1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Utrikesdepartementet Denna rapport är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild. Information bör sökas också från andra källor. Mänskliga rättigheter i Mongoliet 2006 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Mongoliet är en ung demokrati under utveckling. De första fria parlamentsvalen hölls efter kommunistregimens fall Demokratiska val till parlamentet har sedan hållits 1996, 2000 och senast 2004, vilket inneburit att den demokratiska processen befästs. Valen i Mongoliet har dock inte varit problemfria. Två omval fick göras under 2004 efter omfattande och utbredd kritik mot valfusk och oegentligheter. Demonstrationer förekom i samband med en regeringsombildning i januari Själva regeringsombildningen skedde dock enligt konstitutionella former. Demokratiseringsprocessen och anpassningen till marknadsekonomi har visat sig vara utdragen och inte smärtfri. Trots det visar Mongoliet prov på fortsatt engagemang för reform och har givarsamfundets förtroende. Mongoliet har under den senaste femårsperioden ratificerat ett antal FN-konventioner om mänskliga rättigheter vilket vittnar om ambitionen att anpassa den inhemska lagstiftningen till internationella normer. De grundläggande fri- och rättigheterna skyddas i konstitutionen och i enskilda lagar men efterlevnaden brister i flera avseenden tillsattes en nationell kommission för de mänskliga rättigheterna (NHRCM) som varje år publicerar en utförlig årlig rapport om läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Mongoliet hör till gruppen LMC-länder enligt Världsbanksstatistik (low middle income countries) med en genomsnittlig årsinkomst på 690 USD per capita 2005 enligt Världsbanken. Landet hamnar på 116:e plats av 177 i FN:s Human Development Index från En stor del av landets 2,8 miljoner invånare är beroende av boskapsskötsel för sin försörjning. Den låga utvecklingsnivån och

2 ett politiskt system som fortfarande är under utveckling förklarar många brister i sociala och ekonomiska rättigheter. Tillkortakommanden i rättssystemet och omfattande korruption är andra allvarliga problem. Mediafrihet råder i Mongoliet men den nationella televisionen och radion ofta de enda tillgängliga nyhetskällorna på landsbygden har tidigare helt kontrollerats av regeringspartiet och därför knappast erbjudit något utrymme för samhällsdebatt. En gradvis förbättring sker dock. Det mongoliska rättssystemet är eftersatt och sårbart för korruption. Polisen ses som särskilt korrumperad och den yrkesmässiga utbildningsnivån är låg. Det händer att bekännelser framtvingas med våld. FN:s specialrapportör för tortyr, Manfred Nowak, som besökte Mongoliet sommaren 2005 menar att tortyr är ett utbrett problem i häkten och på polisstationer. Många domare är skolade i den gamla sovjettraditionen. Dödsstraffet tillämpas men officiell statistik saknas. Inkomstklyftorna är stora och växande och ungefär en tredjedel av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen. I den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många främst särskilt utsatta grupper som de extremt fattiga, kvinnor och barn hamnat i kläm. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd och välfärd och har sämst förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. Alkoholism, våld i hemmet och prostitution är ökande problem liksom människohandel. På senare år har en rad ansträngningar gjorts för att försöka komma till rätta med problemen antogs exempelvis en ny lag mot våld i hemmet. Ett stort antal enskilda organisationer som engagerar sig i dessa och andra sociala och rättsliga frågor har vuxit fram. Dessa organisationer spelar en positiv roll för utvecklingen. Deras relationer och samarbete med staten har märkbart förbättras sedan valet Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer Mongoliet har ratificerat samtliga sex centrala konventioner för mänskliga rättigheter och har rapporterat till samtliga konventionskommittéer med undantag för tortyrkommittén. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) och konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) ratificerades båda på 70-talet. Mongoliet har ratificerat det första tilläggsprotokollet om enskild klagorätt till ICCPR men inte det andra om avskaffandet av dödsstraffet. År 2002 ratificerades konventionen mot tortyr (CAT). Tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr har dock ännu inte undertecknats eller ratificerats. 2

3 3 Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) ratificerades År 1981 ratificerade Mongoliet konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) och 2002 ratificerades tilläggsprotokollet till konventionen. Konventionen om barnets rättigheter (CRC) ratificerades 1990 och de två fakultativa protokollen ratificerades 2003 och År 2002 ratificerade Mongoliet Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Landet har enligt uppgift från UNHCR fram till mars 2006 varken ratificerat flyktingkonventionen eller dess tilläggsprotokoll från 1967 vilket enligt vissa bedömare beror på politisk press från Kina. Mongoliets fåtaliga skriftliga reservationer från ovanstående ratificerade konventioner består uteslutande av protester mot att endast stater som är medlemmar av FN eller vissa andra erkända internationella organ har rätt att underteckna och ratificera dem. Mongoliet kan även sägas ha de facto reserverat sig mot förbudet om non-refoulement i Tortyrkonventionen eftersom landet ej ratificerat flyktingkonventionen. (Det vill säga att man inte får återbörda flyktingar till deras hemland om de löper risk att där bli utsatta för förföljelse eller förtryck). Enligt uppgift har dock Mongoliet i praktiken beaktat principen om non-refoulement de senaste åren, se vidare under avsnitt 3. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Mongoliet ratificerade 2002 FN:s konvention mot tortyr (CAT). Myndigheterna är både enligt författningen och enligt övrig lag förbjudna att använda sig av tortyr även om den inhemska definitionen av tortyr inte överensstämmer med tortyrkonventionens. Mongoliets latstiftning mot bruket av tortyr ger inte individen ett lika långtgående skydd som tortyrkonventionen föreskriver. Mongoliet har inte ännu, i enlighet med föreskrifterna i tortyrkonventionen, tillåtit FN:s tortyrkommitté att ta emot och granska klagomål från enskilda personer som påstår sig vara offer för tortyr eller annan behandling som strider mot konventionen, vilket påpekas av såväl FN:s specialrapportör för tortyr som av Mongoliets nationella kommission för mänskliga rättigheter (NHRCM) i dess årliga rapport från Våren 2005 publicerade NHRCM en särskild utredning om tortyr och i juni 2005 besökte FN:s specialrapportör för tortyr Mongoliet. I specialrapportörens rapport som presenterades i december 2005 betonades att övergrepp från poliser och fångvårdspersonal fortsätter att vara ett omfattande problem. NHRCM rapporterade 2006 att tjänstemän i polisväsendet erhåller lönebonus

4 4 baserat på antalet lösta fall. Detta system antas vara en bidragande orsak till omfattande bruk av tortyr. Att framtvingade bekännelser genom tortyr förekommer rapporteras av såväl oberoende källor som NHRCM och FN:s specialrapportör för tortyr. Vissa reformer har genomförts de senaste åren nya förordningar för att komma till rätta med bruket av tortyr har utfärdats av justitieministeriet och en särskild enhet har inrättats inom åklagarmyndigheten i syfte att förebygga tortyr i häkten och arrestlokaler. Trots detta saknas fortfarande mekanismer för att anmäla och utreda misstänkta fall vilket gör att mörkertalet sannolikt är mycket stort. Bristande utbildning om gällande lagstiftning bland polis och häktespersonal är ett annat omfattande problem. NHRCM uppgav 2006 att endast en fjärdedel av poliskåren genomgått ett kortare utbildningsmoment i mänskliga rättigheter. I mongoliska fängelser rapporteras om brister på tillgång till grundläggande läkarvård. Vidare är en stor del av alla fängelser överfyllda. Förhållandena för fångar som hålls isolerade och för dem som inväntar dödsstraff är så undermåliga att de enligt specialrapportören måste betecknas som grym och omänsklig behandling (det vill säga tortyr enligt konventionens definition). Då Mongoliet ej ratificerat flyktingkonventionen saknas rättsligt skydd för den folkrättsliga principen om non-refoulement. De senaste åren har inga politiska mord eller försvinnanden rapporterats. 4. Dödsstraff Dödsstraff är enligt mongolisk lag en möjlig påföljd för tre olika brott: mord, våldtäkt och sabotage. Endast ytterst graverande omständigheter vid våldtäkt kan föranleda dödsdom. När det gäller påföljdsbestämningen för mord aktualiseras dödsstraffet särskilt när det är fråga om en politiskt motiverad gärning eller när offret är utländsk diplomat. Uppgifter om verkställande av dödsdomar är hemliga. Antalet dödsdomar har dock, trots påtryckningar från bland annat Amnesty International, inte redovisats sedan år 2001 då 25 personer avrättades. Bedömningar gör gällande att mellan dödsdomar verkställs årligen. Avrättningar sker genom arkebusering. FN:s specialrapportör för tortyr kritiserade sommaren 2005 Mongoliet för bristen på officiell statistik kring dödsstraffets tillämpning. En dödsdömd har möjlighet att få besök av en anhörig men specialrapportören var starkt kritisk till att dödsdömdas anhöriga oftast inte underrättas om datum för avrättning och inte heller får ta hand om kvarlevorna för begravning. Dödsstraffet i sig är emellertid inte föremål för någon omfattande samhällsdebatt.

5 5 5. Rätten till frihet och personlig säkerhet Medborgarnas konstitutionella rätt att fritt förflytta sig inom och utom landet respekteras. Det är inte svårt att få pass. Urbaniseringen, vilken påskyndats av de tre svåra vintrarna mellan 1999 och 2001, har lett till att det blivit svårare för myndigheterna att erbjuda god samhällsservice för nyinflyttade i Ulan Bator och andra städer. Myndigheterna har i Ulan Bator börjat avgiftsbelägga mantalsskrivning som ett led i försöken att minska inflyttningstakten. Sedan 1991 har mongoliska staten genomfört ett omfattande program för att rentvå och kompensera de cirka personer som drabbades av politiska förföljelser och politiskt motiverade åtal under kommunistregimen. Programmet avslutade enligt uppgift Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Den mongoliska författningen ger ett långtgående skydd för den enskildes rättssäkerhet. Enligt författningen är domstolssystemet oberoende och de flesta rättegångar offentliga. Retroaktiv lagstiftning är förbjuden. Åtalade har rätt till offentligt biträde/advokat oavsett om han/hon saknar medel att själv bekosta en sådan eller inte. I praktiken förekommer det dock att tillgången till advokat försvåras. Polisens insamling och analys av bevis är dessutom ofta bristfällig. Polismyndigheter kan frihetsberöva misstänkta brottsutövare i upp till 72 timmar innan beslut måste tas om häktning. Representanter för vissa enskilda organisationer menar att domstolar och offentliga åklagare ibland påverkas av politiska hänsynstaganden. Åklagarämbetet samt det offentliga försvarsämbetet lider av fortsatt undermålig utbildningsnivå och otillräcklig personalstyrka. Korruption är ett omfattande problem vilket har en mycket negativ inverkan på bland annat rättssäkerheten. Korruptionsfrågan är emellertid politiskt prioriterad, FN:s konvention mot korruption ratificerades i januari I samband med parlamentets vårsession antogs en antikorruptionslag. Lagen förutser inrättandet av ett nytt antikorruptionsråd. I Transparency Internationals index från 2005 rankas Mongoliet tillsammans med Dominikanska republiken och Rumänien på delad 85:e plats (av 158 undersökta länder och territorier).

6 6 7. Straffrihet Effektiva mekanismer saknas för att utreda misstänkta fall av tortyr och andra övergrepp från myndigheternas sida. Den omfattande korruptionen inom många delar av samhället bidrar till misstankar om att vissa personer i högre ställning i praktiken åtnjuter straffrihet. Flertalet enskilda organisationer, oppositionspolitiker och representanter för internationella organisationer tar upp korruption som ett av Mongoliets huvudproblem. I en undersökning presenterad av UNDP i 2003 svarade över 90 procent av de intervjuade att korruptionen i landet var omfattande och över 80 procent ansåg att den höll på att förvärras. Politiker (från samtliga partier), statstjänstemän och chefer inom statliga företag anses vara särskilt korrupta. Parlamentsledamöters inkomstkällor är inte offentliga. I en undersökning utförd av mongoliska handelskammaren 2004 svarade 70 procent av tillfrågade företag att de betalade mutor för att kunna verka på den mongoliska marknaden. Mongoliet ratificerade år 2002 den så kallade Romstadgan om anslutning till Internationella brottsdomstolen (ICC) vilket innebär att man erkänner principen om universell jurisdiktion. 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Den mongoliska författningen garanterar allmän yttrande-, mötes-, förenings-, religions-, demonstrations- och tryckfrihet. Överlag respekteras också dessa rättigheter. Föreningsfrihet råder således, men fackföreningsrörelsen har upplevt en dramatisk nedgång i antal medlemmar sedan övergången till demokrati och marknadsekonomi Andelen anslutna 2004 var cirka 20 procent. På många arbetsplatser saknas verksamma fackföreningar särskilt i offentliga sektorn. I en undersökning publicerad 2006 av Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter uppgav 12 procent av tillfrågade fackliga representanter inom den privata sektorn att deras arbetsgivare på olika sätt obstruerade deras verksamhet. Sedan demokrati infördes i början på 1990-talet har en pluralistisk mediavärld vuxit fram, framför allt i huvudstaden. Mongoliet saknar dock en tradition av oberoende, granskande journalistik och i stort sett samtliga medier är lojala mot endera regeringspartiet eller något av oppositionspartierna. Regeringen använde inför valet 2004 de statliga TV- och radiokanalerna för att föra fram sitt budskap, något som allvarligt begränsade oppositionspartiernas möjligheter att göra sig hörda, inte minst under valrörelsen. Då de flesta människor utanför huvudstaden endast har tillgång till radio och tv hade

7 regeringspartiet i praktiken kontrollen av flödet av nyheter och samhällsdebatt till dessa grupper. De senaste åren har flera kommersiella kanaler blivit tillgängliga för allmänheten. Antalet parabolantenner på landsbygden ökar. VOA och BBC sänder radio på FM-nätet i Mongoliet. En ny lag om public service som skulle omvandla statliga Mongolian Radio and TV (MRTV) från statsapparatens röst till ett public service-bolag efter bland annat svensk modell trädde i kraft första juli Lagen kommer förhoppningsvis att skapa förutsättningar för en förbättring av den allmänna tillgången på oberoende och opartisk information. Det nya public service-bolaget skall finansieras av statskassan, licensavgifter samt vissa reklamintäkter och ledas av en styrelse som nomineras av parlamentet, presidenten, regeringen och det civila samhället. Motståndarna hävdar att bristande resurser och fortsatt finansiellt beroende av statskassan (i Mongoliet är licensintäkterna av nödvändighet låga) de facto kommer att låta staten behålla åtminstone viss kontroll över kanalen. Ingen Internetcensur förekommer i Mongoliet. Demonstrationsrätt råder i Mongoliet. Tillstånd måste sökas för att utföra demonstration på allmän plats. Så sent som år 2004 rapporterades att ungefär 15 procent av ansökningarna blev avslagna. Full religionsfrihet råder i Mongoliet. Buddhismen är den dominerande religionen (över 90 procent av befolkningen), men andra samfund tillåts verka fritt. Religiösa samfund måste registreras. 9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Sedan 1990 har Mongoliet varit en parlamentarisk demokrati med vissa inslag av presidentstyre antogs Mongoliets nya konstitution som lade grunden till det nuvarande politiska systemet. Mongoliet är en republik med president som statschef. Presidenten, som företrädesvis har ceremoniella uppgifter, väljs för fyraårsperioder (senast 2005) och kan enligt konstitutionen fullfölja två mandatperioder. Parlamentet (hural) har en kammare och väljs för en fyraårsperiod (senast 2004). Nästa parlamentsval äger rum i juni Parlamentet har 76 ledamöter. Premiärministern utses av parlamentet. Parlament, president och lokalregeringar väljs direkt av folket i skilda val. Rösträttsåldern är 18 år. Mongoliska medborgare som fyllt 25 år har rätt att kandidera i parlamentsval. Rätten för medborgare att delta i det politiska livet, att rösta, ställa upp i val och att få tillträde på lika villkor till offentlig tjänst är i teorin oinskränkt. Den omfattande korruptionen förmodas dock och uppfattas även allmänt påverka 7

8 möjligheten för allmänheten att delta på lika villkor. Det finns 18 politiska partier registrerade varav fem är företrädda i parlamentet. De två största partierna i Mongoliet är det gamla kommunistpartiet MPRP (Mongolian People's Revolutionary Party) och det demokratiska partiet (MDP) som ingår i koalitionen MDC (Motherland Democratic Coalition) tillsammans med de två mindre partierna MNDSP (the Mongolian New Democratic Socialist Party) CWRP (the Civil Will Republican Party). I det senaste valet, 2004 vann MPRP 36 parlamentsplatser och koalitionen MDC 34 platser, medan Republican Party vann en plats och oberoende kandidater tre platser. Två omval fick göras efter omfattande och utbredd kritik mot valfusk och en rad oegentligheter. Efter tre månader av förhandlingar bildades i oktober 2004 en koalitionsregering mellan MPRP och MDC. MPRP fick utse parlamentets talman och MDC premiärministern (Tsakhia Elbegdorj). Enligt överenskommelsen skulle MDC efter halva mandatperioden utse en ny talman och MPRP utse en ny premiärminister. Parlamentariska poster, ministrar, viceministrar och statssekreterare utsågs enligt principen om en lika fördelning mellan MDC och MPRP. Att partierna på detta sätt löst det dödläge som uppstått omedelbart efter valet ansågs båda gott för de mongoliska demokratiska institutionerna. Det bedömdes dock redan då föreligga en uppenbar risk att koalitionen skulle få stora svårigheter att med kraft fokusera på landets utveckling och den krävande reformprocessen. I maj 2005 valdes förre premiärministern och ledaren för det reformerade kommunistpartiet MPRP Nambaryn Enkhbayar, till landets president. I januari 2006 drog sig MPRP ur regeringssamarbetet med MDC med hänvisningar till den dåliga ekonomiska utvecklingen. I samband med detta bröt allmänna demonstrationer ut i Ulan Bator som ett uttryck för allmänt missnöje med de långsamma samhällsförbättringarna, korruption och MPRP:s beslut att upplösa regeringen. Tio MPRP-ministrar från koalitionsregeringen (regeringen bestod av sammanlagt arton ministrar) avgick. Premiärministern avgick och parlamentet upplöstes. MPRP fick stöd av några avhoppade parlamentsledamöter från MDP och de mindre partierna. En ny koalitionsregering utan deltagande från MDC-partierna bildades med Miyeegombo Enkhbold som ny premiärminister. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Inkomstklyftorna är stora och växande i Mongoliet och cirka 36 procent av befolkningen lever under den nationella fattigdomsgränsen, många av dem 8

9 barn. I den sociala och ekonomiska omställningens kölvatten har många, främst särskilt utsatta grupper såsom fattiga, kvinnor och barn fått uppleva en allt sämre livssituation. Dessa grupper saknar ofta tillgång till grundläggande skydd och välfärd och har således även sämst förutsättningar att åtnjuta sina lagstadgade rättigheter. Oroväckande tendenser som visar på att fattigdomen ökar kan skymtas. Den tilltagande fattigdomen har bland annat inneburit ökad social utslagning och fler barnarbetare än tidigare. Nedläggningen av olönsamma statliga företag i samband med övergången från planhushållning till marknadsekonomi har lett till en omfattande arbetslöshet. Asiatiska utvecklingsbanken rapporterade om 14 procents arbetslöshet år 2003, andra källor uppger så pass låga siffror som 3,5 procent. Arbetslöshetens verkliga nivå torde uppgå till mellan tio och 15 procent. Arbetstagare har enligt den mongoliska författningen rätt att organisera sig i fackföreningar. Denna frihet respekteras, liksom överlag även den lagstadgade strejkrätten. Löner bestäms vanligen av arbetsgivaren ensam även om det formellt skall ske en trepartsförhandling mellan arbetsgivare, arbetstagare och staten var den lagstadgade minimilönen strax över 30 USD i månaden, vilket inte räcker för att upprätthålla en tillfredsställande levnadsstandard. 40 timmars arbetsvecka infördes Bristande resurser gör att industrin ofta tvingas använda gamla och dåligt underhållna maskiner. Detta gör att arbetsplatsolyckor är relativt vanliga, inte minst inom gruv-, energi- och byggsektorn. Mongoliet har ratificerat samtliga av ILO:s så kallade core labour standards om mänskliga rättigheter, senast 2005 ratificerades de båda konventionerna mot tvångsarbete. 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Undernäring är fortfarande ett problem i vissa delar av landet, framförallt på landsbygden. För utsatta grupper, såsom barn, arbetslösa och ensamstående mödrar, är tillgången till livsmedel osäker. Runt 13 procent av alla barn under fem år beräknas vara undernärda. Underskott av jod och flera vitaminer, vilket till stor del beror på kostvanor, leder till allvarliga hälsoproblem. Stora delar av befolkningen har inte tillgång till rent dricksvatten. Förväntad medellivslängd 2006 är 65 år. Enligt UNDP utgjorde år 2002 den mongoliska statens utgifter för hälsovård 4,6 procent av BNP. Dödligheten bland barn under fem år var år 2003 enligt UNDP 68 barn av 1000, bland nyfödda var siffran 56 barn av Det finns indikationer på att 9

10 10 andelen mödrar som dör i barnsäng har ökat under de senaste årens ekonomiska omställning och den ökade fattigdom som följt i dess spår. Enligt sjukförsäkringssystemet betalar alla medborgare en grundavgift för behandling och läkemedel. Behövande skall kunna få vård som i övrigt är kostnadsfri men avgifterna utgör en avsevärd börda för fattigare hushåll. De väldiga geografiska avstånden och bristen på utbildade läkare försvårar tillgången till vård på den glesbefolkade landsbygden. I praktiken finns inte heller adekvat sjukvård tillgänglig för utsatta grupper i slumområden och för de hemlösa. Satsningar på vaccinationsprogram för barn verkar ha fallit väl ut i stort sett alla mongoliska barn vaccineras mot de vanligaste sjukdomarna. Tre svåra vintrar i rad ( ) ledde till att mängden nötkreatur minskade kraftigt och att en stor del av landsbygdsbefolkningen tvingades söka sig till städerna för att överleva. Urbaniseringen har sedan dess varit snabb, även under 2005 och Det har tidvis varit svårt för myndigheterna att erbjuda god sanitet, hälsovård och utbildning i de yurta-områden (yurta ett slags mongoliskt nomadtält) som i snabb takt vuxit upp kring Ulan Bator och andra städer. Problemen med alkohol- och drogmissbruk och sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Mongoliet har hittills bara haft ett fåtal officiellt rapporterade fall av hiv/aids. UNAIDS uppskattar dock att det finns ett hundratal ej upptäckta fall, och omfattande prostitution gör Mongoliet sårbart för en framtida epidemi. Tuberkulos är vanligt, och ett stort hälsoproblem. 12. Rätten till utbildning Enligt författningen skall staten erbjuda gratis och obligatorisk skolgång för alla barn upp till 16 års ålder. I praktiken är det vanligt att barn på landsbygden och i slumområden slutar skolan tidigare än så för att börja arbeta och bidra till familjens försörjning. Det är vanligt att landsbygdspojkar slutar skolan i tidiga tonåren för att börja arbeta som herdar. Flickor har något bättre möjligheter att slutföra grundskolan. Endast 79 procent av alla behöriga barn påbörjade grundskolan år 2003 och av dessa beräknas en stor del hoppa av under utbildningens gång. Bristande resurser och anslag gör att skolorna ofta är överbelastade. För fattiga familjer är det svårt att få råd med skolböcker och transport. Läskunnigheten bland vuxna är trots detta hög 98 procent. Enligt UNDP:s rapport från 2005 utgjorde de statliga utbildningsutgifterna drygt nio procent av BNP (bruttonationalprodukten) under perioden vilket är högre än UNDP:s rekommendation om sex procent. De stora avstånden och den låga befolkningstätheten medför särskilda problem.

11 11 Under 2006 färdigställdes Mongoliets nya Masterplan för utbildningsområdet för perioden Med den nya planen kvalificerar sig Mongoliet för 30 miljoner USD i stöd från FTI Catalytic Fund, en fond till för att bistå utvecklingsländer att uppfylla FN:s millenniemål om fullständig grundutbildning för samtliga barn. 13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard Fattigdom samt bristande tillgång till skolgång och sjukvård är fortfarande utbredda problem bland stora delar av Mongoliets befolkning levde 36 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen på en dollar per dag, och mer än hälften av befolkningen levde på inkomster som understeg två dollar per dag. Årsinkomst/capita var enligt Världsbankens Atlasmetod 690 USD Den mongoliska staten har identifierat fattigdomsbekämpning som ett av de viktigaste nationella målen på medellång sikt, och i den National Development Strategy som är under utarbetande 2006 i samarbete med de största biståndsgivarna är socialt hållbar utveckling en högprioriterade fråga. Mongoliet fortsätter att vara ett mycket biståndsberoende land. Biståndet svarade 2005 för drygt 16 procent av Mongoliets BNP. Den ekonomiska omställningen till marknadsekonomi har inneburit ökade inkomstklyftor. Särskilt i inledningsfasen ledde omställningen också till sjunkande medelinkomster. Situationen förvärrades av de hårda vintrarna vilka slog hårt mot den stora del av befolkningen som livnär sig på boskapsnäring. De senaste åren har dock en återhämtning ägt rum, och tillväxten har varit god var tillväxten hela 6,2 procent, främst beroende på höga råvarupriser och fortsatt gynnsam väderlek. Tjänstesektorn stod för den största delen av tillväxten under Gruvindustrin (bland annat koppar och kol) står för huvuddelen av exporten och BNP. Mycket lite av tillväxten har dock nått ut till de fattigaste. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Kvinnor har drabbats oproportionerligt hårt av den ekonomiska omställningsprocessen. Många mongoliska familjer leds av ensamstående mödrar och dessa kvinnor och deras barn är överrepresenterade bland de fattigaste. Nativiteten har sjunkit kraftigt sedan 1980-talet till följd av de bistra ekonomiska utsikterna för många kvinnor och ligger 2006 enligt UNDP på 2,4 barn per kvinna.

12 12 Alkoholism, våld i hemmet och prostitution är alla stora och växande problem. Våld mot kvinnor är ett allvarligt socialt problem i Mongoliet. Undersökningar visar att så många som var tredje kvinna misshandlats i hemmet. Alkoholmissbruk anses vara en starkt bidragande orsak, enligt uppgift är våldet alkoholrelaterat i åtminstone 60 procent av fallen. Enligt officiella siffror rapporterades 320 våldtäkter i Mongoliet år 2005 och 378 år Mörkertalet är med största sannolikhet stort och lagstiftning som kriminaliserar sexuella övergrepp inom äktenskapet saknas. Vidare ledde på grund av brister i rättssystemet endast 12 procent av alla åtal för våldtäkt år 2005 till fällande domar. En rad kvinnojourer har vuxit fram och ett nationellt centrum mot våld arbetar för att förebygga våld i hemmet och bistå offren och deras barn. Lagstiftningen saknar förutom förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, även bestämmelser om sexuellt ofredande. I januari 2005 trädde dock en ny lag i kraft, denna har givit myndigheterna bättre möjligheter att beivra våld hemmet. Under 2005 togs ett tjugotal fall upp i domstol tack vare den nya lagen. Det är dock ännu för tidigt att bedöma hur stor effekt den nya lagen har haft på det utbredda bruket av våld i hemmet. Mongoliet är både ursprungsland och ett transitland för människohandel/trafficking, ett problem som växer i takt med ökande inkomstklyftor och som försvåras av det svaga rättsväsendet. Människohandel är ett problem som först på senare år uppmärksammats av de mongoliska myndigheterna. Även om Mongoliet inte har undertecknat FN:s konvention om gränsöverskridande brottslighet jämte dess fakultativa protokoll, Palermoprotokollet, är människohandel emellertid förbjudet enligt mongolisk lag. Dock medför otillräckliga definitioner och andra brister i lagstiftningen att det är svårt att åberopa förbudet i domstol. Enligt Amnesty Internationals rapport från 2006 har ingen markant förbättring av dessa missförhållanden skett även om sju personer enligt officiella siffror befann sig i häkte under misstanke för människohandel vid slutet av år Den stora majoriteten av mongoler som blir föremål för människohandel är kvinnor. Det är förhållandevis vanligt att mongoliska kvinnor och tonåringar tvingas till prostitution och/eller slavliknande förhållanden. Kvinnorna transporteras framför allt till länder i närområdet, exempelvis Kina (inklusive Macau), Ryssland, Sydkorea, Malaysia, Singapore och Japan. Det har också rapporterats om att mongoliska kvinnor hamnar i europeiska länder som Belgien, Ungern, Polen, Tjeckien, Rumänien och det forna Jugoslavien. Enligt den mongoliska polisen och utrikesministeriet fanns det under 2006 upp till 300 kända fall av mongoliska kvinnor som utnyttjas som prostituerade i Macau.

13 Kvinnor är underrepresenterade i politiska församlingar, i förvaltningen och i näringslivet. Situationen har förvärrats under senare år var 23 procent av parlamentsledamöterna kvinnor, mot tio procent 2000 och endast sju procent i det nu sittande parlamentet (2006). Samma trend återspeglas i politiska församlingar på lägre nivåer. Författningen förbjuder diskriminering på grundval av kön och principen om lika lön för lika arbete är lagstadgad. Kvinnor utgör runt hälften av den arbetande befolkningen. Undersökningar visar att mongoliska kvinnor genomsnittligt arbetar fler timmar men får mindre betalt är sina manliga kollegor. Kvinnor är förbjudna att ta arbeten som medför tunga moment, exponering för kemikalier och andra företeelser som kan skada en graviditet. Pojkars frånvaro i grundskolan är större än flickors frånvaro. Kvinnor utgör majoriteten av studenterna inom högre utbildning (två tredjedelar av universitetsstudenterna 2004). 15. Barnets rättigheter Barnarbete är vanligt i Mongoliet, framför allt på landsbygden och inom gruvindustrin, men även i städerna. År 2002 undertecknade Mongoliet och ILO ett Memorandum of Understanding mot barnarbete. Barn som är 14 år fyllda får enligt lagen arbeta med sina föräldrars medgivande. Straffbarhetsåldern i Mongoliet är 16 år för "vanliga brott" och 14 år för "allvarliga brott". Enligt mongolisk lagstiftning är lägsta ålder för att gå med i de väpnade styrkorna 18 år vilket uppfyller barnkonventionens krav. FN:s kommitté för barnets rättigheter har framfört kritik mot att Mongoliet häktar minderåriga under långa perioder och mot att straffsatserna är för hårda i proportion till utfört brott. Mongoliets kommission för mänskliga rättigheter framförde 2006 kritik mot att barn till föräldrar som frihetsberövas eller häktas lämnas utan tillsyn från myndigheter. Gatubarn, och även många vuxna, tar skydd från kylan och vinden genom att bo i gatubrunnar. Detta är speciellt påtagligt i huvudstaden Ulan Bator dit arbetskraft från landsbygden strömmar. Den utarmning som drabbat många familjer har lett till en ökad förekomst av gatubarn i städerna. Barnen kan vara så unga som fem år. Enligt den senaste folkräkningen utförd år 2002 identifierades hemlösa barn mellan sju och 18 år. Enskilda organisationer och givarorgan uppskattar dock att den verkliga siffran är mellan och barn. En undersökning av National Centre Against Violence visar att 60 procent av dessa barn lämnar sina hem på grund av missförhållanden dokumenterade polisen över 200 fall av barnprostitution. 13

14 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Mongoliet har ett fåtal minoritetsgrupper, den största utgörs av etniska kazaker (cirka eller fem procent av befolkningen) var tre parlamentsledamöter etniska kazaker. Det finns även ett mindre antal etniska ryssar. Minoritetsgrupper utgör en liten del av befolkningen och utsätts såvitt är känt inte för någon diskriminering. Kinesiska affärsintressen ökar kontinuerligt i Mongoliet vilket bland annat har lett till en ökad grad av motvilja bland den mongoliska allmänheten mot den kinesiska inflyttade minoriteten i landet. Rapporter om hot mot kinesiska butiksinnehavare och vandalisering mot kinesisk egendom har förekommit under Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Information om situationen för homo-, bi- och transsexuella är bristfällig. Enligt uppgift bildades, till följd av polistrakasserier på slutet av 1990-talet, ett par olika organisationer för att tillvarata homosexuellas rättigheter. Eventuellt kan lagen som förbjuder "omoralisk tillfredsställelse av sexuella begär" användas mot homosexuella. Grundlagens formulering om förbud mot diskriminering nämner inte uttryckligen sexuell läggning. 18. Flyktingars rättigheter Mongoliet har inte ratificerat FN:s flyktingkonvention och landet saknar flyktinglagstiftning. Regeringen samarbetar dock med UNHCR och andra humanitära organisationer för att bistå flyktingar och respekterar enligt dessa i praktiken vissa av de viktigare principerna i flyktingkonventionen. Formell asylprocedur saknas dock liksom begreppet flyktingstatus. Mongoliska myndigheter har enligt uppgift sedan 2005 hjälpt ett par hundra nordkoreanska flyktingar att nå Sydkorea. Tidigare överlämnades nordkoreanska flyktingar, som korsat gränsen från Kina, till kinesiska myndigheter. 19. Funktionshindrades rättigheter Situationen för funktionshindrade liknar den som finns i många andra fattigare utvecklingsländer. Staten ger ett visst understöd till enskilda och erbjuder skattelättnader till arbetsgivare som anställer funktionshindrade. Tillgängligheten av samhällelig service är dock begränsad och specifik lagstiftning på området saknas. 14

15 15 ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Oberoende organisationer kan verka fritt och det finns en mängd MRrelaterade organisationer i Mongoliet, av vilka många fokuserar på kvinnors rättigheter. Dessa organisationer för dock fram kritik mot bristande transparens, dialog och information från regeringens sida inrättades den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter i Mongoliet (NHRCM). Kommissionen består av tre seniora tjänstemän som nomineras av presidenten (vilket självfallet hämmar dess oberoende) högsta domstolen och parlamentet. Kommissionärerna väljs på sex år och presenterar för huralen (parlamentet) varje år en rapport för publicering som granskar efterlevnaden av de fri- och rättigheter som garanteras i författningen, liksom i de MR-konventioner Mongoliet ratificerat. NHRCM har en rådgivande roll. Alla juridikstuderande går en obligatorisk kurs i mänskliga rättigheter som är en integrerad del av juridikutbildningen. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Mongoliet samarbetar med FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna och andra FN-organ för att främja mänskliga rättigheter. De många givarna, inklusive Asiatiska utvecklingsbanken, Världsbanken och Europeiska Unionen fokuserar på fattigdomsbekämpning, utbildning och hälsa. De tre enskilt största bilaterala givarna är Japan, USA och Tyskland. Mycket av det specifika arbetet i Mongoliet handlar om att utveckla MRmekanismer och utbilda regeringstjänstemän i kunskap om de mänskliga rättigheterna. Enskilda organisationer spelar en stor roll när det gäller att föra denna process framåt. Den nationella MR-kommissionen och justitieministeriet är viktiga samarbetspartners. Det svenska utvecklingssamarbetet med Mongoliet, som uppgick till 2,2 miljoner Euro 2006, syftar till att bekämpa fattigdomen genom stöd till reformprocesser och utveckling av institutioner som främjar en demokratisk samhällsutveckling och mänskliga rättigheter. Insatserna genomförs i huvudsak i form av tekniskt samarbete bundet till svenska resurser inom områden där Sverige har spetskompetens och där det finns en mongolisk efterfrågan. Huvudsakliga samarbetsområden med bäring på MR-frågor är reformutveckling inom offentlig förvaltning samt integrering i samhället av utsatta grupper. Ett större projekt avseende public service radio med Sveriges Radios Media Development Office som svensk motpart är ett vikigt stöd i

16 demokratiseringsprocessen och värnandet om det fria ordet. Stöd i form av kapacitetsutveckling ges också till den 2001 inrättade nationella kommissionen för mänskliga rättigheter i Mongoliet (NHRCM). Under 2006 har ambassaden i Peking och Svenska institutet anordnat och finansierat ett seminarium om bekämpning av människohandel i samarbete med det mongoliska justitiedepartementet. 16