SLAGUGGLAN (Strix uralensis)

Transkript

1 SLAGUGGLAN (Strix uralensis) Fakta och teorier om slagugglan i Norrbottens län Ove Stefansson

2 Innehåll: Sidan Inledning 2 Allmänt 2 Historik och förekomst 3 Boval 4 Bostubbar 4 Holkar 9 Revir 14 Bobiotop, häckningsbiotop och jaktmarker 15 Föda 18 Relation till andra arter 18 Hot, skador och sjukdomar 18 Ringmärkning, återfynd och kontroller 22 Några kompletterande fakta om slagugglan 24 Slagugglans framtid i Norrbotten 25 Häckningar och populationens utveckling Diagram. 29 Slagugglans utbredning i Norrbottens län. Karta 29 Lappugglan är också en av skogsbruket missgynnad och hotad art. 30 Litteratur och referenser 31 Bilaga: Kända observationer i lappmarkerna och övre Tornedalen Björnugglan. Hon fick det namnet då jag hörde björnar i närheten när hennes holk skulle sättas upp. Varje år ses björnar, spår och spillning av björn i björnugglans revir men än har ingen björn klättrat i hennes boträd. DEN SOM SÄTTER UPP EN HOLK FÖR SLAGUGGLA MÅSTE VARA MEDVETEN OM VILKA KONSEKVENSER DET KAN MEDFÖRA OCH VILKET ANSVAR DET INNEBÄR! Ove Stefansson, Boden

3 SLAGUGGLAN (Strix uralensis) I NORRBOTTENS LÄN Akvarell av Mats Åke Bergström INLEDNING Jag vill med den här översikten redogöra för slagugglans historia och förekomst i Norrbottens län. Det är ingen fullständig redogörelse utan bör ses som en sammanfattning av mer eller mindre kända förhållanden delvis publicerade men i huvudsak inte tidigare beskrivna. En del av mina egna här beskrivna erfarenheter kanske inte helt överensstämmer med andras uppfattningar vilket är förståeligt då det säkert finns många nyanser, detaljer och skilda tolkningar kring ekologin såväl under som utom häckningstiden. Ett önskemål men tyvärr inte ekonomiskt möjligt har varit att kunna radiopejla något eller några väl kända slagugglepar under något år för att få en bättre och framförallt mer objektiv kunskap om etologin hos de båda könen. Sådan kunskap skulle vara särskilt betydelsefull för fågelskyddsarbetet då mina egna erfarenheter av slagugglans och då i första hand hanens relationer och influens på andra arter främst vissa rovfåglar och ugglor är subjektiva och kan därför inte exakt verifieras. Vinterekologin är dessutom nästan helt okänd. Trots otaliga besök sedan början av 1970-talet, oftast tillsammans med hjälpsamma vänner och medhjälpare, vid mer än 90 olika aktiva häckningsplatser, 27 misslyckade häckningar och ringmärkning av drygt 230 kullar har jag som alla andra många kunskapsluckor men det är ju en del av äventyret, att ha mycket kvar att lära. Jag har valt att med många bilder, tyvärr en del av sämre kvalitet, visa bl.a. ett antal exempel på holkar, andra boplatser och några häckningsbiotoper som slagugglorna använt eller fortfarande använder sig av. ALLMÄNT Tysken Peter Simon Pallas ( ) gav 1771 slagugglan artnamnet uralensis. Den har därefter i olika regioner mellan Skandinavien och Japan getts ett tiotal mer eller mindre lokala och regionala rasnamn. Även artnamnet har tillfälligt varit föremål för förslag till förändringar. Detta beror främst på att slagugglan förekommer i ett flertal nyanser av färg och storlek i bl.a. Japan, Manchuriet och sydöstra Sibirien (Momiyama 1928) (12). Det finns teorier om de olika utvecklingsfaserna och som baseras på att slagugglan är mycket stationär och inte benägen att migrera. Den saknar flyttningsbenägenhet och vandrar därför inte långa sträckor inom utbredningsområdet. Bara enstaka i huvudsak unga individer sägs ha emigrerat uppemot ca 1500 km i västra Sibirien. 2

4 I Europa har bara ett långväga återfynd registrerats. Det var en ung slaguggla som ringmärktes i Estland 1986 och påträffades död i Sachsen-Anhalt, Tyskland i februari 1987 ca 1050 km sydväst om födelseorten (6). För utförlig information om utbredning, biologi m.m. se (Mikkola 1983) (18). Slagugglans invandring till Skandinavien har på samma sätt som lappugglan sitt ursprung österifrån, alltså genom Finland innan den nådde Sverige. När i historien slagugglan beträdde Skandinavien kan förstås ingen veta. Den i Sverige först beskrivna slagugglan härrör från ett skjutet exemplar i Älvkarleby i norra Uppland mellan åren (5). Slagugglan bör ha funnits i Sverige i många hundra, kanske tusentals år. Slagugglans utbredning i Sverige sträcker sig från trakten av Polcirkeln i Norrbotten (66 33 N) ned till landskapen i höjd med Mälardalen (mellan 60 N och 59 N). Enstaka observationer görs årligen norr om Polcirkeln likväl som söder om 59 N. Populationen uppskattas till högst 2700 par (5). För utförlig information om ringmärkning och återfynd av slagugglor se Ringmärkningscentralens årliga sammanställningar över ringmärkning och återfynd (7) och Svensk ringmärkningsatlas (8). HISTORIK OCH FÖREKOMST Äldre rapporter om iakttagna slagugglor i Norrbottens län kan i några fall vara lappugglor som gemene man ibland kan förväxla den med. De flesta äldre rapporter grundar sig oftast på andra och tredje hands uppgifter och kanske missförstånd om arttillhörighet i några fall. En av de första rapporterna från Norrbotten härrör från en slaguggla (Strix litturata) som sköts vid Storsand nära lappmarksgränsen den 16 juni 1843 enl. Carl Gustaf Löwenhjelm (9). Uppgifter finns också om att en slaguggla skjutits vid Karesuando enl. August Wilhelm Malm (3). Den senare uppgiften gör att man lätt vill tro att det var en lappuggla som sköts med tanke på förekomsten av lappugglor i Torne och Kemi Lappmark vid den tiden. Samma tveksamhet infinner sig ang. påståendet att arten häckat vid Njunjes, Kvikkjokk (3). Uppgifter om en häckning vid Gransjö i Överluleå kan däremot inte ifrågasättas. Arvid Frisendahl 1907 (10) meddelar att Surnium uralense (Pall) häckar här och där i de stora skogarne. Vid Åminne ha ofta kullar med fullväxta ungar, vanligen 2 till antalet, iakttagits och äfven vid Rosfors fanns den och där häckar den fortfarande. Rapporterna om iakttagna slagugglor i lappmarkerna har alltid varit fåtaliga. Orsaken är att slagugglan för ett mycket undanskymt liv men främst för att den är förhållandevis ovanlig och därför sällan observerad i landskapet norr om Polcirkeln och i lappmarkerna. Under 1950-, och början av 1970-talet var observationer av slagugglor mycket ovanliga även i landskapet. Förmodligen avspeglar detta det både då och nu faktiska förhållandena att slagugglan alltid haft sitt kärnområde i den sydöstra landskapsdelen. Invandringsteorin motsäger inte detta. Under och 1960-talet blev slagugglans biologi och beteenden studerade och beskrivna från skogarna omkring Harads av Arne Blomgren i boken Fåglar i Nordanskog (1). Från Bodentrakten har studier gjorts av Waldemar Berggren, Olle Hedvall och Jens Wahlstedt i boken Ladrikets fåglar (2). Gemensamt för båda böckerna är att beskrivningarna och berättelserna är fascinerande, mycket lärorika och oefterhärmliga. Jag rekommenderar alla att ta del av fantastiska berättelser om delar av Norrbottnisk natur som den en gång var och aldrig kommer att återuppstå. Från slutet av 1960-talet och framåt har slagugglan allt mer uppmärksammats i Norrbotten främst inom Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommun Fyrkanten, vilket beror på att det under lång tid funnits flera rovfågel- och uggleintresserade personer där. Dessutom bedrivs sedan början av 1970-talet ett inofficiellt pågående och sedan 1980-talet två olika från varandra åtskilda projekt verksamheter i huvudsak inom Fyrkanten området med slagugglan som studieobjekt. För rapporter från Norrbottens Ornitologiska Förenings (NOF) projekt Slaguggla (11), se Litteratur och referenser. Summorna i rapporterna har beaktats vid uppskattningen av antalet revir och slagugglor i Norrbotten. Förhållandena i länets inland är mycket svåra att överblicka då mina upprop (14) och andra efterfrågningar inte gett något resultat och uppgifterna i övrigt är fåtaliga. Jag har tidigare haft förmånen att få besöka häckningar i Lule lappmark. 3

5 I de norra och östra delarna av landskapet är bara ett litet antal häckningsplatser kända genom tiderna och i dagsläget endast tre-fyra. I lappmarkerna har också bara ett fåtal häckningar påträffats tidigare och av olika rapporter att döma är de flesta lokalerna även där inaktiva och saknar troligtvis reproducerande slagugglor. Jag uppskattar att det i Norrbottens län finns olika slagugglerevir eller par med mer eller mindre regelbunden produktion av ungar varav par i de sydöstra delarna, och ca 20 par i resten av landskapet. I Pite lappmark beräknar jag att det finns ca 5 par och i Lule lappmark ca 10 par. I Torne lappmark förekommer troligen inte några parbildade och häckande slagugglor. Den mycket höga tätheten aktiva revir i syd och sydost är enbart en följd av den stora mängden holkar som satts upp i området med början tidigt under 1970-talet. Utan holkar hade den häckande populationen i länet i dagsläget sannolikt inte överstigit par eller maximalt individer. Antalet enskilda slagugglor i Norrbottens län torde hösten efter en god häckningssäsong uppgå till närmare 500 individer, årsungar och ett osäkert antal inte parbildade och mer eller mindre kringströvande slagugglor inräknade. Beräkningsgrund: 100 par (200 ex), 80 lyckade häckningar x 2,8 ungar i medeltal (224 ex.) och ca 80 oparade kringströvande individer = ca 500 slagugglor vilket kan vara något i överkant. Det är inte möjligt att göra en mer pålitlig beräkning av populationsstorleken eftersom kunskap om slagugglans faktiska förekomst saknas för huvuddelen av Norrbottens län. BOVAL Tiden före 1970-talet var slagugglorna med något enskilt undantag helt hänvisade till att häcka i naturligt utvecklade bostubbar, andra håligheter (sidohål) i grova träd och större risbon av rovfåglar, korp och kråka. Häckning i risbon är mycket ovanligt och har troligen inte konstaterats mer än gånger i Norrbotten. Själv har jag och mina medhjälpande vänner funnit slagugglor häckande i risbon sex gånger och i en bolåda avsedd för lappuggla. Numera är häckningar i stubbar eller sidohål sällan påträffade och förekommer vad jag känner till endast i ett fåtal av de för närvarande kända häckningsreviren i landskapet. Orsaken är inte enbart den områdesvis mycket höga koncentrationen av holkar utan bristen på naturligt utvecklade och utvecklingsbara trädstammar och stubbar i samma område. Under och början av 1970-talet konstruerades holkarna med ledning av de invändiga måtten hos stubbar med häckande slagugglor. Det innebar att holkarna ofta gjordes höga och smala. Ganska snart upptäckte vi fördelen med rymliga och grunda holkar och framförallt holkar med frontöppning och heltäckande tak. Anledningen är att taklösa holkar liksom sk skorstensstubbar oftast blir snöfyllda och frusna med isbildning i botten. Holkarnas väggar kan dessutom inte som stubbarnas släppa något material (mulmen) som ugglorna kan riva loss med klorna för att bilda och forma bobalen. Som bonus, om uttrycket tillåts, blir förutsättningarna för äggens utveckling bättre då mulmen skyddar äggen mot kylan underifrån under tiden som snön och isen smälter. BOSTUBBAR Häckningar i naturligt bildade bostubbar av tall (torrfuror), asp och björk i nämnd ordning har varit vanligast. Ett slagugglepar har sällan möjlighet att välja mellan olika alternativ. Därför kan en bostubbe se ut nästan hur som helst, huvudsaken är att underlaget för äggen är någorlunda plant och utrymmet för honan att lägga och vända på äggen är tillräckligt. Om hon sedan ungen eller ungarna har kläcks kan föda och vårda dem under de kommande 3-4 veckorna i stubben är en annan sak. Är utrymmet för litet riskerar ungar att dö under tillväxten eller häckningen att misslyckas. 15 cm i diameter torde vara nära gränsen för att en häckning med en men inte två överlevande unge skall kunna genomföras cm diameter eller ytan 7-8 dm² är annars ett lämpligt utrymme. Djupet från där honan tar sig ner till balen kan variera betydligt från 2-3 dm till 1m och kanske något mer. Bobalens höjd över marken beror också enbart på vad det finns för utbud av bostubbar. Häckningar allt ifrån ca 2-12 m över marken har jag själv träffat på. Ska man ge en rekommendation för slagugglans bygglov i stubbar är höjden ca 4-6 m, cm ner till balen, gärna med någon kikspringa och balens diameter ca 30cm idealiska mått. Betydelsen av ett bra utrymme är också att honan lättare kan hålla rent i boet, alltså äta upp ungarnas avföring, spybollar och rester efter byten. En bra bostubbe kan användas av slagugglor under många år förutsatt att bobalen är intakt och inte sjunker ihop vilket den alltid gör efter en tid då underlaget förmultnar och faller ihop. När en 4

6 bebodd bostubbe friställs i en gallring eller i ett bestånd med fröträd kan stubben användas av ugglorna. Tas fröträden bort kommer bostubben att överges och oavsett detta senast när ungskogen nått en höjd av ca 1,5-2 meter. Avståndet till äldre skogsbestånd har stor betydelse. Den här mycket smala och trånga bostubben lämnades på hygget med några frötallar som inte syns på bilden. Tallarna avverkades senare. Bobalen ligger ungefär en halv meter under ingången. Slagugglorna genomförde häckningen och fick två ungar. Efter avverkningen har inte slagugglorna häckat i det fd reviret. På den högra bilden ser man av den kraftigare rödbruna färgen att en del av mulmen har krafsats loss. Det är lätt att förstå att de första holkarna som tillverkades ibland blev smala och trånga eftersom liknande stubbar ibland fick stå modell. Häckningen upptäcktes under avverkning då personalen såg att en stor fågel flög iväg från stubben. Den avverkningsansvarige hos det statliga skogsbolaget ringde och berättade att man minsann hade lämnat några träd runt stubben. Två tallar blev kvar. Slagugglorna födde upp en unge i den mycket trånga stubben. Ungen klättrade upp till stubbens topp där den satt en dag innan den hoppade ner och lufsade iväg de 300 metrarna till skogen. Fröträden, även de närmast stubben har Sveaskogs entreprenör avverkat. 5

7 Spåren efter slagugglans krafsande på stubbens innerväggar avslöjar att här är det häckning eller häckningsförsök. Tyvärr hjälpte det inte ugglorna denna gång heller då även den här stubben av någon skoterburen vedtjuv ansågs lämpligare som brasved redan året efter senaste häckningen. Att båda ungarna försvann någon dag efter att bilden med ungen togs är en gåta även om vi är säkra på att människor var inblandade. Den lavrika skogen kalavverkades 2010 av Sveaskog som kommer att naturvårdsbränna området. Bilden med ungen är tagen av Östen Fredriksson. Det finns snart inget utbud alls av bostubbar i produktionsskogarna. Torrstubbar av grövre aspar är utmärkta men inga uthålliga boplatser då mulmen är mycket porös och aspstubbar kortlivade. Stubben i contorta planteringen resulterade senast i tre ungar men blåste omkull efter häckningen Det fanns flera utmärkta häckningsstubbar inom avverkningen men alla utom den här och en till som ugglorna tidigare häckat i kördes tyvärr ner med skogsmaskinerna. Skogen i bakgrunden tillhör det 2004 bildade naturreservatet Renskinnskölen norr om Boden. I bevarandeplan 2000 uppger Länsstyrelsen att där häckar bl.a. flera arter ugglor. Senast av mig kända häckningar i området som under mitten av 1970-talet kalavverkades och planterades med nordamerikansk contortatall är lappuggla i konstgjort bo i skogskanten 1977, hökuggla 1980, ev. 1987, jorduggla 1981 och slaguggla Naturreservatet Renskinnskölen har andra kvaliteter och är väl värt att besöka liksom den nu 35 åriga contortatallskogen för den som vill uppleva skrämmande kontraster. 6

8 På den vänstra 12 m höga aspstubben häckade slagugglorna 1982 och fick två ungar innan den blåste omkull. I den högra häckade ugglorna vid kröken 1974 och 1978 innan stubben föll. Furustubben till vänster användes inte efter 1988 då hygget tillkom. I sidohålet på aspstubben häckade slagugglorna inte efter avverkningen Senare gick stubben av vid hålet och tornfalk häckade två gånger. Andra gången föll stubben och ungarna omkom. Om skogen lämnas orörd kanske det tar 200 år till innan den ca 300 år gamla tallen med brandljudet rötar och dör. I bästa fall med 1/1000 chans inträffar förhoppningsvis ett stambrott efter några tiotal år. Torrakan blir därefter, om möjligt en bostubbe som passar slagugglorna. Om inte kommer den som på den andra bilden att inta ett vågrätt läge i den biologiska mångfalden. 7

9 Häckningar av slaguggla på björkstubbar är sällan påträffade. Den här stubben är cm i diameter i toppen där två ungar föddes Den ena ungen (hona) återfann jag 2007 häckande 27 km från den här födelseplatsen. Ortsbefolkningen som hittade häckningen satte upp en holk i trakten dit paret flyttade. Den här häckningsplatsen i ett sommarstugeområde 2010 är verkligen udda. Roger Söderström visar var bobalen är belägen. Ingången är uppe i förgreningen. Honan och de tre ungarna satt den 20 juni tillsammans i björkskogen i bakgrunden där vi kunde ringmärka dem. 8

10 HOLKAR I holkar där bomaterialet försvunnit eller saknats har häckningar misslyckats då honan inte kunnat hålla äggen samlade och varma varvid fosterutvecklingen avstannat vilket jag har konstaterat hos två misslyckade häckningar i holkar. I den ena holken fanns två ägg med nästan helgångna foster. Med nytt bomaterial i holken lade honan en ny kull och fick två ungar. Jag har sedan 1970-talet haft flera häckningar i bräd- och plyfaholkar utan tak och senast 2010 i en taklös brädholk som jag tillsammans med Fältbiologerna satte upp i en gran i mitten av 70-talet. Som kuriosa kan nämnas att när jag kompletterade holken med en med tak valde ugglorna denna men när honan omkom intog den nya honan den gamla taklösa holken. En slaguggleholk får faktiskt se ut hur som helst men det är inte säkert att den kommer att bebos av slagugglor. Huvudsaken är att holken är säker för fåglarna. Den ska inte vara oproportionerligt stor eller djup. Den blir bara onödigt jobbig att transportera och sätta upp. Det jag rekommenderar för bostubbar gäller också för holkar. Holkarna här uppe i norr bör förses med frontöppning, tak och bra bomaterial. Jag föredrar ett ca 15 cm lager torr motorsågsspån av björk som kompletteras eller byts vid behov. Holkens öppning kan med fördel förses med en stående skärm om några cm (5-7) på båda eller den högra sidan sett inifrån holken. Skärmen fungerar så att ungarna kan lägga sig på den sidan (i hörnet) för att tidvis få skugga vid starkt solljus om holkens öppning är vänd mot syd eller väst. Det är bra om botten förses med många hål (t.ex. ca 8mm) för genomluftning av bomaterialet. Jag har prövat många olika modeller och olika biotoper bl.a. de på nedanstående bilder. En del holkar har blivit aningen grunda beroende på virkesbrist eller att jag också har använt modellen till tornfalk och hökuggla. Alla modeller har fungerat alldeles utmärkt och de grunda ofta bättre än de djupare. Nedan följer några exempel på holkar som jag och i några fall mina medhjälpare eller medarbetare i vårt inofficiella projekt har satt upp. En eller flera springor eller annan öppning i holkväggen har de flesta konstruktörer försett holkar med. Nyttan för ugglorna är kanske inte uppenbar men kan hjälpa till att lufta och hålla bomaterialet torrt. Det underlättar när man ska kontrollera om holken är bebodd som i denna holk. Ett bra tak av t.ex. plyfa eller kraftig tjärpapp på takbrädorna förlänger holkens livslängd betydligt. Holken ska spikas fast så att den blir stabil. Om det är ett växande träd måste upphängningen ses över med några års mellanrum. 9

11 Under mitten av 1970-talet satte jag bl.a. tillsammans med Fältbiologerna i Luleå och Boden upp flera liknande slaguggleholkar. Några av holkarna blev aldrig bebodda, troligen p.g.a. fel placering men främst för att slagugglepopulationen inte var så stor som nu. Ibland tog det 5-10 år innan ett slagugglepar etablerade sig. I ett par fall konstaterade jag att det berodde på att deras ordinarie bostubbe hade tjänat ut eller förstörts och ett par föredrog att ett år häcka i ett duvhöksbo men återgick därefter till att häcka i holken. Den taklösa holken på bilden satte jag och Fältbiologerna i Boden upp i mitten av 1970-talet. Den fungerade faktiskt senast år Slagugglorna har andra holkar att välja mellan och som det här reviret också utnyttjar ibland. Holken kommer att göras oanvändbar då den och platsen inte längre är säker för ugglorna. Häckningen i lappugglelådan resulterade i fem flygga ungar. Tyvärr gillade antagligen inte markägaren det utan högg ner granen samma höst och ställde den prydligt mot en annan kvarlämnad gran intill. Slagugglorna fick en holk på en annan skogsägares mark och där har många kullar vuxit upp och säkert fångat hundratals sorkar på den kanske ugglehatande skogsägarens marker. Efter två häckningar av slagugglor i den bara 18cm vida experimentholken intogs den av en knipa samtidigt som en stor myrstack byggdes upp vid trädroten. Numera används holken troligen bara av getingar och kanske någon rödstjärt. 10

12 Många slagugglekullar har fötts upp i de här konstiga holkarna som en expert anser. Jag kallar modellen för Kombiholken då de fungerar alldeles utmärkt för tornfalk och hökuggla. Har man inte alltid råd med nytt virke och tycker att återvinningsmodellen är bra så blir konstruktionerna därefter. Man tar vad man har ibland! Holkarna är väl använda och nötta. Den högra m.fl. holkar har vi tvingats flytta eftersom vi tyvärr inte får ha dem och slagugglorna i fred. De större gamla fula holkarna har också de fungerat i många, många år. I den vänstra kan man se en skymt av honan. Förresten när jag stod 20 m från holken och tittade med kikaren snuddade hanen mitt huvud med ena vingen då han försökte skrämma bort mig. Tyvärr kalavverkade Sveaskog området som ligger i en Ekopark då det ska naturvårdsbrännas. Ur den andra holken flög det plötsligt ut en massa dagslumrande frostfjärilar vilket holkinspektören och ringmärkaren Lars Håsteen inte verkar vara särskilt förtjust över. Den holken har också varit väl använd av slagugglorna. Den modifierade ammunitionslådan är flitigt använd och nyss reparerad efter att en björn rivit av taket och tagit ungen, dock inte den som man kan skymta huvudet av i öppningen. Den föddes året efter björnattacken. Jag har många gånger undrat över om björnen åt upp slaguggleungen då vi bara hittade enstaka dun efter den. Se bild av björnspår i holkträdet sidan 19. Polisholken kallas den eftersom en intresserad polisman byggde, satte upp och underhåller bl.a. denna. 11

13 För slagugglorna har holkens utseende ingen betydelse. Det är bara bristen på lämpligt utformade bostubbar som gör att slagugglorna, liksom så många andra hålhäckande arter, är hänvisade till att häcka i olika mer eller mindre konstiga artefakter. Överkalixmodellen till vänster. Jag fick tre sådana här fantastiskt fina naturstamholkar av naturskyddaren Björn Mildh i Piteå. Holkarna fungerar naturligtvis alldeles utmärkt även om jag fått flytta dem flera gånger på grund av avverkningar. Jag har själv på 1970-talet satt upp några holkar av grov ihålig granstam utan tak och utan att slagugglorna blev intresserade. 12

14 När jag satte upp holken på stubben 1977 satt en hökuggla i tallarna bakom och förhoppningen om häckning av hökuggla tändes men den 11 juni 1978 kunde två slaguggleungar ringmärkas. De hade då lämnat holken och satt 50 m därifrån. Tilläggas bör att Domänverket hade lämnat mängder av torrstubbar och torrakor i området, även sådana som slagugglorna och hökugglor tidigare häckat i men tyvärr samtliga brännbara togs omhand efter avverkningen av skoterburna vedsamlare. Frötallarna avverkades tyvärr också så att inte ett enda naturvärdesträd blev kvar. Slaguggleungen har hittat resterna efter en sönderkörd högstubbe på hygget som kamouflage och behöver ugglemors stöd då den har en bra bit kvar och någon dag för att nå den skyddande skogen. 13

15 Den gamla holken har jag nyligen bytt ut efter lång och trogen tjänst. Stridsvagnsugglan kallade jag henne, den första honan i reviret, eftersom hon var rätt våldsam och inte ens skyggade för stridsvagnar. Den har ersatts av en modernare som liknar holken till höger. Hanen anländer med en sork till den ruvande honan. Lådan som är uppsatt av fotografen var egentligen avsedd för tornfalk men fick helt andra hyresgäster. Foto denna bild Lars Nilsson. REVIR Häckningsrevirets storlek är svårt att definiera eftersom det varierar betydligt i storlek från ca 3 km² till uppemot ca 7 km². Storleken beror bl.a. på boplatsens placering och läge i förhållande till och kvalitén på jaktmarkerna. Det finns ett visst förhållande mellan olika slagugglerevir. I ett par fall har slagugglepar samtidigt häckat 2,3 km från varandra medan avståndet ca 4 km (2,5-5,5 km) i medeltal är ett normalt accepterat avstånd. Avstånden är relaterade till i första hand topografin och var boplatserna är belägna. Etablerade slagugglepar är utpräglat hemortsbundna men kan ibland flytta mellan olika närliggande boplatser och i sällsynta fall till ett närliggande revir som permanent eller tillfälligt är obesatt. Ny parbildning och upprättande av nya revir kan ske under såväl hösten, vårvintern som den tidiga våren. 14

16 Vanligtvis är väl etablerade par försiktiga och tystlåtna under hela häckningstiden men pratglada undantag finns. En del par hörs nästan bara när de kommunicerar med varandra i samband med bytes överlämning och parning. Därför kan man lätt tro att reviret är övergivet eller obesatt. En del slagugglehanar bevakar reviret mycket bestämt mot andra slagugglehanar medan andra i väl etablerade par inte verkar bry sig särskilt mycket om en främmande hane tillfälligt kommer in i reviret, huvudsaken den inte gör anspråk på hans boplats och/eller honan. I ett fall misstänker jag att i ett revir där honan omkommit under hösten har revirhanen under vårvintern med kraftiga spel lockat till sig honan från närmast intilliggande revir. Hanen i det förlorande reviret uppträdde också spelande (lockande) ungefär mitt emellan reviren. Det är 4,4 km mellan boplatserna. Hanen som var utan hona satt vid flera tillfällen lockande 1-1,5 km från boplatsen i riktning mot den andra hanen som satt ungefär 2 km från sin boplats. Den ensamma hanen fick en hona och häckade samma år. Tyvärr kunde jag inte kontrollera henne då hon var ovanligt skygg och häckade i holken utan tak. Den andra hanen som antagligen förlorade sin hona tystnade ganska snart och häckade inte. Jag fann en del bytesrester som visade att han eller kanske en annan slaguggla besökt holken under sommaren. Jag har alltså ett par utmaningar, nämligen att ta reda på om honan har bytt partner och revir eller om hon är kvar i sitt gamla revir. BOBIOTOP, HÄCKNINGSBIOTOP OCH JAKTMARKER Eftersom slagugglan i grunden är beroende av tillgången av stubbar sk högstubbar med för ugglorna passande utformning blir häckningsbiotopen, alltså hela revirets utformning, till viss del av underordnad betydelse. Den optimala boplatsen (bobiotopen) är när bostubben eller holken är placerad i eller i direkt anslutning till äldre eller minst årig inte alltför tät skog. Naturtyperna i anslutning till själva boplatsen varierar betydligt. Det finns alltså ingen specifik slagugglebiotop. Viktigast är tillgång till varierande goda smågnagarmarker som gamla utmarker, fuktig skogsmark med diken och mindre vattendrag inom något hundratal meter. Slagugglorna undviker att flyga över eller jaga bytesdjur på öppna ytor. De håller sig hela tiden i eller mycket nära skyddande skog och är därför svåra att upptäcka. Slagugglor som ses jaga exponerat och oskyggt är nästan alltid i mycket dålig kondition. Ett ofta förekommande bytesdjur är vattensork vilket visar att slagugglan gärna jagar i anslutning till fuktiga marker. 15

17 Biotopen eller habitatet i anslutning till boplatsen är inte av underordnad betydelse. Även om stubben eller holken finns på ett hygge m från sammanhängande skog måste det finnas äldre skog och större trädsamlingar intill och/eller många fröträd omkring stubben eller holken alternativt liknande det bilderna visar. Uggleparet måste ha god tillgång till kommunikationsträd för parningsceremonier, bytesöverlämning och barnvaktspositioner. Bilderna är bara exempel på miljöer där slagugglor gärna häckar förutsatt att själva boområdet inte är isolerat för långt från omgivande sluten skog och lämpliga jaktmarker 16

18 Tillgång till lugna och skyddande miljöer under jakten och intill boplatsen är ovärderliga vilket förstås gäller alla fåglar och djur särskilt i samband med reproduktionen. Hanen, som på bilden, måste ha möjligheter att sitta i skyddande träd i anslutning till boplatsen så att han kan kommunicera med honan i och intill boet. Honan måste också kunna sitta i skydd varifrån hon kan hålla uppsikt över ungarna. När ungarna lämnat boet måste de snabbt kunna hitta möjligheter att klättra upp i träd, gärna lutande, på stubbar och rotvältor. Att sitta i skyddande skog är betydelsefullt för många arter inte minst rovfåglar och ugglor och deras ungar som annars lätt upptäcks och mobbas av andra arter och djur vilket stör både vilan och jakten. 17

19 FÖDA Bytena utgörs i huvudsak av smågnagare men också andra smådäggdjur t.ex. ekorre, harungar, småvessla och kanske hermelin. Fåglar som kricka, järpe, nötskrika, olika trastarter, finkar, hackspettar, morkulla, pärluggla och sparvhök är exempel på mer eller mindre vanliga fåglar jag själv har träffat på bland bytena. Vingen av en tornseglare fann jag bland ungarna i ett bo. Om den tagits av slagugglan bör det i så fall ha skett när tornseglaren legat på marken. En jägare uppgav att han sett en slaguggla äta av en orrhöna. Om ugglan dödat den visste han förstås inte. Även om slagugglan lever på andra byten än sorkar, möss och näbbmöss påverkas den i lika hög grad av smågnagarna som andra stationära skogslevande ugglearter. Slagugglan reagerar på samma sätt som övriga ugglearter och predatorer som följer svängningarna hos smågnagarna och avstår från att häcka eller häckar i litet antal och får små kullar när tillgången på smågnagare och därmed basfödan för ungarnas uppväxt når en alltför låg nivå. I ett revir där hanen omkommit när de tre ungarna var ca 3 veckor gamla hade honan lagt in tre ekorrar i boet. Ekorrarna var för stora för ungarna som inte själv kan stycka byten. De blev i stället till mat åt asbaggar och fluglarver. I ett par häckningar har döda, helt eller delvis av ugglorna själva uppätna halvvuxna ungar påträffats. I holken utan tak fanns vid ringmärkningen den 8 juni 2010 en nästan helt uppäten och en andra död unge tillsammans med en överlevande. I december 1946 fann konservatorn John Hansson kött och dun av tjäderhöna i krävan på en död slaguggla från Brännberg (17). Tjäderhönan kan knappast ha dödats av slaguggla utan måste ha dött av andra orsaker. RELATION TILL ANDRA ARTER Kunskap om slagugglans dolda liv är liten särskilt utanför häckningstiden. Det gäller också hur slagugglan förhåller sig till vissa andra arter och vice versa. Var finns t.ex. toleransgränsen under häckningen gentemot andra konkurrerande arter och arter som utgör mer eller mindre presumtiva hot mot ungarna t.ex. berguv, duvhök, ormvråk, fjällvråk, bivråk och blå kärrhök? Lika intressant vore det att veta mer om det omvända förhållandet och för arter som t.ex. sparvhök, tornfalk, jorduggla, hornuggla, pärluggla och sparvuggla. Det är svårt att verifiera slagugglehanens influens på dessa arter under häckningstiden. Jag har vid många bon av bivråk, ormvråk och pärluggla konstaterat att när slagugglepar etablerat revir i närheten har dessa arter inte längre använt sina bon förutom att risbon någon gång varit lätt påbyggda av rovfåglarna. Pärluggleholkarna och hålträden har inte använts även om pärlugglorna spelat flitigt i omgivningen. I några fall har jag funnit att pärlugglor besökt holkar, balat grop och i något fall lämnat en sork där men inte häckat närmare än en km från samtidigt häckande slagugglor. Det förekommer säkert avvikelser men jag har inte den kunskapen. Då slagugglehanens revir kan sträcka sig uppemot 1,5-2 km från boplatsen har jag tolkat det som att det hos slagugglans uppträdande och beteende förekommer inslag som mer eller mindre skapar osäkerhet hos en del av de nämnda arterna. Roger Söderström, Boden fågelspanade från ett älgtorn då han bevittnade en slagugglehanes upprepade attacker av ett par jordugglor som uppenbarligen hade för avsikt att häcka där då iordningställd bogrop hittades. Syftet med attackerna gick inte att avgöra men slagugglorna häckade en km från platsen. Forskning kring slagugglans beteenden och influens på andra arter är mycket angelägen inte minst med avseende på att det sätts upp stora mängder holkar från Mälardalen och norrut och att slagugglan och då speciellt hanen är mycket dominerande i häckningsreviret och påverkar flera av andra orsaker mer eller mindre hotade och missgynnade arter negativt. HOT, SKADOR OCH SJUKDOMAR Slagugglan har försvunnit som häckfågel på tidigare kända lokaler och områden där den inte har gynnats genom uppsättning av holkar och restaurering av stubbar. Orsaken är den minskade tillgången på naturliga bostubbar. När grov gammal barrblandskog med inslag av rötade stammar som har förutsättningar att bilda bostubbar avverkas försvinner underlaget för slagugglorna att kunna reproducera sig på lokalen. Det är bara en bråkdel, kanske 1/1000 av de naturligt avbrutna grova och kraftigt rötade tall och lövträdsstammarna som har haft förutsättningar att utvecklas till lämpliga bostubbar för större hålhäckare och i synnerhet sådana som kunnat utvecklas till slagugglestubbar. Å andra sidan har slagugglan gynnats genom omfattande uppsättning av holkar bl.a. i tätortsnära områden och i områden där häckande slagugglor inte påträffats tidigare. Vägoch tågtrafiken, transformatorer, frånskiljare och andra anläggningar i eldistributionsnäten dödar årligen många slagugglor. Dödligheten hos årsungarna kan på goda grunder antas vara hög i synnerhet gäller det ungfåglar som fötts sommaren innan eller i samband med en sorkkrasch. 18

20 En sällsynt fin inte längre aktiv bostubbe som SCA tyvärr enligt skogsbrukets normala rutiner inte tog någon hänsyn till. Den senaste häckningen före avverkningen resulterade i fem ungar. Slagugglorna kan naturligtvis aldrig mer använda den gamla boplatsen då stubben inte finns kvar efter de år det tar för den nya skogen att växa upp Eftersom de kvarvarande träden i omgivningen skall avverkas kommer det inte att bildas några nya bostubbar i området. Så länge stubben står kvar och innanmätet eller mulmen inte sjunker ihop för mycket kan stubben under någon period användas av tornfalk och hökuggla. Slagugglehonan som häckade 2005 när de runt stubben avverkade träden stod kvar återfann jag 2007 häckande 6 km bort. Många större ugglor har omkommit i bl.a. elnätets stolptransformatorer. Bara en liten del hittas eller rapporteras av elnätsägarna. Tyvärr har jag sett många berguvar, lappugglor och slagugglor som skadats och dödats främst i Bodens energi AB oisolerade, alltså inte fågelskyddade anläggningar. De allra flesta har varit ringmärkta och beträffande berguvarna i de flesta fall projektuvar som varit uppfödda och/eller utsläppta i länet. På den vänstra fann personalen som tog ner slagugglan även ben med ring från en av de ungar som föddes 1,7 km därifrån tre år tidigare. Transformatorerna är trots flera eldödade fåglar ännu inte fågelsäkrade med Huven Uven. 19

21 I fyra träd, två tallar, en gran och en björk med slagugglor häckande i holkar har unga björnar klättrat. Holken i granen blev delvis sönderriven av björnen som också rövade bort ungen som det fanns dunrester av på och under holken. En kull med fyra ungar klarade sig kvar i holken uppe till vänster. Antagligen attackerades björnen av slagugglehonan så att den fick avbryta plundringsförsöket. I björken och tallen uppe till höger hade björnen klättrat efter ringmärkningen av ungarna och kanske efter det att ungarna redan hade lämnat holkarna. Björnattacker är att betrakta som udda och fullt naturliga företeelser och inte som något konstant hot mot slagugglan. Vi har också sett spår av björnklor I boträd med ungar av kungsörn, fiskgjuse och lappuggla. Det är ovanligt att påbörjade häckningar misslyckas. Övergivna äggkullar kan bero på att äggen är obefruktade, att hanen omkommit eller av någon anledning inte förmår att förse honan med föda. Döda ungar i boet kan bero på minskad tillgång av bytesdjur och flera dagars, kanske en veckas dåligt väder (regn, blåst, kyla). Ungar som dör i boet blir ofta (inte alltid) föda till överlevande ungar och/eller honan. Hos en kull med sex ungar fann jag året efter häckningen skelettet av den minsta ungen på marken intill boträdet. Omkommer hanen när ungarna är minst tre veckor gamla kan honan ensam klara av att jaga och försörja ungarna förutsatt att häckningsplatsen är störningsfri och väderläget gott så att honan inte behöver försvara och skydda ungarna hela tiden. 20

22 Slagugglan uppehöll sig en tid intill en fågelmatning men blev så svag att den inte kunde flyga och hade också svårt att komma upp på grenen där den sitter. Ugglan (hane) var mager (475g) och hade en del fotsprickor och söndervittrade klor och troligen både infektioner, inflammation, svamp och bakterieangrepp i tår och fotsulor. Ugglan var helt apatisk. Allt detta kan kanske vara orsakat av att ugglan blivit utsatt för elström. Detta är dock bara spekulationer säger Torsten Mörner, tidigare veterinär vid SVA som sett bilderna. Han har sett liknande skador hos djurparksfåglar. Den här slagugglehonans fötter har mjukdelsskador på fötterna och dessutom en gammal läkt några månader gammal skada vid alulans mjukdelar. Hon vägde 775g vilket är ca 200g under medelvikt. Min teori är att ugglan utsatts för ström i en stolptransformator men att skadan inte dödade henne. Skada vinge-fot visar strömmens ut och ingång (eller vise versa) genom kroppen vilket jag sett på flera andra fåglar bl.a. lappugglor, slagugglor och berguvar. Den här slagugglehonan häckade 1999 i en bostubbe iordningställd av naturvårdaren Björn Mildh. Hon kunde inte knäppa med näbben på grund av att den var missbildad eller kanske deformerad i samband med någon olycka. Hennes enda unge 1999 påträffades (endast ringen) 2002 i ett kungsörnbo 9 mil därifrån. Jag känner tyvärr inte till något om hennes vidare öde. Man får aldrig slarva med uppmärksamheten när man uppehåller sig nära slagugglans boplats och särskilt hennes ungar. Bara tack vare glasögonen fick jag behålla synen. Glasögonen däremot tog slagugglan den 26 maj 2004 och har ännu inte återfunnits, trots flera eftersök. 21

23 RINGMÄRKNING, ÅTERFYND OCH KONTROLLER I runda tal 7500 slagugglor har ringmärkts i Sverige varav omkring 500 är återfunna eller kontrollerade. Huvuddelen av slagugglorna har återfunnits eller kontrollerats mindre än 100 km från märkplatsen eller födelseplatsen. Bara något tiotal slagugglor har återfunnits km från födelseplatsen. För information om svensk ringmärkning se även Unga slagugglor flyttar tydligen bara i sällsynta fall till avlägsna trakter från födelseplatsen vilket den förhållandevis omfattande ringmärkningen har visat. Man kan utan tvekan säga att slagugglan är mycket stationär vilket bl.a. ställer frågan hur detta på lång sikt påverkar morfologin hos slagugglan även här i Norden. Kanske vi redan nu kan finna morfologiska skillnader mellan den nordliga populationen i Fennoskandia och den sydliga i Skandinavien. Rasuppdelningar av olika fågelarter har blivit allt vanligare eller kanske rättare sagt allt mer uppmärksammats. Slagugglan är alltså även den en utmaning för morfologisk forskning här i väst. 97 olika häckningsplatser har registrerats och besökts sedan 1972 varav 17 är utanför länet. 80 häckningsplatser har eller har vi haft uppsikt över inom uppföljningsområdet i Norrbotten. De har besökts regelbundet tills reviret upphört eller förändrats av någon anledning. För närvarande är 54 av häckningsplatserna intakta. Häckning sker förstås inte varje år i alla revir. Exempelvis år 2010 fick 23 av revirparen ungar och två par avbröt häckningen efter äggläggningen. Dessutom hade flera holkar haft besök av slaguggla. I övriga revir fanns inga säkra tecken på besök i holkarna under häckningstiden även om ugglorna uppehöll sig i reviren var ett medelgott år för slagugglorna i uppföljningsområdet med 2,40 ungar i medeltal som lämnade boplatserna var ett extremt bra år hos smågnagarna i hela Norrland. Det resulterade i många häckningar och stora kullar inom uppföljningsområdet. Hos 27 av 35 lyckade häckningar var kullstorleken 4,0 ungar i medeltal. 10 inom området normalt besatta revir var obebodda av för närvarande okänd anledning. I några fall kan andra ha satt upp holkar som vi inte känner till och som slagugglorna använt. I ett revir hade troligen hanen omkommit (68 adulta och 683 pulli) slagugglor i 237 kullar har hittills ringmärkts av mig och mina medhjälpare med märkarlicens. Medelkullen har varierat mellan 1,50 och 4,0 (medel ca 3). 77 individer har återfunnits varav 36 påträffats döda och 41 har kontrollerats häckande vid ett eller flera tillfällen. Av de slagugglor som återfunnits döda är minst 25% trafikdödade/-skadade och minst 25% eldödade enligt återfyndsrapporterna. I några fall är dödsorsaken inte känd. Sex av de ringmärkta boungarna har påträffats omkomna innan de lämnat boet. En av dem ingick i en 6-kull och var den minsta ungen när jag fann den död vid roten av boträdet. Medhjälpare med ringmärkarlicens som också har ringmärkt slagugglor som ingår i summorna ovan är Sören Berggren Luleå, Lars Håsteen Älvsbyn, Lars Larsson Överkalix, Roger Söderström Boden, Inge Westerberg Vuodnajaur samt Håkan Engström Ostvik, Västerbotten och Dan Henriksson Stugun, Jämtland. Alla har också satt upp egna holkar i sina resp. områden. Dessutom har andra hjälpsamma vänner satt upp holkar som de själva underhållit och årligen kontrollerat samt ibland hjälpt till vid ringmärkningen som de gett tillåtelse till. Tyvärr är bara ett litet antal vuxna slagugglehanar ringmärkta och i samband med ringmärkningen av ungarna har ingen könsbestämning gjorts. Dessutom har i bara något fall återfunna döda slagugglor ringmärkta som boungar blivit könsbestämda. Det är alltså bara honorna som representerar arten i denna sammanställning. Av de inom uppföljningsområdet hittills återfunna/kontrollerade slagugglorna har ingen förflyttat sig någon längre sträcka. Ungar födda i uppföljningsområdet och som senare etablerat häckning har åtta honor påträffats km och i ett fall 4,5 km från födelseplatsen. Nio ringmärkta häckande honor har påträffats häckande på nya platser 2-7 km från märkplatsen. Vid två kungsörnbon påträffades ringen efter 3 resp. 6 år från slagugglor märkta som boungar. 22

24 Ett urval återfunna och kontrollerade slagugglor Ringnummer År. månader ? A Märkdatum Fynddatum Ålder 1K 5 K 1K 2K 7K 1K 8 K K 1K 1K K? 2K 4K K 1K 3K 4K 2K Status Avst. Döds-/Fyndorsak Km Bounge Trafikdödad i Lassbyn. 60 Bounge Funnen död vid rivning av hus i Gäddvik. 12 Bounge Flugit mot ledning på Hertsön. 3 Bounge Funnen död vid järnväg. Bergträsk Älvsbyn. 45 Bounge Hona. Kontrollerad häckande. 17 Bounge Trafikdödad E4. 35 Bounge Hona. Bränd i stolptransformator (BEAB). 20 Hona. Häckande Trafikskadad, fastnade i skidstället. Avlivades. 1 Bounge Bränd i stolptransformator (BEAB). 6 Bounge (kullsyskon med föregående) Död i samma transformator som föregående. 6 Bounge Trafikdödad E4. 38 Hona. Häckande. Kontrollerad häckande 0,3 2 0,2 Trafikdödad. 3 Bounge Ringen hittades intill ett kungsörnbo. 90 Bounge Bara skelett med ring på transformator(beab) 1,8 På transformatorn låg även en nyligen dödad omärkt hane. Se vänstra bilden sidan 19. Bounge Hona. Kontrollerad häckande som ettårig. Kontrollerad häckande. Hona. Häckande i stubbe. Skogen avverkades. Kontrollerad häckande i holk. Hona. Häckande i holken utan tak. Kontrollerad häckande. Transformatordödad (BEAB). Bounge Dödsorsak okänd (Trafik?) 30 Bounge från samma boplats som föregående Dödsorsak okänd. Plats trol. som föregående 30 Bounge Tvärån. Dödsorsak okänd. 68 Bounge Flög i bilens backspegel och dog. 33 Bounge Funnen nyss svältdöd norr om födelseplatsen

25 Honorna fångas in, kontrolleras, ringmärks och vägs alltid i samband med ringmärkningen. Hon hålls fången tills ungarna ringmärkts och satts tillbaka i boet/holken såvida inte ungarna redan lämnat boet. Det finns ett antal faktorer som kan påverka när ungar lämnar boet t.ex. kullstorleken, hur trångt det är i boet, födotillgången, vädret (värme, solexponering eller kraftig nederbörd) och om störningen är påtaglig. Ungarna på bilden och deras två kullsyskon lämnade boet efter nästan två veckor. Honan (bilden) vägde endast 800 g men var ändå inte mager. Några kompletterande fakta om slagugglan Honor Hanar Spännvidd* 1180 mm ( ) 1160 mm ( ) Vinglängd* 366 mm ( ) 356 mm ( ) Totallängd* 58 cm (53-59) 56 cm (55-57) Vikt 990 g ( )** 660 g ( )* / 550 resp. 800g (2 ex.) Könsmognad 1 år 1 år Högsta (kända) ålder 23 år 10 mån. i Finland (8) Okänt Kullstorlek Antalet ägg och ungar varierar mellan 1-6 och beror av födotillgången och honans kondition tiden före och i samband med äggläggningen. Förutom förändringar i bytestillgången under häckningen kan bobalens beskaffenhet avgöra hur många ungar som paret kan föda upp. Liten boyta kan resultera i färre överlevande ungar, oavsett hur många ägg som läggs eller kläcks. Mycket god bytestillgång under vårvintern resulterar ofta i tidig äggläggning och alltid större kullar i medeltal. Anm. Honor är fertila våren efter födelseåret och häckar ibland redan i sitt andra kalenderår (2K). Hanar är också fertila som ettåriga. För att bilda par och häcka krävs dock att fåglarna och framför allt hanarna utvecklats ytterligare och skaffat sig erfarenhet och ett eget revir. Detta brukar vanligtvis inträffa först efter 2-3 år. Regeln gäller för alla ugglor, även berguv. I avel har t.ex. berguvar av båda könen häckat som 2K och även lappugglor under toppår hos smågnagarna. * Spännvidd, vinglängd, totallängd och hanarnas vikt baseras på Naturhistoriska Riksmuseets (NRM) uppgifter för ett antal döda fåglar insamlade under åren Ugglornas vikt varierar mycket eftersom de har varit döda olika lång tid innan de hittades och sändes till Riksmuseet. Siffrorna har avrundats och följer därför inte exakt NRM:s uppgifter. Medelvikten hos levande hanar är troligen % högre. ** Honorna är vägda (132 vägningar av 60 häckande honor) i samband med ringmärkning och kontroller (maj-juni). Vikterna varierar mycket beroende på kroppsstorlek, kondition och hur mycket de har i matsmältningssystemet vid vägningen. 24

26 Det skiljer bara ca 2 cm i totallängd i medeltal mellan könen och då vikten hos i synnerhet honorna kan variera mycket är det inte alltid möjligt att se skillnaden mellan könen. Däremot avslöjar deras beteende oftast vem som är vem även om det i vissa situationer t.ex. då båda ugglorna samtidigt försvarar ungarna kan uppstå problem. Här sitter honan ovanför hanen. SLAGUGGLANS FRAMTID I NORRBOTTEN Vid populationsstudier där holkar, konstgjorda risbon och andra artefakter sätts upp enbart i syfte att öka en lokal population kan man inte få en objektiv kunskap om de ekologiska grunder och problem som ofta är mer eller mindre statiska när en arts förekomst och utveckling baseras på naturliga förhållanden. Egentligen förekommer inga sådana statiska situationer någonstans under längre tidsperioder och i synnerhet inte i de skogliga miljöer där slagugglan har sin egentliga hemvist och reproduktionsbas, de överåriga barrblandskogarna. Dessa naturmiljöer har bara under de senaste 40 åren som jag kan överblicka kraftigt och osmakligt ofta hänsynslöst och medvetet reducerats av skogsbruket och detta fortgår tyvärr ännu idag, varje dygn och i en allt snabbare takt. Otaliga utvecklingsbara och aktiva bostubbar har avverkats, vräkts omkull eller ställts fria långt ut från sammanhängande äldre skog. Vi har många gånger sett och ser fortfarande både upplag och enstaka torrstubbar och hålträd vid avverkningsplatser och hur torrakor och bostubbar tagits till ved och förts bort med släpvagn och skoter. Produktionsskogarna med omloppstiden år omöjliggör tillväxt av nya träd i den mängd, variation och kvalitet som krävs för att boträd och häckningsstubbar ska kunna nybildas och utvecklas även om enstaka träd eller trädgrupper lämnas vid slutavverkningar. 25

27 Aspen är det viktigaste och kanske enda trädslaget som har förutsättningar att utveckla boträd/hålträd och bostubbar i produktionsskogarna. Detta förutsätter att i princip alla grövre aspar, enskilda och i grupper fortsättningsvis undantas från avverkning men också att redan utvecklade hålträd och äldre rötskadade tallar skyddas genom att t.ex. ett antal fröträd i närheten lämnas för fri utveckling. Samma bör gälla omkring aspgrupper. I samband med markberedning och plantering måste hänsyn tas till aspens behov för överlevnad i den uppväxande skogen. Kvistbrott men framför allt spillkråkans bobygge på ungefär 7-12 meters höjd är den viktigaste parametern för att träd, framförallt grova redan rötskadade stammar ska försvagas, brytas av och efter en tid förhoppningsvis utvecklas till bostubbar för bl.a. slagugglan. 26