FOR0001F Vetenskapsteori för doktorander Föreläsning 2 Falsifikationism (Popper)

Transkript

1 Luleå tekniska universitet Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle Anders Odenstedt FOR0001F Vetenskapsteori för doktorander Föreläsning 2 Falsifikationism (Popper) I Popper anser att försöket att skilja vetenskap från metafysik (spekulativ filosofi) med hjälp av verifierbarhetsprincipen har misslyckats. Om den principen tillämpades skulle vi tvingas erkänna att universella satser av typen metaller utvidgas när de upphettas inte är vetenskapliga; de är inte verifierade och inte ens verifierbara (inte ens i princip) just därför att de är universella. Detta påpekade ju de logiska positivisterna själva och på den här punkten håller Popper med dem (Popper, sid. 40). Det som skiljer honom från dem är att de fortsatte att söka efter en lösare koppling mellan vetenskaplig teori och erfarenhet än verifierbarhet (som korrespondensregler ) medan Popper istället föreslår falsifierbarhet som s.k. demarkationskriterium, alltså ett kriterium för att skilja vetenskap från metafysik (Popper, sid. 39), Det som skiljer vetenskap från filosofisk spekulation är möjligheten att falsifiera påståenden, alltså möjligheten att visa att de är falska. PP En universell sats kan aldrig enligt Popper härledas från singulära satser och därför kan den inte verifieras, men den kan motsägas av en singulär sats (Popper, sid. 55, Chalmers, sid. 57). Problemet är inte att ange när en teori är sann eller ens acceptabel utan att skilja vetenskap från pseudo-vetenskap. Och det som skiljer dem åt är enligt Popper falsifierbarhet (Popper, sid. 33). Vetenskapen innehåller ofta misstag medan 1

2 pseudovetenskaper som astrologi kan råka snubbla över sanningen. Det kan alltså inte vara sanning som sådan som är demarkationskriteriet. Inte heller är det graden av anknytning till observationer som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Einsteins relativitetsteori var ursprungligen högst spekulativ och abstrakt medan t.ex. astrologer ofta hänvisar till en mängd observationer för att rättfärdiga sina antaganden. Så vetenskapen utmärks av falsifierbarhet, inte av graden av anknytning till observationer eller av sin sanningshalt. En vetenskaplig teori har samma form som påståendet att alla korpar är svarta, som skulle falsifieras av upptäckten av en vit korp. PP Men kan man inte definiera en korp som en svart fågel och därigenom göra påståendet att alla korpar är svarta immunt mot falsifiering? Som vi har sett kan man på ett liknande sätt kanske definiera vatten som något som kokar vid 100 grader Celsius och därigenom göra påståendet att det kokar vid den temperaturen immunt mot falsifiering. Men Popper accepterar inte den strategin. Man måste, säger han, i vetenskapen kunna ange under vilka omständigheter man vore beredd att erkänna att en teori falsifierats. I det aktuella fallet vore man aldrig beredd att acceptera en falsifiering av påståendet att alla korpar är svarta eftersom man har definierat en korp som en svart fågel. Så universella satser kan inte verifieras men falsifieras. Man kan visserligen verifiera vissa universella satser, anser Popper, nämligen satser av typen alla nu levande människor är kortare än en viss längd, och alla nu levande däggdjur har en gemensam förfader. De är universella därför att de uttalar sig om alla människor respektive alla däggdjur, men de uttalar sig samtidigt om ett ändligt antal fall. I det senare fallet talar påståendet om alla nu på jorden levande däggdjur och uttalar sig inte om alla varelser vid alla tidpunkter och på alla platser som har de egenskaper som däggdjur som nu lever på jorden har. Men positivisterna ansåg ju att inte ens sådana satser kan verifieras. Man kan aldrig med säkerhet, påpekade de, säga att ett bestämt antal omfattar alla människor eller alla däggdjur. Också detta påstående verkar omfatta potentiellt oändligt många fall. Om det är så kanske inte heller universella påståenden om ändligt många individer är verifierbara. Däremot är de kanske principiellt verifierbara därför att vi kan föreställa oss vad det skulle innebära att verifiera dem. 2

3 PP Om man däremot påstår att metaller utvidgas när de upphettas är det inte ett verifierbart påstående. Påståenden av det förra slaget är, säger Popper, bara numeriskt universella, d.v.s. de uttalar sig om ett bestämt antal fall som kan ges ett numeriskt värde (ett talvärde) medan de senare är strikt universella. De senare kan inte översättas till en konjunktion av ett ändligt antal singulära satser. Metaller utvidgas när de upphettas kan inte översättas till konjunktionen av metallstycke 1 utvidgades vid upphettning, metallstycke 2 utvidgades vid upphettning o.s.v. Det är omöjligt alldeles oavsett hur många instanser konjunktionen omfattar. Men som vi sett finns det en möjlighet att tolka naturlagar som enbart numeriskt universella påståenden (om man antar t.ex. att universum är ändligt i rummet och tiden), och Popper är fullt medveten om den möjligheten och om att naturlaglagar förstådda på det sättet skulle kunna härledas från ett ändligt antal observationssatser. Sådana lagar skulle vara verifierbara. Verifieringen av dem skulle visserligen, säger Popper, kräva att man undersökte varje fall som de skulle kunna tänkas vara tillämpliga på, och det är en omöjlig uppgift i praktiken. Men det verkar vara möjligt att föreställa sig vad det skulle innebära, och om det är riktigt skulle de kanske vara verifierbara i princip. Popper noterar dock inte, vad jag vet, distinktionen mellan olika former av verifierbarhet, och kan därför ibland verka lite orättvis i sin bedömning av positivisterna. II PP Popper anser alltså, lite förenklat uttryckt, att universella satser är falsifierbara. Däremot är s.k. existenssatser av typen det finns vita korpar, d.v.s. satser som säger att något existerar, inte falsifierbara. Hur mycket man än letar utan att hitta en vit korp har satsen det finns vita korpar inte falsifierats. Satsen uttalar sig nämligen om alla korpar som har existerat, nu existerar och kommer att existera. Anledningen till att den inte är falsifierbar är densamma som anledningen till att universella satser inte är verifierbara, nämligen att de inte uttalar sig om bara en begränsad, rums-tidslig region, utan om alla tidpunkter och platser. Däremot är påståendet att alla korpar är svarta falsifierbart. 3

4 Naturlagspåståenden har enligt Popper en sorts negativ karaktär, d.v.s. de säger att vissa saker är omöjliga och därför inte kan inträffa (Popper, sid. 36). Om Einsteins relativitetsteori är riktig kan t.ex. ingen hastighet överstiga ljushastigheten, och det är det som gör den falsifierbar, nämligen det faktum att upptäckten av det som teorin utesluter skulle falsifiera den. Ett existenspåstående utesluter däremot ingenting, och det är det som gör det icke falsifierbart. PP Men här uppstår en konstighet som Popper själv uppmärksammar, nämligen att vetenskapen är full av existenspåståenden och att den därför inte bara utgörs av universella teorier. I fysiken och kemin sägs t.ex. att det finns ett grundämne med atomnummer 72 (Hafnium), och det vore ju märkligt att avfärda sådana uttalanden som ovetenskapliga därför att de inte kan falsifieras. Men, hävdar Popper, det krävs mer än bara ett existenspåstående för att en hypotes som säger att ett grundämne med ett visst atomnummer ska vara prövbar (testable). Det krävs en universell teori, från vilken existenspåståendet deduceras i enlighet med den hypotetisk-deduktiva metoden, och som anger hur det påståendet kan prövas. (En sådan teori formulerades av den danske fysikern Niels Bohr). Ett existenspåstående kan alltså vara vetenskapligt som del av en teori som ger indikationer på hur det som påståendet säger existerar kan hittas. Om man däremot bara påstår att något existerar utan att ge några sådana indikationer har vi att göra med ett metafysiskt (eller teologiskt) och inte ett vetenskapligt påstående. Popper skulle antagligen säga (även om han inte vad jag vet säger det själv) att påståendet att Gud existerar är ovetenskapligt av detta skäl. Men även om vi antar att Popper har rätt på den punkten kanske frågan kvarstår om existenspåståenden verkligen är ovetenskapliga bara för att de inte är falsifierbara (om nu det är fallet). PP Sammanfattningsvis anser Popper att observationssatser kan verifiera ett existenspåstående utan att kunna falsifiera det. När det gäller universella påståenden är situationen den motsatta. Observationssatser kan falsifiera dem utan att kunna verifiera dem. Möjligheten för observationssatser att falsifiera ett universellt påstående är beroende av deras förmåga att verifiera ett existenspåstående. För att kunna falsifiera påståendet att alla svanar är vita måste jag kunna verifiera påståendet att det existerar en svart svan. I den meningen understryker Popper själv att falsifiering förutsätter verifiering. 4

5 Som vi redan sett avvisar logiska positivister Poppers falsifierbarhetskriterium genom att hävda att falsifiering förutsätter verifiering. Och Popper medger alltså själv det. Han säger också att det kan tyckas som om problemet med den empiriska basen för universella satser har återuppstått i hans teori som problemet med den empiriska basen för singulära satser. Och hur mycket har man då vunnit? PP Påpekade inte redan positivisterna att skillnaden mellan universella och singulära satser inte är så stor som den kan tyckas vara? Måste man inte kunna verifiera förekomsten av enskilda fall för att kunna falsifiera en universell sats? Måste man inte kunna verifiera förekomsten t.ex. av metall och upphettning för att kunna falsifiera påståendet att metaller utvidgas när de upphettas? Måste man inte kunna verifiera att något faktiskt är en metall men att det i det aktuella fallet inte utvidgas trots att det upphettas? Och har man då inte logiskt sett gjort en förutsägelse om hur det kommer att reagera i oändligt många situationer? Popper erkänner det men anser trots allt att något har vunnits. Demarkationen mellan vetenskap och metafysik kan uppfattas som problematisk när det gäller hela vetenskapliga teorier och universella satser, men det är, säger Popper, sällsynt att någon tvivlar på den empiriska karaktären hos observationssatser. Det är fallet även om det förekommer observationsfel och liknande i vetenskapen. Detta psykologiska påpekande kan tyckas lite irrelevant (även om det förstås är sant). Annars gör Popper nämligen den logiska poängen som redan vissa positivister gjorde, nämligen att singulära satsers giltighet förutsätter giltigheten hos universella satser. Och om det är fallet kan man fråga sig om vi verkligen vunnit något med att införa falsifierbarhet istället för verifierbarhet. Popper understryker själv att accepterandet av s.k. bassatser (basic statements) av typen detta är en metall är en fråga om ett beslut från vår sida och att själva erfarenheten inte kan verifiera dem. Men man kan fråga sig om inte samma sak gäller falsifieringen av en teori; är inte också den en fråga om ett beslut från vår sida? Måste inte falsifiering innehålla accepterandet av vissa bassatser? PP När Popper argumenterar på detta sätt hävdar han t.ex. att man inte kan säga att skillnaden mellan singulära satser och universella satser är att de senare är symboliska scheman och de förra konkreta därför att de bara pekar ut något utan att tolka det. Också de satser som kan tyckas allra mest konkreta, som det här är ett glas vatten, 5

6 innehåller ett symboliskt element, alltså ett element som går utöver det som konkret kan observeras och som tolkar och klassificerar det. Varje påstående har karaktären av en hypotes eller teori därför att det använder universella termer som glas och vatten. III Som vi såg förra gången hade de logiska positivisterna problem med s.k. dispositionstermer av typen löslig och böjlig. Hur kan de översättas till utsagor om förnimmelser eller om observerbara egenskaper? Det verkar inte möjligt. Antingen observerar vi att något är böjt eller inte böjt, men vi kan aldrig observera böjlighet. Termer som löslig och böjlig är, säger nu Popper, uppenbart mer dispositionella än termer som löst och böjd. Men också de senare är dispositionella. En kemist skulle inte säga att salt lösts i vatten om hon inte trodde att saltet kunde återvinnas genom att vattnet förångades. Så också egenskapen att vara löst är delvis en dispositionell egenskap, nämligen dispositionen att återvinnas om vissa yttre betingelser uppfylls. Detsamma gäller enligt Popper universella termer som glas, röd, och vatten ; också de uttrycker delvis dispositioner att reagera på vissa sätt i vissa bestämda situationer. Om man säger att något är rött säger man samtidigt att det har dispositionen att reflektera rött ljus. Kontentan av detta är, säger Popper, att också skenbart rent deskriptiva termer, alltså termer som verkar beskriva fullständigt observerbara egenskaper, transcenderar (överskrider) det som direkt kan observeras. Så universella lagar transcenderar erfarenheten på två sätt; dels genom sitt universella omfång, dels genom förekomsten i dem av universella (dispositionella) termer som metaller och upphettning. PP Är då påståendet att det finns naturlagar (eller sociala eller ekonomiska eller historiska lagar) vetenskapligt? Popper menar att det varken kan falsifieras eller verifieras. Det kan inte verifieras därför att det är universellt; det. säger att det finns lagar som alltid ger upphov till vissa händelsetyper i vissa situationer. Men inte heller är det falsifierbart, och det beror på att det samtidigt är en existenssats och alltså anger att något existerar (nämligen lagar). Detta är enligt Popper delvis problemet med en historieteori och ekonomisk teori som marxismen, som anser sig kunna urskilja lagar för 6

7 historiens lopp, och för sambandet mellan den sociala och den ekonomiska utvecklingen. Marxismen är enligt Popper inte vetenskap utan metafysik. PP Hur ställer sig då Popper i frågan om naturlagar (eller historiska eller sociala lagar) är blotta regelbundenheter eller nödvändiga samband i kraft av dispositioner hos typer av fenomen? Enligt honom är det en metafysisk fråga som inte spelar någon roll för möjligheten av falsifiering. Oavsett om lagar är blotta regelbundenheter eller nödvändigheter skulle observationen av en negativ instans falsifiera dem. Men för den som tror på induktion blir det, menar Popper, en väsentlig skillnad. Han eller hon borde (vilket vi sett hos positivisterna) anse att lagar är regelbundenheter eftersom nödvändigheter är ännu mindre tillgängliga för observation än universella upprepningar. Men de resonerar inte alltid så, enligt Popper, utan antar att induktion kan rättfärdigas genom att man antar att det finns en sorts princip eller lag som naturen (eller sociala fenomen) så att säga följer, och som gör att de är regelbundna. Också detta avfärdar Popper som metafysik. IV Redan de logiska positivisterna hade invänt mot Popper genom att hävda att en teori aldrig kan slutgiltigt falsifieras därför att man alltid kan anta (logiskt och inte bara psykologiskt) att t.ex. ett experimentellt resultat inte är tillförlitligt, eller att diskrepansen mellan teorin och ett sådant resultat bara är skenbar och kommer att försvinna i takt med att vår kunskap ökas. Det är alltså inte bara själva teorin som sådan som testas i ett sådant fall utan också andra hypoteser om t.ex. experimentsituationens beskaffenhet (Chalmers, sid ). PP Och Popper påpekar själv ibland att detta är fallet; varken slutgiltig falsifiering eller slutgiltig verifiering är enligt honom möjlig. Också i detta avseende är skillnaden mellan honom och positivisterna mindre än vad den kan tyckas vara. Och man kan säga att falsifiering också på detta sätt innehåller ett element av beslut, nämligen att man beslutar sig för att en teori motstått prövning eller att den bör betraktas som falsifierad. Inget i själva i t.ex. en experimentsituation som sådan tvingar oss att dra slutsatsen att teorin falsifierats. 7

8 PP Men Popper gör en distinktion mellan falsifierbarhet i logisk (principiell) mening och falsifierbarhet i praktisk mening, en distinktion som påminner om positivisternas distinktion mellan verifierbarhet i praktiken och i princip. En teori kan, säger han, vara i logisk mening slutgiltigt falsifierbar utan att slutgiltigt kunna falsifieras i praktiken. Det är fallet om det finns åtminstone möjlig bassats som är logiskt oförenlig med den. En vanlig kritik av Popper är att vi aldrig kan vara säkra på att en teori är falsifierad därför att vi aldrig kan veta att en bassats är sann. På detta svarar Popper att en teori är falsifierbar om det finns åtminstone en bassats som, om den är sann, är oförenlig med teorin. Om vi accepterar en sådan bassats är vi också logiskt sett tvingade att överge teorin. Frågan om bassatsers felbarhet är, verkar Popper ibland mena, en perceptionspsykologisk och perceptionsfysiologisk fråga som inte påverkar den logiska poängen att, om en bassats är sann, kan man i vissa lägen vara tvingad att överge en teori. Det avgörande är alltså falsifierbarhet, inte om vi kan veta att falsifiering uppnåtts (Popper, sid. 41, not 8). Trots att vi inte har något kriterium för att avgöra om en bassats är sann och om en teori därmed är falsifierad, vet vi vad det skulle innebära om bassatsen vore sann, nämligen att den skulle överensstämma med ( korrespondera mot ) ett faktum som teorin utesluter, t.ex. att en metall kan upphettas och inte utvidgas som ett resultat av det. PP Däremot är verifiering av en universell sats inte bara praktiskt utan principiellt och logiskt omöjlig, och det gäller inte falsifiering. Att det inte är möjligt beror inte på att vi inte har ett kriterium för när en sådan sats är verifierad eller verifierbar utan på att dess logiska form (universalitet) utesluter verifiering och verifierbarhet. Men å andra sidan anser Popper helt klart att hans metodologi ska kunna användas i praktiken, och också att vetenskapshistorien uppvisar exempel på falsifieringar, och frågan är om detta är möjligt om vi aldrig kan veta att en bassats är sann. PP Men hur mäter man hur falsifierbar en teori är? Om vi tar Newtons gravitationslag som exempel verkar det finnas ett potentiellt oändligt antal falsifikatorer av den. Och detsamma verkar gälla varje strikt universellt påstående. Detta ledde Popper till att snarare tala om den relativa falsifierbarheten hos en teori i jämförelse med andra teorier. Teorin att alla himlakroppars banor är ellipser är mer falsifierbar än teorin att alla planetbanor är ellipser (för ett liknande exempel, se Chalmers, sid. 61). Men lägg märke 8

9 till att dessa påståenden är bara numeriskt universella. Är det inte fallet att alla strikt universella påståenden är lika falsifierbara därför att de alla har potentiellt oändligt många falsifikatorer? V Popper avvisar hursomhelst också den s.k. probabilism som Ayer representerar, och som säger att induktiva slutledningar visserligen inte är logiskt giltiga, men att de trots allt blir mer och mer sannolika (probable) i ljuset av konfirmerande (bekräftande) instanser. Varje gång man kan konstatera att en metall utvidgas efter upphettning ökar, menar Ayer, sannolikheten hos den universella satsen. Enligt Popper löser det antagandet inte problemet med satsens universalitet. Ett ändligt antal konfirmerande instanser kan inte, menar han, göra en universell sats sannolik till någon grad eftersom satsen uttalar sig om ett potentiellt oändligt antal fall, och ett ändligt tal dividerat med oändligt tal ger alltid kvoten noll, hur mycket man än ökar täljarens talvärde. PP Popper anser också att om man försöker tillskriva en sats en viss sannolikhet måste man rättfärdiga detta med en induktionsprincip. Hur ska man annars kunna veta t.ex. att sannolikheten för att få en sexa när man kastar tärning är en sjättedel? Förutsättningen för att kunna hävda det på goda grunder är att man har rätt att anta att frekvensen av sexor kommer att ligga nära det värdet om man fortsätter kasta ett oändligt antal gånger. Men kan vi verkligen anta det på goda grundet eller har vi snarare fått ett nytt induktionsproblem? Sannolikhetspåståenden kan enligt Popper alltså inte verifieras därför att vi bara kan observera en ändlig sekvens. Men de kan inte heller falsifieras, och det av samma skäl. Hur många gånger man än kastar tärning och får en sexa har hypotesen att sannolikheten för att få en sexa är en sjättedel inte falsifierats. Vi kan nämligen (återigen) bara observera en ändlig sekvens av kast, och inget utesluter rent logiskt möjligheten att frekvensen kommer att närma sig en sjättedel i en oändligt lång kastserie. Popper anser alltså att probabilismen inte löser induktionsproblemet. Hur vet man, frågar Popper, att en vetenskaplig teori har en viss sannolikhet om man inte på goda grunder kan anta att t.ex. ett visst experiment med ett visst utfall kommer att upprepas 9

10 med samma frekvens i framtiden som det har gjort hittills? Det enda sättet ett sådant antagande skulle kunna rättfärdigas vore om framtiden (som innehåller ett potentiellt oändligt antal fall) kommer att likna ens hittillsvarande erfarenhet (som innehåller ett ändligt antal fall), men det är just den logiska asymmetrin mellan den hittillsvarande erfarenheten och framtiden som induktionsproblemet vilar på. Popper menar att inte bara falska påståenden som alla svanar är vita stödjs av en mängd induktiv evidens (nämligen observationen av en mängd vita svanar) utan också att metafysiska teorier och t.o.m. rena fördomar och vidskepelser ofta har induktivt stöd. Många fördomar vilar kanske på åtminstone några upprepade observationer av fall av en viss typ, på grundval av vilka sedan en otillåten generalisering görs. Induktivt stöd som sådant kan alltså inte vara det som skiljer vetenskap från metafysik och vidskepelse. Om nästan varje teori, säger Popper utan att ge några exempel, kan det sägas att den överensstämmer med många fakta (Popper, sid. 36). PP Och ibland går Popper ännu längre och säger att varje universellt påstående bekräftas av varje faktum utom av ett falsifierande faktum. Alla svanar är vita kan skrivas som det finns ingen icke-vit svan. Och det påståendet kan i sin tur skrivas allt har egenskapen att inte vara en icke-vit svan. Det stöds alltså av förekomsten av vita svanar och svarta korpar och blå violer o.s.v. i all oändlighet. Det är skälet till att vetenskapen inte kan ses som en induktiv process. VI PP Till skillnad från de logiska positivisterna har Popper ett s.k. hypotetiskt-deduktivt vetenskapsideal. Även om alltså positivisterna själva på intet vis var blinda för de problem som är förknippade med induktion så ansåg de att en universell vetenskaplig sats (t.ex. satsen att metaller utvidgas när de upphettas) är ett resultat av observationer av singulära fall, d.v.s. fall av utvidgning som ett resultat av upphettning av metaller, och att satsen rättfärdigas i den mån och till den grad sådana fall har kunnat observeras. Enligt Popper så formuleras dock först ett problem och en hypotes, t.ex. att metaller utvidgas när de upphettas och vissa satser, t.ex. att det där metallstycket skulle utvidgas om det upphettades, deduceras sedan från den. Slutligen så testas hypotesen genom att 10

11 man letar efter fall som falsifierar den. Erfarenheten är alltså inte grunden för en vetenskaplig teori (inte ens dess osäkra grund) utan det som (i vissa fall) underminerar den. Och det är för Popper måttet på vetenskapliga framsteg, nämligen förekomsten av falsifieringar och teoriers förmåga att motstå kritisk prövning, och inte graden av verifiering eller probabilisering. Popper anser att en teoris grad av falsifierbarhet avgörs av hur mycket empiriskt innehåll den har. Ju innehållsrikare en teori är, desto mer utesluter den, och desto mer falsifierbar är den som ett resultat av det. Sannolikheten 1 motsvarar falsifierbarhetsgraden 0, och det är fallet med analytiska satser av typen en ungkarl är en ogift man och antingen regnar det eller så regnar det inte (Chalmers, sid. 58). Ingen möjlig observation skulle kunna tänkas falsifiera dem, och det beror på att deras sanningsvärde är oberoende av observationer. Om vi fick reda på att alla de personer vi hittills kallat ungkarlar är gifta skulle vi (som vi sett) inte säga att ungkarlar egentligen är gifta utan att begreppet ungkarl inte har någon tillämpning. Ingen bassats av typen Peter Andersson (som vi hittills trott är ungkarl) uppger att han är gift skulle kunna falsifiera påståendet att ungkarlar är ogifta. PP Vetenskapen bör alltså inte sträva efter att formulera så sannolika hypoteser som möjligt. Tvärtom bör den formulera så djärva hypoteser som möjligt, naturligtvis inom den ram som falsifierbarhetskriteriet ställer upp. Påståendet en gud har skapat allt som existerar är visserligen djärvt men inte vetenskapligt därför att det inte utesluter några bassatser. Vilka observationer som än görs kan de rent logiskt betraktas som förenliga med påståendet. Det utesluter inga bassatser på samma sätt som påståendet att metaller utvidgas när de upphettas utesluter bassatsen den här metallen utvidgades inte trots att den upphettades. Ju mer ett påstående utesluter, desto mer säger det om verkligheten, och desto mer falsifierbart är det. PP Men om man påstår att alla mänskliga handlingar är kan förklaras i termer av en viss sorts psykologisk drivkraft, är inte det ett falsifierbart, universellt påstående? Ingen bassats, eller klass av bassatser, skulle kunna falsifiera teorin. Det är enligt Popper felet med Alfred Adlers psykologiska teori. Enligt Popper (att han har rätt på den punkten och att han ger en rättvis bild av teorin kan kanske ifrågasättas) säger den teorin att alla handlingar kan förklaras i termer av mindervärdeskomplex. Så om en man knuffar ner ett barn i en flod med avsikten att dränka det kan det förklaras med att mannen ville 11

12 övervinna sin känsla av mindervärdighet genom att visa att han vågade begå ett brott. Och om en annan man offrar sitt liv för att rädda barnet kan det förklaras genom att mannen ville övervinna sin känsla av mindervärdighet genom att visa att han vågade rädda barnet (Popper, sid. 35, Chalmers, sid ). PP Så vetenskapen bör eftersträva så hög grad av universalitet som möjligt, samtidigt som den bör utesluta så många bassatser som möjligt. Popper ger följande exempel med hjälp av dessa påståenden: 1. Alla himlakroppars banor är ellipser. 2. Alla planetbanor är ellipser (för ett liknande exempel, se Chalmers, sid. 61). När vi går från (1) till (2) minskar graden av universalitet därför att planeter är en delmängd av mängden av himlakroppar. Så (1) är i den meningen mer vetenskapligt och falsifierbart än (2). En logisk positivist skulle säga tvärtom; enligt honom eller henne är det snarare (2) som är mest vetenskapligt därför att det är mindre problematisk att härleda från bassatser. Men inte vilken universalitet som helst är alltså enligt Popper vetenskaplig. Vetenskapliga är de universella påståenden som utesluter vissa bassatser och som skulle falsifieras av dem. VII PP Popper är dock överens med de logiska positivisterna om att det finns en viktig skillnad mellan det som brukar kallas upptäcktskontexten (the context of discovery) och rättfärdigandekontexten (the context of justification) i vetenskaplig verksamhet. När man formulerar en hypotes kan man, menar både Popper och de logiska positivisterna, vara utsatt för en massa psykologiska och sociala influenser som inte är rationella. Det är upptäcktskontexten. Men prövningen och rättfärdigandet av teorier är en verksamhet som inte påverkas, eller åtminstone inte behöver påverkas, av sådana faktorer. En skillnad i också detta sammanhang mellan Popper och positivisterna är dock att Popper ser metafysiken som meningsfull (men ovetenskaplig), och att han anser att vetenskapliga framsteg vore omöjliga utan metafysiska idéer ( myter ), som ingår i upptäcktskontexten (Popper, sid. 38, 50). 12

13 Han tar som exempel den antika atomteorin som spelade en viktig roll som inspirationskälla i den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, men som då var en metafysisk teori utan något empiriskt stöd, och han anför den som kritik av positivisterna. De menade nämligen att metafysiken inte kan spela någon roll alls i vetenskapliga sammanhang annat än som störande moment. Det är dock tveksamt om positivisterna skulle ha hävdat att ens atomteorin i dess tillstånd på 1600-talet var meningslös; kanske skulle de ha medgivit att den var meningsfull redan då eftersom den var verifierbar i princip (om än inte i praktiken). VIII PP Hur ställer sig då Popper till frågan om observationers teoriberoende? Han understryker att det inte finns några otolkade data, och att all kunskap utgörs av tolkningar i ljuset av våra teorier (Popper, sid. 46). Därför är den alltid hypotetisk till sin karaktär, d.v.s. osäker. Giltigheten av en observationssats av typen det här är ett glas vatten är beroende av en teori som säger att vätskan i glaset kommer att reagera på vissa sätt i ett potentiellt oändligt antal situationer, och ytterst av en teori om vatten i allmänhet. Att något är vatten kan alltså inte betraktas som givet i rena sinnesdata, utan utgör en tolkning av dem. På samma sätt kan, menar Popper, bedömningen av relevansen av en observation vara beroende av vilken teori man har. Om man t.ex. anser att människor i grund och botten är egoistiska ligger det kanske nära till hands att avfärda observationer av altruistiskt beteende som irrelevanta för vår förståelse av den mänskliga naturen. Men Popper säger aldrig att själva innehållet i en observation är teoriberoende. Detta skiljer honom från Kuhn och Polanyi. När individer observerar ett glas vatten (eller vilket föremål eller vilken situation som helst) så är, skulle Popper säga, innehållet i deras erfarenheter detsamma oavsett vilka teorier de har. Problemet med erfarenhetens teoriberoende har alltså för Popper och de logiska positivisterna att göra med tolkningen av erfarenheten och inte med dess innehåll. 13

14 IX PP Är vetenskapens utveckling en fråga om ackumulation? När man ställer den frågan frågar man om vetenskapens utveckling är en process där olika delar adderas till en och samma grundläggande teori, som därigenom blir allt bättre på att beskriva naturen (eller samhället eller historien). Naturligtvis sker inte alltid falsifieringar i vetenskapen, och Popper tror inte att vetenskapsmän till vardags ständigt går omkring och försöker falsifiera sina teorier. Vardaglig vetenskaplig verksamhet innebär förstås ofta att man gör observationer som inte motsäger ens teorier och som tycks bekräfta dem. Och Popper är förstås medveten om att falsifieringen av djärva hypoteser inte behöver utgöra framsteg i lika hög grad som den (provisoriska) konfirmeringen av en djärv hypotes. Det kan, som Chalmers påpekar, vara konfirmeringen av djärva teorier och falsifieringen av försiktiga och ointressanta teorier som utgör vetenskapliga framsteg (Chalmers, sid. 74). Men när det gäller framkomsten av teorier som motsäger sina föregångare så anser Popper att det bara är på det sättet kunskapen kan sägas växa även om det ofta är så att teorier konfirmeras provisoriskt, och därigenom inte bara är icke falsifierade. Kunskap i strikt mening ger inte ens en teori som är i hög grad konfirmerad. PP Kunskapen växer inte heller genom induktiva generaliseringar där en ny teori i förhållande till sin föregångare enbart utmärks av att den har ett större omfång. Den nya teorin motsäger den gamla och falsifierar den (Popper, sid. 62), och endast i ett sådant fall har vi att göra med ett framsteg i kunskap. Ingen teori kan ju verifieras (och konfirmering är något annat än verifiering), men teorier kan falsifieras. Så vad vi strängt taget kan sägas ha kunskap om är inte att någon teori är sann eller ens sannolik, utan om att vissa teorier är falska. PP Här har de logiska positivisterna en annan uppfattning. Enligt dem är vetenskapshistorien ackumulativ. Schlick säger t.ex. att vetenskapshistorien innebär att vissa grundläggande begrepp får nya betydelser, och det gäller begrepp som rum och tid. Men det är trots allt samma begrepp som så att säga får en alltmer korrekt tolkning. Mot detta skulle Popper (och Kuhn) invända att begreppen rum och tid i Newtons fysik inte är samma begrepp som begreppen rum och tid i Einsteins fysik utan bara samma ord. Ordet tid i Newtons fysik betyder något annat än ordet tid i Einsteins fysik; det 14

15 rör sig om olika begrepp. Och det beror på att Einstein har en helt annan verklighetsuppfattning än Newton. X PP Enligt Popper är påståenden som säger att något är möjligt, t.ex. påståenden i horoskop av typen tur i kärlek är möjlig idag inte falsifierbara (Chalmers, sid ). Även om ingen någonsin har tur i kärlek så skulle det inte innebära att tur i kärlek är omöjlig. Men andra påståenden i horoskop gör mer exakta förutsägelser som är falsifierbara. Och ett teologiskt påstående av typen Gud skapade haven och fyllde dem med fisk (Första Mosebok) är också falsifierbart; det skulle falsifieras om haven inte innehöll någon fisk (Chalmers, sid. 95). Men Popper förnekar förstås att sådana påståenden är vetenskapliga. Ett sätt att skilja mellan vetenskap, å ena sidan, och astrologi, teologi och metafysik, å andra sidan, vore därför att säga, vilket Popper ibland gör, att en vetenskaplig teori inte bara ska vara falsifierbar utan också att den inte ska vara falsifierad. Det skulle visserligen kanske diskvalificera astrologi (och teologi) som discipliner men inte de ovanstående påståendena; haven innehåller ju fisk och en exakt förutsägelse i ett horoskop kan slå in. Dessutom är det kanske så att de flesta vetenskapliga teorier står i strid med någon accepterad observation (enligt Kuhn är det fallet), och därigenom är falsifierade. En vanlig kritik av Popper går mycket riktigt ut på att falsifierbarhet inte kan användas som ett demarkationskriterium för att skilja mellan vetenskap å ena sidan, och metafysik och teologi å andra sidan. 15