Remissvar avseende departementspromemorian Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. (Ds 2011:10)

Transkript

1 1 (7) Regeringskansliet Justitiedepartementet Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt Stockholm Ju 2011/2567/L2 Remissvar avseende departementspromemorian Preskription av rätt till försäkringsersättning m.m. (Ds 2011:10) Hovrätten har beretts tillfälle att yttra sig över ovan nämnda utredningen och framför följande synpunkter. Sammanfattning Utredningens förslag innebär förbättringar av det nuvarande rättsläget och kan därför i det stora hela tillstyrkas. Emellertid anser vi att preskriptionsfristen enligt FAL bör löpa från den händelse som grundar försäkringsanspråket och inte från försäkringsfallet. Hovrätten förslår att försäkringsbolagen, för att uppfylla sin föreslagna underrättelseskyldighet i 10 kap. 7 FAL, bör åläggas att i viss mån efter- R2A Box 384, Umeå Besöksadress: Storgatan 39 Telefon: Fax: hovratten.ovrenorrland@dom.se

2 2 (7) forska adresser till förmånstagare. Vi efterfrågar också en analys av behovet av övergångsregler och har, slutligen, vissa synpunkter av lagteknisk och språklig karaktär. Avsnitt 4.3 Möjliga lösningar; huvudregeln om preskription i FAL Hovrätten delar utredarens uppfattning att den förkortade preskriptionstiden på tre år bör avskaffas och att preskriptionstiden därmed alltid bör vara tio år. Det är svårt att finna sakliga skäl för att gynna försäkringsbolag i förhållande till andra gäldenärer (jfr Lindskog som framhåller att behovet av korttidspreskription i försäkringssammanhang inte är alldeles påtagligt, i Preskription, 2002, s. 179). Hovrätten ställer sig mer tvekande till om preskriptionsfristen i försäkringsavtalslagen (FAL) bör räknas från försäkringsfallet. Det bör övervägas om inte intressena av dels ett starkt och tydligt konsumentskydd, dels ersättningskrav inom rimlig tid och dels en klar och enkel reglering, bäst tillgodoses om preskriptionstiden räknas från den händelse som grundar försäkringsanspråket. Att låta preskriptionsfristen löpa från försäkringsfallet är i och för sig ett steg i rätt riktning, i den meningen att det blir lättare att konstatera när fristen börjar löpa än med nuvarande preskriptionsregler. Samtidigt befarar hovrätten att förslaget inte undanröjer risken för krav i anledning av sena skador långt efter skadehändelsen. Detta gäller framförallt vid olycksfallsförsäkringar där försäkringsfallet inte anses infalla vid olycksfallet, utan när en skada på grund av olycksfallet ger sig till känna (se promemorian s. 76). Förslaget innebär att en försäkringstagare som känner av en skada, och på mer eller mindre goda grunder sätter denna i samband med en olycka, har tio år på sig att från att skadan gav sig till känna väcka talan mot försäkringsbolaget. Detta gäller oavsett om själva olyckan ligger 10, 20, 30 år eller ännu längre bakåt i tiden. Preskriptionsfristen kan, räknad från skadehändelsen, med andra ord bli i det närmaste oändlig. Hovrätten anmärker att den som lidit skada i en

3 3 (7) trafikolycka kan ha rätt till ersättning från såväl trafikförsäkringen som en olycksfallsförsäkring och att det i dessa fall, som inte kan vara helt ovanliga, är särskilt olyckligt om olika preskriptionsfrister ska gälla för den som har anspråk grundade på de olika försäkringarna. Enligt hovrätten saknas det oavsett om man betraktar problematiken från försäkringstagarkollektivets, den enskilda försäkringstagarens, försäkringsbolagens eller samhällets perspektiv vägande skäl för en sådan ordning. Anledningen är att sådana sena krav, på grund av bevissvårigheterna, för försäkringstagaren ofta är förbundna med såväl höga rättegångskostnader som små utsikter till seger i en tvist vid domstol. Preskriptionsreglerna bör stänga dörren för sådana processer, vilket hovrätten anser bäst kan uppnås om preskriptionsfristen (i linje med vad som föreslagits för trafikskade- respektive patientskadelagens vidkommande) istället löper från den händelse som grundar försäkringsanspråket. En sådan ordning torde innebära att preskriptionsfristens början räknas vid skadeförsäkring från den skadevållande händelsen, vid olycksfallsförsäkring från olyckan, vid sjukförsäkring från tidpunkten för sjukdomsdiagnosen och vid ansvarsförsäkring från det att den skadelidande framställt krav på skadestånd. Förhållandena vid direktkrav enligt en ansvarsförsäkring (dvs. när den skadelidande vänder sig direkt mot skadevållarens försäkringsbolag) kan vara komplicerade. Hovrätten har inte haft möjlighet att inom ramen för remissarbetet göra en djupare analys av om hovrättens förslag förutsätter en särreglering för direktkravssituationen (hänvisningar kan göras till bl.a. Stefan Lindskog, Preskription, 2 uppl. 2002, Jessika van der Sluijs, Direktkravsrätt vid ansvarsförsäkring, 2006, Jessika van der Sluijs i JT 2009/10 s. 118, Svante O. Johansson i SvJT 1996 s. 725 och 1998 s. 701, Birger Nydrén i JT s. 591 och i SvJT 1997 s. 173, Lennart Hagberg i SvJT 1997 s. 134, Johan Wetter i SvJT 1998 s. 44 och Ulf Jacobson i JT s samt NJA 2009 s. 355). Oavsett vilken lagteknisk lösning som slutligen väljs, finns skäl att i den fortsatta beredningen ytterligare överväga de problem som kan

4 4 (7) vara förknippade med direktkravssituationer (jfr även förslaget till 8 kap. 20 andra stycket). Utredningen slår förvisso fast att problemen med sena skador kan motverkas genom att försäkringsgivarna i villkoren definierar de risker som försäkringen täcker, på sådant sätt att sådana skador inte omfattas av försäkringsskyddet. Må så vara, men det innebär i sin tur att lagstiftaren noga räknat inte i lagtexten anger någon startpunkt alls för preskriptionsfristen; denna följer av försäkringsavtalet som definierar vad ett försäkringsfall 1 är. Det innebär en betydande oklarhet och kan rent av motverka ett starkt konsumentskydd genom att försäkringsgivarna får fria tyglar att inom ett regelverk som i princip ska vara indispositivt till konsumenternas förmån reglera en så pass väsentlig fråga som preskription. Sammanfattningsvis förordar hovrätten att preskriptionstiden i FAL räknas från den händelse som grundar försäkringsanspråket. Detta i förening med en tioårig preskriptionsfrist ger ett gott skydd för försäkringstagarna samtidigt som det inte finns något hinder för försäkringsgivarna att erbjuda förmånligare lösningar vid exempelvis olycks- och sjukförsäkringar för barn. Hovrätten vill emellertid betona att det i och för sig saknas skäl att motsätta sig ett genomförande av utredningens förslag, som under alla förhållanden innebär en förbättring av det nuvarande rättsläget. Avslutningsvis anmärker hovrätten att förslaget att i 16 kap. 5 FAL hänvisa till 7 kap. 4 FAL strider mot lagens systematik. Reglerna om personförsäkring (10 16 kap. FAL) saknar hänvisningar till reglerna om skadeförsäkring (2 9 kap. FAL) och vice versa. Därför borde 16 kap. 5 FAL få samma lydelse som 7 kap. 4 FAL och inte, som föreslagits, enbart innehålla en hänvisning till det sistnämnda lagrummet. Idag finns det inte någon sådan hänvisning i 16 kap. FAL. 1 Jfr. prop. 2009/10:241 i vilken uttalas t.ex. att om samma händelse ger upphov till flera skador som anmäls vid olika tillfällen, kan det vara fråga om flera försäkringsfall (s. 48).

5 5 (7) Finns det ett behov av övergångsregler? Hovrätten saknar i utredningen en närmare analys av behovet av övergångsregler (jfr övergångsbestämmelserna i samband med ikraftträdandet av preskriptionslagen som angav bl.a. att lagen även skulle tillämpas på fordringar som har kommit till före ikraftträdandet och som inte har preskriberats dessförinnan, men att preskriptionstiden skulle bestämmas enligt den nya lagen). Avsnitt 4.6 Några särskilda frågor Hovrätten föreslår att bestämmelserna görs teknikneutrala och att det inte ställs krav på skriftlig handling (förslaget till 7 kap. 4 första resp. tredje styckena). En lämplig förebild kan vara 7 kap. 1 a FAL (som träder i kraft den 1 juli 2011). Där anges att ett samtycke ska lämnas i en särskilt upprättad handling (jfr även den teknikneutrala bestämmelsen i 10 kap. 1 första stycket andra meningen). I propositionen framhålls att denna formulering inte innebär något hinder mot att använda t.ex. elektroniska formulär (prop. 2009/10:241 s. 48). Avsnitt 5.2 En skärpt kontrollskyldighet? Hovrätten anser att det bör övervägas om försäkringsbolagen i det föreslagna nya andra stycket till 10 kap. 7 FAL ska förpliktas att informera alla förmånstagare, i den mån det kan ske genom rimliga åtgärder, och inte som föreslagits bara de förmånstagare som har känd adress. Idag är det trots allt ganska enkelt att exempelvis via SPAR få fram aktuella adresser till personer som bor i Sverige. Därför är det rimligt att försäkringsbolagen ska vara skyldiga att vidta sådana enklare åtgärder för att efterforska adresser innan de

6 6 (7) underlåter att underrätta en förmånstagare för vilken de saknar aktuella adressuppgifter (det är inte säkert att dödsboet har intresse att informera förmånstagaren). Större utredningsskyldighet än så bör dock försäkringsbolagen inte behöva bära. Några språkfrågor och en lagteknisk fråga I förslaget till ny lagtext används frasen erinran om risken för preskription på några ställen (7 kap. 4 FAL, 31 TSL, 23 patientskadelagen). Ordet erinran kan lämpligen bytas ut mot en upplysning för att texten ska bli mer lättillgänglig (jfr Svarta listan, SB PM 2004:1). Hovrätten noterar i det sammanhanget att försäkringsbolagen redan enligt gällande regler är skyldiga att informera om risken för preskription, se 2 kap. 7 resp. 10 kap. 8. Skillnaden mot utredningens förslag är att i dessa fall synes det vara fråga om marknadsrättsliga sanktioner. Lämpligheten av att i samma lag ha flera bestämmelser med likartat innehåll kan diskuteras. Hovrätten anser att 8 kap. 17 första stycket sista meningen FAL bör ha följande lydelse: Om försäkringsbolaget i villkoren har angivit att bolagets ansvar ska upphöra tills vidare vid dröjsmål med betalning av premien, gäller detta förbehåll först sju dagar efter att det att bolaget har avsänt en sådan påminnelse. Hovrätten föreslår alltså inte någon ändring i sak jämfört med utredningens förslag, men anser att denna alternativa formulering är tydligare. Hovrätten konstaterar att utgångspunkten för preskriptionstidens början i omprövningsfallen uttrycks olika i trafikskade- resp. patientskadelagen. I förslaget till ändring i trafikskadelagen anges att fristen på tre år räknas från det förhållande som ligger till grund för omprövningsyrkandet medan förslaget till ändring i patienskadelagens anger utgångspunkten till den händelse som ligger till grund för omprövningsyrkandet. Lämpligen bör samma uttryck användas.

7 7 (7) Hovrätten noterar slutligen att utredaren föreslår att terminologin i 7 kap. 4 FAL, 8 kap. 20 resp. 16 kap. 5 (samt föregående rubriker) ska ändras från försäkringsersättning till försäkringsersättning eller annat försäkringsskydd. Hovrätten ifrågasätter behovet av denna precisering. Uttrycket försäkringsersättning torde redan idag innefatta även det som i promemorian benämns försäkringsskydd. Eftersom uttrycket försäkringsersättning förekommer på andra platser i FAL, riskerar ett förtydligande i enstaka paragrafer att leda till felaktiga motsatsslut, dvs. att i de fall där det anges endast försäkringsersättning, så omfattas inte annat försäkringsskydd Denna remiss har handlagts av hovrättspresidenten Anders Iacobæus, hovrättsrådet Mikael Forsgren samt tf. hovrättsassessorn Mattias Nordell (föredragande). Anders Iacobæus Mattias Nordell