Livets mittpunkt. av Per-Anders Hedlund

Transkript

1 Livets mittpunkt av Per-Anders Hedlund

2

3 Livets mittpunkt Den evigt lyckliga stunden

4

5 Innehållsförteckning inledning in i livets mittpunkt K apitel 1 övning ger färdighet...13 K apitel 2 prövningar i livet...24 K apitel 3 att acceptera livet som det är...34 K apitel 4 lyck a för stunden och lyck a i grunden...44 K apitel 5 att leva i tillit...56 K apitel 6 k änslomässig trygghet...64 K apitel 7 farväl till det förflutna K apitel 8 visdom och emotionell intelligens...85

6 In i livets mittpunkt Där stod vi i källaren min gamla barndomsvän och jag. Vi hade inte sett varandra på många år, och var nu båda i femtioårsåldern. Jag höll på att renovera mitt hus, och skulle byta uppvärmning från olja till pellets. Eftersom jag visste att min gamla barndomsvän hade egen firma, och bland annat installerade pelletsbrännare hade jag anlitat honom. Där stod vi i det sotiga pannrummet, och vi hade mycket att prata om. Han berättade att han nyligen kommit tillbaka efter en sjukskrivningsperiod. På grund av all stress med firman hade han hamnat i en utmattningsdepression och till och med kollapsat innan allt vände. Nu var han tillbaka, men var betydligt försiktigare berättade han. Då jag själv under många år varit intresserad av sambandet mellan kropp och själ frågade jag honom hur han tagit sig tillbaka. Han berättade att förutom sömn, mat och vila hade han också intagit antidepressiva medel. Men den bästa rehabiliteringen trodde han var stunderna i skogen med geväret på axeln. Jaktstunderna i skogen fick honom att känna sig mer levande, fylld av energi, och till och med lycklig korta stunder, trots att han sällan såg och 4

7 sköt något djur. Jag lyssnade uppmärksamt på honom samtidigt som jag upplevde en känsla av kluvenhet över att min barndomskamrat hade blivit jägare. Själv var jag vegetarian sedan många år, men jag försökte undvika att lägga någon värdering i det. Det var mer betydelsefullt att få bolla och samtala om hur han burit sig åt för att få tillbaka sin mentala hälsa och livsglädje. Jag började ana och nämnde också varför jag trodde att skogen och jakten blev en bra rehabilitering. När han som jägare tvingades skärpa sina sinnen, skingrades för en stund vardagens oro och bekymmer och förde honom spontant in i nuet - in i livets mittpunkt. Det verkar som att när vi inte tänker eller bekymrar oss för nästa stund eller för det som varit tidigare öppnas en dörr till evigheten, det vill säga, känslan av evighet därför att tid och rum upphör och vi kommer in i ett enklare sinnestillstånd. Det tycks vara frågan om ett grundläggande medvetandetillstånd där vi öppet och naket bara Är - antingen för att vi har en skärpt vakenhet och koncentration eller för att vi slappnar av fullständigt. Vi har alltså spontant kommit in i livets mittpunkt - där 5

8 allting sker. Egentligen är vi alla ständigt mitt i livet, men vi är alltför sällan där med hela vår närvaro. Det är inte så konstigt att vi känner oss mer levande och får också mer livskraft eller energi när inga tankar och olustiga känslor stör och gör oss splittrade, rastlösa och grumliga. Om man liknar vårt sinne eller psyke med en sjö är det ofta vågor och krusningar på ytan. Det är sällan så lugnt och stilla att vi kan se och uppleva livet från en djupare och klarare grund. Ändå vet vi någonstans att det är bara där vi upplever en mer grundläggande lycka, frid och förnöjsamhet i livet. Med andra ord är det först när vi glömmer vårt vardags-jag eller den person vi upplever oss vara med alla tankar, planer, plikter och måsten som vi verkligen kan vila, känna oss mer avspända och nöjda över att vara till. Om vi moderna människor kunde hantera våra sinnesaktiviteter, tankar och känslor, lika bra som vi hanterar våra bilar, tv-apparater och mobiltelefoner skulle vi kunna styra oss själva, stänga av, vila och vara betydligt mer i livets mittpunkt - i vårt enklare, djupare Jag. Det skulle bli lättare att fylla på med livskraft och energi när vi behövde det. 6

9 Vi skulle också få en klarare tanke om saker och ting, därför att vi skulle hinna med och känna in oss själva och andra bättre. Dessutom skulle vi ha lättare att prioritera det som är mer viktigt i livet. Det som ger livet mening är kanske inte lönearbete, pengar och konsumtion utan att få utvecklas som människor och få vara tillsammans med andra vi tycker om. När livet ställts på sin spets, det vill säga när människor gått igenom svårare kriser - en allvarlig sjukdom, skilsmässa, mist en nära anhörig etc. får relationen (både relationen till sig själv och sina närstående) större betydelse i vardagslivet än konsumtion och materiella ting. Trots allt gott (teknik, praktiska prylar och bekvämligheter) vår moderna kultur har skapat med hjälp av intellektet och en alltmer avancerad fantasi och tankeförmåga, har vi samtidigt när det gäller själslig ro, frid och förnöjsamhet i vardagen blivit experter på att stå i vägen för oss själva. Den nästan ständigt pågående tankeverksamheten gör att vi sällan ser de vardagliga glädjeämnena vi har omkring oss. När vårt tänkande är sysselsatt med det förflutna eller riktat mot framtiden kan vi inte uppleva livet omkring oss fullt ut. Upplevelser som 7

10 skulle kunna ge oss en rad lyckliga känslor trots att vi är på väg till arbetet, att handla mat eller utföra andra vardagsrutiner rusar vi förbi. Vi hör inte fågelns vackra sång i skogsdungen längs vägen, vi ser inte den blå himlen och regnbågen efter ett doftande och uppfriskande sommarregn. Vi möter inte den värmande vänliga blicken från den leende människan på andra sidan gatan. Däremot brukar vi tänka på vad vi ska göra nästa stund, nästa dag, vart vi ska åka på semestern nästa år. Eller också har vi tankarna kvar i det som hände nyss, i går eller ännu längre tillbaka i tiden. De enda varelser och individer som mer naturligt kan vara i nuet och livets mittpunkt, förutom den upplysta människan (en Buddha, en Jesus eller andra i dag upplysta personer) tycks vara djuren och naturfolken liksom små barn, som ännu inte utvecklat sitt tänkande och sin personlighetsuppfattning. Vi andra får ödmjukt börja träna upp närvaroförmågan igen genom exempelvis meditation, yoga, qi gong. Eller också får vi invänta de få stunder då nuet uppstår spontant eller omedvetet genom någon slags aktivitet. För min barndomsvän var det jakt. För andra är det 8

11 kanske fiske, fågelskådning, bergsklättring. Eller mer stillsamma aktiviteter som att uppslukas av innehållet i en bok, ett intressant tv-program, ett musikstycke, eller någonting mer socialt, som ett varmt och nära möte med en annan människa - exempelvis genom massage, healing eller en intim kärleksakt. När vi stod i källaren kunde jag ana vad som hade fått min barndomsvän på fötter och i balans igen. Däremot kunde jag inte ana att jag själv tio år senare skulle börja behärska och förstå fenomenet ännu tydligare. Jag hade heller ingen tanke om att jag själv skulle bli utbränd och sjukskriven efter renoveringstiden. Och jag hade absolut ingen aning om att jag skulle flytta från huset och platsen på grund av en skilsmässa och allt vad det innebar av smärta och livsomställning. Att mitt liv dessutom skulle bli ännu rikare, tryggare och stabilare än vad det var före krisen, hade jag definitivt ingen aning om. I mina tidigare böcker (e-böcker) - I samma båt och Mer tid för själen har jag berättat om min livsresa. I den här boken vill jag försöka beskriva hur under- 9

12 bart det är att vara och betrakta vardagslivet mer från livets mittpunkt. Ju mer vi människor kan vara i vår inre kärna, det vill säga närvarande i själva livsupplevelsen och varat, ju mer kommer vi att upptäcka en livskvalitet vi absolut alla har tillgång till. Men det innebär också regelbunden övning på att vara stilla och mer öppet närvarande för det som Är i stunden. Vi kan inte göra det bara sporadiskt, det är en genomgående erfarenhet. Utan stillhet och närvaro kommer vårt rastlösa sinne, av gammal vana, att fortsätta göra vågor och krusningar på ytan. På så vis kommer vi att fortsätta hindra oss själva från att vara mer levande och klarseende i livet här och nu. Genom mina egna erfarenheter, dikter och betraktelser vill jag på mitt sätt försöka beskriva friden och enkelheten i varandet. Min förhoppning är att du också blir inspirerad så att vi blir fler som kan börja njuta och glädjas åt den lycka vi alla har, ja till och med Är innanför vårt vardags-jag eller vår personlighet. Illustrationerna är gjorda av Lena-Maria Liljefors, som också varit en värdefull samtalspartner om boken. 10

13 11

14 12

15 K apitel 1 övning ger färdighet Varför reflekterar vi så sällan över livet och själva livsupplevelsen? Jo, antagligen för att upplevandet i sig känns så självklart. Och det blir inte lättare av att vi dagligen exponeras för en mängd information och sinnesintryck som behöver bearbetas. Det dagliga livet blir en nästan oavbruten tankeström - händelser och tankar följer på varandra tills vi somnar. Vi är så vana att vara i huvudet dagarna i ända att vi ibland inte ens lägger märke till kroppen, som kanske signalerar trötthet, törst, en spänd muskel osv. Dessutom är det vanligt att vi identifierar oss med själva innehållet i medvetandet - alla de föreställningar, omdömen och tankar vi har om oss själva och livet (jag är si, jag är sån, jag tycker det, jag tycker inte det). Tankeverksamheten har därmed skapat en slags personidentitet om vilka vi är. Men det är ingen hållbar identitet eftersom vi vet att många åsikter, sanningar och föreställningar förändras genom åren. Tankar och känslor är alltså inte samma sak som den som upplever tankarna och känslorna. 13

16 Det är just den erfarenheten vi kan få när vi lär oss stilla sinnet, kortare eller längre stunder, och bara Är i själva medvetenheten och varat (som exempelvis kan liknas vid en skål eller bägare): När jag bara ÄR blir jag den bägare där allting kan rymmas intryck, tankar och känslor För egentligen är jag inte mina intryck, tankar eller känslor utan den bägare vari allting ryms Det var samma bägare som rymde min livsupplevelse när jag var 10 år, när jag var 30, när jag var 50 Jag som bara ÄR kan aldrig någonsin förändras bara innehållet Det finns någonting mer än den vi upplever oss vara som person - en djupare kärna, ett mer absolut Jag eller Själv som bara Är. Trots att upplevelsen handlar om stillhet utan tankar och känslor uppstår spontant känslor av frid, och till och med kärlek när vi börjar uppmärksamma och förenas med detta Är eller Vara. 14

17 Personligheten (vardags-jaget) Självet högre Jaget När det sker, är det ingen överdrift att påstå att vi äntligen kommit hem. Eller som den helige Franciscus av Assisi lär ha sagt: Det vi söker är den som söker. All annan frid, lycka och tillfredsställelse är bara kortvarig. Det visste och lärde Buddha för 2500 år sedan liksom en rad andra visdomslärare, kvinnliga och manliga, genom historien. Nutida andliga lärare talar också om vår inre kärna - om den frid och kärlek vi finner där, när vi kan vara mer i livets mittpunkt. En klok kvinnlig zenbuddist liknade tillståndet med ett basläger vi alla behöver ta oss till för att kunna påbörja vandringen upp för berget mot ännu högre upplysning. Det vill säga, att det är först när vi kan känna en djupare frid, medkänsla och tolerans både med oss själva och andra som vi verkligen kan utvecklas mer 15

18 medvetet, och dessutom med större tålamod. Det är betydligt svårare, ja nästan omöjligt om vi ofta befinner oss i stress eller jäktade situationer. Oavsett hur stort intresset är för högre upplysning eller andlig utveckling är själva baslägret i sig värt att ta sig till. Den livskvalitet och tillfredsställelse vi finner där skulle få många tänkande, presterande och aktiva människor att känna sig både lyckligare och friare. Och det enklaste sättet att komma dit, är att öva närvaro ofta och korta stunder - mitt i vardagen, när och var som helst. Det är i varje fall min och många meditationsintresserade människors erfarenhet. Och grunden är mycket enkel:...slappna av - känn efter hur det känns att vara i kroppen - acceptera allt precis som det är (försök inte ändra på någonting) - tänk inga tankar (om så bara för en kort stund) - återvänd till kroppen och eventuellt andningen gång på gång tills den korta övningen är klar (20-30 sek. 1-2 minuter...) För att snabbt och enkelt kunna slappna av är det viktigt att kunna känna igen det avslappnade 16

19 tillståndet i både kropp och sinne. Har du ringa erfarenheter av avslappningsövningar och meditation finns en enkel men effektiv avslappningsövning i slutet av kapitlet. Det går naturligtvis bra att göra andra avslappningsövningar. Exempelvis finns många bra mindfulnesövningar på cd. När vi börjar nå baslägret och är mer stadigt i vår inre kärna, märker vi det särskilt på två sätt: 1. Vi känner ett större lugn och en friare distans till allt vi möter. Om vi exempelvis möter kritik eller ett negativt omdöme om oss tar vi det inte så personligt därför att vi känner och upplever att vår sanna natur eller djupare identitet - Är vår inre kärna av rent medvetande. Vi behöver varken försvara oss eller leva upp till någonting - på samma sätt som tidigare när vi bara var personen. Det underbara är att vi ser eller förstår att samma inre kärna finns i andra. 17

20 2. Allt sökande upphör mer eller mindre, därför att känslan att vara hemma blir så stark när vi är i livets mittpunkt. Var vi än befinner oss, vad som än sker - är vi där. Vi vet att när vi bara Är och vilar i oss själva med öppen uppmärksamhet uppstår spontant en känsla av frid och förnöjsamhet Så långt jag kan minnas har jag alltid varit en sökare, Jag har alltid sökt efter någonting. Det har inte bara gällt må bra-känslan i vardagen utan också att få uppleva en känsla av sammanhang och mening i livet. Allt som oftast har jag haft en känsla av att vara på fel plats eller att jag ville vara någon annanstans. Eller att något, eller jag själv, behövde förändras, så skulle det bli bättre. Nu, efter alla år av arbete och intresse för min egen utveckling - böcker, utbildningar, kurser och även terapi - har jag äntligen kommit hem till mig Själv. Det är naturligtvis en resa som haft många turer och ingredienser. Men jag måste säga att 18

21 det som betytt mest för må-brakänslan och min livskvalitet i vardagen är min träning i avslappning och meditation. Särskilt de senaste årens mer seriösa träning - inte minst de återkommande korta stunderna. Det har verkligen bidragit till att nå fram till det behagliga baslägret i livet. Nu mer är jag aldrig på fel plats, och jag känner ofta frid och en känsla av sammanhang och enhet med min dagliga tillvaro. Första gången jag kunde uppleva den här behagliga livskänslan och livskvalitén under en mer sammanhängande period, var när jag i slutet på åttiotalet utbildade mig till Massör på Axelssons i Stockholm. Vi masserade och mjukade upp muskler på varandra hela dagar ibland. När jag på kvällen tog tunnelbanan hem till mitt tillfälliga boende kändes allt bara lätt och behagligt. Även om alla sinnesintryck var tydligare, för att jag var så avslappnad och öppen, var det ingenting som störde och gjorde mig stressad. Jag kunde verkligen vara i livets mittpunkt och bara njuta. Så var det ofta under den perioden. Några år senare blev jag påmind igen, i samband med en påbörjad utbildning till Avslappnings- 19

22 lärare. Efter en tid fick vi till uppgift, mellan två utbildningsblock, att göra korta avslappningsövningar många gånger per dag. Förutom mina övningsstunder när jag var hemma och ledig, gjorde jag också små pass på jobbet, på rasterna (jobbade som Parkarbetare vid den här tiden). Jag slöt ofta mina ögon och gjorde en kort avslappningsövning där jag satt på stolen en bit ifrån mina arbetskamrater. Kontinuiteten att ofta vara närvarande och i kroppen gjorde att jag återigen kunde uppleva samma sköna livskvalitet och förnöjsamhet i mitt vardagsliv. Tyvärr blev det allt mindre meditation och avslappningsövningar efter utbildningen. Det innebar också att den förhöjda livskvalitén inte kunde bestå, utan blev sporadisk. Först femton år senare mötte jag en mer sammanhängande upplevelse av harmoni i min vardag igen. Anledningen var att jag själv hade börjat ha kurser i meditation och andra mentala verktyg för ett lyckligare liv. Jag kände mig därför tvingad och även motiverad att verkligen kunna leva som jag lärde. Jag prioriterade mer tid för själen - mer stilla stunder och meditation, och det gav naturligtvis resultat. Även deltagarna i kursen kom att få uppleva den positiva 20

23 förändringen i vardagslivet. Den meditationsform jag använde vid den tidpunkten var framtagen av ett stressforskningscenter i USA (Heart Math Institut). Metoden bygger på att fokusera på hjärtat och andningen, och frambringa en naturlig känsla av uppskattning eller tacksamhet för något i livet. Kursdeltagarna fick till hemläxa att göra övningen en kort stund varannan timme under en dag. När vi träffades igen kunde alla som gjort sin hemuppgift rapportera om - mer tillit, lugn, bättre självbehärskning och andra positiva förändringar i känslolivet. I stort sett kan vi alla uppleva den här livskvalitén och få ett bättre liv om vi börjar träna avslappnad närvaro och försöker vara mer i livets mittpunkt. Och när vi väl har lärt oss att slappna av i kroppen och sinnet, oavsett vilken metod vi använder, räcker det med att stanna upp korta stunder lite då och då mitt i vardagen. Det kanske räcker med bara något djupt andetag, slappna av i armar och axlar så är vi där (oavsett var vi befinner oss i den yttre verkligheten). Det är när vi kan känna igen det avslappnade tillståndet som vi snabbt kan ta oss in i nuet och det lugna fridfulla medvetandetillstånd 21

24 vi alltid har när vi slutat tänka och bara Är. Här följer ett exempel på en bra och enkel grundövning. Trots att övningen är enkel har den en djupgående effekt. Dessutom förbättrar den kontakten med kroppen, hur en kropp ska kännas när den är helt avspänd: Lägg dig ner på sängen (eller ta en kudde under huvudet och ligg på golvet om det känns bättre). Innan du startar övningen tänk på att andas in varje gång du spänner kroppsdelen, och andas ut varje gång du slappnar av. Tiden varje gång du spänner kan vara ca 5 sekunder. Avslappningsmomentet kan däremot vara något längre. Känn efter vilken rytm som passar dig bäst. Var bara noga med att inte stressa igenom övningen, om du vill ha bra effekt. Spänn, fötter vrister (genom att vinkla upp fötterna mot ovansidan av kroppen) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Pressa ner hälarna och benen mot underlaget (på sängen eller golvet) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Spänn sätesmusklerna (knip ihop skinkorna) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) 22

25 Vinkla upp händerna (på samma sätt som du gjorde med dina fötter) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Lyft upp armarna (ca. 2-3 decimeter upp i luften) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Pressa ner axlarna mot underlaget (skulderbladen in mot ryggraden) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Pressa nacken nedåt i kudden (böj samtidigt huvudet bakåt) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till) Spänn ansiktet (knip ihop mun och ögon, blunda med hela ansiktet) - andas ut och slappna av.. (gör om proceduren en gång till)...klart Ligg gärna kvar och bara slappna av, och var tillsammans med din kropp en stund innan du kliver upp. 23

26 k apitel 2 prövningar i livet Jag nämnde i föregående kapitel hur vi inte längre tar saker och ting så personligt när vi funnit och etablerat oss mer i vårt basläger, i vår inre kärna. Emellertid kan det i vissa miljöer och situationer vara betydligt svårare än i andra att vara förankrad i sig själv. Ett exempel på det kan vara familjesituationer. Här möter jag mest mina prövningar just nu. I dag handlar det i huvudsak om min gamla kärnfamilj och inte så mycket min egen vuxenfamilj, då jag i dag lever som särbo och i många år haft utflugna vuxna barn. Den främsta orsaken till att det kan vara svårt med den inre stabiliteten i familjen - särskilt i ursprungsfamiljen, beror på att minnen, beteendemönster och personlighet till stor del har formats under våra uppväxtår i kärnfamiljen. Om syskon och föräldrar inte riktigt kan se eller acceptera den person vi har utvecklats till i dag, får vi heller ingen bekräftelse och korrekt spegling för den sidan av oss. Och när andra ser på en med gamla glasögon faller man lättare själv in i den bilden, och plötsligt kan vi befinna oss i våra gamla roller. Det försöker jag själv tänka på när jag 24

27 i dag möter mina egna barn. Det är så lätt att glida in i gamla mönster, roller och personlighetsdrag om vi inte kommunicerar och ser varandra klarare här och nu. Ett annat exempel på det kan vara möten med gamla skolkamrater eller ungdomsvänner som vi inte sett på många år... Nyligen stötte jag på en gammal ungdomsvän i mataffären, en kille jag spelade i samma rockband med i slutet på sextiotalet. Vi uttryckte båda att det skulle vara trevligt att få träffas och återförenas i bandet. Framför allt skulle det kännas meningsfullt, för min del, att få höra hur livet utvecklats för var och en. För min gamla spelkompis var det mest musiken och den gamla tiden som kom på tal. Det blev mest prat om orglar, gitarrer och gamla låtar. Ju längre samtalet pågick desto svårare blev det att komma ur den gamla bilden och tiden. Jag blev alltmer uppgiven vad gällde min infallsvinkel. Vår kommunikation låste sig alltmer därför att min spelkompis inte fick av sig sina gamla glasögon. Vi kom inte vidare. Samtalsämnet ebbade ut, och vi rundade av och fortsatte var och en med våra inköp. Det lär nog inte bli någon återförening i bandet, tänkte jag när jag gick bort mot kassorna. 25

28 Vi har nog trots allt andra saker vi hellre prioriterar i dag. Även om vissa miljöer och situationer kan dra in oss i det förflutna så att vi till och med halkar in i gamla hjulspår av roller och beteenden som vi inte längre är nöjda med, är det bara tillfälligt och övergående. Dessutom blir det lättare att komma ur de eventuellt obehagliga känslorna om vi kan bejaka och se på det som sker utan att döma oss själva. Egentligen kan vi känna hela tiden hur vi är förankrade i vår inre kärna om vi bara kan vara kvar i livets mittpunkt, dvs vara kvar och omfamna nuet oavsett vad som sker. Det blir lite som att vara på två platser samtidigt - både i den oföränderliga Jag Är delen och det föränderliga vardags-jaget eller personen. Vi får med andra ord en bättre distans mellan oss själva och det som händer - en slags större rymd att leva och vara i. För något år sedan kom jag i dispyt med min mor och min äldre syster. Det gällde några praktiska bestyr jag ville vi skulle ordna upp tillsammans, och som jag ville prata om. Men det blev ett gräl istället. Jag kände riktigt hur den rebelliske tonårskillen kom 26

29 fram i mig, och mina kombattanter hade också gått in i sina gamla roller. Innan ordväxlingen var över, och jag drog igen dörren och åkte hem, hade vi sårat varandra ordentligt. På vägen hem, innan jag hade landat i mig själv, var jag både arg och ledsen. Men bara efter en kort stund med några djupa andetag och en mer avslappnad kontakt med kroppen var jag hemma i mig själv igen - i min djupare natur. Jag började känna medkänsla för oss alla och en slags inre frihet över att jag inte ens behövde kämpa och försvara mig och mina synpunkter. Det här var ett exempel på den positiva förändringen i sinnet när vi börjar träna närvaro och blir mer förankrade och hemma i oss själva. Tack vare arbetet med min egen utveckling, inte minst min närvaroträning har jag kunnat förkorta mitt inre lidande av skuld och skamkänslor. Det är i varje fall något som den här familjehändelsen skulle ha plågat mig med i flera dagar, kanske i veckor till och från. Någon har sagt att: Vänner väljer man, familjen har man. Visst är det så. Vi kan inte lika lätt skiljas från våra familjemedlemmar och gå vidare 27

30 på vår egen väg, som vi till exempel kan göra med en gammal vän som vi möter i mataffären. Det var många år sedan jag valde en ny väg i livet. En väg och livsstil med mer djupa intressen för livets mening, kroppen och själen. I samband med det blev det lite av en skilsmässa från min kärnfamilj kan man säga. Förutom min far, var jag inte längre släkt med övriga familjemedlemmar. Även min dåvarande fru fick svårt och kunde inte acceptera, bekräfta och spegla min nya sida i personligheten, då hon själv inte alls var intresserad av mitt nya intresseområde. Efter en tid skiljde vi oss och gick varsin väg, som så många andra unga par. Den enda i familjen jag kunde känna besläktskap med, var min far. Han var snarare stolt och glad över min nya djupa sida, inte alls förvånad, ointresserad och tveksam som de övriga. Ofta kunde han spegla och bekräfta många av mina nya insikter om livet. Jag kan verkligen sakna honom i dag, både som människa och som meningsfrände i vissa familjesituationer. Det är snart tjugo år sedan han avled. Eller som jag ser det - avrustades från den fysiska kropp och form jag lärde känna honom i. Men han är fortfarande levande för mig precis som 28

31 alla andra avlidna jag har lärt känna och som har berört mitt sinne och mitt hjärta. En doft av liv Liksom doften av blomman kvarstår fastän blomman inte längre finns i ditt blickfång, kvarstår den inre människans väsen fast du inte längre ser henne en älskad vän, en anförvant eller en person som lämnat djupa intryck Du kan minnas och urskilja hennes unika karaktär precis som rosen alltid doftar ros och liljan doftar lilja När vi ser en levande blomma ser vi aldrig doften, men vet likväl varifrån doften kommer När vi ser en levande människa ser vi aldrig själen den inre människan 29

32 som får stämbanden att vibrera och avslöja vem människan är Än mindre kan vi se själen i den döda människan. Varför då tro att det som en gång varit levande inte längre finns För inte är det själva höljet eller kroppen som gör blomman eller människan levande Om det vore så skulle den torkade blomman i herbariet fortsätta att avge sin doft, och den döda orörliga kroppen kunna tala Livet är inte materia. Men det är livet som får materian att leva och beröra oss I en begränsad tidsrymd berör vi varandra med våra unika dofter kanske i en oändlig rymd vi aldrig kan lämna därför att vi ÄR livet 30

33 Man får vara glad åt det lilla man får. Även om min relation till min ursprungsfamilj är mindre givande nu när min far inte längre är närvarande, förekommer det ändå stunder som känns värdefulla. Det är, för mig, de få gånger då vi verkligen möts. Det vill säga stunder då vi kan vara närvarande och lyssna på varandra lite längre innan någon måste rusa iväg. Det behöver inte alls vara några djupa ämnen utan kan vara helt vardagliga ting eller gamla minnen vi delar. Tyvärr sker det alltför sällan på grund av en slags rastlöshet och vardagsstress som ofta ligger runt omkring alla i familjen. Även min far kunde vara splittrad och rastlös ibland, men vi kunde ändå mötas i det djupa och andliga hos varandra. Det är ju det gemensamma utbytet av tankar, känslor och erfarenheter, som gör att vi människor får kraft, inspiration och kan känna en meningsfull gemenskap med varandra. Om vi inte får någon stimulans och själslig näring med de människor vi umgås med blir vi snart trötta, tomma och utarmade på kraft. I en sådan miljö är vi heller inte i vår rätta familj även om det är vår biologiska familj. Samma sak kan det vara 31

34 bland arbetskamrater eller andra vi måste samspela med. När vi inte kan komma till uttryck, få energi och erfarenhetsutbyte, kan vi heller inte växa och få någon stimulans. Samtidigt är det givetvis lärorikt och nödvändigt att vistas i familjen, bland arbetskamrater och andra för att komma fram till ett förhållningssätt som ändå kan fungera oavsett vilka vi är. Ett förhållningssätt som oftast fungerar med de människor vi måste umgås med, är att försöka hitta den lilla mötesplats som finns (samtalsämnen, beröringspunkter). Och det utan att känna skuld för att vi känner oss mer släkt med andra personer som vi har mer gemensamt med. Om jag exempelvis till en familjemedlem försöker dela med mig av någon händelse eller upplevelse i mitt vardagsliv och jag märker att närvaron och intresset inte finns, släpper jag det bara. Jag räknar inte med att få mina själsliga behov tillgodosedda bland familjemedlemmarna. Det känns bara skönt och befriande att kunna acceptera det utan att känna någon bitterhet. I en del sociala miljöer får man helt enkelt vara glad åt det lilla man får. Till min kärnfamilj har det tagit längst tid att känslomässigt 32

35 komma fram till detta förhållningssätt. Här har det varit allra svårast för mig att bli fri från behovet av att bli sedd och bekräftad, liksom att kunna behålla mig i lugnet och livets mittpunkt. 33

36 k apitel 3 Att acceptera livet som det är Den verkliga lyckan och friheten i livet ligger inte i att livet alltid ska vara lyckligt och njutbart. Ju mer livserfarenhet vi samlar på oss, ju mer förstår vi hur saker och ting ständigt förändras, ingenting består - inklusive lyckan. Inte ens när vi kommit hem och funnit friden i vår inre kärna och djupare identitet kan vi hålla kvar lyckokänslan hela tiden. Däremot kan vi alltid vila i en större rymd och tillit när vi funnit kärnan i oss själva, det vill säga förankrat oss mer i den som upplever och överlever alla förändringar. När vi känner oss mer hemma där, blir det också lättare att acceptera livet som det Är. Livet är förändringar - i väder och vind, vi upplever arbete och vila, upplevelser av behag och obehag, medgångar och motgångar, ja till och med att ständigt utvecklas och förändras som person. Istället för att uppleva livet som en färd i en bergoch-dalbana kan vi börja bejaka vår resa, och slappna av mer. Även dagar som är tunga och svåra blir lättare när vi behåller vår position i vår inre kärna. Dessutom vet vi från tidigare jobbiga dagar 34

37 och perioder att det trots allt brukar vända och bli bättre igen. Förmodligen är det den erfarenheten som låg till grund för den uppskattade psalmen - Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Oavsett om vi ser det som att vila i Guds händer eller vår egen kärna av inre rymd är det en och samma kraftkälla vi öppnar oss för när vi i jobbiga perioder kan slappna av och acceptera det som sker - ta en dag, ett ögonblick i sänder. Många av våra problem blir inte bara lättare att hantera utan kan också få en bättre lösning när vi kan slappna av, ha tålamod och vänta in. Dessutom uppstår en större känsla av lugn och tillit när vi kan släppa taget om framtiden. Med andra ord kan vi känna mindre stress och oro när vi kan ställa vårt ego eller vardags-jag åt sidan för en stund, dvs, vårt vanemässiga behov av kontroll över livet och framtiden. Det är när vi människor enbart identifierar oss med vårt vardags-jag eller vår person som vi tror att alla problem också måste lösas därifrån. Men det är inte alltid som vårt intellekt och rationella tänkande har lösningen. Ofta är det andra mer intuitiva svar som kommer med lösningar - allt ifrån lösningar på stora uppfinningar, vetenskapliga upptäckter till 35

38 vardagsproblem. Plötsligt klarnar det för personen ifråga när han eller hon står och diskar, tar en promenad, ser ett tv program eller hör en annan människa säga några viktiga ord. Det finns en stor kraft och frihet att hämta i vårt eget medvetande när vi stannar kvar i livets mittpunkt och låter allting vara som det Är. Det gäller särskilt när vi kommer in i olika negativa känslotillstånd. Om vi till exempel känner oss uttråkade, ledsna, arga, ensamma kan vi lära oss acceptera och stanna kvar i känslan tills den går över. Det gör alla känslor förr eller senare. Och ju mer vi kan erkänna och avspänt betrakta själva känslan utan att värdera och döma, desto snabbare släpper den. Vår varma icke-dömande inre blick blir som solens strålar som får den råa och fuktiga morgondimman (känslan) att dunsta. När vi kan slappna av och bara vara - utan att göra motstånd, skämmas, förneka eller fly - när vi möter våra egna och andra människors känslor, blir vi både tryggare och friare. Tankar och känslor blir som olika väderlekstillstånd, moln och vindar som uppstår, drar fram och försvinner på vår mentala himmel i vår eviga inre rymd. Där vi tidigare blev våra 36

39 känslor och förlorade all distans kan vi nu från en högre position börja betrakta det som känns jobbigt och obehagligt. Egentligen är det först då som vi verkligen är redo för att handskas med våra känslor och reaktioner. Handlingar som skapat ånger och skamkänslor, som vi tidigare behövde gå i försvar för, kan vi redan inom oss avväpna utan att behöva fly eller agera ut för att frigöra den smärta vi känner. Att kunna slappna av, vila och bejaka det som händer inom oss är en viktig förmåga i det mogna mänskliga psyket. När vi förstår det kan vi också känna större medkänsla och tolerans för andra som ännu inte kan hantera sitt inre, och lider av det. Även när uttrycket blir i form av ilska eller tjurskallighet kan vi känna en viss medkänsla och förståelse. Det finns en stor visdom och frihet i att förstå att vi aldrig kan kräva av andra det som ännu inte är möjligt. Och den förståelsen och förlåtelsen är lika viktig till oss själva i våra tillkortakommanden. Vi gör alla vårt absolut bästa utifrån de förmågor och den medvetenhet vi hittills har uppnått. Därför finns det all anledning att alltid försöka se på oss själva med kärleksfulla 37

40 ögon, hur vi än gör och handlar. Om vi inte kan det direkt i stridens hetta kan vi i varje fall försöka i efterhand. När det känns naturligt för oss har vi tagit ett stort steg i vår personliga utveckling mot högre medvetenhet. Men blir det inte tråkigt och slätstruket när vi allt oftare kan vila i vårt eget medvetande, ha distans och vara i balans? Nej absolut inte, vi kommer att vara mer levande än någonsin när vi inte längre är så rädda för känslor och förändringar i livet. När vi inte behöver hålla kvar vare sig våra lyckliga tillstånd eller kämpa emot i svåra stunder, blir vi friare. Vi vågar vara mer närvarande och öppna oavsett vad som händer. Med mer fokus på vår närvaro och medvetandeutveckling i livet, blir allt vi möter (människor och skeenden) till nytta för oss, då det ger oss alltmer erfarenhet, visdom och förståelse. På så sätt blir utvecklingen i sig det centrala, blir själva målet medan händelser, saker och ting är vägen och möjligheterna. Ett av de påståenden jag minns att jag verkligen tog till mig i min familj under min uppväxt, var när min far sa att livet är en skola, och vi är här för att utvecklas. De orden gick in 38

41 i mig antagligen för att jag redan visste det i min egen själ. Om vi nu är ute på en livsresa i medvetenhet och självkännedom, vilket jag personligen känner och tror, varför då inte njuta och glädjas åt det vi kan få möta och behålla en tid - även om det är en tillfällig lycka!? Ja, till och med när glädjen och lyckokänslan bara blir i form av en dröm......ett exempel: I mitt nuvarande boende känns själva huset bra, och speglar en stor del av den jag är. Men omgivningarna utanför motsvarar inte mina själsliga behov. Det är alldeles för lite natur, tystnad och öppna landskap för att jag ska känna mig riktigt hemma. Trots att jag haft flera hus, bott på olika ställen, renoverat, byggt och anlagt trädgårdar, är jag inte främmande för att flytta igen om rätt plats dyker upp. Visst finns det en viss tvekan, med tanke på min stigande ålder. Därför får det inte vara för stort och inkludera alltför mycket underhåll och arbete. För en tid sedan dök det upp ett hus och en naturskön plats utanför stan, som kändes perfekt för 39

42 mina behov. Jag var helt inställd på att flytta, och satte igång en process med mäklare och allt. Men efter många turer blev det till slut ingen affär, och märkligt nog kändes det helt ok! Att det trots allt kändes så bra berodde på att jag hade fått bekräftelse på att jag verkligen kunde leva och vara i ovissheten, ta mina små dagliga steg och ändå vara trygg under hela processen. Dessutom hade jag lyssnat mer på mig själv, min egen inre röst, och varit mindre beroende av andras synpunkter. Jag hade undvikit att rådfråga och berätta för personer i min omgivning som jag visste var alltför subjektiva. Att berätta om min husaffär för min gamla mor och min syster, som lätt blir ängsliga och otrygga, var helt otänkbart. Tidigare hade jag gjort ett försök att bolla mina flytt-tankar med min systerson, som ingår i min gamla kärnfamilj och är mycket mån om alla. Då jag märkte att hans egna rädslor och behov alltför mycket styrde vårt samtal den gången, insåg jag att det var ingen ide att rådfråga honom. Den enda person jag anförtrodde mig åt var min särbo som kunde lyssna mera vidsynt. Men samtidigt kändes det lägligt att vila och framför allt lyssna till mig själv, att ta ansvar och göra resan på egen hand, den här 40

43 gången. Min vana trogen pratade jag en stund med Gud varje dag. Därutöver gjorde jag inget mer än förblev i livets mittpunkt så mycket som möjligt och försökte agera utifrån bästa förmåga när saker och ting dök upp. Utan att gå in på alla detaljer blev det en månad fylld av spekulationer, drömmar, känslor av lycka och tvivel, turer och beslut hit och dit. När allt var över kunde jag konstatera att det mest värdefulla i processen blev min självkännedom, vad jag personligen inte vill, vad jag vill och kan vara om jag följer mitt hjärta utan rädsla. Jag har försökt sammanfatta min upplevelse i diktform: Så har jag varit ute i ovisshetens landskap, med en förvånande trygghet att kunna vara och vistas i Här fanns ingen att fråga och lyssna till annat än mina ibland motstridiga inre röster Jag har försökt lyssna till den mest sanna och fria rösten i mig själv 41

44 Jag har tvingats utmana både min längtan och min rädsla - både mina önskedrömmar och mitt behov av trygghet I min oro och även glädjefyllda iver har jag tvingats lägga hela min tillit till Gud - den ovissa trygga famn som omfattar allt omkring mig i sin osynlighet Bara där fann jag en trygg väg genom landskapet, ej fri från eget ansvar men ändå fylld av frid och tillförsikt Om syftet med mitt liv är att växa i visdom och medvetenhet då är allt omkring mig - människor, skeenden och miljöer den rekvisita som får mig att växa och vakna allt mer Må jag alltid kunna vila och lyssna till den inre röst som ser visdomens väg som syftet - särskilt när jag tvivlar och 42

45 färdas genom ovisshetens landskap Men må jag också kunna glädjas åt den rekvisita som kommer och går - alla de människor, händelser och ting som får mina känslor att leva Bara då kan jag vara den sanna levande människan vi alla är ämnade att vara 43

46 k apitel 4 Lycka för stunden och lycka i grunden Den största utmaningen för mig just nu är att kunna leva och vara i min inre kärna av frid och välbefinnande, oberoende var jag befinner mig och vad jag gör. Jag vet också att den lycka och det välbefinnande vi alla innerst inne söker inte är som den lycka och tillfredsställelse vi i allmänhet söker och upplever. Det här är en mer grundläggande lycka som inte har någon början och något slut, till skillnad från den lycka vi skapar och begär. När vi till exempel önskar oss nya saker, behöver resa eller uppleva något nytt och njutbart för att vara lyckliga kommer vi alltid att få uppleva en lycka som bara varar för stunden. När vi väl fått det vi önskat kommer den upplevelsen förr eller senare att mattas av, bli neutral ja kanske till och med kännas tråkig efter en tid. Det föder snart fram en ny längtan, och vi måste börja om och friska upp vår må-bra-känsla med någonting annat för att känna oss lyckliga igen... Och så fortsätter det, om och om igen. Den grundläggande lyckan, som finns i själva varat 44

47 i livets mittpunkt, grundar sig istället på evigheten. Den har aldrig skapats utan har alltid funnits. Den är vår eviga inre rymd, som är varandets kärna. Den är vår sanna natur som alla upplysta vise säger. Till och med när vi känner oss olyckliga, är vår grundläggande lycka eller vår inre bas av välbefinnande oförändrad. Anledningen till att vi känner oss olyckliga beror på att vi för en stund har lagt hela vår uppmärksamhet på själva smärtan - på det som känns jobbigt, olustigt eller svårt. Tankar och känslor spinner iväg och drar fram som oväder på himlen. Men dessa tankar, känslor och sinnesförnimmelser är inte själva himlen eller rymden. De är bara olika tillstånd som uppstår, kommer och går i vårt medvetande, vår eviga inre rymd. När jag för ett par år sedan i samband med en livskris låg på golvet och grät ensam i mitt vardagsrum, yr och omtumlad av ångest och depression, fanns varat och friden i min inre kärna hela tiden där. Det var bara det att jag upplevde den inte, därför att mina känslor och tankar var så starka. Inte förrän jag kapitulerade fullständigt inför livet som det var, kunde jag uppleva den frid och det välbefinnande som alltid finns i vårt inre - bortom 45

48 moln och oväder (turbulenta tankar och känslor). Precis som det alltid är absolut stilla i stormens öga oavsett dess förödande kraft och framfart är det lika lugnt, stilla och fridfullt i vår inre kärna, i vårt medvetandecentrum oavsett vad som händer och sker. Egentligen var det bara mina dagliga tankar och känslor under min livskris som hade mörklagt allt ljus och allt välbefinnande från min sanna natur. När mitt ego och behovet att styra mitt liv ställdes åt sidan kunde jag börja uppleva min fridfulla obegränsade själ, min evighetsnatur igen. Det var samma frid jag upplevde, fast ännu mer koncentrerat, den gången jag satt på köksstolen och mediterade, och spontant fick vara med om en utanför-kroppenupplevelse. Den gången upplevde jag det rena medvetandet, min sanna evighetsnatur, ännu tydligare. Det var i början på åttiotalet, och var min första egna upplevelse om att vi människor är så mycket mer än de begränsade personer vi tror oss vara (min upplevelse och min livskris är beskrivna i mina tidigare böcker). Den gemensamma nämnaren för min utanförkroppenupplevelse och då jag kapitulerade i livskrisen var att båda tillstånden handlade om en 46

49 absolut vila och avslappning. För att uppleva själva medvetenheten eller det tidlösa varat inom oss verkar det som att vi måste slappna av och just bara vara. Men vanligtvis är vi så inställda på att vi måste göra något för att uppnå det vi önskar. Och redan där blockeras möjligheten att förnimma vår grundläggande natur. När det sker någon enstaka gång, vilket det gör för de flesta av oss, är det just för att vi spontant kommit in i ett tillstånd av att bara vara. Vi har för en stund glömt tid och rum. Tankar och bekymmer har upphört därför att vi är helt närvarande i någonting - en naturupplevelse, ett samtal, en bok, ett handarbete (en hobby) eller någon annan koncentrerad upplevelse. Genom att börja uppmärksamma själva tillståndet - enklast genom att ofta öva avslappnad närvaro - kommer vi alltmer att lära känna den grundläggande lyckan vi alla har inom oss, eller ännu mer korrekt - vi alla Är i grunden. Och då står det inte på förrän vi kan öppna oss för det fridfulla varat, som alltid finns i livets mittpunkt oavsett var vi är och vad vi gör. Vi behöver inte längre vänta tills vi kommer hem från arbetet, eller kommer ut i naturen, eller reser bort. Vi behöver inte längre, i samma utsträckning som 47

50 tidigare, använda verktyg som - bön, meditation, avslappningsövningar, yoga etc. - för att centrera oss och komma hem till oss själva. Vi är alltid hemma, därför att vi alltmer kan vara där vi Är. Den kärlek, frid och förnöjsamhet som finns i vårt eget hjärta, i vår eviga inre kärna, har vi alla tillgång till när vi väljer att bara vara - ha ett öppet sinne just där vi är. Visst behöver vi planera, och tänka både bakåt och framåt i vårt dagliga praktiska liv. Men om vi alltför mycket är i huvudet och tankarna, kommer vi ofta att känna oss splittrade, rastlösa, otillfredsställda - även otillgängliga för varandra som medmänniskor, därför att vi ofta är någon annanstans när vi möts. På så vis går vi miste om den underbara livskvalitet vi alla har inom oss. Hur bra vi än har det materiellt och på andra områden i livet kommer vi förr eller senare att förstå att det finns en djupare lycka, frid och kärlek, som egentligen är oberoende av yttre förhållanden. Tänk att vi människor med vår utvecklade intelligens och vetenskap fortfarande tror att lyckan står att finna utanför oss själva. Trots alla upptäckter, 48

51 landvinningar, kunskaper och modern teknik tycks vi inte ha förstått eller funnit lyckans och kärlekens sanna källa. Men den inre visa röst som bor i varje människas själsliga, eviga hjärta kommer förr eller senare att ge sig till känna. Du söker efter lycka och kärlek Du går från dörr till dörr I mötet med en annan människa I vänskap eller i förälskelsens rus I blicken hos ett leende barn I tillgivenheten hos ett husdjur I naturens skönhet eller en hobby du älskar Ett konstverk, ett musikstycke eller några rader i en bok Alla dessa dörrar har öppnat ditt lyckliga hjärta för en stund Men ibland i din rastlöshet drivs du att gå till vilken dörr som helst Du köper något, äter något, dricker, intar ett rus eller kanske söker sexuell 49

52 tillfredsställelse Allt som kan tillfredsställa din längtan om så bara för en kort stund En dag kommer visheten att stiga in genom din dörr och den kommer att säga dig vad den alltid har sagt; - Den lycka du hela tiden sökt har du aldrig varit skild ifrån Precis som alla dina känslor uppstår i ditt eget hjärta bor också lyckan och kärleken där Du behöver inte gå bort för att söka efter den Den rinner och porlar, är en outsinlig källa i ditt innersta väsen, är den du Är i din själsliga brunn Du kan inte finna den, eftersom den redan finns inom dig Du behöver bara uttrycka den du Är i ditt renaste hjärta - där, finner du alltid lyckan och kärleken 50

53 Du kanske undrar - hur uttrycker jag den jag Är i mitt renaste hjärta? Det gör du alla gånger då du känner vänlighet - när du vill omfamna någon eller rent av dig själv Du gör det alla gånger när du uppskattar och känner tacksamhet för någon eller något Du uttrycker den innersta lyckan var gång du öppnar ditt sinne för Livet - såväl när du möter och speglar en annan människas leende som när du tar emot naturens skönhet Glöm aldrig att det du uttrycker, kommer du också att uppleva För du vet väl att när du uttrycker en ilska kommer du i samma stund att uppleva den ilskan På samma sätt kommer du alltid att uppleva lycka och kärlek när du tar fram dessa känslor ur ditt hjärta 51

54 Så är du och den allra högsta lyckan beskaffad Djupt i din själ vet du allt detta, och nu har jag kommit för att påminna dig Man skulle kunna komplettera med att vi också uttrycker och upplever vår inre frid, lycka och kärlek när vi är där vi är. I mitt deltidsarbete i äldreomsorgen kan det ibland kännas tråkigt med vardagsrutiner hos de äldre jag hjälper och besöker i deras hem. Vissa vårdtagare kan också vara trötta och en aning bittra. Är dessutom hörseln nedsatt blir det sällan några upplivade samtal och meningsfulla möten (förutom den praktiska hjälpen jag utför). Bland annat har jag känt en viss olust och leda i mina besök hos en äldre dam. Hennes hörsel är dålig och hon är ofta butter och negativ i sitt sinnelag. Eftersom det känns viktigt för mig att leva som jag lär, gör jag ofta korta stunder av centrerad närvaro när jag jobbar i hemtjänsten. Det skulle kännas meningslöst att skriva om livets mittpunkt om det 52

55 inte fungerade i mitt eget vardagsliv. En dag bestämde jag mig för att när jag gick in till den gamla damen ifråga skulle jag vara fullkomligt närvarande. Jag skulle inte ha någon som helst tanke kvar hos föregående vårdtagare eller på mina upplevelser tidigare under morgonen. Och jag skulle släppa alla tankar om nästa stund och framåt i tiden. Innan jag öppnade dörren och klev över hennes tröskel såg jag till att vänta in mig själv. Jag tog ett djupt andetag, slappnade av i armar och axlar och kunde känna närvaron i kroppen. Jag såg mig omkring, där jag stod på hennes trapp - det höga gräset i trädgården, solstrålarna som glittrade och trängde igenom bladen i en trädkrona, en fågel flög förbi och försvann bakom ett uthus. Nu var jag där med hela min uppmärksamhet. När jag kom in satt den gamla damen vid köksbordet och åt sin frukost. Jag slog mig ner på en stol mitt emot. När jag såg på henne tänkte jag och sa tyst till mig själv - jag är här nu för dig! Utan att överdriva blev det en magisk förändring i min upplevelse. När jag talade högljutt med henne på grund av hennes hörsel, och gjorde alla mina övriga insatser - diskade, bäddade och hjälpe henne med 53

56 påklädning - kändes allt annorlunda. Det blev en helt annan kvalitet i mitt känsloliv, därför att den grundläggande lyckan i den rena närvaron kunde uppenbara sig. Jag kunde lägga märke till hur hon själv också påverkades av min djupa närvaro. Det kändes som att hon var mer nöjd, avspänd och mer öppen än tidigare. Dessutom har det visat sig att den behagliga och positiva erfarenheten skapat ett slags mentalt spår vi båda kommer in på då vi möts. Jag mår bra och kommer lätt in i nuet då jag är på väg att gå in till henne, och själv verkar hon ofta nöjd och till och med lyser upp ibland när jag kommer. På samma sätt som en obehaglig eller tråkig upplevelse kan skapa ett negativt mentalt spår varje gång man blir påmind eller kommer till platsen, har alltså min förändrade hållning skapat en behaglig och positiv känsla när jag står på hennes trapp. Och det bara efter en enda gång av ökad närvaro. Visserligen har jag under en längre tid tränat avslappning och att vara medvetet närvarande i olika situationer. Och det behöver jag fortsätta att underhålla och vårda (det behöver vi alla, även när det börjar bli lätt och enkelt) 54

57 När vi tränar avslappning och att vara mer i livets mittpunkt fördjupas också erfarenheten om livskvaliteten och lyckan i den öppna närvaron. Och när vi väl har funnit och förstått detta välbefinnande har vi äntligen funnit en lycka på en djupare nivå. Jag vill också betona att lyckan för stunden absolut kan vara till glädje för oss eller vara betydelsefull på olika sätt. Det ena tillståndet utesluter inte det andra. Själv njuter jag gärna av en kopp kaffe och ett gott samtal med någon. Jag känner glädje och lycka när jag komponerar, när jag skriver, snickrar eller är kreativ på andra sätt. Men den lyckan kan inte riktigt mäta sig med lyckan i grunden, och det är en erfarenhet jag delar med alla andra som funnit den rena, enkla friden i sin inre kärna. 55

58 k apitel 5 att leva i tillit När vi kan vara mer i livets mittpunkt kommer vi också att uppleva mer tillit till livet. Ju mer vi slappnar av och centrerar oss i nuet kommer vi att känna mindre oro för framtiden eller fastna alltför mycket i det förflutna. Dessutom kommer vi att få tillgång till en större del av oss själva än då vi bara är i personen eller egot. När vi träder in i den öppna närvaron öppnar sig en annan visdom och intelligens, som inte är tidsbunden och begränsad av vår personliga livsberättelse - våra minnen och erfarenheter från födelsen och fram till nu. Vår sanna natur, själen eller vårt tidlösa medvetande har mer kapacitet än att enbart bearbeta information, planera och handla utifrån minnen, kunskaper och erfarenheter från vår nuvarande livsöverblick. När vi börjar förstå att vi är något mer och större än vår person eller egoindividualitet kan vi också börja lyssna och få tillgång till en högre form av intelligens. En intelligens och visdom som ser både det förflutna och framtiden och vad som kan vara bäst just nu för oss - sett i ett större perspektiv. 56

59 Oavsett vad vi kallar den högre intelligensen - intuitionen, den inre rösten, högre jaget eller Gud inom oss - behöver den upplevas konkret. Annars blir det ju bara ett påstående som inte har någon praktisk betydelse i vardagslivet. Men för att kunna uppleva den inre vägledningen och komma i samklang med den livsväg jag tror vi alla har, behöver vi vara stilla och lyhörda. Alltför mycket tankar och planer, eller känslor av oro och stress, kommer att överrösta den mer subtila inre rösten. Dessutom kommer vi att vara mindre uppmärksamma på yttre signaler, livets tal utanför oss om vi inte är tillräckligt öppna och närvarande utan alltför upptagna av egna tankar och beräkningar. Om vi önskar kommunicera med en högre intelligens, uppleva vår inre kärna och uppleva mer inre frid i vardagslivet, behöver vi regelbundet slappna av, centrera oss och vara mer i kroppen och nuet. Att ha för vana att lyssna på sig själv och livet en stund varje dag, genom bön, meditation, yoga eller liknande, kan få stor betydelse. Att stanna upp, slappnar av och känna in då och då under dagen kommer att ge ännu mer resultat. Det vi övar blir vi allt skickligare på. 57

60 Det finns naturligtvis en rad böcker som beskriver hur man kan träna upp sin intuition och lyhördhet. En av de viktigaste grunderna är emellertid att bli mer närvarande i nuet, och det gör vi enklast genom att slappna av och vara mer i kroppen när vi kommer ihåg. Det geniala är att ju enklare vi gör det, desto lättare blir det att träna i vardagen. När vi slappnar av och bara Är kommer vi också spontant att känna mer frid, lycka och förnöjsamhet. Det är lite av en paradox att ju mindre vi gör och strävar efter, desto lyckligare blir vi. Om vi söker och strävar efter inre frid, som vi människor oftast gör, blir det som ett slags moment 22, dvs, omöjligt att uppnå därför att vi redan har inre frid om vi bara slappnar av, gör ingenting och bara Är. Innan jag själv hade funnit min inre frid och upptäckt det enkla men gudomligt behagliga i att bara vila i mig själv, kunde jag ofta vara både rastlös och otrygg. Jag kunde känna oro och vånda inför saker som låg framför mig. Ibland kunde jag också fastna i gamla upplevelser och händelser, om jag exempelvis blivit missförstådd, fått kritik eller blivit missnöjd med mig själv eller någon annan. Så blir det lätt om man bara identifierar 58

61 sig med personen. Visst kan jag fortfarande känna nervositet och ett visst motstånd inför saker som väntar, men samtidigt finns det ett lugn längst där inne. Jag kan också behöva bearbeta jobbiga händelser ibland eller sätta ord på diffusa känslor som behöver uttryckas. Men det går ofta snabbt och har blivit enklare nu när jag betraktar mig själv och andra från min inre kärna, det rena varat i mig som bara Är. Från den positionen som egentligen är vår sanna grundläggande identitet blir det lättare att se på allt med mer bejakande ögon. I det mer objektiva icke-dömande varat blir det naturligt lätt att se på allt och alla, inklusive sig själv som person, med större värme och empati. Om vi kan slappna av lite mer, och tagga ner på våra krav och förväntningar, ger vi både oss själva och andra en större rymd att växa och mogna i som personer. Där vi tidigare kritiserade och dömde oss själva och andra kan vi börja vila i det rena varat och medvetandet. Det vill säga, när vi ibland möter våra tillkortakommanden som personer är vi samtidigt förankrade i det objektiva betraktandet, i vår inre kärna av frid och kärlek. Enligt alla visdomstraditioner, mystika erfarenheter 59

62 inklusive människors nära-dödenupplevelser, är vi alla genom vår Jag-kärna förankrade i den högre, gudomliga intelligensen. Med andra ord är vi alla sammanlänkade med den kraft vi kallar Gud, och som har en intelligent plan med våra liv. Det betyder att vi har möjlighet att samarbeta med den utvecklingsprocess vi alla befinner oss i. Därför är det bra om vi kan tona ner personlighetens eller egots alltför snäva bedömningar och mer impulsiva önskningar och strävanden och försöka bli mer intuitiva och lyhörda för den högre intelligensens visdom och budskap i våra liv. När jag ser tillbaka på mitt eget liv har jag många gånger fattat beslut utifrån min ivrighet och otålighet, beslut som inte varit förankrade i min djupare natur. Om det inte blev ett stopp, kunde det bli konsekvenser jag ofta ångrade och fick reda upp i efterhand. I dag har jag en vana att alltid vänta in och kyla ner den första impulsen. Om jag till exempel får ett bra erbjudande med något som intresserar mig, av en telefonförsäljare, en bokklubb m.m., säger jag aldrig ja förrän jag väntat in hela mig själv någon dag. Ofta blir det ingenting av det därför att det sällan är ett genuint behov. Jag 60

63 brukar även, särskilt när det gäller viktiga beslut, sätta mig i bön, ställa frågor, meditera och känna in eller försöka förnimma något slags svar. Vanligtvis försöker jag uttyda svaret genom vilken känsla jag får i kroppen - ofta i bröst och magtrakten. Känns det lätt - känns det neutralt - känns det jobbigt när jag tar upp frågan? Det är inte så lätt att veta alla gånger, särskilt innan vi fått den djupare tilliten till oss själva och livet. Det gör också att den mer otrygga eller rädda rösten kan styra och hålla tillbaka oss ibland. Om vi försöker lyssna och känna in och till exempel får ett neutralt svar eller inget svar alls, kan ju det ändå vara ett svar - ta ett till steg så får du se... Åter igen handlar det om att våga vara i livets mittpunkt, ta våra små eller stora steg i livet och vara uppmärksamma på det som sker i nuet. Det är faktiskt möjligt att slappna av mer och inte behöva ha kontroll på allt. Den inställningen kommer också att kännas mer lättsam och befriande när vi hamnar i en stressig och rörig livssituation. Vi gör helt enkelt vårt bästa i situationen, och ingenting mer. Att säga till sig själv följande två meningar kan vara bra varje gång något är jobbigt eller känns 61

64 olustigt: Precis så här är det just nu (och bara vila i det). Eller Precis så blev det nyss (och bara acceptera det). När vi bara uppmärksammar det som är just nu, eller hände nyss, utan att försöka förändra något, får vi omedelbart en distans eller en befriande rymd där vi inte behöver agera utifrån stress och rädsla eller andra invanda reaktionsmönster. Om vi befinner oss i en mer omfattande period av jobbigheter (arbetsuppgifter eller mer känslomässiga svårigheter) kan vi även här uppnå en befriande känsla genom att säga Precis så här är det just nu i mitt liv (och bara vila i det en stund). Prova gärna dessa meningar varje gång du känner olust. Slappna av acceptera allt och var bara närvarande med dig själv: Precis så här är det just nu eller Precis så blev det nyss (eller i går...) eller Precis så här är det just nu i mitt liv. Vanligtvis uppstår ett slags tunnelseende varje gång vi hamnar i stress och starka olustkänslor. Det kan kännas som att världen krymper och vi känner oss isolerade och trängda. För att få tillbaka vår normala balans måste vi instinktivt göra något eller ta oss därifrån. Många gånger blir det i sig 62

65 en kamp som gör det ännu jobbigare. Med hjälp av dessa meningar eller affirmationer kan vi helt naturligt uppleva en större rymd och frihet, trots att det är som det är för tillfället. Precis så här är det just nu eller Precis så blev det nyss (eller i går...) eller Precis så här är det just nu i mitt liv. Det är en underbar förmåga att kunna vara kvar i livets mittpunkt och uppleva kontakten med vår inre kärna av lugn - oavsett vad som händer och sker. Det enda vi behöver göra är att lära känna, och bli bättre på att uppmärksamma den fridfulla närvaron i oss själva - som vi alla innerst inne Är. Och grunden är mycket enkel:...slappna av - känn efter hur det känns att vara i kroppen - acceptera allt precis som det är (försök inte ändra på någonting) - tänk inga tankar (om så bara för en kort stund) - återvänd till kroppen och eventuellt andningen gång på gång tills den korta övningen är klar (20 sek. 1 minut, 2 minuter...) 63

66 k apitel 6 k änslomässig trygghet Man skulle kunna säga att tillit och trygghet är två sidor av samma mynt. Känner vi tillit till livet känner vi ofta trygghet, och vise versa. Många andligt sinnade människor har ju en slags trygghet eller gratis tillit genom sin livssyn. Emellertid kan den tryggheten vackla även för den troende därför att det kan finnas vissa känslomässiga sår och erfarenheter av till exempel bristande vuxenstöd under uppväxtåren. Bland sekulariserade eller icketroende människor är sannolikt brist på tillit och trygghet ännu mer utbredd. Trots att vi spontant kommer att bli mer trygga bara genom att slappna av och vara mer i livets mittpunkt, kan det vara bra att ha verktyg för att också psykologiskt stärka sin grundtrygghet i vardagen. Det är inte lätt att vara vuxen när man i själva verket är ett barn. Men genast blir det lättare när man inser det. Det kan låta överdrivet att vi vuxna också kan vara 64

67 barn. Men nog regredierar vi alla ibland. Särskilt kan det inträffa om vi är alltför trötta, utmattade eller stressade. För inte är det den vuxna, mogna och trygga sidan i oss som gestaltar sig om vi blir högljudda, slår i dörrar, går till personangrepp eller går iväg i förtvivlan eller protest? Och antagligen är det den lille pojken i mannen, eller flickan i kvinnan, som kommit fram när vi vuxna tjurar, vill hämnas eller när vi känner oss ledsna, ensamma och utanför. Rent biologiskt handlar också regression, särskilt den som uppkommer vid stark stress, om primitivare delar av hjärna som tagit över. Det är den så kallade reptilhjärnans överlevnadsinstinkter som går igång när vi till exempel upplever att hela vår existens är hotad. Och det spelar ingen roll för hjärnan om det är ett realistiskt fysiskt hot eller ett känslomässigt psykologiskt farligt tillstånd. I båda fallen kommer instinkterna att driva på oss att antingen gå till angrepp, försvar eller försöka fly. Vi kan också reagera med förnekelse eller till och med spela döda, dvs, bli apatiska, tysta och handlingsförlamade. Därför är det avgörande för vårt inre välbefinnande att både kunna hantera stress och reglera våra känslor. På så vis kan vi ta 65

68 hand om vår egen känslomässiga frustration och smärta när den uppstår utan att behöva agera ut den eller rikta den inåt mot oss själva. I föregående kapitel beskrev jag hur det går att vila i sig själv även när det är jobbigt och stressigt. Det går faktiskt att ta ett steg tillbaka och bara betrakta, trots att vi är i händelsernas centrum. Istället för att vi blir ett med själva upplevelsen av alla olustiga tankar och känslor kan vi bli ett med själva upplevandet. Vi bara vilar, slappnar av och betraktar och låter allting vara precis som det är. Det vill säga, vi bara uppmärksammar och ser allt som pågår - i rummet, hur kroppen känns, vilka tankar och känslor som vi för tillfälligt har. På så vis kommer vi att vidga vår inre rymd och känna oss friare samtidigt som vi med större lugn och klarhet kan handla och agera. Om det uppstår mer starka känslor, kan det vara bra att även kunna tillämpa ett psykologiskt tillvägagångsätt, som kan se ut på följande sätt: Istället för att uppslukas av den jobbiga känslan, och försöka fly, förneka eller få bort den, lägger vi all fokus på att erkänna och ta hand om känslan. 66

69 Att erkänna känslan är detsamma som att acceptera den utan att skämmas och försöka få bort den (inför sig själv och andra). Att ta hand om känslan är att kunna stanna kvar och bara vara närvarande tills känslan går över. Min övertygelse och erfarenhet är att vägen till en känslomässig trygghet i vardagen avgörs av hur villiga vi är att ta hand om oss själva när vi upplever smärtsamma känslor. När det gäller känslor verkar det som att vi vinner mer på att vara ömsinta och kärleksfulla än att försöka vara kloka och förnuftiga. En fin liknelse om hur vi kan bemöta våra smärtsamma känslor rätt, är bilden av den ömsinta föräldern. Jag hörde den berättas av den Vietnamesiska buddistmunken Tich Nhat Hanh...När en mor hör sitt lilla barn gråta och skrika i ett rum intill, frågar hon inte varför och börjar diskutera utan går genast in och tar upp barnet i sin famn. På så vis blir barnets rädsla eller smärta omhändertaget och bekräftat, och snart blir barnet lugnt. Det är precis så vi borde göra mot oss själva när smärtsamma känslor av rädsla, ilska eller frustration uppstått. Istället för att reagera utåt, eller dra 67

70 oss undan, försöker vi ta hand om den smärtsamma känslan som en trygg och kärleksfull förälder skulle ha gjort. Om vi skulle dela in ta hand om i 3 steg kan det se ut på följande sätt: 1 vi erkänner känslan (vi har hört skriket i barnets rum) 2 vi möter upp känslan - genom att säga till oss själva att det är helt ok att känna så här (vi har tagit upp barnet i famnen) 3 vi andas och är närvarande tills känslan gått över (tills barnet är lugnt igen). Det här förhållningssättet är särskilt bra när inga ord och inre samtal fungerar. Då är det bara ordlös handling som gäller. Vissa av våra känslomässiga reaktioner kan ha uppstått i tidig barndom före vår språkliga förståelse. När inga ord och förklaringar hjälper är det ju bara trygg omsorg och närvaro som fungerar. Om vi inte fick den omsorgen i en sårbar situation som barn, kan det givetvis ha satt sina spår. Bästa sättet, kanske enda möjligheten, att påverka det minnet och dess reaktion är att bejaka känslan med värme och empati varje gång känslan dyker upp. Då förändras känslominnet i sin kärna 68

71 eller orsak. Det vill säga, vi bemöter minnet med just det stöd vi inte fick den gången som barn. Därigenom läker vi inte bara ut ett gammalt sår i oss själva utan kan också börja ge ett tryggare stöd när vi möter andra människors känslor. Att bemöta, erkänna och frigöra obehagliga känslor handlar också om att kunna sätta ord på känslorna. Det fungerar särskilt bra om vi har diffusa olustkänslor i själen och kroppen. Genom att försöka komma fram till vad det är vi känner på ett ärligt sätt, påbörjar vi en frigörelseprocess som kan få våra diffusa känslor och problem att lossna. Istället för att känna oss fängslade av obehag och omedvetna spänningar i kroppen, går vi ner i vår inre källare för att leta fram vad det är för känsla som gömmer sig. Är det avund, ilska, skuld, skam, sorgsenhet eller något annat mer träffande ord för känslan? Det heter ju också - När vi lyser på trollen, spricker dom. Det vill säga, när vi väl ser eller blir medvetna om vad det är som plågar oss, är det i regel inte så farligt som vi först trodde. Dessutom känns det alltid lättare när vi får uttrycka våra känslor - få lyfta ut dem ur oss själva. Även om det bara hjälper för stunden och 69

72 problemen inte är lösta, känns det alltid lättare och skönare att få prata om det. Det är en etablerad och gammal visdom att Sanningen skall göra eder fria (Bibeln Joh. 8:30-32), och som bekräftas vidare i den klassiska bikten och i vår moderna psykoterapi. En annan beprövad metod att frigöra obehagliga känslor är att skriva av sig. Den som till exempel skriver dagbok får många gånger en stor portion terapi av sitt skrivande. Och jag är säker på att det gäller också alla författare och poeter med sitt rika språk och sin förmåga att uttrycka sig. I vår tid är det också många människor som uttrycker sig i realtid ute på nätet - på Facebook, Twitter och i egna bloggar. Det är också ett sätt att få uttrycka sina tankar och känslor. Ofta kan det handla om trivialiteter, men också om djupa och mer viktiga insikter om livet. Apropå insikter och distans till svårigheter vill jag gärna dela med mig av en dikt. Den uppkom i samband med mina återkommande migränproblem. Dessbättre är anfallen inte lika intensiva i dag, och inte heller förekommer de så ofta. Jag ska snart beskriva varför. 70

73 Migrän Smärtan kommer, allting annat i livet försvinner Jag vill fly, men kommer inte undan Trångt - ont - outhärdligt Bara döden kan befria mig just nu Timme efter timme - jag står inte ut skönt, nu börjar det lätta! Det här var grundkänslan i ett typiskt migränanfall för mig, och som jag tror andra med migrän känner igen. Smärtan och illamåendet kunde pågå en hel dag, och även ibland lägre (vissa har ännu mer ihållande besvär). Kanske var det medicinerna som förkortade mitt lidande. Men hur som helst upplevde jag en lika underbar känsla av lättnad och befrielse varje gång det var över. Det blev en kontrast, som gjorde att livet kändes till och med mer njutbart än innan! Den erfarenheten gjorde att jag också hade lättare att stå ut. En före detta granne till mig berättade en skämthistoria en gång. Det var om en man som kom in 71

74 och satte sig på en stol i ett väntrum. Han satte sig på ett sätt så hans pung kom i kläm. Men han satt kvar... Efter en stund frågar personen bredvid - varför sitter du så där och har ont? - Jo det är så himla skönt när jag reser mig upp och allting släpper, svarade han. Jag skulle tro att de flesta av oss inte väljer smärta frivilligt. Jag tänker i alla fall inte sätta mig på en stol som mannen gjorde. För mig räcker det gått och väl med huvudvärk ibland. Men visst skapar kontrasterna en starkare upplevelse av livet. Jag vet inte om vi skulle kunna uppleva lycka och glädje i någon högre grad om inte olycka och sorg också fanns. Om det inte fanns något som helst obehag i livet, skulle vi heller inte kunna uppleva behag och njutning. Vad skulle vi i så fall jämföra med? Visst är det jobbigt att ha ont, befinna sig i livskriser, även tungt och tråkigt när vädret är dåligt. Men det kommer att kännas mycket värre om vi inte accepterar det som är. Det är när vi glömmer eller förnekar hur livet egentligen Är, som vi omedvetet tar ett steg till in i lidandet. Vi vet egentligen att livet innehåller kontraster - mörker och ljus, kyla och värme, behag och obehag. Vi vet också, om vi tänker efter, att allt 72

75 som har en början har också ett slut. Såväl jobbiga känslor och tankar som svåra eller smärtsamma perioder i livet stannar aldrig kvar för evigt. Det är när vi grips av frustration och vägrar att acceptera det som är för tillfället som upplevelsen förmörkas och blir ännu jobbigare. Stressreaktionen och smärtupplevelsen bara ökar när vi spänner oss, kämpar emot och snabbt måste få bort det obehag vi upplever. Vi kan alla lära oss att slappna av och ta det lugnare. Det går att slappna av och låta allting vara som det är, även vid motgångar och svårigheter i livet. Det är mycket lättare att simma medströms i en flod, än att simma uppströms när vi hamnat i vattnet. Livet blir mycket enklare och lättare när vi kan vara mer avspända då saker och ting sker. Många gånger strider vi och gör motstånd mot företeelser vi inte alls kan ändra på. Själv har jag ett område i min vardag där jag fortfarande kan bli upprörd, helt i onödan. Det är i biltrafiken, om det går för sakta och jag har bråttom. Även om inga horn växer ut i pannan på mig, blir jag lätt irriterad på (i mitt tycke) dåliga bilförare. Men jag jobbar på det, och det har också blivit bättre. Allt i 73

76 mitt vardagsliv - arbete, relationer osv. - har blivit enklare och behagligare eftersom jag så ofta är i livets mittpunkt - kan vara närvarande i nuet och förankrad i min inre kärna. Hur är det då med min migrän i dag? Jo, den har också blivit bättre. Eller den har både minskat i styrka och återkommer inte lika ofta. Jag har visserligen korrigerat min kost, äter mer regelbundet och betydligt mindre sött (i mitt fall kaffebröd) och på så vis fått bättre ordning på blodsockret. Jag äter heller inte ost och mjölkprodukter (osten kan vara en migränutlösare). Men den kostomläggningen har mer handlat om att förbättra mina luftrörsbesvär, som alltid uppstår i samband med någon årlig förkylning. Redan innan jag blev striktare med dieten hade migränen börjat minska, och jag kunde nästan upphöra med medicineringen när huvudvärken slog till. Det som jag tror har förändrat både frekvensen och styrkan i anfallen, är att jag slappnar av mer i livet. När migränanfall inte beror på särskilda födoämnen, är den utlösande faktorn i regel stress. Det är inte ovanligt att personer som lider av migrän och spänningshuvudvärk är stresskänsliga, ambi- 74

77 tiösa och ofta har höga krav på sig själva. När en sådan personlighetstyp börjar vila mer i sig själv, istället för att driva på sig själv, minskar också timmar och dagar med spänningshuvudvärk och migrän. Det är framför allt den pusselbiten, tror jag, som fått mina migränanfall att minska och nästan upphöra. Om vi slappnar av mer i livet och regelbundet söker oss inåt till det välbefinnande som finns när vi bara Är, kommer vi naturligt att känna mer tillit. Det blir lättare att släppa kontrollen och följa med i livets ström. Och ju mer vi förenas med den som upplever sig själv och livet, desto mindre identifierar vi oss med den yttre personen. Vi kommer att inse att vi inte behöver vara så perfekta och lyckosamma alla gånger - vi måste inte alltid ha rätt, vi behöver inte längre visa upp eller försvara vår person för att var ok. När vi psykiskt slappnar av och känner oss tryggare och friare kommer vi inte bara att förbättra vår livskvalitet och lyckokänsla utan också vår fysiska hälsa. Våra muskler, leder och nerver kommer att fungera smidigare. Kroppens alla organfunktioner och hormonflöden kommer att arbeta mer ostört när vi inte spänner oss, stressar upp oss och spjärnar emot. 75

78 k apitel 7 farväl till det förflutna När förmågan att vara i livets mittpunkt ökar, och vi blivit mer avspända och snälla mot oss själva, får vi också lättare att säga farväl till det förflutna. Om vi gjort ett misstag, hamnat i en konflikt, ställts inför svårigheter och prövningar dömer vi oss inte för att det blev som det blev. Vi kan givetvis dra en lärdom och erfarenhet av händelsen, men vi slår inte på oss själva. Alla gånger vi har slagit på oss själva - ångrat, varit arga, känt skuld och skam - är det troligtvis för att vi inte kunnat vara den person vi allra helst vill vara inför oss själva och andra. Men ju mer centrerade vi är i det tidlösa, eviga Jaget i vår vardag, dvs, i vår inre kärna som både bevittnar och följer med i vår personliga utveckling, desto lättare blir det att bejaka våra misstag och misslyckanden. I själva verket har vi inget ego som måste försvaras och bevaras för att vara någon. Vi är redan någon och däri är vi alla alltid perfekta. När vi inte känner oss ok är det för att vi alltför mycket identifierat oss med personligheten - vår yttre gestalt som ständigt utvecklas och förändras. Hur skulle vi kunnat 76

79 vara den vi är i dag redan när vi var 20 och än mindre då vi var 10 år?! Och självklart fortsätter den utvecklingen. På så sätt gestaltar vi hela tiden den mest fullkomliga versionen av oss själva. Även om vi skulle bli 90 år och dementa upphör inte utvecklingen. Medvetandet och Jaget, dvs vår inre kärna, påverkas inte av åldrandet. Att kroppen och hjärnan fungerar allt sämre och så småningom slits ut, betyder inte att vårt inre, eller det vi vanligtvis kallar själen, slits ut. I det fria tillståndet efter döden befrias vi också från kroppens alla begränsningar och skavanker (smärtor, rörelseinskränkningar, försämrat minne och tanketröghet). En trött och avtrubbad människa beror inte på hennes själ utan på att kroppen blivit trög och börjat degenerera. När det yttre höljet har brustit, likt fjärilslarvens puppa, är personen eller individen ifråga fri att utvecklas vidare samt komma till uttryck och få nya underbara intryck i medvetandet. Det som har varit fördolt i livet på grund av puppans väggar, kan nu ses i ett klarare ljus. Med andra ord finns det ingen död för själva individen, medvetandet och Jaget. På så vis kan man säga att vi alla är eviga och att livet fortsätter 77

80 förse oss med intryck och nya erfarenheter. Jag kan naturligtvis inte på vetenskaplig basis säga att människor, djur och växter etc. är odödliga eller eviga. Här kan jag bara hänvisa till personer som haft nära-dödenupplevelser samt intuitivt och andligt begåvade människors direkta erfarenheter av en bakomliggande verklighet (se ev. Martinus, en författare och stor mystiker i modern tid). För min egen del kan jag intuitivt, känslomässigt uppleva att puppans väggar blivit mer genomskinliga i samma grad jag övat närvaro och kommit längre på min inre resa. Livet känns mer vänligt och varmt. Min upplevelse av tillvaron känns både större och närmare på en och samma gång när jag är närvarande och har ett öppet hjärta. Det känns som om det inte finns några tillfälligheter, allt 78

81 tycks samverkar till det bästa, och jag kan svagt förnimma en slags ordning i alla skeenden. Nu mer när saker händer omkring mig blir jag inte lika stressad och bekymrad. Jag kan vila mer i både det som är och det som blev utan att det blir någon större affär av det. Självklart är vissa upplevelser svårare att hantera än andra. Så är det för oss alla, inklusive för mig. Om till exempel en klart oönskad sida i personligheten avslöjas, som jag trodde var avklarad, kan det behövas mer tid för bearbetning och försoning. Men här kan en uppriktig längtan efter mer fullkomlighet bli till en slags bro mellan min nuvarande förmåga (oförmåga) och framtiden. Låt oss säga att jag upptäckt en själviskhet i en viss situation, då kan jag exempelvis säga till mig själv - oh, vad skönt det ska bli när jag inte längre är så självisk!, samtidigt som jag föreställer mig hur det verkligen skulle kännas att vara fri från alla former av egoism. Men det betyder också att jag måste vara absolut ärlig kring mitt nuvarande personlighetsdrag, och ha äkta värme och överseende med det. I annat fall uppstår en inre konflikt där jag kan ha förväxlat en inre sträng och dömande röst i personligheten med det objektiva 79

82 vittnet i mig, Självet eller det eviga Jaget. Det är i denna vår inre kärna som vi också enligt alla djupa visdomstraditioner står i förbindelse med Gud, och med Guds kärlek. Det var ju därför som Jesus alltid kunde känna nästakärlek och ha överseende med allt och alla. Hans personlighet var helt och hållet sammansmält med det högre jaget, eller som han själv uttryckte det - Jag och Fadern äro ett. När vi upplever stress och jäkt är det särskilt lätt att en slags inre kritiker och domare kommer fram i psyket. Därför är det också viktigt att bygga upp en mjukare, mildare och mer objektiv inre auktoritet. Gamla partiska och stränga auktoriteter från det förflutna - lärare, präster, föräldrar eller andra vuxna - kan behöva omformas. Det sker genom att vi väljer (eller rent av tvingar oss) att bli mer vänliga och överseende i våra tillkortakommanden. Det geniala är att när vi blir mer snälla och toleranta mot oss själva blir vi också det mot andra - på ett helt naturligt sätt, dvs, från hjärtat och inte av plikt. Eftersom de flesta av oss ännu inte kan vara förankrade i den objektiva friden i vår inre kärna hela tiden, är det alltså bra att också psykologiskt 80

83 kunna vara som Jesus Ett med Guds kärlek. Det vill säga, kunna vara objektiva, fridfulla och vänliga inför våra egna och andra människors mer ofullkomliga personlighetsdrag. Det är just i det kärleksfulla, bejakande och vänliga kraftfältet, visar alla djupa gudsupplevelser, som hela mänskligheten mognar och växer i. Det är från samma medvetandefält den varma och pedagogiska läraren agerar, liksom den förnuftiga och kärleksfulla föräldern gränssätter, leder och stödjer sitt barn. Strax innan jag skrev det här kapitlet fick jag överraskande ta emot olustig kritik från två olika håll. En kritik var riktad mot mig själv, och den andra mot en programpunkt i min verksamhet. Det kändes som en slags prövning, och jag kunde glädjande nog hantera det bra. Jag kunde sätta sunda gränser på ett lugnt och sakligt sätt, samt undgå att ta det hela så personligt. Det kändes också som att problemet låg hos kritikerna själva, och att jag egentligen bara var den utlösande faktorn. Men visst känns det när det kommer obehagliga överraskningar, även om vi klarar det bra. Det 81

84 fick jag erfara senare på kvällen då jag inte bara var tröttare än vanligt utan också kände mig mer skör. Trots att jag var nöjd hade något påverkat min person. Jag tror det var den lille killen i mig som hade känt sig utsatt trots allt. Som jag brukar göra en stund på kvällen satte jag på ett stycke lugn klassisk musik. Det gick bara några sekunder och jag fick kontakt med känslan som inte hade fått komma till uttryck tidigare. Tårarna kom och det kändes bara befriande att låta alla känslor komma fram ocensurerat. De känslor som kom av sorgsenhet övergick snart i en längtan till den tillvaro som jag anar finns i framtiden, och redan nu. Men för oss små blivande fjärilar döljer puppans väggar de verkligt stora blomsterängarna och vidderna ännu en tid. Jag gråter i en glädjande sorg och känner en behaglig smärta inom Jag vet att det finns något underbart vackert och fulländat jag inte kan komma till just nu Tankar, känslor och diffusa minnen sköljer över mig i virvlande fart 82

85 Jag hinner inte uppfatta detaljerna Jag vill bara hem till det något som döljer sig bakom den njutbara sorgen och behagliga smärtan. (Suck - djupt andetag)..så var den dagen över 83

86 84