Med fokus på uttalet

Transkript

1 Estetisk-filosofiska fakulteten Ann-Britt Westerberg Med fokus på uttalet Elever lär tillsammans Focusing on pronunciation Students learn together Svenska som andraspråk C-uppsats Datum/Termin: Handledare: Moira Linnarud Examinator: Peter Andersson Löpnummer: X-XX XX XX Karlstads universitet Karlstad Tfn Fax

2 Abstract The aim of this paper is to investigate a method which could give teachers better tools in the teaching of pronunciation. A class of 16 students on the C level of Swedish for immigrants and a control group of 16 students on the D level were recorded in February reading some short sentences. In the following two months the students on the C level were given a specific pronunciation instruction which included choir reading and the learning by heart of three short dialogues with a pronunciation as close to the target language as possible. There were also other forms of pronunciation instruction. After the period of teaching the students were recorded once again reading the same sentences as in February and the result was analyzed and measured with a quantitative method and numeric data. The class that had not received the special kind of pronunciation instruction had not improved their pronunciation skills to the same extent as the class that did receive instruction. The experiment class also got a questionnaire which showed that segments are perceived as more difficult and important to learn than prosodic suprasegments. The conclusion is that this kind of pronunciation instruction could give a positive result and that it can be used by teachers without elaborate preparations and without a profound knowledge of phonetics although the positive result could have its origin in other factors beside instruction that are difficult to measure with any certainty. Key words: pronunciation, choir reading, imitation, pronunciation instruction Sammanfattning Uppsatsens syfte är att undersöka en metod som skulle kunna ge lärare bättre verktyg i uttalsundervisningen. En grupp bestående av 16 elever på Svenska för invandrare på nivå C och en kontrollgrupp med 16 elever på nivå D spelades in i februari när de läste in några korta meningar. Därefter fick eleverna på nivå C en uttalsundervisning som gick ut på att utantill, genom körläsning i grupp, lära sig några dialoger med ett uttal som var så nära målspråket som möjligt. Även andra uttalsövningar genomfördes. Efter två månader spelades eleverna in igen när de läste samma meningar som i februari och resultatet analyserades och behandlades kvantitativt med numeriska data. Resultatet blev att den grupp som inte hade fått speciell uttalsundervisning inte hade förbättrat sitt uttal lika mycket som den grupp som hade fått uttalsundervisning. En enkät delades också ut i experimentgruppen och den visade att enskilda segment upplevs som svårare och mer angeläget att lära sig än de prosodiska suprasegmenten. Slutsatsen är att den här typen av uttalsundervisning kan ge resultat och att den kan användas av lärare utan särskilda förberedelser eller ingående kunskaper i fonetik men att det positiva resultatet också kan bero på andra svårmätbara faktorer utanför undervisningen. Nyckelord: uttal, körläsning, imitation, uttalsundervisning

3 Innehållsförteckning Abstract Sammanfattning 1 Inledning Begrepp och definitioner Syfte Frågeställning 7 2 Bakgrund 7 3 Metod Urval Forskningsetik Genomförande av experiment Undervisningsmetod Bedömning av experiment Intonation Betoning Reduktion Vokalkvantitet Konsonantkvantitet Vokalkvalitet Konsonantkvalitet Mätinstrument vid experiment Mätinstrument vid enkät Metodkritik 24 4 Resultatredovisning Resultat av experiment Resultat av enkät 28 5 Diskussion och slutsats 29 Litteraturförteckning 32 Bilagor 34 Bilaga 1 34 Bilaga 2 35 Bilaga 3 36

4 1 Inledning Uppsatsen behandlar ämnet uttal hos andraspråkstalare och uttalsundervisning i en Sfi-klass och den har fått sin underrubrik, Elever lär tillsammans, på grund av att den metod som tillämpas här för träning av ett gott uttal innebär att elever alltid tränar i kör av minst åtta personer och aldrig ensamma. Tanken bakom detta är att elever hjälper varandra till ett bättre uttal i skydd av denna mäktiga kör, man vågar mer, man hör kamraternas goda uttal, man påverkas positivt och dras med av styrkan i gruppen. Uttal är svårt att undersöka på grund av de oerhört subtila nyanser som gör att vi uppfattar en persons uttal som en dialekt eller att vi uppfattar att personen ursprungligen har ett annat modersmål. De skillnader i uttalet vi hör är knappt mätbara med de finaste instrument och därför är forskningsområdet uttal till stor del inriktat på laboratorieexperiment med särskilda apparater som mäter hur starkt vi uttalar vissa ljud, vilken tonhöjd vi har, om tonhöjden ändras upp eller ner och hur länge vi håller ut vissa ljud. Dessa experiment kan sedan förhoppningsvis leda till praktiska tillämpningar i skola och undervisning. Den andraspråksforskning som har bedrivits tidigare har inte i någon större grad varit inriktad på uttal men under de sista tjugo åren har dock detta vänt och det finns ett större intresse för denna del av språkvetenskapen. Det syntetiska talet som används alltmer i olika medier och i medicinsk rehabilitering har gjort att forskningen om prosodi och uttal har tilldragit sig större intresse och lett till mer forskning och förbättrade metoder att omsätta tal till syntetiskt tal (Bruce 2012:15). De svarsfunktioner som finns i till exempel viss telefonteknologi måste även kunna känna igen och reagera på avvikande uttal. Prosodi är språkets intonation eller melodi, dess betoning och den vokallängd eller konsonantlängd som i stavelserna ger språket en regelbunden rytm. Små enskilda uttalsfel av till exempel en vokal märks inte så mycket om bara prosodin är rätt (Kjellin 2002:110) och han menar att det är prosodin som ska tränas före enskilda ljud. Prosodin är suprasegmentell och är överordnad de enskilda ljuden som är på segmentell nivå. Otränade infödda bedömare, alltså personer som inte arbetar professionellt med språk, kan ange brytningsgraden lika bra som tränade professionella bedömare vilket betyder att det krävs en mycket liten brytning eller avvikelse för att en person ska uppfattas som andraspråkstalare. Boyd (2004:426) har också visat att en person bedöms mer negativt med ökande brytning och detta kan naturligtvis ha följder för den personens möjligheter till försörjning och delaktighet i samhället. Hahn (2004) har gjort undersökningar om hur infödda talare förstod yttranden av andraspråkstalare mycket långsammare än de förstod andra infödda talare och detta är ett tecken på att det krävs en större ansträngning att förstå ett uttal som avviker alltför mycket från målspråket. Man kan hävda att infödda svensktalande bör ha en större tolerans för avvikande uttal vilket också med nödvändighet är fallet med tanke på att det i samhället finns representanter för politik, kultur och idrott som alla har ett avvikande uttal i högre eller lägre grad. Det är 4

5 ändå så att när brytningen är mycket framträdande blir det svårare att förstå, det tar längre tid och det kan leda till att kommunikationen bryter samman med alla konsekvenser det kan få på det personliga och samhälleliga planet. Språkanvändning och uttal är en del av identiteten och det finns en diskussion kring det faktum att många, även ungdomar som är födda i Sverige, väljer att behålla sitt avvikande uttal och gör det till en viktig del av identiteten och självbilden. Anledningen till detta kan vara att man vill distansera sig gentemot majoritetssamhället och finner gemenskap i den grupp man tillhör, där bland annat språket eller sättet att använda språket förenar och ger uttryck för individens personlighet. Därför förordas additiv tvåspråkighet (Abrahamsson 2009; Kjellin 2002) där man har möjlighet att använda och dra fördel av flera språk och det kan ske om majoritetssamhället kan ta tillvara den tillgång som flerspråkighet innebär. I andraspråksutvecklingen finns ibland ett tillstånd som kallas fossilisering eller stabilisering vilket innebär att man trots undervisning och lång tid i Sverige har kvar ett svårförståeligt uttal (Abrahamsson 2009:115). Man kan ha gått framåt vad gäller andra delar av språkutvecklingen men det avvikande uttalet ligger kvar som det en gång lärdes in och förbättras inte. Uttal stabiliseras tidigare än andra språkdrag eftersom det är svårast att processa medvetet (Markham 1997:89) och det kan bero på att uttal till stora delar är en fysisk aktivitet. I den här undersökningen har experimentgruppen uteslutande bestått av elever som har varit två år eller mer i Sverige och som har ett ganska stabilt uttal. Jag hoppas att den här undersökningen kan bidra till att höja medvetenheten om vikten av uttalsträning och ge kunskap om att de metoder som används i denna träning inte behöver vara komplicerade eller tidsödande. En studie av Derwing & Munro (2005) har visat att lärare tycker att det är svårt att undervisa i uttal och det kan därför så här i början av uppsatsen vara på sin plats att beakta svårigheterna och citera dessa kanadensiska forskare som säger följande om uttalsundervisning: Indeed, we know of no study documenting a link between pronunciation instruction and the elimination of a foreign accent (Derwing & Munro 2005:384). 1.1 Begrepp och definitioner Bra uttal definieras i det här arbetet som ett uttal som har en intonation och rytm med ett flöde genom frasen som ger signaler om vilka ord eller stavelser som hör ihop och som ska uppfattas som en enhet och hur dessa delar i sin tur hänger ihop med andra delar av yttrandet. Ett bra uttal gör att man inte behöver anstränga sig för att förstå vad som sägs och det kan också kallas lyssnarvänligt uttal (Thorén 2008:22). Bra uttal kan även den ha som har lärt sig svenska som vuxen och där bara en liten brytning avslöjar modersmålet men att ha ett infött uttal betyder att man behärskar språket som en infödd och i alla dess nyanser och det är inte en sådan språkbehärskning som är satt som högsta mål i det här arbetet. 5

6 Fonetik är läran om ljud och fonologi är läran om hur dessa ljud realiseras i mänskliga yttranden. Den minsta betydelseskiljande enheten är fonem och varianter av fonem kallas allofoner, ett exempel är svenskans olika r-ljud. Fonem är ett enskilt ljudsegment till skillnad från prosodin med sin intonation, betoning och längdförhållanden som är suprasegmentell, den påverkar hela frasen (Bruce 2012:16). Intonationen används för att visa om ett yttrande ska fortsätta, då det har en rak ton, eller om det är slut då det har en fallande ton. Tonala aspekter används också för att visa samhörighet mellan ord. I inspelningsexemplet Barnen hoppar och leker bör en rak intonation användas i slutet av ordet hoppar för att visa att yttrandet fortsätter. Intonationen eller melodin eller röstens tonhöjd som uttalas från lågt till högt eller tvärtom leder till att vissa stavelser betonas med extra tryckstyrka. Vid rätt betoning ges yttrandet en rytm som underlättar förståelsen. I svenskan finns egentligen inte några tydliga och enkla regler för hur ord ska betonas vilket leder till problem för den som ska lära sig språket men inhemska ord har ofta betoning i början av ordet medan låneord ofta har betoning senare i ordet (Bruce 2012:40). Betoning kan vara avgränsande eller sammanförande. I de inspelade meningarna finns exempelordet Välkommen som har huvudbetoning på Väl och bibetoning på kommen medan om man skulle säga Välkommen hit! så skulle huvudbetoningen förflyttas till hit för att sammanföra orden. Man kan också kalla det fokusbetoning (Bruce 2012:91) då det ord som står i fokus eller innebär ny information betonas mest. Svenskan har en viss hjälp av skriften vid betoning eftersom dubbeltecknad konsonant alltid ska betonas och ha längre duration men att exempelordet sjunger ska betonas på ng-ljudet är svårare att se. De flesta stavelser är obetonade och har en stillaliggande ton och uttalas ganska fort och med reduktioner av vokaler och konsonanter till exempel inte [nt]. Skillnaden i längd eller kvantitet på de vokaler och konsonanter som ingår i stavelsen kallas komplementär längd eftersom vokaler och konsonanter avlöser varandra på ett rytmiskt sätt där kort vokal följs av lång konsonant och lång vokal följs av kort konsonantljud. Bara betonade stavelser har ökad längd. Vokaler och konsonanter har också olika klangfärg eller kvalitet. Ett exempel är den långa vokalen a [a:] som har en viss klangfärg i standardsvenska men som lika gärna skulle kunna uttalas med samma klangfärg som i korta a [a], vilket kan höras i till exempel finlandssvenskan. Svenska är ett accentspråk med sina akuta och grava ordaccenter men i det här arbetet bedöms inte accenten eftersom den är mycket svår att tillgodogöra sig på Sfi-nivå och i sitt sammanhang aldrig påverkar förståelsen. Flera svenska dialekter saknar också accent eller använder accenten på ett annat sätt än i standardspråket. 6

7 1.2 Syfte Syftet med undersökningen är att bidra med kunskap som kan höja medvetenheten hos lärare och elever i svenska som andraspråk om nyttan med speciell uttalsundervisning genom körläsning. Om man kan visa att denna uttalsundervisning leder till positiva effekter så kan det bli ytterligare en bekräftelse på de teorier som menar att vi lär oss bäst i interaktion och samarbete med andra och att detta även gäller inlärningen av ett förståeligt uttal. 1.3 Frågeställning Kan uttal förbättras efter uttalsundervisning enligt den metod som förespråkar många upprepningar och utantillärning av samma ljud och fraser i en grupp bestående av minst åtta personer och kan detta sedan ge positiva återverkningar och applicerbara modeller för allt övrigt uttal? 2 Bakgrund Från 1920-talet och framåt var behaviorismen den ledande forskningsinriktningen i språkvetenskapen. Man menade att en undervisning som etablerar vissa vanor, till exempel att härma ett uttal, leder till språkutveckling. Senare blev den kontrastiva hypotesen tongivande och den gick ut på att jämföra eller kontrastera språk och att överföring, transfer, av vissa språkliga drag i modersmålet leder till felaktigheter i målspråket. Man trodde sig kunna förutsäga vilka problem som skulle dyka upp vid inlärningen av ett nytt språk och hur undervisningen skulle gå till. Denna teori övergavs senare på 1960-talet eftersom det kom nya forskningsrön som visade att fel som begås vid andraspråksinlärning ofta är likartade för alla oavsett vilket modersmål man har (Abrahamsson 2009:36). Man började nu mer intressera sig för de inre kognitiva processer som försiggår vid språkinlärning och hur dessa kan förklara istället för att förutsäga fel. Chomsky (i Abrahamsson 2009:152) utarbetade också på talet en teori om den universella grammatiken enligt vilken alla har en medfödd förmåga till språk och att barn inte bara härmar vuxna. Diskussionen har sedan gällt om det finns en sådan automatisk språklig kompetens och hur långt fram i livet man i så fall kan dra nytta av den. Med interimspråksteorin, som innebär en teori om hur det nya språket förändras och utvecklas med en egen systematik, försökte Selinker (i Abrahamsson 2009:23) på 1970-talet bland annat förklara fossilisering, eller med nuvarande språkbruk stabilisering, där språket inte tycks utvecklas längre. 7

8 Fenomenet fossilisering har betydelse för uttalet eftersom ett sämre uttal kan permanentas men Kjellin (2002:169) menar att även ett sådant uttal kan förändras och förbättras med extra mycket träning. Andra forskare som Eckman, Elreyes & Iverson (2003) anser att detta interimsspråk ska betraktas som ett eget språksystem med egna regler som följer en viss progression och att det är mer avancerat än bara en mekanisk härmning av uttal. Kontraster, alltså likheter och olikheter i L1 och L2 påverkar uttalet och det blir förutsägbart vilka svårigheter man möter och hur uttalet kommer att bli (Eckman et al. 2003). Eckman var en tidig förespråkare för kontrastiv analys och har fortsatt att försvara och förfina sina teorier (Abrahamsson 2009:140). På 1970-talet introducerades begreppet den kritiska eller den känsliga perioden vilket är en teori om att man som barn är mest mottaglig för språkinlärning i allmänhet och uttal i synnerhet och att denna förmåga avtar i 14-årsåldern. Det har funnits en debatt bland forskare huruvida den känsliga perioden existerar och i vilken utsträckning. Forskare som Birdsong (2006) och Markham (1997) är tveksamma till om den känsliga perioden ska tillmätas en så stor vikt. De visar flera exempel på personer som har lärt sig nya språk i vuxen ålder och att man inte ska vara så negativ vad gäller vuxnas möjligheter att lära sig språk. Birdsong (2006:18) menar att det möjligen finns ett fönster på tio år från puberteten fram till 25- årsåldern där det finns goda möjligheter till ett bra uttal vilket skulle kunna vara en förklaring till att många lärare har den erfarenheten att unga vuxna ofta får ett bättre uttal än de som är i medelåldern vid ankomsten till det nya landet. Abrahamsson (2009:231) är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas en sådan känslig period eftersom det hittills inte har funnits något bevis på att någon i vuxen ålder har lärt sig ett nytt språk med både perfekt uttal och perfekt behärskning av alla de små nyanser vi lär oss som barn i vårt modersmål. Man har utfört undersökningar på personer som flera bedömare har uppfattat som infödda men som ändå har haft svårt att höra och uppfatta små fonologiska skillnader i jämförelse med infödda som utan problem har uppfattat dessa skillnader (Birdsong 2006:21) och detta betyder att även om produktionen av talet är perfekt så är ändå den del som rör perception, uppfattning, inte helt perfekt. På 1980-talet visade Flege (i Abrahamsson 2004:85) genom sin forskning att det är de ljud som är mest olika modersmålets eller saknas helt som lärs in först. De fonem som finns i båda språken kan vara svårare att lära sig just för att de är så lika. Man bedömer felaktigt att man redan behärskar det ljudet och lägger inte ner någon möda på att lära sig det. Medvetet eller omedvetet görs en uppskattning av hur mycket som är möjligt att transferera eller överföra från modersmålet. Engelskans skillnad mellan allofonerna tonlösa och tonande s är ett exempel på något som förbises av svenskar som ofta använder svenskans tonlösa s i alla positioner. I detta sammanhang blir det då viktigt att göra eleverna medvetna om skillnaderna så det inte slentrianmässigt leder till en felaktig användning av modersmålets fonem. Sommar (2011) har i sin C-uppsats visat hur viktigt det är med denna språkliga medvetenhet och hur lärare kan hjälpa eleverna att uppmärksamma språkdrag som annars skulle vara obegripliga för eleven och leda till felaktiga uttalsmönster. 8

9 Modersmålets påverkan på språket är alltså fortfarande en omdebatterad och kontroversiell fråga även om uttal och fonologi är ett område där modersmålets påverkan torde vara mest tydlig och där behaviorismen med sitt etablerande av vanor och även den kontrastiva analysen fortfarande kan spela en viss roll (Abrahamsson 2009:242). Processbarhetsteorin som Pienemann utvecklade i slutet av 1990-talet förklarar hur utvecklingssteg avlöser varandra i en viss ordning som inte får hoppas över (i Abrahamsson 2009:23). Man kan alltså inte lära in det som man inte är mogen för eller har kapacitet att processa. Majors utvecklingsmodell (i Abrahamsson 2004:104), OPM, är också en modell som förklarar hur uttalsutvecklingen genomgår olika stadier, och även att utvecklingen ibland går tillbaka, för att sedan stabiliseras. Han menar alltså att andraspråksinlärning är en process och att även uttalet måste gå igenom den processen på samma sätt som Pienemann med sin processbarhetsteori menar att man måsta vara mogen för vissa utvecklingssteg. Eckman (2003:194) talar också om att kontrasterna i målspråkets uttal lärs in i en viss utvecklingsgång som är förutsägbar. Detta är då i motsats till Kjellin (2002) som hävdar att man kan lära sig bra uttal direkt genom samma upprepade uttalsövningar och Markham (1997) menar samma sak i sin doktorsavhandling om imitationens fördelar vid uttalsinlärning. Kjellin (2002) är alltså kritisk till att det skulle finnas en speciell åldersgräns för språkutvecklingen eftersom han menar att det med mycket arbete går att arbeta bort de flesta uttalsfel oberoende av elevens ålder och tid i landet. I uttalsforskningen har stavelsestruktur varit mest undersökt under 1990-talet och man har intresserat sig för skillnaden mellan uttal på suprasegmentell nivå, till exempel prosodi och stavelser, och segment som är de enskilda språkljuden (Abrahamsson 2004:81). Amerikanerna har betonat suprasegment och har bedrivit mycket forskning på det området (Hahn 2004:203). Sverige är ett väl undersökt språk men vad gäller uttal och uttalsundervisning är engelska det språk som ligger längst fram med tanke på dess inflytande, utbredning och stora resurser i form av lärosäten och institutioner i alla de engelsktalande länderna. Gårding, Bannert och Kjellin är de forskare som är viktiga för svensk uttalsundervisning enligt Thorén (2008:25). Gårding har varit verksam i Lund och skrivit böcker om svensk prosodi och uttal. Bannert har också forskat om uttal och intresserat sig för de svårigheter som är specifika för vissa undersökta språkgrupper vid inlärningen av svenskt uttal. Kjellin är lärare och doktor och grundar sina metoder på omfattande litteraturläsning och egna erfarenheter och har skrivit flera böcker i ämnet. I Sverige har Kjellin (2002) och Thorén (2008) utarbetat metoder för lärare att undervisa i uttal och det är deras stora bidrag till den svenska uttalsforskningen. De menar att man kan förbättra elevernas uttal genom övningar som är möjliga att utföra i helklass. Kjellin driver sin hypotes att alla kan lära sig ett bra uttal oavsett bakgrund. Enligt Kjellin är också en korrelativ undervisning istället för en kontrastiv att föredra där man tar fasta på 9

10 likheter mellan världens språk och betonar hur mycket kunskap och färdigheter man redan har genom att man en gång har lärt sig sitt modersmål. Thorén (2008) har skrivit en doktorsavhandling om betydelsen av kvantitet, längd, vid uttal. Thorén föreläser också runt om i landet för lärare i svenska som andraspråk om betydelsen av uttalsundervisning och det är naturligtvis en god forskargärning att dela med sig av sin stora kunskap och erfarenhet till praktiskt verksamma lärare och han får därför läggas till i sin egen lista över forskare som är viktiga för svensk uttalsundervisning. Det finns meningsskiljaktigheter när det gäller vad som är viktigast att träna på i uttalet. Bannert (2004:62) anser att konsonantlängd inte är viktig för uttalet utan placerar detta uttalsmål sist i en lista över mindre viktiga saker i uttalet. Thorén (2008) hävdar däremot att uttalet av långa konsonanter är det absolut viktigaste för att den övriga prosodin ska bli bra. Boyd (2004:427) har undersökt vilka drag i svenskan som är betydelsefulla för förståelsen av uttalet och hon kom fram till att alla drag, även segmenten, spelar lika stor roll och detta står då i kontrast till Kjellin (2002) och Thorén (2008) som menar att prosodin är viktigast för förståelsen. I en undersökning från 2011 har man tittat på hur olika L1 påverkar uttalet av vissa närliggande fonem i svenskan och resultatet blev att skillnaden mellan långa och korta vokaler var allra svårast att urskilja. Undersökningen redovisade också andra svårigheter (Ananthakrishnan, Wik & Engwall 2011) och detta är exempel på ny forskning som kan vara till hjälp för lärare vid prioritering av uttalsmål. Sammanfattningsvis kan man säga att de senaste 20 åren har intresset för, och forskningen om, uttal och uttalsundervisning ökat och att framtiden ser ljus ut för uttalsforskningen. 3 Metod Det här empiriska undersökningsförsöket gjordes i form av ett experiment med alternativa undervisningsmetoder som analyserades med hjälp av en kvantitativ metod. Det gjordes också en enkätundersökning som behandlades kvantitativt med numeriska data på nominalskalenivå, svaren på enkätfrågorna räknades ihop utan någon inbördes rangordning. En enkät är egentligen att betrakta som en kvalitativ metod och den togs med för att belysa frågeställningen ytterligare men dess strukturerade form med förtryckta svar gjorde att den kunde presenteras med en kvantitativ metod. Enkäten var kort, innehöll bara fem frågor och var menad som ett litet komplement till experimentet. Genom att ha med även enkäten sker triangulering, man belyser en fråga eller ett problem från olika håll. 10

11 Den undervisningsmetod som följdes i det här arbetet var den metod som har utarbetats av Kjellin (2002) där han förespråkar att man först låter eleverna lyssna på lärarens uttal och prosodi och att eleverna därefter läser många gånger tillsammans i kör tills man når ett bra uttal. Detta görs upprepat många gånger med samma korta text och tanken är att det goda uttalet från körläsningen ska färga av sig på allt uttal. Eleven ersätter de gamla felaktiga uttalsmodellerna med korrekta sådana men man måste upprepa fraserna tillräckligt många gånger för att hjärna, hörsel och talapparat ska hinna lära sig den nya modellen. De svåra vokalljuden uttalas även de korrekt med hjälp av farten och kraften i körläsningen (Kjellin 2002). I sin uppsats beskriver Sommar (2011) hur hon använder sig av samma tillvägagångssätt med talkör för att förbättra elevernas uttal. Kjellins metod kan sägas bygga på behaviorismen där man etablerar nya goda vanor och den bygger också på den kontrastiva analysen eftersom man ska ta hjälp av modersmålet för att hitta det goda uttalet. Kjellin ser alltså inte modersmålet som ett hinder utan ser bara fördelar med att den vuxne till skillnad från barnet redan har ett välutvecklat modersmål. Anledningen till att Kjellins metod valdes beror på att han är en av de få som har utarbetat en metod för hur man rent praktiskt undervisar i uttal. Hans metod är också möjlig att pröva under en kortare tid, som i den här undersökningen. Data kodades i experimentet genom att dela in färdigheten uttal i en fyragradig skala som sedan behandlades på kvotskalenivå. Data från enkäten kodades och behandlades på nominalskalenivå. Experimentet genomfördes på så sätt att elever i två Sfi-grupper spelades in vid två tillfällen, en gång i februari och en gång i april. Däremellan skedde uttalsundervisning i den ena gruppen, experimentgrupp C, men inte i den andra gruppen, grupp D, som var kontrollgrupp. Därefter skedde en avlyssning av inspelningarna och bedömning med poängsättning av uttalet. Medelvärdet för båda grupperna mättes för faktorerna intonation, betoning, reduktioner, vokalkvantitet, konsonantkvantitet, vokalkvalitet och konsonantkvalitet. Enkäten delades ut i experimentgrupp C i början av maj med frågor som belyste elevernas tankar om uttal och deras inställning till sitt eget lärande av uttal och denna enkät analyserades och beräknades också kvantitativt med numeriska data. Kjellin skriver att det är bra att ha sig själv som modell (Kjellin 2002:161) och därför lärde sig undersökningsledaren frasen Jag vill gå hem nu på fyra olika språk med hjälp av eleverna som läste in dessa fraser på ljudinspelaren. Detta gjordes för att eleverna skulle förstå hur mycket man måste öva för att få ett bra uttal och det var även användbart vid analysen av inspelningarna eftersom de olika språkens kännetecken delvis slår igenom i det svenska uttalet. Entonighet och nasalering kan få sin förklaring i dessa små språkprov. Den oberoende variabeln i det här fallet var uttalsträningen och den beroende variabeln var bättre uttal som mättes genom poängsystemet. Den oberoende variabeln är den som har 11

12 effekt på den beroende variabeln och den beroende variabeln, i det här fallet uttalet, förändras till följd av förändringar i den oberoende variabeln. En annan variabel som däremot var omöjlig att kontrollera var elevernas uttalsträning på fritiden under den långa perioden av två månader eller följder av deras deltagande i Sfi-undervisning överhuvudtaget. Uttalet är likartat vid läst tal som vid spontant tal (Bruce 2012:207) så därför kan man säga att experimentet mätte de faktorer som var föremål för undersökningen. Observer s paradox betyder att själva undersökningssituationen påverkar negativt och den fanns där som en påverkande faktor på så sätt att eleverna uttalade något bättre när de innan inspelningen tränade på att läsa meningarna för sig själva än vid själva inspelningen. Trots den välbekanta omgivningen och lärare som de känner väl så verkar det som om vissa elever spände sig inför inspelningen och presterade sämre. De blev alltså påverkade av situationens allvar och uppträdde inte helt och hållet som vanligt. Betingelserna vid inspelningen var ändå så goda som de kunde vara med samma tid till förberedelse, samma avskilda rum och samma utrustning. I enkätundersökningen tillkommer det faktum att frågorna kan vara svåra att förstå och ofta måste förklaras av undersökningsledaren och att det kan leda till att frågorna besvaras såsom man tror att den som delar ut enkäten vill ha svaren. 3.1 Urval Experimentgruppen, grupp C, valdes ut med tanke på att det var en stabil grupp med få förändringar i sammansättningen och det skulle alltså vara möjligt att genomföra en undersökning i den gruppen. Alla var läskunniga. Eftersom den som utförde undersökningen också var undervisande lärare i gruppen så underlättades undersökningen rent praktiskt. Kontrollgruppen, grupp D, valdes ut därför att den var den enda övriga gruppen på skolan som var garanterat läskunnig. I andra grupper skulle lässvårigheter göra det svårt att genomföra undersökningen på just det här sättet med lästa meningar. Man kan ändå säga att de båda grupperna var väl matchade eftersom alla informanter hade likartad situation och likartade förutsättningar även om medelåldern var högre i experimentgruppen. Eleverna i undersökningsgruppen C hade varit i Sverige i medeltal över 2 år och genomgått Sfi-undervisning 1-2 år. Enstaka elever hade varit i Sverige upp till 8 år. De talade tigrinska, arabiska, thailändska, amhariska och persiska. En del av dem som hade varit här längst kunde sägas ha ett stabiliserat eller fossiliserat uttal. Inget av modersmålen har latinska bokstäver men alla hade fått lära sig dessa bokstäver i hemlandet och behärskade dem. Gruppen hade en skolbakgrund på mellan 6-12 år i hemlandet. Deras ålder var mellan 30 och 55 år. Med kontinuerlig intagning är det omöjligt att som Kjellin förespråkar jobba bara med nybörjargrupper (Kjellin 2002). Av praktiska skäl fanns det ingen möjlighet att prova metoden i nybörjargrupp. En nybörjargrupp hade kanske gett ett tydligare positivt resultat eftersom dessa elever inte har hunnit befästa felaktiga uttalsmönster. 12

13 Bortfallet var två stycken i grupp C. En thaitalande åkte till Thailand under undersökningsperioden och en serbisktalande man började en busschaufförskurs i Göteborg och avbröt sina studier på Sfi. I grupp D, kontrollgruppen, var det ett bortfall med en polsktalande kvinna som fick arbete. Genom att använda kontrollgrupp som inte utsätts för experimentet vet man att faktorn uttalsundervisning som man inför är den som är ansvarig för eventuella skillnader och om dessa skillnader mäts procentuellt så spelar det ingen roll om kontrollgruppen redan från början ligger på en något högre nivå språkmässigt Forskningsetik Med tanke på forskningsetiken var eleverna hela tiden informerade om varför undersökningen genomfördes och hur data och resultat skulle behandlas. Vid inspelningen fick eleverna en siffra, en grupptillhörighet och den aktuella månaden, exempel: elev 1, grupp C, april som då blev namnet på den inspelningen på USB-minnet. Deras riktiga namn med tillhörande siffra, grupp och månad förvarades i handskriven papperskopia på säker plats hos undersökningsledaren och var nödvändigt att ha tillgång till för att hålla reda på vem som hade gjort eller inte gjort inspelningen. Det hade varit möjligt att med hjälp av personkännedom lyssna sig till vem som talade på inspelningen men det hade blivit betydligt svårare att genomföra inspelningarna och hålla reda på vem som stod i tur. Denna form av forskning som involverar eleverna blir extra meningsfull och har ett högt etiskt värde eftersom eleverna får tillgång till något som direkt gynnar dem i deras ansträngningar att lära sig svenska. För eleverna inkräktar det inte på deras tid eller engagemang eftersom de ändå är tvungna att närvara på lektioner och kräver ingen annan ansträngning än den naturliga ansträngning det innebär att lära sig ett nytt språk. Uttalsövningarna var för eleverna en del av många olika sätt att lära sig bättre svenska. Man skulle kunna hävda att i en sådan här undersökning skulle kontrollgruppen bli orättvist behandlad eftersom de inte får den speciella uttalsundervisningen. Att så inte var fallet beror på att kontrollgruppen hade bättre uttal redan i den första mätningen och därför redan hade ett försprång gentemot experimentgruppen, de hade helt enkelt kommit längre i sin språkutveckling. Kontrollgruppen hade alltså ingen nackdel av att inte få den speciella uttalsträningen utan undervisades som vanligt av erfarna och kompetenta lärare som hade uttalsträning som en naturlig del i sin undervisning. Vid redovisningen av resultatet för eleverna visades båda grupperna statistik där alla enskilda uppgifter var helt anonyma, det var bara gruppens resultat med medelvärden som presenterades och det blev en diskussion kring typiska svårigheter i svenskt uttal. I enrum med läraren spelades sedan båda inspelningarna upp för en elev i taget och de fick tips om sitt eget uttal och vad de bör träna extra på. Det är viktigt att poängtera att när man ska redogöra uttalsfel på det här sättet måste det finnas en försiktighet vid formuleringar och lyhördhet för elevernas integritet. 13

14 3.2 Genomförande av experiment Sexton meningar (bilaga 1) lästes in av eleverna i två Sfi-grupper i februari och samma meningar lästes också in i april. I februari deltog 32 elever och i april 29 elever, bortfallet var tre stycken. Inspelningarna gjordes med hjälp av Microsoft Ljudinspelaren på dator och det inspelade sparades på USB-minne. Kvaliteten på inspelningarna var tillfredsställande och uttalet var fullt hörbart. Mellan dessa båda inspelningar skedde uttalsundervisning i den ena gruppen, grupp C. De inspelade exempelmeningarna övades inte i undervisningen utan dessa var bara avsedda för ett likartat underlag vid bedömning. Den andra gruppen, grupp D, var kontrollgrupp och hade sin ordinarie undervisning med inslag av uttalsövningar men inget särskilt fokus på uttal. Det har gjorts liknande undersökningar med inspelning före och efter undervisning och det får sägas vara ett bra och beprövat sätt att genomföra den här typen av experiment på (Derwing & Munro 2005:386). 3.3 Undervisningsmetod Uttalsundervisningen bedrevs tre gånger i veckan under ett lektionspass där cirka minuter ägnades åt uttal. Längre sammanhängande perioder med bara uttal skulle bli för tröttsamt och svårt att variera. Lektionerna började med en genomgång av de viktiga faktorerna i svenskt uttal. Dessa faktorer som är rytm och betoning med långa och korta ljud och olika fonems kvalitet åskådliggjordes med hjälp av några meningar och alla vokalerna ingående i exempelord. Detta skrevs upp på ett stort papper som satt uppe hela tiden i klassrummet. Därefter hänvisades till dessa då och då under undervisningsperioden. Eleverna fick alltså den viktiga teoretiska genomgången och förklaringarna (Kjellin 2002) till svenskt uttal och hur detta uttal kan skilja sig från eller likna andra språk. Många jämförelser gjordes mellan språken. Det är energikrävande att öva uttal och man kan inte blanda alltför mycket information så därför togs bara en aspekt upp varje dag, till exempel långa konsonanter. Övningsdialogerna (bilaga 2) var desamma varje dag och övades mot slutet av lektionen så eleverna skulle ha dem ringande i öronen när de gick därifrån. Även andra ord och fraser som var föremål för särskilt intresse övades på samma sätt genom körläsning om det var lämpligt under lektionen. Det var fokus på uttal på så sätt att alla chanser togs för att öva uttal. Övningsdialogerna om att beställa tid hos doktorn, fråga om tågbyte och beställa bredband övades i körläsning i helklass med läraren som den som läste före och visade hur det skulle uttalas. Detta pågick tills eleverna så småningom kunde dialogerna utantill och kunde uttala dem med ett bra uttal. Ett bra uttal ska inte förväxlas med ett infött uttal utan kriteriet på ett bra uttal var att intonationen var naturlig, det vill säga att fraserna inte avslutades med en stigande ton och att alla andra faktorer såsom betoning, reduktion och vokalers och konsonanters uttal var så nära det riktiga som möjligt. Detta är den metod som Kjellin (2002) förespråkar med samma fraser varje dag, gärna innehållande adresser och med minst två till tre betoningar i fraserna. 14

15 Det är bra att på det här sättet ha sammanhängande dialoger med mer än 2-3 meningar eftersom det också övar ordföljd och i viss mån ordkunskap (Hahn 2004:217). En fördel med att ha som mål att lära övningsdialogerna utantill var att även om elever var frånvarande vissa lektioner så missade de inte så mycket så länge de var med tillräckligt regelbundet för att lära sig dialogerna utantill med bra uttal. Övningsdialogerna var delvis modellerade efter de exempelmeningar som lästes in i februari och i april men dialogerna var av naturliga skäl mer sammanhängande. Dessa övningsdialoger fanns nerskrivna på papper och lästes och övades in både med och utan text för att säkerställa att eleverna skulle förstå att till exempel reduktioner genomförs även i läst text i naturligt tempo. Meningarna vid inläsningen på dator fanns ju bara som läst text och därför behövde detta övas på samma sätt för att förbereda eleverna inför den avslutande inspelningen. Vid inlärning av dessa dialoger kunde alla uttalsfaktorer läras in med gott resultat där och då genom härmning utom kvaliteten eller klangfärgen på vokaler och konsonanter. Dessa faktorer är mycket svåra att komma åt och påverkar uttalet så att det fortfarande efter ihärdiga övningar märks att talaren har ett annat modersmål och något annat hade inte varit att vänta. Ett sätt att variera körläsningen var att låta ena halvan av klassen läsa mot den andra halvan av klassen. Den ena gruppen skulle alltså samstämmigt köpa bredband och den andra gruppen skulle på samma sätt sälja bredband. Detta var populärt och roligt och fungerade bäst när det var många närvarande så man fick två stora grupper och många att läsa tillsammans med. Speglar användes för att visa på den viktiga läpprundningen vid vokaler som i-y, e-ö där det bara är läpprundningen som förändrar klangfärgen. Tungans läge mot gommen är densamma vid dessa vokaler och om denna position kvarhålls och bara läpparna rundas eller är orundade så får man den andra vokalen. Bilder av gommen som finns i fonetikböcker bedömdes som för svåra och otydliga. Det är bättre att låta eleverna pröva med sin egen talapparat tills de hittar rätt. Distinktionen främre-bakre vokaler är möjlig att rent praktiskt förklara för elever och man kan även som sagt visa de vokaler och konsonanter som uttalas med hjälp av läpparna men andra sätt att placera tungan i förhållande till övriga talorgan är i stort sett omöjligt att förevisa. Hörövningar på okända korta texter lästa i normalt tempo användes också för att eleverna skulle lära sig känna igen reduktioner och detta var mycket uppskattat eftersom eleverna fick en förklaring till att svenskar pratar otydligt och till synes för fort. 3.4 Bedömning av experiment Vid bedömningen av uttalet användes en egenhändigt utarbetad fyragradig skala av uttalet med tillhörande poäng: bra uttal 4 p, godtagbart uttal 3 p, delvis godtagbart uttal 2 p, ej godtagbart uttal 1 p. Att bara ha 0 poäng för ej godtagbart och 1 poäng för godtagbart uttal skulle ha varit en alltför snäv skala som hade lett till stora och avgörande poängskillnader då 15

16 informanterna oftast är i den situationen att de befinner sig på en glidande skala från ganska bra uttal till ett dåligt uttal. De olika graderna valdes utifrån att ett bra uttal kännetecknas av att det är lätt att höra och att det låter ganska naturligt även om man hör att det inte är en infödd svensk som talar, det är listener friendly eller lyssnarvänligt (Thorén 2008). Ett godtagbart uttal innebär att uttalet till stora delar är rätt. Ett delvis godtagbart uttal innebär att uttalet i vissa delar är rätt. Ett ej godtagbart uttal innebär att eleven aldrig uttalar den avlyssnade faktorn rätt. Forskningsfrågan täcktes tillräckligt av dessa fyra nivåer i uttalsbehärskningen. Det är också möjligt att utdela minuspoäng vilket kan bli fallet om informanten ligger alltför långt från målvärdet och det gäller i så fall nyligen anlända med kinesiska eller thailändska som modersmål där det ibland är mycket stora problem med uttalet. En nyanländ persisktalande har inte alls motsvarande problem utan är fullt förståelig och om en jämförelse ska bli rättvis måste kanske minuspoäng utdelas på främst konsonantkvalitet. Ingen nyanländ från sydöstra Asien fanns med i grupperna, däremot några som har varit länge i Sverige och där en kvinna från just Thailand bedömdes ha bäst uttal i grupp C, vilket får sägas vara ett bevis på att även denna kategori har alla förutsättningar att få ett lyssnarvänligt uttal. Vid denna redovisning av bedömningen av experimentet användes centraltendensen typvärde eftersom det är intressant att veta vilket av de fyra graderade sätten att uttala som var vanligast. Typvärde passar bra till redovisning av den här undersökningen och det kan genast slås fast att det vanligaste typvärdet i grupp C, experimentgruppen, var 2,0, delvis godtagbart uttal. Det vanligaste värdet i grupp D var också 2,0 men där drogs sedan medelvärdet upp av att det fanns fler goda uttalare än i grupp C. En person som talar perfekt svenska skulle naturligtvis få 4 poäng på alla faktorer, oavsett dialekt och man kan tänka sig att det även finns nästan infödda som skulle kunna få 4 poäng i medelvärde. En kvinnlig kontrollelev på nästan infödd nivå i SVA A hade typvärde 4,0 som var det högsta värdet men fick sedan ett medel på 3,6 tack vare vissa ofullkomligheter. Mätinstrumentet är på det sättet något trubbigt men det räcker till för den här undersökningen som ju sätter uttalet i relation till ett nästan infött uttal, inte ett infött uttal. I en tabell antecknades utifrån denna fyragradiga skala hur eleverna uttalade de olika faktorer som är viktiga för uttalet: intonation, betoning, reduktioner, vokalkvantitet, konsonantkvantitet, vokalkvalitet, konsonantkvalitet. Dessa sju faktorer valdes ut med stöd i Bannert (1994) som anger 13 viktiga uttalsmål. De avvikelser från Bannert som finns beror på att vissa uttalsmål är svåra att bedöma, till exempel ordaccent som är omöjligt att kräva att eleverna ska kunna utföra eller fyra sorters konsonantbedömning (Bannert 2004:18-20). Konsonanterna har därför i den här undersökningen slagits ihop till två kategorier, längd och kvalitet. Detta har stöd hos Thorén (2008) som anger konsonantförlängning som det viktigaste eftersom det brukar föra med sig att både prosodin, alltså på den suprasegmentella nivån, och segmenten, de enskilda vokal- och konsonantljuden, blir rätt uttalade. För att få ett så bra underlag som möjligt gjordes flera ingående avlyssningar och bedömningar med någon vecka emellan för att se om bedömningarna skilde sig åt. Om de 16

17 skilde sig åt togs ett medelvärde fram på så sätt att om en bedömning hade gett 1 poäng för en elev på till exempel intonation och de båda andra bedömningarna gav 2 poäng så fastställdes intonation för den eleven till 2 poäng. Eftersom bedömningen är subjektiv var detta det enda sättet att säkerställa en rättvis bedömning. Om avlyssning sker på det här sättet med någon veckas mellanrum har man hunnit glömma bort hur man bedömde tidigare och man kan lyssna med ny och fräsch uppmärksamhet. Tabellerna visade sedan på bara en liten eller ingen skillnad mellan bedömningarna och detta kan sägas vara ett stöd för att underlaget ändå är bedömt med konsekvens Intonation Intonationen har bedömts först eftersom den är viktigast för yttrandet som helhet och ger ett intryck av lyssnarvänlighet om den utförs rätt. Om den utförs fel kan den talande upplevas som frågande, aggressiv eller ointresserad (Hahn 2004:204). Intonationen har bedömts med hänsyn till den språkmelodi som informanten har. Genomgående omotiverad stigande ton i slutet av meningen har gett 1 poäng, alltså ej godtagbart uttal. Om den stigande tonen inte används i varje mening så har yttrandet bedömts som delvis godtagbart uttal, alltså 2 poäng. Om tonen har varit mycket entonig har yttrandet också bedömts som delvis godtagbart och har då gett 2 poäng eftersom en sådan språkmelodi är mindre störande än den stigande tonen i slutet som ger intryck av ett ständigt frågande eller snarare ifrågasättande av yttrandet. Stigande frågeintonation är ett vanligt L2-fel (Abrahamsson 2009:71) eftersom man ser frågetecknet och reagerar på det. Några informanter har istället valt att avsluta alla yttranden med en tydligt fallande ton som når lägre än det svenska sättet att avsluta ett yttrande med en nedåtgående ton. Det vanligaste värdet i experimentgruppen har varit 2 poäng på intonation Betoning Betoningen har bedömts utifrån hur rytmen är i yttrandet. Om alla ord betonas lika mycket så blir det 1 poäng, ej godtagbart uttal. Om några ord ändå betonas på rätt plats och på rätt sätt mer än andra i några meningar så leder det till 2 poäng, ett delvis godtagbart uttal. Intonation och betoning hänger nära samman och det skulle kunna hävdas att de båda inte kan åtskiljas men det är möjligt att ha en lyssnarvänlig intonation eller språkmelodi trots att inte alla ord betonas exakt som de borde. Talet går för fort om man inte har några betoningar alls (Hahn 2004:212) och ju fler obetonade stavelser desto fortare talar vi. Vad gäller betoning är det så att man beroende på det budskap man vill ha fram och beroende på den situation som föreligger betonar orden olika. Detta kallas fokusbetoning och det är den nya informationen som får fokusbetoning och i det sammanhanget måste man lära elever att inte betona gammal information (Hahn 2002:202). Ett exempel är Idag är det fredag där ordet fredag blir den nya och viktiga informationen. Allt som är betonat eller fokuserat har längre duration och tryckstyrka. 17

18 En av exempelmeningarna lyder: Ska vi köpa mat? I en situation där man är förvånad över att en förändring har skett i planeringen kan ordet ska betonas. I en situation där man är osäker om vem som ska utföra handlingen kan ordet vi betonas. Om man har förutsatt att huvudverbet inte ska föregås av några utgifter för egen del kan ordet köpa betonas och om man har tänkt sig att köpa något annat än mat så kan ordet mat betonas. Den eventuella fokusbetoningen på köpa gör att hela ordet blir betonat med en stigande ton, även den obetonade stavelsen pa får del av den extra tryckstyrkan. Ofta betonas det sista ordet i ett sammanhållet yttrande (Holmegaard 1993:209) och i exempelmeningarna är detta fallet i Vi åker dit klockan fyra där Vi åker dit är ett yttrande och klockan fyra är ett annat yttrande och där de sista orden dit och fyra är betonade. De flesta elever har klarat av detta förutsatt att de har betonat korrekt med lång vokal i dit och fyra. Ett typiskt fel som många har gjort är att betona alla stavelse lika mycket vilket ger ett entonigt och staccatoliknande resultat. Ibland betonas fel ord som till exempel pronomen han eller prepositionen i när man säger Han bor i Gullspång. I svenska är vanligen hjälpverb, prepositioner, konjunktioner och pronomen obetonade. 2 poäng har varit det vanligaste värdet på betoning Reduktion Reduktion innebär att man gör de förkortningar och sammandragningar som finns i ord och stavelser som ej är betonade och som inte behöver uttalas i sin helhet eftersom de uppträder i ett givet sammanhang. En infödd språkanvändare är van att förvänta sig en viss kontext och uppfattar på en bråkdel av en sekund hur yttrandet bör låta och hur man ska tolka innehållet i de reduktioner och sammandragningar som har gjorts (Engstrand 2007:90). I exempelmeningarna bör sådana reduktioner återfinnas i meningen: Idag är det fredag [ida:æ:də fre:da]. Om informanten uttalar varje g, r och t så tydligt som det går så ger det 1 poäng, ej godtagbart uttal och 1 poäng har varit det vanligaste värdet på reduktion. Eleverna har troligen varit låsta vid bokstävernas form och varit noga med att inte hoppa över några ljud, trots att det är vad som förväntas i normal talad svenska. Man kan jämföra med gamla tiders skådespelare som satte en ära i att uttala så tydligt som möjligt och många artister klarade av detta även när de sjöng, men det låter egendomligt i normalt tal. Samtidigt kan vetskapen om reduktioner innebära en lättnad för eleverna eftersom de inte behöver uttala alla ljud så tydligt (Kjellin 2002:82) men svårigheten blir fortfarande att veta vilka ljud som ska uttalas lite slappare än andra Vokalkvantitet Vokalkvantitet är längden eller durationen på vokalljudet i betonad och obetonad stavelse. I exempelmeningen: Barnen hoppar och leker ska a i barnen ha en längre duration än a i slutet av hoppar. I barnen står a i betonad stavelse och ska vara långt och i hoppar står a i obetonad 18

19 stavelse och ska vara kort. Om en elev säger [bar:nen] har a blivit kort och uttalet ger 1 poäng, ej godtagbart uttal. Det är samma sak om hoppar uttalas [hɔpa:r] så har den sista korta stavelsen med sitt a förlängts på ett oriktigt sätt och det ger då också 1 poäng. En av exempelmeningarna lyder Bor du på Allmänna vägen? och här har det varit svårt att få till ett tillräckligt långt ä i vägen efter att ha klarat av det långa ordet Allmänna. Skolan ligger på den adressen och flera av eleverna har också den adressen så det är inget obekant ord och även om det uttalas som [vεg:ən], alltså väggen så har det blivit förstått i sitt sammanhang. Det är sällan som det i det här materialet alltid blir fel vokalkvantitet och därför har 2 poäng, delvis godtagbart uttal, varit den vanligaste poängen rörande detta kriterium Konsonantkvantitet Konsonantkvantitet är enligt Thorén (2008) helt avgörande för att uttalet ska bli så målspråksenligt som möjligt. Vid avlyssningen visade det sig att ordet öppet i Sjukhuset i Skövde har öppet med sina två aspirerade klusiler pp var svårare att uttala med längd än stannar i Då stannar vi här. Det kan vara så att klusiler är svårare att hålla kvar och ge längd eftersom de till sin natur ska uttalas med ett explosivt, klusilt, uttal som inte inbjuder till duration. I själva explosionsfasen blir det en liten paus med läpparna stängda vid uttalet av långt p-ljud. I ordet stannar går det däremot bra att ljuda n så länge det behövs och det har de flesta informanter klarat av utan problem medan det i andra ord som det nyss nämnda öppet och i hoppar i har varit svårare att hålla durationen och i båda fallen är det klusilen p som vållar problem. Längd verkar vara lättare i början av ord, stannar med sitt långa nn har varit lättare att uttala med längd än allmänna där nn kommer sent och efter det huvudbetonade ll. Sedan har ett av två ortsnamn visat på en annan svårighet, nämligen Gullspång med sitt långa ll-ljud. Det kan tyckas märkligt att så få informanter har uttalat sin hemkommun korrekt medan i stort sett alla har uttalat Skövde med längd i v-ljudet, vilket har lett till att informanterna sig ovetandes har plockat upp ett västgötskt dialektdrag, jämför dialektala [xœv:də] och centralsvenska [şø:vdə] med det ljusa sje-ljud som kan men inte måste förekomma i centralsvenska. Gullspång är ett sammansatt ord och det är troligen orsaken till att betoningen hamnat på ng istället. Persisktalande har till exempel alltid betoning på sista stavelsen. De flesta informanter har fått 2 poäng, delvis godtagbart uttal, på konsonantlängd Vokalkvalitet Vokalkvalitet är den klangfärg eller det ljud en vokal har. Ibland har svenskan ett a som det första a-ljudet i stannar [stan:ar] som återfinns i obetonad ställning, och i betonad ställning måste a ha ett öppnare eller mörkare uttal [a:] som i bra i Mår du bra? Det är svårt att uttala svenskans 17 vokalfonem, långa och korta ljud, på rätt sätt. Experimentell forskning som har gjorts i ljudlaboratorium visar att vokaler är svårast att uttala i svenskan (Ananthakrishnan et al. 2011:91). 19