Råd till när man tar ämnen till pilbågar

Transkript

1 Råd till när man tar ämnen till pilbågar Till pilbågskurs i Stjärnsund, 2015 Markus Nyström Att kunna köpa sågat timmer på Bauhaus är givetvis ett modernt fenomen. Historiskt sett har folk i alla tider hämtat virke där virket växer, det vill säga i skogen, och kunskapen om hur man fäller, klyver, barkar och torkar trä var en kunskap som var alle mans. Denna kunskap har till viss del gått förlorad i det moderna samhället. Då är det tur att det i själva verket inte är så värst komplicerat att ta ämnen, och det borde gå ganska bra att instruera genom en text som den här. I den här texten beskriver jag vad jag brukar tänka på och göra när jag tar ämnen till pilbågar. Ska du gå kursen tycker jag verkligen att du bör prova att ta åtminstone ett ämne själv innan kursen, helst 2-3 stycken så att du har lite redundans. Ta med allihop till kursen. Jag tror kursen blir mycket mera intressant om bågen du jobbar med är från ett träd du själv fällt. Då får du en känsla för hela processen, från träd till vapen. Ni kursdeltagare får erfarenheter som ni kan dela med varandra. Det är mycket värt. Dessutom är kunskapen om att ta ämnen applicerbar och värdefull på många andra typer av hantverk, från småslöjd till timring. Om du inte har möjlighet, eller misslyckas med att ta ämnen själv, finns reservämnen att tillgå. Se det här som kursens första, om än inte helt obligatoriska moment! Vilket träslag? Vilket träslag man ska använda till pilbågar är överlägset den vanligaste frågan jag får som pilbågsmakare. Ofta finns det en uppfattning att det finns ett eller ett par träslag som är bäst eller rätt. Nog är det så att det är lättare att göra bågar från vissa träslag än andra, men man kan göra en bra båge från väldigt många träslag. Ofta är det faktiskt lättare att rada upp de träslag man gör bäst i att undvika. I de svenska skogarna, och enligt min åsikt, är dessa: gran, tall, sälg/pil, asp och al. Det är möjligt att göra bågar av dessa träslag, men det är svårare och kräver mer arbete. De blir också mindre stöttåliga när de är klara. De träslag jag föredrar, här uppräknade efter hur tunga de är att arbeta med, är: ek, ask, alm, lönn, rönn, hassel, björk, ene. Dessa är alla fina träslag till bågar med normal dragvikt (mellan 30 och 55 pund). Gör man bågar med tyngre dragvikter (dragvikt = hur tung strängen är att dra/hur styv bågen är) blir träval lite viktigare, men inte så viktigt som många tror. Framför allt ställer tyngre dragvikt större krav på hantverket. Det finns pilbågsmakare som har gjort bågar av

2 björk och hassel på dragvikter upp emot pund (jättetungt!). Björk tror jag är det bästa valet av träslag till den här kursen. Det är lättarbetat, det är lätt att hitta bra ämnen, och det är lätt att torka. Dessutom är björk vad som kallas diffusporöst (tillsammans med lönn). De övriga i listan är ringporösa. Dessa benämningar handlar om hur porerna i veden är fördelade. De ringporösa träslagen placerar merparten av porerna i vårveden den dåliga veden trädet snabbt lägger på sig om våren. Dessa träslag gör man oftast bäst i att ta mellan juli och april. För de diffusporösa träslagen (björk och lönn, alltså) spelar årstid mindre roll eftersom porerna är fördelade mer eller mindre jämnt över hela veden. De är alltså inte särdeles mycket sämre att ta på våren. Ämnet ska vara (typ) rakt Den kanske viktigaste detaljen i pilbågsmakeriet är att bågens rygg utsidan på bågen ska bestå av ett homogent lager med fibrer, fibrer som inte är avskurna eller skadade. Det överlägset lättaste sättet att försäkra sig om att så är fallet är att använda trädets yttersta årsring d.v.s. veden precis under barken som bågens rygg. Ett yxhugg i ryggen är alltså inte bra (även när det gäller pilbågar). Var därför försiktig när du tar ämnet att inte skada den yttersta årsringen. Färskt trä är ytterst känsligt! Ämnet bör vara hyfsat rakt. Det går att göra bågar från ganska krokiga och knasiga ämnen också, men det är lättare desto rakare det är. Det viktiga är att om man tänker sig hur bågen ligger i trädet med ytveden som bågens rygg och man drar en sträng från ände till ände så hamnar strängen mitt bakom handtaget/mitten på bågen. Det betyder att ett ämne kan vara lätt S-format utan större problem eftersom strängen, dragen från ände till ände, trots det hamnar mitt bakom handtaget. Halva ämnet kan vara lite krokigt och andra halvan rak det spelar inte så stor roll. Det viktiga är, återigen, att strängen hamnar mitt bakom handtaget när man drar strängen från ände till ände. Likaså kan ämnet vara lite böjt hit och dit när man ser det från sidan utan att det skapar större problem. Men målet är att ämnet ska vara rakt när man ser det från sidan. Man ska alltså inte söka efter ett ämne som är böjt som en pilbåge när man ser det från sidan. Dragved och tjurved Träd växer sällan helt raka. De lutar lite, de växer i backar, kanske växer det så att vinden ligger på från ett håll hela tiden. Trä är som muskler det blir starkt på det som det tränar på. När ett träd

3 växer lutande åt en sida, även ganska lite, blir trät tränat på i huvudsak två olika sätt. Det ena sättet, som framför allt barrträd tränar på, är att bli extra starka i kompression på undersidan av stammen för att bära upp trädets vikt. Denna ved kallas tjurved, är ofta väldigt kompressionsstark, hård och inte särskilt stark i drag. Tjurved lämpar sig därför dåligt att göra pilbågar av om man inte kombinerar det med något dragstarkt material, som senor, råhud eller laminerar med ett dragstarkare trä. Det andra sättet att träna på, som framför allt lövträd använder sig av, är att bilda så kallad dragved på ovansidan av stammen för att bära upp trädets vikt. Denna ved är väldigt dragstark och lämpar sig väldigt väl att göra pilbågar av, även om den är ganska kompressionssvag. Försök ta ämnen från träd som växer rakt, utan vare sig dragved eller tjurved. Ty en nackdel med bägge är att de kan torka oförutsägbart. Särskilt dragved vrider sig praktiskt taget alltid, men inte nödvändigtvis dåligt. Ofta, när ämnet är torrt, kan det vara böjt som en pilbåge fast med ytveden på insidan av böjen. Bågen tycks då vara back-och-fram. Det blir i regel väldigt effektiva och snabbskjutande bågar av dragved, men det är också bra mycket svårare att arbeta med och torkningen är, som sagt, lite oförutsägbar. Ett ämne som ser rakt och fint ut när man tar det kan en månad senare ha vridit sig och vara snudd på obrukbart. Ämnet ska vara (typ) kvistfritt Ämnet ska vara utan grenar. Att ha någon liten kvist, död eller levande, i ämnet går ofta bra, men det är lite knöligare att arbeta med. Likaså kan ämnet ha lite bulor och knutar, men det är sällan något problem så länge veden är frisk. Ämnet ska vara (typ) rättkluvet Att veden ska vara rättkluven är kanske det viktigaste i hela den här listan. Många tänker att om trädet är rakt så är veden rak. Men så är inte nödvändigtvis fallet. Veden kan, även i ett helt rakt träd, vrida sig likt en polkagris genom stammen. På många träslag, som lönn, ene och alm, kan man lätt se hur fibrerna växer genom att studera barken om barken ser ut att vrida sig över trädets längd så är veden vriden. Men björk, som jag rekommenderar att ni tar, är omöjlig att läsa genom att studera barken eftersom näverns fibrer löper runt stammen och inte längs med stammen (samma sak med körsbärsträ, unga plommonträd, och till viss del rönn och hassel). För att läsa fibrerna i björken måste man försiktigt tälja sig ner till veden och titta direkt på fibrerna; man måste göra sig ett titthål. Ett förstoringsglas kan hjälpa att se fibrerna, om synen haltar lite. Tälj bort en fläck näver,

4 helst från någon sida av trädet som du inte tänker ska vara ett ämne (kanske där det växer en gren eller så) för att minska risken att skada den yttersta årsringen, och skrapa försiktigt bort innerbarken med kniven tills du kommer ner till veden. Skada inte veden! Fläcken behöver inte vara större än 3-4 cm bred och kanske 5-7 cm lång. Studera fibrernas riktning löper de längs med stammen eller tycks de vara lite vridna? Misstänker du att de är vridna, sök ett annat träd. Betänk att det är vanligt i den här situationen att tolka fibrernas riktning positivt. Man har kanske hittat ett träd som ser fint ut i alla avseenden, och man vill väldigt gärna att fibrerna ska vara raka då tenderar man gärna att se raka fibrer också. Så var kritisk när du undersöker fibrerna. Trädet dör inte av detta ingrepp. Träd dör bara om man avbarkar dem hela vägen runt. Så avbarka inte runt hela stammen! Tänk på att vedens vridning kan variera över ett ämnes längd. Veden kan vara rak nederst halvmetern för att sedan börja vrida sig, eller tvärtom. Därför rekommenderar jag att man först gör ett titthål i brösthöjd och sedan, om det första titthålet bådar raka fibrer, gör ett till i knähöjd. Visar bägge titthålen rak ved är det bra. Tänk också på att veden svänger i närheten av grenar, kvistar och bulor. Därför ska titthålen göras en bit bort ifrån sådana defekter. När man fällt trädet ska det helst klyvas. När man klyver det får man definitivt svar på om veden är vriden eller inte. Det går också att hugga eller såga med bandsåg, men klyvningen ger svar på fibrernas riktning om trädet är rättkluvet eller vint. Nedan finns ett litet kapitel om hur man klyver en stock. Att ämnet är rättlkuvet är viktigt eftersom det betyder att fibrerna löper rakt i bågen. Är veden vriden betyder det att fibrerna kommer löpa lite diagonalt i bågen. Med allt detta sagt är det ändå så att det oftast går bra att göra bågar från ämnen som är lite vridna. Är vridningen runt 45 över ämnets längd går det fortfarande utmärkt att använda, om man inte ska göra typ mosterbågar på 150 pund. Trädets storlek ämnets längd bågens krona Bågarna som vi kommer göra på kursen är i regel ungefär lika långa som skytten eller lite längre (egentligen är ett viktigare mått ditt vingspann, alltså hur långt det är mellan dina fingertoppar när du sträcker armarna rakt ut åt sidorna). En båge som är 180 cm behöver så klart göras från ett ämne som är åtminstone 180 cm långt. Låt därför din egen längd bestämma hur långt ämnet bör vara, men för att ha lite mån till godo, lägg gärna till ytterligare cm. Detta för oss till hur stort trädet ska vara, alltså dess diameter. Jag skulle rekommendera att trädet bör vara omkring 8-12 cm i diameter vid rotändan. Vid denna diameter får man i regel ut två ämnen från en stock när man klyver stocken i hälften givet att klyvningen går

5 bra. Dessutom får bågen en ganska platt så kallad krona. Eftersom man använder trädets ytved som rygg/utsida på bågen kommer ett mindre träd resultera i en mer rundad utsida av bågen. En båge som är 3 cm bred gjord från ett träd som var 4 cm i diameter kommer givetvis ha en mer rundad rygg/hög krona än en lika bred båge gjord av ett träd som var, säg, 10 cm i diameter. En hög krona alltså, en tydlig rundning betyder att påfrestningarna på ryggen av bågen koncenteras till mitten av bågen där den är som tjockast. De markant tunnare sidorna på bågen lagrar inte så värst mycket energi i jämförelse. Bågen blir då mindre stark eftersom mindre trä i praktiken utför mer arbete, och bågen bör göras lite längre för att vara hållbar (eller ha kortare draglängd, d.v.s. att man drar strängen kortare). Dessutom tenderar mindre träd att vrida och böja sig mer då de torkar. Vid en diameter på 8-12 cm kommer kronan vara låg vilket borgar för hållbara bågar som inte behövar vara så jättelånga, och torkningen är relativt överraskningslös. Barkning och torkning Man kan göra bågar av färskt trä, men de kommer inte bli bra. Dessutom kommer de sedan, efter att bågen är klar, torka och då gå upp kraftigt i dragvikt, antagligen gå av eller vrida sig. När det gäller att torka trä finns det många myter. Jag mötte t.ex. en träslöjdslärare som hävdade att björk till slöjd behövde torka i minst tre år. Det är rent strunt. Hur längre trä behöver torka beror på olika faktorer: träts densitet (hur tungt det är), temperatur, luftfuktighet, om och luften rör sig eller står still, och framför allt ämnets tjocklek. Så här är det. Att torka trä är hur lätt som helst, men det ska ju, när det gäller pilbågar, göras på sådant sätt att inga torksprickor uppstår. När trä torkar torkar givetvis den yttersta veden först, som då krymper. Eftersom den inre veden fortfarande är blöt och expanderad betyder det att den yttersta veden spricker längs med fiberriktningen. Det lättaste sättet att undvika detta är att göra ämnet tunnare. Att göra ämnet tunnare är också ett bra sätt att snabba på torktiden. Gör därför ämnet till, som smalast, 3,5 cm, kanske något tjockare i mitten av ämnet vid handtaget. Var dock noga med att inte spetsa till ändarna ämnet ska vara jämnbrett hela dess längd, annars kommer det slå sig och torka snett. Jag rekommenderar att ni tar av barken efter att ni klyvt ut ämnen, oavsett träslag. Tänk dock på att ytveden är ytterst känslig för stötar och slag när den är färsk, så hantera varsamt! På sommaren är det mycket lätt att ta av barken björk kan man ofta flå med handen. En viktig sak är att man limmar/målar/oljar/vaxar ändarna på ämnet. Man gör detta så att ingen(!) fukt ska fly ur de öppna porerna i ändarna på ämnet, vilket oundvikligen leder till torksprickor i ämnets ändar.

6 Jag skulle rekommendera att ni börjar torkperioden med att ha ämnena i en något sval miljö kanske en källare eller så den första tiden, åtminstone tills då veden känns ganska torr att vidröra. Det kan handla om 4-5 dagar. Är ämnet ett trä av hög densitet ek eller ask t.ex. bör man börja torkningen med att ha ämnet i en sval miljö lite längre, kanske 2 veckor (kanske 4 när det gäller ek), beroende på ämnets tjocklek. Trä släpper ifrån sig väldigt mycket fukt de första dagarna och att sakta ner denna process är en god idé. Dock bör jag säga att jag har torkat åtskilliga ämnen, av alltifrån björk till ask, genom att ha de i rumstemperatur direkt. (Sidenote: syrén är särskilt svårt att torka och spricker så fort man tittar på det på fel sätt. Behåll barken på, ha extremt svalt, kanske i plastpåse med lite hål, under 2-6 månader). Efter denna inledande torka-långsamt-tid kan man med fördel ta ämnet till rumstemperatur, särskilt björk och alm. De spricker aldrig. Rönn och ene kan man vara lite långsammare med att ta upp i rumstemperatur, kanske dubbla torka-långsamt-tiden. Ek spricker lite lättare än ask. I rumstemperatur tar ett barkat björkämne som är 3,5 4 cm tjockt ungefär en månad på sig att torka. Har man lite bråttom kan man faktiskt, efter ett par veckor i rumstemperatur, ta ämnet till ännu varmare ställen. Jag torkade en gång ett helt färskt men litet/smalt björkämne i en bastu över natten och gjorde en helt okej barnbåge av det dagen efter. Tänk på att luftgenomströmning påverkar torktiden markant. Trä torkar väldigt mycket snabbare om det fläktar lite precis som kläder som hänger på tork. På fina sommardagar kan man med fördel ta ut ämnet utomhus, helst i skugga, där vinden får flöda fritt. Solen kan torka ämnet lite för snabbt om det är hett och också påverka pigmenteringen. Allt det här låter lite knöligt men är egentligen rätt enkelt. Så här: Klyv och barka ämnet. Hugg ner till 3,5-4 cm tjockt och jämnbrett. Täta ändarna. Torka lite långsamt första veckan eller så. Torka sedan i rumstemperatur en månad. Ta ut i finväder den andra halvan av den tiden om du vill snabba på det hela. Det här receptet skulle jag säga fungerar utmärkt för björk, hassel, alm, och lönn. Gå snäppet långsammare tillväga med rönn och ene, och ännu snäppet långsammare mer ask och ek. Gå riktigt mycket långsammare fram med syrén, havtorn och oxel. Tiden olika träslag tar att torka är, i min erfarenhet, i följande ordning: björk, hassel, ene, rönn, alm, lönn, ask, ek. Ek tar kanske tre gånger så lång tid som björk. Ett sätt att veta om trä är torrt är att väga ämnet varje dag på gramvåg. Om ämnet inte blir lättare tre dagar i rad har ämnet nått balans med den omgivande luftfuktigheten och är därmed helt torrt. Men för den här kursen är det inte på millimetern noga. En bra tumregel kan vara att senast ta ämnen runt 20 juli och följa mitt recept.

7 Klyva en stam Det finns en gammal tumregel som säger att man ska klyva stockar uppifrån och ner. Det är av två bra anledningar. Den ena är att om klyvsprickan drar snett så finns det lite mer ved till godo i rotändan av stocken, vilket gör att det är större sannolikhet att man ändå får två ämnen som fungerar till bågar. Den andra anledningen är att rotändan ofta är lite kärvare och det är därför lite tyngre att börja klyvningen samt att det är mer sannolikt att klyvningen börjar med att dra lite snett. Att klyva en stock är som att hugga ved fast större. Det är inte så mycket svårare än så, och det är inte rocket science. Man sätter yxan mot änden av stocken och slår på den med en hammare, slägga eller en annan yxa. Man gör så för att ha precision i att starta klyvningen. När yxan väl nypit fast i trät, alltså åkt in i trät en bit och fastnat, är det bara att banka på tills den åkt in så långt den kan. Nu har en glipa mellan de två halvorna öppnats kanske 3-4 decimeter ner i stocken. Man tar så en andra yxa (eller en kil) och placerar längre ner i glipan som bildats, och slår in den så att glipan vidgas ännu mer. Då kommer yxan som man slog in i änden komma loss eftersom glipan vidgas ännu mer, och man tar då den yxan och sätter än längre ner än den andra yxan/kilen, och slår in den. Så turas man om att slå in yxorna/kilarna längs med hela stocken tills hela stocken är klyvd. Det tycks ofta vara fördelaktigt att slå in varannan yxa/kil från vardera sidan, så att man alternerar sida. Björk kan vara lite knepigt ibland. Trots bra trä kan klyvningen, av outgrundlig anledning, ibland dra åt sidan, och man förstör då den ena halvan av stocken. Ett sätt att försöka undvika detta är att slå in vad som kan kallas ledsnitt längs med stocken. Ledsnitt är snitt eller hugg längs med stocken som leder klyven/sprickan i rätt riktning, så att den inte drar åt sidan. Inled med att slå in en yxa/kil i änden av stocken som beskrivet ovan. Därefter, istället för att direkt slå in nästa yxa/kil, slå snitt med yxan längs hela stockens längd som om klyvsprickan, som startats i toppen, skulle fortsätta längs hela stocken. Klyvsprickan kommer följa vägen med minst motstånd, och genom att slå in sådana här snitt längs stocken ökar man sannolikheten att klyven följer den. Man kan med fördel göra dessa ledsnitt med yxa som man placerar varsamt och sedan slår på med slägga/hammare istället för att hugga på frihand. Verktyg man behöver är egentligen bara hammare och en yxa. Kilar kan man tälja själv av hårt trä, t.ex. en torr vedklabbe eller en gran- eller tallgren nära stammen (även från torra, döda tallar och granar). Har man bara en kniv att tälja kilar med, och en sten, kan man få jobbet gjort.

8 Var hittar man träd? Man får giventvis inte gå ut i vilken skog som helst och ta ner träd. Fråga (nästan) alltid markägaren om tillstånd. Ask, alm och lönn växer inte sällan i närheten av bondgårdar (i alla fall i Uppland) och bönder har sällan något emot om man tar ner något ungträd eller två, om man frågar om lov. Man vill, som sagt, ha mer eller mindre rakt, kvistfritt och rättkluvet trä som inte är dragved eller tjurved. Ofta hittar man sådant trä där träd växer ganska tätt. När träd växer tätt måste de konkurrera om solljuset och växer då hellre på höjden än på bredden så kallad apikal dominans. Det betyder långa, raka och kvistfria stammar. Ett ensamt träd ute på en äng, med fri tillgång till solljus, är ofta kvistigt och grenigt. Ibland kan ett träd som bara är 10 cm vid rotändan ändå vara meter högt, om det har tvingats genom konkurrens att sträcka sig mot ljuset, och kan ge ett halvt dussin ämnen. Det fina med detta är att skogsägare inte riktigt gillar den här typen av skog. Den är dåligt gallrad. Att fråga en markägare om man får gallra ur ett par ungbjörkar i en tät skog är sällan något problem. Vidare kan man ta träd utan att fråga om lov (enligt mig) vid elgator och rågångar. Dessa platser ska vara avskogade och det är bara en tidsfråga innan en butter markägare eller Vattenfallsanställd med slysåg drar ner alltihop till skräp. Jag har tagit många ämnen från Stadsskogen i Uppsala (en stor, halvt vild park i Uppsala). Där gallrar kommunen skogen varje vinter. Veden går till skräp eller, ibland, till massaved. Jag har frågat om lov och fått ta i högarna med träd de gallrat ur det har bara varit att ta. Fråga kommunen eller kanske grannar som rensar i trädgården om du kan ta deras spill. Håll också koll om någon markägare har gallrat skog nyligen (i vinter eller senare). Då kan man ofta hitta träd som bara ligger och väntar på att multna och man har faktiskt rätt, tror jag, enligt allemansrätten att ta dessa, såvida det inte är naturreservat(?). Likaså kan man med fördel ta stormfällda träd. Varje vår brukar jag ta långa skogspromenader i jakt på träd som fällts i vinterstormar. Trä ruttnar inget under vintern. Var inte ekologiskt korkad. Går du i en skog i timmar och allt är bara tall, gran, asp och björk, och så hittar du en alm ta inte den då! Det finns småkryp som lever på bara alm, fåglar som äter bara de småkrypen, och mossor och svampar som behöver just almved för att frodas. Dessutom kan det trädet fröa av sig och bli till fler almar. Det ensamma trädet kan vara ekologiskt viktigt. Försök alltid ta träd där det växer större bestånd, eller träslag som är vanliga vilket är ytterligare en anledning till att björk är ett bra träslag till kursen.