Det kulturella arvet och etnologin

Transkript

1 Det kulturella arvet och etnologin Anna-Maria Åström Etnologin eller folklivsforskningen är både en historisk vetenskap och en nutidsvetenskap som opererar både på ett diakront och ett synkront plan. Vi studerar kulturella processer över tid och vi utröner nätverk och socialt samspel och också konflikter under olika perioder. Generationers uppfattning av en bondgård, mobiltelefoner i barnens händer, sjuttonhundratalsspektakel, kvinnan och bilen, folkliga bonader med devis är aktuella exempel på vad etnologen kan syssla med idag. I en situation där etnologin verkar att omfatta allting, så att ingenting blir det riktigt egna, bör sökarljuset riktas på vad som trots allt utgör någotslags kärna inom etnologin, på vad som förenar den äldre etnologin med den moderna eller postmoderna, på vad som kan anses vara etnologins särtecken. Hittar vi något sådant kan vi också se vilka samhälleliga konskevenser denna kärna har och vad vårt fack kan bidra till i den tid vi lever. Den svenska etnologen Birgitta Svensson har velat utse kulturarvet till ett sådant område som omspänner det mesta av vad etnologerna sysslar med och som förenar den äldre tidens etnologi med den nyare. Under industrialismens gyllene år var det etnologin som räddade kunskapen om det agrara samhällets villkor och vardag för ett kommande släkte. När den gamla industrikulturen igen började gå sitt öde tillmötes var etnologin snabb att också dokumentera arbetarkultur och industriminnen. Med kulturarvet menas, enligt Barbro Klein, "fenomen i det förgångna som för en grupp har högt symboliskt värde och som därför måste skyddas för framtiden." Kulturarvet blir enligt ett sådant synsätt något som utses och utväljs, som anses så värdefullt att det bör ihågkommas. Det är via detta synsätt som etnologin också har nära kontakter med de museala verksamheterna. En sådan syn på och uppfattning av kulturarvet är medvetet snäv för att man också skall kunna syna dess konsekvenser: en förenkling av historien och en medveten upphöjning av vissa företeelser och epoker som angelägnare än andra. Men man kan se kulturarvet också i en vidare betydelse, som vår samlade kulturella erfarenhet som ges vidare i arv åt följande generation. Också då gäller det att detta arv knyter an till olika grupper i samhället och att det förs vidare genom en urvalsprocess, med många olika intressenter som är med och vaskar 1

2 fram det väsentliga. Då är etnologin öppen för mångfalden. I ett sådant sken utgör också nutida kulturyttringar, som såsom lekar barbidockor eller intresset för antikviteter, någonting som i sinom tid ingår i det kulturella arvet och inte bara barbidockorna och antikviteterna i sig. Andra namn på etnologin hjälper oss också att inringa dess kärna: Etnologin hör till traditionsvetenskaperna, man kunde också kalla etnologin en minnesvetenskap, etnologin intresserar sig både för samhällets kollektiva minne och för de enskilda individernas minne. Det är enbart indivier som kan minnas och föra vissa delar av det kulturella arvet vidare genom att berätta om det förgångna. Genom att handla och verka i sin vardag blir å andra sidan grupper och individer de som förmedlar och omformar det kulturella arvet. Det är en av etnologins huvuduppgifter att dels studera detta arv i dess gångna och dess nutida skepnad, men också att vara vaksam på de processer som omger kulturyttringarna, dvs. i vilka sociala och ekonomiska förhållanden de uppstått och lever vidare, och vilken roll de spelat och spelar i människornas vardagsliv och inte minst vilken mening människorna själv tillskriver fenomenen. För att veta vilken betydelse olika kulturella fenomen har är det av vikt att känna till vad gräsrotsnivån anser. Och det är detta som etnologerna söker vaska fram när de intervjuar människorna om deras vardagsliv och även fest. Genom djupintervjuer nås också värderingar och normer i ett vardagligt sammanhang som en del av människornas totala livssituation. Vi kan inte anse att det agrara samfundet och det industriella samfundet är passerade stadier i vår historia. Fortsättningsvis finns det rum för studier i det äldre landsbygdssamhället. Det nutida jordbruket som livsform pockar på intresse. Ändå är det nu - enligt min mening - det urbana samfundet som det är angelägnast att undersöka eftersom det är den urbana livsformen som spritt sig överallt. Vilket är då det urbana kulturella arv som det vore viktigt att forska i? Den urbana kulturen i Finland har utpräglade svenska rötter, vilket gör att etnologin just i Åbo har anledning att undersöka stadskulturens olika skepnader. Våra svenska kustbygder har sedan 1600-talet stått under influenser av ett radband av småstäder vilket också inneburit att den folkliga kulturen inte kunnat undgå att ta intryck härav. Människorna i bonde- och skärgårdssamhället var rörliga och snara att uppta innovationer. En tidig form av småstadsurbanism motsvaras numera av den massiva urbanism som kännetecknar dagens samhälle. Med urbanism menas som känt att urbana livsformer sprider sig utanför deras egentliga källa, städerna. Allt detta är värt att uppmärksamma som bakgrundsfaktorer då vi beaktar från vilken utkikspost vi blickar på dagens samhälle och dess fenomen. Numera är det inte en småstadsurbanism som utgör idealet utan en storstadsurbanism, som är värd att studera i sig i den tappning den förekommer i vår finländska vardag. Via senmoderna yttringar som hör den urbana tillvaron till och som också har att göra med hur vi ser på det kulturella arvet kommer vi in på de verkligt angelägna frågorna för etnologin av idag. Länge var frågorna om folkloristiska yttringar, dvs. hur den gamla bondekulturen användes för olika kommersiella 2

3 och andra syften ett problematiskt fält för folklivsforskningen som s.a.s skulle inneha den äkta och sanna kunskapen om allmogens levnadssätt. Det gällde då vilken bild av det agarara kulturarvet som presenterades. Hur skulle etnologin ställa sig till allehanda upptåg och festliga tilltag som inte riktigt följde de riktlinjer som etnologin i sin forskning kommit fram till angående den folkliga kulturen? Resultaten blev denna gång då det var som aktuellast, på 1970-talet, att man inom etnologin - och folkloristiken - beslöt sig för att också studera detta fenomen i sig, som en företeelse som föll inom vetenskapens fält. Den sk. folklorismen utgjorde ett fenomen inom turismen och de lokalsamhällen som berördes blev speciella forskningsobjekt; vilken bild gav de av sitt förgångna? Idag ser vi många konkurrerande bilder av det förgångna presenteras, i TVfilmer, i nyskapade CD-rom versioner av forntid, medeltid och stormaktstid för att ta några aktuella exempel, men också som upptåg, kavalkader, utklädningsseder och hela veckor där publiken förpassas i ett hyperrealistiskt då. Sedan 1970-talet har också olika slags parker med både natur, kultur och fantasivärldar uppstått som verkligheter att kliva in i. Som motvikt till vardagslivet svarar de mot vår längtan efter det enkla, det primitiva, men också av det fantastiska. Också de historiska epokerna börjar anta sagans skepnad med roller att identifiera sig med. Ett steg längre går man då man i upptågens form iklär sig tidstypiska kläder och deltar i verksamheter som anses typiska för en viss tid. Åter kommer frågan: var står etnologin i förhållande till en sådan process? Svaret ges via etnologernas intresseinriktning på de meningar människorna själva tillskriver sitt beteende. Vi frågar oss varför människor deltar i historiska skådespel och vi frågar oss vilka sociala processer som ligger bakom uppkomsten och förekomsten av dem. Under 1700-talet klädde adelns kvinnor ut sig i herdinnedräkter - ett spel på sin tid med det folkliga och primitiva. Idag kan vem som helst klä ut sig till borgarfru eller tiggarmunk. Etnologen ser det senare både som en samtidsföreteelse och i efterskott som olika sätt att förhålla sig till det kulturella arvet, det egna och andras. I detta sammanhang gäller det at ge akt på två betydelser hos kulturarvet, som benämns (cultural) heritage på engelska. Å ena sidan det faktum att kulturarvet alltid kan anses tillhöra en viss grupp på samma gång som det blir allas egendom. Bondekulturen som kulturarv tillhör på ett speciellt sätt dem som är utgångna ur den gruppen, men på ett annat plan är bondekulturen i Finland, i Europa och i världen allas vår gemensamma egendom. Bondekulturen berättar om allas vårt förgångna i den mening att den utgör ett fundament som den europeiska kulturen står på. Men också marginella och marginaliserade grupper och deras förflutna tillhör vårt gemensamma arv. Etnologins uppgift är då att se till att detta kulturarv analyseras och presenteras med vetenskapligt adekvata metoder vilket också innebär att se det i dess historiska och samhälleliga kontext. Det innebär också att i analysen ha klart för sig vilka grupperingar som är arvtagare till kulturbärarna ifråga. I detta fall talar engelskan om heredity, dvs. en form av ärftlighet. Och det gäller att analysera hur dagens publik ställer sig till det kulturella arvet som sådant å ena sidan och sin egen tradition å den andra. 3

4 På samma sätt som när det gällde folklorismen är det många som konkurrerar om att ge det förflutna gestalt. På det sättet kan man säga att etnologer och också historiker blivit tagna på säng för vi är inte längre ensamma på arenan. För etnologerna gäller det således att ge sig i kast med själva processen att historisera nutiden. * * * Här vill jag återknyta dels till den urbana tematiken, dels till nutiden som utkikspost. För att förstå de olika bilderna som presenteras av historien måste vi veta vilka processerna är som styr dagens fenomen. Filosofen Jean Baudrillard talar om att vi lever i en tid av simulering, simulation eller varför inte låtsaslek. Också den urbana livsstilen har många drag av simulation; vårt flanerande och loja strosande i stora köpcentra går tillbaka på företeelser och fenomen som redan på 1840-talet dök upp i Paris och Roms passager; både flanören som typ och turisten som dess förlängning är roller vi kan anta; de från våra vardagliga roller och innebär ett viss mått av spel. Också dessa fenomen hör till vårt europeiska kulturarv och för etnologen kan det te sig intressant att studera förstadier till fenomenens nutida skepnader. Den teoretiska ståndpunkten är då den att det i nutiden finns processer som å en sidan innebär att den historiska dimensionen exotiseras, det historiska blir ett rum att spegla den moderna eller postmoderna tillvaron vi lever i. Å andra sidan blir det historiska också en produkt bland andra som kan säljas, och isynnerhet just utvalda delar av historien. Också detta sammanhänger med den urbana kulturen och dess uppvärdering av den kulturella dimensionen. För att förhindra att alla parter flyger iväg på fantasins vingar behövs det nyktra motpoler; endast en minutiös granskning av hur de historiska bilderna produceras kan säga hur vårt historiemedvetande konstrueras i nutiden. Etnologins medvetna inriktning på vardagen framhäver också ett intresse för dess motsats. Vad är det som människorna söker och finner i de hyperrealistiska världar som skapats som mest under de senaste trettio åren? Det är synkrona rörelser vi då är ute efter. Ytterligare vill jag återknyta till kulturarvet som minne, som också representerar det diakrona. Via sitt minne bär individen ett medvetande om olika tidsåldar inom sig. Hon bär platser, vardagliga vanor, arbetssätt, umgängessätt, historiska händelser, människor och grupper i sitt minne som en del av henne själv. Denna reservoar kan etnologen ösa ur, men analysen kan göras endast enligt de vetenskapliga konventioner för bearbetning av minnesmaterial som med tiden blivit allt mera tillförlitliga. Minnet är inte en kopiering av det förflutna utan uttryck för en komplicerad process med dimensionerna tid, rum och ett selektivt urval som koordinater. De senare årens teoretiska debatter har vad det gällt teman som etnicitet, nationsbygge, kön och generationer ofta framhävt att det till stor del handlar om konstruktioner, sätt där man förhandlat sig fram till olika ståndpunkter, som 4

5 sedan blivit olika slag av tankekonstruktioner som människorna anammat och blivit bärare av. Också etnologin har tagit starka intryck av debatten, men genom sin inriktning också på den materiella nivån, på det vardagsplan där det finns sociala fakta, där individer agerar, samspelar eller står i konflikt, där platser består och förändras, där föda tillreds och intas tillsammans, där människorna står i ett intimt förhållande till sina föremål, som hon använder, som för henne blir behållare av minnen eller som slängs bort. Genom all denna nyfikenhet på det vardagsnära försöker etnologin också se hur meningen konstrueras i praktiken. Etnologin är därför inte en idealistisk vetenskap utan en materialistisk; det är i människans förhållningssätt till sin miljö som det kulturella arvet skapas och förs vidare. 5