Möten med Carl Fredrik Hultenheim ( )

Transkript

1 Möten med Carl Fredrik Hultenheim ( ) E n konsthistoriker som ger sig i kast med typografi och grafisk formgivning utan praktisk erfarenhet av området inser lätt, att sådan skulle ge bättre förutsättningar för analysen. Dessutom blir det snart uppenbart att området är minerat, när det gäller uppfattningen om vad som är rätt. Min egen idé att skriva en avhandling om bokkonst med den svenske pionjären Akke Kumlien som utgångspunkt och exempel visade sig mot just denna bakgrund sambandet mellan teori och praktik vara tacksam att förverkliga. Kumlien var konsthistoriker med konstnärliga ambitioner och fick rollen som konstnärlig rådgivare vid P. A. Norstedt & Söner under åren Genom sina textade bokomslag, inte sällan med vinjetter, gav han Norstedts en grafisk profil, framför allt när det gällde den skönlitterära utgivningen. Som typograf var Kumlien en intresserad amatör och beroende av de typografiska fackmännens kunskaper. I samverkan med dem satte han sin prägel på vissa utvalda titlar, men den stora volymen av tryck förblev relativt opåverkad. Kumliens karriär vid Norstedts belyser samtidigt såväl de olika traditioner, som finns inom typografin som en professionalisering i riktning mot den grafiske formgivarens yrke. För att råda någon bot på min egen okunnighet gick jag i samband med avhandlingsarbetet ett par typografiska kurser med Christer Hellmark som lågmäld kursledare. Bland mina kontakter med personer inom den grafiska branschen fanns även Carl Fredrik Hultenheim. Jag minns, att han från Typografen 1 generöst förmedlade en provbok, det vill säga vad man traditionellt brukat benämna ett stilprov. Att Hultenheim i detta, och för all del även andra fall, hade sin egen terminologi berodde på att begreppet stil i typografiska sammanhang för honom hängde nära samman med en svartlistad företeelse, nämligen konsthistoriker som gör kopplingar mellan typografins utveckling och de konsthistoriska stilperioderna. Den relativt lovande inledningen i vår kontakt fick en törn, sedan Hultenheim i Biblis förkastat min avhandling med argument som visade, att han nöjt sig med den förutfattade meningen att mitt val av ämne var liktydigt med en hyllning till det avhandlade föremålet. Jag bemötte honom inte men drog slutsatsen, att recensenten var mera intresserad av att torgföra sin egen uppfattning än att sätta sig in i en måhända avvikande. Några år senare fick jag ett erbjudande av Hultenheim att kostnadsfritt få delta i en av hans typografiska kurser. Bakgrunden till denna gest kan vi lämna därhän, det viktiga är att jag accepterade erbjudandet eftersom jag ansåg, att Hultenheim hade något väsentligt att säga om typografi. Jag följde kursen och samtidigt som jag i hög grad sympatiserade med min lärares värderingar, var jag glad över att inte ha inlett min typografiska grundutbildning i denna ortodoxa skola, där sanningen var närmast liktydig med en viss anglosaxisk tradition. Mina försök att locka min lärare till diskussion misslyckades helt och mina frågor väckte inte ens någon märkbar irritation. Sannolikt var Hultenheim alltför trosviss för att låta sig rubbas. 60

2 Carl Fredrik Hultenheim visade ibland en hänsynslöshet som kunde både uppröra och uppfriska. Svart-vitt, så blev kontrasterna tydliga. Hans uppfattning om den arketypiska typografin fick ibland drag av en religiös övertygelse, som låg nära den sene Jan Tschicholds inställning. Kanske var den ett resultat av en stark inre dualism och jagets slutliga anpassning till naturlagarna. Hultenheims renodlade uppfattning blev avgörande för en hel generation begåvade, yngre formgivare. I hans egen grafiska produktion finns lysande exempel och sådana har han också samlat i sitt typografiska fackbibliotek. Det speglar såväl en epok som en enskild yrkesmans övertygelse och bör inte splittras. magdalena gram En röst har tystnat i Sverige. En röst som var riktmärke för typografer, formgivare, författare och reklammän. En förlust? Javisst! Carl Fredrik Hultenheim var saltet i konstvärldens pyttipanna. Han gisslade han rosade med samma iver. Jag titulerade Carl Fredrik Calle, det var enklast så. Mitt första jobb för Calle var i början av 1980-talet. Calle hade fått i uppdrag att göra en bilaga till Dagens Nyheter. Namnet skulle vara Dagens Nyheter Söndag. Jag hjälpte Calle med att utforma logotypen och Calle jobbade vidare med inlagan och typografin resten är idag tidskriftshistoria. Jag hade redan då stor respekt för Calles kunskaper i bok- och typografihistoria. Calles favoriter bland typografikunniga inter nationella storheter var Stanley Morison, Oliver Simon med flera. Calle hade under 1970-talet drivit sin Schola Antiqua mycket framgångsrikt. Calle ledde också utfärder till kontinenten och USA. Vid en av resorna var vi arton hungriga grafiska formgivare som var med på turen som gick till Danmark, Holland, Belgien, Frankrike och Tyskland. Vi besökte bland annat Mainz och Gutenbergmuseet, där visades Gutenbergs Bibel från 1454 i mintcondition samt Nicolaus Jensons antikva från 1470 handsatt i bly av mästartypografen, som visste vad tillriktning, spärrning och radavstånd var. Calle rönte stor respekt från våra grannländers bokexperter. Calle värnade om läsbarheten och den goda typografin och vände sig emot den konstlade slarviga typografiska formgivningen. Det var på 1990-talet som Calle syntes mest i medierna. Han ställde ut engelskt privattryck på Nordiska Museet och och några år senare nittonhundratalets bästa formgivning på Kungliga biblioteket samt tre utställningar på Galleri Flora & Lettera i Stockholm. De tre utställningarna på Flora Galleriet bestod av konst, litografier, tryck och affischer. Galleriet fylldes varje gång från golv till tak med sevärdheterna. Det publika intresset var mycket stort. Jag minns speciellt en annan utställning på Flora. Det var en majdag Jag ställde ut tre ungdomar som gjort graffiti. Solen sken in genom den öppna dörren. Jag hade dukat fram kaffe och placerat ett stort askfat på det lilla bordet och vi hade slagit oss ner i min gustavianska soffa. Vi rökte som borstbindare på den tiden. Nå, Calle vad tycker du om ungdomarnas konst? Calle var tyst en lång stund. Han betraktade tavlorna under tystnad så plötsligt sa han det ser jävligt bra ut, grabbarna är duktiga. Det ser ju bättre ut än skiten de visar på konstgallerierna! Calle var uppriktig och ärlig då han kritiserade sin samtid. Han hymlade inte, kröp inte för någon. Hans rättframhet kunde ibland skapa spänningar i och med att många kände sig trampade på tårna. Calle hade också en härlig humor och ett smittande bullrigt skratt. Calle höll på demokratin, rättvisan och livskvaliteten eller som talets store filosof John Milton uttryckte det: Han kämpade för att det tryckta ordet skulle spridas fritt. Tankens livskraft beror av att den kan spridas utan kontroll att det uppstår schismer och kätterier är ingenting som kan användas som argument mot en sådan filosofisk tanke mot yttrandefriheten. Ty endast genom den kan de bringas i dagen och bekämpas. Ur sammandrabbningen skulle sanning och dygd blott stiga fram starkare än förut. 61

3 Hans flytt till Sigtuna blev en kort sejour. Han älskade sina böcker, som han samlat under hela sitt vuxna liv och Calles bibliotek inrymde tusentals rara böcker. Bokstavsartisten Bruce Rogers samlade verk står att finna här. Dessa böcker är utsökt formgivna och allt är mästerligt tryckt i utsökt typografi på papper av högsta kvalitet, dessutom ett utomordentligt bokbinderiarbete. Att närma sig en sådan boksamling är samma känsla som ens första förälskelse: Känslan av liv, lust och värme och varsamhet mot den man håller av. Han ville donera eller sälja samlingen, vad som blir av detta står i stjärnorna. Mot slutet blev Calle blind vilket är ironiskt nog typiskt för en man med falkögon. Calles beundransvärda insats blev ändå en framgångssaga. Hans uppskattning av författarna Lars Ahlin, Sören Kierkegaard och Harry Martinson avspeglade en känslig poetisk ådra som få kände till. Hans favoritblomma var kungsängsliljan och i sin barndom hade han varit fågelskådare. Han menade att fågelskådandet gav känsla och urskiljning för de små detaljerna, som är så viktiga för en god typografi. Nu får vi som är verksamma idag se till att föra hans traditioner vidare. Om Ipad, bildskärmar tar över den fysiska boken kommer papperskänslan och all taktil sensibilitet gå förlorad, vilket få av oss vill. Därför tror jag att vi entusiaster inte kommer att ändra historiens gång, om så vore fallet, kommer ändå alfabetet och skrifthistorien framstå som något av det märkvärdigaste människan uppfunnit. Betänk livets korthet Betänk dödens visshet och evighetens längd. lars laurentii Att skapa är att välja. Denna devis var för Carl Fredrik Hultenheim en viktig metod som användes flitigt under hans livsgärning som vägvisare i typografins geografi. Lika viktig också när det gällde val av vänner och ovänner. Lika snar att hjälpa dem som famlade efter kunskap, häcklade han dem som manifesterade sig själva i formgivningen och inte underordnade sig formens anonyma enkelhet. Att i en kort runa försöka inringa all kapacitet och beredvillighet att dela med sig som Carl Fredrik besatt är ogörligt. Låt oss förutom hans pedagogik på Grafiska Institutet och Beckmans skola nämna hans kritikerrosade Schola Antiqua, denna sällsynta master class på ett område gravt negligerat inom bransch och skola. I tryck finns bevarade två serier oöverträffad och komprimerad källkunskap om typsnitt i Typflora och Fot noter, och i synnerhet de väl underbyggda essäerna Principia Antiqua i Biblis 1984 och Sanserifen i Biblis 1986, där han resolut lämpade de konsthistoriska termerna överbord för att i stället begreppsbestämma typsnitten anatomiskt. Inte heller kan man gå förbi de gruppresor till källorna i Europa eller de utställningar han initierade, The Whittington Press på Nordiska museet 1994 och Typographica på Kungliga biblioteket 2002, händelser som blev ögonöppnare för många av oss och som vi förunnades glädjen att hemföra i form av två kataloger, föredömligt tillrättalagda och språkligt elokventa. För Carl Fredrik gällde typografens första uppgift: att i sitt utövande inte stå hindrande i vägen mellan skribent och läsare, och att se sitt yrke som en demokratisk uppgift. Många av oss har tummat på Carl Fredriks många typprover för sätterier. Det första i en serie var en diger pärm som härbärgerade Åhlén & Åkerlunds typsnitt från USA naturligtvis valda och anskaffade av honom själv. Den följdes upp och kompletterades på samma sätt i Klichéhusets sobert svarta bok, för att inte nämna de klara överblickar han gjorde för Hubert Johanssons officin Björkmans Eftr. Men det stora verket utöver de andra är nog Typprov för Typografen 1. En dag i början av 1990-talet kontaktade Carl Fredrik oss tre för en idé som legat och växt sig starkare. Vore det inte på tiden att på svenska introducera för en yngre generation viktiga och centrala texter av främst giganter som Jan 62

4 Tschichold, Daniel B. Updike, Stanley Morison och Beatrice Warde. Därtill skulle nyskrivet också ingå i upplägget. Så uppstod Compass 1993:1 som dessvärre blev en solitär. Men muntra möten med tilltugg hade vi med en huvudperson som visste vad han ville och i stort sett översatte och gav form åt det stoff som bäst motsvarade skriftens syfte. Utan tvekan har Carl Fredrik höjt intresset för och kunskapen om form och typografi i det här landet. En kraftfull röst har tystnat, men ekot av hans stämma kommer att klinga länge än. dick norberg leif thollander per werme Första gången jag träffade Carl Fredrik Hultenheim var när han i slutet av 1990-talet planerade en utställning om Vidar Forsberg. Det blev aldrig något av CFH:s utställningsidéer den gången, men ett par år senare kom han och jag att samarbeta om en typografisk utställning i KB. Arbetsnamnet på utställningen var: För läsarens skull. Det var typiskt! För CFH stod alltid läsbarheten i centrum, han var oförtrutet i läsarens tjänst. Syftet med denna utställning är främst att visa på en tradition, det vill säga typografi som i kraft av generationers samlade erfarenhet och måttet av sin tidlöshet äger den unika förmågan att överleva. I utställningen, som kom att heta Typographica: en utställning om 1900-talets typografi och grafiska design, visade CFH ett drygt hundratal typografiska exempel ur sin privata samling Camera Antiqua som förutom böcker innehåller tidningar, tidskrifter, annonser, affischer, förpackningar, tillfällighetstryck m.m. I utställningen propagerade CFH för den goda brukstypografin. Han menade att trycktypen och typografin är tidlösa strukturer som inte har något att göra med tycke och smak. Hans både fria och stränga betraktelsesätt innebar att böcker presenterades sida vid sida av sminkförpackningar och flyktig reklam. Under arbetet med utställningen lärde jag mig oerhört mycket. CFH pekade på avgörande detaljer och han presenterade intressanta gestalter i typografins historia. Det var lärorikt att lyssna till hans både svepande och djuplodande översikter och magnifika associationer. Jag fick även möjlighet att följa CFH:s typografiska undervisning i Schola Antiqua och det var ett äventyr och en gåva. Utställningen väckte intresse; de grafiska utbildningarna gjorde studiebesök, Lars E. Pettersson höll föredrag om CFH och idag lever utställningen vidare i den katalog som CFH sammanställde. Efteråt kom bakslaget. CFH:s rika, typografiska samling placerades inte per ma nent i KB som tanken varit. Det var tyvärr omöjligt att komma överens om hur detta skulle ske, viljan från KB:s sida var stark, men det gick aldrig att komma fram till en gemensam strategi. Det är mycket tråkigt. Efter flera år av diskussioner, försök och förslag avbröts CFH:s och mitt samarbete. Carl Fredrik Hultenheim var generös med sin kunskap och han skolade mitt öga. Jag är mycket tacksam över att ha fått samarbeta med honom. ingrid svensson 63

5 64