Stenålder i Göta älvdalen

Transkript

1 uv väst rapport 2009:29 arkeologisk undersökning Stenålder i Göta älvdalen Tre lokaler från mellan- och senmesolitikum samt tidigneolitikum Västergötland, Ale och Lilla Edets kommuner, fornlämningarna Skepplanda 223, Skepplanda 224 och Tunge 48 Johannes Nieminen och Betty-Ann Munkenberg

2

3 uv väst rapport 2009:29 arkeologisk undersökning Stenålder i Göta älvdalen Tre lokaler från mellan- och senmesolitikum samt tidigneolitikum Västergötland, Ale och Lilla Edets kommuner, fornlämningarna Skepplanda 223, Skepplanda 224 och Tunge 48 Johannes Nieminen och Betty-Ann Munkenberg

4 Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet UV Väst Kvarnbygatan Mölndal Tel.: Fax: e-post: e-post: Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2009:29 ISSN Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L 1999/3. Kartor är godkända från sekretessynpunkt för spridning. Lantmäteriverket Dnr /2647. Bildredigering Eva Crafoord Layout Lena Troedson Omslag På framsidan syns en sandarnayxa, en skivyxa och en skivmejsel och på baksidan två hullingspetsar, alla från Skepplanda 223 Foto: Eva Crafoord. Tryck/utskrift Intellecta Infolog, Göteborg, 2009

5 Innehåll En jaktplats mellan kust och inland från sandarnatid 7 Sammanfattning 7 Undersökningens förutsättningar 7 Topografi och fornlämningsmiljö 7 Målsättning och frågeställningar 9 Metod och genomförande 10 Analyser C-analyser 13 Resultat 14 Beskrivning av lämningarna 14 Jordmån och lagerförhållanden 14 Fyndområden 15 Anläggningar 15 Fynd 18 Fördelningen mellan skilda fyndkategorier 28 Fyndens spridning 30 Kronologi och datering 34 Strandlinjekronologi 34 Fyndmaterialets datering 34 Tolkning av Skepplanda Utvärdering av undersökningsplanen 39 Referenser 40 Administrativa uppgifter 41 Skepplanda 224, en tillverkningsplats från trattbägartid 43 Undersökningens förutsättningar 43 Topografi och fornlämningsmiljö 43 Målsättning och frågeställningar 43 Metod och genomförande 44 Resultat 44 Jordmån och lagerförhållanden 44 Fyndområdet 46 Fynd 46 Kärnor 46 Avslag/avfall 47 Redskap 47 Fyndens spridning 48 Kronologisk diskussion kring fynden 53 Strandlinjekronologi 54 Datering av platsen 55 Tolkning av platsen 55 Samtida lämningar i Göta älvdalen 57 Trattbägarboplatser i Bohuslän och Göteborgsområdet 60 Åter till Göta älvdalgången och Skepplanda Utvärdering av undersökningsplanen 62 Referenser 63 Administrativa uppgifter 65 Tunge 48, en jakt- och fiskelokal under mellanmesolitikum och tidigneolitikum 67 Undersökningens förutsättningar 67 Sammanfattning 67 Landskapet 67 Fornlämningsmiljö 68 Metod 68 Resultat 70 Analyser 72 Vedarts- och 14 C-analys 72 Flinta 72 Fosfatkartering 75 Tolkningsdiskussion 75 Resultat gentemot undersökningsplanen 79 Referenser 81 Administrativa uppgifter 82 Bilagor, Skepplanda Bilagor, Skepplanda Bilagor, Tunge Figur- och tabellförteckning 141 Stenålder i Göta älvdalen 3

6 Fig. 1. Utsnitt ur GSD-Sverigekartan med platserna för undersökningarna markerade. 4 Stenålder i Göta älvdalen

7 Under hösten 2008 undersökte Riksantikvarieämbetet UV Väst tre stenålders lokaler i Göta älvdalen. Två av dem, en mesolitisk och en neolitisk, låg nära varandra i Skepplanda socken. Den tredje, som låg längre norrut i Tunge socken, innehöll material både från mesolitikum och från neolitikum. Spåren efter de människor som vistats på platserna bestod framförallt av flinta. Skepplanda 223, en mesolitisk jaktboplats, var för år sedan belägen vid en långsträckt havsvik som förband den yttersta kusten med områdena kring Vänern. Av de drygt flintor som hittades vid undersökningen klassas ett hundratal som redskap eller delar av redskap, bland annat hittades en stor mängd mikroliter. På platsen fanns också fem härdar och en grop som har daterats till den äldre stenåldern. På Skepplanda 224 var redskapen få och fynden låg inom en liten begränsad yta. Inga anläggningar påträffades. Platsen tolkades som tillverkningsplats/slagplats från neolitikums äldsta del. Trots att Tunge 48 innehöll få fynd har platsen varit besökt både under mellanmesolitikum och under tidigneolitikum (och senneolitikum). Platsens topografi har sannolikt varit anledningen till att man uppehållit sig där i samband med jakt och fiske. Inledning Inför utbyggnaden av Europaväg 45 genom Göta älvdalen undersökte Riksantikvarieämbetet UV Väst under hösten 2008 fyra fornlämningar längs delen Älvängen Alvhem och två längs delen Alvhem Kärra. I den här rapporten redovisas tre boplatsundersökningar med material daterat till stenåldern. Två av dem, Skepplanda 223 och 224, låg på den södra vägsträckan och den tredje, Tunge 48, på den norra. De arkeologiska undersökningarna beställdes och bekostades av Vägverket, Västra regionen. Stenålder i Göta älvdalen 5

8 Fig. 2. Utsnitt ur Blå kartan, blad 71 Kungälv, med platserna för undersökningarna markerade. 6 Stenålder i Göta älvdalen

9 En jaktplats mellan kust och inland från sandarnatid Johannes Nieminen Sammanfattning Under hösten 2008 undersöktes en mesolitisk jaktboplats i Skepplanda socken belägen i Göta älvdalen. Koldateringarna och fynden visar att platsen främst varit i bruk under sandarnafasen. Boplatsen var belägen i den långsträckta havsvik som förbundit den yttersta kusten med områdena kring Vänern. Spåren efter de människor som vistats här var omfattande. Drygt flintor hittades vid undersökningen. Av dessa utgjordes ett hundratal av olika typer av redskap. Det mest iögonfallande var den stora mängden mikroliter. Området som undersöktes var cirka 1500 kvadratmeter stort och fynden framkom till allra största delen i två avgränsade koncentrationer. I anslutning till fyndkoncentrationerna påträffades sju härdar och en grop. Kol från sex av dessa har daterats till den äldre stenåldern. Den äldsta dateringen hamnar kring 9100 BP, vilket för övrigt även är den äldsta dateringen i hela Göta älvdalen. Undersökningens förutsättningar Skepplanda 223 upptäcktes vid en arkeologisk utredning 2006 (Munkenberg m.fl. 2007). Året efter förundersöktes fornlämningen och genom detta gavs boplatsen en trolig datering till yngre hensbackatid (Nordqvist 2007). Slutundersökningen genomfördes under 30 arbetsdagar i slutet av augusti fram till början av oktober Arbetet utfördes av fyra arkeologer, varav en sorterade och registrerade fynd under hela perioden. Topografi och fornlämningsmiljö Sandarna boplatsen Skepplanda 223 ligger i Göta älvdalen cirka 4 kilometer söder om Lödöse. Dalgången karakteriseras av låglänt jordbruksmark genombrutet av skogsbevuxna höjdområden. Det aktuella boplatsområdet var beläget på en nordsluttande terrass. I söder avgränsades platån av berg och i övriga vädersträck av en relativt brant sluttning ner mot den lågt belägna åkermarken. Platån låg på en nivå runt 34 meter över havet. I ett större topografiskt rum låg terrasseringen på ett höjdområde som bildar en midja mellan de mer högt belägna bergspartierna Kattleberg och bergen på Grönnäs (fig. 1, 2 och 3). Under sandarnaperioden stod havet cirka 30 meter högre än idag. Undersökningsområdet låg då i en mindre vik belägen på ett större näs. Landtungan sträckte sig ut i en fjord som förband den yttersta kusten med inlandet kring fornvänern (fig. 25 och 26). Stenålder i Göta älvdalen 7

10 Fig. 3. Utsnitt ur Fastighetskartan, blad 7B, med undersökningsområdet markerat. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

11 I närområdet är ett drygt trettiotal fornlämningar kända. Lämningarna är främst belägna på bergspartierna nordöst och sydväst om Skepplanda 223. Här finns fornlämningar från flera tidsskeden varav många boplatser uppvisar flintfynd av neolitisk typ. Utöver dessa förekommer även gravmiljöer och boplatser från bronsåldern. Trots att stenålderslämningar är relativt vanliga på bergshöjderna kring Skepplanda 223 finns ingen känd boplats från samma period. På några platser har man dock samlat in flinta som troligen härrör från den äldre stenåldern. Ser man till hela Götaälvdalsområdet har det endast undersökts en mellanmesolitisk boplats tidigare (Backa 30). I Nödinge som ligger drygt en mil söder om Skepplanda 223 undersöktes delar av en överlagrad markhorisont. Tre 14 C-dateringar från ytan visar att platsen varit i bruk cirka 8200 BP ( Johansson i manus). I det sammanhanget bör även Tunge 48 nämnas. Där framkom ett blandat fyndmaterial varav ett mindre antal flintor kunde hänföras till sandarnaperioden. Platsen ligger cirka åtta kilometer norr om Skepplandaboplatsen (se Tunge 48 i denna rapport). Målsättning och frågeställningar I Länsstyrelsens förfrågningsunderlag formulerades ett antal mål inför undersökningen. I dessa framgick att de båda stenåldersboplatserna Skepplanda 223 och Skepplanda 224 skulle jämföras med varandra. De båda boplatsernas inbördes relation till varandra, deras geografiska läge, fyndsammansättning och förekomsten av anläggningar förväntades skapa goda förutsättningar för diskussioner och frågeställningar kring älvdalens tidiga invånare. I den efterföljande undersökningsplanen (Nordqvist 2006) formulerades ett antal frågeställningar med utgångspunkt i detta. Efter förundersökningen hade platserna tidsbestämts till den yngre delen av hensbackakulturen. Skepplanda 223 låg på en högre nivå över havet än Skepplanda 224 och förväntades därför vara äldre. Frågan var om detta kunde speglas i fyndmaterialet och om det i sin tur kunde säga något om skillnader i resursutnyttjande över tid? På den enskilda boplatsnivån var de formulerade frågeställningarna: Hur ter sig boplatsens inre organisation utifrån anläggningar och flintbearbetning? Vad innebär boplatsens geografiska belägenhet, det vill säga att den ligger i en långsträckt vik mellan kusten i söder och inlandsmiljöerna kring det som idag är Vänern. Vilken näringsekonomi har förekommit på platsen? På ett mer övergripande plan fanns även målsättningen att resultaten från undersökningen skulle integreras med tidigare forskningsresultat i en diskussion kring kust respektive inlandsbosättningar från den äldre stenåldern. Stenålder i Göta älvdalen 9

12 Metod och genomförande Det övre vegetationsskiktet tillsammans med ett tunt humuslager togs bort med maskin på ett område av cirka 1550 kvadratmeter (fig. 4). Redan efter avbaningen framgick det tydligt att det fanns två koncentrationer med fynd i undersökningsområdets östra och nordvästra del. Ytorna med få fynd banades av djupare redan från början för att om möjligt påträffa anläggningar. I nästa skede fingrävdes kvadratmeter stora grävenheter för hand. Vanligtvis grävdes rutorna ner till ett djup av 0,1 till 0,2 meter. Meterrutorna grävdes parallellt inom de båda fyndkoncentrationerna. I syfte att avgränsa de fyndförande områdena upptogs även grävenheter på övriga ytor, dock inte i samma omfattning. Grävenheterna mättes in i förväg, vilket gav en bättre möjlighet att överblicka spridningen av dessa över området. Sammanlagt undersöktes 199 grävenheter. Inom den västra fyndkoncentrationen grävdes 56 stycken och på den östra 109 stycken. Utanför de fyndtäta ytorna grävdes 34 rutor. Uppskattningsvis undersöktes cirka 48 procent av den nordvästra fyndkoncentrationen och 63 procent av den östra. Av det totala undersökningsområdet handgrävdes cirka 14 procent (fig. 5). Fig. 4. Undersökningsområdet mot sydväst. Foto: Johannes Nieminen. 10 Stenålder i Göta älvdalen

13 0 10 m Fig. 5. Planen visar undersökningsytan och de undersökta grävenheterna. Skala 1:300. Stenålder i Göta älvdalen 11

14 Fig. 6. Färdigregistrerade fynd i arbetsboden. Foto: Johannes Nieminen. I en sista fas banades ytorna i och kring de fyndrika områdena ner till den underliggande sanden. Eftersom fynden låg så pass högt i lagerföljden syntes inte anläggningarna till en början. De anläggningar som framkom rensades fram, undersöktes och dokumenterades på ritfilm samt fotograferades. Kol samlades in från anläggningarna. Fyndinsamlingen gjordes främst i grävenheterna men även som enskilda inmätta punkter direkt på den avbanade ytan. Vid avbaningen var dessa fyndenheter fyra kvadratmeter stora. Fynd som bedömdes som extra viktiga mättes in mer precist. Fyndsortering och registrering skedde parallellt med grävningen i en arbetsbod, vilket gav en god överblick av fyndsammansättningen och deras spridning under arbetets gång (fig. 6). Fynden som till största delen bestod av flinta sorterades enligt Sorteringsschema för flinta (Andersson, Rex Svensson & Wigforss 1978), med undantag för bearbetad kvarts, kvartsit och bergart som inte finns upptaget i sorteringsschemat. I efterhand har flintan analyserats ytterligare med inriktning på mer specifika frågeställningar. Analysen har gjorts tillsammans med Kalle Thorsberg och Bengt Nordqvist, Riksantikvarieämbetet UV. Grävenheter, fyndenheter, anläggningar, kolprover och topografi mättes in med totalstation i Intrasisprojektet V2008:026. Foton har arkiverats på CD, enligt direktiv från ATA. 12 Stenålder i Göta älvdalen

15 Analyser 14 C-analyser Efter undersökningen har kol från åtta anläggningar daterats (tabell 1). Fyra av de daterade anläggningarna (härdar) låg samlade inom en cirka 20 kvadratmeterstor yta inom fyndområde A (se nedan Fyndområden). Tre av härdarna (A844, A856, A1218) har dateringar till sandarnaperioden och den fjärde härden (A1205) har daterats till övergången mellan hensbacka- och sandarnatid. Dateringen som hamnar kring 9100 BP är den hittills äldsta i hela Götaälvdalen. De övriga daterade anläggningarna är tre härdar och en grop. Anläggningarna påträffades i och strax söder om fyndområde B. Två av anläggningarna fick mesolitiska dateringar. Gropen (A940) och härden (A920) har daterats till lihulttid, de övriga två härdarna (A959, A970) gav dateringar till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder (fig. 7 och 10). Kol 14-analyserna har utförts av Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Vedartsanalyserna har gjorts av Ulf Strucke, Riksantikvarieämbetet UV Mitt. Tabell 1. Kol 14-dateringar från undersökningen av Skepplanda 223. Lab.nr Pnr Anr A-typ Vedart/ material 14 C-ålder BP Kalibrerad ålder Ua PK 875 A844 Härd Hassel 8120±60 68,2 % sannolikhet 7240 BC (0,8 %) 7230 BC 7190 BC (67,4 %) 7040 BC 95,4 % sannolikhet 7330 BC (90,2 %) 7020 BC 6979 BC (2,3 %) 6910 BC 6890 BC (2,9 %) 6830 BC Ua PK 2907 A856 Härd Skalfragment av Hassel 8440±60 68,2 % sannolikhet 7575 BC (68,2 %) 7480 BC 95,4 % sannolikhet 7590 BC (95,4 %) 7350 BC Ua PK 1250 A904 Grop Ek 6100±50 68,2 % sannolikhet 5210 BC (9,9 %) 5170 BC 5080 BC (58,3 %) 4940 BC 95,4 % sannolikhet 5210 BC (94,3 %) 4900 BC 4870 BC (1,1 %) 4850 BC Ua PK 1251 A920 Härd Ek 5275±45 68,2 % sannolikhet 4230 BC (12,5 %) 4200 BC 4170 BC (30,5 %) 4090 BC 4080 BC (18,5 %) 4030 BC 4020 BC (6,7 %) 3990 BC 95,4 % sannolikhet 4240 BC (95,4 %) 3980 BC Ua PK 1253 A959 Härd Lind 2440±30 68,2 % sannolikhet 730 BC (15,4 %) 690 BC 660 BC (2,9 %) 650 BC 95,4 % sannolikhet 760 BC (22,2 %) 680 BC 670 BC (8,7 %) 610 BC 600 BC (64,5 %) 400 BC Stenålder i Göta älvdalen 13

16 Lab.nr Pnr Anr A-typ Vedart/ material 14 C-ålder BP Kalibrerad ålder Ua PK 1254 A970 Härd Lind 2385±35 68,2 % sannolikhet 510 BC (68,2 %) 390 BC 95,4 % sannolikhet 740 BC (7,3 %) 690 BC 660 BC (1,2 %) 650 BC 550 BC (87,2 %) 390 BC Ua PK 1247 A1205 Härd Tall 9165±65 68,2 % sannolikhet 8460 BC (68,2 %) 8290 BC 95,4 % sannolikhet 8560 BC (95,4 %) 8270 BC Ua PK 1246 A1218 Härd Asp 8185±65 68,2 % sannolikhet 7300 BC (25,1 %) 7220 BC 7200 BC (43,1 %) 7070 BC 95,4 % sannolikhet 7450 BC (2,6 %) 7410 BC 7360 BC (92,8 %) 7050 BC Fig. 7. Diagramsekvens över 14 C-dateringarna från undersökningen. Resultat Beskrivning av lämningarna Jordmån och lagerförhållanden Området som omfattades av undersökningen var cirka 1500 kvadratmeter stort och utgjordes av en nordsluttande terrass. I söder avgränsades platån av ett bergsområde och i övriga vädersträck av en relativt brant sluttning. Platån låg på en nivå mellan meter över havet. Jordmånen utgjordes av ett cirka 0,1 meter tjockt vegetationsskikt som överlagrade cirka 0,1 meter gråbrun humös sand. På den östra delen överlagrades det humösa sandlagret av cirka 0,1 meter blekjord. Under det humösa lagret fanns grusig sand. På sina ställen innehöll sand-/gruslagret relativt mycket sten av varierande storlek. 14 Stenålder i Göta älvdalen

17 Vid undersökningen visade det sig att den helt övervägande majoriteten av fynden låg inom två relativt avgränsade ytor i områdets nordvästra och östra del. På båda ytorna låg flintorna direkt under vegetationskiktet i blekjorden och i det humösa lagret. Anläggningarna identifierades i sand-/gruslagret. Ursprungligen har de dock varit anlagda högre upp i lagerföljden. Det fanns även flintor i sand/grus lagret, dock i mindre mängder. Fyndområden Den största av flintkoncentrationerna var belägen i undersökningsområdets östra del mellan två lågt uppstickande berghällar. Området har bedömts som cirka 60 kvadratmeter stort (fyndområde A). Utöver stora mängder flinta framkom även fyra härdar inom ytan. I väster, på andra sidan om berghällen, avtog flintförekomsten markant. På den östra sidan slutade topografin brant nedåt, vilket kan uppfattas som en naturlig avgränsning. Mot söder och norr förekom fynd men i mindre omfattning. Den andra koncentrationen (fyndområde B) var belägen cirka 30 meter väster om fyndområde A i undersökningsområdet nordvästra del. Området avgränsades topografiskt av en större bergsknalle i norr och av lägre berghällar i öster och väster. I söder sluttade terrängen brant nedåt, vilket också var fallet i väster. Fyndområdet var uppskattningsvis cirka 50 kvadratmeter stort. Inom ytan påträffades en grop. Söder om det fyndtäta området framkom också ett mindre antal anläggningar. Kring dessa påträffades flinta, dock i mindre omfattning än i fyndområde B (fig. 8, 9 och 10). Anläggningar Vid undersökningen framkom elva anläggningar (bilaga 1 och 5) Sju har tolkats som härdar, två som gropar och ytterligare två som stolphål (fig. 10). Anläggningarna återfanns i huvudsak inom två områden dels inom fyndområde A, dels söder om fyndområde B. Anläggningarna inom fyndområde A bestod av fyra härdar (A844, A856, A1205, A1218). Härdarna låg samlade inom ett cirka 20 kvadratmeter stort område och var anlagda i kanten mot två mindre berghällar. Härdarna var ovala med ett längsta mått som varierade från 1 meter till 1,8 meter i ytan. Samtliga var cirka 0,2 meter djupa. Utöver sot och kol innehöll samtliga härdar skörbränd sten i varierande mängd (fig. 11). Alla fyra härdarna har 14 C-daterats till mesolitikum (se ovan 14 C-analyser). Söder om fyndområde B påträffades ytterligare sex anläggningar. Dessa har bedömts som tre härdar (A920, A959 och A970) och två stolphål (A949 och A983). Inom själva fyndområdet framkom endast en grop (A904). Anläggningarna låg spridda strax väster om en stor bergsknalle. Två av härdarna var fyllda med skörbränd sten och innehöll rikligt med sot och kol (A959, A970). Den större av dessa var cirka 1,8 meter i diameter, medan den mindre hade en diameter på cirka 0,5 meter. Djupet varierade mellan 0,1 0,15 meter. Eldstäderna har daterats till övergången mellan yngre bronsålder och förromersk järnålder. Stenålder i Göta älvdalen 15

18 Fig. 8. Fyndområde A mot öster. Foto: Johannes Nieminen. Fig. 9. Fyndområde B mot norr. Foto: Johannes Nieminen. 16 Stenålder i Göta älvdalen

19 0 10 m Fig. 10. Plankarta som visar fyndområden, anläggningar och 14 C-dateringar. Skala 1:300. Stenålder i Göta älvdalen 17

20 Fig. 11. Profilbild mot väster av härd A1250 som daterats till cirka 9100 BP. Den tredje härden (A920) var kraftigt urlakad och saknade skörbränd sten. Härden, som var 1,7 0,6 meter stor och 0,2 meter djup, var anlagd mot hälleberget. Gropen var cirka 0,25 meter och 0,8 meter stor. Kol från de båda anläggningarna har daterats till senmesolitikum. De två stolphålen var 0,2 meter stora och cirka 0,1 meter djupa. Fynd Vid undersökningen registrerades flintor varav 6941 utgjordes av avslag och 2799 bestod av övrig slagen flinta. Utöver dessa insamlades ett mindre bergartsmaterial (bilaga 2). Nedan följer en genomgång av de olika fyndkategorierna, deras spridning och en kronologisk diskussion. Fynden registrerades parallellt med fältarbetet enligt Sorteringsschema för flinta. I efterhand har Kalle Thorsberg vid Riksantikvarieämbetet (UV) gjort en flintteknologisk analys av materialet. De teknologiska resonemangen bygger på hans analys. Delar av materialet har även studerats tillsammans med Bengt Nordqvist, Riksantikvarieämbetet (UV Väst). Mikroliter, hullingspetsar och andra spetsar Definitionsmässigt har mikroliter tillverkats av spån genom att slagbuleändan tagits bort med mikrostickelteknik. Minst en sida av spånet har sedan retuscherats (Anderson m.fl. 1978). Den vanligaste mikrolittypen i västsvensk mellanmesolitikum är lancetten. Typen har i västsvensk kronologi delats in i två typer beroende på spetsarnas bredd och plattformsprepareringens utseende. De breda lancetterna hänförs i första hand till hensbackakultur och de smalare till sandarnafasen. Skiljelinjen sätts vid 12 millimeter. Skillnaderna i bredd skall främst ses mot bakgrund av föränd 18 Stenålder i Göta älvdalen

21 Fig. 12. Till vänster syns lancettmikroliter, till höger hullingspetsar och i mitten en trekantsmikrolit och en segmentmikrolit. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. ringar i spånteknologin (Nordqvist 1999b, s. 242 och 247, 2000, s. 164). Ett annat attribut som ansets ha kronologisk betydelse är retuschens längd. De äldre lancetterna har vanligen en kortare retusch vid spetsen medan de yngre mestadels är retuscherade längs hela kanten (Andersson m.fl. 1988, s. 156, Nordqvist 2000, s. 168). I jämförelse med Sydskandinavien är andra former som trekanter, trapetser, romber och segmentmikroliter ovanliga på Västkusten (Hernek 2005, s. 246). Vid undersökningen av Skepplanda 223 påträffades 42 mikroliter, fyra hullingspetsar och tre övriga spetsar (fig. 12). Mikroliterna har bedömts som 36 lancetter, en segment mikrolit, en trekant samt fyra övriga mikroliter. Mikroliternas bredd varierade mellan 5 till 10 millimeter. Den vanligaste bredden var 7 millimeter. Påfallande många av mikroliterna var avbrutna och i tolv fall kunde man genom brottfrakturen konstatera att de var skottskadade. Det kan även gälla fler av de trasiga mikroliterna. Detta går dock inte säkert att avgöra på grundval av brottytorna. Av de fåtaliga hela mikroliterna verkar det som längden på spetsarna ursprungligen varit cirka 30 millimeter. Mikroliterna från Skepplanda har tillverkats av både spån och mer oregelbundna spånliknande avslag och samtliga utom två har retusch längs hela ena långsidan. De två undantagen utgörs av två smala regelbundna spån med retuscherad spets varav den ena har klassificerats som en trekantsmikrolit. Hullingspetsen räknas vanligen till en av sandarnakulturens mest karakteristiska ledartefakter. Spetsarna förekommer i enstaka exemplar på andra håll men de har ändå uppfattats som typiska för västsvenskt mellanmesolitikum. De är tillverkade med mikrostickelteknik men har ändå särskiljts från mikroliterna (Hernek 2005, s. 246). I Sorteringsschema för flinta sägs att Stenålder i Göta älvdalen 19

22 hullingen är skapad med retusch som sitter på bägge sidor om denna. Även den andra långsidan kan vara retuscherad. På Skepplanda påträffades fyra hullingspetsar. Deras bredd korrelerar med mikroliternas. Tre av spetsarna var skadade och en har bedömts som säkert skottskadad. Den enda hela hullingspetsen var fem centimeter lång. Tre spetsar från Skepplanda har registrerats som övrigt retuscherade. Dessa består av spetsar som inte kan klassificeras enligt någon annan spetskategori. Två av de övrigt retuscherade spetsarna kan beskrivas som lancettmikroliter med slagbulan kvar och de två övriga är spån med retusch på bägge långsidorna. Flintyxor och mejslar Vid undersökningen registrerades fyra kärnyxor, två skivyxor, två sandarnayxor och tre skivmejslar (fig. 13). Ingen av kärnyxorna var hel. Två utgjordes av nackfragment medan en kärnyxa var trasig ovanpå själva yxkroppen. Den fjärde kärnyxan kan eventuellt tolkas som ett förarbete, då den endast var slagen på två sidor. Ingen av yxorna uppvisade någon tydlig egg. Däremot var två spetsiga i ändan. Kärnyxor är vanliga under sandarnafasen men förekommer även under större delen av mesolitikum med undantag för den äldre hensbackaperioden (Nordqvist 1999, s. 242). Fig. 13. Yxor och mejslar från undersökningen; till vänster en sandarnayxa, till höger en kärnyxa och i mitten en skivyxa respektive en skivmejsel. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. 20 Stenålder i Göta älvdalen

23 De två skivyxorna utgjordes av en liten hel yxa och ett nackfragment. Den hela yxan hade endast tillslagnings kant på den ena smalsidan, medan nackfragmentet var tillslaget så att yxan fått en närmast rektangulär form i tvärsnitt. Skivyxornas datering i västsvensk kronologi har diskuterats under en lång tid. Yxan anses av vissa som en typartefakt för hensbackakultur, medan andra argumenterar för att de produceras under hela mesolitikum (Sjögren 1991, s. 25). I Bengt Nordqvists studie av den västsvenska mesolitiska kronologin framgår det att skivyxan förekommer under hela perioden, det är dock stora skillnader i mängden yxor. På hensbackaboplatser förekommer de ofta i ett stort antal, medan de endast påträffas i några fåtal exemplar på senare boplatser och de främst på de tidiga sandarnaboplatserna (Nordqvist 2000, s. 167f ). Den hela skivyxan från Skepplanda var av sandarnatyp. De äldre yxorna är ofta större och mer bearbetade (Nordqvist muntligen). Skivmejslar är en redskapstyp som kronologiskt har placerats i både äldre och yngre hensbackaperioden samt i den tidiga sandarnafasen (Nordqvist 2000, s. 166). Mejslarna från Skepplanda var relativt små cirka sju centimeter långa och två centimeter breda. Skivmejslar av denna typ finns bland annat representerade från undersökningar i Munkeröd (Nordqvist 2005, s. 40). De två sandarnayxorna utgjordes av en hel och en trasig yxa. Tolkningen av den fragmenterade yxan är något osäker. Yxan har i efterhand använts som spånkärna. Den hela sandarnayxan är däremot odiskutabel om än något atypisk eftersom den kan beskrivas som tunn flathuggen skivyxa. sandarnayxor är en typ som vanligen placeras i den äldre sandarnafasen (Nordqvist 2000, s. 164). Skrapor I flintmaterialet från Skepplanda registrerades 19 avslagsskrapor och fem spånskrapor (fig. 14). Avslagsskraporna kan grovt delas in i två kategorier dels små runda skrapor som är retuscherade på en eller flera sidor, dels större skrapor med skiftande form. De sistnämnda ger intrycket av att vara tillverkade av mer tillfälligt producerade avslag. Fig. 14. Några av skraporna. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Stenålder i Göta älvdalen 21

24 Några av de små rundade skraporna visar att man skärpt upp eggen vid olika tillfällen på skilda sidor, vilket kan tyda på en ekonomiserad flinthantering. Detta kan även höra ihop med ett skaftningssystem där man roterat skrapan för att göra nya eggar när den första inte fungerat för sitt syfte längre. Samtliga spånskrapor har tillverkats av spånliknande avslag, varav några troligen härrör från tillformning och reparation av koniska kärnor. Skraporna är endast retuscherade på en kortsida. Skrapor anses inte vara typologiskt daterande men det kan konstateras att de uppträder i proportionerligt större mängder på sandarnaperiodens inlandsboplatser i jämförelse med de kustbundna boplatserna (Nordqvist 2000, s. 136). Fig. 15. Knivar. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Knivar Sex redskap har sorterats som knivar (fig. 15). Knivarna är inte enhetligt utarbetade. Fyra av dem är gjorda av avslag och två av spånliknande sådana. Samtliga har mer eller mindre retuscherade långsidor och uppvisar bruksretusch på den skärande eggen. Borr Enligt sorteringsschemats definition ska en borr ha två eller tre retuscherade kanter som löper samman i en udd. Vid undersökningen registrerades åtta borrspetsar, fem spånborr och en kärnborr (fig. 16). Fig. 16. Exempel på borrar. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. 22 Stenålder i Göta älvdalen

25 Borrspetsarna varierar i storlek och form och är tillverkade av både spånliknande avslag och avslag. En av dem kan beskrivas som en så kallad högnipenspets. De spetsar vilka definierats som spånborr är gjorda av spån från koniska kärnor. Kärnborren är utformad från ett större stycke grovkornig flinta. Dateringsmässigt hör spånborrarna ihop med det dominerande sandarnamaterialet från undersökningen. Även kärnborren har paralleller i tidigare kända mellanmesolitiska material (se bl.a. Wigforss 1983, s. 81, fig. 23). Högnipenspetsar dateras vanligen till hensbackaperioden (Nordqvist 2000, s. 164). Övriga redskap, samt spån och avslag med retusch Två flintor betecknas som övriga redskap båda utgör troligen fragment av odefinierbara trasiga redskap. De uppvisar spår efter tillhuggning och har tillslagningskant. I materialet finns också 23 spån och 5 avslag med retusch. De flesta av dessa har säkerligen utgjort skrapor och/eller knivar. Några av dem kan även vara delar av trasiga mikroliter. I några fall utgörs retuschen av ett inhak, en så kallad notch. Inhaket skapas med hjälp av ett slag från under eller översidan av ett spån eller ett avslag. Eggen får då samma vinkel över hela retuschen och är lämplig för exempelvis hyvling. Tekniken kan även vara ett sätt att korta av spån och har säkerligen använts vid mikrolittillverkning. Kärnor Flintkärnorna från Skepplanda 223 har registrerats som 32 koniska kärnor med en plattform (plattformskärna A), 51 övriga kärnor med en plattform (plattformskärna C), 5 ensidiga kärnor med två motstående plattformar (plattformskärna D), 35 övriga kärnor med två eller flera plattformar (plattformskärna F) 2 koniska mikrospån kärnor med en plattform (mikrospånkärna A), 5 handtags kärnor med en plattform (mikrospånkärna B), 1 fragment av en mikrospånkärna och 76 övriga kärnor (fig. 17). Kärnorna från Skepplanda är genomgående små och välutnyttjade, vilket kan vara ett tecken på att tillgången på flinta varit begränsad. Man skall också ha i åtanke att de kärnor vi finner på boplatser oftast är slutprodukten på en reduktionsprocess och att de deponerats för att de inte längre ansetts användbara för sitt ändamål. Det innebär exempelvis att kärnor sorterade som övriga med två eller flera plattformar från början kan ha varit koniska spånkärnor. Ensidiga kärnor med två motstående plattformar Vid undersökningen registrerades fem ensidiga kärnor med motstående plattformar. Ensidiga kärnor med två motstående plattformar räknas i Västsverige som en ledartefakt för tidigmesolitikum och hensbackakultur (Nordqvist 2000, s. 164). De förekommer även på senpaleolitiska boplatser i Skåne (Andersson & Knarrström 1999). Ser man enbart till morfologiska aspekter har de en lång kronologisk spännvidd och finns representerade på Maglemoseboplatser i Sydskandinavien och på de överlagrade mellanme Stenålder i Göta älvdalen 23

26 solitiska boplatserna i Västsverige (Sjögren 1991, s. 26). Ur flintteknologiska aspekter skiljer sig dock de äldre kärnorna från de mellanmesolitiska. De tidiga ensidiga kärnorna med två motstående plattformar representerar en senglacial flintteknologi där man slagit spån med direkt hård teknik från två plattformar. Man har eftersträvat symetriska kärnor med vinklade plattformar och de spån man framställt från kärnorna har varit relativt breda, raka och haft vinklade plattformsrester. Baksidan på de äldre kärnorna är ofta tillslagen inåt mot centrum. De mellanmesolitiska tvåpoliga ensidiga kärnorna som vi finner i sandarnakulturen har från början varit ensidiga koniska kärnor med en plattform. Spåntillverkningen har skett från ett håll i motsatts till de äldre kärnorna. Att kärnorna fått två plattformar är resultat av en reparation. När plattformsvinkeln på den koniska kärnan närmar sig 90 grader kommer spånen att avspaltas för tidigt i ett gångjärnsbrott och det kommer att bli kvar för mycket utstickande flinta i kärnans botten. För att slå bort mas Fig. 17. Exempel på olika typer av kärnor. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. 24 Stenålder i Göta älvdalen

27 san skapas en hjälpplattform i botten, från vilken den utstickande flintan slås bort. Detta sker ofta i slutet av kärnans användningstid. Formmässigt skiljer sig dessa kärnor från de äldre tvåpoliga genom att plattformarna inte är symetriska. De mellanmesolitiska kärnorna är oftast inte heller tillslagna på baksidan. De fem ensidiga kärnorna med motstående plattformar från Skepplanda är av den sistnämnda typen och hör hemma i en mellanmesolitisk kontext och kan därför beskrivas som ensidiga kärnor med en hjälpplattform. Andra plattformskärnor Plattformskärnorna från undersökningen domineras av kärnor med mer eller mindre konisk form och är typiska för sandarnaperioden. Som ovan redovisats har trettiotvå stycken också sorterats som koniska kärnor med en plattform. Bedömningen är att även merparten av de kärnor vilka sorterats som övrig kärna med en plattform och övrig kärna med två eller flera plattformar från början varit koniska. Många har varit ensidiga men det finns även exempel på kärnor som slagits runt om. Det är också tydligt att kärnorna bearbetats även när de har blivit mycket små. Med utgångspunkt i avspaltningsärrens utseende finns fler avslagskärnor än spånkärnor i materialet. Eftersom kärnorna är så hårt utnyttjade är det dock svårt att säga hur många som från början varit kärnor för spåntillverkning. Ett genomgående drag för de kärnor som registrerats som övrig kärna med två eller flera plattformar är att man till en början avspaltat spån eller avslag från en konisk kärna, i ett sista skede har man vänt kärnan ett halvt varv och sedan slagit avslag från en ny plattform i syfte att utnyttja flintan maximalt. I materialet finns det även exempel på mycket små koniska kärnor med facetterad plattform. Att facettera plattformen på koniska kärnor är ett sätt att lösa de problem som uppstår när plattformsvinkeln närmar sig 90 grader vid spåntillverkning. Det blir då svårt att behålla längden på spånen då dessa går av för tidigt. Ett sådant tillvägagångssätt kan indikera brist på flinta alternativt att man endast haft små flintnoduler att tillgå. Övriga kärnor/rundkärnor Drygt hälften av kärnorna utgjordes av runt om slagna kärnor utan plattform. Rundkärnor kan i princip göras på två sätt, vilket kan ha en viss kronologisk relevans. Under mesolitikum är det vanliga att slagen riktas inåt mot kärnans masscentrum. Man slår efter de ryggar som finns på kärnan, vilket relativt sätt ger smalare avslag. De mesolitiska kärnresterna blir ofta rundat linsformiga. Under neolitikum är det vanliga att man slår slagen ut från kärnans masscentrum i syfte är att skapa platta avslag. I motsatts till den andra typen slås avslagen inte utefter ryggar vilket gör att kraften sprids över kärnan och ger jämförelsevis bredare avslag. Kärnresterna blir ofta kubiska eller diskoida. Denna typ av kärnor finns bland annat i trattbägarmaterial (se Skepplanda 224 i denna rapport). De övriga kärnorna från undersökningen är av den mesolitiska typen. Stenålder i Göta älvdalen 25

28 26 Stenålder i Göta älvdalen Mikrospånkärnor och mikrospån Två av kärnorna från undersökningen registrerades som koniska mikrospånkärnor och ytterligare fem som handtagskärnor (fig. 18). Handtagskärnorna är genomgående små och maximalt utnyttjade. Detta gäller även för de två koniska kärnorna som endast är 25 respektive 15 millimeter höga. Den gängse uppfattningen bland västsvenska arkeologer som arbetat med mesolitisk kronologi är att mikrospånstillverkningen börjar under senare delen av mellanmesolitikum (se bl.a. Nordqvist 2000, s. 170, Hernek 2005, s. 249, Sjögren 1991, s. 27). Under denna fas görs mikrospånen från spånkärnor där mikrospånen har framställts i kärnans ena hörnparti. Kärnorna saknar den frampreparerade köl som finns på handtagskärnor. I denna fas förekommer även små koniska kärnor från vilka mikrospån har avspaltats (Nordqvist 2000, s. 170). I motsatts till detta menar Kalle Thorsberg att det utifrån flintteknologiska aspekter endast gjorts mikrospån från handtagskärnor. Han menar att utifrån en morfologisk definition kommer alla spånkulturer att i någon mån producera små spånliknande avslag. Dessa är dock resultatet av att man reparerat kärnor eller avspaltat mindre spån i slutfasen av en flintkärnas användningstid. Det är därmed inte ett utryck för en medveten strategi som syftar till att tillverka mikrospån. I teknologisk mening har det därför endast gjorts mikrospån från handtagskärnor. Denna formaliserade produktion kan i Västsverige knytas till senmesolitikum och lihultkultur (Thorsberg muntligen 2009). Mikrospån avspaltas från kortändan på en handtagskärna med tryckteknik. Eftersom spånen endast trycks från kortändan av kärnan minskar aldrig dess diameter, vilket gör att man kan producera en mängd spån som ser likadana ut och har samma egenskaper. Detta i motsats till koniska kärnor där man kompenserar för en minskad kärndiameter. Genom att överlappa avspaltningarna på handtagskärnor kan tryckpunkten därmed placeras på en rygg i högre grad än på koniska spånkärnor. Mikrospån från handtagskärnor kommer därför oftare att ha en rygg, medan små spån från koniska kärnor vanligen har flera ryggar. Det ideala mikrospånet från en handtagskärna går ända ner i kärnans botten vilket gör att det även får en mer böjd form än spånen från de koniska kärnorna. Böjningen börjar oftast efter halva mikrospånets längd. Andra attribut som skiljer mikrospån från små spån slagna från koniska kärnor är plattformsrestens utseende. Plattformsresten på mikrospån är mindre än hos spån från koniska kärnor, eftersom den tryckteknik man använder inte ger kraft nog att ta bort lika mycket massa som vid spåntillverkningen från koniska kärnor. På spån slagna från koniska kärnor är plattformsresten tjockare och har ofta en mer avlång form. Av samma anledning är mikrospån från handtagskärnor ofta också tunnare och kortare än små spån slagna från andra kärnor. I Sorteringsschema för flinta definieras mikrospån morfologiskt som ett spån vilket har en största bredd på 8 millimeter längden skall vara minst 10 millimeter. Definitionen tar inte hänsyn till vilken spån teknologi som använts vid tillverkningen av spånen.

29 Mikrospånen från Skepplanda 223 sorterades till en början utifrån morfologi. I ett andra skede separerades de mikrospån som var tryckta från handtagskärnor från de mikrospån som slagits från andra typer av kärnor. Utifrån sorteringsschemats definition registrerades till en början 171 mikrospån. Vid den efterföljande genomgången bedömdes 34 vara tillverkad från handtagskärnor, ett av dem var retuscherat. Dateringsmässigt visar handtagskärnorna och mikrospånen att det finns ett senmesolitiskt inslag i materialet. Majoriteten av de spån som morfologiskt uppfyller kriterierna för mikrospån, men som inte avspaltats från handtagskärnor hör med största sannolikhet ihop med en mellanmesolitisk spåntillverkning. Fig. 18. Mikrospånkärnor från undersökningen; överst två handtagskärnor och nederst en konisk kärna. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Spån och spånfragment Bengt Nordqvist har i en studie definierat Västsvenska spånteknologier under stenåldern. Utöver mikrospån föreslår han tre kategorier som består av storspån, smalspån och spån från cylinderkärnor. Storspånen hänförs till en senpaleolitisk flintteknologi, smalspånen till sandarnafasen och spånen från cylinderkärnor till den gropkeramiska kulturen. Smalspån avspaltas från koniska spånkärnor som har en rätvinklad plattform, vilket också ger Fig. 19. Typiska smalspån från sandarnafasen. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Stenålder i Göta älvdalen 27

30 en rätvinklig plattformsrest på spånen. Eftersom avsikten varit att spånet inte ska gå enda ner i botten på den koniska kärnan, utan avspaltas strax innan böjen, blir de ofta även relativt raka. I sin studie visar Nordqvist att smalspånen i genomsnitt är 17 millimeter breda och 55 millimeter långa (Nordqvist 1999, s. 116ff ). Vid undersökningen av Skepplanda 223 registrerades 474 spån. Den efterföljande analysen visade att cirka 150 av dessa utgjordes av typiska smalspån avspaltade från koniska spånkärnor (fig. 19). Det framkom även en grupp spån som troligen härrör från en äldre fas och kan höra ihop med de ensidiga koniska kärnorna som påträffades vid undersökningen. I materialet finns även spån som har med tillformning och reparation av koniska kärnor att göra. Det övriga spånmaterialet går inte säkert att identifiera kronologiskt utifrån spånteknologiska kriterier. Det finns dock ingen anledning att tro att dessa inte skulle vara höra ihop med den mellanmesolitiska kontexten. Utöver spånen framkom även 455 spånfragment. Påfallande många av dessa utgjordes av spånets slagbuleände. Om spånen enbart fragmenterats slumpmässigt vid tillverkningen borde det finnas ungefär lika stor andel av olika sorters spånfragment. Att så inte var fallet indikerar troligen någon form av tillverkning. Det skulle exempelvis kunna ha att göra med framställning av mikroliter trots att de inte uppvisar spår efter mikroteknik. Bergartsmaterialet Vid undersökningen påträffades fyra föremål av bergart. Artefakterna utgjordes av två yxor, två slipstenar och ändpartiet av ett slipat föremål (fig. 20). Den ena yxan är en liten kärnyxa tillverkad i vulkanit. Den andra utgörs av en prickhuggen del av en yxkropp. Det fragmenterade föremålet kan antingen tolkas som en trasig trindyxa alternativt som en del av en hacka. Det som talar för den sistnämnda tolkningen är dess böjda form. Den ena slipsten är mycket välgjord, tunn och rektangulär i formen. I den ena ändan finns en serie små jack som kan var inristningar eller spår efter slipandet av mycket små föremål. Den andra slipstenen är grövre och större. På slipytan finns en fördjupning som storleksmässigt kan härröra från glättandet av pilskaft. Det slipade föremålet utgörs av ett spetsovalt fragment. Om den tillhör en mellanmesolitisk kontext skulle den formmässigt kunna utgöra spetsen på en korsformig hacka, vilket i så fall skulle göra den till ett mycket ovanligt fynd. Utöver föremålen påträffades 274 bitar slagen bergart. Majoriteten av bergartsmaterialet utgjordes av kvarts och har sorterats som 147 avslag och 84 övrig slagen. Fördelningen mellan skilda fyndkategorier Som ovan nämnts registrerades flintor vid undersökning. Det sammanlagda antalet fynd var Redskapen utgjorde cirka 1 procent av hela materialet (139 stycken medräknat övriga redskap samt spån och avslag med retusch). Spån (474 stycken) och spånfragmentens (455 stycken) andel var cirka 7 procent, medan kärnorna (210 stycken) utgjorde cirka 1,6 procent 28 Stenålder i Göta älvdalen

31 av flintfynden. Andelen bearbetad bergart inklusive redskap (278 stycken, inklusive redskap) i förhållande till flintan var cirka 2 procent. Nedan visas den inbördes fördelningen mellan redskap på Skepplanda 223 (tabell 2). Procentsatsen är avrundad till en decimal. Kategorierna övriga redskap, spån och avslag med retusch ingår inte i redovisningen eftersom det är svårt att veta vad de representerar. Fig. 20. Bergartsföremål från undersökningen; överst de två slipstenarna, nederst den slipade spetsen och de två bergartsyxorna. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Stenålder i Göta älvdalen 29

32 Tabell 2. Redskap på Skepplanda 223 Typer Antal Andel i procent Kärnyxa (en bergart) 5 4,6 Skivyxa 2 1,8 Sandarna yxa 2 1,8 Skivmejsel 3 2,7 Prickhuggen yxa, bergart (trindyxa/hacka?) 1 0,9 Del av slipat föremål (del av hacka/slipad yxa?) 1 0,9 Mikrolit 42 38,5 Hullingspetts 4 3,7 Avslagsskrapa 19 17,4 Spånskrapa 5 4,6 Borrspets 8 7,3 Spånborr 5 4,6 Kärnborr 1 0,9 Kniv 6 5,5 Övrig spets 3 2,7 Slipsten 2 1,8 Summa redskap ,7 Redskapskategorier Antal Andel i procent Samtliga pilspetsar (mikrolit, hullingspets) 46 42,2 Samtliga skrapor Samtliga yxor, mejslar samt ev. hackor 14 12,8 Samtliga borr 14 12,8 Det mest iögonfallande beträffande fyndens inbördes fördelning är den stora andelen pilspetsar. Även andelen skrapor är förhållandevis hög. Tillsammans utgör dessa kategorier cirka 64 procent av redskapen, vilket är ovanligt mycket i ett mellanmesolitiskt fyndmaterial. Fyndens spridning Som ovan sagts framkom den helt övervägande delen av fynden inom två avgränsade områden. Fynden låg också mer koncentrerade centralt inom de båda ytorna (fig. 21). Mängden fynd och framför allt antalet redskap var betydligt större inom fyndområde A. Som exempel kan nämnas att 35 av de 42 mikroliterna och 21 av 24 skrapor påträffades där (fig. 22 och 23). Ingen redskapskategori skiljer ut sig från det generella spridningsmönstret. Det går alltså inte att påvisa mindre aktivitetsytor inom koncentrationerna utifrån redskapen. Detsamma gäller för kärnorna, spånen och spånfragmenten. Att det inte går att utläsa en eventuell strukturering av boplatsen är inte förvånande eftersom både 14 C-analyserna och fyndmaterialet visar att platsen varit i bruk under större delen av mesolitikum. Kronologiskt skiljer sig de båda fyndområdena åt på så sätt att lihultinslaget 30 Stenålder i Göta älvdalen

33 0 10 m Fig. 21. Spridningsbild över samtliga fynd från undersökningen. Skala 1:300. Stenålder i Göta älvdalen 31

34 0 10 m Fig. 22. Spridningsbild över mikroliter och hullingspetsar i förhållande till samtliga fynd. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

35 0 10 m Fig. 23. Spridningsbild över skrapor i förhållande till samtliga fynd. Skala 1:300. Stenålder i Göta älvdalen 33

36 återfanns på den västra ytan. Det var också där de senmesolitiska anläggningarna återfanns (fig. 10) Kronologi och datering Strandlinjekronologi Skepplanda 223 var belägen på terrassering som låg cirka 34 meter över havet. Av de data som följer med Tore Påsses strandlinjeförskjutningskurva över Skepplanda, Risveden (Påsse & Andersson 2005) framgår det att havet stod cirka 34 meter över dagens nivå kring 9400 BP (fig. 24). Drar man bort de tre meter som utgör stormstrandens verkningar bör alltså platsen varit attraktiv att vistas på från cirka 9200 BP, vilket också harmonierar relativt väl med den äldsta 14 C-dateringen från boplatsen (se om källkritik kring strandlinjekronologi i Skepplanda 224, denna rapport). Efter 9200 BP stod havet relativt stilla fram till någon gång runt 6300 BP, då strandlinjen var 28 meter över dagens nivå. Om man antar att strandbundenhet varit en viktig förutsättning för boplatsens lokalisering bör platsen ha varit attraktiv för stenålderns människor från den allra äldsta delen av sandarnafasen och in i mellersta lihulttid, vilket också speglas i fyndmaterialet och 14 C-dateringarna. Fyndmaterialets datering Till att börja med kan man konstatera att den helt övervägande delen av fynden kan knytas till sandarnakulturen. Frågan är om det är möjligt att urskilja en snävare kronologi i materialet. Frågor kring västsvensk stenålderskronologi har diskuterats under hela 1900-talet (för en historik se Nordqvist 2000). Under senare år har bland annat Bengt Nordqvist, Karl-Göran Sjögren och Robert Hernek arbetat med dessa frågor. Övergången mellan hensbacka- och sandarnakulturen brukar sättas kring 9200 BP. På de boplatser som tillskrivits den äldre sandarnafasen har man Fig. 24. Strandlinjeförskjutningskurva över området Skepplanda, Risveden, okalibrerad. Tore Påsse Stenålder i Göta älvdalen

37 bland annat påträffat lancettmikroliter, hullingspetsar, sandarnayxor och skivyxor. Även de ovanliga spetshackorna har hänförts till den äldre delen av perioden. Utöver redskapen förkommer även koniska spånkärnor och ensidiga sådana (Nordqvist 2000, s. 164). Alla dessa redskap finns representerade på Skepplandaboplatsen (spetsen på den slipade hackan får anses som osäker). Relativt många av kärnorna kan beskrivas som ensidiga enpoliga kärnrester. Troligen hör dessa ihop med den äldre bosättningsfasen på platsen. Till den äldsta fasen hör förmodligen även skivyxorna och skivmejslarna (se ovan om dateringen av skivyxor och skivmejslar i avsnittet Flintyxor och mejslar). Utöver ett fåtal undantag utgör mikroliterna från undersökningen en homogen grupp. Flertalet består av lancetter med en helretuscherad långsida och även dessa kan troligen kopplas till en äldre bosättningsfas. Mikroliter från den yngre fasen av sandarnaperioden karakteriseras av smala trekantsmikroliter som i slutet ersättas av längsretuscherade mikrospån (Nordqvist 2000, s. 165). Från Skepplanda finns en smäcker trekants mikrolit och ett retuscherat mikrospån som skulle kunna härröra från denna tid. Även Hernek argumenterar för att mikroliterna gick ur bruk under den yngsta fasen av mellanmesolitikum och att de inte tillverkas efter cirka 8300 BP (Hernek 2005, s. 255). Ett annat yngre inslag i materialet utgörs av mikrospånen och mikrospånskärnorna. Dateringen av dessa beror på hur man betraktar mikrospåntillverkningens tidsställning och teknologin kring denna (se ovan avsnittet mikrospånkärnor och mikrospån). Att handtagskärnorna tillhör en senmesolitisk kontext är de flesta överens om. Inga säkra fynd av handtagskärnor har exempelvis gjorts på överlagrade boplatser i Göteborg (Sjögren 1991, s. 27). Den äldsta dateringen har satts till tiden strax efter 7000 BP (Nordqvist 2000, s. 165). På Skepplandaboplatsen påträffades fem handtagskärnor och trettiofyra mikrospån som bedömdes vara avspaltade från sådana, vilket visar att det finns ett inslag från lihulttid i materialet. Utöver det framkom två koniska mikrospånskärnor och ett antal kärnor som enligt Nordqvists definition kan betecknas som en mellanform mellan konisk spånkärna och handtagskärna. De båda kärntyperna har placerats i slutfasen av sandarnaperioden (Nordqvist 2000, s. 170). Sammanfattningsvis framgår det att fyndmaterialet från Skepplanda 223 kronologiskt sträcker sig från övergången mellan hensbacka- och sandarnakultur in i senmesolitikum. Detta fyratusenåriga tidsdjup speglas också i 14 C-dateringarna från undersökningen och i områdets strandlinjekronologi. Tolkning av Skepplanda 223 Den undersökta stenåldersboplatsen var under mesolitikum belägen mitt i den långsträckta havsvik som förband den yttersta kusten, kring det som idag är Göteborg, med områdena kring det forna Vänern. Platsen låg i en liten bukt som vette mot söder. Landområdet kring boplatsen bildade i sin tur ett större fastlandsnäs som sträckte sig ut i havsviken (fig. 25 och 26). Stenålder i Göta älvdalen 35

38 36 Stenålder i Göta älvdalen Det är framför allt två saker som utmärker Skepplanda 223, dels att andelen pilspetsar var ovanligt hög, dels boplatsens stora tidsdjup i förhållande till dess ytmässiga utbredning. Mikroliter förekommer i relativt ringa omfattning på Västsvenska mellanmesolitiska boplatser. I den sammanställning, över fynd från säkra överlagrade boplatser i Göteborg, som gjordes i samband med boken Fångstfolk för 8000 år sedan framgår att man ditintills endast funnit 58 mikroliter på 25 platser (Andersson m.fl. 1988). En större studie över samtliga mellanmesolitiska boplatser i Göta älvs mynningsområde visar att man sammanlagt påträffat ett 120-tal mikroliter på de överlagrade boplatserna i Göteborgsområdet (Nordqvist 2000, s. 145). Siffrorna ska ställas mot de 42 mikroliterna från Skepplandaboplatsen. I sammanhanget utgör även Balltorpboplatsen ett undantag. Där påträffades ett 80-tal mikroliter och hullingspetsar (Nordqvist 2000, s. 56). Balltorpboplatsens läge har beskrivits som tillhörande fastlandets kustzon, belägen i den innersta skärgården. Nordqvist studie av bosättningsmönstret kring Göta älvs mynningsområde pekar mot att den mesolitiska befolkningen, under boreal tid, har utnyttjat kustzonens skilda landskapstyper i olika hög grad. Det huvudsakliga bosättningsområdet verkar ha varit den dåtida mellanskärgården där de flesta boplatserna påträffats (Nordqvist 2000, s. 142). På dessa lokaler var även variationen av olika redskap störst och ingen enskild redskapstyp dominerade. En viktig förutsättning för boplatserna har varit en variation och en mångfald av existerande lands- och havsbiotoper (Nordqvist 2000, s. 137). På Balltorp och andra boplatser belägna i mer indragna fastlandslägen visar benmaterialet en betoning av jakt på landlevande djur. På boplatserna är även andelen mikroliter, sticklar och borr högre. Ser man till de fåtaliga kända inlandslokalerna verkar det finnas en dominans av skrapor samtidigt som borr, yxor och sticklar förekommer i mindre omfattning (Nordqvist 2000, s. 135ff ). Nordqvist slutsats är att de mer indragna fastlandsorienterade boplatserna representerar specialboplatser med en inriktning mot jakt av landdäggdjur. De boplatser som är belägna i den yttersta skärgården betraktas också som specialiserade platser, här har dock fokus uteslutande legat på marin fångst av exempelvis säl och fisk. I detta bosättningsmönster är mellanskärgårdens boplatser att betrakta som de mer permanenta basboplatserna (Nordqvist 2000, s. 143). Den stora mängden mikroliter på Skepplanda kan alltså spegla ett tidsavsnitt när jakt på landlevande däggdjur utgjort den huvudsakliga aktiviteten. Den näst största redskapskategorin bestod av skrapor. Även skraporna kan kopplas till skinnberedning i samband med jakt, vilket även kan gälla för några av borrspetsarna. Ytterligare ett föremål som kan associeras med aktiviteter kopplade till jakt är den slipsten som uppvisade spår efter glättandet av pilskaft. Att så många av mikroliterna uppvisade skottskador eller är trasiga talar för att man antingen tillverkat spetsar på platsen och lämnat kvar de som bytts ut, alternativt att spetsarna följt med i de döda djuren och att dessa

39 Fig D-modell över området kring Skepplanda 223 med en havsnivå på cirka 30 meter över dagens. Fig D-modell över närområdet kring Skepplanda 223 med en havsnivå på cirka 30 meter över dagens. Stenålder i Göta älvdalen 37

40 Fig. 27. Terrängmodell över undersökningsområdet och de båda fyndkoncentrationerna med en havsnivå på cirka 30 meter över dagens. exempelvis har styckats här. Något som talar för att mikrolittillverkning förekommit är att påfallande många av spånfragmenten utgjordes av spånets slagbuleände. De framkom dock inga egentliga mikrosticklar, vilket i så fall betyder att mikroliterna från Skepplanda inte tillverkats med denna teknik. Att ett antal av spetsarna var brända kan tillsammans med förekomsten av härdarna även tala för att man tillrett jaktbyten på platsen. Utöver Skepplanda 223 har UV Väst nyligen undersökt ytterligare fyra avgränsade aktivitetsplatser där andelen mikroliter utgjort mellan 40 och 50 procent av redskapen. I likhet med Skepplanda var även kvoten skrapor förhållandevis hög bland fynden. Boplatserna var belägna i Viskans dalgång i liknande lägen som Skepplanda ( Johansson & Westergaard 2009 i manus), vilket stödjer hypotesen att en stor andel mikroliter kan kopplas till jakt på landdäggdjur i mer fastlandsorienterade miljöer. Lämningarna på Skepplanda boplatsen har successivt ansamlats under en lång tidsperiod och över tid kan platsen naturligtvis ha haft olika funktioner varav mikroliterna speglar en. Orsaken till att människor återkommit till platsen under hela mesolitikum är säkerligen det naturgeografiska läget. Som ovan sagts har stranden stått relativt still under de 4000 år som platsen varit i bruk. Det innebär att landskapet och läget i det stora hela bör ha varit relativt oförändrat under detta tidsspann. Stenålderns människor kan även ha betraktat ansamlingarna av flinta som en form av depåer i landskapet. En signal om detta är att de drygt flintorna låg samlade inom två relativt små välavgränsade ytor och inte spridda över ett större område trotts lämningarnas stora tidsdjup (fig. 27). Människorna har varit medvetna om att det funnits olika typer av restprodukter och förarbeten som man vid återkommande besök kunnat omforma till de redskap man behövt. Om platsen har haft en betydelse i den meningen pekar det på att flinta varit en bristvara i området. För detta talar även det faktum att kärnorna utnyttjats 38 Stenålder i Göta älvdalen

41 så intensivt. I materialet fanns även en förhållandevis stor andel bearbetad bergart som framför allt bestod av kvarts, vilket är ovanligt på andra mellanmesolitiska lokaler. Utvärdering av undersökningsplanen I huvudsak gav undersökningsresultaten svar på de frågor som formulerades i undersökningsplanen. Efter förundersökningen beskrevs Skepplanda 223 som en yngre hensbackaboplats. De äldsta fynden och en 14 C-datering härrör från övergången mellan hensbacka- och sandarnaperioden. Majoriteten av lämningarna kan emellertid knytas till sandarnakulturen. De specifika frågor som formulerades i undersökningsplanen har ändå kunnat belysas. Boplatsens inre organisation har diskuteras med utgångspunkt i fyndsammansättningen och fyndens spridning Frågor kring boplatsens näringsekonomi har belysts Boplatsens geografiska belägenhet, det vill säga långt in i en långsträckt vik mellan kusten och inlandsmiljöerna kring Vänern kommer att diskuteras i ett kommande fördjupningsarbete. I undersökningsplanen fanns utöver dessa frågor en ambition att jämföra Skepplanda 224 med Skepplanda 223. Utifrån förundersökningarna förmodades de båda lokalerna vara någorlunda samtida. Med utgångspunkt i detta syftade slutundersökningen bland annat till att belysa strukturella skillnader mellan boplatserna. Då resultaten från undersökningen av Skepplanda 224 visade att boplatsen var yngre är dessa frågor inte längre relevanta (se Skepplanda 224 i denna rapport). Stenålder i Göta älvdalen 39

42 Referenser Anderson, M. & Knarrström, B Senpaleolitikum i Skåne. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 28. Andersson, S.; Wigforss, J. & Nancke-Krogh, S Fångstfolk för 8000 år sedan Om en grupp stenåldersboplatser i Göteborg. Arkeologi i Västsverige 3. Göteborgs arkeologiska museum. Andersson, S.; Rex Svensson, K. & Wigforss, J Sorteringsschema för flinta. Fynd rapporter 1978 (särtryck). Göteborgs arkeologiska museum. Hernek, R Nytt ljus på Sandarnakulturen Om en boplats från äldre stenålder i Bohuslän. GOTARC, series B. Gothenburg Archaeological Theses. No 38. Göteborg University, Department of Archaeology. Johansson, L. Manus. Lödöse museum Rapport. Arkeologisk delundersökning inom Backa 30. Johansson, G. & Westergaard, B Manus. UV Väst Rapporter Slutundersökningar I samband med utbyggnaden av väg 41 genom Veddige. Munkenberg, B-A.; Rudh, S.; Nordqvist, B. & Connelid, P Väg 45, ombyggnad mellan Älvängen och Alvhem. Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2007:4. Nordqvist, B. 1999a. Spån och spånkärnor som kronologiska markörer. In Situ, Västsvensk Arkeologisk Tidskrift. Nordqvist, B. 1999b. The chronology of Western Swedish Mesolithic and late Paleolithic. The Mesolithic of Central Scandinavia. Universitets Oldsakssamling skrifter. Ny rekke 22. Oslo. Nordqvist, B Coastal Adaptions in the Mesolithic. A study of coastal sites with organic remains from Boreal and Atlantic periods in Western Sweden. GOTARC, series B. Gothenburg Archaeological Theses. No 13. Göteborg University, Department of Archaeology. Nordqvist, B Mellan fjord och fjäll Boplatser från stenålder, gravar från brons- och järnålder. Bohusläns museum Rapport 2005:50 Nordqvist, B Förundersökningar längs planerad vägsträcka av E45 mellan Älvängen och Alvhem. Riksantikvarieämbetet UV Väst Rapport 2007:20 Påsse, T. & Andersson, L. 2005: Shore-level displacement in Fennoscandia calculated from empirical data. Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar, 127, Sjögren, K-G Om Västsvensk Mesolitisk Kronologi. I: Västsvenska Stenåldersstudier (red. Browall, Persson & Sjögren). 40 Stenålder i Göta älvdalen

43 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: Riksantikvarieämbetets projektnummer: Intrasisprojekt: V2008:026. Undersökningstid: 25/8 3/ Projektgrupp: Hanna Gudmundsdottir, Anders Kraft, Johannes Nieminen (fältarbetsledare), Betty-Ann Munkenberg och Louise Olsson. Underkonsulter: Ångströmslaboratoriet, Uppsala universitet. Undersökt yta: cirka 1550 kvadratmeter. Läge: Fastighetskartan, blad 7B 7g SÖ, x y Koordinatsystem: RT-90 2,5 gon V. Höjdsystem: RH 70. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: digitala foton Unr 4890:1 84. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: fynd med Fnr Stenålder i Göta älvdalen 41

44 0 10 m Fig. 29. Plan över undersökningsytan på Skepplanda 224. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

45 Skepplanda 224, en tillverkningsplats från trattbägartid Johannes Nieminen Undersökningens förutsättningar Skepplanda 224 upptäcktes vid en arkeologisk utredning 2006 (Munkenberg m.fl. 2007). Året efter förundersöktes fornlämningen och genom detta gavs boplatsen en trolig datering till äldre stenålder (Nordqvist 2007). Den nu genomförda undersökningen gjordes under 20 arbetsdagar. Arbetet utfördes av tre arkeologer, varav en sorterade och registrerade fynd under hela perioden. Topografi och fornlämningsmiljö Skepplanda 224 var belägen i Göta älvdalen cirka 4 kilometer söder om Lödöse. Dalgången karakteriseras av låglänt jordbruksmark genombrutet av skogsbevuxna höjdområden. Boplatsområdet låg på ett bergigt skogsparti som bildade en sydvästsluttande terrass. I öster och söder avgränsades boplatsen av mindre bergspartier och i norr sluttade terrängen brant ner mot de omgivande åkermarkerna. I väster begränsades boplatsen av E45:ans nuvarande sträckning (fig. 1, 2 och 3). Under den äldre delen av neolitikum stod havet cirka 20 meter högre än idag. Slätterna kring Göta älv låg under vatten och älvområdet hade karaktären av en större havsfjord. Vid denna tid var boplatsen lokaliserad på en mindre udde. I norr bildade landskapet ett större näs som sträckte sig ut i den dåtida fjorden (fig. 37). I närområdet är ett drygt 30-tal fornlämningar kända. De ligger främst på bergspartierna sydväst om Skepplanda 224. Här finns fornlämningar från flera tidsskeden varav några boplatser uppvisar flintfynd av mellanneolitisk typ. Gravmiljöerna består av rösen och stensättningar från bronsåldern. Perioden är också representerad genom hällristningar och bosättningslämningar (se nedan Samtida lämningar i Göta älvdalen). Målsättning och frågeställningar I Länsstyrelsens förfrågningsunderlag formulerades ett antal mål inför undersökningen. I dessa framgick att stenåldersboplatserna Skepplanda 223 och Skepplanda 224 skulle jämföras med varandra. De båda boplatsernas inbördes relation, deras geografiska läge, fyndsammansättning och förekomsten av anläggningar förväntades skapa goda förutsättningar för diskussioner och frågeställningar kring älvdalens tidiga invånare. I den efterföljande undersökningsplanen (Nordqvist 2006) formulerades ett antal frågeställningar med utgångspunkt i detta. Stenålder i Göta älvdalen 43

46 Efter förundersökningen hade platserna tidsbestämts till yngre hensbackakultur. Skepplanda 224 låg lägre än Skepplanda 223 och förväntades därför vara yngre. Frågan var om detta kunde speglas i fyndmaterialet och om det i sin tur kunde säga något om skillnader i resursutnyttjande över tid. På den enskilda boplatsnivån var de formulerade frågeställningarna: Hur ter sig boplatsens inre organisation utifrån anläggningar och flintbearbetning? Vad innebär boplatsens geografiska belägenhet, det vill säga att den legat i en långsträckt vik mellan kusten i Göta älvs mynningsområde och inlandsmiljöerna kring det som idag är Vänern. Vilken näringsekonomi hade förekommit på platsen? På ett mer övergripande plan fanns även målsättningen att resultaten från undersökningen skulle integreras med tidigare forskningsresultat i en diskussion kring kust- respektive inlandsbosättningar. Metod och genomförande Efter att träden på fornlämningen avverkats och röjts undan togs det övre vegetationsskiktet tillsammans med ett tunt humuslager bort med maskin på ett område av cirka 500 kvadratmeter (fig ). Cirka 300 kvadratmeter av undersökningsområdet kunde inte banas av på grund av säkerhetsavståndet till en optikabel som låg tvärs över fornlämningen Eftersom det framkom få fynd vid själva avbaningen blev nästa steg att gräva kvadratmeterstora grävenheter spridda över ytan i syfte att finna fyndkoncentrationer. Det framgick tidigt att fynden låg koncentrerade inom en yta som var cirka 50 kvadratmeter stor. Övriga ytor var i princip fyndtomma. Inom det fyndförande området grävdes ett 30-tal grävenheter och på övriga ytor grävdes ett 20-tal (fig. 28). Fynden påträffades ner till cirka 0,2 meter under avbaningsnivån. Vid insamlingen relaterades de till grävenheterna. I en sista fas djupavbanades undersökningsområdet i syfte att finna anläggningar, emellertid framkom inga sådana. Fyndsorteringen gjordes parallellt med grävningen, vilket gav en god överblick av fyndsammansättningen och deras spridning under arbetets gång. Fynden sorterades enligt Sorteringsschema för flinta (Andersson, Rex Svensson & Wigforss 1978). I efterhand har flintan analyserats ytterligare med inriktning på mer specifika frågeställningar. Analysen har gjorts tillsammans med Kalle Thorsberg, Riksantikvarieämbetet UV. Grävenheter och topografi mättes in med totalstation i Intrasisprojektet V2008:027. Foton har arkiverats på CD, enligt direktiv från ATA. Resultat Jordmån och lagerförhållanden Området som omfattades av undersökningen utgjordes av en sydvästsluttande terrass. Platsen låg relativt skyddad av uppstickande berg i söder och 44 Stenålder i Göta älvdalen

47 Fig. 29. Undersökningsområdet efter igenläggning mot söder. Foto: Johannes Nieminen. Fig. 30. Bilden visar området där fynden påträffades mot söder. Foto: Johannes Nieminen. Stenålder i Göta älvdalen 45

48 öster. Bergshyllan låg på en nivå mellan meter över havet. Jordmånen utgjordes av cirka 0,2 meter humös sand som överlagrade ett cirka 0,1 meter tjockt grusigt sandlager. I norr innehöll grus/sandlagret betydligt mer sten i varierande storlek. Vid undersökningen visade det sig att den helt övervägande majoriteten av fynden låg inom en avgränsad yta i områdets södra del. Fynden framkom direkt under vegetationskiktet ner till cirka 0,2 meter under detsamma. Fyndområdet Fynden, som bestod av flinta, låg samlade inom cirka 50 kvadratmeter stort område (fig. 30). Området avgränsades av ett bergsparti i sydväst och i söder av en brant sluttning. I norr låg en telekabel, vilket innebar att ytan inte kunde avgränsas helt åt detta håll. Ytterligare norr om kabeln grävdes ett antal rutor som var fyndtomma, vilket visar att fyndområdet emellertid inte fortsatte särskilt långt utanför den avgränsade ytan. Ser man till fyndens spridning kan man skönja en förtätning av fynd inom en cirka 10 kvadratmeter stor yta. I väster och norr avtog flintförekomsten markant och mot söder slutade topografin brant nedåt vilket kan uppfattas som en naturlig avgränsning av området åt detta håll. Fynd Vid undersökningen registrerades 859 flintor. Merparten bestod av avslag, övrig flinta och kärnor. Det påträffades endast sju typologiska redskap. De bestod av fyra tvärpilar, en spånkniv, en spånskrapa och en avslagsskrapa. Utöver dessa framkom även två avslag med retusch. Förutom flintan insamlades även en mindre mängd kvarts. Nedan följer en genomgång av de olika fyndkategorierna, deras spridning och en kronologisk diskussion. Som ovan nämnts registrerades fynden parallellt med fältarbetet enligt Sorteringsschema för flinta. I efterhand har Kalle Thorsberg vid RAÄ UV gjort en flintteknologisk analys av materialet. De teknologiska resonemangen bygger på hans analys. Kärnor Bland flintorna finns 54 kärnor. De utgör cirka 6,3 procent av hela materialet, vilket får ses som förhållandevis hög andel. Kärnorna har utifrån de kriterier som sorteringsschemat ställer upp sorterats i tre övriga kärnor med en plattform, fem övriga kärnor med två eller flera plattformar och 46 övriga kärnor. Typmässigt kan kärnorna kopplas samman med teknokomplexet TRB. Vid flintreduktionen har man slagit ut från kärnans masscentrum i syfte att skapa tunna avslag. Man har inte slagit avslagen utefter ryggar vilket gör att kraften kunnat spridas över kärnan och även gett jämförelsevis breda avslag. Detta ger ofta kärnresterna kubiska eller diskoida former. Flertalet av kärnresterna från undersökningen kan beskrivas som kubiska. Det finns även 46 Stenålder i Göta älvdalen

49 Fig. 31. Olika typer av kärnor från Skepplanda 224. Högst upp i mitten syns en subcylindrisk kärna. De övriga kan beskrivas som kubiska. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. ett fåtal med diskoid form. I materialet finns två kärnor med motstående plattformar. Dessa har av Thorsberg beskrivits som subcylindriska, vilket innebär att de idémässigt kan kopplas till de senare cylinderkärnorna. De subcylindriska kärnorna är dock avslagskärnor (fig. 31). Avslag/avfall Vid undersökningen registrerades 499 flintavslag och 165 bitar övrig slagen flinta, 31 spån/spånfragment samt fem mikrospån. Bland avslagen finns mestadels bitar som har med tillformningen av kärnor att göra. I materialet förekommer även de tunna och breda avslag som man syftat till att framställa (se ovan om kärnor). Av de registrerade spånen/spånfragmenten kan de flesta karakteriseras som spånliknande avslag. Några få uppvisar attribut som kan kopplas till en medveten spåntillverkningsstrategi. Dessa har preparering i form av kantreduktion och är gjorda med mjuk teknik, troligen med hjälp av en mellanstock. Ett fåtal spånfragment visar tecken på att vara medvetet kortade och kan ha utgjort såkallade fyrkantsknivar. Redskapen med sina nittiogradiga eggar har varit lämpade för att exempelvis hyvla trä och ben. Av de fem mikrospånen kan eventuellt ett vara avspaltat från en handtagskärna, resterande definieras som metriska mikrospån och betraktas som tillfälliga produkter. Redskap Som ovan nämnts bestod redskapen av fyra tvärpilar, en spånkniv, en spånskrapa och en avslagsskrapa (fig. 32). Stenålder i Göta älvdalen 47

50 Fig. 32. Redskapen från undersökningen; spånknivar till vänster, tvärpilar till höger och en skrapa i mitten. Skala 1:1. Foto: Eva Crafoord. Tvärpilarna har sorterats enligt sorteringsschemats kriterier, vilket innebär att spetsarna har två retuscherade sidokanter. Den kortaste retuschen är minst 60 procent av den längsta. Definitionsmässigt skiljer det tvärpilar från eneggade spetsar. Alla tvärpilarna från Skepplanda 224 har rak egg och är avsmalnande mot basen. En av spetsarna uppvisar propellerretusch, medan de övriga är retuscherade från samma håll. Samtliga tvärpilar är tillverkade av avslag. Dateringsmässigt hör tvärpilarna ihop med kärnmaterialet och kan kopplas till trattbägarkomplexet. Spånkniven utgör troligen ett yngre inslag i materialet. Kniven ser ut att vara gjord från ett spån som slagits från cylinderkärna och har en längsgående retusch på ena sidan. På motsatt sida finns en kortare retusch vid knivens bas. Retuschen hör troligen ihop med skaftning. Vid undersökningen av den gropkeramiska boplatsen vid Olas i Halland påträffades knivar som utseendemässigt överensstämmer med kniven från Skepplanda (Persson 2000, s. 32ff, fig. 32). Spånskrapan är gjord av ett spånlikande avslag och uppvisar en retuscherad kortända, medan avslagsskrapan har retusch på både kortändan och ena långsidan. Fyndens spridning Av den cirka 50 kvadratmeter stora ytan med fynd undersöktes cirka 30 kvadratmeter. Ser man till mängden fynd kan man skönja en cirka 10 kvadratmeter stor förtätning centralt på ytan. Avslagen och den övriga flintan visar samma spridningsmönster. Den största fyndkategorin utöver avslag och övrig flinta utgjordes av kärnor. Även spridningen av dessa sammanfaller med mönstret. Detta gäller också de fåtaliga redskapen med undantag av en tvärpil som framkom i utkanten av fyndkoncentrationen (fig. 33, 34, 35 och 36). 48 Stenålder i Göta älvdalen

51 0 10 m Samtliga fynd, antal Område Sten Grävd ruta Fig. 33. Plan över spridningen av samtliga fynd relaterade till grävenheterna. Skala 1:250. Stenålder i Göta älvdalen 49

52 1 m Fig. 34. Plan över spridningen av avslag/avfall och kärnor relaterade till grävenheterna. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

53 1 m Fig. 35. Plan över spridningen av avslag/avfall och tvärpilar relaterade till grävenheterna. Skala 1:80. Stenålder i Göta älvdalen 51

54 1 m Fig. 36. Plan över spridningen av avslag/avfall och skrapor/spånkniv relaterade till grävenheterna. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

55 Kronologisk diskussion kring fynden I Västsverige anses tvärpilar förekomma från slutet av senmesolitikum och en bit in i mellanneolitikum (Persson 1981, s. 8). Ett flertal arkeologer har betonat förekomsten av en grupp tvärpilsboplatser som saknar andra neolitiska inslag. Det dominerande spetsmaterialet utgörs av tvärpilar som i stort saknas på lihultboplatser (Nordqvist 1997, s. 100). Detta faktum tillsammans med avsaknaden av andra neolitiska föremål har lett till att man velat sätta in tvärpilsboplatserna i en egen kronologisk fas som avslutar den äldre stenåldern. Den äldsta tvärpilsfasen har daterats till tiden strax efter 5500 BP och fram till cirka 5000 BP (Nordqvist 2000, s. 164). Andra artefakter som ansetts vara företrädda på senmesolitiska tvärpilsboplatserna är limhamsyxor, handtagskärnor och eventuellt segmentknivar (Nordqvist 2000, s. 170). Det har dock visat sig svårt att urskilja lokaler som innehåller en ren mesolitisk tvärpilsfas eftersom boplatserna i de flesta fall är blandade. Tvärpilar förekommer tillsammans med lihultartefakter, ibland med större mängder mikrospån och i andra fall med neolitisk keramik. Utifrån undersökningar i Göteborgsområdet skulle en liten atypisk skivyxa kunna förekomma på de förmodat senmesolitiska tvärpilsboplatserna. Detta skulle i så fall ha paralleller i sydskandinaviska erteböllematerial (Andersson & Wigfors 2004, s. 87). Per Persson har i en genomgång av undersökta boplatser i Lyseområdet (i norra Bohuslän) visat att lokaler med enbart tvärpilar genomgående ligger högre upp i terrängen än lokaler med spånpilspetsar, vilket skulle indikera en övergångsfas. Platserna karakteriseras av att de är strandnära, relativt små till ytan, har få fynd och saknar kulturlager (Persson 1981, s. 20). I det norska Svinesundsprojeketet undersöktes en stor mängd boplatser från senmesolitikum och tidigneolitikum. Från cirka 5800 BP märks skillnader i redskapssammansättningen då Nøstvetsfasens karakteristiska typartefakter, som exempelvis bergartsyxor, försvinner undan för undan. Samtidigt dyker tvärpilar upp i materialet. Fasen benämns Kjeøyfasen och definieras genom kombinationen av tvärpilar och mikrospånsteknik. Gränsen mot neolitikum sätts vid cirka 5000 BP. Från och med denna tid innehåller materialet, slipade föremål, keramik, eneggade spetsar och A-spetsar vid sidan av de tväreggade spetsarna (Glørstad 2004, s. 28ff ). I motsatts till detta menar Kalle Thorsberg att det ur ett flintteknologiskt perspektiv inte finns någon relevans i att tala om en mesolitisk tvärpilsgrupp. Tvärpilarna och tillverkningen av dessa hör ihop med teknologier kopplade till tekniker som användes inom trattbägerkomplexet. Teknologiskt skiljer sig trattbägarteknologin från den senmesolitiska lihultkulturens sätt att hantera flinta. Han menar vidare att man istället bör se tvärpilsboplatser utan andra neolitiska inslag som ett utryck för platser med specifika funktioner. Flintteknologiskt är det ingenting som skiljer de tvärpilsboplatser som saknar andra neolitiska inslag från lokaler som uppvisar sådana. Däremot skiljer sig flintteknologin markant från det äldre senmesolitiska sättet att bearbeta flinta (Thorsberg 2009 muntligen). Stenålder i Göta älvdalen 53

56 På Skepplanda 224 fanns inga senmesolitiska artefakter (utöver ett mikrospån som kan vara avspaltat från en handtagskärna). Det framkom inte heller någon keramik eller slipad flinta. Teknologiskt uppvisar materialet däremot de attribut som är kännetecknande för teknokomplexet TRB. Strandlinjekronologi I västsvensk stenåldersforskning har frågor kring strandlinjeförskjutningen haft en viktig betydelse. Strandlinjekronologi utgår från idén att boplatserna har varit belägna vid den dåtida havsstranden, vilket naturligtvis inte alltid behöver vara fallet. Utöver det finns ytterligare källkritiska synpunkter som bör tas i beaktande när man använder metoden för datering. Strandförskjutningskurvan återges vanligen som en linje. Strandens egentliga gränser definieras dock av vågornas räckvidd. Den nivå som svallvågorna når vid stormar utgör strandens övre gräns. På den svenska västkusten räknar man med att denna gräns ligger cirka 2 till 3 meter över medelvattennivån (Påsse 1988, s. 74). Bengt Nordqvist menar att man, i ett arkeologiskt sammanhang, inte bör tolka strandförskjutningskurvorna som linjer utan istället som medelpunkter i ett intervall. Förutom strandens fluktuationer har detta även att göra med problematik kring standardavvikelser i de 14 C-dateringar som ligger till grund för kurvorna (Nordqvist 2000, s. 113). Trots dessa källkritiska problem är strandförskjutningskurvorna dock ett hjälpmedel som kan berätta om när en viss nivå varit möjlig för aktiviteter och bosättning. De är även ett viktigt redskap för att rekonstruera forntida landskap som påverkats av strandlinjenivåns förändringar. Topografiskt låg Skepplanda 224 på en nordsydlig terrass vars högsta punkt låg cirka 28 meter över havet och den lägsta cirka 25 meter. Den yta där fynden påträffades var belägen drygt 26 meter över den nuvarande strand linjen. Av de data som följer med Tore Påsses strandlinjeförskjutningskurva över Skepplanda och Risveden framgår det att havet stått cirka 28 meter över dagens nivå cirka 6400 BP (fig. 24). Den nådde en nivå på 26 meter över dagens 6100 BP. Om man drar bort de 3 meter som utgör stormstrandens verkningar låg stranden vid denna nivå cirka 5500 BP, vilket skulle kunna vara en indikation för när platsen tidigast kan ha varit i bruk. I gängse stenålderskronologi motsvarar detta senmesolitkums slutfas och inledningen på den ovan beskrivna tvärpilsfasen. Neolitikums början brukar anges till cirka 5000 BP. Enligt strandförskjutningskurvan stod havet 20 meter högre än idag vid denna tid. Om man godtar att kurvan representerar en punkt i ett intervall under en given period framgår det att Skepplanda 224 även kan ha varit möjlig att vistats på mellan 8000 till 9000 BP. Under denna period inträffar regressionsminimum i området och strandlinjenivån anges till 30 meter över dagens. Om man accepterar att kurvan kan ha ett intervall på tre meter från det angivna värdet är det möjligt att delar av undersökningsområdet varit torrlagt även under denna tid. 54 Stenålder i Göta älvdalen

57 Datering av platsen Som ovan nämnts påträffades inget material för 14 C-dateringar vid undersökningen. Dateringen av aktiviteterna får därför göras på grundval av fynden och strandlinjeförskjutningskurvan för området. På Skepplanda 224 hör flertalet av flintorna ihop med en trattbägarteknologi. Utöver tvärpilarna gäller detta även kärnorna och avslag/avfalls materialet. Utöver ett mikrospån som kan vara avspaltat från en handtagskärna påträffades inga fynd som kan kopplas till en senmesolitisk kontext. Om tvärpilsfasen karaktäriseras av en blandning mellan mikrospån och tvärpilar, som föreslagits, syns inte detta i materialet från Skepplanda. Vad gäller andra neolitiska inslag, som keramik och rester efter slipade föremål saknas även dessa. Ser man till strandlinjeförskjutningskurvorna har området som helhet varit möjlig att vistats på från cirka 5500 BP, det vill säga från slutet av senmesolitikum. Det är dock en öppen fråga hur strandnära lokalen egentligen varit. De människor som efterlämnat merparten av flintfynden kan likväl ha vistats en bit från havet under en tidig fas av neolitikum. Strandlinjeförskjutningskurvan ger en ungefärlig bakre gräns för aktiviteterna på Skepplanda 224 till cirka 5500 BP. Flintteknologin sätter den främre gränsen till cirka 4500 BP då det ett gropkeramiskt flinthantverk anses bli det rådande i regionen. Tolkning av platsen Det finns ett antal utmärkande fenomen på Skepplanda 224 som kan bidra till en förståelse av platsen och dess funktion. Fynden var relativt sett få, vilket också gäller redskapen. Denna karakteristik har platsen gemensamt med ett flertal andra tvärpilslokaler, vilka tolkats som tillfälliga specialboplatser. De mindre specialboplatserna har ofta haft ett kustnära läge. I relation till de små och fyndfattiga lokalerna visar undersökningar att det även förekommer ytmässigt större boplatser under samma period. På dessa har man funnit ett stort antal tvärpilar, andra redskap och ofta även keramik. Under tidigneolitikum kan specialboplatserna ha existerat gemensamt med de större basboplatserna inom samma försörjningssystem, dock med skilda funktioner (Persson 1991, s. 175). På Skepplanda 224 är andelen kärnor så pass hög som 6,3 procent av fyndmaterialet. Kärnorna representerar en bearbetningsprocess som syftat till att få fram platta och tunna avslag, vilka utgjort bra förarbeten till tvärpilar. Den höga andelen kärnor och avfall i förhållande till de fåtaliga redskapen och fyndens rumsliga avgränsning talar för att lämningarna på Skepplanda 224 skall betraktas som en tillverkningsplats/slagplats. I studier av stenmaterial på boplatser försöker man ofta skilja mellan framställning, förbrukning och avfall. Produktionen synliggörs av slagplatsen. I en arkeologisk kontext uppfyller den tre kriterier, den är rumsligt Stenålder i Göta älvdalen 55

58 avgränsbar, den innehåller kasserat produktionsavfall och genom att analysera sammansättningen av avfallet går det tolka vad som tillverkats där. En annan fråga av vikt är om avfallet på platsen deponerats vid själva tillverkningen eller om det samlats ihop sekundärt och deponerats i exempelvis gropar eller högar. En grundläggande ide för hur slagplatser tolkas är att det färdiga redskapet tas med och används på en annan plats. I ett senare skede kan de övergivna slagplatserna ha fungera som lager av användbara material dit människor återkommit upprepade gånger (Lindgren 2004, s. 152). Om man förutsätter att tvärpilstillverkning varit den primära aktiviteten på Skepplanda 224 har den troligen skett i samband med jakt. Att man inte tillverkat spetsarna på en regelrätt boplats talar för att tillverkningen skett strax innan själva jakttillfället och kanske i nära anslutning till den miljö där jakten utfördes. De fyra tvärpilarna från undersökningen kan representera sådana som kasserats och bytts ut i samband med tillverkningen. Att det fanns få spetsar pekar mot att man inte återkommit hit efter jakten för att Fig D-modell över området kring Skepplanda 224 med en havsnivå som är cirka 20 meter över dagens. 56 Stenålder i Göta älvdalen

59 stycka eller bereda de döda djuren. Om så varit fallet borde det ha deponerats fler spetsar på platsen, spetsar som suttit i de döda djurens kroppar. Man kan också anta att de flintor som ligger kvar är de som ansetts minst användbara för sitt syfte. Det borde finnas få avslag kvar som lämpar sig för tvärpilstillverkning eftersom dessa använts till just detta. Ett intressant exempel på en anläggning där man kan ha hanterat jaktbyten utgörs av en skärvstenspackning från undersökningen av tidigneolitisk boplats vid Hogdal i norra Bohuslän. Anläggningen bestod av en rundoval packning som var cirka 5 4 meter stor. Mellan de skörbrända stenarna fanns en större mängd tvärpilar och under packningen låg en kokgrop som 14 C-daterats till den äldsta delen av neolitikum. Konstruktionen tolkades som en större tork- eller rökanläggning kopplad till jakt. Anläggningen är inte unik i sitt slag. Exempel på tidigneolitiska skärvstenspackningar med tvärpilsfynd finns från Amhult och Henrietteberg i Göteborg ( Johansson 2006, s. 201). Om tolkningen av skärvstenspackningarna som tork- eller rökanläggningar är riktig har tvärpilarna i packningarna följt med de döda djuren och fallit ner i packningen vid hanteringen av köttet. Som ovan sagt tolkas Skepplanda 224 som en plats där man främst tillverkat tvärpilar kanske inför en kommande jakt. Läget på udden som vetter ut mot havsviken är säkerligen ingen slump. Platsen har haft ett skyddat läge, kanske har man även valt den för att det legat flinta där från tidigare besök. Oavsett om man väljer att se boplatsen i en mesolitisk eller tidigneolitisk kontext har den påfallande likheter med äldre mesolitiska lokaler. Läget sammanfaller med hur de äldre jakt- och fångstlokalerna ligger i landskapet och ur det perspektivet går det inte att utläsa något brott mott äldre traditioner (fig. 37 och 38). Det vore dock intressant att reda ut hur platsen förhåller sig till andra samtida lokaler med andra funktioner. Men en tolkning av det omgivande bosättningsmönstret låter sig inte göras i nuläget eftersom så få lokaler från perioden är kända i området. Samtida lämningar i Göta älvdalen I jämförelse med exempelvis Göteborgsområdet är få trattbägarboplatser kända i områden kring Göta älvdalgången. Ett generellt intryck är att de flesta kända platserna ligger utmed älven. Det finns exempel på några få undantag, där de återfinns vid sjöar i inlandslägen (fig. 38). I söder i Nödinge vid Backa finns ett boplatskomplex med dateringar till både mesolitikum och neolitikum. Tyngdpunkten tycks dock ligga i senmesolitikum. På Nödinge 5, 27 och 28 har man utöver senmesolitiska fynd även påträffats ett fåtal tvärpilar och på Nödinge 20 har det insamlats avslag från slipade redskap. I älvdalens mellanområde från Starrkärr till Fuxerna ligger de kända boplatserna nära Göta älv. Vid en förundersökning av Starrkärr 207 framkom flintfynd som dels antyder en äldre mesolitisk fas, dels en senare fas från övergången mellan mesolitikum/neolitikum (Hellgren, M, Lödöse museum Rapport 2007:1). På Romelanda 176 som är belägen på andra Stenålder i Göta älvdalen 57

60 58 Stenålder i Göta älvdalen sidan älven cirka 3 kilometer väster om Starrkärr 207 har man samlat in en spetsnackig yxa. En liknande fornlämningsbild med kända boplatser i anslutning till älven fortsätter norrut till Trollhättan. Här återfinns även några boplatser vid sjöar och i bergsområden ett stycke från älven. Ett exempel på en nyligen undersökt lokal i ett sådant läge är Tunge 48. Vid för- och slutundersökningen framkom bland annat flintfynd av tidigneolitisk karaktär. Utöver en mindre mängd avslag/avfall påträffades även två tvärpilar. Platsen låg strax öster om en mindre sjö och tolkades som en liten jaktstation från tidigneolitikum (se Tunge 48 i denna rapport). Även i Vänersborgsområdet finns ett antal boplatser där man påträffat trattbägarfynd. På Vänersnäs 98 har man insamlat rikligt med trattbägarkeramik och tvärpilar. På Stallbackaöarna strax ovanför Trollhättefallen finns ett stort antal stenåldersboplatser registrerade. Tidsmässigt spänner de från lihultkultur till gropkeramisk kultur. Härifrån finns också uppgifter om keramik av trattbägarkaraktär (Sjögren 2003, s. 198). Vid en provundersökning av Väne-Åsaka 133, som ligger i utkanten av Tunhemsslätten, påträffades utöver äldre och yngre material även trattbägarfynd (Sjögren 2003, s. 199). I närområdet kring Skepplanda 224 finns två kända platser med tidigneolitiska indikationer. På Sankt Peder 52, som ligger cirka 3 kilometer norr om Skepplanda 224, har man ytplockat en tvärpil. Vid en förundersökning av fornlämningen framkom också en del keramik. Fyndmaterialet daterades till senmesolitikum och neolitikum ( Johansson, L, Lödöse museum. Rapport 2007:08). Även på Ale-Skövde 93 har man ytplockat en tvärpil. Platsen ligger drygt 5 kilometer nordöst om Skepplanda boplatsen. I samband med undersökningen av Skepplanda 224 undersöktes även Skepplanda 223. Platsen ligger en halv kilometer söder om Skepplanda 224. En härd från boplatsen 14 C-daterades till övergången mesolitikum/ neolitikum, det framkom dock inget fyndmaterial som kunde knytas till dateringen. Fynden från platsen består till allra största delen av mellanmesolitisk flinta. Det påträffades även ett mindre inslag av senmesolitiska fynd (se Skepplanda 223 i denna rapport). Dateringen är så pass tidig att den troligen kan kopplas ihop med lihultfynden. Det är en högst diffus bild som framträder av de lämningar som kan vara samtida med Skepplanda 224. Få platser är undersökta och det kända materialet består främst av enstaka fynd från blandade kontexter. Det innebär att det naturligtvis är svårt att diskutera hur ett dåtida bosättningsmönster kan ha gestaltat sig. Trots detta kan några iakttagelser göras utifrån den kända bilden. Flertalet platser med trattbägarinslag ligger på en ungefärlig nivå av 25 meter över havet, vilket indikerar att de en gång legat i liknande terränglägen. Materialen är små och kan tolkas som tillfälliga specialboplatser av skilda slag. Frågan är om det funnits större basboplatser och var i landskapet vi i så fall kan finna dessa. Kanske kan undersökningar från Bohuslän och Göteborgsområdet ge oss ledtrådar kring hur bosättningsmönstret såg ut i Göta älvdalen under äldre delen av neolitikum.

61 Fig. 38. Kartan visar de platser med trattbägarmaterial som nämns i texten. Stenålder i Göta älvdalen 59

62 Trattbägarboplatser i Bohuslän och Göteborgsområdet I norra Bohuslän har man under senare år undersökt några trattbägarboplatser som inte varit havsanknutna. På Skee 1616 framkom lämningar av ett hus, en hyddkonstruktion och en stor mängd trattbägarkeramik daterad till MN I. Man påträffade också ett sädeskorn som 14 C-daterats till samma period. Eftersom det även fanns senneolitiska inslag på platsen är dateringen av byggnadskonstruktionerna osäker (Westergaard 2008). En boplats med ett liknande fyndmaterial och terrängläge har undersökts i Skaveröd. Här kunde dock inga säkra byggnader dokumenteras ( Johansson 2004). Även tidigare studier från södra Bohuslän har pekat på förekomsten av icke strandbundna trattbägarboplatser från och med mellanneolitikums början. Vid sidan av dessa har det existerat mindre boplatser som legat nära den dåtida stranden (Persson 1991). Ett bra exempel på en sådan uppdelning utgörs av två undersökta lokaler i Morlanda socken på Orust. På Morlanda 492 påträffades ett kulturlager som innehöll rikligt med trattbägarkeramik och flinta från perioden. Boplatsen låg i skyddat läge på en platå och hade ingen direkt anknytning till den forna havsstranden. Boplatsen har endast undersökts i ringa omfattning, men trots detta är det en av de fyndrikaste trattbägarlokalerna i Bohuslän. Utöver fynden finns det indikationer på huslämningar i form av lerklining med intryck av vidjor och grövre tillhugna stockar. I dess geografiska närhet har även Morlanda 367 undersökts. Merparten av fynden kunde knytas till en senmesolitisk/tidigneolitisk kontext, där trattbägarinslaget främst utgjordes av tvärpilar och skrapor. Denna kombination av redskap tolkades som att jakt och beredning av viltet varit den primära aktiviteten på platsen. Den geografiska närheten och 14 C-dateringarna talar för att Morlanda 367 och 492 brukats av samma människor och att lokalerna haft olika funktioner i en och samma bosättningsstrategi under trattbägartid (Munkenberg 1997). I Göteborgsområdet fanns fram till 2005 ett sextontal boplatser som daterats till tidigneolitikum och trattbägarkultur. Boplatserna definieras av snörornerad keramik och tvärpilar. Samtliga platser har tolkats som strandnära. På flera av dessa har det framkommit stora fyndmängder, kulturlager och i vissa fall hyddkonstruktioner. Detta gör att de inte har betraktats som tillfälliga fiske- och jaktstationer, utan mer i termer av basboplatser. Det strandnära läget kan höra ihop med att en marin ekonomi har dominerat vid denna tid. Under tidig mellanneolitikum finner man däremot trattbägarboplatserna ett par hundra meter från den dåtida stranden (Andersson 2005, s. 69ff ). År 2003 undersöktes en stor strandnära tidigneolitisk boplats vid Amhult på Hisingen. På platsen påträffades en hyddlämning och ett stort fyndmaterial. Bland annat framkom 620 tvärpilar och över 2000 bitar tidigneolitisk keramik (Olsson & Swedberg 2005). Vid en jämförelse av den naturgeografiska lokaliseringen av tidigneolitiska och mellanneolitiska trattbägarlokaler i Göteborg framgår att de klart mellanneolitiska boplatserna påträffas i de inre delarna av skärgårdsland 60 Stenålder i Göta älvdalen

63 skapet. De har därmed varit knutna till odlingsbar mark i högre grad än de äldre boplatslägena som varit belägna i ytterskärgården. Förekomsten av tvärpilar är också högre på de kustbundna lokalerna, vilket kan stödja idén om att havsfångst varit viktigare i den tidigare fasen (Sjögren 2003, s. 161ff ). Ytterligare en komponent att ta hänsyn till är den megalitiska tradition som hör ihop med trattbägarkulturen. Huvuddelen av både dösarna och gånggrifterna i Västsverige byggs under mellanneolitikum (Sjögren 2003, s. 104). De uppförs i de områden där fast jordbruk haft bäst förutsättningar, det vill säga Falbygden och kustområdet (Sjögren 2003, s. 157). Sjögren förknippar megaliterna och ideologin bakom dessa med en betoning av neolitiska näringar. I Bohuslän ser han att detta yttrar sig i en snäv lokalisering av boplatserna till en smal zon där de mest produktiva jordarna funnits. Han ser vidare att megalitgravarna placeras närmare havet, i utkanterna av områden vilka uppfattas som ekonomiska territorier. Trots att man haft en rik havsmiljö att utnyttja har man under den äldre delen av mellanneolitikum valt att använda denna i liten utsträckning och istället fokuserat på en domesticerad ekonomi. Detta innebär även att fångstboplatserna minskar i antal i förhållande till tidigneolitikum. Den ekonomiska omställningen och den rumsliga separationen mellan gravar och boplatser ges en ideologisk förklaring där uppdelningen mellan det domesticerade, odlade, landskapet och det omgivande, vilda, blir viktig att betona (Sjögren 2003, s. 185f ). Åter till Göta älvdalgången och Skepplanda 224 Utifrån exemplen ovan skulle vi kunna förvänta oss olika typer av boplatser och aktivitetsytor från trattbägartid. Vi skulle också kunna förvänta oss kronologiska skillnader i fråga om bosättningsmönster mellan tidigneolitikum och den äldre delen av mellanneolitikum. Frågan är dock om modellerna är överförbara på ett ickemegalistiskt område som Göta älvdalen. Sjögren som studerat trattbägarlokaler i Vänersborgsområdet visar att tidig- och mellanneolitiska grupper varit etablerade i området (se ovan Samtida lämningar i Göta älvdalen). Att åkerbruk och boskapsskötsel bedrivits även här indikeras av pollenanalyser från Hullsjön. Han ser också att det verkar finnas en funktionell uppdelning mellan boplatser med jordbruk och fångstlokaler. På boplatser belägna vid Dettern och på Stallbackaöarna påvisas specialiserad fångst av dels gös, dels lax- och ålfiske. Ett rikt gösfisket i Dettern är dokumenterat i historisk tid, då den i april till maj söker sig upp i den grunda viken för att lägga rom. Området kring Stallbackaöarna är också känt för sitt rika lax och ålfiske. Det samma torde ha gällt i förhistorisk tid. Huruvida någon förändring i bosättningsstrategier sker från tidig- till mellanneolitikum går inte att avgöra eftersom källäget är begränsat (Sjögren 2003, s. 197ff ). Ur ett fångstperspektiv ligger Skepplanda 224 mellan de högproduktiva havsmiljöerna vid kusten och det ovan beskrivna området vid Vätterns södra strand. Man kan förmodligen inte räkna med att det förekommit stora säsongmässiga anhopningar av föda här på samma sätt som vid kusten och Stenålder i Göta älvdalen 61

64 i Vänerområdet. Ur det perspektivet kan vi kanske inte räkna med att finna stora fångstlokaler i Skepplanda boplatsens närhet. Hur ett tidigt jordbruk har varit organiserat i närområdet är svårt att uttala sig om beroende på det bristfälliga källäget. Man kan dock konstatera att området kring Skepplanda ligger utanför de delar av Västsverige där man kunnat belägga ett tidigt fast jordbruk. I området saknas också kännedom om flera komponenter som finns dokumenterade i dessa områden, det vill säga större jordbruksboplatser och megalitgravar. Utifrån rådande kunskapsläge får man tänks sig att Skepplanda 224 utgör en specialboplats i vars närhet man kan förvänta att finna enstaka större boplatser. De mindre aktivitetsytorna speglar då ett utnyttjande av olika ekologiska nischer i Göta älvdalens mellersta delar. Utvärdering av undersökningsplanen Ställer man frågan i vilken mån undersökningsresultaten gav svar på de frågor som formulerades i undersökningsplanen, så blir svaret dubbelt. Efter förundersökningen beskrevs Skepplanda 224 som en mesolitisk boplats. Det visade sig dock att majoritet av fynden kan dateras till trattbägartid. Trots detta har flertalet av de frågeställningar som formulerades i undersökningsplanen kunnat diskuteras. Boplatsens inre organisation har diskuteras med utgångspunkt i flintbearbetning och fyndens spridning. Boplatsens geografiska belägenhet, det vill säga långt in i en långsträckt vik mellan kusten inlandsmiljöerna kring Vänern har belysts. Frågor kring boplatsens näringsekonomi har diskuteras. Ett försök har gjorts att integrera resultaten med tidigare forskning från andra områden. I undersökningsplanen fanns utöver dessa frågor en ambition att jämföra Skepplanda 224 med Skepplanda 223. Utifrån förundersökningarna förmodades de båda lokalerna vara från den äldre stenåldern. Med utgångspunkt i detta syftade slutundersökningen bland annat till att belysa strukturella skillnader mellan boplatserna. Då resultaten från undersökningen av Skepplanda 224 visade att boplatsen var yngre kunde dessa frågor inte belysas. 62 Stenålder i Göta älvdalen

65 Referenser Andersson, S Yngre stenålder Fångstmän och bönder. I: Fångstfolk och bönder Om forntiden i Göteborg. Red. Stina Andersson och Ulf Ragnesten. Göteborgs Stadsmuseum. Andersson, S.; Rex Svensson, K. & Wigforss, J Sorteringsschema för flinta. Fynd rapporter 1978 (särtryck). Göteborgs arkeologiska museum. Andersson, S. Wigforss, J. Nancke-Krogh, S Fångstfolk för 8000 år sedan. Om en grupp stenåldersboplatser i Göteborg. Arkeologi i Västsverige 3. Göteborgs arkeologiska museum. Andersson, S. & Wigfors, J Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena. Coast to coast books no 12. Gotarc serie C, Arkeologiska skrifter, no 58. Johansson, G Från medeltid till neolitikum En trattbägarboplats i Skaveröd. I: Gårdar från förr. Red. Gundela Lindman. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 56. Johansson, G Efter mesolitikum. I: Besök i en mesolitisk värld. Arkeologiska undersökningar av åtta stenåldersboplatser söder om Svinesund. Riksantikvarieämbetet. Lindgren, C Människor och kvarts. I: Stockholm studies in Archaeology 29. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, skrifter 54, Coast to Coast books No. 11. Munkenberg, B-A En senmesolitisk och neolitisk avfallsgrop och kulturlager på Orust fornlämning 367, Morlanda socken, Bohuslän. UV Väst Rapport 1997:22. Riksantikvarieämbetet. Munkenberg, B-A.; Rudh, S.; Nordqvist, B. & Connelid, P Väg 45, ombyggnad mellan Älvängen och Alvhem. UV Väst Rapport 2007:4. Riksantikvarieämbetet. Nordqvist, B Coastal Adaptions in the Mesolithic. A study of coastal sites with organic remains from Boreal and Atlantic periods in Western Sweden. GOTARC, series B. Gothenburg Archaeological Theses. No 13. Göteborg University, Department of Archaeology. Nordqvist, B Neolitiseringen i syd och mellansverige social och ideologisk förändring, Västsverige. I: Regionalt och interregionalt, Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Red. Larson, M. & Olsson, E. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter 23. Nordqvist, B Förundersökningar längs planerad vägsträcka av E45 mellan Älvängen och Alvhem. UV Väst Rapport 2007:20. Riksantikvarieämbetet. Olsson, L. & Swedberg, S Boplatser i Amhult. Göteborgs Stadsmuseum Arkeologisk Rapport 2005:45. Persson, P What do the sites tell. Do Stone age settlements on the Swedish west coast provide information about Stone age society, or only evidence of the history of research? I: Moberg C-A (red) Similar finds similar interpretations? Göteborg. Stenålder i Göta älvdalen 63

66 64 Stenålder i Göta älvdalen Persson, P Inte bara Pilane och Lunden. Om tidigt mellanneolitiska boplatser i Bohuslän. I: Västsvenska Stenåldersstudier (Red. Browall, Persson och Sjögren). Persson, P Olas, en gropkeramisk boplats i Halland. Rapport från en arkeologisk undersökning av Värö socken Raä nr 202, i maj Gotarc Serie D, Arkeologiska Rapporter No 49. Westergaard, B Trattbägare i O-bygd Arkeologiska undersökningar längs E6, delen Lugnet Skee. UV Väst Rapport 2008:40. Riksantikvarieämbetet. Sjögren, K-G Mångfalldige uhrminnes grafvar Megalitgravar och samhälle i Västsverige. GOTARC, series B. Gothenburg Archaeological Theses. No 27. Coast to Coast-Books No. 9. Göteborg University, Department of Archaeology.

67 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: Länsstyrelsens dnr: Riksantikvarieämbetets projektnummer: Intrasisprojekt: V2008:027. Undersökningstid: 6/10 31/ Projektgrupp: Hanna Gudmundsdottir, Anders Kraft, Sven Lenartsson, Johannes Nieminen (fältarbetsledare), Louise Olsson och Jörgen Streiffert. Undersökt yta: cirka 900 kvadratmeter. Läge: Fastighetskartan, blad 7B 7g SÖ, x y Koordinatsystem: RT-90 2,5 gon V. Höjdsystem: RH 70. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: Digitala foton Unr 4891:1 24. Digital dokumentation: förvaras på UV Väst. Fynd: fynd med Fnr Stenålder i Göta älvdalen 65

68 0 500 m Fig. 39. Utsnitt ur fastighetskartan, GGD eko blad 7B. Fasta fornlämningar är rödmarkerade och övriga kulturlämningar brandgula. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen

69 Tunge 48, en jakt- och fiskelokal under mellanmesolitikum och tidigneolitikum Betty-Ann Munkenberg Undersökningens förutsättningar Under åtta dagar i oktober 2008 genomfördes den arkeologiska undersökning av fornlämning Tunge 48 på fastigheten Garn 11:1 i Lilla Edets kommun. Lokalen var en av de fyra fornlämningar som slutundersöktes i samband med utbyggnaden av Europaväg 45, delen Alvhem Kärra, där Västarvet ansvarade för två av undersökningarna och UV Väst för två. Tunge 48 upptäcktes vid en arkeologisk utredning 2006 av Leif Johansson på Lödöse Museum (Rapport 2007:02, FU 5). I maj 2007 förundersöktes fornlämningen av Mikael Ebeskog och Johanna Lega (Lödöse Museum Rapport 2007:28). De hittade en del flintor, bland annat två tvärpilar och resterna efter en härd på platsen. Sammanfattning Vid den särskilda undersökningen framkom 170 slagna flintor inom den cirka 300 kvadratmeter stora ytan. Fynden bestod till största delen av troligen kasserade avslag, spån och avfall. Flertalet hittades på den södra och sydvästra, något sandigare delen av boplatsen. Inom ett mindre område centralt på ytan fanns en del skärvig sten i silten under matjorden. Enstaka kol hittades under skärvstenen. Dessa har artbestämts till tall, al och björk. Björkkol har 14 C-daterats till 4695±40 BP. I övrigt påträffades inga anläggningar, förutom en mindre sotfläck. Teknologin som använts vid sönderdelningen av flintan visar att platsen besökts vid tre olika tider, mellanmesolitikum, tidigneolitikum och under senneolitikum/äldre bronsålder. Fyndmaterialet tyder på att tillgången på flinta varit liten. Landskapet Tunge 48 låg på norra delen av en mindre höjdrygg i en nord sydgående dalgång, omgiven av ett högre skogsbevuxet bergsområde. Dalgången är belägen strax öster om Göta älvdalen. Den öppna marken väster om höjdryggen som fornlämningen låg på, är generellt sank. Området benämns som Kvarnemaden, vilket inte bara antyder områdets sanka karaktär utan också att det funnits en kvarn i närheten. Ingen sådan har dock gått att identifiera i 1900-talets kartmaterial (fig. 39). Under mellanmesolitikum låg strandlinjen omkring 30 meter högre än idag och i början av neolitikum var den drygt 20 meter högre. Slätterna runt Göta älv låg under vatten och älven hade karaktären av större havsfjord. Tunge 48 låg då på östra sidan av en mindre sjö/våtmark som under meso Stenålder i Göta älvdalen 67

70 Fig. 40. Tunge 48 före avbaning. Översikt från nordväst. Foto: Gisela Ängeby. litikum hade utlopp både i syd och i norr (fig. 41). I skogarna växte björk, tall och hassel och det allt varmare klimatet medförde att ädellövträd, såsom al, alm, lind, ask och ek kom att dominera under neolitikum. Fornlämningsmiljö Inga mesolitiska eller neolitiska boplatser i närheten är undersökta. Följer vi de dåtida strandlinjerna finns det dock flera lokaler med fynd av slagen flinta som kan vara samtida med Tunge 48 (fig. 41). Flera av dem är registrerade som fyndplatser, men de påträffade flintskärvorna kan indikera mindre aktivitets-/boplatser. En av de till ytan större boplatserna, Tunge 22:1 ligger cirka en halv kilometer väster om Tunge 48. Enligt fornminnesregistret har flintor och en halv skafthålsyxa hittats på platsen. Yxan indikerar en senare datering än merparten av fynden på Tunge 48, men det motsäger inte att platsen kan ha varit bebodd även tidigare. Metod Efter det att träden som växte på fornlämningen avverkats och röjts undan banades matjorden skiktvis av med maskin. Då få fynd framkom vid avbaningen mättes de in som punkter. Grävenheter, i form av kvadratmeterrutor, 68 Stenålder i Göta älvdalen

71 m Fig. 41. Kartan visar möjliga stenålderslokaler runt Tunge 48 och den tidens ungefärliga vattennivåer. Ljusgrått markerar den neolitiska strandlinjen och ljusgrönt den mellanmesolitiska. Fasta fornlämningar är rödmarkerade och övriga kulturlämningar brandgula. Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen 69

72 Fig. 42. Efter älgjakten och under undersökningens andra vecka kom hösten till Tunge. Hanna stretar i regnet och blåsten med grävning av rutor som snabbt vattenfylls, medan Kenneth, vår grävmaskinist, sitter och kurar i väntan på att få påbörja den andra schaktningen av ytan. Foto: Betty-Ann Munkenberg. handgrävdes fördelade över ytan till ett djup mellan 0,1 och 0,2 meter. Inom de fyndförande delarna av fornlämningen förtätades meterrutorna och grävdes i lager. Efter rutgrävningen schaktades den södra, mer siltiga och plana delen av ytan ner mellan cirka 0,1 och 0,3 meter till lerlagret. Grävenheter, prover och fynd mättes in och relateras till kontext innan de samlades in. Arbetet dokumenterades kontinuerligt genom fotografering och beskrivning. Det myckna regnandet försvårade arbetet, leran blev hal och vattnet samlades i de grävda rutorna. Resultat Den cirka 300 kvadratmeter stora boplatsen kunde grovt delas in i tre områden. Den södra plana delen där mineraljorden utgjordes av sandig silt på lera, den nordöstra plana delen där mineraljorden bestod av lera och den leriga sluttningen mot nordväst. Nivåmässigt skiljde det över två meter mellan den lägsta och den högsta punkten, 32,5 meter över havet i norr och 34,9 meter över havet i sydväst. Den centrala plana delen av boplatsen var störd av ett tiotal stubbar efter större träd som avverkades före undersökningen (fig. 43). Vid schaktningen påträffades ett trettiotal flintor vid lagergränsen under matjorden. I de grävda meterrutorna låg ganska få flintor, i snitt sex till sju stycken. Ett par av rutorna var helt fyndtomma. Fynden låg företrädesvis 70 Stenålder i Göta älvdalen

73 0 5 m Fig. 43. Tunge 48, anläggningsplan. Skala 1:200. i den centrala och södra delen av undersökningsområdet, i det övre något sandiga och något humösa lagret. Generellt var det fyndförande lagret cirka 0,1 meter tjockt. Inom ett centralt område, cirka 5 kvadratmeter stort, på den plana delen innehöll grävenheterna sönderbrända stenar mellan 0,03 och 0,1 meter stora. Skärvstenen som i en av rutorna uppskattades till två till tre liter, låg i ett decimetertjockt lager av sandig silt ovanpå leran. Fläckvis syntes också ett tunt grått skikt och enstaka spridda kol. Skärvstenen och träkolen tolkas som resterna efter en eller två utdragna härdar. Utifrån skärvstenens tillstånd kan man misstänka att elden antingen brunnit länge eller flera gånger. Drygt 1,5 meter väster om skärvstensområdet låg härdresten som påträffades i förundersökningen. Ytterligare en möjlig härdrest framkom i sydvästra delen vid den andra schaktningen. Det var en millimetertjock Stenålder i Göta älvdalen 71

74 sotfläck, cirka 0,2 0,2 meter stor. Då fläcken delvis var störd av trädrötter och inga kolbitar kunde iakttas samlades inget 14 C-prov in. Sammantaget tyder spåren på att det anlagts minst tre härdar på boplatsen. Inga övriga anläggningar kunde identifieras. Analyser Vedarts- och 14 C-analys Inför undersökningen hade vi planerat att samla in flera kolprover för att belysa vegetationen i närmiljön samt att välja lämpligt material för 14 C-analys. Vid grävningen påträffades emellertid endast sotfläckar eller spridda kolbitar, som tolkas som fragmentariska spår efter härdar. Enstaka kolfragment kunde samlas in i grävenhet 78, som även innehöll en del skärvsten (fig. 43). Vid vedartsanalysen, utförd av Ulf Strucke Riksantikvarieämbetet (UV), visade sig provet komma från tre arter, tall, al och björk. Det sistnämnda har 14 C-daterats till 4695±40 BP, kalibrerat värde 2σ 3630 BC (17,3 %) 3560 BC, 3540 BC (78,1 %) 3360 BC (Ua-28903). Flinta Vid den särskilda undersökningen insamlades 170 flintor. Merparten utgörs av avslag, spån och övrig slagen flinta. Det finns bara två fragment av typologiska redskap. Det är en halv kärnyxa och ett spetsfragment. Att även spån och avslag brukats som redskap visar bland annat tre avslag och ett spån med retusch. Dessutom finns i materialet ett avslag med inhak som troligen har bruksglans vid inhaket. Den teknologiska analysen, som har utförts av Kalle Thorsberg Riksantikvarieämbetet (UV), visar att platsen besökts vid tre olika tider; mellanmesolitikum, tidigneolitikum och senneolitikum/äldre bronsålder. Flintmaterialet är både fragmentariskt och till stor del bränt vilket innebär att många teknologiska särdrag utplånats. Det som trots allt tydligt går att urskilja är att flinta som resurs varit liten. Antalet flintor är litet och representerar en stor variation i fråga om kvalité. Detta tillsammans med att nodulerna har utnyttjats hårt och att man även använt flinta med sprickbildningar är tydliga tecken på knapp råvarutillgång. Karakteristiska mellanmesolitiska fynd är framförallt en mikrospånskärna och spån som antingen tydligt är slagna från koniska kärnor eller har andra teknologiska tecken typiska för sandarnaperioden. En bit av en kärnyxa, som gått av vid användandet, har också märken från mellanmesolitisk slagteknik. Den neolitiska flintan representeras av tekniker som användes inom trattbägarkultur. Flera avslag har avspaltningsärr som visar att en mellanstock har använts vid tillslagningen. Vissa avslag, slagna från rundkärnor, uppvisar bearbetning från processen att få fram platta avslag lämpliga för tillverkning av tvärpilar. Ett exempel finns i materialet på att flintsmeden använde den så kallade kombewa-tekniken, för att producera linsformade avslag också 72 Stenålder i Göta älvdalen

75 0 10 m Fig. 44. a. antal påträffade flintor på Tunge 48. b. (s. 74) läget för daterade flintor inom undersökningsytan. Skala 1:250. Stenålder i Göta älvdalen 73

76 0 10 m 74 Stenålder i Göta älvdalen

77 de lämpliga för tvärpilstillverkning. Materialet innehåller även två partiellt ryggade spån som teknologiskt hör hemma under neolitikum. Två flintor, ett avslag och ett spetsfragment, som hittades nära varandra visar på bifacial tillhuggning vilken kan dateras till senneolitikum äldre bronsålder. Av de flintor som gått att bedöma har merparten bearbetats under sandarna- och trattbägartid. De två som visar en senare datering uppfattas som resultatet av ett tillfälligt besök. Fosfatkartering Då förundersökningsresultatet tydde på att fornlämningen var dateringsmässigt homogen ansåg vi att förutsättningarna för en fosfatanalys var goda. Men då flintmaterialet från slutundersökningen visar att lokalen besökts under tre olika tidsåldrar och fosfaterna inte går att datera minskar möjligheterna till tolkning. Karteringen planerades och utfördes i syfte att påvisa eventuell slakt. Ben och slaktavfall genererar generellt höga fosfatvärden även om slakt enbart förekommit vid ett eller ett par tillfällen. Fosfatproverna togs ett par centimeter under avbanad yta varje meter inom den plana delen av undersökningsområdet. På den norra lägst belägna, och lerigaste, delen och på den utökade västra kanten togs inga prover. Proverna skickades därefter till Visby fosfatlaboratorium, som utförde både en analys enligt citronsyrametoden och en spottest. På fosfatlaboratoriets hemsida kan man läsa att spotesten är en kvalitativ metod som redovisar organiska och oorganiska fosfater medan citronsyrametoden är kvantitativ metod som redovisar organiska fosfater, alltså kulturhistoriskt mer intressanta värden ( En jämförelse av de båda metodernas resultat kan således var bidra till en mer trolig tolkning. Fosfatvärdena varierade över ytan fast de generellt sett var låga (1 49 P ). Resultatet av spottesten visade från ett till tre på en skala av fem möjliga. Tre, det högsta värdet, kan ses i det område där marken sluttade mest (fig. 45a). Även vad gäller citronsyraanalysen visar den förhöjda värden i sluttningen, men ställvis även på den planare delen där merparten av flintorna hittades. I resultatet kan vi också se högre fosfatvärden vid härdresterna, men då förhöjda värden inte enbart fanns där går det inte rakt av att koppla dessa till någon specifik verksamhet vid elden (fig. 45b). Högst värden, både i spottesten och i citronsyraanalysen, fanns i sluttningen och på kanten till sluttningen. Detta kan möjligen delvis förklaras med naturliga orsaker, vilket antyds av att de absolut högsta värden uppmättes i väst där det sluttar mest. Frånsett de höga värdena i sluttningen följer fosfaterna i stort samma utbredning som fynden. Tolkningsdiskussion Fornlämningar med tvärpilsfynd dateras generellt till en tidig fas av trattbägartid (TN). Utifrån lokalernas storlek, närhet till havet, antal tvärpilar (och skrapor) samt mängden keramik kan de grovt delas in i två grupper. Stenålder i Göta älvdalen 75

78 0 10 m Fig. 45. Fosfatkartering enligt a. spottest och b. enligt citronsyrametoden, presenterad med klassindelning utifrån kvartiler som klassgränser (variationsområde 1 49, medianvärde 6). Skala 1: Stenålder i Göta älvdalen