6 Viltolycksförebyggande åtgärder

Transkript

1 6 Viltolycksförebyggande åtgärder Vägar, trafik och djur har påverkan på varandra. Den mest uppenbara konflikten för trafikanten är risken att kollidera med djur (i första hand klövvilt). Viltolyckorna är ett stort säkerhetsproblem, och varje år dödas ca personer, skadas svårt drygt 100 personer och skadas lindrigt ca 500 personer, i viltolyckor i Sverige. Viltolycksförebyggande åtgärder vidtas för att så långt som möjligt undvika konflikter mellan vilt och fordon. Hänsyn ska tas både till trafikanternas säkerhet och djurens livsbetingelser och säkerhet. Lika uppenbar är inte trafikens och vägarnas påverkan på djurlivet. Sammantaget är den dock omfattande. Det är den tredje största påverkansfaktorn på biologisk mångfald efter jord- och skogsbruk. Vägar och trafik påverkar genom bland annat fragmentering, barriäreffekter, störning, förorening och trafikdöd, men även indirekt. Fragmenteringen medför att djur som kräver större, sammanhängande områden påverkas negativt av vägar, som delar upp landskapet i mindre områden. Barriäreffekterna medför bl.a. att djur ofta hindras från att ta sig mellan livsviktiga miljöer. Trafikbuller stör fågellivet och föroreningar kan påverka både direkt och på längre sikt. Viktiga indirekta effekter är att vägarna ökar tillgängligheten till landskapet och därmed störningen på djurlivet. Antalet djur som dödas i trafiken är ett underskattat problem. Förmodligen rör det sig i många fall om djur som är på vandring till nya miljöer och därför är speciellt viktiga för det genetiska utbytet mellan populationer. Populationer som växer, till exempel varg och utter, dödas i oproportionerligt stor utsträckning av trafiken. Dessutom visar ny forskning att upp mot tio miljoner fåglar, älgar och grävlingar dödas av trafiken varje år. VGU VV publikation 2004:

2 TABELL 6-1 Trafikdödade djur 1992, uppgifterna i tabellen är hämtade ur en enkät genomförd av Seiler m.fl., SLU och Grimsö forskningsstation 2001 RESULTAT FRÅN ENKÄTUNDERSÖKNING FÖR ÅR 1992 AVSEENDE TRAFIKARBETE PÅ MILJONER KM KÖRDA I SVERIGE UNDER 1992 art Antal rapporter Uppskattade trafikoffer 1992 med konf.interv. Älg Rådjur Hare Grävling Räv Mård &mink Kanin Ekorre Igelkott Hund Katt Jaktuttag 1992 Trafikdöd i % till jakten ,0 7,1-13, ,8 11,7-15, ,9 30,6-39, ,3 77,5-118, ,1 20,3-40, ,3 4,1-11, ,9 8,0-16,6 Population 1992 % trafikdödade av populationen ,0 2,8-4, ,1 4,4-5, ,1 7,9-10, ,0 8,7-13, ,0 6,4-12, ,2 0,8-2, ,7 3,8-7, ,5 10,1-15, ,3 De åtgärder som står till buds för att reducera viltolyckorna är att ordna viltpassager, att sätta upp viltstängsel, att varna för kända passager och att siktröja sidoområden. Vid vägplanering skall vägens påverkan på djur alltid beaktas inledningsvis i planeringsskedet, redan i inledningen av förstudien. Genom att välja lokalisering av vägen med omsorg kan problemet minimeras. Då ges möjligheter att vidta kostnadseffektiva och väl fungerande åtgärder. Ofta går det att samordna faunapassager med att anpassa broar, portar och trummor som ändå måste byggas. Ett bra sätt att utreda detta är att göra särskilda passageplaner. Stängsel av olika typer används för att hindra djur att komma ut på vägen. Att enbart använda stängsel som hinder är dock meningslöst i långa loppet. Finns inga alternativ tar sig djur alltid på ett eller annat sätt över vägen. Stängsel skall därför ses som ett instrument för att styra djur till ställen där vi vill att de skall passera och där vidta åtgärder för att de säkert skall kunna passera vägen. Det kan vara faunapassager av olika typ eller djurslussar kombinerat med åtgärder för att öka trafikanternas möjlighet att undvika kollision genom ökad sikt och sänkt hastighet. 23,5-45,8 64 VGU VV publikation 2004:

3 Vid planering och genomförande av viltolycksförebyggande åtgärder ska samråd ske med bl.a. berörd länsjaktvårdsförening, lokal jaktvårdsorganisation, ekologiexpertis och markägare. 6.1 Viltpassager En vilt- (fauna)-passage är en säker väg över (eller under) vägen för de vilda djuren. Hit räknas ekodukter, landskapsbroar, viltportar, viltbroar, viltslussar/stängselöppningar, tunnlar, grodtunnlar, strandpassager, vägtrummor och i viss mån linor och inflygningshinder Arbetsmetodik Passageplan Innan man vidtar åtgärder för djur är det viktigt att ta hänsyn till behoven hos olika djurgrupper och de möjligheter som omgivande landskap ger genom att göra en passageplan som svarar på följande frågor: För vilka djur krävs åtgärder? Var ska de genomföras? Hur ska de se ut? Passageplanen kan genomföras stegvis så att i förstudie/vägutredning besvaras första frågan, i vägutredning/arbetsplan fråga två och i bygghandling sista frågeställningen. En passageplan visar vilka krav djur och människor har för att säkert kunna ta sig över vägen. Den redovisar också olika samordnade och kostnadseffektiva sätt för att möta behoven, om det är möjligt. För att undvika dubbelarbete är det är viktigt att samordna framtagning av passageplan med andra underlag som tas fram. Passageplanen kan t.ex. bygga på den landskapsanalys, som normalt ska göras i förstudien inför formulering av projektmål och kommande MKB. Passageplanen behöver inte vara en egen produkt utan kan ingå som delar i andra redovisningar. VGU VV publikation 2004:

4 TABELL 6-2 Sammanfattning av åtgärder ÅTGÄRD DEFINITION STORLEK MÅLDJUR Ekodukt Natur över vägen Minst 30m bred Alla Landskapsbro Natur under vägen Minst 80 m lång Alla Viltport Vägport anpassad för djur Se TABELL 6-4 Alla är möjliga Viltbro Vägbro anpassad för djur Se TABELL 6-5 Alla är möjliga Viltsluss Öppning i stängsel för djur 200 m bred vid 13m Alla är möjliga bred väg Stängsel Hinder för djur att nå väg och styrning till passage Se FIGUR 6-1 Främst hjortdjur Utter och groddjur Tunnlar Tunnelliknande öppningar under väg för djur Se TABELL 6-6 Mindre till medel stora djur som går i tunnlar Grodtunnlar Tunnelliknande öppningar under Se TABELL 6-7 Groddjur väg för groddjur Strandpassage Torr strandremsa under bro Vid befintlig bro 0,2- Alla är möjliga 1m bred Ny bro >0,3 m Trummor Tunnelliknande öppning under väg för vattendrag Minst bäckbredd Djur som lever i vattendrag Linor Anordning för klättrande djur att ta sig över väg > 3cm diameter, >2m över högsta tillåtna höjd Mindre klättrande djur Inflygnings- hinder Faunapassager Anordning för att hindra låg flykt över väg > 6m höga Större fåglar Faunapassager ska vara lokalt anpassade, ansluta till den omgivande naturen och utformas efter djurens krav. Passagerna ska präglas av hög kvalitet. Målet är att djuren upplever att deras väg naturligt fortsätter över eller under vägen. Djurpassagen ska ombesörja att vägen inte blir ett hinder som delar landskapet. Det är nödvändigt att säkerställa den långsiktiga funktionen av en passage i landskapet. Vid planeringen behöver därför hänsyn tas till långsiktig funktion hos ledstrukturer ute i landskapet, som leder mot passagen, och till anpassningar i passagens närhet. Med anpassningar menas åtgärder i, eller i nära anslutning till, passagen för att naturligt koppla an mot ledstrukturer i landskapet. Det kan t.ex. vara etablering av fältvegetation eller plantering av träd och buskar. Vid anläggning av passager används ofta krossmaterial för tjälsäkring. Inget sådant material ska finnas i markytan, där djur skall gå. Krossmaterial ska vara täckt med finare materiel, gärna jord. 66 VGU VV publikation 2004:

5 TABELL 6-3 Illustrerar hur olika åtgärder passar olika djur. L = Lämplig, O= Olämplig, LA = Lämplig om den anpassas till djuret och LV = Lämplig om den inkluderar vattendrag DJUR Klövdjur (hjortdjur, vildsvin) EKODUKT/ LANDSKAPS- BRO VILTPORT VILTBRO VILTSLUSS/ STÄNGSEL- ÖPPNING TUNNEL STRAND- PASSAGE R VÄGTRUMMOR I VATTENDRAG GROD TUNNEL L LA LA O LA O O Stora rovdjur L L LA O LA O O Mindre rovdjur L L O L L O O (räv, grävling, hermelin) Utter L LV O LA L O LA Igelkott L LA O LA L O LA Hare, kanin L LA O O LA O O Ormar, ödlor L LA O LA L O LA Groddjur L LA O LA L LA L Fisk LV LV O LV O L LV Botten- levande djur LV LV O LA O LA LA Utformning av viltpassager Ekodukt En ekodukt är en bro på vilken omgivande natur fortsätter ut över vägen och där djuren kan passera över vägen. Den används i ekologiskt viktiga områden, för att binda samman områden som delats av en väg, eller där vägen korsar viktiga vandringsleder för djuren. En ekodukt ställer stora krav på utformningen. Den ska upplevas som en naturlig fortsättning på den omgivande naturen; en förlängning av naturen, ut över vägen. Ekodukten ska dessutom fungera som övergång för de flesta djur. Utformning och anpassning För att ekodukten ska upplevas som en förlängning av den omgivande miljön får bron inte vara för högt välvd. Hjortdjur ska kunna se över till andra sidan vägen. Växtligheten ska bestå av vegetation som finns normalt i omgivningen och som kan etableras på bron. Det är bra om vegetationen mitt på bron är låga buskar som hjortdjur kan se över, och att vegetationen vid anslutningarna är högre buskar eller träd. Sidorna ska vara slutna så att djuren inte kan falla ner på vägbanan. De ska också de ge skydd mot ljus och buller. Anslutningarna bör vara konvexa och djuren ska ledas fram till ekodukten via stängsel längs vägen. Ekodukten bör helst inte trafikeras av fordon. En eventuell väg över bron ska vara grusväg och betjäna ringa trafik. VGU VV publikation 2004:

6 Storlek Ekodukten ska fungera för alla djur, vilket innebär att den bör vara meter bred, absolut inte mindre än 25 meter. Djur Syftet med bron är att knyta samman det omgivande landskapet och målet är att alla djur ska kunna använda den. En utformning efter enstaka djurgrupper, t.ex. rådjur, ska endast göras i undantagsfall och enbart av speciella skäl, exempelvis vid problempunkter med mycket olyckor. Landskapsbro En landskapsbro är en passage under vägen. Den används när man vill undvika att vägen skär av värdefulla naturområden. Det är viktigt att bron är tillräckligt hög och lång så att djuren upplever att naturlandskapet fortsätter in under bron och hänger ihop med naturen på andra sidan. Landskapsbron ska fungera för alla djur i området, på samma sätt som ekodukten. Utformning och anpassning Landskapsbron ska inte upplevas som en tunnel utan utformas så att den naturliga vegetationen kan växa in under den. För att vegetationen ska återetablera sig lätt och snabbt efter bygget bör störningen under byggtiden vara så liten som möjligt. Det går att vinna mycket tid genom att spara träd och buskar och enbart ta bort det nödvändigaste när bron byggs. Om en bank (fyllningsmassor ut i exempelvis en dalgång) och bro kombineras över en dalgång är placeringen viktig. Det är inte självklart att det bästa alternativet är i dalgångens mitt. Många djur rör sig helst i kantzonen mellan skog och öppet landskap, i skydd av vegetationen längs ett vattendrag eller använder ett mer eller mindre sammanhängande sjok av vegetation i form av åkerholmar eller liknande. Landskapsbron kan vara kombinerad med mindre väg. Möjlig trafikmängd är avhängig brons bredd, lokalisering och utformning. Bredare bro tål mera trafik. Storlek En landskapsbro ska vara tillräckligt lång så den upplevs som att vägen inte skär av landskapet. Detta är i sin tur avhängigt höjden och utformningen. Ett minsta riktvärde på längden kan vara 80 meter. Djur En bra landskapsbro ska vara utformad så att alla djur vågar och obehindrat kan passera under den. 68 VGU VV publikation 2004:

7 Viltport En viltport är en vägport anpassad till djurens passage under vägen. Den ställer inte samma krav på upplevelse och funktion som landskapsbron utan kan anpassas i högre grad efter andra behov och de aktuella djurens minimikrav. En viltport kan användas av alla djur, men för att djuren ska våga använda den är det viktigt att den utformas efter de djur som ska använda den (se tabellen), exempelvis att anpassa vegetationen så det finns en relativt stor andel öppen yta med låg gräsvegetation om passagen är tänkt för harar. Utformning och anpassning Viltporten ska utformas så att djuren kan gå in i, och ut ur, den på samma nivå som den omgivande marknivån. De ska inte behöva gå ner i en gång eller utgrävning för att kunna passera vägen. Det är viktigt att den omgivande naturen knyter an till passagen och att djuren styrs till porten med stängsel längs vägen. Vegetation ska helst kunna växa i passagen och det ska finnas något slags skydd (stenar, små buskar etc.) för små djur. Viltportar kombineras oftast med väg med låg trafikintensitet, i regel < 200 ÅDT. Observera att om djurpassagen finns på en väg med flera åtskilda vägbanor, t ex en motorväg, ska stängsel finnas mellan viltportarna, så att djur hindras från att komma ut mellan vägbanorna. Storlek Det är viktigt att ta hänsyn till tunneleffekten (höjden x bredden/längden) när en viltport utformas. Följande riktvärden kan användas: TABELL 6-4 Riktvärden för viltport DJUR TUNNELINDEX MINSTA HÖJD (M) MINSTA BREDD (M) Älg > 1,50 > 6 m > 12 m Kronhjort 1,50 6 m > 10 m Rådjur > 0,75 4 m > 6 m Viltsvin > 0,5 3,5 m > 6 m Djur En viltport kan utformas så den används av alla djur. Storleken, utformningen och anpassningen till omgivande natur är de avgörande faktorerna. Viltbro En viltbro är en vägbro anpassad för djurens passage över vägen. Den ställer inte samma krav på upplevelse och funktion som ekodukten utan kan anpassas i högre grad efter andra behov och de aktuella djurens minimikrav. Viltbrons lokalisering är viktig. Riktar den sig till djur med ett vandringsbeteende, t.ex. älgar i fjälltrakter som kan vandra många tiotals mil, är det ett absolut krav att den placeras där djuren vandrar naturligt. Riktar den sig däremot till djur som rör sig i sina hemområden är kravet inte lika orubbligt. VGU VV publikation 2004:

8 En viltbro kan kombineras med andra funktioner, t.ex. sporadisk biltrafik eller cykeltrafik. Utformning och anpassning Som alla faunapassager ska viltbron utformas så att den knyter an till omgivningen på rätt nivå. Den får inte vara välvd och hindra sikten över bron och den ska lokaliseras till de platser där djuren själva har valt att vandra. Viltbron ska anpassas till de djur man förväntar sig ska använda den. I regel krävs någon form av vegetation som knyter an till omgivande naturliga vegetationen. Bäst är det med ett relativt öppet mittparti på bron med större och högre växter ut mot kanterna. Är målgruppen små djur bör kantvegetationen vara buskar, medan stora buskar och träd är önskvärda om den utformas för hjortdjur. Lämpligt utplacerade stenar och risvegetation på bron ger ett bra skydd till mindre djur, ormar och ödlor. Bron ska ha skydd på sidorna så att djuren inte kan falla ner på vägbanan. Anpassningen till omgivningen innebär att växtligheten ska ge skydd fram till bron och leda djurens vandring in mot bron på ett naturligt sätt. Detta förstärks med ett lämpligt viltstängsel längs vägen. Observera att om djurpassagen finns på en väg med flera åtskilda vägbanor, t ex en motorväg, skall stängsel finnas mellan viltbroarna så att djur hindras från att komma ut mellan vägbanorna. Storlek Viltbron ska vara tillräckligt bred för de djur som förväntas använda den. Följande riktvärden kan vara lämpliga: TABELL 6-5 Riktvärden för anpassning av vägbro DJUR Kräldjur och små däggdjur Medelstora däggdjur Klövvilt VÄGBREDD PLUS MINST... 3m 5m 7m Viltslussar/stängselöppningar När vägens närområde inte medger annan lösning än ett korsande viltstråk i plan och då det gäller mindre områden som genom viltstängsel blir inhägnade ska öppningar i viltstängslet göras så att t.ex. klövdjur kan passera vägen. Öppningarna ska kombineras med sänkt hastighet, varningsskyltar och andra åtgärder. Djur som verkligen vill över vägen är svåra att hindra, trots viltstängsel. Ofta tar de sig över eller genom stängslet lite varstans och söker sig sedan längs vägen till ett ställe där de kan ta sig vidare över eller genom stängslet. Älgar kan t.ex. lägga frambenen över stängslet och pressa ner nätet så att de kan ta sig över. Att ordna stängselöppningar på platser där många djur försöker ta sig över vägen kan vara ett sätt att kanalisera djuren till ett ställe med möjlighet att varna trafikanterna och erbjuda god sikt. I dag finns fungerande system som 70 VGU VV publikation 2004:

9 registrerar rörelser i anslutning till en sådan passage och som bl.a. tänder varningslampor eller dylikt för att meddela trafikanterna att ett djur är på väg att passera vägen. Detektorer, som enbart reagerar på större djur, kan användas. Utformning och anpassning Stängseluppehållet utformas och placeras; dels kort och trattformat, dels i en punkt, som sedan länge är en känd passage, dels så att djuren hindras att komma in på stängslad vägsträcka och dels så att fordonsföraren uppmärksammas på denna standardsänkning (ökade risk). Tydlig information till trafikanterna om passagen, och den ökande risken, erfordras. FIGUR 6-1 Utformning av stängselöppning Öppningarna ska placeras där djuren vanligtvis vandrar och där de naturligt fortsätter över vägen. Områden i anslutning till vattendrag, myrdrag och liknande brukar vara bra platser. Miljön ska kännas trygg och van, så att djuren fortsätter passera på samma ställe. Vid omgivande öppen mark kan t.ex. skyddande vegetation planteras i anslutning till öppningarna. En stängselöppning ska kombineras med olika åtgärder för att höja trafiksäkerheten. Ett absolut minimum är sänkt hastighet och varningsskyltar, dessutom helst varningssystem med ljus, och siktåtgärder som stamkvistade träd m.m. Storlek Se FIGUR 6-1. Djur Stängselöppning riktar sig i första hand till älg, men andra hjortdjur och möjligen vildsvin kan också vara aktuella. VGU VV publikation 2004:

10 Tunnlar Olika typer av tunnelliknande konstruktioner under vägen används för att mindre djur ska kunna passera vägen på ett säkert sätt. Tunnelpassagerna kan ha olika former; cirkulära, ovala, halvbågeformade, rektangulära, kvadratiska etc. De kan kombineras med ett vattendrag, men de får inte vara konstruerade så att de tidvis i sin helhet leder eller helt fylls med vatten. Tunnlarna ska lokaliseras där djuren naturligt brukar röra sig, vilket i sin tur avgörs av landskapet och vegetationen. Det går inte att ange ett lämpligt antal passager i generella termer som t ex ett visst antal per km. Djur som hävdar revir, exempelvis grävling, reserverar ofta en passage för sig och sina ungar och andra djur av samma art tillåts inte använda passagen. Är gången så lång och trång att djuret har svårt att bedöma riskerna att möta ett annat djur och om det samtidigt kan vara svårt att vända och fly kan doften av ett stort djur hindra mindre djur att använda passagen. Det finns exempel på att rävar enbart använder sådana passager på vintern då grävlingen ligger i vintersömn. Sommartid törs räven däremot inte använda passagen. Att välja en större diameter eller lägga flera passager relativt nära varandra förbättrar djurens möjligheter att passera vägen. Utformning och anpassning Som alla faunapassager ska tunnlarnas mynningar knyta an till omgivningens nivå. Det ska inte finnas avsatser ner till och helst inte upp till öppningen. Stängsel längs vägen är nödvändigt för att hindra djuren från att komma upp på vägen samtidigt som de ska leda djuren till öppningen. Stängslets maskor ska anpassas till måldjuret. För de djur som är aktuella för tunnlar krävs stängsel med mindre maskor än i ett normalt viltstängsel. Passagen ska ligga i djurens naturliga vandringsstråk och ansluta till omgivningen med naturlig vegetation som ger skydd fram till mynningen. Vegetationen ska inte täcka öppningen; det är bra om djuren kan se ut ur öppningen. Om botten täcks med naturligt material, t.ex. sand, grus eller jord inblandat med lite sten (inte krossmaterial), används tunneln gärna även av ödlor, ormar, smågnagare, jordlöpare och andra insekter. Om tunneln även används för att leda ett vattendrag genom vägen ska konstruktionen alltid utformas så att djuren kan passera genom tunneln utan att gå i vattnet. Gäller det en fiskförande bäck måste vattendraget få plats i hela sin naturliga bredd (bäcken ska inte smalna av vid passagen genom vägen). Den ska dessutom ge utrymme för torr landpassage med en bredd på ca 0,5 m eller mer. Detta beror naturligtvis på vilka måldjuren är. För utter räcker det t.ex. med 0,2 0,3 m. Storlek Tunnelpassagen riktar sig i regel till mer specifika djurgrupper. I första hand är de utmärkta för djur som är anpassade till, och vana att röra sig i trånga och mörka gångar. Ofta räcker det med 0,5 0,75 m i diameter för dessa djur, oavsett 72 VGU VV publikation 2004:

11 längd. Andra djur använder gärna tunnlarna också, men de har i regel större krav på sikt och utrymme. Följande tumregler kan vara användbara vid val av typ och storlek på tunneln. TABELL 6-6 Rekommenderade mått för tunnlar av olika längd och typ TYP LÄNGD (M) MINSTA BREDD ELLER DIAMETER (M) Cirkulär < 20 1, , ,4 > 50 1,5 Rektangulär <20 1,0 < 20 2,0 MINSTA HÖJD (M) 0,75 1,75 Oval < ,2 1,8 0,9 1,25 Djur Räv, mårddjur (grävling, utter, hermelin etc.), katter och andra djur använder gärna tunnlar, även om de är trånga. De rör sig normalt i mörka trånga utrymmen. Ormar, ödlor och smågnagare rör sig också i trånga utrymmen, men i den här typen av tunnlar vill de gärna ha någon form av skydd. Det kan t.ex. vara mindre stensamlingar här och där i tunneln. Om storleken är mera generös kan andra smådjur också använda tunneln, t.ex. igelkott, bäver och kanin. Grodtunnlar Med grodtunnlar under vägen går det att undvika att groddjuren dödas i trafiken. Tunnlarna ska anläggas där djuren har sina normala vandringar. Genom att anlägga grodtunnlar under vägen kan massdöd för grodor undvikas, och trafiksäkerheten ökas. Tunnlarna ska anläggas där groddjuren har sina vandringar. Vid nyanläggning av vägar kan sådana vandringsstråk relativt lätt förutses av kunniga biologer med utgångspunkt i landskapets utseende. Om en planerad väg går nära eller i anslutning till en mindre sjö eller damm ska denna problematik alltid beaktas. Utformning och anpassning Grodtunnelns form har mindre betydelse. Den kan vara rund, fyrkantig, oval eller formad som en halvbåge. Den fungerar bra även om den vattenfylls tidvis eller kombineras med en torr passage med vattendrag. Tunneln kan vara av betong, plåt eller annat material, men magnetiskt material ska undvikas eftersom det kan störa den vanliga paddans vandring. Ett absolut krav är ett helt tätt stängsel som hindrar groddjuren att vandra ut på vägen och styr dem till tunnelöppningen. Stängslet måste vara utformat så att groddjuren inte kan gräva sig under eller klättra över det. Det ska dessutom ge skydd för rovfåglar när groddjuren vandrar längs med stängslet. Observera att stängslet måste sluta helt tätt mot tunnelöppningen. VGU VV publikation 2004:

12 Groddjuren vandrar inte längs stigar utan vandrar på bred front vilket innebär att det i regel krävs flera passager med ett mellanrum på meter. Storlek Följande tumregler kan användas för dimensionering av grodtunnlar: TABELL 6-7 Rekommenderad mått för grodtunnlar av olika typ och längd, b = bredd, h = höjd och d = diameter TYP < 20 M LÅNG M LÅNG M LÅNG M LÅNG Rektangulär b:100 cm, h:75 cm b:150 cm, h 100 cm b:175 cm, h:125 cm b: 200 cm h: 150 cm Cirkulär d: 100 cm d: 140 cm d: 160 cm d: 200 cm Oval, b:110 cm Halvbåge Djur h: 60 cm b:100 cm, h: 70 cm b:145 cm h: 80 cm b:140 cm, h: 70 cm b:180 cm h: 100 cm b:160 cm h: 110 cm b: 200 cm h: 110 cm Grodtunnlar riktar sig till alla typer av groddjur, men kan anpassas så att de även fungerar för andra djur, t.ex. ormar, uttrar och andra mindre djur som kan använda mörka, underjordiska gångar. Strandpassager En strandpassage är ett enkelt och oftast effektivt sätt att ordna en torr gång under vägen för djuren När en ny bro byggs ska den alltid vara byggd så att det finns minst en torr strandremsa mellan vattendrag och brofäste. Vattendrag ger en utmärkt möjlighet att ordna en bra passage, och man bör alltid överväga möjligheten att anpassa brons höjd och spann efter de djur som behöver passera vägen. Hur bred remsan behöver vara beror på vilka djur man inriktar sig på och hur hög bron är. Det är ofta lätt att ordna en strandpassage även längs befintliga broar med brofästet i vattnet eller i strandkanten, antingen genom att fästa balkar i brofästet eller (om vattendraget tillåter) genom att bygga upp en strandbrink. Uppföljning av strandpassager under en bro visar att de gärna och ofta används även av människor. Det finns uppenbarligen ett behov av att enkelt kunna vandra längs med vattendrag. Strandpassager uppskattas därför ofta även av boende i trakten. Utformning och anpassning När en bro byggs ska minst en strandpassage finnas med om möjligt ursprunglig och orörd mark och vegetation. Vegetationen intill bron ska ansluta till den naturliga vegetationen längs vattendraget. Passagens storlek ska anpassas till de djur som förväntas använda den. Stenar eller låg vegetation ger skydd åt små djur och ökar användbarheten. Stängsel längs vägen kan vara bra eftersom det styr djuren till passagen under bron. Ljus- och bullerdämpande åtgärder på bron är mycket positivt för djuren och bör finnas, men är inget absolut krav VGU VV publikation 2004:

13 Konstgjorda passager kan byggas med hjälp av t.ex. en I-balk som fästs på brofästet och fylls med jord och sand. De kan också byggas upp från vattendragets botten genom en mur av sten som fylls invändigt med jord och sand. Sådana passager riktas främst till mindre djur som utter och andra mårddjur etc. Passagen kan också förses med mindre stenar för att ge skydd åt bl.a. kräldjur och smågnagare. Det ska absolut inte finnas synligt krossmaterial där djur ska gå. Täckning med finare material, helst jord, måste göras. Storlek Om passagen ska användas av större djur, t.ex. klövdjur, måste brofästet vara en bra bit från stranden, minst 10 m kan vara ett riktvärde. Det är viktigt att ta hänsyn till tunneleffekten (se tabell i avsnittet om Viltport). För mindre djur räcker det med några meters strandremsa. Utter och andra djur som är vana vid trånga gångar behöver 0,3 0,5 m. Om de ska kompletteras med skydd (stenar etc.) för små däggdjur, kräldjur och insekter krävs i regel en bredd på minst 0,5 0,8 m. Konstgjorda passager vid befintliga broar eller trummor ska vara 0,2 m eller bredare. Djur En strandpassage kan fungera utmärkt för alla djur om storleken, anslutningen och vegetationen är lämpligt utformad. För uttern är strandpassagen en fantastisk hjälp. Den använder gärna strandpassager, även konstgjorda balkar i befintliga broar och konstgjorda strandbrinkar. Vägtrummor Vägtrumma som anläggs för att leda ett vattendrag genom vägen ska vara möjlig att passera för djur som förflyttar sig upp- och nerströms i vattendraget. Vägtrumman ska utformas så att både fisk och bottenlevande djur kan passera den. Det är viktigt att se till att det inte är något fall i trummans utlopp, att vattenhastigheten inte ökar genom vägtrumman och att lutningen är liten. Anpassning och utformning Vägtrummans utformning spelar mindre roll för djuren, men man måste se till att vattenhastigheten genom trumman är lagom, vilket oftast innebär ursprunglig vattenhastighet i vattendraget. Det är också viktigt att undersöka om vattennivån är lagom vid lågvatten, om det finns risk för isbildning och svallis vintertid samt möjligheten att få till en naturlig botten. Om det inte går att undvika hög vattenhastighet genom trumman och det är ett viktigt fiskförande vattendrag ska man göra anordningar som bromsar vattenhastigheten och ger djuren möjlighet att vila. Exempel på bra konstruktioner av detta slag är återkommande hinder, exempelvis en stege på trummans botten. Rörtrummor i betong eller plåt fungerar bra men ska placeras minst 0,2 0,3 dm ner i botten. Halvtrummor är ett utmärkt alternativ. VGU VV publikation 2004:

14 Storlek Trummans diameter bestäms främst av bäckens bredd. Grundregeln är att vattendraget ska fortsätta genom trumman i sin ursprungliga bredd för att undvika dämning och förhöjd vattenhastighet. Förhöjd hastighet kan stoppa djuren, men också leda till erosion av bäckbotten vid utloppet och, efter en tid, ett fall som hindrar djurens vandring. Om trumman ska kombineras med en torr passage ökas den sammanlagda bredden med passagens bredd, som bör vara minst 0,2 0,5 m om den riktar sig till utter och andra mindre djur och rovdjur (enligt tidigare). Djur Trumman ska inte hindra fiskar som förväntas vandra i vattendraget. Den ska också ge de bottenlevande djur som normalt lever i vattendraget möjlighet att obehindrat vandra upp- och nedströms. Linor För vissa djur kan mindre konventionella lösningar fungera utmärkt, som en lina spänd mellan träd över en väg Ekorrar hör till de mest dödade djuren i trafiken. Att vidta åtgärder överallt är omöjligt men på vissa utsatta ställen, t.ex. i en tätort med grönstråk där ekorrar och andra djur rör sig, kan en lina spänd över vägen skydda många ekorrar från trafikdöden. Hängande lina av t.ex. rep eller en fast träkonstruktion, som ansluts till vuxna träd, kan användas. Om rep används bör det vara minst 30 mm i diameter. Inflygningshinder Fåglar som frekvent startar eller landar intill hårt trafikerade vägar, t.ex. vissa sjöfåglar och tranor, kan räddas från trafikdöd genom anläggning av hinder, som försvårar lågflygning. Vid utsatta lägen, som en fågelsjö intill en större väg, kan ett hinder längs vägen i form av t.ex. ett träplank eller trädplantering ha god effekt. Hinder bör finnas på båda sidor av vägen. Det bör vara högre än högsta fordon. 6.2 Varningsmärken Varningsmärket "Djur" används vid viltstråk. Symbolen utgörs av bild på älg eller rådjur. Innan dessa märken sätts upp ska samråd ske med länsjaktvårdskonsulenten. Behovet av uppsatta märken ska dessutom, också i samråd med länsjaktvårdskonsulenten, kontrolleras minst vart tredje år. Avser varningen en vägsträcka överstigande 500 m ska första varningsmärket förses med tilläggstavla "Vägsträckas längd" med början bortom märket och upprepningsmärkena med tilläggstavla "Vägsträckas längd" med början vid märket. Tillfällig utmärkning med varningsmärket placerat på körbanan kan också göras. 76 VGU VV publikation 2004:

15 6.2.1 Användningsområde Utmärkning görs vid kända (och styrda) stråk, enligt tidigare. Tillfällig utmärkning är aktuell när viltstråk tillfälligt uppstår exempelvis under en torr sommar i anslutning till en sjöstrand, under höst och vår inom älgvandringsområden, vid avverkningsplats vintertid eller då flera djur av någon anledning, t.ex. stort snödjup, uppehåller sig i anslutning till vägen. 6.3 Viltstängsel Ett stängsel som hindrar djuren att komma upp på vägbanan kan vara effektivt från både trafiksäkerhets- och djuretisk synpunkt. Stängslet ska styra djuren till en lämplig passagemöjlighet. Stängsling kan vara aktuell både på landsbygd och i tätort. I tätort kan det t.ex. minska problemet med påkörda igelkottar, ett djur som nästan alltid lever i närhet av människan. Stängslet måste sättas upp på båda sidor av vägen och ska leda djuren till lämpliga passager över eller under vägen, alternativt till en sluss/öppning som kombineras med varselåtgärder för att varna trafikanten när ett djur passerar. Viltstängsel har en viltolycksreducerande effekt av % Arbetsmetodik Behov av viltstängsel identifieras normalt under vägplaneringsprocessen, i samband med att en passageplan för bl.a. djur tas fram (se under Viltpassager, Arbetsmetodik). Vid planering av stängslingåtgärder längs befintlig väg är det nödvändigt att göra en landskapsanalys, för att bl.a. identifiera vilka djur som ska beaktas, identifiera för dessa djur viktiga miljöer och samband i landskapet och lokalisera viktiga ledstrukturer där djuren ofta vandrar. Viktig information ger också statistik om viltolyckor (vanligtvis klövvilt). Egna studier av, eller statistik om, andra trafikdödade djur kan ge god hjälp. Stängseltyp, placering och utformning är avgörande för stängslets förmåga att hindra djuren att komma upp på vägen och samtidigt styra dem till lämplig passagemöjlighet. Vid projektering av väg med behov av stängsel tillses att tillräckligt område ges för både uppsättning och underhåll såväl under som på båda sidor om stängslet. Stängslet ska anpassas till måldjur och i princip används tre typer av stängsel; hägn för i första hand klövdjur, grävlingshägn och groddjurshägn. Det är viktigt att vid placering bestämma var djuren ska passera vägen. Vid stängsling av befintlig väg finns ofta redan möjliga passager i form av vägtrummor, vägportar m.m. Anpassningsåtgärder vid, och i, tänkta passager kan vara nödvändiga, t ex plantering av buskar och träd i anslutningar, anläggning av en strandpassage under bro eller i trumma osv. VGU VV publikation 2004:

16 6.3.2 Stängselutformning Ett viltstängsel för klövdjur ska vara minst 2,2 m högt och ha en maskvidd på ca 15 cm. Ett grävlingshägn ska vara minst 1 m högt över marken och ha en maskvidd på 5 cm. Hägnet bör grävas ner ca 50 cm under marken och den nergrävda delen vinklas bort från vägen. Groddjurshägn bör vara minst 30 cm högt över marken och helt tätt. Det ska ge groddjur som rör sig längs stängslet skydd mot rovfåglar genom att vinkla från vägen i överkant. Hägnet bör grävas ner ca 20 cm och den nergrävda delen vinklas bort från vägen, (se även under Grodpassager ) Viltstängsel för klövvilt Om stängsel korsar eller löper parallellt med kraftledning för högspänning, ska samråd ske med ledningsägare beträffande åtgärder för att förhindra att stängslet blir strömförande. Viltstängsel ska ha en effektiv höjd av minst 2,2 m från terrängsidan, vilket i snörika trakter kan medföra att högre stängselnät erfordras. Stängslets placering ska anpassas till terrängen så att stängslets effektiva höjd från terrängsidan inte minskas. Avståndet mellan underkant nät och markytan får högst vara 0,1 m. Öppning vid dike, bäck och dylikt ska därför sättas igen med nät eller fyllas upp. Vid behov läggs rör som kringfylls upp till nätets underkant. Se FIGUR 6-2. FIGUR 6-2 Stängselutformning vid dike och dylikt Placering längs sträcka Stängsel sätts normalt upp längs vägens båda sidor och placeras inom vägområdet. Viltstängsel kan avbrytas mot bergvägg med lutning 2:1 eller brantare, med en höjd av minst 4 meter och som är av större längd. Stängsel placeras så att djuren leds utmed stängslet. En hinderfri remsa med minst 1 m bredd bör finnas längs stängslets båda sidor för att öka djurens uppmärksamhet på hindret, se FIGUR 6-3 Sly och annan vegetation får inte tillåtas växa in i stängslet, som därför placeras så att röjning och annan erforderlig skötsel är möjlig såväl under som på båda sidor av nätet. En mjuk och med terrängen följsam placering bör eftersträvas. Denna kan åstadkommas genom att lokala utvidgningar av vägområdet görs där så är rimligt. 78 VGU VV publikation 2004:

17 FIGUR 6-3 Placering av viltstängsel i vägens sektion Där stängslets raklinje bryts bör ett bågformat utförande väljas för att leda djuren framåt. Vinkelutformade förändringar från raklinjen innebär risk för att djuren forcerar stängslet. Beakta markytans utformning i anslutning till stängslets terrängsida så att inte effektiv höjd förloras, se FIGUR 6-4. FIGUR 6-4 Placering i skärning och bank för att inte minska stängslets effektiva höjd. Stängslets placering får inte inkräkta på det utrymme som erfordras för ett säkert nyttjande av vägbanan, se del Sektion landsbygd vägrum kapitel 2 Fria rummet. Slutligt val av stängsels placering i vägens sektion bestäms vid uppsättningen, sedan schaktnings- och terrasseringsarbetena avslutats. Placeringen görs med hänsyn till god funktion och estetik Placering vid vägkorsning Vid anslutningar mellan vägar ska stängslets placering tillgodose kravet på fri sikt enligt del Korsningar kapitel 6 Sikt i korsning. Stängselstolpar får inte heller placeras närmare vägbanan än vad som anges i avsnitt Sektion landsbygd vägrum kapitel 2 Fria rummet. För att djuren dels inte ska lockas att forcera stängslet och dels ska ledas förbi öppningar mot sidoväg utan stängsel, dras nätet bågformigt från huvudvägen, och minst 30 m in på båda sidor av den anslutande vägen. VGU VV publikation 2004:

18 Vid breda anslutningsvägar utan stängsel, och där man av erfarenhet vet att viltpassager ofta förekommer, bör möjlighet ordnas för djur, som via anslutningsvägen kommit in på stängslat avsnitt, att hoppa över stängslet från vägsidan. "Uthopp", t.ex. en jordvall, anordnas då intill viltstängslet, mitt för den anslutande vägen Anslutning till broar Vid planskild korsning ska stängslet anslutas till brons konstruktion så att inga öppningar uppstår där djur kan komma in på det stängslade vägområdet. Vid väg med bred mittremsa och skilda broar för huvudkörbanorna blir det nödvändigt med stängsel mellan broarna i mittremsan, se FIGUR 6-5. FIGUR 6-5 Exempel på viltstängsel i bred mittremsa Viltstängsels början och slut Avbrott och öppningar i stängslet styr var djuren passerar över vägen och fordonsförare bör uppmärksammas på sådana passager. Stängslets begynnelseoch slutpunkt ska väljas så att överraskningsmomentet för fordonsförare blir minsta möjliga. Stängsel längs väg genom skogsparti får inte börja respektive sluta vid skogsbrynet, utan ska fortsätta minst 50 meter ut i öppen terräng. Vid stängselände ska trafikanter i båda riktningarna informeras genom varningsmärken om risken att vilt kan korsa vägen. Viltstängsel kan också avslutas genom anslutning till naturliga hinder som i sig omöjliggör passage för viltet, t.ex. stora broar eller branta bergväggar. Stängsel längs båda sidorna av vägen ska börja respektive sluta i samma sektion så att en fullgod styrning av viltet runt stängseländan uppnås Grindar Stängda grindar ger samma hindrande effekt för djuren som stängslet i övrigt. Både grindar för passage med fordon och gånggrindar ska vara självstängande. Som alternativ anordnas ibland gångfållor. Eftersom vissa djur lär sig att använda dessa, och tar sig in på den stängslade vägsträckan, bör detta undvikas. 80 VGU VV publikation 2004:

19 6.4 Siktröjning Siktröjning utförs för att minska överraskningsmomentet för både fordonsförare och djur. Vid passage ut i öppnare terräng stannar djuren ofta upp, och kan upptäckas av trafikanterna. Siktkravet på röjningen är att föraren ska kunna upptäcka ett djur i så god tid att det finns möjlighet att undvika sammanstötning. För att siktröjningen ska vara effektiv bör nivåskillnaden mellan väg och angränsande terräng vara liten. Siktröjning mot viltolyckor utförs antingen som enda åtgärd eller i kombination med andra åtgärder. Rätt utförd siktröjning minskar viltolyckorna med i storleksordningen 25 % Siktröjningens utförande Med målet att minska överraskningsmomentet bör förare kunna upptäcka ett djur på en siktsträcka av ca 100 m och på ett djup in i terrängen av ca 20 m. Datorsimulering och försöksverksamhet har visat att 20 m är ett lämpligt röjningsdjup. Röjningshöjden bör vara minst 3 m över angränsande körbana. Höjden erfordras med hänsyn till högbenta djur, plogvallar och snötyngda grenar. Arbetets utförande kräver fackkunskap på området. Vid siktröjning bör även eventuell förekomst av naturvärden och risk för negativ påverkan på landskapskaraktären beaktas. VGU VV publikation 2004:

20