. Den kraftiga landhöjningen, ca 8,5 mm per år, förändrar successivt landskapsbilden i Kvarken. Vegetationen utvecklas i zoner, zonerna flyttar sig, hamnar och båthus hamnar på torra land och grunda vikar avsnörs så att s.k. flador och glosjöar bildas. (En flada är en havsvik som genom landhöjningen håller på att skiljas av från havet men fortfarande har kvar förbindelsen. En flada som helt förlorat kontakten med havet kallas glosjö). Djupet vid själva tröskelområdet i Kvarken är omkring 25 meter men stora delar av området utgörs av grunda skärgårdsområden om mindre än 10 meters djup. Vattenutbytet genom Kvarkenområdet är stort och starka strömmar går söderut(motsols) längs svenska kusten och norrut på finska sidan (det största skärgårdsområdet ligger i östra delen av Kvarken och hör till Finland). (Referens: Kvarkens natur, Kvarkenrådets publikation nr 10, 1998) Skyddade och skyddsvärda områden: Två av HELCOMs föreslagna BSPA områden, Holmöarkipelagen och Ulvöarna/ Trysunda/ Ullångerområdet finns här. Holmöarna och några mindre öar i Trysundaområdet är skyddade som naturreservat och även föreslagna som NATURA 2000 områden. Naturreservatet Kronören är nyligen föreslaget som nytt BSPA område. Dessutom finns här flera NATURA 2000 områden, som i många fall också är skyddade som naturreservat främst för skydd av fåglar och sälar, t.ex. Bonden, Snöanskärgården och Kågefjärdens havsstrandängar. Några av dessa områden är också listade som viktiga fågelskyddsområden av BirdLife International. Vidare är Umeälvens delta bedömt som ett internationellt betydelsefullt rast- och häckningsområde för våtmarksfåglar och är skyddat under Ramsar konventionen. Längst i söder avgränsas detta område av det nya världsarvsområdet Höga Kusten. Signifikans ur ekologisk, socioekonomisk och vetenskaplig synpunkt: Kvarkenområdet är ett ur biologisk synpunkt mycket produktivt område som är viktigt för fisk, sjöfågel och säl. Inom området finns både gråsäl och vikaresäl. Många flyttfåglar rastar under flytten och söker föda i detta område. Kvarkenområdet är ett viktigt område för rekreation och turism. Intresset för natur-och ekoturism ökar och bevarandet av oförstörd natur i detta kust- och havsområde är av stor ekonomisk betydelse för lokalbefolkningen. Umeå marina forskningsstation (UMF), beläget i kustområdet i Norrbyn söder om Umeå, är ett av tre svenska marina centra. UMF ansvarar för marin övervakning och informationsspridning om marin forskning i Bottniska viken och Bottenhavsområdet. Forsknings- och undersökningsverksamhet sker i områdena omkring denna station. 6

7 Stockholms skärgård Beskrivning av området: Stockholms skärgård utgör ett gränsområde mellan Bottenhavet och egentliga Östersjön. Denna skärgård består av ca öar och omfattar ett ca 20 mil långt och ca 8 mil brett område. (Referens Sveriges Nationalatlas, Hav och kust, 1998) Stockholms skärgård är en unik miljö. Det finns ingenstans i världen ett liknande område med mängder av urbergsklippor avslipade till mjuka hällar av inlandsisen. Genom landhöjningen (ca 4mm per år) förändras övärlden långsamt och grunda, trösklade havsvikar avsnörs allteftersom från havet varvid grunda sjöar (flador och glosjöar) bildas. Vattenmiljön med dess flora och fauna får en speciell prägel genom att den i de yttre delarna av skärgården påverkas av det relativt salta vatteninflödet från egentliga Östersjön, medan de inre delarna påverkas av sötvattenutflödet från Mälaren. Den norra delen av skärgården påverkas dessutom i viss utsträckning av vattenutflödet från Dalälven och av den sydgående strömmen från Bottenhavet. (Referens: Under ytan i Stockholms skärgård från länsstyrelsen i Stockholms län, 2000) Skyddade och skyddsvärda områden: Naturreservaten i skärgården omfattar 7-8 % av den sammanlagda vatten- och landytan. Många av naturreservaten och djurskyddsområdena är föreslagna NATURA 2000 områden. Förslag finns om att naturreservatet Bullerö-Bytta i ytterskärgården skall bli en nationalpark. Tre områden i Stockholms skärgård är nominerade som HELCOM BSPA områden, nämligen Gräsö skärgård, Askö-Hartsö området och öarna Storö, Bockö, Stora Nassa, Stora Högarna och Svenska Björn med mellanliggande vattenområden. Själva öarna i dessa områden har i många fall skydd som naturreservat och NATURA 2000 områden. Diskussioner pågår för flera av dessa områden rörande det lagliga skyddet för större sammanhängande vattenområden mellan dessa öar. Signifikans ur ekologisk, socioekonomisk och vetenskaplig synpunkt: Stockholms skärgård är ett ur internationell synpunkt betydelsefullt område som häckningsplats för många fåglar. Bestånden av ejder och svärta utgör en femtedel av Västeuropas totala bestånd. Dessutom häckar en fjärdedel av landets tobisgrisslor, roskarlar, tordmular, storskrakar och skräntärnor i denna skärgård. Många flyttfåglar använder delar av skärgården som födosöks- eller rastplatser på sin väg till vinter- och sommarvistena. Den största fågeltätheten finns i ytterskärgården och många av öarna är listade som viktiga områden av BirdLifeInternational. Gråsäl finns på ett flertal olika ställen. Den iakttagna mängden har ökat kraftigt från ca 200 stycken under 80-talet till över 1000 gråsälar idag. Ett 40-tal djurskyddsområden utgör endast ungefär en procent av skärgårdens vatten- och landyta men anses trots detta ge ett effektivt skydd åt de mest säl- och fågelrika områdena. Stockholms skärgård är mycket viktig som rekreationsområde för såväl hela Stockholmsområdet som turister från andra länder. Den åretruntboende befolkningen i denna skärgård uppgår till ca personer. Turism, fiske och åkerbruk har sedan lång tid tillbaka varit levebrödet för denna befolkning. År 1996 fanns det ca sommarhus i denna skärgård och sommartid är den service som är knuten till turisterna den idag viktigaste inkomstkällan. Både naturvärden och ekonomiska värden knutna till turismen är mycket stora i detta skärgårdsområde. Stockholms Marina Forskningscentrum (SMF) har sin fältstation på ön Askö i södra delen av skärgården (i Askö naturreservat). SMF ansvarar för miljöövervakning och 7

8 forskningsinformation för egentliga Östersjön. Forsknings-, miljöövervaknings- och undersökningsverksamhet pågår in närliggande områden och detta område har också betydelse som internationellt referensområde för vetenskaplig forskning. Gotland/ Ölandsområdet Beskrivning av området: Både Gotland och Öland är stora öar med unik fauna och flora, mycket beroende på de kalkrika jordlager, som bildades under den senaste inlandsisen. De bergartslager som bygger upp båda öarna(från de geologiska perioderna silur resp. ordovicium) sluttar något mot sydost, vilket medför att lagren på de östra sidorna av öarna löper mjukt ut i vattnet och stränderna blir långgrunda. På många ställen av de västra kusterna har däremot bildats branta kustklinter, utformade av inlandsisens erosion och därpå följande vågerosion. De högsta klinterna med sina raukar (rester av tidigare klint) finns på NV Gotland, medan Ölands klintar är relativt låga och långsträckta. De marina områdena utanför dessa klintområden på de västra kusterna är vanligen relativt djupa. Ölands östra och södra kustområden består i hög grad av betade havsstrandängar. Dessa strandängar utgör tillsammans med de långgrunda steniga eller sandiga bottnarna med vegetation ner till 20 meters vattendjup, mycket viktiga lek-, uppväxt- och födosöksområden för fisk, fågel och säl. På Gotland är strandängarna främst koncentrerade till de södra delarna av ostkusten. Sandstränderna och stenstränderna (klapperstensfälten) på norra och nordvästra Gotland är också viktiga skyddsvärda biotoper för växter och djur. Strömmar och vattenomsättning är goda kring Gotland och dess omgivande mindre öar, vilket bidrar till att de marina områdena är relativt lite förorenade i jämförelse med övriga svenska kustområden. Inom vattenområdena runt omkring och mellan dessa öar finns flera utsjöbankar av stort biologiskt värde. Följande tre utsjöbankar har bedömts som särskilt skyddsvärda: Hoburgs bank (area 845 km 2 och max. djup 21 meter), Ölands södra grund (area 10 km 2 och max. djup 18 meter) och Norra Midsjöbanken (area 270 km 2 och max. djup 20 meter). Delar av Hoburgs bank och hela Norra Midsjöbanken befinner sig inom svensk ekonomisk zon (EEZ). Skyddade och skyddsvärda områden: Stora delar av de östra kustområdenas havsstrandängar på både Gotland och Öland liksom öarna Stora och Lilla Karlsö, väster om Gotland, är skyddade som naturreservat. Likaså har många av rauk- och klapperstensfälten på Gotland motsvarande skydd. De flesta av dessa områden är också föreslagna NATURA 2000 områden. Även Hoburgs bank har nyligen föreslagits som NATURA 2000 område och är ett potentiellt BSPA område. Ön Gotska Sandön, belägen norr om Gotland, är nationalpark och omges av det marina naturreservatet Salvorev/Kopparstenarna. Detta reservat är också ett av HELCOMs BSPA områden och ett viktigt referensområde för olika övervaknings- och forskningsstudier, inte minst beroende på de rena vattenförhållandena i havet. Södra Ölands kulturmarker inklusive kustområdena med betade strandängar har nyligen blivit utsett som ett Världsarvsområde av UNESCO. Ett antal Ramsarområden finns på de östra kusterna av både Öland och Gotland. Organisationen BirdLife International har listat många av dessa kustområden runt Öland och Gotland liksom Karlsöarna, Hoburgs bank och Norra Midsjöbanken som viktiga fågelskyddsområden. 8

9 Signifikans ur ekologisk, socioekonomisk och vetenskaplig synpunkt: Redan det stora antalet befintliga, skyddade områden visar på Gotland-Ölandsområdets stora betydelse ur biologisk och ekologisk synpunkt. De båda Karlsöarna utgör Sveriges enda fågelberg och är häckningsplats för merparten av Östersjöns sillgrisslor och mer än hälften av den svenska tordmulestammen. Kustområdena runt både Gotland och Öland är viktiga områden för flyttfåglar som t.ex. svanar och gäss. Merparten av dessa kustavsnitt är också viktiga lekområden för många fiskarter och fisket en viktig resurs för lokalbefolkningen. De båda utsjöbankarna Hoburgs bank och Norra Midsjöbankarna är tillsammans med kustområdena öster om Gotland av mycket stor betydelse för Östersjöns hela population av alfågel. Dessa områden är nämligen de huvudsakliga övervintringsområdena för merparten av den Europeiska alfågelstammen med goda näringsförhållanden (mestadels blåmusslor). Både Gotland och Öland är mycket viktiga turism- och rekreationsområden, särskilt sommartid. Det ekonomiska värdet av turismen liksom befintliga naturvärden är av vital betydelse för befolkningen på dessa öar. Ur socio-ekonomisk synpunkt kan frekventa oljeutsläpp få förödande effekter på fiske, turism och rekreation. Svenska ost- och sydkusten Beskrivning av området: Den svenska ost- och sydkusten (från Stockholms skärgård och söderut) och utanför liggande vattenområden har skiftande karaktär. Större eller mindre skärgårdsområden avbryts av djupa fjordlika vikar eller steniga grunda moränstränder längs Östergötlands- och Smålandskusterna. De marina områdena består här mest av ofta långgrunda steniga eller sandiga bottnar som är viktiga födosöks- och uppväxtplatser för fisk och fågel. I Blekinge dominerar en öppen kust med morän- och sandstränder samt i östra delen flera mindre skärgårdar med låga öar. Vattendjupet i dessa skärgårdar varierar mellan 10 och15 meter. Skånekusten domineras av öppna långgrunda stränder som till största delen består av sand. Skyddade och skyddsvärda områden: Två av HELCOMs BSPA områden återfinns i skärgårdsområden längs ostkusten, nämligen i St. Annas och Missjö skärgård (Östergötland) samt i Torhamns skärgård (Blekinge). Många av öarna i dessa skärgårdar är skyddade som naturreservat och/eller NATURA 2000 områden, men de föreslagna större sammanbindande vattenområden emellan dem har ännu inte legalt skydd. Vid Skånes sydkust finns Falsterbohalvön/Måkläppen, som är naturreservat, NATURA 2000 och BSPA område. Det finns vidare ett antal mindre naturreservat och föreslagna NATURA 2000 områden längs kusten. Tre Ramsarområden finns längs ost- och sydkusten, nämligen Södra Bråviken, Mörrumsån med Pukaviksbukten och Torhamns och Bräkne-Hoby skärgårdar. I dessa områden finns många nationellt rödlistade arter och viktiga lek- och uppväxtområden för olika fiskbestånd. Många viktiga fågelområden har listats av organisationen BirdLife International, t.ex. Svensksundsviken, Dannskär/ Örsjö öarna, Sankta Annas skärgård, Oskarshamn, Skäggenäs/Mönsterås nära Kalmar, Blekinge skärgård och Ystad-Hörte och Falsterbo- Foteviken. 9

10 Signifikans ur ekologisk, socioekonomisk och vetenskaplig synpunkt: Hela denna ost- och sydkuststräcka har stort socialt värde för turism och rekreation, inte minst då för det båtburna friluftslivet samt för jakt och fiske. St.Anna och Missjö skärgård utgör en mellan- och ytterskärgård som är ytterst finskuren och karakteriseras av ett stort antal tätt liggande småöar och skär exponerade för vågor och vind. Denna splittrade skärgård består av låga, kala skär och grunda vattenområden, vars värde utgörs av dess relativt oexploaterade natur. Detta är ett representativt område med rikt fågelliv som är också är värdefullt som referensområde för denna del av ostkusten. Torhamns skärgård med de exponerade skären på Utklippan som sydgräns för ett större planerat marint skyddsområde utgör ett av de föreslagna BSPA områdena. Området har stort marinbiologiskt värde med stor mångfald i vegetation och djurliv. Det är dessutom ett representativt område för regionen och kan tjäna som referensområde. Falsterbohalvön med Måkläppen är en internationellt välkänd plats bl.a. på grund av sin artoch individrikedom av fåglar, speciellt under flyttfågelsträcken höst och vår. Kustvattnen kring själva halvön utgör ett sandvandringsområde utan motsvarighet i Sverige och med aktiva strand- och undervattensprocesser är det av geologiskt och vetenskapligt intresse. Som produktionsområde för fisk och andra vattenlevande organismer är de vidsträckta ålgräsängarna på de grunda sandbottnarna av stor betydelse. Måkläppen har bestånd av både gråsäl och knubbsäl. Kattegat /Öresundsområdet Beskrivning av området: Kattegat, som gränsar mot kuststräckan från Höganäs upp till Kungälv, kan ses som en stor flodmynning. Inflytandet från de öppna havsområdena (Skagerrak och Nordsjön) är tydligt, men Kattegats karaktär bestäms också i hög grad av vattnet som strömmar ut från Östersjön. Medeldjupet är 23 meter, största djup är 90 meter. Öresund utgör gränszonen mellan innanhavet Östersjön och Västerhavet, dit Kattegat/Skagerrak räknas. Den svenska kuststräckan räknas från Falsterbo upp till Höganäs. Medeldjupet är bara 11 meter. Vattenomsättningen är god (från någon vecka till några månader) både i Kattegat och i Öresund och domineras av en nordgående bräckt ytvattenström och en sydgående salt bottenström. Språngskiktet som skiljer de båda vattenmassorna åt ligger på ca 10 meters djup i Öresund och på ca 15 meters djup i Kattegat. Stränderna längs Kattegat består främst av flacka strandängar, morän- och sandstränder som söderut ersätts av sandstränder i stora bågar mellan urbergsåsarnas klippuddar (Hallandsåsen och Kullen) längs Skånes västkust vid Öresund. Ett särskilt landskap, en klittkust med 8-10 meter höga sanddyner, löper längs de stora bukterna vid Hallandskusten (Haverdals-, Tylöoch Laholmsbukterna). Två viktiga utsjöbankar inom detta område är Fladen (areal 200 km 2 och djup mellan 5 och 65 meter) och Lilla Middelgrund (areal 500 km 2 och djup mellan 6 och 40 meter). Lilla Middelgrund är beläget ca 23 km utanför Varberg. Fladen ligger norr om Lilla Middelgrund. 10

11 Skyddade och skyddsvärda områden: Kattegat har på grund av den högre salthalten (15-25 promille) betydligt fler marina arter än Östersjön. Flera naturreservat, som betecknas som marina skyddade områden, är belägna längs Kattegats och Öresunds kuststräckor såsom Kungsbackafjorden, öarna Nidingen och Hallands Väderö och halvön Kullaberg samt det kommunala reservatet Knähaken utanför Helsingborg. Ytterligare ett antal naturreservat är belägna längs kusterna. Som exempel kan nämnas våtmarksområdena Getterön och Träslövsläge/Morups Tånge. Alla dessa områden (utom Knähaken) är föreslagna NATURA 2000 områden. De två naturreservaten Nidingen och Kullaberg är sedan länge utsedda HELCOM BSPA områden. Hallands Väderö och Kungsbackafjorden är dessutom nyligen föreslagna som nya BSPA områden. De två utsjöbankarna Fladen och Lilla Middelgrund har blivit föreslagna som nya NATURA 2000 områden, men beslut om dessa har inte tagits ännu av regeringen. Flera Ramsar områden finns i kustområdena, nämligen Lundåkrabukten och Skälderviken i Skåne samt Fylleån, Getterön och Träslövsläge/Morups Tånge i Halland. Organisationen BirdLife International har lyft fram Kungsbackafjorden, Lilla Middelgrund och Båtafjorden i Halland samt Skälderviken, Lundåkra- och Lommabukterna som viktiga fågelskyddsområden. Signifikans ur ekologisk, socioekonomisk och vetenskaplig synpunkt: Många av kustområdena har stort biologiskt skyddsvärde, vilket framgår av ovanstående angivna skyddade eller skyddsvärda miljöer. Makroalger har en rik artförekomst och en stor djuputbredning på dessa bankar, i de flesta fall större än vid motsvarande kustavsnitt. Flera bankar i Kattegatt har stor betydelse för leken hos sill och ett betydande fritidsfiske bedrivs där. En kartläggning av utsjöbankarnas värde har nyligen redovisats i rapport till Naturvårdsverket ( Referens: Marina utsjöbankar- Kunskapsöversikt och biologisk värdering, Karin Hollertz och Rutger Rosenberg, 2001). Kustområdena längs Kattegat och Öresund är viktiga områden för turism och rekreation. Sommarhus finns längs hela kuststräckan och sommarboende och båtturism är väsentligt för det lokala näringslivet. Ett bibehållande av oförstörd natur är ett viktigt inslag i rekreationen och turismen. Vidare är både kust- och sportfiske viktiga element av betydelse för lokalbefolkningen. E. Sårbarhet avseende skador orsakade av internationell sjötrafik Illegala oljeutsläpp är sedan länge välkända problem i Östersjöregionen. Information har sammanställts av HELCOM, se Erfarenheterna av oljeutsläpp i havsområden har visat att olja av olika kvalitet har olika egenskaper. Detta ger därför olika effekter på vattenlevande organismer. Tjockflytande oljor som släpps ut i havet får inte så stor areell spridning utan bildar klumpar och sjok som sjunker. Lättflytande oljor får däremot oftast stor spridning och avdunstar snabbt, i synnerhet om det är varmt och blåser mycket. Det har beräknats att 25 viktsprocent av lättolja avdunstar på 10 timmar vid 12 o C och att efter fem dagar har 40 procent av oljan avdunstat. De oljor som avdunstar lättast, är i regel också de som löser sig bäst i vatten. Vattenlösliga komponenter är oftast mycket giftiga och redan låga halter kan ha förödande effekter på vattenlevande organismer. Den genomsnittligt låga temperaturen i Östersjöns vattenmassor 11

12 medför att den biologiska nedbrytningen av oljekolväten går mycket långsamt. Om oljan sjunker till botten, och speciellt om den sjunker ner till djupare bottnar, där temperaturen ligger omkring +4 o C eller lägre, går nedbrytningen mycket långsamt och effekterna av ett oljeutsläpp kvarstår längre än vid ytan. Erfarenheter finns numera också beträffande miljöskador av olja på fauna och flora. Effekter på plankton i den fria vattenmassan ( pelagialen) av oljeutsläpp är ofta kraftiga, men kortvariga. Däremot påverkar olja, som ansamlas på och nere i djupa bottnar, påtagligt bottenfaunan under lång tid, möjligen flera decennier framåt. Fiskbestånd påverkas troligen inte i så hög grad, om själva oljeutsläppet sker ute till havs, eftersom fisk aktivt kan undvika förorenat område. Vid ett oljeutsläpp i grunda, kustnära områden kan däremot fisken påverkas genom direkta förgiftningsskador på rom och yngel, som är känsligare än vuxna fiskar. Sårskador på fenor och skinn samt tillväxtminskning kan uppstå vid långvarig exponering. Sjöfågel kan drabbas hårt redan vid små oljeutsläpp. De som löper allvarligast risk är fågelarter med litet individantal eller ett begränsat utbredningsområde. Ett exempel på detta är sillgrisslorna i Östersjön, som lever sex månader av året i ett begränsat område vid Karlsöarna. Där skulle även ett litet oljeutsläpp kunna bli en katastrof för arten. När fåglar får olja på fjäderdräkten upphör dess förmåga att isolera mot vatten och kyla. Detta förorsakar förfrysning vintertid eller helt enkelt drunkning. En fågel som får en liten mängd olja på sig, försöker få bort denna genom att putsa sig. Ibland har fåglar dött av svält, eftersom de slutar att äta och enbart försöker putsa bort oljan. I andra fall har fåglar dött av förgiftning då de fått för mycket olja i sig i samband med putsningen. (Referens: Under ytan i Stockholms skärgård, Länsstyrelsen i Stockholms län, 2000). Fartygstrafiken i sig kan också ha andra skadeeffekter. I hamnar eller i trånga och grunda vattenområden kan fartyg orsaka vattenrörelser och omrörning så att närsalter frigörs från bottensediment, vilket i sin tur kan leda till övergödningseffekter. Fisk kan störas av fartygstrafik genom att fiskägg förs iväg från skyddande undervattensvegetation eller blir övertäckta med eroderat material som rörs upp vid själva passagen. Detta kan leda till mindre framgång för fiskreproduktion i områden nära färje- eller fartygsrutter. F. Extra skyddsåtgärder genom fartygstrafikens effekter på särskilt känsliga områden I samband med en IMO klassning är det möjligt att verka för att s.k. associerade skyddsåtgärder knyts till särskilt känsliga områden. Naturvårdsverket har i denna rapport identifierat fem särskilt känsliga s.k. kärnområden ( core areas ), som har diskuterats inom HELCOM, där olika skyddsåtgärder för effekter av fartygstrafik är tänkbara. Först och främst bör geografiska avgränsningar kunna ske av sådana områden som helt bör undvikas ( areas to be avoided ). Detta kan vara aktuellt för t.ex. tankfartyg och fartyg med farligt gods. De särskilt känsliga utsjöbankarna är troligen sådana områden som bör undvikas. Eventuellt kan det också vara aktuellt med geografisk avgränsning av områden där ankring förbjuds, men detta rör förmodligen främst större fiskefartyg. Vid en geografisk avgränsning bör lämpligen en skyddszon upprättas på visst avstånd från själva kärnområdet för att ge möjligheter för uppsamling av olja eller kemikalier vid en olycka. 12

13 Begränsad hastighet, främst för tankfartyg och fartyg med farligt gods, bör övervägas vid genomfart eller passage nära ett särskilt känsligt område. Vidare bör möjligheterna till trafikseparering undersökas när trafikleder går i närheten av dessa särskilt känsliga områden. Regler om lotsplikt kan eventuellt också vara tänkbara, men gäller förmodligen främst vid trånga passager och är redan obligatorisk för delar av Östersjön (Stockholms skärgård?). Naturvårdsverket är inte berett att idag ange exakt var och hur dessa associerade skyddsåtgärder för skydd av känsliga områden gentemot fartygseffekter bör sättas in. Verket föreslår att en närmare utredning sker av vilka åtgärder som är aktuella för var och en av de särskilt känsliga områdena i samband med förberedandet av en IMO klassning. 13