Matproduktionen var ett viktigt inslag i järnåldersbyn.

Transkript

1 Vad blir det till middag? ola korpås & jonas wikborg Matproduktionen var ett viktigt inslag i järnåldersbyn. Arbetet med att ta hand om den mat som producerades och samlades in pågick dagligen på gårdarna i Skälby. Vad åt man då i järnålderns Skälby? Både Tacitus och Julius Caesar anger att germanerna odlade spannmål, men endast i mindre omfattning. Deras kost bestod istället huvudsakligen av tjock mjölk och ost från nötboskapen samt vilda frukter och kött från småboskap och vilt. Romaren Plinius beskriver dessutom hur de kärnade smör av grädden. Dessa beskrivningar verkar stämma väl överens med det arkeologiska materialet från Skälby. I romarnas ögon var germanernas matlagningskonst mycket primitiv och rätterna okryddade och smaklösa. Kanske en orättvis beskrivning, för även om germanerna inte använde sig av samma kryddor som romarna smaksatte man säkerligen rätterna med inhemska örter. För torra strupar Tacitus berättar också att en del av germanerna köpte vin från romarna, men att de flesta föredrog en lokalt tillverkad dryck av jäst korn eller vete. Importerade viner har vi inte hittat spår efter i Skälby, men däremot korn och vete som kunde ha använts vid öltillverkning. Vatten från de många brunnarna och mjölk från boskapen var säkerligen vanliga måltidsdrycker bland järnålderns Skälbybor. Men i det danska fyndmaterialet har man också belägg för en sorts öl eller mjöd. Analyser av insidan på ett bronskärl från en grav på Lolland har visat att detta innehållit en blandning av öl och fruktvin bestående av korn, blåbär, tranbär, pors och lingon. I vissa rikt utrustade gravar har man också påträffat importerade romerska bronskärl som i romarriket användes vid dryckesceremonier där det dracks vin. Kanske ville man efterlikna de romerska dryckesvanorna, men det är mycket osäkert om den av Tacitus omtalade vinhandeln med germaner omfattat det skandinaviska området. Kärlet från Lolland visar

2 112 Del III. Livet i en järnåldersby att man kunde framställa jästa fruktdrycker av in - hemska bär. Kött och mjölkprodukter Det benmaterial som hittats vid undersökningarna visar att de vanligaste husdjuren var kor, får och getter. Kött och mjölkprodukter från dessa var säkert mycket betydelsefulla. Den relativt höga slaktåldern på de kor som man hittat benen efter i Skälby visar att de främst hölls för mjölkproduktionens skull. I benmaterialet från Skälby finns också inslag av fisk. Byn låg mycket nära den dåtida stranden och sannolikt var fisket en annan viktig del av försörjningen. Den egna matproduktionen kunde också kompletteras med jakt på vilda djur och insamling av växter och bär. I ett av de analyserade jordproverna från Skälby hittades faktiskt åriga hallonkärnor. Rökt, torkat och syrat För att konservera födan så att den kunde förvaras längre kunde den rökas exempelvis med enris, torkas eller syras. Saltning finns det inga större belägg för i Skandinavien vid den här tiden, men salt var en mycket viktig handelsvara i det romerska riket och dess provinser. Den kan via handelsleder även ha nått våra breddgrader men bör nog ses som en exklusiv vara. Hängd i taket eller kyld i bäcken Lagring av maten kan ha skett i långhusets förrådsutrymmen eller i speciella matbodar men exempelvis torkat kött kan också ha hängt i taket inne i bostaden. Man kunde också utnyttja kylan i marken och gräva gropar till en form av matkällare. Att ställa ner maten i bäckar eller vattendrag var ytterligare ett sätt att förlänga matens hållbarhet. Palt, pors och timjan Matlagningen skedde såväl inomhus som utomhus på någon de mer än 400 härdar som undersökts på platsen. På härdarna kunde man koka soppa eller gröt i ett keramikkärl. I gynnsamma fall påträffar man fastbrända matrester på insidan av skärvor från dessa kärl. Den vidbrända maten var kanske inte så kul för de dåtida matgästerna, men desto intressantare för oss som får veta vad som puttrat i grytorna. Främst rör det sig om olika former av vegetabiliska grötliknande röror, ibland med inblandning av blod eller animaliska fetter inte alltför olikt dagens palt. I några fall har man analyserat välbevarat tarminnehåll hos jylländska mosslik. De hade ätit en gröt eller välling bestående huvudsakligen av korn, linfrö samt pilört och lite vete och havre. En inblandning av diverse ogräs i grötresterna kan antyda att man inte alla gånger har bemödat sig att hålla åkrarna fria från ogräs.

3 Vad blir det till middag? 113 En stor del av maten utgjordes av vegetabilier. Vid Skälbyundersökningarna har man bl a hittat sädeskorn och hallonkärnor från järnåldern. Illustration: Göte Göransson. I Skälby har man även hittat några kokgropar som fungerat som matlagningsugnar. Maten lades ned i gropen tillsammans med upphettade stenar och täcktes över. I en av kokgroparna från Skälby har man hittat djurben samt näver som varit lindad kring mat som tillagats i gropen. Fuktad näver eller stora växtblad användes som ett slags ugnsfolie. Vi vet inte hur järnåldersmaten smakade. Att den skulle ha varit helt okryddad som Tacitus påstod är inte troligt. Snarare använde man sig säkert av vilt växande örter som man hittade kring boplatsen. Genom analyser av pollen och växtdelar från olika platser vet vi att folket under den äldre järnåldern smaksatte maten med bland annat dill, mynta, kyndel, pors,

4 114 Del III. Livet i en järnåldersby I Skälby har man hittat flera kokgropar, där maten lades ned tillsammans med upphettade stenar. I en av groparna hittade man näver som använts som en slags ugnsfolie. Illustration: Göte Göransson.

5 Vad blir det till middag? 115 enbär och timjan. Även olika sorters lök eller kål och rovor verkar ha odlats vid den här tiden.. På vissa boplatser har det hittats låga, lertäckta stenpackningar inne i husen. Dessa så kallade eldpallar kan ha använts som stekbord. Först eldade man för att värma upp hällen, sedan rakades glöden undan och den varma ytan användes till matlagning eller bakning av tunna brödkakor. Kvarnarna malde långsamt En del spannmål maldes till mjöl och kunde användas i matlagningen eller till brödbak. De äldsta bevarade bröden är från senare delen av romersk järnålder, och då främst från högreståndsmiljöer. Brödfynden från denna tid innehåller oftast skalkorn med olika inblandning av vete, ärtor eller havre. Från början var de inte av jäsbrödstyp, utan kompakta kakor som troligen gräddades direkt i askan i härden. I Skälby har vi hittat en grop som vi utifrån fynd av sädeskorn och spår av viss värmepåverkan har tolkat som en ugn för rostning av säd. Att rosta säden före malning underlättar nämligen arbetet och ger mindre spill. Av rostad säd kan man även baka jäst bröd och inte bara platta bröd av tunnbrödstyp. För att mala säden till mjöl har det ända sedan stenåldern använts en form av kvarn, den så kallade gnidkvarnen. Den bestod av en större flat sten som underlag (underliggare) och en mindre (löpare) med vars hjälp man malde fröerna till mjöl. Genom mal- Malstenslöpare och underliggare, båda funna vid undersökningar vid Skälby. Med hjälp av dessa primitiva kvarnar kunde man mala sitt mjöl hemma på gården. Foto: Susanna Eklund, SAU. ningsarbetet blev underliggarna slitna och fick så småningom en lätt skålformad ovansida, medan löparen ofta fick en eller flera plana ytor. Både underliggare och löpare har hittats vid undersökningarna i Skälby. De är vanliga fynd vid boplatsundersökningar och ibland har de efter att de kasserats använts till att kila fast husens nedgrävda trästolpar. Deras placering i stolphålen behöver inte enbart ha fyllt en praktisk

6 116 Del III. Livet i en järnåldersby Exempel på malstenslöpare från Skälby som använts så flitigt att de fått facetterade sidor. Foto: Markus Andersson, SAU. funktion. De skulle också kunna vara ett slags husoffer som lagts ned vid uppförandet av ett nytt hus för att skydda det mot olika typer av fara. Under äldre järnålder introducerades vridkvarnen, en uppfinning som effektiviserade malningsarbetet. Den består av två lika stora runda stenskivor som roterar mot varandra, och i den övre finns ett hål där ett handtag kan fästas. Vridkvarnen blev allt vanligare under romersk järnålder, men först under vikingatid hade den äldre gnidkvarnen blivit helt utrangerad. Med den nya kvarnen gick arbetet snabbare. Försök har visat att man nu malde ett kilo mjöl på cirka 15 minuter där man med den äldre kvarntypen fick hålla på i en timme. Det tidigaste fyndet av vridkvarnar i Västmanland kommer från Torp strax norr om Köping. Där hittades stora fragment efter sammanlagt fem olika vridkvarnar i stolphålen till ett folkvandringstida ( e Kr) hus. Vridkvarnarna var någonting som den äldre järnålderns skandinaver stötte på i samband med sina kontakter med det mäktiga Romarriket.

7 Skälby en järnåldersby i Västmanland redaktör: jonas wikborg med bidrag av susanna eklund och ola korpås illustrationer: göte göransson sau skrifter 21

8 Utgiven av Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU) SAU Skrifter nr 21 Ansvarig utgivare: Åsa Larsson Redaktör: Jonas Wikborg Författare: Susanna Eklund, Ola Korpås, Jonas Wikborg Typsnitt: Adobe Garamond Pro 10,5/15 Papper: Arctic volume white 130 g Tryck: Åtta.45, Stockholm Bilder: respektive upphovsman. Där ej annat anges tillhör bilderna SAU. Vi har efter bästa förmåga sökt efter alla rättighetsinnehavare; den som likväl anser sig förbisedd ombeds kontakta SAU. Språkgranskning: Malin Hedlund Omslagsbild: Göte Göransson Omslag och grafisk form: ord & form, Karlstad Sättning: ord & form, Karlstad Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Medgivande MS2007/ ISSN ISBN