Sverige, Norge och det minoritetspolitiska vägskälet

Transkript

1 Kandidatuppsats Sverige, Norge och det minoritetspolitiska vägskälet En jämförande fallstudie om individuella och kollektiva rättigheter i en samisk kontext Författare: Felicia Johansson Handledare: Per Strömblad Examinator: Helen Lindberg Termin: VT17 Ämne: Statsvetenskap III Nivå: Grundnivå Kurskod: 2SK30E

2 Abstract Minority rights has been a common subject of discussion for several years and since the United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples was adopted the interest in the matter has far from decreased. One of the countries voting in favor of the declaration is Sweden, and although they volunteerly decided to comply with the agreement they have received numerous complaints on how they treat the indigenous people inhabiting certain areas of the country. When constructing new rights, a plan on how to make them apply to everyone who is entitled to them has to be formed, which can be a bit challenging to say the least. This paper presents two different approaches used when creating minority rights individual rights and group rights and applies them on two cases Sweden and Norway in order to discover which of these methods dominate said field. This is made through examining three different categories of rights political, economical and social to see which differences can be found between Sweden and Norway when it comes to indigenous people s rights, and how these differences relate to individual and group rights. The conclusion of the study is that group rights is the dominating approach, but focusing on both groups and individuals has been the most successful method yet. Nyckelord minoritetsrättigheter, individuella rättigheter, kollektiva rättigheter, Sápmi, samer, Sametinget, mångkulturalism, urfolk, minoritet Tack Ett stort tack riktas till Per Strömblad för mycket behjälplig handledning i detta arbete. i

3 Innehåll 1 Introduktion En introduktion till minoritetspolitik Det minoritetspolitiska dilemmat Syfte och centrala frågeställningar Motivering till val av metod och material Tidigare forskning 6 2 Minoritetsproblematiken Olika perspektiv på minoritetsrättigheter Individuella rättigheter som minoritetsskydd Kollektiva rättigheter som minoritetsskydd Individuella kontra kollektiva rättigheter: en teoretisk jämförelse 12 3 Den offentliga politikens hantering av det minoritetspolitiska dilemmat Samerna som urfolk Introduktion till samernas kultur Samerna och staten Samernas tillvaro i dagsläget Samernas rättsliga situation i Sverige respektive Norge Samernas politiska rättigheter som urfolk i Sverige och Norge Samernas ekonomiska rättigheter som urfolk i Sverige och Norge Samernas sociala rättigheter som urfolk i Sverige och Norge 24 4 Slutsatser och diskussion Skapandet av rättigheter för samerna Vidare frågor för eventuell framtida forskning Avslutande anmärkningar 28 Referenser I ii

4 1 Introduktion 1.1 En introduktion till minoritetspolitik En majoritet av världens nationer kan idag betraktas som multikulturella och det finns ofantligt många fler språk och etniciteter än det finns självständiga stater. Detta faktum ger upphov till ett antal utmaningar, vilket gör att enkla problemlösningar minst sagt är en bristvara. Enklare vore om varje etnicitet, kultur eller språkgrupp hade en egen nation att tillgå, men drömmen om en sådan simpel lösning är ytterst orealistisk och bör med största sannolikhet kasseras snarast. Teoretiskt tenderar många gånger en mycket förenklad bild av samhället gestaltas. Samhällsfilosofer och teoretiker presenterar gärna sina idéer som om de vore menade att appliceras på en helt homogen stat, men det är sällan fallet är som sådant. Idag behöver människors olika kulturella bakgrund tas hänsyn till för att demokratiska fri- och rättigheter helt och fullt ska uppnås, en ansträngning som inte alla nationer verkar särskilt villiga att göra (Arbetarbladet, 2017). Kultur är, som vida känt, ett komplext fenomen. Det finns ingen fullkomligt självklar och logisk förklaring till varför det bör prioriteras och värnas om, men tydligt är att kultur är viktigt för människor på både gott och ont. Att kultur är mångfacetterat och känsligt gör att bedrivandet av minoritetspolitik blir som att vandra över ett minfält. När kulturer, folkgrupper och intressen står emot varandra är det omöjligt att inte trampa människor på tårna oavsiktligt må hända, men konsekvenserna kan vara nog så förödande för berörda grupper ändå. Minoritetspolitik är framför allt komplicerat då det ibland går emot den praxis som vanligen dominerar. Att beslut tas genom majoritet är en gyllene nyckel i skapandet av en demokratisk stat, men ibland behöver beslut tas för att skydda medborgare som är mer utsatta än andra (Dahl, 1989). Dessa medborgare tar majoriteten inte alltid hänsyn till i sina beslut, vilket gör att grupper kan känna sig underrepresenterade och överkörda. Staten måste se till att medlemmar i dessa grupper har samma möjligheter i livet som majoritetsbefolkningen, vilket gör minoritetspolitiken ännu svårare eftersom varje situation kräver en specifikt anpassad lösning. Det går aldrig att veta konsekvenserna av ett politiskt beslut innan dess att det implementerats, och det är detta som gör Sverige och Norge intressanta att undersöka i denna uppsats. Trots att ländernas politiska åtgärder och inställning gentemot samerna generellt varit mycket lika lever samer i Sverige och Norge med olika möjligheter och politiskt inflytande. (Josefsen, Mörkenstam & Saglie, 2015.) Sveriges nonchalans gentemot önskemål från samiskt håll har gjort att pressen från utomstående har ökat och därmed 1

5 gjort frågan om den samiska befolkningens rättigheter som urfolk ännu mer aktuell. Detta gör att det är viktigare än någonsin att konflikten undersöks ytterligare så att människor kan få sina rättigheter uppfyllda och Sverige kan välja en riktning i det minoritetspolitiska vägskäl de idag står inför. Detta arbete ämnar undersöka samers rättigheter i Sverige och Norge i förhållande till individuella och kollektiva rättigheter för att ta reda på hur rättigheterna skiljer sig i respektive land och vilket av de två perspektiven som dominerat i skapandet av rättigheter för samerna. 1.2 Det minoritetspolitiska dilemmat Ett stort antal urfolk i världen har under lång tid befunnit sig i en mycket problematisk situation präglad av diskriminering, exploatering och alienering. På många platser har segregering varit en metod för att separera minoriteter från majoriteten i ett slags bevarande av kulturen som enbart begränsat och skadat medlemmarna. På annat håll har assimilering varit en metod för att tvinga in människor i majoritetssamhället och därmed tillintetgöra deras kulturtillhörighet. Oavsett metod har många ursprungsfolk fortfarande en mycket problematisk tillvaro vilket skapat stora behov av regelverk och deklarationer. Flera internationella organisationer har försökt att definiera vilka rättigheter som autoktona minoriteter och urfolk bör ha i det land de lever i. Ett av dessa definitionsförsök är FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter, som antogs av FN:s generalförsamling år Denna resolution har gjort stor skillnad för ett antal ursprungsfolk i världen då den tydligt deklarerar vilka rättigheter som bör garanteras alla urfolk som befinner sig i minoritetsställning. Deklarationen om ursprungsfolkens rättigheter har Sverige förbehållslöst förbundit sig att följa, men trots detta riktas hård kritik från både FN, OECD och Europarådet mot landets hantering av den egna ursprungsbefolkningen samerna. Detta är ett stort slag mot Sveriges profil som demokratiförespråkare då det innebär att delar av befolkningens mänskliga rättigheter ej blir tillgodosedda. Sverige blir också föremål för kritik på grund av att man inte ratificerat ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter. Denna yrkar för att samernas markrättigheter ska erkännas och därmed respekteras, men skapar inte några nya rättigheter. (Sametinget Sverige, 2014). Problemet med konventionen, och orsaken till varför man inte valt att ratificera den, är otydligheten gällande vilken mark som avses och vem som får åtnjuta rättigheterna som medföljer (Sametinget Sverige, 2014.). Samer återfinns i Sverige, Norge, Finland och delar av Ryssland, fyra länder som behandlat frågan på olika vis i den offentliga politiken. Två av dessa länder Sverige och 2

6 Norge har mycket liknande politiska system och har angripit problemen med likartade tillvägagångssätt (Josefsen, Mörkenstam & Saglie, 2015). Trots detta kan flera avgörande skillnader observeras i utfallet för samer i Sverige respektive Norge, då flera basala förutsättningar skiljer sig länderna emellan. Detta skapar instabilitet, en känsla av att bli förbisedd och framför allt misstro mot makten. Den svenska politikens offentliga hantering av frågan skapar illegitimitet, vilket i sin tur väcker en önskan om självstyre till liv. Det finns inget universellt sätt att hantera frågor om urfolk och inte heller en bestämd väg att gå när det kommer till konstruerandet av nya rättigheter. Sverige behöver definiera och bestämma vilka rättigheter som ska gälla vilka människor, och vad dessa innebär (SOU 1986:36), om kritiken från FN, OECD och Europarådet ska upphöra. För att Sverige ska kunna vara stolta över sin demokratiska framtoning utan hyckleri måste landet se till att vara demokratiska i alla aspekter, även i hanteringen av samerna, och detta kan enbart ske om nya rättigheter skapas. På vilken grund dessa bör skapas individuell eller kollektiv är i stort vad denna uppsats diskuterar. 1.3 Syfte och centrala frågeställningar Den kritik som Sverige mottagit från FN, OECD och Europarådet behöver tas på allvar och för att göra det måste en konkret plan tas fram för hur rättigheterna ska formuleras och vad de ska knyta an till. Många av de rättigheter som samer har idag är enbart kopplade till rennäring, vilket är ohållbart då det innebär att samer som hänger sig åt andra livnäringar har tillgång till färre rättigheter än renskötande samer (Josefsen, Mörkenstam & Saglie, 2015). Att rättigheter ständigt kopplas till en specifik del av kulturen som inte praktiseras av alla individer blir diskriminerande mot resterande i gruppen som därmed inte kan använda sig av de rättigheter de bör tilldelas. Samers rättigheter behöver ses över så de uppfyller de krav som finns och garanterar jämlika möjligheter mellan samer och majoritetsbefolkning (SOU 2011:29). Syftet med denna studie är därav att utifrån individuella och kollektiva rättigheter analysera den politik som bedrivits i Sverige och Norge för att undersöka skillnader och likheter i utfallen. Detta berättar vilket av perspektiven som givit bäst resultat och dominerat respektive land, men också hur åtgärder präglade av synsätten påverkat i samernas fall. Genom att analysera detta erhålls djupare kunskap kring hur minoritetsrättigheter eventuellt bör konstrueras, och vilka konsekvenser som kan komma ur det valda tillvägagångssättet. Den centrala hypotesen i uppsatsen är att besluten som fattats i båda länderna främst varit kollektivt uppbyggda och att individbaserade rättigheter skulle kunna ge ett bättre 3

7 resultat. Detta för att flera samiska rättigheter, som nämnt, enbart tar fasta på vissa delar av kulturen och istället behöver vara möjliga att tillämpa på alla individer. Den jämförande fallstudien genomförs med följande frågeställning i fokus: - Hur skiljer sig samers rättigheter som urfolk i Sverige och Norge i förhållande till individuella och kollektiva rättigheter? Denna ämnar besvaras med hjälp av ett antal underfrågor: - Hur skiljer sig samernas politiska rättigheter som urfolk i Sverige och Norge? - Hur skiljer sig samernas ekonomiska rättigheter som urfolk i Sverige och Norge? - Hur skiljer sig samernas sociala rättigheter som urfolk i Sverige och Norge? Med hjälp av resultatet av den jämförande fallstudien kan två slutfrågor diskuteras: - Vilket av dessa tillvägagångssätt har dominerat rättighetsskapandet i frågan om samer i Sverige respektive Norge? - Vilket av tillvägagångssätten har varit mest framgångsrikt sett till de resultat som härleds ur ländernas politiska hantering av frågan? 1.4 Motivering till val av metod och material Arbetets undersökning genomförs som en jämförande fallstudie på kvalitativ grund, där mer generell teori presenteras för att sedan analyseras i relation till två fall som jämförs med varandra. Intentionen bakom detta är att finna likheter och skillnader som på olika sätt relaterar till den valda teorin för att kunna besvara de frågeställningar som presenterats tidigare i uppsatsen. Kvalitativ metod passar studien bra då denna gör det lättare att ta hänsyn till den mångfacetterade natur som frågor kring kultur och identitet automatiskt har. Detta för att fler aspekter kan tas i beaktande och analyseras i förhållande till varandra, än vad som vore möjligt med en kvantitativt byggd studie inom den angivna tidsramen. De frågeställningar som styr uppsatsens riktning gör att en jämförande fallstudie blir den bäst lämpade metoden då studien försöker hitta samband mellan två fall. Dessa fall fungerar som analysenheter och de tre kategorierna av rättigheter undersöks för respektive land för att ge ett resultat om vilken metod för rättighetsskapande som använts. Arbetet har ambitionen att beskriva och finna mönster i den politik som bedrivits. En upprepad kontakt med de två teorierna ger den empiriska studien stabilitet som är värdefull i den diskussion som det valda materialet medför. 4

8 Studien baseras på en teoriram bestående av två teorier som ställs emot varandra Will Kymlickas idéer om kollektiva rättigheter och Brian Barrys plädering för individuella rättigheter dessa teorier ger intressanta perspektiv att betrakta problemet kring skapandet av minoritetsrättigheter från. Spår av båda dessa typer av rättigheter kan observeras i både Sveriges och Norges hantering av den samiska befolkningen genom historien, vilket gör det värdefullt att diskutera dessa två teorier i förhållande till minoriteters och urfolks rättigheter i de valda länderna. Teoriramen består av litteratur som beskriver de två teoriernas förhållningssätt och perspektiv i relevant kontext till fallen, vilken sedan kopplas till fallen i analysen. Här bör nämnas att beskrivningen av respektive teori med fördel kan betraktas som en idealtyp som sedan används i analysen för att generera ett resultat. Dessa beskrivningar är begränsade för att vara relevanta till kontexten och är inte menade att fullständigt redogöra för alla aspekter av de bakomliggande idéerna då detta kräver större utrymme än vad som finns att tillgå. Istället bör dessa ses som sammanfattningar med en idealtypsliknande funktion. För att avgränsa uppsatsens fokus så mycket som möjligt och därmed besvara frågeställningarna på ett adekvat vis står enbart två av de fyra samebebodda länderna i fokus för den empiriska undersökningen. Sverige och Norge valdes på grund av deras många politiska likheter (både i allmänhet och i sametingen) och deras till stora delar gemensamma historia, men även för att det är de två länder med flest samiska invånare. De olika kategorierna av rättigheter har valts för att strukturera analysen med förhoppning om en tydligare stringens. Will Kymlicka valdes som företrädare för kollektiva rättigheter då hans verk och forskning är bland de främsta inom studier av mångkulturalism och minoriteters rättigheter. Brian Barry må vara något mer otippad då hans idéer om individuella rättigheter inte är hans mest framstående, men hans individperspektiv och skarpa kritik mot kollektivbaserade rättigheter gjorde honom till en passande motpol till Kymlicka. Båda dessa är liberala politiska filosofer som verkat under ungefär samma tid, vilket ger uppsatsen två relativt samtida perspektiv i frågan. Detta är positivt då de två olika uppfattningarna uppkommit under samma tidsperiod och således inte utvecklats i vitt skilda samhällen. Att båda teorierna bygger på liberala ideal präglar onekligen uppsatsens inriktning men anses passande då liberala värden många gånger är mycket centrala i skapandet av nya rättigheter. Andra författare eller filosofer kunde ha valts för studien, vilket hade gett ett annorlunda resultat. Ett exempel på en relevant författare hade varit Chandran Kukathas, men på grund av hans mer hårddragna idéer kan hans tankar anses svåranvända. Brian Barry kritiserar honom i Culture and Equality för att vara så pass hård i sin bedömning av vad som bör och 5

9 inte bör finnas att han näst intill begår just det som han fördömer. Hans önskan om kontroll är mycket stor och hans överseende med att människor behöver individuellt anpassade lösningar av samhället är mycket litet, vilket gör att hans idéer begränsar lika mycket som en illiberal grupps tankar skulle kunna göra. (Barry, 2001, 141.) Problem med metod och material kan påträffas på flera håll, kanske framför allt med tanke på områdets storlek är det lätt att inte kunna fördjupa sig tillräckligt, men även tolkandet av författarnas tankar i litteraturen kan utgöra problem. Alla källor i arbetet är noggrant utvalda, men självklart finns risken att någon källa är överdrivet partisk, vilket alltid är en problematik när konflikter studeras. Metoden i sig kan utgöra ett problem då den kan begränsa analysen något vissa frågor skulle vinna på att diskuteras i förhållande till alla de samebebodda länderna, exempelvis Tidigare forskning Det finns en mängd tidigare forskning att tillgå inom ämnet, dock inte med teorier om rättighetsskapande i fokus. Ett flertal statliga utredningar har gjorts som behandlar samers rättigheter, ofta gällande naturresurser, mark, utbildning och kulturbevarande. Dessa är mycket viktiga i arbetet mot ett mer rättvist land och de är otroligt användbara i arbeten som detta. Motsättningen mellan individuella och kollektiva rättigheter har behandlats i ett flertal vetenskapliga texter, artiklar och litteratur, ofta med fokus på religiösa minoriteter. Någon som varit framstående inom studiet av samer och samiska rättigheter är Ulf Mörkenstam, som varit en stor inspiration i detta arbete. Arbetet kan förhoppningsvis bidra vetenskapligt på en rad olika punkter, men kanske särskilt med insikt om hur rättighetsskapandet sett ut i samernas fall och vad detta resulterat i något som i sin tur kan hjälpa till i framtida konstruerande av rättigheter. Dessutom kan arbetet ses som en liten del av den stora analys som behöver göras om ämnet, eller en inspiration som betonar varför arbetet är viktigt att utföra. 2 Minoritetsproblematiken De tillhandahållna redskapen från föregående kapitel är nyckeln till att förstå resterande delar av studien, och den teoretiska delen av uppsatsen tar härmed vid. Här presenteras de olika teoretiska perspektiven för att sedan mötas i en slutgiltig diskussion. 6

10 2.1 Olika perspektiv på minoritetsrättigheter Det finns många olika uppfattningar om hur stater bör skydda minoriteter juridiskt för att på ett så bra sätt som möjligt garantera dessa människor samma möjlighet till självförverkligande som majoriteten. Dessa tillvägagångssätt kan skilja sig avsevärt och generera betydande konsekvenser för de minoriteter som utsätts för den metod som tillämpas. Till följd därav är det av stor vikt att kontinuerligt undersöka minoriteters situation i de länder de lever i för att säkerställa att de får sina rättigheter uppfyllda. Individuella och kollektiva rättigheter skyddar minoriteter på olika vis, och det är detta som undersöks nedan Individuella rättigheter som minoritetsskydd Individers frihet och autonomi är i dagens västerländska samhälle ett mycket hyllat ideal och i många fall en grund för de demokratiska värden som frekvent framhålls som eftersträvansvärda. Idén om rättigheter som tilldelas individer var för sig är djupt rotad inom liberalismen med förespråkare som John Locke och John Stuart Mill, och är fortfarande en i mångas ögon mycket attraktiv vision. Individuella rättigheter är rättigheter som alla människor tilldelas oberoende av omständigheter och är likadana för alla människor. En del menar att människors rättigheter ska stanna här; har man individuella fri- och rättigheter som gäller alla människor skall inte andra typer av rättigheter behövas. Andra menar att situationen är mer komplicerad än så, och att individuella rättigheter ibland inte är tillräckliga för att säkerställa att människor behandlas rättvist. Brian Barry förespråkar att rättigheter bör införas på individuell grund, men det innebär inte nödvändigtvis att det måste sluta där. Det finns stora utmaningar när det kommer till minoriteters rättsliga utsatthet, och dessa, bland annat, försöker författaren handskas med i sitt verk Culture and Equality från Många menar att individuella rättigheter förminskar den roll som kulturer har i människors privatliv; att de inte tar hänsyn till kulturella skillnader och förutsättningar som uppstår i och med kulturell mångfald. Barry menar dock att fallet istället är tvärtom. Individuella rättigheter gör att staten håller sig så juridiskt neutral som möjligt vilket gör att människor tilldelas frihet att leva sina liv som de behagar. Genom denna neutralitet erkänner man den roll som kulturer har i människors liv då man ger individer samma möjligheter att leva som de önskar. (Barry, 2001, 25.) En del kritiker hävdar att det är dubbelmoraliskt att hävda att staten ska vara neutral gentemot kulturer medan kulturer därmed måste anpassa sig efter statens liberala och individorienterade ideal. (Barry, 2001, 28.) Barry menar däremot att neutralitet inte alls är 7

11 dubbelmoraliskt om man erkänner kulturer och deras levnadssätt officiellt men för den sakens skull inte behandlar dessa olika. (Barry, 2001, 29.) Erkännande av kulturer är en viktig del för att bibehålla en legitim stat och kunna anpassa hanteringen av rättigheter efter individens behov (SOU 2004:48). Genom användandet av individuella rättigheter skapas en privatisering av kultur då staten varken främjar eller hämmar kulturella uttryck så länge de inte påverkar andra människor negativt. Därmed kan människor välja att engagera sig kulturellt men samtidigt alltid ha en okränkbar rätt till sina individuella rättigheter. I sitt verk går författaren tillbaka till liberalismens mest fundamentala grunder, och menar att människor bör vara fria att leva sina liv som de önskar så länge det inte påverkar andra människors möjlighet att göra detsamma. I en grupp gäller samma sak; människor får leva som de behagar så länge det inte påverkar människor utanför gruppen på ett sätt som bryter mot de regler som finns för att skydda dessa människors autonomi. Barry menar att detta tillåts endast om det följer två specifika villkor. Det första är att gruppen enbart får bestå av vuxna människor med förmåga att tänka och resonera fritt, och det andra är att deltagandet är fullkomligt frivilligt och medlemmar får lämna samfundet närhelst de behagar. På dessa grunder bör människor få göra vad de vill inom sin grupp, emedan samhället bistår med verktyg för att värna om att dessa människors rättigheter är säkrade. (Barry, 2001, 148.) Barry gör en tydlig uppdelning av liberalismen som baserar sig på att det finns två olika typer av liberalism som har fundamentalt skiljande ideal. Den ena av dessa värdesätter individuell autonomi och den andra värdesätter mångfald och tolerans. Båda dessa är förenliga med liberala värden men utfallen som blir konsekvenser av synsätten skapar mycket olika förutsättningar för grupper i samhället. Kymlicka, som diskuteras senare i detta kapitel, lutar mot den senare liberala grenen som värdesätter mångfald, och Barry själv skulle nog placerat sig ungefär i mitten. Värdesättandet av mångfald och tolerans innebär ofta ett förespråkande av kollektiva rättigheter, något som författaren motsätter sig. Han menar att det är skillnad på om människor nyttjar sina rättigheter för att få samma möjligheter som majoriteten, eller om grupper vill ha möjlighet att åtnjuta privilegier som majoriteten inte har, enbart med kulturen som argument. Man menar alltså inte att grupper inte bör få hjälp, men hjälpen bör tilldelas på individbasis och enbart för att individer ska ha samma möjligheter till självförverkligande som resten av samhället. (Barry, 2001, ) Kort sagt innebär detta att undantag från ordinär praxis måste göras med grund i att försöka eliminera svårigheter för individer, istället för på enbart kulturellt motiverad rättvisa. (Barry, 2001, 39.) Att göra undantag för en hel 8

12 grupp oberoende av individuellt behov är fel, istället bör man bistå varje utsatt individ med hjälpmedel som kan assistera denne att få samma möjligheter som andra. (Barry, 2001, 113.) Författaren fortsätter att diskutera detta när han tar upp problemet med att hjälpinsatser kan vara överinkluderande och underinkluderande. Det förstnämnda innebär att alla i en grupp erbjuds samma hjälp, vilket resulterar i att människor som inte behöver hjälp får hjälp ändå, och människor med större behov av hjälp inte får tillräckligt. (Barry, 2001, 115.) Underinkluderande är skadligt då enbart vissa som behöver hjälp får det, medan andra som är i samma behov av samma hjälp blir utan. Det kan skapa konflikt och ojämlikhet mellan grupper som potentiellt skulle kunna ta hjälp av varandra. (Barry, 2001, 114.) Individuella rättigheter är viktigt för att behålla människors personliga autonomi, detta trots att absolut individuell autonomi i princip är omöjligt att uppnå till fullo. I diskussionen förutsätter man att människors övertygelser har fått utstå någon typ av ifrågasättande av den egna individen, men det finns inga sätt att kontrollera hur mycket individer influeras av sin omedelbara omgivning. Vad en stat kan bistå med är verktyg för att kritisera dessa övertygelser så att människor själva reflekterar kring sina egna åsikter och levnadssätt. (Barry, 2001, 123.) Dessa redskap består av exempelvis yttrandefrihet, frihet till och från religion och ett objektivt rättssystem och behövs för att skydda individer från att utsättas för det förtryck som kan uppstå vid accepterandet av kollektiva rättigheter. Liberala principer begränsar den makt som grupper kan utöva på sina medlemmar (Barry, 2001, 124.) och leder därmed till större frihet för varje enskild individ Kollektiva rättigheter som minoritetsskydd Liberalismen är i sig självt en ideologi vars största fokus ligger på individers frihet och möjlighet till självförverkligande; till följd av detta kan idén om kollektiva rättigheter för minoriteter framstå som en liberal motsägelse. Många menar att om alla människor har samma rättigheter bör minoriteter inte vara mer utsatta än andra då individen är det centrala, men de som förespråkar kollektiva rättigheter hävdar att fallet inte är så enkelt (SOU 2004:48). Kollektiva rättigheter kan inkludera många olika typer av grupper då kollektiv inte nödvändigtvis enbart behandlar minoriteter eller folkgrupper. Exempelvis kan även fackföreningar och bolag inkluderas, vilket gör att termen kan anses heterogen och svåranvänd (Kymlicka 1995, 35). I uppsatsen används kollektiva rättigheter i en kontext som i första hand berör etniska och kulturella minoriteter och deras rättigheter. I motsats till vad många tror behöver inte individuella och kollektiva rättigheter ses som antonymer eller som ett sätt att illustrera en dikotomi tvärtom så kan de enligt flera 9

13 förespråkare samexistera och därmed skapa en säkrare tillvaro för utsatta minoriteter (Kymlicka, 1995, 45). Användandet av kollektiva rättigheter som ett sätt att slarvigt beskriva grupprättigheter utan vidare specificering har gjort att termen kan ses som aningen missförstådd, i uppsatsen används dock denna term trots allt för att påvisa den konflikt som vanligtvis antas finnas. Will Kymlicka gör i sitt verk Multicultural Citizenship en viktig distinktion mellan två typer av anspråk som etniska och nationella grupper kan göra. En grupp kan vilja skydda sig från interna oliktänkare som potentiellt skulle kunna skapa instabilitet i gruppen; detta mål kan uppnås genom att med statens hjälp skapa lagliga sätt att hindra gruppens medlemmar från att avstå från deltagande i traditionell kutym. En grupp kan även välja att istället skydda sig från extern inblandning, exempelvis politiska beslut fattade av majoritetssamhället som kan påverka gruppens intressen negativt. Dessa två typer kallar Kymlicka för interna begränsningar och yttre skydd. (1995, 35.) Anledningen till att denna distinktion bör göras är att båda dessa skyddsmekanismer går att rubricera som kollektiva rättigheter, men konsekvenserna av de två är synnerligen olika. Interna begränsningar kan öka risken för förtryck av individer som ingår i gruppen och kan hjälpa till att behålla destruktiva strukturer, traditioner och värden, medan yttre skydd kan skapa stor ojämlikhet grupper emellan och riskerar att resultera i att en grupp dominerar en annan. (Kymlicka, 1995, 36.) Interna begränsningar och yttre skydd utövas ibland tillsammans, men i flera fall var för sig. Det är viktigt att urskilja vilken av dessa metoder en grupp vill använda sig av för att skydda sin existens, då dessa genererar stora skillnader på vilken typ av rättigheter som garanteras minoriteten i fråga. I sitt verk menar Kymlicka att man, i ett liberalt samhälle, bör stödja vissa typer av yttre skydd medan interna begränsningar inte bör godkännas då dessa är för riskabla och frihetsinskränkande för individer (1995, 37). Författaren hävdar att yttre skydd inte behöver resultera i ojämlikhet och dominans då resultatet i många fall blivit precis tvärtom. Skyddet från extern inblandning har skapat jämnare förutsättningar grupper emellan genom att man reducerat deras känslighet gentemot varandra (Kymlicka, 1995, 36 37). Denna metod har varit ett värdefullt sätt för minoriteter att freda sin kultur för att därmed kunna leva sina liv som de vill. Kymlicka hävdar att det finns tre typer av rättigheter en grupp kan kräva som är gruppspecifika. Den första typen är rätten till självstyre, som främst handlar om politisk autonomi och territoriell jurisdiktion (territoriet inom vilket en suverän makt har auktoritet 10

14 att utöva sin makt). Självstyre gör att en grupp kan utveckla sin kultur och främja sina största intressen, något som är viktigt för det kulturella bevarandet. (1995, 27.) Polyetniska rättigheter är den andra typen, som garanterar skydd mot assimilering. Dessa innebär en säkerhet för grupper att kunna uttrycka sig utan risk för diskriminering eller fördomar, men också utökad möjlighet att bevara kultur och traditioner (Kymlicka, 1995, 30 31). Sistnämnda förmån uppnås i många fall av ekonomiska bidrag till kulturella ändamål, och bevarandet är en viktig aspekt i skapandet av en kulturell identitet. Den tredje typen av rättigheter som grupper kan kräva utgörs av särskilda representationsrättigheter. Tidigare har minoriteter kämpat för att uppnå antingen den ena eller den andra av de tidigare nämnda typerna, men fördelarna med särskilda representationsrättigheter tycks uppmärksammas allt mer. Det positiva med dessa ligger i att skapa mångfald i legislativa församlingar och därmed uppnå en mer representativ politisk process som återspeglar befolkningens pluralism. Kritiken mot särskild representation riktar sig främst mot att det kan försvaga möjligheterna till självstyre då det ger möjlighet för utomstående att blanda sig i viktiga politiska frågor för gruppen. Det kan innebära en större risk för en minoritet att försätta sig i en situation av ömsesidig öppenhet med majoriteten, då majoriteten kan anse sig ha rätt att ta beslut som påverkar minoriteten utan att ha deras samtycke. (Kymlicka, 1995, ) Särskilda representationsrättigheter ses inte sällan som en mer tillfällig lösning på problemet med underrepresentation. Målet med att införa särskild representation är att den offentliga politiken till slut automatiskt ska återspegla befolkningens intressen, och därmed ska inte representation aktivt behöva eftersträvas och skapas manuellt (Kymlicka, 1995, 32). Alla dessa typer av gruppspecifika rättigheter kan till stor del skydda utsatta grupper från extern politisk och ekonomisk inblandning. Som tidigare nämnts kräver vissa grupper delar av eller alla dessa rättigheter för att skydda sina medlemmar från att fråntas möjligheten att ta del av och leva enligt sin kultur. Deras mål är inte att hindra gruppmedlemmar från att ta del av utomstående kultur och därmed begränsa individers frihet, utan att skapa sig ett yttre skydd. Andra grupper kräver rättigheterna för att placera interna restriktioner på sina medlemmar och därigenom förtrycka individers rätt till frihet; något som kan uppnås med både självstyre och polyetniska rättigheter. (Kymlicka, 1995, 38.) Ett stort problem med kollektiva rättigheter är att enskilda gruppers motiv kan vara svåra att avgöra. Det finns möjlighet för minoriteter att jobba internt för att minimera risken att medlemmar lämnar gemenskapen, som exempelvis att söka lagligt stöd för att neka unga medlemmar utbildning efter en viss ålder (Kymlicka, 1995, 40 41). Många metoder kan vara svårupptäckta, men också känsliga att diskutera och kritisera som utomstående. 11

15 Kymlicka menar sammanfattningsvis att det är viktigt att stater är villiga att tilldela minoritetsgrupper dessa rättigheter såvida de inte påverkar gruppens enskilda medlemmar negativt. Det är av största vikt att rättigheterna bevakas och att möjligheterna att utöva förtryck på de egna medlemmarna reduceras i största möjliga mån. Nationer bör sträva efter att uppnå och säkra jämlikhet mellan grupper, men också jämlikhet och frihet inom grupper. På så vis kan ett så jämlikt samhälle som möjligt uppstå för alla individer, oavsett kulturellt medlemskap. (Kymlicka, 1995, 194.) Individuella kontra kollektiva rättigheter: en teoretisk jämförelse De olika uppfattningarna om vad minoritetsrättigheter bör grundas på skiljer sig fundamentalt gällande vilka värden som ligger i fokus, precis som Barry menar i Culture and Equality. Ena sidan värdesätter autonomi och individ medan den andra prioriterar kultur och mångfald. Detta gör att respektive sidas bild av hur man bör hantera minoriteters utsatthet skiljer sig åt, och de har olika argument för sin sak. För att förtydliga och utveckla de olika sidornas ståndpunkter kommer dessa argument att mötas och diskuteras i förhållande till varandra. Båda sidor är överens om människors rätt till självförverkligande, men till vilket pris har man olika meningar om. Det finns grupper i samhället som är underrepresenterade och därmed inte har samma möjlighet att göra sig hörda som majoriteten generellt sett har. Detta gör att dessa människors rättigheter inte blir tillgodosedda i samma utsträckning, vilket måste hanteras oavsett om det åtgärdas med individuellt eller kollektivt baserade rättigheter. Kritiker talar om att specifika grupprättigheter som metod för bevarande av minoriteter präglas av en inneboende bristfällighet då det innebär att individen blir underordnad kollektivet. Kymlicka betonar här att en distinktion mellan yttre skydd och interna begränsningar måste göras i denna diskussion, då de förstnämnda rättigheterna inte alls behöver innebära detta, medan risken för detta är större hos de sistnämnda. (Kymlicka, 1995, 44.) Han hävdar att kollektiva rättigheter inte alls prioriterar kollektivet över individen, istället prioriterar de alla individers lika möjlighet att leva sitt liv inom sin kultur, oberoende av grupptillhörighet, vilket är det huvudsakliga målet med införande av kollektiva rättigheter. (Kymlicka, 1995, 46, 109.) Barry, å andra sidan, menar att rättigheter som baseras på kollektiv grund framhäver olikheter och skapar därmed konflikt. Det belönar de grupper som mobiliserar sig effektivt nog för att kunna kräva särrättigheter och de exploaterar därmed den utanförställning de anser sig ha för att belönas av staten. (Barry, 2001, 21.) Genom att avvisa individuella 12

16 rättigheter till förmån för kollektiva sådana värderar man kollektiv och kultur högre än människors autonoma rättigheter. Som svar på Barrys hävdande att kollektiva rättigheter inte är individuella rättigheter, skulle Kymlicka påpeka att det faktum att dessa rättigheter används av individer ignoreras. De gör oerhört stor påverkan på individers liv och ger individer mer jämlika förutsättningar att leva sina liv med samma frihet som majoriteten. Detta kan ses exempelvis i rättigheter gällande språk, då dessa kan underlätta en individs liv på många sätt, medan de inte skadar någon annan individ som inte ingår i gruppen. Att inte ha rätt att använda sitt språk kan däremot skada individer som ingår i minoriteten, och begränsa dessa människors möjlighet att göra sin röst hörd. (Kymlicka, 1995, 45.) I avgörandet om vad som bör tillåtas grupper och inte får man jämföra olika liberala ideal för att hitta det som resulterar i mest frihet för individen. (Kymlicka, 1995, 106.) Barry skriver i sitt verk att Kymlickas kollektiva rättigheter inte nödvändigtvis behöver strida mot individuella rättigheter, men att deras effekt utan tvekan skulle vara skadliga i försöket att upprätthålla personlig autonomi. Objektivet för politiska rörelser som främjar kulturell diversitet är att isolera medlemmar av illiberala grupper från den fara som uppstår när illiberala värden möts av tolerans och frihet i ett liberalt samhälle. (Barry, 2001, 121.) Kymlicka förstår de problem som Barry tar upp och förstår riskerna med tolerans gentemot kulturer då de inte alltid vill sina medlemmar deras bästa, men menar att denna risk är värd att ta då minoritetsgrupper världen över hamnar i ett slags limbo. De får inte möjlighet att deltaga fullt ut i majoritetssamhället på grund av sin kulturella bakgrund, men tilldelas inte heller förutsättningarna som krävs för att de ska kunna leva sina liv i enlighet med sin kultur. De tre olika typerna av gruppspecifika rättigheter förser dessa människor med verktyg att göra både det ena och det andra, vilket ger bättre möjlighet till individuell frihet. (Kymlicka, 1995, 101.) Förespråkare för individuella rättigheter kan tyckas hårddra individfokuset en aning och helt ignorera den påverkan som kulturer kan ha på människor, frivillig såväl som ofrivillig. Tillhör man en kultur som förbjuder eller hindrar en från att göra något så betyder inte det att man rent objektivt är hindrad att göra saker om man vill. Man frånsäger sig möjligheten att göra det, men har samma möjlighet som andra människor att göra det om man önskar. Således har man ett val. (Barry, 2001, 38.) Barry menar dock att alla ogynnsamma omständigheter som individen själv inte valt eller orsakat bör kompenseras för, exempelvis funktionsvariationer. Inte heller bör individer straffas för omständigheter komna ur deras kultur som de inte kan påverka, exempelvis låg lön, otillräcklig utbildning, stor utsatthet för fysiskt våld eller liknande. Individuella rättigheter bör inte neka människor hjälp med dessa 13

17 saker, men rättigheten att få stöd gällande dessa saker tilldelas alla individer. Vilken hjälp man får anpassas efter ens behov, men alla människor kan få den hjälpen. Detta gör att det inte blir en grupprättighet utan en individuell rättighet som kanske nyttjas i större utsträckning av människor med en viss kulturell bakgrund. (Barry, 2001, 114.) Något som ofta ifrågasätts är varför kulturell mångfald ens bör vara något som prioriteras i ett samhälle. Det kan skapa splittringar och onödiga konflikter medborgare emellan, vilket inte är ett mål att sträva efter i ett samhälle som värderar fred och harmoni. Ett vanligt argument i denna fråga menar att kultur bistår med värdefulla sätt för människor att leva sina liv på. Det kan ge människor en mening och känslan av att ha ett reellt syfte i världen. (Kymlicka, 1995, 76.) Dessutom menar många att det berikar alla människor i samhället då det ger större frihet att välja hur man vill leva sitt liv. Här finns enligt Barry en motsägelse då många menar att mångkulturalism berikar samhället och ger människor fler val, men samtidigt hävdar de att människors kultur bör respekteras då kultur inte är ett val. Således får vi inte fler valmöjligheter, utan istället får vi fler begränsningar. (Barry, 2001, 129.) I och med detta är det fel av staten att bidra ekonomiskt till bevarandet av kultur då kulturen kommer överleva om den är värd att rädda. Kort sagt menar många som förespråkar individuella rättigheter att dör kulturen ut innebär det att den inte var tillräckligt viktig för sina medlemmar. Problemet med denna syn är att man ignorerar att yttre omständigheter från majoritetssamhället påverkar i vilken grad människor kan leva ut sin kultur. Exempelvis kan individuella människors ekonomiska situation påverka deras val och behöver därmed inte innebära frivillig illojalitet mot den egna kulturen. Vilka kulturer som bör ha rätt till vad och hur detta ska regleras är en fråga som inte har något definitivt svar. Tillåtande av interna restriktioner kan resultera i förödande konsekvenser för grupper, och hur detta ska kontrolleras är inte utrett. Kymlicka menar att han förstår problemet men att västländer generellt blivit bättre på att avgöra huruvida interna begränsningar bör accepteras eller ej i varje enskilt fall. Man har i en majoritet av fallen valt att stå emot önskemål om detta på senare år då det är svårt att garantera att individers frihet inte berövas dem. (Kymlicka, 1995, 42) Han betonar också att interna begränsningar är en ovanlig företeelse. I princip alla fall av gruppspecifika rättigheter har gällt externt skydd i västerländska demokratier, vilket man i allmänhet blivit mer öppen gentemot. (Kymlicka, 1995, 42.) Med individen i fokus skulle man kunna hävda att fallet inte är så enkelt och att risken är för stor för att det ska kunna tillåtas. Trots att respekt bör visas mot varje enskild individ så bör inte alla kulturer tas hänsyn till då många illiberala kulturer strävar efter att 14

18 utnyttja ett liberalt samhälles bemötande som präglas av frihet och jämlikhet. Många grupper har inte motivet att behandla sina medlemmar med respekt och jämlikhet, och då bör de inte få tillfälle att missbruka det utrymme de skulle kunna få. (Barry, 2001, 127.) Trots de två sidornas olika fokus finns tendenser till samsyn perspektiven emellan. Det hela verkar bero på om man väljer att se till enbart individer eller även räkna med strukturer som är mer övergripande i sin bild av vad som bör göras. Förespråkare för kollektiva rättigheter tycks anse att individuella rättigheter inte är tillräckliga för att skydda människor, och det är där skiljelinjen går mellan de olika perspektiven. Kanske skulle de två sidorna kunna komma överens om en gyllene medelväg och ur denna skapa rättigheter som är individuella men som tar hänsyn till människors generella vilja att som sociala varelser leva tillsammans och skapa sig en tillhörighet. 3 Den offentliga politikens hantering av det minoritetspolitiska dilemmat I uppsatsens tredje kapitel presenteras samernas kultur för att läsaren ska få en bättre inblick i hur situationen för samerna ser ut i Sverige och Norge. Därefter genomförs den empiriska studien som behandlar tre olika kategorier av rättigheter som kopplas till de tidigare presenterade teorierna. 3.1 Samerna som urfolk För att man till fullo ska kunna förstå samernas perspektiv i konflikten och hur den samiska kulturen sett ut både historiskt och i dagsläget är det viktigt att presentera dess historia, utveckling och mest essentiella delar. Detta ger ett mer jämlikt perspektiv i frågan då vikten av kulturen annars kan missförstås, vilket bör undvikas i största möjliga mån Introduktion till samernas kultur Samerna är en etnisk och språklig minoritet som främst lever i norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Ryssland (i sistnämnda fall särskilt på Kolahalvön belägen mellan Vita havet och Barents hav, i nära anslutning till både finska och norska landsgränsen). Bosättningsområdet kallas Sápmi och sträcker sig över dessa länders gränser vilket gör att antalet samer är svårt att beräkna. Vidare går även antalet samer i respektive land enbart att 15

19 uppskatta då en exakt mätning hindras av problematik kring etnisk registrering och definition av kulturell identitet. I Sverige beräknas det bo till samer, i Norge till , i Finland ungefär och i Ryssland cirka (Samiskt informationscentrum, u.å.) Det finns belägg för att samer levt i Sápmi under tusentals år och år gamla arkeologiska fynd har upphittats i Norrland. Det är svårt att avgöra om de bosättningar och lämningar som upptäckts är av just samiskt ursprung, men att de människor som levde på dessa platser är samiska förfäder är inte en omöjlig teori. (Fjellström, Sköld, u.å.) Samerna levde länge som nomadfolk, en företeelse man uppskattar började under senmedeltiden för att fortsätta ända in på 1900-talet där det till slut upplöstes (SOU 1986:36). Anledningen till nomadiserandet var främst handel, men även vildrensjakt som sedan övergick i renskötsel då man tämjde hela renhjordar. Renskötseln var vanligast i Sverige, och svenska samer kunde därför sälja både renost, skinn, kött och tillverka kläder. Handeln var en bra inkomstkälla till dess att efterfrågan till slut minskade och möjligheterna att producera de varor som tidigare sålts minskade också till följd av modernisering som kröp sig närmre den samiska naturnära livsstilen. (Fjellström, Sköld, u.å.) Att samerna är en grupp människor med lika levnadssätt är fel att hävda, då det finns många olika typer av miljöer som samer är bosatta i och deras sysselsättning är därför mycket anpassad till omgivningen som finns tillgänglig. Det finns sjösamer som lever på fiske, jordbruk och boskapsskötsel, skogssamer som arbetar med kor och renar, nomadiserande samer i Norge och skolterna (även kallade östsamer) som återfinns i Finland och på Kolahalvön som lever på fiske och renskötsel. De skogs- och fjällsamer som lever i Sverige idag är bofasta och renhjordarna sköts av renvårdare som följer med renarna när de förflyttar sig. Rennäringens vara är mycket hotat då det är svårt att finansiera ekonomiskt, vilket gjort att många tvingats sluta trots att det är en mycket etablerad och viktig aspekt i den samiska kulturen. (Fjellström, Sköld, u.å.) (SOU 2005:116.) Samernas ställning som urfolk erkändes av Sveriges riksdag år 1977, och man förklarade då att samer har rätt till kulturell särbehandling enligt folkrätten (SOU 1986:36). Trots erkännandet finns många problem samer och staten emellan. Statliga utredningar om samers folkrättsliga ställning har producerats i Sverige under många år, men trots det engagemang som verkar finnas från statligt håll ratificeras fortfarande inte ILO:s konvention 169 om urfolks rättigheter, vilket skapat konsekvenser för svenska samer under lång tid (Sandberg, 2015). 16

20 3.1.2 Samerna och staten Sedan en lång tid tillbaka har svenska statens kontakt med den samiska befolkningen präglats av frågor gällande beskattning och säkerställande av makt. Den första statliga administration med samer som huvudfokus skapades 1886 till följd av en indelning av marken i så kallade lappbyar, men även som resultat av införandet av den första renbeteslagen. Denna administration kallades lappväsendet, och arbetade med frågor kring rennäring och kommunikation mellan bofasta och kringvandrande samer. Med tiden kom lappväsendets funktion att bli av en mer rådgivande natur, för att sedan upplösas när självbestämmandet i samebyarna ökade till följd av rennäringslagen. Detta till trots fanns ett behov av en administration, varav de nödvändiga uppgifter som efterlämnats av lappväsendet togs över av länsstyrelse och lantbruksnämnd. (Thomasson, Sköld, u.å.) Ett av de mest framgångsrika resultat som kommit ur samernas samarbete efter andra världskriget är Samerådet, som är ett gemensamt organ för alla samer oavsett nationalitet. Detta sträcker sig över landsgränserna och verkar över hela Sápmi. Många frågor som gäller samiska rättigheter rör inte bara samer i respektive land, utan påverkar samer som folkgrupp. Samerådet arbetar med frågor gällande språk, kultur, självbestämmande och rättigheter och representeras inom FN i relevanta frågor. (Thomasson, u.å.) I takt med att medvetenheten kring samernas situation och förståelsen för de krav på inflytande de ställde ökade skapades olika typer av representativa organ i länderna. Sameparlamentet i Finland, och ett varsitt sameting i Sverige och Norge. Nuförtiden finns även ett sameting i Ryssland, som inrättades under Uppgifterna skiljer sig något beroende på landets bestämmelser, men generellt behandlas frågor om resursfördelning till förmån för kulturellt bevarande, och på flera håll sker rådgivning till staten i frågor som påverkar samiska intressen. Överlag är den formella makt som tilldelats organen i högsta grad reducerad, vilket resulterat i minskad möjlighet till inflytande och att sametingen agerar mer som företrädare för samiska värden. (Thomasson, u.å.) Samernas tillvaro i dagsläget Den samiska befolkningen är i dagsläget till stor del integrerad, men potentiellt på bekostnad av både kultur och identitet. Förändringar i sociala och ekonomiska förhållanden har påverkat hur samerna lever sina liv, vilket i sin tur gjort att ett flertal karaktäristiska delar i samekulturen fått bortprioriteras och därmed hamna i skymundan eller helt glömmas bort. Att samernas rättigheter som urfolk uppmärksammas och fler insatser görs för att bevara kulturen motverkar inte det faktum att försvagandet av identitetskänsla och traditionella näringsformer fortskrider. (Thomasson, Sköld, u.å.) (SOU 2004:48.) 17

21 Samernas situation i jämförelse med en majoritet av andra urfolk kan anses vara förhållandevis god, men det innebär inte att läget är bra för samerna i förhållande till Sveriges majoritetsbefolkning. Många insatser görs för att minska samernas kulturella utsatthet, och på många fronter har man lyckats likställa samers sociala, kulturella och politiska möjligheter med majoritetsbefolkningens. (Thomasson, Sköld, u.å.) Detta till trots finns många utmaningar kvar, däribland ungas psykiska hälsa, den utsatthet som rennäringen innebär och den modernisering som resulterat i att stora delar av kulturen hotas. Språk, rennäring, identitet, traditioner och värderingar kämpar för sin överlevnad, och detta under ekonomiska och juridiska förhållanden som inte tar hänsyn till vikten av kultur och samhörighet. Många externa faktorer runt om i samhället påverkar samernas möjlighet att leva som de gjort tidigare; gruvdrift, vattenregleringar, skogsbruk, turism, och allmän exploatering av naturresurser har skapat stora problem för samer som livnär sig på renskötsel (SOU 2005:116). Positivt är att tendenser till ökad självtillit finns, och med hjälp av majoritetssamhällets allt mer inkluderande och hänsynstagande syn på minoritetspolitik kan den samiska kulturen eventuellt återhämta sig något och återfå delar av sin styrka. Detta garanterar inte att det samiska samhället kommer stå fritt från förändring, men befolkningen kan få större möjlighet att bevara traditioner och centrala värden på ett annat sätt än innan. Detta innebär att samerna mycket väl kan förbli ett folk med stark förankring till sitt språk, kultur och levnadssätt, men vad det innebär att vara same rent begreppsmässigt kan komma att ändras från det traditionella i takt med modernisering och skiftande levnadsformer. (Thomasson, Sköld, u.å.) 3.2 Samernas rättsliga situation i Sverige respektive Norge Generellt anses Sveriges och Norges politiska system vara relativt lika varandra i uppbyggnad och utformning; båda är förhållandevis små demokratier och båda är parlamentariska, representativa flerpartistater som delar en stor del av sin politiska historia. Detta kan även vid en första anblick sägas om det svenska och norska Sametinget då de har liknande uppgifter inom politik och förvaltning, styrs genom ett parlamentariskt system baserat på partier som medlemmarna röstar på och de skapades ungefär samtidigt. Kort sagt delades den ursprungliga taktiken att grunda representativa, samiska parlament av Sverige och Norge, men det finns skillnader mellan dessa två verksamheter som tillsammans genererar olika utfall för de samer som lever i respektive land. (Josefsen, Mörkenstam & Saglie, 2015.) 18