Jordbrukspolitikens mål och medel. Aldusserien A 233

Transkript

1

2 Jordbrukspolitikens mål och medel Aldusserien A 233

3 Odd Gulbrandsen Assar Lindbeck Jordbrukspolitikens mål och medel Bokförlaget Aldus/Bonniers Stockholm

4 Odd Gulbrandsen - Assar Lindbeck 1966 Omslagsfoto av Hans Malmberg/Tio Första utgåva 1966 I Aldusserien 1968 Printed in Sweden Alb. Bonniers boktryckeri 1968 Stockholm

5 Förord Jordbrukets problem har sedan länge väckt stor uppmärksamhet i den ekonomisk-politiska debatten. En av förklaringarna är sannolikt att livsmedelsutgifterna är en viktig post i konsumenternas budget. En annan förklaring är att en stor del av jordbruksbefolkningen sedan länge varit en typisk låginkomstgrupp, varigenom jordbrukspolitiken fått en stark socialpolitisk motivering. Under senare år har dessutom frågan om världens livsmedelsförsörjning och u-ländernas exportintressen för jordbruksprodukter tillfört den jordbrukspolitiska debatten nytt sprängstoff. Avsikten med denna skrift är att ge en kortfattad översikt och analys av centrala jordbrukspolitiska problem. Huvudinnehållet i skriften är en principiell och empirisk analys av mål och medel inom jordbrukspolitiken. Mot bakgrund av aktuella utvecklingstendenser inom svenskt jordbruk disk':lterar vi verkningarna av alternativa uppläggningar av jordbrukspolitiken. Skriften utgör en ny och delvis omarbetad upplaga av en skrift som publicerades"av Industriens U tredningsinstitut år De viktigaste förändringarna i förhållande till den tidigare upplagan är att de statistiska serierna har aktualiserats och att ett nytt kapitel införts om de nya riktlinjer för jordbrukspolitiken som fastställdes vid 1967 års riksdag. En betydligt fylligare framställning av de teoretiska och empiriska sammanhang som berörs i denna skrift kommer

6 6 Förord att redovisas i en större studie, som senare kommer att publiceras av Industriens Utredningsinstitut. Stockholm i januari 1968 Odd Gulbrandsen Assar Lindbeck

7 Innehåll Förord 5 I. JORDBRUKSPOLITIKENS BAKGRUND 9 2. EFFEKTIVITETSMÅLET 16 Effektivitetsförhållandena i jordbruket 16 Effektivitetsmålets innebörd 22 V ärldsmarknaden för jordbruksprodukter PRODUKTIONSMÅLET 34 U ~landsproblemet 34 Beredskapsproblelnet INKOMSTMÅLET SI Inkomstklyftan 5 I I nkomstmålets innebörd EFTERKRIGSTIDENS JORDBRUKSPOLITIK VILKA ÄR DE AKTUELLA MÅLEN OCH MEDLEN? PRISPOLITIKEN SOM MEDEL 72 Prisstödets höjd 73 Prisrelationerna HÖG- KONTRA LÅGPRISLINJE 87 Lågprislinjens fördelar 87 Högprislinjens fördelar 92 g. ÖVRIGA JORDBRUKSPOLITISKA MEDEL g6 Arbetsma1'knads- och socialpolitik 96 Statlig administrativ rationalisering 98

8 10. ALTERNATIVA UPPLÄGGNINGAR AV JORDBRUKS POLITIKEN 103 Alternativ I: Prispolitik med sikte på produktionskrympning eller strukturomvandling 1 5 Alternativ 2: Prispolitik med sikte på småbrukarnas levnadsstandard 1 7 Alternativ 3: Prispolitik med sikte på inkomstnivå för större brukare log Alternativ 4: Inget medel knutet till något visst mål I I I II. DEN NYA JORDBRUKSPOLITIKEN 115

9 I. Jordbrukspolitikens bakgrund Ekonomisk tillväxt är i praktiken alltid sammankopplad med förändringar i den sociala och ekonomiska strukturen i samhället. Ny teknik och nya varor introduceras, prisrelationer och konsumtionsmönster förändras, inkomstoch ägarförhållanden förskjuts etc. Genom att vissa näringar expanderar, medan andra går tillbaka, ställs stora krav på produktionsfaktorernas rörlighet. Anställd arbetskraft och företagare utsätts härvid för stora anpassningssvårigheter. Detta gäller särskilt för krympande sektorer, såsom jordbruket. Sådana anpassningsproblem i samband med ekonomisk tillväxt är inte något unikt för jordbruket. Av flera skäl tenderar emellertid svårigheterna att bli särskilt stora just för denna sektor. Detta antyds redan av storleksordningen i den fortgående krympningen av jordbrukssektorn. Medan ungefär 70 procent av den förvärvsarbetande befolkningen var sysselsatta i jordbruksse,ktorn på 187o-talet och andelen år 1930 var 35 procent, återfinns i dag (1968) inte mer än cirka 6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen i jordbruket (exklusive arbete i skogsbruk). Omställningsprocessen kompliceras vidare av jordbruksnäringens utspridda geografiska,lokalisering, varigenom en kraftig geografisk omflyttning av arbetskraft och kapital framtvingas i samband med en krympning av näringen. Kring sekelskiftet sammanhängde minskningen av jordbruksbefolkningen med övergången från naturahus-

10 la Jordbrukspolitikens bakgrund hållning till en marknadshushållning med alltmer omfattande arbetsfördelning. Under de senaste decennierna har e:rj?-ellertid även en annan faktor kommit att spela stor roll, nämligen sambandet mellan efterfrågeutvecklingen för jordbruksprodukter och den tekniska utvecklingen i jordbrukssektorn. Efterfrågan på livsmedel ökar nämligen endast långsamt vid stigande inkomster i länder med hög levnadsstandard; inkomstelasticiteten för livsmedel är låg och fallande i sådana länder. Härtill kommer att den ökade efterfrågan palivsmedel inte i första hand avser mera produkter från själva jordbrukssektorn utan bättre kvalitet,. högre förädlingsgrad, bättre förpackningar etc. Det inhemska avsättningsutrymmet för jordbruksföretagens produkter ökar därför endast långsamt även när realinkomsterna i samhället stiger snabbt. Förhållandet mellan världsmarknadspriser på jordbruksprodukter och produktionskostnader i svenskt jordbruk har vidare inte varit sådant att det lönar sig för Sverige att bli nettoexportör. Det har t.o.m. ansetts nödvändigt att med hjälp av olika statliga ingripanden> främst ett gränsskydd, skärma av det inhemska jordbruket mot konkurrens från världsmarknaden. Avsättningsutrymmet för svenskt jordbruk har därför i praktiken begränsats till den endast mycket långsamt växande svenska marknaden. Eftersom samtidigt produktiviteten i jordbruket successivt ökat har efterfrågan på jordbruksprodukter vid rådande priser kunnat tillgodoses med en allt mindre insats av produktionsfaktorer. Det minskade behovet av faktorinsatser har särskilt märkts för arbetskraft, men i viss mån även för mark. Förklaringar härtill är främst att ny teknik och förändrade prisrelationer, såsom ökade löner i förhållande till priserna på maskiner och råvaror, har gjort det lönande att ersätta arbetskraft med

11 Jordbrukspolitikens bakgrund I I kapital och råvaror. Stagnerande efterfrågan på jordbruksprodukter inom landet, höga produktionskostnader i förhållande till världsmarknadspriserna, fortgående produktivitetsstegringar i jordbruket samt förändringar i faktorpriser och produktionsteknik är således de viktigaste förklaringarna till det under senare decennier starkt minskade behovet av arbetskraft och mark i jordbruket. Dessa produktionsfaktorer har emellertid inte övergått till andra näringar i takt med det minskade behovet av faktorinsatser. Den endast långsamt stigande intäktssumman i jordbruket har därför kommit att fördelas på en mängd produktionsfaktorer som är betydligt större än vad som skulle erfordras för att producera den aktuella produktionsvolymen. Den genomsnittliga ersättningen till varje produktionsfaktor har härigenom blivit relativt låg. Den i förhållande till avsättningsutrymmet stora produktionskapaciteten i jordbruket har lett till ständiga tendenser till utbudsöverskott och dänned till svårigheter att garantera jordbrukarna de priser som gränsskyddet syftat till. Eftersom ett givet utbudsöverskott leder till ett relativt stort prisfall för jordbruksprodukter - efterfrågans priselasticitet är relativt låg - tenderar jordbrukarnas intäkter att falla vid en utbudsökning. För att kunna upprätthålla det inhemska priset har man i betydande utsträckning "lyft ut" överskotten på världsmarknaden. Jordbrukarna har därvid i många fall inte fått tillgodoräkna sig inhemskt pris för dessa överskott. När produktionsökningen inte kunnat avsättas inom landet har härigenom intäktsökningen för jordbruket blivit liten. Jordbrukets svårigheter beror alltså i första hand på långsiktiga anpassningsproblem i samband med den ekonomiska tillväxtprocessen. Akuta krissituationer har emellertid ofta komplicerat situationen, exempelvis allmänna

12 12 Jordbrukspolitikens bakgrund konjunkturnedgångar eller försörjningskriser i samband med avspärrning från utlandet. I regel är det i samband med sådana mera drastiska händelser, härrörande från utvecklingen utomlands, som jordbrukspolitiska åtgärder av olika slag kommit till. En kraftig störning utifrån inträffade på l BBo-talet genom de snabbt sjunkande importpriserna för nordamerikansk spannmål, vilket ledde till att spannmålstullar infördes i Sverige. Under IBoo-talets senare decennier inträffade även en annan viktig störning från världsmarknaden. I samband med den utländska efterfrågeökningen på virke, och senare även på massa, steg världsmarknadspriserna för dessa produkter, varigenom skogens värde ökade. Bolagen fick därvid stegrat intresse av att förvärva mark för skogsbruksändamål. Detta är bakgrunden till bolagsförbudslagen (Ig06) och vanhävdslagen (Igog), som beslöts av den vid denna tid bondedominerade riksdagen. Den förstnamnda lagen avsåg att stoppa den pågående förskjutningen av äganderätten till mark till bola-_ gens förmån, delvis i syfte att slå vakt om en självägande bondeklass. Den sistnämnda lagstiftningen avsåg att förhindra bolag att lägga ned eller missköta jordbruksdriften vid de inköpta jordbruksfastigheterna. Man försökte alltså att genom lagstiftning förhindra att den förändrade lönsamhetsrelationen mellan skogsbruk och jordbruk skulle leda till en krympning av jordbrukssektorn. Nästa stora störning inträffade i samband med första världskriget. Garantier för livsmedelsförsörjningen blev ett nytt argument för att förhindra att mark togs ur jordbruksdrift. Samtidigt drevs markvärdena upp av den efterfrågan på mark som berodde på flykt till realvärden och på placeringsbehov för hastigt uppkomna förmögenheter under krigsåren. Detta var bakgrunden till den förs-

13 Jordbrukspolitikens bakgrund ta jordförvärvslagen, som infördes 1918 i syfte att förhindra icke-jordbrukare att köpa jord- och skogsbruksfastigheter. Lagen avskaffades emellertid efter ett par år. Den viktigaste historiska förklaringen till dagens omfattande jordbruksreglering är emellertid den drastiska sänkning av världsmarknadspriserna på jordbruksprodukter som inträffade under och 3o-talen. Detta prisfall slog i hög grad igenom i de inhemska priserna. Jordbrukspriserna låg i början av 193o-talet (1933) cirka 25 procent under prisnivån omedelbart före första världskriget; i förhållande till levnadskostnadsindex, dvs. realt, var sänkningen 50 procent 1. Problematiken accentuerades ytterligare i samband med 193o-talets världsdepression och den i samband därmed minskade efterfrågan på jordbruksprodukter. För att skydda jordbruksnäringen infördes då ett omfattande prisregleringssystem. I detta system ingick dels olika typer av kvantitativa ingripanden - handelsmonopol, licenskrav, stödköp och inmalningstvång - dels prisreglerande åtgärder - tullar, avgifter, skatter, acciser, pristillägg och exportbidrag. På några få år under 1930-talet byggde man upp en omfattande och komplicerad prisreglering som sedan i sina huvuddrag blivit bestående. I samband med andra världskriget uppkom andra väsentliga syften med prisregleringen. Det gällde dels att, som ett led i kampen mot inflationen, begränsa prisstegringarna på jordbruksprodukter, dels att säkra livsmedelsförsörjningen. När efterkrigstidens jordbrukspolitik fastställdes år 1947 betraktades prisregleringen främst som en metod att hålla 1 På grund av att priserna omedelbart efter första världskriget låg på en toppnivå, kom prisfallet mellan 1919 och 1933 att bli ännu större. Nominellt sjönk jordbrukspriserna mellan dessa år med cirka 75 procent, realt med cirka 60 procent.

14 Jordbrukspolitikens bakgrund uppe inkomsterna i jordbruket. Av beredskapsskäl var man också angelägen att hålla uppe produktionsvolymen. Eftersom inkomstmålet fick en mycket ambitiös formulering, fruktade man emellertid att den från ekonomisk synpunkt orationella färetagsstrukturelj i jordbruket skulle konserveras. För att råda bot mot detta utformades därför en statlig rationaliseringsverksamhet - med statliga krediter och bidrag för investeringar, statlig inköps- och försäljningsverksamhet för mark etc. Denna administrativa rationaliseringsverksamhet anknöt till den nya förvärvslagstiftning på markområdet som genomfördes vid slutet av andra världskriget. Denna lagstiftning gick främst ut på att förbehålla jordbruksmarken för den jordbrukande befolkningen och att slå vakt om det mindre och medelstora familjejordbruket. Detta skedde genom att ge brukare av små enheter förtur när det gäller marktillskott. Sammanfattningsvis kan alltså tre huvudmål sägas ha dominerat jordbrukspolitiken under efterkrigstiden: Mål I. Mål 2. Viss nivå för jordbruksbefolkningens inkomster i förhållande till andra samhällsgrupper (inkomstmål). Viss produktionskapacitet inom jordbruket (produktionsmål). Mål 3. Effektiv användning av tillgängliga resurser främst inom jordbruket (effektivitetsmål). För att realisera de jordbrukspolitiska målen har främst tre typer av medel använts: Medel I. En prisreglering för jordbruksprodukter.

15 .Iordbrukspolitikens bakgrund Medel 2. En för jordbruket speciell förvärvslagstiftning. Medel 3. En på administrativ väg bedriven statlig rationaliseringsverksamhet. För att närmare analysera dagens jordbrukspolitiska problem är det lämpligt att först söka precisera innebörden i de jordbrukspolitiska målen. Vi kommer därvid att starta med effektivitetsmålet. Därefter införs produktionsmålet som en begränsning på effektivitetsm~let och sist tar vi upp det mål som kan sägas ha dominerat efterkrigstidens jordbrukspolitik, nämligen inkomstmålet.

16 2. Effektivitetsmålet EFFEKTIVITETSFÖRHÄLLANDENA I JORDBRUKET Jordbruket sysselsätter i dag, som nämnts, cirka 6 procent av den förvärvsarbetande befolkningen. Det använder 5 a 10 procent av den samlade kapitalstocken, i form av byggnader och maskiner, och cirka 15 procent av landets samlade markareal (exklusive impediment). Dessa produktionsfaktorer lämnar ett bidrag till det samlade produktionsresultatet i landet, bruttonationalprodukten, av cirka 3 procent. Om jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten mäts i världsmarknadspriser, vilket är den lämpliga måttstocken vid en samhällsekonomisk bedömning, blir bidraget cirka 1,5 procent. Anledningen härtill är att det svenska jordbruket har ett gränsskydd av storleksordningen procent. 1 I kronor räknat är jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukten cirka 4 miljarder. Av dessa 4 miljarder utgörs emellertid drygt 2 miljarder av prisstöd via gränsskyddet (utöver det gränsskydd som i genomsnitt gäller för övriga näringar). Härtill kommer vissa subventioner 1 Produktionsvärdet i jordbruket är cirka 6 miljarder kronor, värdet av inköpta varor från andra sektorer cirka 2 miljarder kronor och bidraget till bruttonationalprodukten alltså cirka 4 miljarder kronor. I internationella priset uppgår produktionsvärdet till cirka 3,4 miljarder och värdet av inköpta varor från andra sektorer till cirka 1,7 miljarder kronor. Bidraget till bruttonationalprodukten blir alltså 1,7 miljarder kronor mätt i internationella priser. Den totala bruttonationalprodukten är cirka 130 miljarder kronor.

17 Effektivitetsförhållandena i jordbruket 17 till jordbruket via statsbudgeten av storleksordningen 300 miljoner. Redan dessa siffror antyder att jordbrukets produktivitet är låg i förhållande till produktiviteten i samhällsekonomin i övrigt. Man kan räkna med att arbetsproduktiviteten i jordbruket i genomsnitt är ungefär hälften så stor som arbetsproduktiviteten i industrin. Med arbetsproduktivitet menas då respektive sektors bidrag till bruttonationalprodukten, uttryckt i förädlingsvärde (brutto) per sysselsatt. Mätt i internationella priser blir arbetsproduktiviteten i jordbruket endast ungefär en fjärdedel av arbetsproduktiviteten i näringslivet i övrigt. På grund av den låga produktiviteten i jordbruket kan, särskilt på lång sikt, betydande samhällsekonomiska vinster göras genom att överföra produktionsfaktorer från jordbruket till andra näringar.! Atminstone tre förklaringar kan nämnas till den låga produktiviteten i jordbruket. För det första ligger världsmarknadspriserna för jordbruksprodukter lågt i förhållande till produktionskostnaderna i Sverige även i de områden av landet som har relativt sett goda produktionsförutsättningar, såsom slättbygderna. För det andra är den inhemska jordbrukssektorn så stor att vi även tar i anspråk mark, där produktionsförutsättningarna ligger långt under genomsnittet i landet. För det tredje är företagsstrukturen i jordbruket mycket ogynnsam från effektivitetssynpunkt. Jordbrukssektorn domineras av småföretag; medelarealen är exempelvis endast cirka 17 hektar och kreatursbesättningarna består av i genomsnitt endast 7 kor. Vid enheter av denna storlek kan produktionsfak- 1 Arbetsproduktiviteten för jordbruk respektive industri ger ett ganska gott uttryck för produktivitetsskillnaden mellan de båda sektorerna på grund av att användningen av realkapital per sysselsatt är ungefär lika omfattande i båda sektorerna. 2 Gulbrandsen

18 18 Effektivitetsmålet torerna i regel inte kombineras på ett effektivt sätt. Enheterna använder för mycket arbetskraft, byggnader och maskiner i förhållande till mark och kreatur. 'Som en följd härav är den marginella avkastningen mycket låg för arbetskraft, byggnader och maskiner vid existerande enheter. Gjorda undersökningar tyder på att exempelvis värdet av arbetskraftens marginella avkastning endast är 5 öre per insatt krona i kreatursskötsel och 50 öre per insatt krona i vegetabilisk produktion.1 Värdet av den marginella insatsen av mark och kreatur är däremot betydande; varje ytterligare insatt krona ger ett produktionstillskott på 3 kronor när det gäller mark och 5 kronor när det gäller kreatur. Vid en utvidgning av arealen från 15 hektar till 150 hektar kan arbetsersättningen enligt en annan undersökning ungefär trefaldigas vid blandad animalisk och vegetabilisk produktion.2 Det är alltså tydligt att betydande effektivitetsvinster kan uppnås i jordbruket genom en övergång till större företagsenheter. En stor del av dessa effektivitetsvinster kan göras genom utvidgningar inom familjeföretagens ram. I flertalet produktionsgrenar kan emellertid ytterligare effektivitetsvinster göras genom att öka produktionsskalan utöver familjejordbrukets ram och alltså huvudsakligen använda anställd arbetskraft. Nu nöjer sig emellertid familjearbetskraften ofta med en lägre ersättning än lejd arbetskraft. Det betyder att stora familjeföretag i många fall har en betydande konkurrenskraft. Först och främst kan de utnyttja stordriftsfördelar och är därför långt mer konkurrenskraftiga än småföretag. Dess- 1 E. Sandqvist, "Analys av produktivitetsförhäl1andena i svenskt lantbruk". Meddelande från ekonomiska institutionerna, Lantbrukshögskolan, Uppsala, augusti 1961, nr 7. 2 L. Hjelm, "Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar", SOV 1963;66, kap. 4.

19 Effektivitetsförhållandena i jordbruket 19 utom kan de ofta hävda sig väl mot företag med anställd arbetskraft på grund av att de inte kräver marknadsmässig ersättning för familjens insats av arbete och kapital. Endast på områden där stordriftsfördelarna är mycket utpräglade är storföretag med lejd arbetskraft därför mer konkurrenskraftiga än stora familjeföretag. Detta har hittills varit fallet främst för fläsk-, ägg- och broilerproduktionen. För andra produktionsgrenar, där stordriftsfördelarna hittills varit mindre utpräglade, exempelvis för mjölk, kan däremot stora familjejordbruk ha en betydande konkurrensförmåga. Hur har då effektiviteten utvecklats över tiden i jordbruket? Först och främst observerar man en omfattande övergång av arbetskraft från jordbruk till andra näringar. Under senare år har denna övergång, procentuellt sett, accelererat. Under 1940-talet minskade arbetskraftsvolymen i jordbruket med ungefär 1-3 procent per år, under 1950-talet med 3-5 procent per år och under I g60-talets första hälft med 5-8 procent per år. I absoluta tal har avgången under efterkrigstiden hållit sig omkring årsarbetare per år (diagram I). Vidare noterar man att nedläggningen av mark under senare år ökat något i omfattning hektar per år (dvs. cirka 1,5 procent av dagens 3,1 milj. hektar) under första hälften av 1960-talet mot hektar per år under 1950-talet och hektar per år under 1940-talet. Samtidigt har såväl produktionsvplymen som förädlingsvärdet i jordbruket ändrats endast i begränsad mån sedan 1950-talets början. Detta betyder att arbetsproduktiviteten har ökat kraftigt. Som framgår av diagram 2 ökade arbetsproduktivitet,en snabbare i jordbruket än i industrin under perioden , cirka 4 procent per år för jordbruket mot cirka 3 procent per år för industrin. Sedan 1954 har arbetsproduktivitetens utveckling varit

20 20 Effektivitetsmålet Diagram 1. Utvecklingen av arbetskraft och antal företag i jordbruket Q-tal 700,..---~r------r------r------r-----r---r---r---, I l t _+_~ o, 1937, 41 l 'l' "f l' I l '", A Ärsarbetare i jordbruket Företagare i jordbruk med binäringar C.... Brukningsenheter över 2 ha D Mejerileverantörer Källor: Uppgifter ange A och D: Jordbruksekonomiska meddelanden. " B: Skattetaxeringarna, SOS. " C : Jordbruksräkningarna, SOS. " C 1967: Statistiska meddelanden, serie J.

21 Effektivitetsförhållandena i jordbruket 2 I ungefär lika i de båda sektorerna, cirka 5 procent per år;. möjligen har den varit något snabbare i industrin. Parallellt med den sjunkande arbetskraftsvolymen i jordbruket har emellertid insatsen av kapital ökat. Härigenom har nettoproduktiviteten, dvs. produktionen i förhållande till den samlade insatsen av produktionsfaktorer, stigit betydligt långsammare än arbetsproduktiviteten. Detta gäller även industrin. 1 Under det senaste decenniet har nettoproduktiviteten emellertid stigit något snabbare i industrin än i jordbruket, med drygt 3 procent per år mot cirka 2,5 procent per år. Någon tendens till utjämning av skillnaden i produktivitet mellan jordbruk och industri föreligger alltså knappast (se diagram 2). Under och 50-talen var det främst lantarbetare och familjemedlemmar som lämnade jordbruket. Under senare år har emellertid även brukarna i allt större utsträckning övergått till andra näringar. Nedläggningen av företag har därför kommit till stånd i allt större omfattning. l\1:edan endast cirka företag lades ned per år i början av 1950-talet har den årliga nedläggni~genunder första hälften av 1960-talet varit av storleksordningen la 000 enheter per år. Totalt har antalet jordbruksföretag sedan 194o-talets mitt sjunkit från cirka till cirka (se diagram I). Nedläggningen har huvudsakligen - till 85 procent - gällt företag med mindre än 10 hektar åker. Under senare år har antalet företag minskat även i storleksklassen hektar åker. De verkligt stora företagen, över 100 hektar åker, har emellertid inte nämnvärt ökat i antal. Det är främst i 1 När det gäller vår definition av nettoproduktivitet, se kommentar till diagram 2. De numeriska beräkningarna av nettoproduktiviteterna är osäkrare än beräkningarna av arbetsproduktiviteterna.

22 22 Effektivitetsmålet storleksklassen 30-I 00 hektar åker som antalet företag under det sista decenniet ökat, dvs. de större familjeföretagen. Den tidigare påpekade konkurrensförmågan hos det större familjejordbruket tycks alltså ha satt sin prägel på företagsstrukturens utveckling. Trots att en betydande nedläggning av företag kommit till stånd är emellertid meclelarealen hos de kvarvarande fortfarande mycket liten - 17 hektar år 1967 mot 12 hektar vid mitten av 194o-talet (inklusive arrenden). I dag utgörs arbetsvolymen i jordbruket huvudsakligen av brukarnas egen arbetsinsats. Detta antyds i diagram I av den krympande skillnaden mellan kurvorna A och B. Minskningen av arbetskraften, och därför också produktivitetsstegringen, kommer därför att i fortsättningen främst bero på avgången av brukare - genom övergång till andra näringar eller via låg nyrekrytering i samband med generationsskifte. EFFEKTIVITETSMÄLETS INNEBÖRD Effektivitetsmålet i jordbrukspolitiken gäller dels effektiviteten i samhällsekonomin som helhet, dels effektiviteten inom jordbrukssektorn. Från jordbrukspolitisk synpunkt är effektivitetsproblemet inom samhällsekonomin som helhet främst en fråga om produktionsfaktorernas fördelning mellan jordbruk och andra näringar. När det gäller effektiviteten inom jordbrukssektorn kan man skilja på två aspekter. Den ena är företagsstrukturen i jordbruket, den andra är inriktningen av jordbruksproduktionen på olika produkter. I fråga om företagsstrukturen blir effektivitetsmålet främst att skapa företagsenheter med större markinnehav. Vi har i det föregående antytt hur sådana enheter kan se ut. Hur stora vinster man kan göra för jordbrukssektorn som helhet genom en ändrad

23 Effektivitetsmålets innebörd Diagram 2. Produktivitetsutveckling Index: 1950= I--_-+-_-+--_-I-_-+-_-+-_-+---:r- I --l ;, // 160 ~---+--_ _+_--t--+/-:-f'i_..j~----l,/ I ~-~-- I ---I---_+ -+--t-...:ij:...--t--~:+' 1 ~! : 1..:/ t'/, : V 100 l:." 1\ f:'.(\:/ 80...\ l : '.....\v:/ ~~...v/"~' \/ \.:i 60.;,' -"-,",, /.~~~ I..,., ": 1\ / \l---i /' V 120 ~ _/--:-/...: '--'-..""7'-:/' I'" :>...(: V -I IV,,. t" _I.-- I T66 A Produktionsvolym i jordbruk B Arbetsproduktivitet i jordbruk C Nettoproduktivitet i jordbruk D Arbetsproduktivitet i industri E-Nettoproduktivitet i industri Källor: Egna beräkningar på grundval av material från huvudsakligen statens jordbruksnämnd och Industriens Utredningsinstitut. ~ Beräkningsmetoder: Produktionsvolymen beräknas här som produktionsvärde minskat med insats av importerade fodermedel, allt i fasta priser. Arbetsproduktivitet mäts som förädlingsvärde (brutto) per arbetstimme. Nettoproduktivitet mäts sonl förädlingsvärde (brutto) dividerat med insats av kapital och arbetskraft, sammanvägda med kostnadsandelarna. För industrin har vikterna varit 0,4 för kapital och 0,6 för arbetskraft. För jordbruket har motsvarande vikter varit 0,3 och 0,7.

24 Ettektivitetsmålet företagsstruktur kommer att diskuteras i samband med analysen av produktionsmålet (se s. 44). Vilka krav effe~tivitetsmålet ställer på produktionsinriktningen i jordbruket,kommer att behandlas i anslutning till prispolitiken (se s. 79). Vad som är en effektiv produktionsinriktning i jordbruket beror nämligen på prisrelationerna på världsmarknaden. I föreliggande avsnitt begränsar vi oss till en diskussion av effektivitetskravet för samhällsekonomin som helhet, dvs. frågan om den samlade produktionskapaciteten i jordbruket. Med en effektiv användning av tillgängliga resurser inom samhällsekonomin brukar man mena att det inte är möjligt att ytterligare höja bruttonationalprodukten genom omdisponeringar av produktionsfaktorer mellan olika näringar och företag. Om vissa produktionsfaktorer ger ett lägre bidrag till bruttonationalprodukten i den sektor där de för närvarande är sysselsatta än vad de skulle ge i någon annan sektor, är produktionen alltså inte effektivt organiserad i samhällsekonomin. En förutsättning för effektiv produktion i samhällsekonomin, dvs. en effektiv fördelning av landets produktionsresurser mellan näringar och företag, är att de ekonomiska fördelar som står att vinna genom internationell arbetsfördelning utnyttjas. Genom att bedriva utrikeshandel behöver produktionens sammansättning inte bindas vid den inhemska konsumtionens inriktning. Det blir därvid möjligt för det enskilda landet att utforma sin produktionsinriktning i överensstämmelse med sina produktionsförutsättningar. Detta är den välkända principen om en produktionsinriktning efter varje lands "komparativa fördelar"; det lönar sig för ett enskilt land att koncentrera produktionen till de varuområden där överlägsenheten gentemot utlandet är störst, eller där underlägsenheten gentemot utlandet är minst. Även om en viss vara,

25 Effektivitetsmålets innebörd exempelvis en jordbruksprodukt, kan produceras effektivare i vårt land än i andra länder blir det ändå lönande för oss att importera denna vara i stället för att själva producera den, såvida vår överlägsenhet är ännu större vid produktion av andra varor, exempelvis industrivaror. Vad principen om komparativa fördelar säger är alltså att det inte är den absoluta överlägsenheten gentemot utlandet som avgör om inhemsk produktion aven viss vara lönar sig, utan den relativa överlägsenheten, dvs. överlägsenheten för en viss vara i förhållande till andra varor. l Avgörande för om inhemsk produktion aven viss vara är samhällsekonomiskt motiverad blir av detta skäl hur höga importpriserna för olika varor är i förhållande till de inhemska produktionskostnaderna. För att det samhällsekonomiska målet om effektiv produktion skall uppnås måste alltså den inhemska produktionsinriktningen anpassas efter de internationella priserqa, så att den internationella arbetsfördelningens fördelar utnyttjas. Vid en produktionsinriktning som anpassas efter världsmarknadspriserna kommer då den inhemska bruttonationalprodukten, mätt i internationella priser, att bli maximal. Detta är det välkända argumentet för att frihandel lönar sig för ett enskilt land, för vilket världsmarknadspriserna kan betraktas som givna. 2 1 Ett i elementära läroböcker vanligt exempel på denna princip är att en chef vid ett företag, som skriver maskin snabbare än sin sekreterare, bör låta sekreteraren sköta maskinskrivningen och i stället ägna sig åt företagsledning, såvida hans överlägsenhet är större när det gäller företagsledning än när det gäller maskinskrivning. 2 Vi tar här inte upp frågan om möjligheterna att genom tullar och exportsubventioner utnyttja en monopolistisk ställning på världsmarknaden. Ovanstående resonemang bortser också från s. k. uppfostringstullar för underutvecklade länder eller näringar.

26 Ettektivitetsmålet För att dessa principiella resonemang skall vara tilllämpbara för jordbrukssektorn fordras naturligtvis att import av jordbruksprodukter verkligen är ett realistiskt alternativ till inhemsk produktion. Är då världsmarknaden för jordbruksprodukter så stor att Sverige skulle kunna tillgodose en betydande del av sitt livsmedelsbehov där utan att kraftigt driva upp priserna på världsmarknaden? För att besvara denna fråga är det nödvändigt att något beskriva världsmarknaden för jordbruksprodukter. VÄRLDSMARKNADEN FÖR JORDBRUKSPRODUKTER För flertalet jordbruksprodukter är världsmarknaden mycket stor i förhållande till den svenska konsumtionen. För matnyttiga oljor (exempelvis för margarintillverkning), spannmål och socker utgör Sveriges konsumtion inte mer än någon procent av världshandeln. För smör, ost, kött och fodersäd är Sveriges förbrukning större i förhållande till världshandeln, av storleksordningen 10 procent; för fläsk är motsvarande siffra av storleksordningen 20 procent. För typiska hemmamarknadsvaror, såsom potatis och ägg, är siffrorna högre (se tabell I). Uppenbarligen skulle världsmarknadspriserna bli praktiskt taget opåverkade av ökad svensk import när det gäller matnyttiga oljor, vete och socker, även om vi köpte hela vår konsumtion utomlands. För övriga här nämnda produkter skulle man däremot få räkna med vissa prishöjningar på världsmarknaden om Sverige importerade huvuddelen av sin konsumtion av sådana varor. 1 1 Enligt våra kalkyler skulle prisstegringen röra sig om storleksordningen 5-20 procent för produkter av sistnämnda slag, om vi köpte hela den inhemska konsumtionen på världsmarknaden. Dessa kalkyler bygger på uppskattade efterfråge- och utbuds..; elasticiteter. När det gäller utbudselasticiteterna är tillgången på

27 Världsmarknaden tör jordbruksprodukter 27 Tabell 1. Världshandelns storlek 1964 tör vissa jordbruksprodukter. Produkter Världshandel milj. ton Export från transoceana länder och u-länder Sveriges konsumtion r ~ Procent av världshandeln Matnyttiga oljor Vete Socker Fodersäd Kött Smör Fläsk Ost Potatis Ägg 5,46 53,66 14,65 29,09 2,22 0,63 4 0,94 0,56 4 2,36 0, aj 1963 Källor: FAO: The State of Food and Agriculture 1965, Annex Tables, Rom Jordbruksekonomiska meddelanden, Stockholm Den svenska konsumtionens andel av världshandeln har successivt sjunkit. Världshandeln har nämligen under de senaste tjugo åren i stort sett fördubblats, medan den svenska konsumtionen varit ungefär oförändrad. För flertalet viktiga jordbruksprodukter domineras utbudet på världsmarknaden av transoceana länder såsom USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien samt ett stort antal u-länder. Bland de sistnämnda kan nämnas empiriska undersökningar mycket begränsad, varför man här i stor utsträckning tvingas använda sig av "informerade gissningar". På längre sikt (10 a 20 år) torde effekterna på världsmarknaden bli betydligt mindre än enligt här angivna siffror; utbuds... elasticiteterna är större på lång sikt än på kort sikt.

28 Ettektivitetsmålet Argentina för kött, de västindiska öarna för socker samt de ostindiska öarna och vissa afrikanska stater när det gäller matnyttiga oljor. I de flesta fall ansluter sig de inhemska priserna i dessa länder till världsmarknadspriserna, om man betraktar prisnivån under en längre tidsperiod. Vissa undantag förekommer emellertid. I en del u-länder är de inhemska priserna för jordbruksprodukter som går på export ibland lägre än världsmarknadspriserna, exempelvis på grund av exportavgifter. I USA ligger de inhemska priserna däremot något ovanför världsmarknadspriserna för en del av jordbruksproduktionen, exempelvis för en tredjedel av dess veteproduktion. I vissa länder söker man vidare med olika metoder stabilisera de inhemska priserna, varigenom dessa under vissa perioder ligger högre, under andra lägre än världsmarknadspriserna. På världsmarknaden uppträder emellertid också de starkt protektionistiska västeuropeiska länderna med inhemska överskottspartier som dumpas på världsmarknaden. Kvantitativt sett utgör emellertid dessa partier inte något betydande inslag på världsmarknaden. De varor där dumpingpartier från de protektionistiska länderna i västeuropa spelar den största rollen är fläsk och ägg och i någon mån smör; som framgår av tabell I dominerar de transoceana länderna för de flesta andra produkter. Det är mera tveksamt om USA:s stora spannmålsexport kan karakteriseras som dumping. För omkring en tredjedel av den amerikanska veteproduktionen erhåller brukarna visserligen ett pris som ligger cirka 25 procent över världsmarknadspriset, men priserna på de återstående två tredjedelarna, en större volym än USA:s export, kan sägas följa världsmarknadspriset. I genomsnitt är USA:s jordbruksstöd ungefär lika högt som tullskyddet för andra varor (15-20 procent).

29 Världsmarknaden tör jordbruksprodukter 29 Diagram 3. Inhemsk prisutveckling i jämförelse med världsmarknadens prisutveckling Index: 1949= l ~_7 180 l '~+ ---I..,-;.. "". ~ '.: 160 ~---+--_+_ Y'...::::...---r l /.. r:.:-:-.:.., /' ~t--'/~-_+_ _t_- 1..:) ( V " I t I----I v- I A Världsmarknadspriser tör svenska --- jordbruksprodukter B Inhemska partipriser tör jordbruks-.... produkter - c Konsumentprisindex Källor och beräkningsmetoder: A och B: egna beräkningar. C: Statistiska meddelanden, serie H. Grundmaterial till A är s.k. enhetsvärden för världsexporten enligt Food and Agricu1tural Organization, The State of Food and Agriculture Grundmaterial till B har huvudsakligen erhållits från statens jordbruksnämnd. För att göra A och B jämförbara har i båda serierna inhemsk konsumtionsvolym för enskilda varor använts som vikter.

30 3 Effektivitetsmålet Dumping förekommer alltså i viss utsträckning på världsmarknaden även om det för flertalet jordbruksprodukter inte kan sägas vara ett dominerande inslag. Det är emellertid viktigt att konstatera att förekomsten av dumping inte hindrar att det lönar sig för ett enskilt land att lägga världsmarknadspriserna till grund för sin produktionsplanering. Oavsett hur de internationella priserna bestäms är det nämligen mest ekonomiskt för ett enskilt land att anpassa sin produktion efter dessa priser. De anger nämligen landets faktiska bytesförhållande gentemot utlandet, eftersom import utgör alternativet till inhelnsk produktion. För ett litet land som Sverige får världsmarknaden i stort sett tas som ett givet fenomen, som vårt land inte genom egna beslut kan ändra i någon nämnvärd grad. Det avgörande från resursanvändningssynpunkt för Sverige är alltså inte varpå priserna på världsmarknaden beror. Däremot är det väsentligt om den nuvarande prisnivån är representativ för utvecklingen på längre sikt eller inte. Som framgår av diagram 3 har prisutvecklingen på världsmarknaden karakteriserats av påtagliga kortsiktiga fluktuationer; detta gäller i ännu högre grad för vissa enskilda produkter, som socker. Någon långsiktig tendens till stigande eller fallande priser kan emellertid knappast konstateras.1 1 Under 1950-talets första hälft föll priserna emellertid något från den höga nivå de uppnådde i samband med Koreakriget. I statistiska publikationer förekommer ofta indexserier enligt vilka priserna på jordbruksprodukter under 1950-talet fallit något kraftigare än i vårt diagram. I sådana serier används då världshandeln för olika produkter som vikter, med~n vi i vår indexserie vägt priserna för enskilda produkter med svenska konsumtionsvolymer för att få en bild av prisutvecklingen för pro-

31 Världsmarknaden tör jordbruksprodukter 3 I I början av I gsa-talet låg de svenska priserna end~st 10 a 20 procent över världsmarknadspriserna. Som framgår av diagram 3 har prisnivån i Sverige därefter undan för undan avlägsnat sig från världsmarknadspriserna. Detta har möjliggjorts genom en successiv höjning av gränsskyddet till dagens procent.' Det skulle erfordras en mycket kraftig stegring av världsmarknadspriserna för att inhemsk produktion i Sverige skall bli lönande i förhållande till import. Först och främst skulle världsmarknadspriserna behöva stiga med nämnda procent för att komma i nivå med nuvarande svenska priser. Eftersom, som tidigare påpekats, produktiviteten i jordbruket är mycket lägre än i andra näringar, även mätt i svenska priser, skulle inte ens en prisstegring av denna storlek göra inhemsk produktion av jordbruksprodukter lika ekonomiskt lönsam som annan produktion. Världsmarknadspriserna skulle behöva stiga med inte mindre än cirka 170 procent för att inhemsk produktion i genomsnitt skall bli konkurrenskraftig med produktion i andra näringar!. När det gäller den minst dukter av betydelse för svensk konsumtion och produktion. Anledningen till att valet av vikter här spelar viss roll är att varor som är viktiga för svensk livsmedelskonsumtion, främst vissa animalier, tenderat att stiga i pris. 1 Vi utgår härvid från att nettoförädlingsvärdet är 60 procent av produktionsvärdet och att lönsamheten i jordbruket är hälften så stor som i industrin. Om vi låter P beteckna produktionsvärde kan den prisstegring, x, som fordras för att fördubbla nettoförädlingsvärdet i jordbruket lösas ut från följande ekvation: 2 O,6P = (1 +x)p-o,4p, som ger x = 0,6. Det fordras al~tså 60 procents inhemsk prisstegring för att fördubbla nettoförädlingsvärdet i jordbruket. Vid ett gränsskydd om 70 procent skulle världsmarknadspriserna då behöva stiga med 170 procent [(1,60 1,70-1) 100J för att göra inhemsk produktion av jordbruksprodukter konkurrenskraftig med produktion av andra varor.

32 Effektivitetsmålet effektiva delen av det svenska jordbruket skulle en ännu större prisstegring erfordras. Däremot skulle den effektivaste delen av det svenska jordbruket kunna vara konkurrenskraftig även vid nuvarande världsmarknadspriser (se noten nedan). Med hänsyn till den prisutveckling som hittills ägt rum på världsmarknaden framstår prisstegringar av denna storleksordning som synnerligen osannolika under de närmaste åren. Om prisstegringar av denna storleksordning skulle inträffa på längre sikt, kan man räkna med att detta sker successivt. Man skulle därvid få god tid på sig att anpassa den inhemska produktionen till den nya situationen. Till att börja med skulle det endast bli fråga om en avveckling av gränsskyddet. Stora samhällsekonomiska vinster kan uppenbarligen göras genom en kraftig krympning av jordbrukssektom. Hur stor krympning som vid en renodlad samhällsekonomisk bedömning skulle vara lönsam är det svårt att med någon högre grad av precision yttra sig om idag. Det är för övrigt inte heller nödvändigt att veta; det finner man ut efterhand genom att under en produktionskrympning fortlöpande jämföra inhemska produktionskostnader och världsmarknadspriser och rådande trender, dvs. långtidsutvecklingen, för dessa.! En förutsättning för att en om- 1 Vi har emellertid gjort ett mycket grovt försök att beräkna hur stor del av den svenska markarealen som kan väntas bli kvar i jordbruksdrift om gränsskyddet inte är högre än i andra näringar. Härvid har vi utnyttjat material över lönsamhetens regionala variationer i svenskt jordbruk. Vår slutsats, som emellertid har betydande felmarginaler, är att jordbruksdrift på en areal av storleksordningen 1/2 till 1 miljon hektar, jämfört med dagens 3,1 miljoner hektar, skulle kunna vara internationellt konkonkurrenskraftig. Dessutom kan det tänkas att animalieproduktion (fläsk, broiler etc.) baserad på importerat foder skulle kunna konkurrera på världsmarknaden.

33 V ärldsmarknaden för jordbruksprodukter 33 fattande krympning av jordbrukssektorn skall kunna komma till stånd är att efterfrågan på arbetskraft från andra näringar fortsätter att vara hög. Detta kan i princip klaras genom den allmänna ekonomiska politiken. 3 Gulbrandsen

34 3. Proclllktionsmålet Att myndigheterna i Sverige ställt upp ett mål för jordbruksproduktionens volym beror, SOlll tidigare påpekats, på beredskapsmotivet, dvs. på en önskan att säkerställa en inhemsk försörjning av livsmedel vid avspärrning eller krig. Under senare år har även ett annat motiv anförts i den allmänna debatten, nämligen att vårt land genom inhemsk jordbruksproduktion bör hjälpa till med de fattiga folkens livsmedelsförsörjning. Bakgrunden härtill är den kraftiga befolkningstillväxten i världen och undernäringen i många u-länder. Det kan vara lämpligt att inleda analysen av produktionsmålet med denna aspekt. U-LANDSPROB LEMET Allmän enighet råder om att Sverige bör öka sina insatser kraftigt för att hjälpa u-länderna - med exempelvis kapitalbildning, tekniskt bistånd och barnbegränsning. I ett sådant hjälpprogram kan, även hjälp till u-ländernas livsmedelsförsörjning vara ett viktigt inslag. Frågan är då om vår önskan att hjälpa u-länderna med deras livsmedelsförsörjning motiverar att den svenska jordbruksproduktionen hålls på en nivå utöver vad som kan motiveras med andra överväganden. Sverige kan hjälpa till med u-ländernas livsmedelsförsörjning främst på två sätt.

35 U-landsproblemet 35 I) Genom att stödja effektiviseringen av u-ländernas jordbruk och distribution av livsmedel. 2) Genom att hjälpa u-länderna att importera livsmedel. Den första metoden aktualiserar inte några speciella problem för svensk jordbrukspolitik. Det blir emellertid nödvändigt att avdela vissa resurser för att hjälpa till med utbyggnaden av u-ländernas jordbruk. Exempel på sådana insatser är forsknings-, utvecklings- och utbildningsarbete, investeringar i u-ländernas jorclbruk och i industrier, som tillverkar produktionsmedel för deras jordbruk. Även investeringar i u-ländernas distributionssystem för livsmedel är av stor betydelse. Frågan är då om den andra metoden, dvs. hjälp med livsmedelsilnport till u-länderna, aktualiserar några speciella krav på den svenska jordbrukspolitiken. Vid en diskussion av detta problem är det viktigt att skilja mellan vilka länder som skall producera de livsmedel som skall importeras av u-länderna och vilka länder som skall finansiera livsmedelshjälpen. Helt allmänt blir livsmedelshjälpen till u-länderna störst och effektivast om de resurser vi är villiga att avdela används till att köpa livsmedlen där de är billigast. Vid hittillsvarande priser på världsmarknaden blir svensk livsmedelshjälp till u länderna därför effektivast om vi inte själva producerar de livsmedel som skall skänkas till u-länderna, utan om dessa livsmedel i stället köps på världsmarknaden. Organisatoriskt kan detta tillgå på flera olika sätt. Vi kan exempelvis ställa valuta direkt till u-ländernas förfogande. Alternativt kan vi skänka valuta till internationella organ, såsom FAG, så att dessa organ kan köpa livsmedel på världsmarknaden åt u-länderna. Vi kan också själva köpa livsmedel på världsmarknaden och ge dessa direkt till u-länderna.

36 Produktionsmålet En annan möjlighet är att vi håller uppe den svenska jordbruksproduktionen i syfte att hjälpa u-länderna med livsmedel. Då blir emellertid den svenska hjälpen mindre effektiv. Detta kan klargöras med ett schematiskt exempel. Antag att Sverige för 100 miljoner kronor skänker livsmedel som produceras i Sverige. Alternativt kan vi använda motsvarande produktionsresurser i Sverige för att i stället tillverka exempelvis industrivaror. Dessa varor kan sedan användas till export. Eftersom produktiviteten i industrin, mätt i inhemska priser, är ungefär dubbelt så hög som i jordbruket, kan man för en given mängd produktionsfaktorer producera industrivaror för 200 miljoner kronor i stället för livsmedelsprodukter till ett värde av 100 miljoner kronor. För dessa 200 miljoner kronor i industrivaror kan vi på världsmarknaden köpa livsmedel till ett värde av 200 miljoner kronor, mätt i internationella priser. Eftersom de svenska priserna på jordbruksprodukter ligger cirka 75 procent högre än världsmarknadspriserna skulle denna volym livsmedel vara värd cirka 350 miljoner kronor i svenska priser. Genom att producera industrivaror och köpa jordbruksprodukter på världsmarknaden kan vår hjälp till u-länderna alltså bli ungefär 3,5 gånger större än om vi i stället' skänkt inhemskt producerade livsmedel till u-länderna. Eftersom Sveriges inköp på världsmarknaden alltid måste bli små i förhållande till världshandelns storlek, skulle någon större prisökning på världsmarknaden inte uppstå om Sverige ökar sina inköp där, särskilt inte för vegetabilier. Detta gäller vare sig inköpen är avsedda för egen konsumtion eller för att skänka livsmedel till u-länderna. Däremot skulle naturligtvis priserna på världsmarknaden stiga om många länder gjorde likadant och köpte.livsmedel för egen konsumtion eller för livsmedelsgåvor till u-länderna. Stegringen i världsmarknadspri-

37 U-landsproblemet 37 serna skulle då göra det lönande för vissa länder att öka sin livsmedelsproduktion. Om världsmarknadspriserna skulle stiga med exempelvis procent skulle sålunda livsmedelsproduktionen efter någon tid kunna stiga betydligt i länder såsom USA, Kanada, Nya Zeeland och Australien, men även i ett antal u-iänder. 1 Härigenom skulle den totala världsproduktionen av livsmedel stiga. Tillgången på livsmedel i världen är alltså på sikt inte given utan beror på hur höga livsmedelspriserna blir på världsmarknaden. Flaskhalsen i u-ländernas livsmedelsförsörjning ligger f. n. inte i att världens produktionsresurser är för små. Den ligger i stället i u-ländernas allmänna fattigdom och i de rika ländernas bristande vilja att finansiera både livsmedelsimport till u-länderna och annan u-landshjälp. Ökar denna vilja, stiger också u-ländernas möjligheter att importera livsmedelsprodukter, liksom andra varor, varigenom världsmarknadspriserna stiger och världens livsmedelsproduktion ökar. Redan nu förekommer sådan livsmedelshjälp. Såväl produktion som finansiering av dessa livsmedel har därvid huvudsakligen klarats av USA,. särskilt genom dess s. k. PL 48o-program, genom vilket årligen livsmedel levererats till u-länderna till ett värde av 1,5 miljarder dollar. Detta motsvarar cirka 5 procent av USA:s jordbruksproduktion och likaså cirka 5 procent av världshandeln med jordbruksprodukter; detta är inte mer än den årliga ökningen av världshandeln för jordbruksprodukter. Uppenbarligen fordras en mångdubbling av denna livsmedelshjälp för att förhållandet mellan utbud och efterfrågan 1 Det kan nämnas att USA:s jordbruksproduktion hittills hållits tillbaka, bland annat genom att 22 miljoner hektar åker hålls i reserv. Detta är ungefär 7 gånger så mycket som den svenska åkerarealen. Delvis är denna mark dock av låg kvalitet.

38 Produktionsmålet på världsmarknaden skall ändras på ett fundamentalt sätt. Härtill kommer att många u-länder är starkt beroende av valutainkomster från export av vissa jordbruksprodukter. Dessa länder har alltså ett direkt intresse av att de utvecklade länderna köper sådana produkter på världsmarknaden, varigenom priserna på dessa produkter skulle öka. Detta gäller inte bara för tropiska varor av typen kaffe, te och kakao utan också produkter såsom socker, matnyttiga oljor och kött. Eftersom valutabrist är en svår flaskhals i u-ländernas ekonomiska utvecklingsprogram, kan ökade försäljningar av jordbruksprodukter till de rika länderna underlätta den ekonomiska utvecklingen i u-länder med sådana exportvaror. Här kan Sverige göra en insats genom ökad import av sådana produkter, vilket förutsätter en krympning av den inhemska jordbruksproduktionen av dessa varor. Slutsatsen av vår diskussion är att önskemålet att hjälpa u-länderna med deras livsmedelsförsörjning inte är ett motiv för att upprätthålla en större inhemsk livsmedelsproduktion än som kan motiveras av andra skäl. Slutsatsen torde i stället vara att Sveriges möjligheter att effektivt hjälpa u-länderna med deras livsmedelsförsörjning ökar om vi krymper vår jordbruksproduktion. Ju snabbare vi krymper jordbrukssektorn desto större blir nationalinkomsten i Sverige och desto mer resurser får vi för att hjälpa u-länderna med deras ekonomiska utveckling och livsmedelsförsörjning. Om Sverige vill göra en insats för u-ländernas livsmedelsförsörjning, och man vill att denna insats skall bli så effektiv som möjligt, kan vårt land hjälpa till med att dels effektivisera produktionen och distributionen av livsmedel i dessa länder, dels finansiera deras livsmedelsimport. U-länderna har inte något att vinna på att vårt land avstår från den internationella