Historikermötet, Göteborg 5-7 maj 2011 Sessionen En tråd genom historien. Textil, mode och historisk förändring. Ordförande Kommentator

Transkript

1 Historikermötet, Göteborg 5-7 maj 2011 Sessionen En tråd genom historien. Textil, mode och historisk förändring. Ordförande: Anna Brismark, Institutionen för historiska studier, Göteborgs Universitet. Kommentator: Pernilla Rasmussen, Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds Universitet Övriga medverkande: Eva Andersson, Institutionen för historiska studier, Göteborgs Universitet Anna Hedtjärn Wester, Institutionen för genus, kultur och historia, Södertörns Högskolan Lena Larsson Lovén, Institutionen för historiska studier, Göteborgs Universitet Marie Ulväng, Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala Universitet. Eva I Andersson, Eva.Andersso@history.gu.se Kön, kläder och konsumtion i svenska överflödsförordningar under (nästan) 400 år Abstract Detta paper handlar om kläder och attityder till kläder i överflödsförordningar från medeltiden och fram till den sista svenska överflödsförordningen från Varför överflödsförordningar? En normativ källa som säger väldigt lite om människors praktiker? Ett svar är att de är en av de få detaljerade källor vi har till dräkt undre äldre tider. Det är också en källtyp som finns under väldigt lång tid; över fyra hundra år, vilket gör att man har möjlighet att studera mer långsiktiga förändringar. Även om förordningarna återger vad överheten ansåg att man skulle tänka om kläder kan man också genom en noggrann läsning skymta hur människor själva tänkte och handlade i fråga om kläder och spänningen mellan dessa två. Det är inget nytt att studera överflödsförordningar - har gjorts så många gånger att det borde vara ointressant vid det här laget. Dräkthistoriker har studerat vad det var som förbjöds och vad det säger om dräkten, men för sällan några större resonemang om samhället som förordningarna utfärdades i. Ekonomhistoriker har studerat dem som en del av en ekonomisk politik och ett ekonomiskt sätt att tänka, såväl som hur inriktat på ekonomi, hur det påverkade den och tankarna bakom den, liksom den reella verkan de eventuellt hade. Mindre vanligt är att rättshistoriker intresserar sig för dem som ett exempel på en egenartad form av lagstiftning, men det förekommer också. Slutligen så har allmänhistoriker emellanåt lyft upp dem som exempel på hur statiskt och icke-modern en tidigare period, vanligen medeltiden, var. Varför tycker jag då att det är någon mening att rota i dem igen? Dels handlar det om tidsperspektivet; medan de flesta andra studier behandlar en period på högst hundra år, ofta mindre, så vill jag studera längre förändringstendenser under hela den period som överflödslagstiftning förekom i vårt land. Dels vill jag förutom att studera argument och motiveringar i förordningarna även studera vad det var som förbjöds och vad som i förekommande fall påbjöds eller tilläts ur ett socialt perspektiv där stånd/klass liksom kön

2 beaktas. De enskilda plaggen, föremålen och materialen som förbjuds och tillåts visar på mönster av föreställningar om kön, kropp och medborgarskap. Överflödsförordningar är alltså en speciell form av lagstiftning som reglerar konsumtion. Dessa är inte enbart en europeisk företeelse utan hittas på många andra ställen i världen. För Sveriges vidkommande härrör den första överflödsförordning som reglerar klädedräkt från 1436; innan det finns ett exempel på denna typ av konsumtionsreglering: Tälje stadga utfärdad av Magnus Eriksson från 1345, men där kläder inte nämns. Man kan, utifrån de argument som används i förordningarna och vad syftet med dem sägs vara, dela in överflödsförordningar i fyra kategorier: ekonomiska, moraliska, religiösa och ståndssociala. 1 Oftast förekommer flera typer av resonemang i förordningarna, men man kan ändå se att ett av dessa perspektiv dominerar. Presentation av de undersökta överflödsförordningarna Som jag skrev ovan så härrör den första svenska överflödsförordningen som reglerar klädedräkt från1436. Därefter dröjer det till 1529 innan nästa och under 1500-talet utfärdades sex överflödsförordningar som behandlade dräkt i Sverige, alla riktade till borgare i Stockholms stad. Det sker ett tydligt brott i slutet av 1500-talet både vad det gäller motiven bakom regleringarna och vilka grupper som fick sina kläder reglerade; från en medeltida till en tidigmodern modell skulle man kunna säga. Under 1600-talet utfärdades ungefär dubbelt så många förordningar som reglerar klädedräkt som under 1500-talet, lite beroende på vad man räknar som att de innehåller förordningar om kläder. En orsak till det större antalet är att det ståndsreglerande draget blivit så starkt att till formen likartade förordningar utges för de tre högsta stånden i riksdagen. Under 1600-talets sista år och under 1700-talet var förordningarna fortsatt ståndsreglerande, men ekonomiska, merkantilistiska motiv tillkommer och blir så småningom allt mer dominerande. På grund av statens intresse av en minskad import och i de svenska manufakturerna blir förordningarna under 1700-talet allt mer till listor över vilka material och föremål som inte får importeras till Sverige, även om dräkter och deras utformning också regleras. Under början av 1800-talet, fram till den sista förordningen från 1820 är motiven för förordningarna fortsatt i första hand nationalekonomiska. Överflödsförordningar och kön 1 Ahlberger, Christer: Konsumtionsrevolutionen Göteborg, Humanistiska fakulteten Göteborgs Universitet, 1996 s 55ff

3 Det är lätt att göra den sortens översiktliga beskrivning av motiv och argument som jag gjorde ovan, men risken är då att man missar andra, inte lika på ytan synliga tankar och förändringar. Huvudfrågan är förstås vilken syn på män och kvinnor och deras relation till kläder och konsumtion som kan ses i förordningarna. Mode, kläder och konsumtion har åtminstone sen 1700-talet kommit att förknippas alltmer med kvinnor och femininitet. 2 Är detta något som ses i överflödsförordningarna? Skiljer dessa mellan mäns och kvinnors konsumtion? Svaret på den sista frågan måste bli ja, men frågan är på vilket sätt och hur det motiveras. Jag skrev innan att det sker ett brott mot slutet av 1500-talet, där förordningarna övergår från en medeltida till en tidigmodern typ. Vad är det då som utgör skillnaden mellan dessa? Två saker: dels vilka de riktar sig till; hur människor delas upp i kategorier, dels vad som är huvudargumentet. Överflödsförordningarna 1436, 1529, 1563, 1570 och 1575 har nämligen det gemensamt att de delar upp människor, eller rättare sagt: kvinnor, inte efter stånd utan efter moral. Här finns vare sig ståndsreglering eller ekonomiska motiv, utan syftet med förordningen är moraliskt: kvinnor med dålig sexualmoral ska kunna skiljas från ärbara kvinnor. Medeltidens dräktregleringar och även större delen av 1500-talets riktar sig alltså till en förhållandevis marginell grupp i samhället: prostituerade och lösaktiga kvinnor och begränsar enbart deras konsumtion. Ett tydligt budskap är därför att moral är överordnat stånd, i alla fall när det gäller kvinnor. Män förekommer inte i dessa förordningar, annat än som utfärdare. Från 1500-talets slut och framåt ser vi istället mer normala överflödsförordningar, som riktar sig till båda könen. De innehåller långa uppräkningar av förbjudna material och föremål och i viss mån plagg. Utan en djupare kunskap om dräkt kan det därför ibland vara svårt att veta i vilken grad förordningarna riktar sig till båda könen. Det sena 1500-talets och talets förordningar domineras helt av regler för kvinnors kläder problemen utgörs enligt dessa i först hand av kvinnor som klär sig över sitt stånd. Enstaka gånger lyfts främmande köpmän upp som orsaken bakom nya moder som riskerar att ruinera både befolkning och land. Ser man till vilka varor som förbjuds är emellertid inte bilden lika tydlig: en under det senare 1600-talet ständigt återkommande post i förordningarna är begränsningen av mängden band som får pryda en komplett klädedräkt. Enorma mängder band var under 1600-talet ett betydligt viktigare inslag i mäns än i kvinnors modedräkter. 3 Utan denna kunskap om dräkt blir bilden av vilka dessa förordningar riktar sig till alltså mer ensidig än vad den verkligen 2 Jones, Jennifer M: Sexing la Mode, Oxford&New York, Berg 2004, s Rangström Lena: Modelejon. Manligt mode tal 1600-tal 1700-tal, Stockholm, Livrustkammaren/Bokförlaget Atlantis 2002, s 111f

4 var. Vad det gäller de material som regleras var de desamma i mäns och kvinnors dräkter under perioden fram till åtminstone mitten av 1700-talet och man kan därför inte säga att något köns konsumtion var mer i fokus där. På 1700-talet, där internationell forskning visar att mode alltmer kom att ses som något kvinnligt och att kvinnors konsumtion ökade i högre grad än mäns, kan man i de svenska överflödsförordningarna istället se en utjämning mellan könen ifråga om vilka som tilltalas. 4 Vad mera är: Fler förordningar behandlar mäns kläder och konsumtion än kvinnors, i huvudsak beroende på att statsmakten försöker få bukt med alltför dekorerade uniformer. Om man istället för motiven bakom utfärdandet av överflödsförordningar ser till de motiv som tillskrivs undersåtarna så är vissa underförstådda; att borgare vill klä sig på samma sätt som de adliga och ryttares, soldaters och båtsmäns hustrur vill använda samma moderna tryckta bomull som ståndspersoner har rätt till tas för givet och är en grundförutsättning för förordningarnas existens. De motiv som anges är annars nyfikenhet, högfärd och lättsinnighet, något som verkar vara egenskaper som båda könen är behäftade med. Vinningslystnad verkar däremot vara en manlig egenskap, då det är främmande köpmän, inte månglerskor som lurar människor att anamma nya moder medan högfärd, som i sig inte är en könsbestämd egenskap, verkar drabba kvinnor hårdare än män, då en av de följder som deras ohejdade konsumtion kan leda till är att de börjar se ner på andra kvinnor; ett problem som inte nämns i samband med män. Generellt kan man säga att visar en långsiktig förändring i hur samhället ser på kön i relation till kläder. Eftersom syftet med förordningarna ändras under den period som sådana utfärdas räcker det dock inte med att studera de syften och värdeutsagor som ges i förordningarna utan även själva föremålen som förbjuds måste studeras för vad de säger om kön och konsumtion. 4 Jones, s 3-5; Roche, Daniel: The Culture of Clothing, Cambridge&New York, Cambridge University press 1994, s

5 Anna Hedtjärn Wester, Män i kostym. Prinsar, konstnärer och tegelbärare vid sekelskiftet 1900 Abstract Vid sekelskiftet 1900 klädde sig nästan alla män i kostym. Det är lätt att tycka att männen ser ungefär likadana ut, kostymen framstår nästan som en uniform. Vid en jämförelse med den kvinnliga dräkten vid samma tid förefaller den dessutom både återhållsam och enahanda i färg och form. Detta är utgångspunkten för Anna Hedtjärn Westers avhandling i historia Män i kostym. Prinsar, konstnärer och tegelbärare vid sekelskiftet 1900 som sätter uppfattningen att alla män ser likadana ut i sina kostymer på prov. Tidigare forskning har ofta betraktat kostymen som den borgerliga tjänstemannens uniform. De forskare som har undersökt andra gruppers bruk av kostymen har därför ofta tolkat det som att de förborgerligades, eller åtminstone tvingades anpassa sig till en borgerlig norm. I avhandlingen studeras porträtt av tre disparata grupper av män nämligen prinsar, konstnärer och tegelbärare. Det var tre grupper av män som bar kostym men som inte tillhörde medelklassen. Deras samhälleliga position placerade dem istället långt från mitten, i utkanterna av samhällsordningen. Enkelt uttryckt befann sig tegelbärarna långt ner i hierarkin, konstnärerna förväntades röra sig vid sidan av samhällsnormerna och prinsarna blickade ner på hela samhällsordningen från sin upphöjda position. Vad signalerades när dessa män framträdde i kostym vid sekelskiftet 1900? Var verkligen kostymen så entydigt borgerlig som tidigare forskning har låtit göra gällande eller kunde kostymen fyllas med olika betydelser? Syftet med avhandlingen är att studera vad som signalerades när så olika grupper som prinsar, konstnärer och tegelbärare klädde sig i samma sorts plagg. Om det visar sig att det fanns skillnader, vad bestod dessa i och hur bar sig männen i så fall åt när de fyllde kostymen med nya och olika betydelser? Men det är inte en avhandling bara om kostymer för männen i de tre grupperna bar också yrkesspecifika kläder. Prinsarna klädde sig i militäruniform i ceremoniella sammanhang. Konstnärerna hade sina målarrockar till skydd mot färgstänk. Och tegelbärarna bar, i arbetet, stora slokhattar och ett tygsjok över axlarna till skydd mot de skavande tegelstenarna. Att framträda i arbetskläder respektive i civila kläder sände olika signaler, ofta med stark kontrastverkan. Hur kan man tolka dessa kontrasterande sätt att framträda som alternerandet mellan arbetskläder och civila kläder gav upphov till för prinsarna, konstnärerna och tegelbärarna? Det huvudsakliga källmaterialet består av ett antal porträtt som föreställer männen i de tre grupperna. Det är ett urval av konstnärernas självporträtt och ett antal fotografiska porträtt av prinsar och tegelbärare. Förutom bildmaterialet undersöks även kläder som finns bevarade efter männen i de tre grupperna. Analysen av bilderna är uppdelad i en beskrivande och en

6 tolkande del, en metod som utgår från det Roland Barthes kallade fotografiets olika meddelandenivåer. Vid tolkningen har Erving Goffmans teori om det iscensatta framträdandet, Roland Barthes åtskillnad mellan dress och dressing och Robert Connells teori om flera manligheter varit utgångspunkter. Klädernas materialitet integreras i analysen med hjälp av en metod som Hedtjärn Wester kallar taktil inlevelse. 2 Prinsarna i studien är Oscar II:s fyra söner: Gustaf (blivande kung Gustaf V), Oscar, Carl och Eugen. Hur de framträdde inför folket var avgörande för monarkins överlevnad in i det moderna demokratiska samhället. Mängder av bilder som visade prinsarna i takt med tiden började spridas. Syftet var att framställa kungligheterna som vanliga människor och då tonades det kungliga ned. Bilder på civilt klädda prinsar i kostym erbjöd folket den skenbara möjligheten att komma nära kungligheterna, se hur de verkligen såg ut och levde sina liv. Dessa moderna privata framträdanden måste emellertid balanseras av kungliga diton, för vad skulle man med en monarki till om de kungliga bara var som andra? Den kungliga glansen bibehölls när prinsarna framträdde med krona och mantel och/eller i paraduniform med ordens-kedjan över bröstet. Delstudien undersöker hur prinsarna i de fotografiska porträtten hanterade spänningen mellan att framstå som både traditionella och moderna. På porträtten framträdde prinsarna i olika roller. Den traditionella framtoningen i rollerna som militär och kunglig balanserades av den moderna framtoningen i roller som familjefadern, gentlemannen/dandyn och konstnären. Ambitionen var inte att släta över motsättningen, utan att förstärka den. En gynnsam laddning uppstod då mellan det kungligt traditionella och den moderna vanligheten, vilket spred ett magiskt skimmer över kungahuset. Rollerna signalerade flera olika maskulina ideal: militära och civila, aristokratiska och (med-)borgerliga, vilket gav kungligheterna möjligheten att agera som förebilder för en stor del av den manliga svenska befolkningen. När det visade sig att monarkin inte var oumbärlig måste kungligheterna göra sig viktiga och angelägna för så många som möjligt. Konstnärerna i studien är Carl Larsson, Anders Zorn och Eugène Jansson. Enligt tidens genikult förväntades (den manlige) konstnären vara gränsöverskridande. Hans normbrott placerade honom utanför samhällsordningen, vilket var eftersträvansvärt för den som ville framstå som ett geni. Var konstnären alltför alienerad från sin publik, recensenter, köpare och det övriga samhället riskerade han emellertid att bli marginaliserad, en särling vars verk ingen köpte. På något sätt måste konstnären hantera motsättningen mellan det förväntade utanförskapet och behovet av att bli inkluderad. Delstudien undersöker hur Carl Larsson,

7 Anders Zorn och Eugène Jansson, genom kläder och kroppar i sina självporträtt, hanterade motsättningen mellan gränsöverskridande och konformitet. Kostymen symboliserade för konstnärerna konformitet och den gemensamma strategin var att distansera sig från den utan att helt överge den. I ett och samma porträtt kunde konstnärerna framstå som både gränsöverskridande och konforma. Carl Larsson framstod t ex som både konstnärsbohem och respektabel familjefader på samma gång. Anders Zorn framstod istället som en dandy och en urman på samma gång. Dandyismen balanserades därmed av tydliga uttalanden om en heterosexuell manlighet. Eugéne Jansson var däremot entydigt gränsöverskridande. I ett självporträtt skred Jansson frimodigt fram i solljuset bland nakna män. Han var klädd på ett sätt som ingen sett maken till förut. Det ogenerat exponerade klädintresset balanserades inte av några respektabelt och/eller heterosexuellt manliga uttalanden, tvärtom. Jansson representerade därmed en manlighet som bröt med den konforma manlighetens ideal. 3 Tegelbärarna i studien representeras huvudsakligen av deras första fackförenings-styrelse samt av dalkarlen och arbetsvandraren Erikhans Anders Andersson. Tegelbärarna kunde växla mellan att se ut som råbarkade grovarbetare i slokhatt och prydliga herrar i kostym. Det var ett förvandlingsnummer som ytterst handlade om skiftandet mellan ett kroppsligt och ett intellektuellt sätt att framträda. Arbetaren med både kropp och intellekt representerade ett helgjutet manlighetsideal. Han var, till skillnad från överheten, inte beroende av att någon annan utförde grovjobbet. Inte heller tänkte han, till skillnad från tidigare generationers arbetare, utlämna sig åt resultatet av andra mäns idéer och politiska gärningar. Tegelbärarna i delstudien visade att de inte accepterade sitt påtvingade utanförskap. Kampen för att räknas som en fullvärdig medborgare tog sig olika visuella uttryck. Bland männen på bilderna fanns en dandy i ljus kostym, belästa agitatorer och respektabla gentlemän. Undersökningen av hur prinsar, konstnärer och tegelbärare klädde sig visar att grupperna rörde sig i olika spänningsfält. Spänningsfälten var resultaten av de historiska och samhällsrelaterade problem som männen i de olika grupperna var tvungna att hantera. Prinsarnas spänningsfält tradition/modernitet satte fingret på det legitimitetsproblem som prinsarna stod inför i den för monarkin så omvälvande tiden kring sekelskiftet 1900 med starka demokratiska krafter på frammarch. Konstnärernas spänningsfält gränsöverskridande/konformitet handlade mer om samtida föreställningar och förväntningar på konstnärerna som skapande genier. Tegelbärarnas spänningsfält kropp/intellekt var likt prinsarnas kopplat till demokratiseringsprocessen och åskådliggjorde arbetarklassens ifrågasättande av en dikotomi som av många ansågs naturgiven vid sekelskiftet 1900.

8 Spänningsfältens dikotomier handlade om de tre gruppernas reella eller hotande utanförskap och nödvändigheten eller önskan att höra till det moderna samhället. När prinsar, konstnärer och tegelbärare framträdde på bild signalerades både utanförskap och tillhörighet. Diana Fuss resonemang kring motsatsparet inside/out hjälper till att förklara hur det var möjligt. Fuss menar att det går att vända och vrida på alla motsatspar som då blir mindre tvingande. En och samma person befinner sig t ex ofta på både insidan och utsidan i olika sammanhang. Så rörde sig också männen i under-sökningens tre grupper över gränsen som gick mellan tillhörighet och utanförskap i det moderna samhället. Männens sätt att klä sig i i både civila och yrkesrelaterade kläder i sina framträdanden gestaltade en kamp både om rätten att räknas in och friheten i att stå utanför eller rättare sagt om rätten att räknas in på egna villkor. Männen representerade olika manligheter som byggde på de olika gruppernas och indvidernas egna värderingar. Ända ner på individnivå var männens sätt att klä sig och framträda påtagligt självständigt, vilket står särskilt klart om man tittar på männens förhållande till kostymen. Kostymen var alltså inte entydigt borgerlig, den var tvärtom mångtydig och kunde signalera flera olika maskulina ideal och manligheter. Avgörande för vad kostymen signalerade var vem mannen i kostymen var, hans grupptillhörighet och personliga stil och smak. Därför kom män i kostym att signalera olika saker även när de på ett ytligt plan såg rätt lika ut. Det fanns också variationer. Männen utnyttjade det manliga modets möjligheter. När konstnärerna tänjde ut ramarna för det kostymklädda framträdandet, visade de dessutom att den personliga klädstilen gick att variera långt bortom modets föreskrifter.

9 Lena Larsson Lovén, Kläderna gör mannen. Manligt mode och status i det antika Rom. Abstract Ämnet för detta bidrag är mäns kläder i det antika Rom och hur man via kläderna till omgivningen förmedlade information kring bärarens sociala identiteter. Kläderna fungerade, då som nu, som en del i det sociala kommunikativa systemet och klädedräkten blev ett medel att på ett visuellt och ofta tydligt sätt markera bl.a. social status. Redan under antiken var en Rom en stor stad liksom det var huvudstad i det romerska imperiet. Funktionen som centrum i ett vidsträckt imperium avspeglade sig i också i stadens befolkning vars sammansättning bildade ett brett socialt och mångkulturellt spektrum. Invånarna i Rom bestod av slavar med varierande etnisk bakgrund, av både fria romerska medborgare och frigivna personer (f.d. slavar) med stor variation i både social och ekonomisk status. Dessutom fanns här fria personer som härstammade från många olika delar av det romerska imperiet. I det socialt komplexa och hierarkiska romerska samhället utgjorde den klädda kroppen normen och alla oberoende av kön, ålder, social status och etnisk bakgrund använde dagligen kläder. Dessa varierade dock i utseende beroende på bärarens juridiska, sociala och ekonomiska status liksom de även kunde avspegla en persons etniska tillhörighet. I det myller av människor som rörde sig i stadsromerska miljön var klädseln ett effektivt sätt att informera bärarens status på olika nivåer. Under romersk tid skedde en mycket stor produktion av textilier, både i form av kläder och andra textiler, men trots en omfattande produktion så finns inte mycket bevarat av själva de textila produkterna. I forskningen innebär det därför som regel att man måste använda sig av annat källmaterial än själva textilierna för att få kunskap om och förståelse för kläders utseende och hur de användes i det dåtida samhället. En användbar källa är avbildningar i form av skulptur och målningar, en annan är skriftliga källor. Det romerska samhället producerade stora mängder skulptur och liksom andra typer av bilder. Här återspeglas olika kläder även om syftet inte i första hand var att dokumentera kläders utseende på ett detaljerat sätt utan snarare den avbildades sociala persona. Romerska kläder hade stor variation i färger och även det kunde vara en kod för bärarens sociala status. Färgerna syns inte längre på den antika skulpturen som ursprungligen inte var vit utan bemålad i starka färger. På t.ex. målningar och mosaiker finns däremot fortfarande färger som ger en inblick i färgerikedomen på romerska kläder. Viss information kring klädedräkt och synen på kläders sociala roll finns även hos de antika författarna och på så vis kompletterar de olika typerna av källmaterial varandra på flera sätt. Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att ingen av dessa

10 kategorier av källor har haft som primärt syfte att för eftervärlden dokumentera romersk klädedräkt varför det också finns flera luckor i dem när det gäller information om kläder. Den romerska togan Det för eftervärlden mest kända romerska klädesplagget är troligen togan, det romerska nationalplagget. Det kan här fungera som exempel på hur ett klädesplagg kunde vara fyllt av symbolik och genom detaljer och i ett specifikt sammanhang kunde plagget kommunicera olika slags identiteter som, ålder, kön och status. Basvarianten av togan är ett plagg i naturfärgat ylle som var ett i tyg omfångsrikt plagg som skulle draperas runt kroppen och bäras med värdighet för att göra bäraren rättvisa. Möjligen bars det i allra äldsta tid av både vuxna män och kvinnor men blev senare ett manligt plagg som enbart kunde bäras av vuxna män som var romerska medborgare. Med tanke på sammansättningen av invånare i Rom innebar denna begränsning att det fanns många män som levde i det romerska samhället men som inte hade tillåtelse att bära toga eftersom de inte uppfyllde kriteriet på medborgarskap, som t.ex. slavar och provinsbor. Togan var ett plagg med högt statusvärde som också blev en symbol för romanitas som inte enbart representerar en romersk medborgare med dennes rättigheter och skyldigheter i samhället utan det var också en symbol för en romersk livsstil med tillhörande normer och värdesystem. Utseendet på togan kunde varieras efter i vilket specifikt sammanhang den förekom. T.ex. så bar män som kandiderade för ett politiskt ämbete i Rom en kritvit toga, en s.k. toga candidatus, vilken markerade för omvärlden att man var just kandidat till ett ämbete. Det i sin tur betydde som regel också att man tillhörde de övre sociala skikten eftersom det var enbart män, och i praktiken bara män ur de välbärgade grupperna, som kunde komma ifråga för politiska uppdrag eftersom dessa var oavlönade. En man i dessa kretsar som gjorde en lyckad politisk karriär kandiderade normalt till flera ämbeten under sin aktiva period och kunde därför i flera olika men begränsade perioder under sin karriär uppträda i toga candidatus. Efter en avslutad och framgångsrik politisk karriär kunde en sådan man väljas in i den romerska senaten. De män som satt i senaten, senatoreren, hade togan som en slags ämbetsdräkt. På den fanns en purpurfärgad bård, s.k. augusticlavus, som ett tecken på funktionen som senator och den höga status som automatiskt följde med denna position. Att det just var en purpurfärgad bård på senatorernas toga var ingen tillfällighet eftersom purpur var det mest exklusiva färgämnet under antiken och som redan i romersk tid hade en lång tradition som symbol för både status och hög rang.

11 Togan var inte ett plagg som användes enbart av män i de övre sociala grupperna i Rom utan det blev dessutom en av de populäraste symbolerna för en ny, högre status vid förvärvat medborgarskap. Manliga slavar som frigavs på ett juridiskt korrekt sätt upptogs i samhället som medborgare och med denna nya status följde både rättigheter och skyldigheter. Till de nya rättigheterna som en frigiven fick hörde bl.a. rätten att bära toga som också blev ett av de mest påtagliga tecknen för denna nya status. De lät därför gärna avbilda sig t.ex. på sina gravmonument klädda i toga. Manliga invånare i romerska provinser kunde ibland tilldelas romerskt medborgarskap och även för dem blev togan en viktig symbol för den nya statusen. Både för frigivna män och för manliga provinsbor fungerade således togan som ett viktigt och synligt tecken på den nya, högre statusen som romersk medborgare. En viss typ av toga bars också av medborgares barn, av både pojkar och flickor, och har för dem har plagget haft funktion som ett könsneutralt barnplagg men med social signifikans. När barnet nådde tonåren byttes barntogan ut till de vuxna männens och kvinnornas mer könsbundna plagg. Det blev en markering av att man lämnat barndomen bakom sig och inträtt i en ny fas i livscykeln. För söner i medborgarfamiljer skedde övergången från barntogan till vuxentogan vid en officiell ceremoni när pojkarna, i närvaro av manliga släktingar, iklädde sig den vuxna mannens toga, toga virilis. Men för flickor tycks inte någon liknande ceremoni ha förekommit utan övergången till den vuxna kvinnans kläder skedde troligen ofta i samband med bröllopet, som kunde äga rum redan i yngre tonåren. Den gifta kvinnans motsvarighet till togan var en fotsid dräkt, stola, och en tygrik sjal, palla, som bars över stolan. I officiella sammanhang drogs en del av sjalen över huvudet eftersom gifta kvinnor inte skulle visa sig offentligt utan täckt huvud. Liksom togan signalerade kvinnornas dräkt bärarens position i den sociala hierarkin och tillhörande normsystem. Togan, det plagg som för männen som regel var ett uttryck för den vuxna mannens status och tillhörighet i samhället fick motsatt betydelse för kvinnor. Enligt vissa romerska författare kunde tydligen togan också bäras av vuxna kvinnor, men enbart av vissa kategorier, som prostituerade eller kvinnor som begått äktenskapsbrott. I korthet innebar generellt togan status för män men motsatsen för kvinnor och den skulle enbart bäras av kvinnor som saknade eller fråntagits sin status, dvs. som en social stigamtisering. Togan är ett exempel på kläders funktion i en romersk, eller romerskpåverkad, kontext som tydligt markerar och synliggöra sådant som rang, social status, åldersgrupp och könstillhörighet. Togan detta långlivade men ganska opraktiska plagg blev med tiden omodernt som vardagsplagg men behöll sin ställning som manlig statussymbol och ceremoniell dräkt under hela antiken. Basplagget, för både män och kvinnor i olika sociala

12 skikt, var istället en tunika. Det var ett enkelt men praktiskt plagg och bärarens status markerades genom t.ex. längden på plagget, färger, kvalitet och genom kompletterande detaljer. Män bar som regel tunikan med ett midjebälte och beroende på hur bältet bars gav det signaler om bärarens karaktär. Ett slarvigt eller löst knutet bälte kunde signalera lägre moral, som t.ex. för politikern Sulla. Julius Caesar var en person som utmanade etablerade romerska traditioner på flera plan och bl.a. genom sin klädsel. Som ung lär han ha varit en klädmedveten man som också försökte förnya den manliga klädedräkten på olika sätt. Hans klädsel ska ha blivit stilbildande för andra yngre män i Rom under Caesars samtid. Den unge Caesars sätt att klä sig finns inte dokumenterat i bild utan omtalas enbart i skriftliga källor så i den officiella bilden av Caesar uppträder han i traditionell manlig klädedräkt, antingen som civil eller i militär dräkt. Även om han under en kort tid i yngre år skapade ett slags manligt klädmode så fanns egentligen inte något mode i modern mening i antikens Rom eftersom klädedräkten bara mycket långsamt förändrades. Regelverket kring vissa romerska klädesplagg, som t.ex. togan, skiljer sig markant från vad vi i ett västerländskt samhälle idag är vana vid. Ibland har reglerna styrts av påbud som för romerska senatorer och för personer med viss ämbetsklädsel men även i mindre formella sammanhang har klädedräkten haft använts för att uttrycka bärarens kön, sociala ställning och ekonomiska status.

13 Marie Tengroth Ulväng, Halsdukar vs hundskinnspälsar kläder, kön, värden och värderingar i bönderna bouppteckningar under 1800-talet Abstract Introduktion Den här texten behandlar bondhustruns och bondens boupptecknade klädinnehav och textila konsumtionsmönster under 1800-talet. Kvinnors klädedräkt och konsumtion har oftare stått i blickfånget än männens, och det först under senare år som forskningen på allvar börjat granska männens moden och köpmönster. 5 I den etnologiska forskningen har det starkare intresset för kvinnodräkten motiverats med att den varit mer särpräglad, vilket var angeläget för det tidiga 1900-talets folklivsforskare. 6 Någon explicit jämförelse mellan kvinnors och mäns klädinnehav har inte gjorts, och här menar jag att mängden boupptecknade plagg och dess ekonomiska värden är ett effektivt sätt att lyfta fram klädedräktens könsspecifika skillnader. Bondhustruns och bondens boupptecknade klädinnehav granskas utifrån antagandet att 1800-talets genomgripande samhällsförändringar medförde skilda möjligheter, men också förväntningar, för kvinnor och män på att skaffa och upprätthålla en garderob. Analysen koncentreras till hushållens försörjningsmöjligheter och resursfördelning, utbudet av textila varor och synen på textilt görande. Fanns det skillnader ifråga om antal plagg, plaggtyper, mängden köptyg och färdigsydda plagg, tillverkningssätt och ekonomiska värden mellan bondhustruns och bondens klädinnehav? Vilka var skillnaderna och hur förändrades dessa under 1800-talet? Går det att tala om könsspecifika konsumtionsmönster? Frågorna appliceras på ett bouppteckningsmaterial från Lillhärdals sn i södra Härjedalens skogsbygd. Här, liksom i stora delar av södra Norrland, förstärktes jordbruket av inkomster från boskapsskötsel, hantverk och handel. Vid 1800-talets början utgjorde bönderna en majoritet av socknens befolkning, vid dess slut dominerade gruppen av arbetare. Förskjutningen speglar det moderna skogsbrukets framväxt och skogsbolagens etablering efter 1800-talets mitt. Näringsmässigt växlade bondehushållen inriktning från boskapsskötsel till skogsbruk, vilket också motsvarade en övergång till penningekonomi talets första hälft Klädförteckningar från och 1830-talen, vissa efter makar som dött nära inpå varandra som gör det möjligt att hålla isär betydelsen av kön och socioekonomisk ställning, visar att 5 Breward; Stadin; Ugolini; Hedtjärn-Wester; m fl. 6 Svensson (1977) s. 124.

14 ungefär hälften av kvinnornas och männens klädsamlingar bestod av accessoarer som halskläden, handplagg och huvudbonader. Bondhustruns många, mer än tjugo var inte ovanligt, bomulls- och sidenhalsdukar motsvarades av en stor mängd handskar, vantar och muddar hos bonden. Linnet var en större post i bondhustruns garderob, vilket oftast förklaras av separata neder- och överdel. Bondhustrun hade också fler överplagg, det vill säga livstycken, tröjor och kjolar än bonden, vars klädsamling omfattade fler rockar, pälsrockar och pälsar. Klädförteckningarnas beskrivningar förmedlar att det fanns stora likheter mellan bondhustruns och bondens kläduppsättningar under 1800-talets första hälft. Stommen utgjordes av linne, ylle, skinn och päls. I skräddarens händer gjordes ingen större åtskillnad mellan bondhustruns och bondens över- och ytterplagg. Plaggen följdes åt till form och utseende och sett till material, konstruktion, sömnadstekniker var arbetsgången densamma. 7 Plagg med avancerad skärning lämnades till skräddaren, medan linneplagg, barnkläder och enklare plagg syddes inom hushållet. Manufakturtillverkade tyger, som satin, kamlott, kattun och siden, var vanligare i bondhustruns garderob, men användes främst i mindre plagg som livstycken, förkläden, halsdukar och bindmössor. Klädet hade en likvärdig användning i kjolar, byxor, livstycken och rockar. Bondhustruns och bondens klädinnehav var ungefär lika högt värderade. Bondhustrun hade emellertid fler, men lägre värderade plagg, och bonden färre, men högre värderade ytterplagg talets andra hälft Under 1800-talets andra hälft gick bondhustruns och bondens boupptecknade klädinnehav skilda vägar, inte minst ekonomiskt. En grundläggande förändring var att ytterplaggen, som rockar och pälsar, fick allt större utrymme i bondens garderob samtidigt som bondhustrun övergick till tröja och schal. Detta hade stor betydelse för klädsamlingarnas värden, eftersom tygmängden var avgörande för plaggkostnaden. Schalen bidrog också till att bondhustrun lämnade färre plagg till skräddaren för professionell tillskärning och sömnad. På och 1880-talen, ungefär samtidigt som symaskinen vann insteg på landsbygden, började alltfler kvinnor att försörja sig som hemsömmerskor. Dessa sydde i första hand kvinnoplagg. Förmodligen spelade sömmerskornas lägre ersättningar och anseende roll för klädernas värdering. Skrädderiyrkets förankring i skråväsendet gjorde att skräddarnas arbete i högre 7 Centergran & Kirvall (1986).

15 grad förknippades med utbildning och professionalitet, medan sömmerskornas arbete sammankopplades med hemmets enklare nyttosömnad. 8 Männens kläder blev tidigt föremål för kommersiella intressen. I det sena 1800-talets tidningsannonser är det tydligt att textilindustrins utbud av kläde och kraftiga halvylletyger, som doffel, korderoj, mollskinn samt cheviot, och färdigsydda klädesplagg vände sig till en manlig kundkrets. På motsvarande sätt var sortimentet av lättare bomulls- och halvylletyger, som viktoria, cassinet och särskilda klädningstyger, avsett för kvinnor. Genomgångar av konkurshandlingar och varuförteckningar tydliggör att tygen, som främst nyttjades i mansplagg, kostade betydligt mer än de som var ämnade för kvinnoplagg Under 1800-talets hälft gjorde det växande utbudet av färdigspunnen tråd och vävgarner det möjligt att avstå från de första, tidskrävande leden i den textila produktionskedjan. 9 Etnologen Annelie Palmsköld menar att de förädlade textilvarorna flyttade hushållens fokus från att göra garn av råmaterial till att göra tyg av garn eller plagg av tyg. Parallellt började bondehemmen, som en del en allmänt förbättrad boendestandard, att kläs med sängkläder, gardiner, dukar och mattor. Under 1800-talets första hälft var det vedertaget att, om möjligheter fanns, nyttja köptyger i helgdagskläder. Decennierna före sekelskiftet 1900 var det inte längre prioriterat att använda köptyger i bondhustruns högtidskläder, vilket naturligtvis påverkade klädsamlingarnas värden. 10 Skillnaden i vilka värden som lades på klädesplaggen kom till sin spets i hundskinnspälsen. På 1870-talet uppgick bouppteckningarnas högst värderade hundskinnspäls till 100 kr. 11 Bondhustruns mest värdefulla plagg var oftast en rock eller kappa för omkring 10 kr samma årtionde. 12 Lågt räknat var en ny hundskinnspäls lika mycket värd som 100 oanvända halsdukar. Det tidiga utbudet av färdigsydda plagg riktade dig främst till dem med begränsad eller ingen möjlighet till självhushållning, som skogsarbetare. 13 Redan i början av 1870-talet kunde en mansperson köpa en nästan komplett garderob bestående av skjorta, byxor, väst, tröja, rock och mössa. Marknaden med färdigsydda kvinnoplagg var länge begränsad till kappor, förkläden, schalar, halsdukar och andra mindre plagg. Genomgående höll textilvaror ämnade för kvinnor jämförelsevis låga priser. Den nästan totala frånvaron av färdigsydda klänningar, 8 Rasmussen (2010) s. 243 ff. 9 Hedlund (1970) s. 78; Palmsköld (2008), s Rentzhog (2000) s. 293; Femårsberättelse s Bouppteckningar: AII:29 nr bonde 42 år; AII:42 nr 15 bonde 35 år Bouppteckningar: AII:22 nr ; AII:23 nr ; AII:26 nr ; AII:41 nr ; AII:48 nr Szabo (1984) s. 94.

16 kjolar, blusar och klänningsliv tyder på att dessa plagg syddes av kvinnorna själva eller av sömmerskor. Kultur och ekonomi två sidor av samma sak Bouppteckningarna skissar en bild där bondhustruns och bondens garderober gick skilda vägar efter 1800-talets mitt. Modets växlingar och utbudet av textila varor utgör delförklaringar i en samhällsomvandling som kännetecknades av nya försörjningsmöjligheter och en förändrad syn på hushållets organisation och textilt arbete. En allmän och grundläggande förändring var hushållens omläggning till en försörjningsmodell, av historikern Jaan de Vries kallad breadwinner-housemaker, där mannen fick en tydligare roll som familjeförsörjare och kvinnans arbete i högre grad koncentrerades till omsorg om hem och familj. 14 I Lillhärdals sn, liksom i stora delar av södra Norrland, kan övergången från boskapsskötsel till skogsbruk som huvudnäring betraktas som en breadwinner-housemaker situation. Samhällets patriarkala grundstruktur begränsade generellt sett bondhustruns handlingsutrymme och bestämmanderätt. Sett till hushållens resursfördelning kan bondhustruns ansvar för kornas skötsel och tillverkningen av mejerivaror ha inneburit möjligheter till egna förtjänster och visst inflytande. 15 Under 1800-talets andra hälft passerade en större del av hushållets inkomster från skogsarbete och timmerköp via mannen. Hushållens genusarbetsdelning hade rimligen viss betydelse, inte bara ekonomiskt utan även sett till behovet av kläder, för makarnas klädinnehav. Hushållens omläggning hade en föregångare i den framväxande borgerlighetens sätt att organisera hushållet. Tidigare forskning har uppmärksammat att det textila handarbetet fick ett nytt symbolvärde när mannen tog plats i offentligheten och kvinnan i hemmet. I det här sammanhanget förvandlades textilt görande, som broderi, sömnad, klädvård och mode, till något specifikt kvinnligt, vilket har beskrivits som en textil feminiseringsprocess. 16 För talets emancipatoriska kvinnorörelse blev handarbetet sinnebilden för instängdhet och kvinnolivets begränsningar. Samtidigt bildade intresset för textilier en arena där kvinnor, utan manlig konkurrens, kunde utbilda sig, bilda föreningar och agera i offentligheten. 17 Borgerskapets ideal om måttfullhet och enkelhet kopplat till sparsamhet, smak och kvinnlighet fick stor social räckvidd via väv- och sömnadskurser. I floran av handböcker och tidskrifter talar mängden illustrationer, mönsterritningar och instruktioner för att de kvinnliga 14 de Vries (2008) s. 205 ff. 15 Jonsson (1994) s. 230; Sommestad (1992); Fiebranz (2002) s. 357 och 363ff. 16 Svensson & Waldén (2005) 17 Svensson & Waldén (2005) s. 15 ff; Danielson (1991); Carlsson-Wetterberg (2002); Lundström (2005).

17 läsarna förväntades kunna utföra arbeten som tidigare lämnats till yrkeskunniga hantverkare. Sammantaget kan bondhustruns och bondens klädinnehav betraktas som en syntes av kulturella och ekonomiska förutsättningar.